"Så mycket mer än ord": Inslag av meänkieli i två tornedalska författares verk

"Så mycket mer än ord"

Inslag av meänkieli i två tornedalska författares verk

Siv Berglund

C-uppsats Kreativt skrivande 3

Luleå tekniska universitet

1

”Så mycket mer än ord”

Inslag av meänkieli

i

två tornedalska författares verk

Siv Berglund

Luleå tekniska universitet

Kreativt skrivande 3, C-uppsats, ht 2011 Handledare: Caroline Graeske

2

Abstract

Syftet med uppsatsen har varit att studera betydelsen av inslag av meänkieli i modern svensk litteratur ur ett narratologiskt och postkolonialt perspektiv. Inslagen har räknats och kategoriserats med avseende på vilken betydelse de har för berättelsen, för karaktärerna, tiden och rummet, i vilken situation de

förkommer, vilken känsla de förmedlar och om de är översatta till svenska eller inte. De verk som studerats är två av Gunnar Kieri, Av dig blir det ingenting (1976) och Bara ett liv (2001), samt Mikael Niemis Mannen som dog som en lax (2006). De båda verken av Gunnar Kieri har jämförts sinsemellan och en jämförelse har också gjorts mellan de båda författarnas sätt att använda meänkieli. Postkoloniala teorier har prövats på de tre verken. Resultatet visar att meänkieliinslagen har stor

betydelse för berättelsen, i vissa fall avgörande sådan. De förstärker känslor och sinnesintryck, de förmedlar färg och lyster, de ger pregnans och styrka åt

karaktärerna, de knyter an till viktiga händelser och platser. De postkoloniala teorierna om den koloniala människans förhandling om sin identitet, om förtryck och motstånd, är tillämpbara och ger tydliga utslag. Meänkieliinslagen i de tre verken förstärker strävandena efter upprättelse och pekar mot en ny vitalisering av språket, kulturen och identiteten.

Keywords: litteratur, meänkieli, tornedalsförfattare, minoritetsspråk, identitet, kodväxling

3

Innehåll

Gunnar Kieri, Av dig blir det ingenting ... 12

Gunnar Kieri, Bara ett liv ... 15

Mikael Niemi, Mannen som dog som en lax ... 18

Sammanfattning ... 23

Diskussion ... 24

4

Min idé

Min egen bakgrund med meänkielitalande föräldrar och mitt eget skrivande har gjort mig intresserad av hur och när meänkieli används i skönlitterära texter på svenska. Inslag av meänkieli säger läsaren något, visar på ett kulturellt och historiskt sammanhang. De pekar på en geografisk del av Sverige som varit tämligen okänd för majoritetssamhället fram till 2000-talet. De berättar också något om författaren och hans/hennes förhållande till meänkieli, antingen som det språk som talades i hemmet, modersmålet som skulle arbetas bort i och med inträdet i den svenskspråkiga skolan. Eller som det förlorade språket som talades av föräldrar och äldre släktingar men som man själv inte fått möjlighet att tillägna sig. Det här vill jag titta närmare på.

Tanken med mitt arbete är att få impulser till mitt eget skrivande och samtidigt öka min kunskap om ett för mig själv förlorat språk. Jag kommer från det område där det talades gällivarefinska men en stor del av min släkt har rötterna i

Tornedalen. Jag minns själv från min barndom hur det talades finska mellan mina föräldrar och släktingar i samma generation. Ibland skrattade de hejdlöst åt något skämt som jag inte riktigt förstod. Jag ville också vara med och bad dem berätta på svenska. Då fick jag ibland svaret: ”det blir inte samma sak på svenska, det blir inte lika roligt om man översätter.” Jag kände att jag var utanför något, de var som ett hemligt sällskap där jag inte fått bli medlem.

Jag använder själv meänkieliinslag i mina texter trots att mina kunskaper i språket är begränsade. Jag gör det sporadiskt och utan större eftertanke, låter min känsla styra. Jag vill markera en språktillhörighet hos mina karaktärer och ge min berättelse must och färg med hjälp av inslagen.

Bakgrund

Under århundraden var de nuvarande norra delarna av Sverige, Finland och Norge ett samisk- och finsktalande område. Delar av norra Ryssland räknades även till området. Tornedalen var en handelsled där många folkslag rörde sig mellan marknadsplatser och jaktplatser. De människor som kom och slog sig ner i nuvarande Tornedalen under tidig medeltid, finskspråkiga folkstammar finns dokumenterade från1200-talet, kom från sydost. De talade ett finskugriskt språk. (Elenius, 2001)

Torneå församling är nämnd i hävderna redan från början av 1300-talet, och vid mitten av samma sekel kom bisp Hemming från Upsala på inspektionsresa och göt heligt dopvatten över hedniska lappar och kareler i Torneå.

I början av 1500-talet omtalas Torne älvmynning som en stor handelsplats, dit många vägar ledde från fjärran och när. Olaus Magnus besökte Torneå år 1519 och berättar att här samlades både ryssar, lappar, bjarmer, österbottningar, finnar, tavaster, svear, hälsingar och även norrmän kom från andra sidan fjällen, alla för att driva handel med varandra. (Paulaharju, 1966, s 26)

De som kom från sydost, träffade på ett tidigare invandrat folk som talade ett annat finskugriskt språk, samerna. De som därefter flyttade in till området, tillägnade sig

5

de två rådande språken i norr. I Tornedalen kom de finska dialekterna att

dominera, längre västerut de samiska. Många invandrare lärde sig behärska båda (Paulaharju, 1966).

Under 1600-talet blev den svenska kolonisationen av lappmarkerna mer intensiv i och med grundandet av marknadsplatser i inlandet och kuststäderna kring

Bottenviken (Kieri, 1990). De svenska makthavarna ville i ett första skede skaffa sig kontroll över handeln ända upp till ishavet. Birkarlarnas privilegier minskade i och med detta (Elenius, 2001). De hade haft handelsmonopol och verkat som skatteuppbördsmän i finnmarksbygderna under medeltiden. Kolonisationen fördjupades genom öppnandet av järn- och koppargruvor (Svappavaara bl.a.) samt flera hyttor och bruk för järnbearbetning och stålframställning i älvdalarna såsom Junosuando, Masugnsbyn, Kengis och Svanstein (Paulaharju, 1966).

Inte heller under denna tid skedde någon försvenskning av området. Den arbetskraft som flyttade in söderifrån (bergsmän, gruvfogdar, smeder,

bruksarbetare, nybyggare, präster) assimilerades även de och blev finsk- och/eller samisktalande (Paulaharju, 1966). Först efter freden i Fredrikshamn 1809, då Sverige förlorade Finland till Ryssland, började Sverige hävda gränsen mot Finland. Man ville försvåra de vardagliga kontakterna mellan boende på den svenska och finska sidan av gränsälvarna. Detta skulle ske bland annat genom att en språkgräns upprättades. På den svenska sidan skulle språket vara svenska, inget annat (Niemi, 2001).

1800-talet präglades av nationalistiska strömningar och språkförtrycket hårdnade mot slutet av århundradet då det beslutades att skolorna inte skulle tillåta något annat språk än svenska i undervisningen. Sverige fruktade att det tsarryska väldet i annat fall skulle kräva annektering av hela den finsktalande delen av norra Sverige. Den fennomanska rörelsen i Finland som ville stärka det finska språkets ställning, sågs också som ett hot (Elenius, 2001).

Under en tid kunde dock tornedalsfinskan hävda sig på grund av sin ställning som

lingua sacra i de læstadianska böne- och predikomötena och genom

læstadianernas vägran att inordna sig i det av riksdagen beslutade

folkskolesystemet. Bibeln, psalmboken, katekesen och postillan fanns i finska utgåvor (Elenius, 2007; Wande, 2007). Tornedalsfinskan fick dock så småningom allt svårare att hävda sig och under mitten av 1900-talet såg det ut som om språket helt skulle dö ut (Elenius, 2001).

Meänkieli som tornedalsfinskan numera kallas, har fått en starkare ställning sedan 1980-talet. Det var då man på allvar började uppmärksamma och ifrågasätta det språkförtryck som under lång tid utövats av svenska myndigheter (Winsa, 2007; Wande, 2007). En rörelse växte fram i Tornedalen som krävde erkännande av den tornedalska, finskspråkiga kulturen. Många eldsjälar ville återupprätta

tornedalsfinskans ställning i norra Sverige. Här spelade de tornedalska författarna en viktig roll för spridningen av kunskap om hur förtrycket såg ut i verkligheten och vilken roll det spelade för människors liv och självuppfattning (Winsa, 2007).

6

År 2000 ratificerade Sverige Europarådets minoritetsspråkkonvention som

fastställde vilka språk som skulle betraktas som minoritetsspråk, bland dem fanns meänkieli. År 2009 kom den svenska minoritetsspråklagen som ytterligare stärkte minoritetsspråkens ställning. Om språket kommer att överleva som ett levande språk i framtiden är dock mycket osäkert (Karlsson, 2009; Niva, 2011; Gröndahl (red), 2002).

Tidigare forskning

Det har forskats en hel del om meänkieli under de senaste årtiondena. Det har gällt språkets uppbyggnad och grammatik, dess ställning som minoritetsspråk,

gränslandsproblematiken, språkförtrycket, det förlorade modersmålet, meänkieli i skolan i går och i dag, språkets betydelse för tornedalskulturen och -identiteten, dess nya roll med både läroböcker, barnlitteratur och skönlitteratur på meänkieli. Det finns också den postkoloniala forskningens resultat att tillgå. Jag vill i korthet presentera några studier som tangerar eller har betydelse för mitt arbete.

Henrik Karlsson har i en C-uppsats från Lunds universitet, Litteraturvetenskap,

2009, ”Identitetens röst gör sig åhörd i gränslandet – Tornedalslitteratur i ett postkolonialistiskt perspektiv”, behandlat den tornedalska identiteten ur ett postkolonialt perspektiv. Han bygger sin utredning på i huvudsak tre teorier om postkolonialism nämligen de som behandlas av John McLeod i Beginning

Postcolonialism (2000), Ania Loomba i Kolonialism/Postkolonialism (2005) och

Homi K. Bhabha i The Location of Culture (1994).

Henrik Karlsson söker efter de postkoloniala spåren i två romaner, den ena Bengt Pohjanens Och fiskarna svarar Guds frid (1979), den ändra är Mikael Niemis

Populärmusik från Vittula (2000). Han finner att en gränskultur kan beskrivas

utifrån framför allt de postkoloniala teorierna om kulturell hybriditet där forskarna menar att en koloniserad människa alltid hamnar i konflikt med sin identitet eftersom hon känner att hon tillhör ”den lägre rangen”. De menar att människans identitet är föränderlig och i konstant rörelse. En förtryckt människa förhandlar alltid om sin identitet, de olika förhandlingstillstånden kallas blivande förhandling och varande förhandling. Henrik Karlsson finner exempel på samtliga dessa påståenden i de två romanerna.

Tre andra forskare, Satu Gröndahl, Matti Hellberg och Mika Ojanen, beskriver i kapitlet ”Den tornedalska litteraturen” i antologin Litteraturens gränsland,

Invandrar- och minoritetslitteratur i ett nordiskt perspektiv (2002). Tornedalens

och den tornedalska litteraturens utveckling med blickar tillbaka i historien och vad som kan förväntas hända i framtiden. Kan språket överleva? De beskriver det paradoxala i att minoritetsspråket meänkielis ställning förstärkts först när det nästan utrotats. De moderna tornedalsförfattarnas betydelse för språkbevarandet skildras, framförallt Gunnar Kieris, Bengt Pohjanens och Mikael Niemis.

7

En överväldigande majoritet av texterna inom den tornedalska litteraturen anknyter till närvaron av flera språk eller kontakten mellan språken i sin tematik, i allusioner, intertexter eller i form av andra stilistiska inslag. Dagens tornedalska litteratur återspeglar den pågående förhandlingsprocessen om de historiska minoriteternas position i det svenska samhället., en process som blivit alltmer påtaglig under det senaste decenniet då Sverige förberett sig för ett erkännande av de nationella minoritetsspråken. (s. 140)

Författarna nämner betydelsen av inslag på meänkieli i svensk litteratur som de säger ger flera tolkningsmöjligheter. De benämner det kodväxling och säger att den

dels används som kulturpolitisk manifestation, dels utgör en komplex och särpräglad uttrycksform där den kollektiva historien och den folkliga föreställningsvärlden eller mentaliteten är starkt närvarande. (s. 145)

De hävdar också att användningen av finska eller meänkieli ofta förekommer i behandlingen av existentiella frågor och teman, t.ex. döden.

Som redaktörer för antologin Mer än ett språk, En antologi om flerspråkigheten i

norra Sverige (2007) har Eva Westergren och Hans Åhl samlat erfarenheter och

infallsvinklar på språksituationen i norr från forskare och tänkare inom flerspråkighetens och gränslandets problematik.

Av de många artiklarna i antologin vill jag nämna Mona Mörtlunds, ”Orden som ännu doftar”, (s. 35-37) där artikelförfattaren beskriver hur svenskan och

meänkieli talar till henne på olika sätt. Meänkieli är klangbotten, talar till de djupa skikten i hennes person såsom skratt, gråt, ljus, mörker, sång, musik, det bräckliga, sårbara, humorn. Svenskan handlar om kunskap, vetgirighet, nyckeln till

omvärlden, språket bejakar det svenska i henne. Det svenska språket är uppväxt, tonår, revolt och kärlek.

Lars Elenius beskriver i kapitlet ”Statlig minoritetspolitik i Sverige”, (s. 56-75) den

svenska statens förhållningssätt gentemot de finska och samiska minoriteterna under århundraden, från 1500-talets totala acceptans av minoritetskulturerna, inklusive språken som sågs som naturliga inslag, via 1800-talets

assimileringspolitik och nationalromantiska tankegods för att slutligen hamna i 1950-talets konformistiska nationalitetsbegrepp.

Birger Winsa visar i ”Tornedalingarna – en språklig minoritet”, (s. 76-92) på ett

(om än inte uttalat) kolonialt/postkolonialt förhållningssätt hos den

meänkielitalande befolkningen under en stor del av 1900-talet. Det bestod bland annat av nedvärderingen av det egna språket. Det var inte ”riktig finska”. Han talar om författarnas roll för att stärka tornedalskulturen och visar på

Tornedalsteaterns betydelse. Han betonar språket som den viktigaste

beståndsdelen i det sociala och kulturella kapitalet, det viktigaste för att förstå associationer, vitsar och attityder. Han diskuterar också vad det betyder om modersmålet endast är muntligt.

I artikeln ”Anteckningar om meänkielis historia”, (s. 124-144) beskriver Erling

8

olika finska dialekter. Historiskt var meänkieli en av många östersjöfinska dialekter med i huvudsak västfinska drag och med vissa inslag av

östfinska/karelska. Intressanta iakttagelser finns om finskans utbredning i Sverige på 1500-talet då språket var vanligt i Stockholm och vid hovet. Bibeln utgavs på finska 1642 just i Stockholm.

Han beskriver också den undersökning av tornedalsfinskan som gjordes av

Salonius på 1870-talet, sextio år efter gränsdragningen 1810 och den som gjordes av Airila 1901-1910. Airila drog upp linjerna för finskans utbredning och visade på skillnaderna mellan tornedalsfinskan och gällivarefinskan (den senare med större påverkan både från samiskan och svenskan). Finskans/meänkielis roll som lingua

sacra beskrivs. Samt hur skolreformen 1888 (försvenskningen) påverkade

attityderna till meänkieli hos dem som talade språket själva.

Jag vill också nämna Anna Nivas uppsats ”Meänkieli i den yngre generationen. En undersökning av meänkielis ställning bland unga personer i fem norrbottniska kommuner” (2011). Hon har undersökt inställningen till meänkieli bland unga människor i dagens Norrbotten. Slutsatserna bygger på intervjuer. De flesta av respondenterna ansåg det inte vara viktigt att meänkieli överlever som talat språk och att riksfinska är viktigare att lära sig än meänkieli.

Lars Elenius behandlar i verket Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism

och språkförändring i Tornedalen 1850-1939 (Umeå, 2001) ingående hur den s.k.

försvenskningen av Tornedalen gick till, vilka idéer som låg bakom och vilka metoder och verktyg som användes för genomförandet. Skolans utveckling och viktiga roll i genomdrivandet av försvenskningspolitiken beskrivs utförligt.

Ania Loomba tar i sitt verk Kolonialism/postkolonialism. En introduktion till ett

forskningsfält, (2005), i kapitlet ”Kolonialism och litteratur” (s. 83-102), upp

språkets och skolans roll för underkuvande och erövring i ett kolonialt perspektiv. Paralleller till Tornedalens situation i Sverige finns i beskrivningen av Irlands och Skottlands koloniala ställning i förhållande till England, där nedvärdering av både språk och kultur spelat en betydande roll. De gaeliska språken utrotades i princip under den hårdhänta koloniseringen av de båda länderna.

I en uppsats från Växjö universitet av Anne Moilanen, ”Mord och kärlek i

Tornedalen. En analys av språk- och minoritetsproblematiken i romanen Mannen

som dog som en lax av Miakel Niemi” (2008), beskrivs hur språkproblematiken i

Tornedalen tematiseras i romanen. Det mord som romanen egentligen handlar om är enligt Anne Moilanen mordet på språket och kulturen. Hon använder sig av Frantz Fanons postkoloniala teorier i verket Svart hud, vita masker från 1952 (svensk översättning 1995). De koloniserade i de franska kolonierna kände främlingskap och mindervärde. Hon hittar många likheter med tornedalingarnas situation under den svenska överhetens förtryck. Hon diskuterar också vad den mytomspunne pojken, ibland kallad Pettersson, har för funktion i romanen, han som är född utom räckhåll för den svenska statens åtgärder, till exempel

9

I antologin Rötter och rutter. Norrland och den kulturella identiteten med Anders

Öhman som redaktör (2001) diskuteras en rad frågor om identitet. En fråga är om

det finns en speciell norrländsk identitet som skiljer sig från den rikssvenska och i vilken mån de norrländska författarna har bidragit till att forma denna identitet. Ett tema i antologin är rörelse, en rörelse från och till den plats som först formade oss. En tanke är att vår identitet skapas när vi lämnat vår plats, när vi ser den på avstånd. En annan fråga som diskuteras är språket som ett uttryck för identiteten och ordens makt. ”Orden dem hava stormvindens kraft” är hämtat ur Torgny Lindgrens berättelse ”Störstorden”. (Ingela Pehrson Berger, s. 68)

Bill Ashcroft, Gareth Griffiths och Helen Tiffin har beskrivit språkets och

kodväxlingens roll i postkolonial litteratur i boken The Empire writes back. Theory

and Practice in Post-colonial literatures, London, Routledge, 1989. Kodväxling

innebär enligt Nationalencyklopedin ”inom språksociologin tvåspråkiga eller bidialektala personers växelvisa användande av mer än ett språk eller mer än en språkvarietet under ett och samma samtal.” Enligt författarnas postkoloniala teori fungerar kodväxling som en användbar markör för ”främmandegörning” som förstärker skillnaden mellan den koloniserade och förtryckaren.

Language variance, with its synecdochic function, is thus the feature of all post-colonial literature. The writer ’function’ meets the reader ’function’ in the writing itself which dwells at the intersection of a vast array of cultural conditions. Such writing neither represents culture nor gives rise to a world-view, but sets the scene of a constitution of meaning. The strategies which such writing employs to maintain distance and otherness while appropriating the language are therefore a constant demonstration of the dynamic possibilities available to writing within the tension of ‘centre’ and ‘margin’ (s. 58)

(…) code-switching to act as an interweaving interpretive mode, and the selection of certain words which remain untranslated in the text. All these are common ways of installing cultural distinctiveness in the writing (s. 71)

Syfte

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur och när inslag av meänkieli används i modern svensk litteratur. Jag vill studera vilka effekter

meänkieliinslagen har för det som berättas. När, var och hur förekommer

inslagen? Vad gör inslagen för karaktärerna, tiden och rummet? I vilka situationer förekommer de och hur presenteras inslagen?

Urval

I undersökningen har jag valt att studera tre verk av två tornedalsfödda författare. Den ene är Gunnar Kieri (f. 1928), den andre Mikael Niemi (f. 1959). Författarna är verksamma under delvis samma tid men tillhör olika generationer. När Mikael Niemi debuterade 1988 hade Gunnar Kieri verkat som författare i sexton år trots en sen debut. Kieri föddes med tornedalsfinska som modersmål och fick inpå bara skinnet uppleva att bli hindrad att använda detta språk när han började skolan. Kieri har beskrivit hur detta påverkat honom i livet, vad det betydde för

10

Mikael Niemi hade svenska som första språk. Hans far var tornedaling och talade meänkieli, hans mormor var same. Mikael Niemi har sin bakgrund i två

minoritetskulturer men var själv uppvuxen med majoritetssamhällets språk (Rabén & Sjögren författarpresentation; Wikipedia). Han är en representant för den generation där föräldrarnas/hembygdens språk inte överförs till barnen. För barnens bästa anser föräldrarna att de inte ska belastas med ett språk som

meänkieli.

Föräldrarna har ofta själva en negativ uppfattning om meänkieli, betraktar det som ett icke-språk, en blandning av svenska och finska, varken det ena eller det andra (Winsa, 2007; Gröndahl, Hellberg, Ojanen, 2002; Westergren & Åhl, 2007). Det bästa är att låta det försvinna, för barnens skull. Den yngre generationen förstår ofta nästan allt som sägs på meänkieli men kan inte själva kommunicera med hjälp av språket. Mikael Niemis fastfrusna tunga i Populärmusik från Vittula kan ses som en metafor för oförmågan att tala meänkieli (kieli = tunga) (Niemi 2000). Det är typiskt att samtalen kan ske på två språk, den äldre talar finska, den yngre svenska, båda förstår varandra.

De böcker jag valt är två av Gunnar Kieris romaner. Den första är Av dig bli det

ingenting (1976), den andra Bara ett liv (2001). Den första skildrar barndom och

tidig ungdom, i den andra ser en äldre man tillbaka på sitt liv. Den första är

självbiografisk och den andra har också författarens eget liv som klangbotten även om den inte är uttalat självbiografisk. Gunnar Kieris författarskap sträcker sig över lång tid och jag har därför valt ett tidigt och ett sent verk i hans produktion. Jag vill se om Gunnar Kieris användning av meänkieli skiljer sig åt mellan de två.

Av Mikael Niemis böcker valde jag Mannen som dog som en lax (2006). Den utspelar sig i nutid och är en blandning av ”kriminalberättelse, en kärlekshistoria med komplikationer, en vild skröna från Tornedalen” enligt bokens baksidestext. I den här berättelsen spelar språket meänkieli en stor egen roll i konflikten. Mikael Niemi och andra tornedalsförfattare brottas hela tiden med språkproblematiken i hembygden vilket visar vilken påverkan den brutala svenska språkpolitiken haft och har. Här finns ett postkolonialt perspektiv att ta hänsyn till.

Metod, teori

Jag har valt att göra en jämförande narratologisk studie av de tre verken. I en narratologisk studie analyseras en berättelses innehåll och/eller form (Johansson, 2005). Jag kommer att studera romanernas handling, karaktärer, miljö, tid och berättarperspektiv med huvudsyftet att analysera vilken effekt meänkieliinslagen har. Jag kommer också att jämföra verken sinsemellan. Den finlandssvenska språkforskaren Julia Tidigs från Åbo akademi uttrycker liknande frågeställningar i artikeln ”Flerspråkig litteratur: problem eller möjlighet” i tidskriften Ikaros 2007:2 (se länkadress):

Vad åstadkommer språkblandningen i den litterära texten? Vilka effekter har den stilistiskt, narrativt, tematiskt och symboliskt? Ytterst aktualiseras frågan om hur flerspråkig text skapar mening (2007)

11

I vidare mening kan en text med inslag av ett (eller flera) annat/andra språk vara:

(…) ett sätt att förstå det jag inte förstår – ett sätt flerspråkig text kan vända sig till mig är genom att vända sig från mig. Att flerspråkig text på ett särskilt tydligt vis inkluderar och exkluderar olika läsare kan även betraktas som någonting fruktbart (Tidigs, 2007)

Jag vill dessutom analysera materialet ur ett postkolonialt perspektiv eftersom meänkieli är så tätt hopfogat med karaktärernas identitet i berättelserna, identiteter präglade av gränsproblematiken, assimileringssträvanden, koloniala förhållningssätt och förminskning men också av den senare tidens upprättelse, en ny stolthet och bekräftelse av kulturen och språket i Tornedalen. Teorierna kan tillämpas på tornedalingarnas sätt att förhålla sig till majoritetssamhället, till sitt eget språk och det svenska språket. De kan också tillämpas på det sätt på vilket statsmakten Sverige agerat och agerar mot minoriteten, den finsktalande

befolkningen i Tornedalen (Loomba, 2005; Gröndahl (red), 2002; Karlsson, 2009; Moilanen, 2008).

De postkoloniala teorierna är hämtade i första hand från tre teoretiker, Homi K. Bhabha, Ania Loomba och John McLeod. De diskuterar begreppet kulturell

hybriditet och hur den förtryckta, koloniala människan alltid hamnar i konflikt med

sin identitet, att en förtryckt människa alltid förhandlar om sin identitet. Förhandlingstillstånden kallas varande och blivande förhandling. Den blivande förhandlingen innebär att den koloniserade människan hämtar idéer och

inspiration utifrån, ifrågasätter den egna kulturens uttrycksformer och tabun. Den

varande förhandlingen innebär motsatsen, nämligen att den förtryckte försöker

hålla fast vid arv, sägner och traditioner. John McLeod menar att en kulturell identitet kan hävdas genom att hålla hårt på traditioner, berätta gemensamma historier, hylla sina hjältar och fira jubileum (Karlsson 2009, s 7). Kodväxling i postkolonial litteratur kan användas som ett stilgrepp för att förstärka skillnaden mellan majoritets- och minoritetskulturen (Ashcroft, Griffiths & Tiffin, 1989). Viktigt är också att:

(…) komma ihåg att textens flerspråkighet inte är att likställa med flerspråkighet i mänskligt tal – lika ofta som en kodväxling i en litterär replik representerar kodväxling i karaktärernas tal, gör den inte det. Litterär kodväxling kan inte förväntas överensstämma med kodväxling i tal.

(…) Förståelse kan betyda något annat än att kunna ”översätta” innehållet i inväxlade element. Det kan lika gärna handla om en medvetenhet om en texts partikulära karaktär, att jag som läsare möter något främmande som inte kan neutraliseras genom översättning, eller att min varseblivning förhöjs då jag tvingas stanna upp, omruskad av okända ord. (Tidigs, 2007)

Analysen inleds med en kort redogörelse för handlingen i böckerna. Därefter undersöker jag meänkieliinslagens betydelse för berättelsen, karaktärerna, tiden och rummet. Jag har tittat på i vilken situation inslagen förekommer och vilken känsla de uttrycker eller förmedlar samt om inslagen är översatta eller inte och om det förekommer kodväxling.

12

Jag har räknat varje enskilt yttrande, varje sats i en dialog på meänkieli, som ett inslag. Jag presenterar resultaten dels bok för bok, dels i en sammanfattande tabell När det gäller känslouttryck har jag försökt renodla den känsla som jag uppfattat i inslaget. Om inslaget förmedlar mer än en känsla har jag, där det varit möjligt, valt den jag uppfattat som den starkaste.

Jag kommer också att jämföra de två författarnas sätt att använda meänkieli och dessutom jämföra de två verken av Gunnar Kieri sinsemellan. Detta för att få en uppfattning om han ändrat sitt sätt att använda meänkieli under sin

författargärning och vad som i så fall kan vara förklaringen till detta.

Utifrån analysen kommer jag att diskutera vad meänkieliinslagen signalerar ur ett identitetsskapande perspektiv. Vad betyder författarna i rörelsen för att skapa den nya tornedalska identiteten, den som nu omformas efter språkförtryckets tid. Jag vill också diskutera författarnas anknytning till en bredare norrländsk

författartradition.

Så vad visar då analysen?

Analys

Gunnar Kieri, Av dig blir det ingenting

Gunnar Kieris bok Av dig blir det ingenting (1976) handlar om en pojkes uppväxt i Tornedalen på 1940–50-talet. Han är född i en typisk småbrukar-/arbetarfamilj i en typisk tornedalsk by. I anslaget är Lars en ung man, i det följande kapitlet är han ett barn i sjuårsåldern. Den unge mannen och pojken Lars’ liv berättas med

tidshopp från ynglingens första arbete i flottningen till den lille pojken Lars’ första erfarenhet av det hårda arbetet med myrslåttern. Han har själv tiggt sig till att få följa med, han vill visa att han orkar, att han inte är så liten längre. Som läsare förflyttas man mellan pojkens och den unge mannens perspektiv.

Med barnets perspektiv får vi se och känna skolans och lärarens inskränkthet och grymhet. Lars kränks och misshandlas av henne för att han pratat finska på rasten. Familjens villkor och det hårda arbetet beskrivs med stor trovärdighet liksom Lars egen utsatthet och upproriskhet. Berättarperspektivet växlar mellan

huvudpersonens, Lars’, och en allvetares. Berättelsens tonar fram genom olika tidshopp. Många bikaraktärer dyker upp under berättelsens gång. Rumsligt befinner vi oss längs Torneälven, både på svenska och finska sidan.

Gunnar Kieri använder här meänkieli med försiktighet. Inslagen av ett annat språk än svenska smyger sig på utan att göra mycket väsen av sig. Det första dyker upp på sidan åtta i första kapitlet. Situationen är flottningsarbete där männen jobbar med en svårmanövrerad stock. Inslaget kommer utan markering i typsnitt eller på annat sätt och översättningen följer omedelbart. Det innehåller könsord och svordomar. Vi befinner oss i en arbetarmiljö där jargongen är grov, humoristisk och rakt på sak, vilket understryks av språkbytet: ”Helvetti vetäkää. Taitaapa vittu revetä. Dra för fan, inte är det någon risk att fittan spricker.” (s. 8)

13

På samma sätt fortsätter det genom berättelsen om Lars. Inslagen är helt nödvändiga när pojken Lars funderar över skillnaden mellan olika begrepp på meänkieli för att beskriva kvinnans status i hushållet: ”emäntä” som betyder värdinna, ”mamma” som kvinnorna kallas i de hem där barnen uppfostras på svenska oftast med makens efternamn i genitiv före till exempel ”Bergströmin mamma”, Bergströms fru, ”äiti” som betyder mor och ”muori” som i det närmaste kan liknas vid gumma (s. 35).

Meänkieliinslaget är viktigt för händelsen där Lars tilltalat fröken på meänkieli under sommarlovet. Han oroar sig för detta ända till skolstarten på hösten (s. 57). Och inte minst är meänkieliinslagen djupt betydelsefulla när han blir bestraffad, piskad med ris, för att ha talat finska på rasten i skolan. Det är i den situationen lärarinnan yttrar, stötvis flämtande mellan slagen, de ord som blivit romanen titel: ”Av dig blir det ingenting.”

Inslagen fungerar som stämningsförstärkare i en pressad situation då fröken tvingat barnen att sitta kvar efter skolan för att de inte kunnat sina läxor bland annat psalmverserna. En av pojkarna vägrar, han sitter och pratar och svär högt på finska: ”Mutta mie en lue sannakhaan. Men jag läser inte ett ord.”(s 73)

De andra barnen blir väldigt oroliga för att fröken ska dyka upp och höra hans upproriska prat. Pojken uppfattas som besvärlig. De andra böjer sig hellre än tar emot mer bestraffning från fröken. (s. 71) Barnen sitter kvar ett par timmar efter skoltid, fröken är under tiden försvunnen. Hon finns i lärarbostaden intill skolan. De minns förra veckans kvarsittning då Hulda dykt upp. De önskar att hon skulle göra det igen, hon är inte rädd för någon. Hon hade rasat mot fröken som hållit kvar barnen så länge (s. 74). Hon hade tagit kommandot och beordrat barnen på meänkieli att springa hem och äta: ”Saatana pojat. Kotia syöhmään. Ja varsin. Satan pojkar. Hem och ät. Och genast.” (s. 74)

Hulda är också en som inte vill låta sig underkuvas, vilket förstärks av meänkieliinslaget. Inslagen betonar en kultur och en mentalitet, specifik för

Tornedalen, visar på en blandning av stolthet, upproriskhet och underkastelse som överlevnadsstrategi .

Skildringen av ett læstadianskt bönemöte tar stor plats i ett kapitel och

predikorösten får en särskild tyngd och musikalitet genom de återkommande meänkieliinslagen. Inslagen markerar rytmen i predikan, ger tyngd åt hoten om att brinna i helvetet, sätter igång ”liikutuksia” och vädjanden om förlåtelse: ”Herran Jesus. Meitä syntisiä. Herre Jesus. Vi syndiga.” (s. 112) Läsaren förstår att allt sker på meänkieli, læstadianerna heliga språk. Huvudkaraktären Lars är här en

uttråkad iakttagare av skeendet på bönemötet.

Tiden och rummet förtydligas av inslagen på meänkieli. Läsaren förflyttas till en specifik tid och plats. Tornedalen framstår som annorlunda med en särpräglad kultur. Barnens skolsituation med språktvånget, bönemötena, de svavelosande predikningarna, liikutuksia, de vuxnas dubbla känslor inför svenskan, deras blandade känslor av trots och underkastelse spiller över på barnen.

14

Huvudkaraktären Lars’ svårigheter i skolan, hans motstånd mot fröken och den till synes meningslösa inlärningen av obegripliga psalmer på svenska, accentueras av meänkieliinslagen. De poängterar hans trots, ovilja, ilska, rädsla och maktlöshet. Han sätter sig på tvären, vrenskas och svär. Scenerna får ökad intensitet av meänkielin. Till exempel i den situation på rasten som föregår frökens hårdhänta bestraffning. Hans indignerade utbrott mot frökens spion, skvallerbyttan Lisa, är uppfriskande. Situationen är också typisk på flera sätt. Lars kommunicerar med Lisa på meänkieli, hon svarar honom på sin stapplande svenska, hon den lydiga flickan, han den olydige pojken (s. 67). Ett troligen oavsiktligt förebådande av den framtid som väntar folket i Tornedalen.

Att tala svenska betydde möjligheter till jobb och karriär i det svensktalande Sverige (Westergren & Åhl, 2007). De som envisades med att hålla fast vid meänkieli blev kvar i Tornedalen, kanske i ett mångårigt utanförskap, arbetslösa eller bidragsberoende. Kvinnorna lämnade, kvar fanns de ensamstående männen. Ett förhållande som kom att påtalas i många sammanhang, ofta som ett komiskt inslag i revyer, gammelpojkarna i Tornedalen. De utan ambitioner, som aldrig riktigt lärde sig svenska, som aldrig kom någonstans. De som stod och väntade på bussen med ryska kvinnor eller nyfikna stockholmsdamer.

Inslagen finns i situationer där karaktärerna upplever svårigheter av något slag till exempel i det besvärliga och farliga flottningsarbetet. Inslagen dyker sedan upp bland annat i religiösa sammanhang som under bönemötet. De visar att

predikningarna skedde på meänkieli, inte på svenska. Predikantens hot om helvetet i den långa predikan på bönemötet är självklara meänieliinslag: ”Veri. Verenvuotatus. Blod. Blod kommer att flyta.” (s. 111) och i församlingens skam och vädjanden om förlåtelse: ”Herran Jesus. Meitä syntisiä. Herre Jesus. Vi syndiga. Kaikki synnit anhexi. Förlåt alla mina synder.” (s. 112). Predikan avslutas med: ”Isä meidän. Amen. Rukoilkamme. Låt oss bedja.” (s. 122)

Meänkieli finns också med när det handlar om vidskepelse. En episod är när Lars under myrslåttern inte vill gå till kojan ensam för han tror att någon ska finnas där, en kvinnogestalt som vaktar elden, hon är en ”haltija”, ett folktroväsen i

kvinnogestalt som många sett (s. 27). Meänkieliinslag finns också med när Lars en sen vinterkväll är tvungen att hämta hö i en av granngårdarna. På vägen dit tänker han på alla berättelser om döda människor som setts av olika personer i byn, han känner tydligt att någon står bakom honom när han ska fylla hösäckarna. Han säger högt: ”Saatana. Tule pääle jos tohit. Satan. Kom på om du törs.” (s. 40) I en humoristisk sång finns meänkieliinslag: ”Elä sinä poikani piikaa nai, jos ei ihmistä saa, ole ilman, Gift dig inte med en piga min pojke, om du inte får en

människa, var hellre utan.” (s. 34) och i talesätt som: ”Ryssä on ryssä vaikka voissa paistettais. En ryss är en ryss om man så steker honom i smör.” (s. 92)

De flesta inslagen finns i dialog, några i en tanke eller ett inre samtal hos

huvudkaraktären Lars. Inslagen förmedlar ofta känslor. Det är oftast känslor av ilska och irritation till exempel när Lars blir arg på Lisa för att hon tänker skvallra för fröken: ”Saatana. Mie kyllä kiroan. Sanokhon ämmä saatana mitää haluaa.

15

Satan. Jag svär då som jag vill. Käringfan får säga vad hon vill.” (s. 67) Eller när barnen ska sitta kvar efter skolan för att de inte kunnat sina psalmverser. Hulda som hade sagt: ”Saatana pojat. Koita syöhmän. Ja varsin. Satan pojkar. Hem och ät. Och genast.” (s. 74)

I Av dig blir det ingenting markerar inslagen i huvudsak ingen kodväxling. De visar för läsaren att språket i den aktuella dialogen är på meänkieli. Den enda gång kodväxling förekommer är när Lisa som är rastvakt talar om att hon ska berätta för fröken att Lars talat finska på rasten. Hon pratar svenska, Lars svarar på meänkieli. Det här inslaget pekar direkt på den postkoloniala teorin om kodväxling.

Skillnaden mellan Lars’ och Lisas strategi gentemot överheten blir extra tydlig: ”Jag ska säga Fröken att ni säger svordomar.”

”Saatana. Mie kyllä kiroan. Sanokhon ämmä saatana mitää haluaa. Satan. Jag svär då som jag vill. Käringfan får säga vad hon vill.” (s 67)

Varpå Lisa går in till fröken och säger: ”Lars har säga finska”. (s. 67)

Meänkieliinslagen översätts i princip alltid i direkt anslutning till den mening det gäller. Det finns ett par undantag och de gäller svordomar som är lätta att känna igen av en svensk läsare samt orden ”Isä meidän. Amen” på s. 122 som ingår i predikan. Lite längre fram i texten framgår det dock att Isä meidän betyder Fader vår.

Gunnar Kieri, Bara ett liv

Gunnar Kieris Bara ett liv (2001) handlar om en äldre mans återblickar på sitt liv. Han har sedan länge lämnat sin tornedalska hemby. Han återupplever händelser som varit avgörande för hans vägval i livet. Han känner att han förlorat något väsentligt, att hans erfarenheter av språkförtryck och förminskning påverkat hans möjlighet att leva ett fullvärdigt liv. Berättarperspektivet är huvudpersonens skriven i tredje person. Berättelsen hoppar tidsmässigt mellan olika skeden i huvudpersonens, Görans, liv. Från den äldre mannen i sjuksängen till barnet, livet i barndomshemmet, till den vuxne mannens förhållande till flera kvinnor och till sina söner.

I tanken förflyttar han sig mellan olika orter i landet, från södra Sverige till Tornedalen, till Malmfälten, söderut igen. Görans allvarsamma grubblerier och hans sorg över sonens avståndstagande är centrala. De olika kvinnorna som passerar revy i hans tankar, får honom att undra hur livet skulle ha blivit om inte han, som trott sig vara steril, gjort en kvinna med barn. En kvinna som han inte älskade, en kvinna som inte älskade honom. Två personer utan något annat gemensamt än de två barnen, de två pojkarna som han sedan uppfostrade ensam efter det att modern flyttat ifrån dem.

Här kommer det första meänkieliinslaget först efter 30 sidor, det är kursiverat och framträder på så sätt i texten. Huvudpersonen Göran befinner sig på sjukhus, i efterbehandlingen efter en hjärtoperation. Han är en äldre man, hur gammal framgår inte exakt. Han ligger och tänker på sitt förhållande till den äldre av sönerna, Mårten. Sonen har i vuxen ålder tagit avstånd från sin far. Hans tankar

16

söker sig bakåt i tiden, han vill finna svar på frågan om hur allt blev som det blev i hans liv. Fanns det redan från början något som kan förklara att han på sin ålders höst får uppleva detta svåra, att förlora sin son och samtidigt kontakten med barnbarnen.

Hans tankar hamnar i barndomshemmet i Tornedalen, huset, föräldrarna, brodern. Och nu kommer meänkieliinslagen. De börjar i beskrivningen av huset, ordet ”tupa” dyker upp, ”salen” på svenska (s. 31). Salen fanns i den typiska långa hustypen, tornedalsgården, där han växte upp. Han minns läxorna som ofta innebar tröstlösa utantilläxor, verser ur ”salmbooki” (s. 42) som skulle läsas upp i skolan dagen därpå. Utbrott som ”helvetin salmbooki” (s. 42) markerar den

finsktalande lille pojkens vånda på ett effektivt sätt. Inslagen är koncentrerade till den del av boken som handlar om barndom och ungdom.

Görans föräldrar försöker på olika sätt hjälpa sin son att hantera det nya språket. Det blir dråpligt när modern inför sonens första skoldag, förberett honom:

”Ensimäiseksi mitä opetaja sanno sulle, se kyssy mikä sinun nimi om. Sillon se häyt nuosta penkin viehreen ja sanoa ’Göran’. Det första lärarinnan säger till dig, hon

frågar vad du heter. Då måste du genast ställa dig upp bredvid bänken och säga ’Göran’”. (s. 42)

Men fröken frågar inte alls efter hans namn. Fröken säger: ”Ta av dig mössan!” och Göran ställer sig upp och säger: ”Göran”.

Under de sista sextiofem sidorna finns inga inslag alls av meänkieli. Här handlar det om vuxenlivet och Görans förhållande till flera kvinnor, till barnen och deras mor. Meänkieli blir på så sätt förknippat med barndomen, föräldrarna, de nära tingen, hembyn, skolan, læstadianismen. Vuxenlivet hör ihop med svenskheten, när han flyttar från byn, hans egna barn, kvinnorna, yrket, ett annat liv.

Huvudkaraktären Görans funderingar över sitt liv på äldre dagar, hans tungsinthet och besvikelse, får en särskild tyngd av att meänkileiinslagen är så hårt knutna till barndom och ungdom. Varför använder han inte sitt modersmål längre? Han har förmodligen ingen att tala meänkieli med. Hans hembygd är långt borta,

föräldrarna döda, brodern är inte närvarande, barnen talar inte meänkieli. Känslan av förlust förstärks. Samtidigt förstärks barndomens känslor både i glädje och i sorg genom meänkieliinslagen. Som när Göran som litet barn stolt säger till sin mor: ”Äiti, katto mitä mie saatan tehjä. Mor, se vad jag kan göra.” (s. 43) Och när modern med ömhet i rösten säger:

”Sie olit erikoinen lapsi, et itkeny paljon koskhaan, makasit vain ja kattoit sinun

tummila silmelä. Du var ett speciellt barn, du grät nästan aldrig, låg bara där och

tittade med dina mörka ögon.” (s. 46)

Meänkieliinslagen förkommer i skolsituationer, i samtal mellan Göran och hans mor eller far och i en lång predikan på ett bönemöte. Dessutom i skogsarbete på vintern (faderns trygga röst): ”Nå niin, tässä se nyt on, meän työpaikka. Nå då så, här är den, vår arbetsplats.” (s. 73) ”Tehjään tähän valkeapaikka. Nuot kuusest

17

lite om det blåser kallt.” (s. 73) ”Mie hihan kattomhaan ajoteitä. Jag skidar för att titta på körvägar.” (s. 74)

Och när Göran plockat liljekonvaljer till mor (hon blir glad och rörd): ”Mutta. Että

se muistit. Men. Att du kom ihåg.” (s. 110)

När Göran som ung man backar timmerbil tillsammans med en arbetskamrat på hala vintervägar (irriterat): ”Ylös! Katto jos se menne hyvin. Upp! Titta om det går bra” (s. 78) och kamraten säger utan att lyfta huvudet från sätet där han ligger: ”Aja! Kyllä se menne hyvin. Kör! Nog går det bra.” (s. 79) Sedan när bromsarna slutat fungera (ilsket, uppgivet): ”Voi helvetti.” (s. 86), ”Helvetti. Mie ajan. Helvete, jag kör.” (s. 87)

Inslagen förkommer ofta i dialog. Gunnar Kieri har med hela dialoger på meänkieli med löpande översättning. Till exempel när Göran läser läxan, psalmversen:

”Äiti, mikäs tuo hult on? Mittäs se merkitte? Mor, vad är det där hult? Vad betyder det?”

”En tie. Kysy Evaltita. Jag vet inte. Fråga Evald.”

”En miekhään tie. Eikä se ole hult ko huld. Jag vet inte heller. Och det är inte hult utan huld.”

”Mutta miksis se häätyy lukea? Vaikka se ossaaki niin se ei näytä sitä häksale. Istuu

vain ninku talkkapaavali kuka ei mithän kääsitä. Men varför måste han läsa. Även

om han kan så visar han det inte för häxan. Sitter bara som en tjatpåve som ingenting förstår.” (s. 48)

Långa inslag av meänkieli beskriver en predikan på ett bönemöte, åtta närmare bestämt. De är ofta hotfulla: ”Heti on se aika ohi milloin se syntinen voi tehtä

paranuksen. Snart är tiden ute som den syndige har på sig att göra bättring. ”(s. 49)

och:

”Met kuulema että Paavalilla oli se usko että huoramiehen sielun vois pelastaa jos hänen ruhmin annetais Saatanalle. Vi hör alltså att Paulus hade den tron att horkarlens själ kunde räddas om

hans kropp överlämnades till Satan.” (s. 52)

Övriga finns i beskrivningar av miljön som tupa, salen (s.31), nära begrepp som

äiti, isä, mor, far (s. 43) och i talesätt, till exempel: ”astu paskhaan, trampa i skiten”

(s. 46) samt i en inre dialog hos modern: ”Olka mikkä herrat hyvänsä mutta kläppi

ei saa istua pakkasveossa, Ni får vara vilka herrar ni vill men ungen får inte sitta i

kalldraget.” (s. 58). Det modern sedan säger högt med bestämd röst på svenska är: ”Stäng dörren!”

Inslag av meänkieli finns också med när Göran är sjuk. Han åker tåg med modern till lasarettet och de närmar sig Haparanda:

”Miksi täälä lamput palava ko meilä olla mörkläggninkigardinit? Varför är lamporna tända här när vi måste ha mörkläggningsgardiner?

”Sentakia että ryssäläiset pommikonhet näkevä missä Ruotsi alkaa. Det är för att de ryska bombplanen ska se var Sverige börjar. (s. 63)

18

Meänkieliinslagen finns oftast i dialog. Av de känslor som uttrycks gäller de flesta ilska eller irritation, på andra plats kommer glädje. Ilska till exempel över

utantilläsningen av psalmverser: ”Helvetin salmbooki. Helvetes psalmbok” (s. 42) och i utbrott mot politiska motståndare: ”Helvetin kommunistia. Helvetes

kommunister”. (s. 57)

Glädjen finns till exempel när modern får liljekonvaljer av Göran: ”Mutta. Että se

muistit. Men. Att du kom ihåg.” (s.110)

I Bara ett liv markerar inslagen ingen kodväxling utom i ett fall då lärarinnan ser sig nödsakad att växla från svenska till meänkieli. När hon har bett Göran ta av sig mössan den första skoldagen och han uppenbarligen inte förstår vad hon säger, växlar hon till meänkieli och säger irriterat: ”Lakki päästä pois!” Ta av dig mössan!” (s. 43) Även i det här fallet kan man tolka kodväxlingen ur ett postkolonialt

perspektiv. Överheten, lärarinnan, sänker sig till att tala det ”lägre” språket i en situation som förminskar och generar Göran. Inslagen markerar i normalfallet att karaktärerna talar meänkieli.

Inslagen översätts i princip alltid. Jag har bara funnit ett undantag från detta nämligen ”salmbooki” på sidan 42.

Mikael Niemi, Mannen som dog som en lax

Mikael Niemis Mannen som dog som en lax (2006) är en berättelse som skenbart handlar om ett mord. Den mördade är Martin Udde. Det visar sig att Udde är en allmänt avskydd person bland annat för att han hatar meänkieli och för sin

brutalitet och, som det så småningom avslöjas, för sin pedofili. Den kvinnliga polis, Therese Fossnes, som skickas till Pajala från Rikskrim i Stockholm visar sig också ha för henne helt okända rötter i Tornedalen, rötter som hennes mor har förnekat och förträngt. Berättarperspektivet är delat mellan i första hand huvudpersonens Therese och hennes kärlek Esaias Vanhakoskis. Det finns också en allvetare med omisskännliga drag av Mikael Niemi som bland annat beskriver de historiska händelser som resulterade i att en språkgräns upprättades mellan svenska och finska Tornedalen. Berättelsen utspelas i modern tid med många återblickar till 40-, 50- och 60-talets Tornedalen.

Ett kapitel ägnas åt 1800-talets början då Sverige förlorade Finland till Ryssland. Mikael Niemi ger röst åt Oscar II när han år 1888 undertecknar det beslut som sade att undervisningsspråket skulle vara svenska i alla svenska skolor. Detta för att bekämpa de så kallade Fennomanerna som i Finland kämpade för att höja det finska språkets status och som många nationalistiska svenskar trodde skulle spilla över på svenska Tornedalen. Rumsligt befinner vi oss i Tornedalen och Stockholm, under 1800-talet även i Umeå vid fredsförhandlingarna mellan Sverige och

Ryssland.

Här kommer det första meänkieliinslaget tidigt i berättelsen på sidan 16. Polisen Eino Svedberg har hämtat stockholmspolisen Therese Fossnes på Pajala flygplats. Hon är från Rikskrim i Stockholm och ska hjälpa den lokala polisen med en

mordutredning. En Martin Udde har hittats död i sin säng med ett fiskljuster genom kroppen och med tungan avskuren. På väg in från flygplatsen mot Pajala

19

dyker en ren upp på vägen och Eino bromsar in häftigt och utbrister: ”Piru” (s. 16). Ordet är kursiverat. Therese får uppfattningen att det betyder ”ren”. Hon

memorerar det tyst för sig själv. Ordet markerar att hon nu befinner sig i en del av Sverige där språket inte alltid är svenska.

Hon anar då inte vilken stor betydelse detta för henne främmande språk ska få för den mordutredning hon ska jobba med och för henne som privatperson. Ganska snart inser hon på allvar att hon är i en del av Sverige där ingenting liknar hennes egen stockholmstillvaro. Hon känner utanförskap när poliskollegorna i Pajala pratar med ortsbor på meänkieli, hon kan inte begripa varför folk envisas med att tala finska när man är svensk, bosatt i Sverige.

När misstankarna för mordet på Martin Udde faller på en Esaias Vanhakoski blir meänkieliproblematiken akut. Esaias vägrar nämligen att tala svenska vid förhöret, han begär tolk, en ”Puoluettoman tulkin. En neutral tolk.” (s. 84) Detta trots att alla vet att han kan perfekt svenska. Esaias vet dock vilka rättigheter han har sedan meänkieli blev erkänt som minoritetsspråk. En tolk skaffas fram och förhöret sker på meänkieli med tolkens, Paul Moutkas, översättning.

THERESE FOSSNES: Berätta vad du haft för sig den senaste veckan? PAUL MOUTKA: Sanno mitä sie olet tehny viimi viikon?

ESAIAS VAHNHAKOSKI: Mistäs tet lyösittä kissan? PAUL: Var fann ni katten?

THERESE: I ladugården. PAUL: Navetasta.

ESAIAS: Mistä paikkaa navetassa? PAUL: Var i ladugården?

THERESE: Vi talar om det om du börjar samarbeta. PAUL: Met sanoma jos sie alat yhteishomhiin meän kansa. (Tystnad)

THERESE: Nå? PAUL: No? (Lång tystnad)

ESAIAS: Mie olen ollu kotona. PAUL: Jag har varit hemma. (s. 86)

Här får läsaren språkproblematiken i Tornedalen serverad i en kortversion direkt och påtagligt genom det sätt på vilket Esaias agerar gentemot myndigheterna. De kursiverade meänkieliinslagen understryker detta.

Therese försöker vädja till Esaias att prata svenska genom att själv försöka uttala några meningar på meänkieli. ”Ruottiksi. Kiitos” (På svenska, tack) (s. 88) säger tolken och Therese härmar honom och säger ”Roåtixi, gidos”. Esaias smälter och därefter övergår han till svenska. Therese börjar mot sin vilja intressera sig både för Esaias och för meänkieli. På en flygresa till Stockholm när polisutredningen kört fast, tittar hon på en dvd om meänkieli som beskriver skillnaden mellan meänkieli och riksfinskan. Hon får förklarat att låneorden från finskan till tornedalsfinskan minskade efter språkgränsdragningen 1810 och blev nästan obefintlig på 1900-talet. Följden blev att meänkieli i stället lånade in ord från svenskan för att beskriva moderna fenomen. Fantastiska exempel på detta redovisas: ”Eelsystemissä oon kortslytninki ja topplokin häätyy plaanata. Det är kortslutning i elsystemet och topplocket måste planas.” (s. 129)

20

Även mordoffret har en relation till meänkieli visar det sig. Han hatade nämligen meänkieli och ansåg att det borde förbjudas och framför allt skulle det inte hållas vid liv med skolans hjälp. Han hade själv frigjort sig från detta halvspråk och han hade ändrat sitt finskklingande namn till ett svenskt. Uddes systerson som kommer till Pajala för att ta hand om kvarlåtenskapen kan bara ett enda ord på meänkieli, det enda ord hans mor någonsin använde, nämligen hoppu (bråttom). Han känner sorg över att ha förlorat sina anfäders språk. Hans far är afrikan och han tänker sig att han skulle ha kunnat bli den första ”halvnegern” som kunnat meänkieli. Hans mor påpekar att hans far inte heller lärt honom nbedele eller swahili. (s. 316)

Även Esaias föräldrar har försökt ”befria” honom från deras eget språk meänkieli genom att bara prata svenska med honom när han växte upp. De tror att de lyckats men det visar sig att meänkieli har smugit sig in i pojken ändå eftersom det är det språk han hör föräldrarna tala sinsemellan och med andra vuxna. De skojar om att ”Nyt kakara ei ymmärä mithään! Nu förstår ungen ingenting!” (s. 182) och Esaias svarar: ”Miehän ymmärän! Visst förstår jag.” (s. 182) Föräldrarna blir förskräckta och tycker att de misslyckats med sitt befrielseprojekt. Karaktären Esaias står ut i berättelsen på grund av sitt förhållande till meänkieli. Han är en förkämpe för att behålla och utveckla språket och värna om kulturen. Han får till slut med sig Therese som väljer Tornedalen i stället för Stockholm.

De två huvudkaraktärernas förhållande till meänkieli och det sätt som Mikael Niemi använder meänkieli för att beskriva karaktärerna, förstärker deras karaktärsdrag. Esaias är en övertygad förespråkare för tornedalskulturen och meänkielis återupprättande som språk. Han ser det som sin livsuppgift och

betraktas som extrem till och med av personer som står honom nära. Det blir extra tydligt när han kräver tolk vid polisförhören trots att han har svenska som första språk. Therese å sin sida dras till både Esaias och språket. Hon får så småningom förklaringar till varför hennes mor aldrig kunde stanna någon längre tid på samma plats. Hon minns sin barndoms ständiga skolbyten, vänner som hon inte kunde behålla på grund av de ständiga flyttarna. Modern hade tidigt ryckts bort från sin biologiska mor i Tornedalen och hade aldrig kunnat slå rot efter det. Språket, meänkieli, har spelat en avgörande roll även för Therese fast hon varit omedveten om det. Nu öppnar hon sig både för moderns barndomsbygd och för språket. Tornedalen beskrivs exotiskt vackert med de många meänkieliuttrycken för vattendrag, sjöar, älvar och landområden med vattenanknytning. Det är ”lehto,

kangas, rova, saajo, männikö, maa, jänkkä, rimpi, vuoma, järvi, lombolo, oja, joki, väylä, suanto, koski, niemi, lahti, Haaparanta, Asparnas Strand.” (s. 167)

Tornedalsnaturen får en särskild ton och lyster på grund av meänkielin. Stockholm beskrivs som att man där befinner sig inomhus, det blir kvavt, trångt, svårt att andas.

Den mystiske figuren ”Pettersson” som beskrivs som den ende frie tornedalingen har växt upp utanför samhällets kontroll, han har inget personnummer och har därmed inte behövt utstå försvenskningen i skolan. Esaias är en av de få som

21

känner till hans existens. ”Pettersson” symboliserar språkproblematiken och det koloniala förhållningssättet från ”överheten”. Meänkieliinslagen förstärker detta. Meänkieli används i vardagliga situationer som visar att vi befinner oss i en trakt där meänkieli är vardagsspråket. Inslagen används för att poängtera vissa

situationer (polisförhöret som sker på meänkieli), i samtal med nära släktingar och med den äldre generationen (Esaias med sin far), polismannen Sonnys i samtal med sin bror Larsa med Therese Fossnes närvarande (här illustreras

tvåspråkigheten och kodväxlingen): ”Tämä on Sonny, olek’s kotona?”

”Nukuikkos sie? sa Sonny. Sov du?”

”Kukas tuo vittu on? Vem är den där fittan?”

”Hej, Therese Fossnes heter jag.” ”Haista paska!”

”Jag kan tyvärr ingen finska.”

”Meänkieli är inte finska”, fastslog Larsa och grinade frånvarande. (s. 56)

När Esaias är på älgjakt kommunicerar han med sina jaktkamrater på meänkieli. Och meänkieli används i de uppslitande scenerna där pojkens (”Pettersons”) mor letar efter sin försvunne son som hon tror har brunnit inne. Och självklart när övernaturliga saker inträffar, som när Uddes systerson Jan-Evert Herdepalm drömmer en sanndröm. Polismannen Sonny kallar det Enne. Varsel (s. 294). I en vemodig sång finns meänkileiinslag: ”Vain kuolema, kuolema kaikki irrotaa… Bara döden, döden lösgör allt… (s. 302) och i ett ordspråk: ”Nauron perhään tullee

itku. Efter skratt kommer gråt.” (s. 314)

Och så i slutscenen, under den dramatiska upplösningen av mordfallet: ”Mie en ossa ennä meänkieltä. Jag kan ingen tornedalsfinska längre.”

”Miksi Helena? Varför dräpte du honom?”

”Hän oti äitini minulta. Han tog min mor ifrån mig.” (s. 335)

Inslagen finns både i dialoger, i polisförhören, i beskrivande text, i författarens resonemang om språket, dess utveckling, must och färg. De är jämnt fördelade i texten.

När det gäller känslouttryck ar det tydligt att även här dominerar negativa känslor som ilska/irritation, rädsla/oro och sorg/förtvivlan. Exempelvis när en av

karaktärerna, polisen Eino Svedberg, besöker sin åldrige far på en vårdavdelning på Pajala vårdcentral och fadern utbrister ilsket: ”Voj saatanan helvetin Lanstingi.” (s. 44)

Oron och rädslan illustreras bäst på meänkieli när man tror att en person, ”pojken” eller ”Pettersson”, blivit innebränd i huset: ”Poikani. Pojken min…”

”Ampulansi tullee heti. Ambulansen är på väg. (s. 279) Liksom förtvivlan när Esaias vädjar om hjälp efter att ha fallit handlöst ner genom golvet i övervåningen i det utbrända huset: ”Hjälp mig. Auta minua… (s. 322) Och när Märta Kallio, modern till den försvunne pojken, inser att hon aldrig kommer att se honom mer: ”Voi minun

22

Mikael Niemi visar att när starka känslor ska uttryckas görs det bäst på det språk som finns i personens innersta kärna. Det förvärvade språket, svenskan, tenderar att försvinna i de situationerna.

I Mannen som dog som en lax är det inte så lätt att klart säga om ett inslag markerar kodväxling eller inte. I samtal mellan den yngre och äldre generationen är det troligen inte fråga om kodväxling. Inslagen markerar bara att samtalet sker på meänkieli. Men vi befinner oss i den moderna tiden, den yngre och medelålders tornedalingen har växt upp under försvenskningstiden. De flesta kan växla språk mellan meänkieli och svenska ganska obehindrat. De kan sägas använda ett

hybridiserat språkbruk (Lindberg, 2009). Inslagen översätts oftast men inte alltid. Mikael Niemi överlämnar en del utrymme åt läsarens egen känsla för vad orden kan betyda. Om läsaren inte skulle förstå exakt kan det räcka med känslan eller angränsande ord i scenen eller stycket: ”Under matpauserna åt de stekt fisk med sina svarta naglar och drack piimä ur plåthämtare.” (s. 210)

Det första plötsliga inslaget av ett annat språk, stoppar upp läsningen. Men det behöver inte, som tidigare nämnts, vara något negativt som Julia Tidigs ser det:

Det kan lika gärna handla om en medvetenhet om en texts fruktbara partikulära karaktär, att jag som läsare möter något främmande som inte kan neutraliseras genom översättning, eller att min varseblivning förhöjs då jag tvingas stanna upp, omruskad av okända ord (Tidigs, 2007)

Under läsningens gång, när läsaren vant sig vid att inslagen dyker upp här och där, blir stoppen färre. I Gunnar Kieris Av dig blir det ingenting, där inslagen inte

markeras i typsnitt eller med kursivering, är störningen jämförelsevis större. Å andra sidan är inslagen korta och relativt få. I det senare verket Bara ett liv är markeringen genom kursivering tydlig. Det ger läsaren chans att helt enkelt hoppa över inslaget och bara läsa den svenska översättningen.

Detsamma gäller för Mikael Niemis Mannen som dog som en lax. Det är lätt att hoppa över meänkieliinslagen om man inte kan språket. Men Mikael Niemi vill också ha med den svenske läsaren, ge honom/henne en chans att smaka på meänkielin, känna musten och musikaliteten till exempel när han beskriver naturfenomen i anslutning till vatten på sidan 167. Här finns inga översättningar. På det stora hela taget bedömer jag att läsaren ganska snart lär sig hantera meänkieliinslagen så att de inte påverkar berättelsen på ett negativt sätt. Meänkieliinslagen ger läsaren en känsla av närvaro, att delta, att också vara lite tornedaling även om man inte förstår orden. Läsaren blir ständigt medveten om att det finns en del av Sverige där människor lever med ett annat språk i sin själ och sitt hjärta. Även de som inte längre själva behärskar språket har det inom sig, från sina förfäder.

Gunnar Kieri har ändrat sin användning av meänkieli mellan de två verken. I det första Av dig blir det ingenting från 1976 är inslagen jämt fördelade över hela berättelsen. De är korta, består sällan av mer än en kort mening, ibland bara ett par ord. De är omarkerade rent visuellt. Ur huvudpersonens perspektiv i de båda

23

verken, skiljer de sig inte så mycket från varandra, inslagen hör ihop med barndom och ungdom. De uttrycker ofta ilska och frustration.

I det senare verket Bara ett liv från 2001 breder meänkieliinslagen ut sig i texten, ibland är hela dialoger på meänkieli. De syns tydligt eftersom de är kursiverade. Samtidigt är de koncentrerade till kärnan, både i boken rent fysiskt och i

berättelsen. Det blir som en metafor för meänkielis plats i karaktären, i kärnan, i hjärtat. Jag tror att Gunnar Kieri i den senare boken varit mycket mer observant på och medveten om sin egen användning av språket och har velat koppla det hårt till barndomen och ungdomen.

Det finns både likheter och skillnader mellan de båda författarnas sätt att använda inslag av meänkieli. Likheterna finns på ytan. De finns ofta i dialoger mellan nära och kära, de uttrycker ofta känslor, oftast känslor av frustration. Det går bra att svära på meänkieli! Om man ser lite djupare så upptäcker man skillnaden. Man ser att Mikael Niemi har en mission med meänkieli som språk. Han vill att det ska leva. Han låter språket spela en egen roll.

En sådan strävan är inte lika tydlig hos Gunnar Kieri. Hos honom är

meänkieliinslagen mer tidsmarkörer, ett sätt att få läsaren med på resan bakåt, till våldets och förtryckets tid. Till den tid när bara ett språk fick finnas, trots att ett annat språk var barnens modersmål. Hos Kieri handlar det om det som gick förlorat på vägen, hos Mikael Niemi om en vändning till en ny möjlighet.

Författarna representerar samma konflikt men de möter den från olika håll, ser på den från olika författargenerationers perspektiv.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis visar analysen av de valda verken att inslag av meänkieli förekommer i första hand i dialoger, i samtal mellan nära och kära, de är knutna huvudkaraktärerna och till Tornedalen, i Gunnar Kieris fall i första hand till barndoms- och ungdomstid. De är oftast översatta och markerade med

kursivering. De markerar ibland kodväxling men oftast visar de att samtalet förs på meänkieli. De visar på språkproblematik och frustration, olika känslor av

24 Inslag av

meänkieli/ sammanhang

Gunnar Kieri, Av dig blir det ingenting

Gunnar Kieri,

Bara ett liv Mikael Niemi, Mannen som dog som en lax

Totalt Antal sidor 156 180 336 672 Antal meänkieliinslag 30 42 117 189 Dialog 20 24 71 161 Känslor (allmänt) 14 11 25 50 Ilska/irritation 7 6 7 17 Ömhet/kärlek 1 2 3 6 Glädje/skämt 3 4 4 11 Rädsla/oro 3 2 6 11 Sorg/förtvivlan 4 4 Svordomar 10 4 7 21 Religionsutövning 6 9 1 16 Folktro 2 1 3 Sång/dikt 1 3 4 Talesätt/ordspråk 2 4 3 9 Kodväxling 1 1 8 10 Översättning 29 40 71 140 Barndomstid 18 15 11 44 Skolsituation 4 7 2 13 Ungdomstid 12 10 22

Tabell 1: Meänkieliinslagens förekomst i de olika verken sorterade på ett urval analysfrågor samt en summering av det totala antalet inslag per fråga.

Tabellen visar att det i genomsnitt finns ett inslag på var femte sida i Gunnar Kieris första bok. I hans andra bok blir det ett inslag på var fjärde sida och Mikael Niemi får i genomsnitt ett inslag på var tredje sida. Att dra någon slutsats av ett så litet material är svårt, men jag är inte är förvånad över att antalet meänkieliinslag är störst i det senaste verket.

Vi ser att av totalt 50 meänkieliinslag med känsloyttringar, dominerar de negativa känslorna med övervikt för ilska/irritation. Hos båda författarna finns inslagen till övervägande del i dialoger. Gunnar Kieri har markant fler inslag som anknyter till barndom, ungdom och skolsituationer än Mikael Niemi. Mikael Niemi har färre översatta inslag än Gunnar Kieri. När det gäller religionsanknutna inslag ligger Gunnar Kieri i täten.

Diskussion

När jag ska försöka samla ihop min bild av meänkieliinslagens betydelse i dessa svenska berättelser kommer bilden av Gunnar Kieris slagne skolpojke upp. Och lika snabbt dyker bilden av Mikael Niemis karaktär Esaias Vanhakoski upp när han kräver att få en ”puoluettoman tulkin”, en neutral tolk när han ska förhöras av polisen. Så stor är skillnaden mellan då och nu, mellan fyrtio-, femtiotalet och tjugohundratalet när det gäller meänkielis status (Winsa, 2007) .

25

Men, under samma tid har språket nära på utraderats. Politiken som ledde till att barn misshandlades för sitt språk, har i praktiken lyckats. Det koloniala förtrycket firar triumfer, nu när knappast någon öppet skulle vilja fira framgången.

Romanfiguren, meänkielihataren Martin Udde är död, ändå lever hans verk. Esaias Vanhakoski kommer att fortsätta att förhandla om sin identitet, försöka bejaka sitt ursprung, hävda sin identitet som tornedaling och blåsa liv i meänkieli. Samtidigt med ett ben i svenskheten och i storstaden. Han öppnar vid ett tillfälle till och med för att lämna Tornedalen och flytta till Stockholm för sin kärleks skull.

Användningen av meänkieli i de två granskade böckerna av Gunnar Kieri har förändrats. Det är stor skillnad mellan boken från 1976 och den från 2001. Hans försiktiga, blyga inslag, tids- och rumsmarkörerna, känslomarkörerna, i Av dig blir

det ingenting har ersatts av långa frodiga inslag i Bara ett liv. Han tycks ha gripits

av nutidens acceptans av hans gamla språk, ett främmande exotiskt språk får nu gärna finnas som inslag i en svenskspråkig romantext. Det främmande erkänns till och med som en del av det svenska. Detta beror till stor del på att meänkieli

numera är accepterat som minoritetsspråk (Karlsson, 2009; Niva, 2011; Elenius, 2001). Gunnar Kieri som har upplevt den koloniala människans blivande

förhandling om sin identitet, som upplevt sig nedvärderad och till och med

handikappad av upplevelserna under uppväxtåren, har kunnat ge sig själv tillbaka något av det som gick förlorat.

Meänkieliinslagen visar på ett hybridiserat språkbruk med en blandning av element från det ursprungliga finska tornedalsspråket, svenskan, samiskan och riksfinskan. Inger Lindberg formulerar i artikeln ”I det nya mångspråkiga Sverige” (2009) fenomenet på följande sätt:

Polyspråklighet relaterar till språkbrukares beredskap att använda språkliga drag och element från flera olika språk. Det kan handla om drag relaterade till både lexikon, syntax, morfologi och uttal som används var för sig eller i

kombination. Jämfört med en tvåspråkighet där språken används parallellt, sida vid sida och kodväxling mellan två språk, är det här frågan om en tätare

integrering och en mer komplex mix av språkliga drag från flera inblandade språk. På samma sätt hänvisar Gutiérrez, Baquedano-Lopez & Alvarez (2001) till ett hybridiserat språkbruk som något som ”(…) is more than simple

code-switching as the alternation between two codes. It is more a systematic, strategic, affiliative, and sense-making process.” (s. 128)”

För Mikael Niemi är användningen av meänkieliinslag i romanen ett sätt att bidra till språkets fortlevnad och ge oss hopp om en ny blomstring för kulturen och språket. Detta åskådliggör han genom att låta Therese Fossnes lämna Stockholm, flytta till Pajala, till sin nya okända hembygd, börja lära sig språket. Hon irriteras, fascineras och dras till det främmande språket inom Sveriges gränser. Hon börjar härma uttryck, hon tittar på en dvd med inspelningar av TV-programmet Kexi. Till slut börjar hon på finskkurs i Stockholm samtidigt som hon söker jobb i Pajala. Mikael Niemi visar ingen blygsel och ber inte om ursäkt, han låter

meänkieliinslagen tala för sig själva. De har ibland ingen översättning, han litar på att de ändå ska tala till läsaren.