Fakulteten för Samhälls- och livsvetenskaper Omvårdnad/Avdelningen för omvårdnad
Emelia Dahlberg Maria Larsson
Nyutbildade intensivvårdssjuksköterskors uppfattningar om sin yrkeskompetens
Newly graduated critical care nurses perception of their professional competence
Examensarbete 15 högskolepoäng
Specialistsjuksköterska med inriktning mot intensivvård
Datum: 2012-05-18/Termin 4
Handledare: Barbro Berglund, Birgitta Bisholt Examinerande lärare: Inger Johansson
SAMMANFATTNING (Svenska)
Titel: Nyutbildade intensivvårdssjuksköterskors uppfattning om sin yrkeskompetens
Fakultet: Fakulteten för Samhälls- och livsvetenskaper, Karlstads universitet
Kurs: Examensarbete med inriktning intensivvård, 15 hp
Författare: Emelia Dahlberg och Maria Larsson Handledare: Barbro Berglund och Birgitta Bisholt Examinerande lärare: Inger Johansson
Sidor: 34
Månad och år för examination: Maj 2012
Svenska nyckelord: Intensivvård, Nyutbildad intensivvårdssjuksköterska, Kompetens, Yrkeskompetens
Bakgrund: Arbetet på en intensivvårdsavdelning ställer stora krav på de nyutbildade intensivvårdssjuksköterskornas kompetens. Den första tiden i yrket innebär att i socialiseringsprocessen förvärva de kunskaper och färdigheter som krävs i yrket.
Nyutbildade intensivvårdssjuksköterskors kompetens anses inte motsvara vårdens kompetenskrav. Syfte: Syftet med studien var att beskriva nyutbildade intensivvårdsjuksköterskors uppfattningar om sin yrkeskompetens. Metod: Studien genomfördes med kvalitativ metod och intervjuer valdes som datainsamlingsmetod. Tio deltagare medverkade i studien. Intervjuerna analyserades efter en modifierad variant av Graneheim och Lundmans kvalitativa innehållsanalys. Resultat: I resultatet framkom två huvudkategorier. I den första huvudkategorin framkom att de nyutbildade intensivvårdsjuksköterskorna kontinuerligt utvecklade sin yrkeskompetens. Utvecklingen främjades av positiva attityder till yrket, användning av tidigare erfarenheter och kollegialt stöd. I den andra huvudkategorin framkom att de nyutbildade intensivvårdssjuksköterskorna uppfattade att de hade bristande kliniska erfarenheter, det var svårt att införliva sig med den nya yrkesrollen och det var svårt att prioritera.
Slutsats: Nyutbildade intensivvårdssjuksköterskor är inte helt förberedda för det
kommande yrket. De har goda teoretiska kunskaper men saknar färdigheter i de praktiska
momenten. Resultatet bekräftas av tidigare studier och Benners beskrivning av vad som
karakteriserar sjuksköterskan som novis.
ABSTRACT (English)
Title: Newly graduated critical care nurses perception of their professional competence
Faculty: Faculty of Social and Life Sciences, Karlstad university
Course: Degree project – Intensive care, 15 ECTS
Authors: Emelia Dahlberg och Maria Larsson
Supervisors: Barbro Berglund and Birgitta Bisholt
Examinator: Inger Johansson
Pages: 34
Month and year for the examination: May 2012
Keywords: Critical care nursing, Newly graduated, Competence, Professional competence
Background: The work in a critical care unit is posing great demands on the newly graduated critical care nurses competence. During the first episode in the profession a process of socialization occurs, where the newly graduated acquire the knowledge and skills needed in the profession. The newly graduated critical care nurses competence is not considered to meet the caregiver’s demands. Purpose: The purpose of this study was to describe the newly graduated critical care nurses perceptions of their competence.
Method: The study was conducted with a qualitative approach. Interviews were used as datacollection method. Ten participants were included in the study. Interviews were analyzed after a modified variant of Graneheim and Lundman’s qualitative content analysis. Results: The results revealed two main categories. The first major category revealed that the newly graduated critical care nurses continuously developed their skills.
The development was promoted by positive attitudes to the work, use of past experiences
and collaboration. The major second category revealed that the newly graduated critical
care nurses perceived a lack of clinical experiences, difficulties to incorporate themselves
with the new professional role and difficulties with priority. Conclusion: The newly
graduated critical care nurses are not entirely prepared for the future profession. They
have good theoretical knowledge but lack in practical skills. The result is confirmed by
previous studies and Benner’s description of what characterizes the nurse as a novice.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING ... 5
BAKGRUND ... 5
Ny på intensivvårdsavdelningen... 5
Kompetens ... 7
Yrkeskompetens... 7
Intensivvårdssjuksköterskans kompetensområde ... 8
Behov av yrkeskompetenta intensivvårdssjuksköterskor i framtiden ... 9
Problemformulering ... 10
Syfte... 11
METOD ... 12
Undersökningsgrupp ... 12
Datainsamling och tillvägagångssätt ... 13
Dataanalys ... 14
Etiska överväganden ... 15
RESULTAT ... 17
Att utvecklas i yrket ... 17
Positiva attityder till yrket ... 17
Användning av tidigare erfarenheter ... 18
Behov av kollegialt stöd ... 19
Att vara novis igen ... 20
Bristande kliniska erfarenheter ... 20
Att vara ny i yrkesrollen ... 22
Svårigheter att prioritera ... 23
DISKUSSION ... 25
Resultatdiskussion ... 25
Metoddiskussion ... 27
Slutsats ... 29
Klinisk Betydelse... 29
Förslag till framtida forskning ... 29
REFERENSER ... 31 Bilagor:
Bilaga 1: Förfrågan till verksamhetschef
Bilaga 2: Förfrågan till avdelningschef
Bilaga 3: Förfrågan till deltagare
Bilaga 4: Samtyckesblankett
Bilaga 5: Intervju
INLEDNING
Alla sjuksköterskor som kommer till en klinisk miljö där han eller hon saknar erfarenhet av patienterna, hamnar enligt Benner (1993) på novisens prestationsnivå, om målen för omvårdnad av patienter är obekanta. Detta gäller alltså inte enbart nyutbildade sjuksköterskor utan även mycket erfarna sjuksköterskor. Noviserna saknar erfarenheter av de situationer de möter vilket innebär att det blir nödvändigt med regler och riktlinjer som vägleder deras handlande. Att sakna erfarenhet ställer enligt Benner et al. (1999) till problem för noviserna. De vet inte vad de inte vet och upptäcker därför inte alltid en situation eller vet när det är nödvändigt att handla. I en studie av Farnell och Dawson (2008) var syftet att undersöka vad erfarna allmänsjuksköterskor upplevde som nya inom intensivvården. Den kunskapsnivå som krävdes för att arbeta inom intensivvården kom som en överraskning. När allmänsjuksköterskorna skulle arbeta självständigt med intensivvårdspatienter upplevdes brister i kunskaper och förmågor, trots en avslutad inskolningsperiod. De upplevde den första tiden på intensivvårdsavdelningen som att gå ett steg tillbaka i utvecklingen. De kände sig som studenter igen. De erfarenheter och den kompetens sjuksköterskorna hade skaffat sig från vårdavdelningar upplevdes inte vara tillräckliga, vilket hade en negativ effekt på självförtroendet inför arbetet på intensivvårdsavdelningen.
Den nyutbildade intensivvårdsjuksköterskan är enligt Brosche (2003) inte förberedd på vilka arbetsuppgifter som kommer under arbetspasset. Enligt Dracup och Bryan-Brown (2004) ställs de nyutbildade intensivvårdsjuksköterskorna inför många olika komplexa situationer på en intensivvårdsavdelning. Många av dem möter dessa situationer för första gången och kan känna sig osäkra och sårbara. Vidare anser Dracup och Bryan-Brown (2004) att kunskap och förståelse utvecklas över en lång tid av utbildning och genom en mängd upplevelser och situationer som de ställs inför. För att säkra kvaliteten i patientvården krävs enligt Fulbrook et al. (2012) goda kunskaper, färdigheter och yrkeskompetens hos de sjuksköterskor som arbetar inom intensivvård.
BAKGRUND
Ny på intensivvårdsavdelningen
Enligt Socialstyrelsens föreskrift om ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i hälso- och sjukvården (SOSFS 2005:12) anges att den enskilda medarbetaren är vårdens viktigaste tillgång. Det är därför viktigt att deras kompetens utvecklas kontinuerligt. Genom att identifiera personalens utbildningsbehov och ge möjligheter för regelbunden fortbildning och kompetensutveckling kan verksamhetens kontinuerliga utveckling säkras.
En god yrkesintroduktion av all ny personal anses vara av största vikt. Ett
introduktionsprogram har enligt Levett-Jones och FitzGerald (2005) tre primära mål: a) att
utveckla kompetens och självförtroende hos de nya allmänsjuksköterskorna, b) att
underlätta den professionella yrkesanpassningen och c) att utveckla ett intresse för en
karriär inom yrket. I en nyligen publicerad svensk studie fann Bisholt (2012) att
utformningen av dagens introduktionsprogram försvårar utvecklingen av färdigheter i
introduktionsprogram för hur övergången till självständigt arbete skulle underlättas för den nyutbildade intensivvårdssjuksköterskan. I början av programmet ställdes lättare krav, men som under programmets gång övergick till mer avancerade uppgifter i den takt som den nyutbildade intensivvårdssjuksköterskan utvecklades. Målet var att den nyutbildade intensivvårdssjuksköterskan under programmets gång skulle skaffa sig den grundläggande kompetens som var nödvändig för att självständigt kunna ge en säker omvårdnad av patienten. Muldowney och McKee (2011) för en diskussion angående introduktionen och menar att en standardiserad modell inte är önskvärd. Introduktionen behöver istället vara individuellt anpassad, grundat på tidigare erfarenheter och kunskaper för att optimera den kliniska inlärningsmiljön. En stimulerande klinisk inlärningsmiljö på intensivvårdsavdelningen är enligt Muldowney och McKee (2011) essentiellt för att säkra den kliniska kompetensen hos nyutbildade intensivvårdssjuksköterskor. Faktorer som var positivt associerade med lärande i intensivvårdsmiljön var sjuksköterskans tidigare erfarenheter, interpersonella relationer inom avdelningen och att det fanns personal som engagerade sig i de nyutbildade intensivvårdssjuksköterskorna.
Den nyutbildade intensivvårdssjuksköterskan genomgår enligt Riesing (2002) en tidig socialisering, vilket innebär en kontinuerlig process där personen förvärvar de kunskaper, färdigheter och fallenhet som krävs i yrket för att bli accepterad i personalgruppen.
Socialisering har även betraktats som den process där rådande normer och värderingar ska förvärvas och införlivas med den nyutbildades föreställningar om sin roll, beteende och sina färdigheter (Boyle et al. 1996). Riesing (2002) beskriver att socialiseringsprocessen består av olika faser. Det genomgående temat för alla faserna var att den nyutbildade intensivvårdssjuksköterskan tvingades anta de utmaningar som uppstod i varje fas. Yttre förhållanden i arbetet och kulturen på arbetsplatsen blev till inre mentala processer. Temat speglade således den interna process som uppkom hos den nyutbildade intensivvårdssjuksköterskan under socialiseringsprocessen. I varje fas under socialiseringsprocessen var den nyutbildade intensivvårdssjuksköterskan tvungen att fastställa vilka förväntningar som fanns och sedan utarbeta en plan för att kunna möta dessa förväntningar. Tidigt i processen satte de nyutbildade intensivvårdssjuksköterskorna upp sina egna förväntningar, men allteftersom tiden gick ökade förväntningarna från övrig personal.
Handledning av nyutbildade intensivvårdssjuksköterskor har visat sig vara betydelsefullt
för socialiseringsprocessen (Farnell & Dawson 2006). Övergången från att vara student till
att arbeta självständigt upplevs ofta som svårt av nyutbildade allmänsjuksköterskor (Casey
et al. 2004). I studiens resultat framkom bland annat att övergången försvårades av nedsatt
självförtroende, brister i det kritiska tänkandet, viljan av att vara oberoende, arbetsmiljön
samt förmågan att prioritera. Nybörjare inom området intensivvård oroade sig för sin
personliga kompetens och över hur de uppfattades av patienter och personal i situationer
där de kände sig mindre kompetenta (Benner et al. 1999). Övergången till att bli kompetent
inom intensivvården underlättas enligt Reddish och Kaplan (2007) av en erfaren
handledare. Genom att under hela övergångsperioden skapa en säker och god
inlärningsmiljö kunde handledaren kontinuerligt driva den nyutbildade
intensivvårdssjuksköterskans utveckling framåt. Förutom att observera och instruera
fungerade handledaren även som en förebild. I studien framkom att starka förebilder möjliggjorde stora framgångar i den nyutbildade intensivvårdssjuksköterskans kompetensutveckling och professionalism.
Kompetens
Uttrycket kompetens härstammar från latinets “competentia” som har med lämplighet att göra (Lauvås & Handal 2001). Grundbetydelsen handlar enligt Hammare och Stenbacka (2003) om att sammanfalla med, att vara ägnad åt någon eller att räcka till. Begreppet är mångtydigt beroende på att det uppstått inom många olika forskningstraditioner och yrkesgrupper (Lauvås & Handal 2001). Enligt Hammare och Stenbacka (2003) är uttrycket kompetens inget absolut och objektivt begrepp eftersom ordet grundas på subjektiva uppfattningar och alla individer definierar ordet kompetens olika. I med detta får ordet kompetens olika betydelser. Enligt Boyle et al. (2008) och Lauvås och Handal (2001) anses begreppet kompetens ha tre komponenter; kunskaper, färdigheter och attityder. Swedish Standards Institute (2011) anser att kompetens är ett begrepp för en individs förmåga att utföra en uppgift genom att tillämpa färdigheter och kunskaper. Liknande definitioner av kompetensbegreppet har uttryckts av Benner (1982) och Dunn et al. (2000);
The ability to perform the task with desirable outcomes under the varied circumstances of the real world. (Benner 1982, s. 304)
The overlap of knowledge with the performance components of psychomotor skills and clinical problem solving within the realm of affective responses. (Dunn et al. 2000, s. 340)
Det ovanstående visar att begreppet kompetens ett sammansatt begrepp och därför har det varit problematiskt att ge en enhetlig definition. I Statens offentliga utredning
“Kompetensutveckling - en utmaning” (SOU 1991:56), görs försök till en definition.
Kompetensbegreppet ansågs vara så omfattande att det inte var meningsfullt att formulera en strikt definition. Kompetensbegreppet ges där följande beskrivning:
De som kanske bäst fångar upp kompetensbegreppet är förmåga och vilja. Med förmåga menas att kunna använda en fond av kunskaper och erfarenheter av olika slag praktiskt i en viss situation. I den meningen är kompetens ett relativt begrepp vilket ytterligare betonas av viljemomentet. (SOU 1991:56, s. 42)
Vidare anser Statens offentliga utredning (SOU 1991:56) att ordet kompetens handlar om förmågan att klara av de olika krav som ställs i en situation och i en viss verksamhet. Ibland används begreppet kompetens samtidigt med ord som erfarenheter, kunskap, utbildningsnivå, kvalifikation, förmåga, lärande och färdighet. Det är i relation till en viss situation som någon kan anses vara kompetent (ibid).
Yrkeskompetens
Frågan är om vem som helst som anses vara kompetent för en arbetsuppgift har rätt att
utföra den. I Socialstyrelsens föreskrift om delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och
sjukvård (SOSFS 1997:14) finns föreskrifter som reglerar att bestämda arbetsuppgifter ska
utföras av vissa yrkesgrupper efter genomgången utbildning. En sjuksköterska har formell
kompetens om han eller hon har legitimation för yrket. Formell kompetens kan även förvärvas genom för yrket fastställd specialistutbildning. Den formella kompetensen har historiskt sett varit kopplad till juridiken (Lauvås & Handal, 2001). Begreppet innebär att den person som har formell kompetens inom ett bestämt område tilldelas ansvar för att fatta beslut. Den formella kompetensen kan därför anses vara ett binärt begrepp, antingen har personen rätt kompetens eller inte. Detta faktum exkluderar dock inte andra yrkesgrupper från att fullgöra samma uppgift, om personen anses ha tillräcklig reell kompetens för uppgiften (SOSFS 1997:14). Med reell kompetens menas att en person genom erfarenhet i sin praktiska yrkesverksamhet eller genom fortbildning lärt sig uppgiften. Det är den totala beredskapen för att lösa en arbetsuppgift och hantera situationer som avses (Lauvås &
Handal, 2001). Yrkesutövare som har visats sig vara reellt kompetenta kan enligt SOSFS 1997:14 delegeras arbetsuppgifter. Med delegering avses att någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen och som har formell kompetens för en medicinsk uppgift överlåter denna till en annan person som saknar formell kompetens för uppgiften. Delegering av arbetsuppgifter måste godkännas av verksamhetschefen (ibid).
Frågan är vad som avgör om en person med formell eller reell kompetens kan anses vara yrkeskompetent. Med utgångspunkt från Nijhofs och Streumers (1998) sammanställning av uttrycket nyckelkvalifikationer kan begreppet yrkeskompetens förklaras.
Nyckelkvalifikationer anses vara vissa kvalitéer eller egenskaper hos en person som gör det möjligt att fungera inom eller möta nya situationer inom ett föränderligt arbete. Fyra typer av färdigheter lyfts fram som värdefulla för yrkeskompetensen. Med kognitiva färdigheter avses förmåga att kunna lära sig, planera, argumentera och att kunna lösa problem.
Kommunikativa färdigheter avser förmågan att kunna läsa skriva och lyssna. Sociala- och interpersonella relationsfärdigheter avser förmågan till empati, att kunna arbeta i grupp och samspela med andra. Till sist anses personliga färdigheter så som självständighet, ansvar och omdöme ha betydelse för yrkeskompetensen. För att bli yrkeskompetent behövs inte bara nyckelkvalifikationer utan även yrkeskunnande (ibid).
Begreppet yrkeskunnande innefattar enligt Nilsson (2000) kunskaper i den direkta arbetsutövningen. Även om dessa kunskaper utgör själva kärnan är yrkeskunnandet inte bara en fråga om arbetsteknik. Yrkeskunnande förutsätter även kunskaper om de tekniska, ekonomiska, organisatoriska och sociala konventioner som arbetet är baserat på. Det kan gälla frågor om hur och varför maskiner, material, arbetsförhållanden och strukturer på en arbetsplats fungerar på ett visst sätt. Sådana kunskaper är en förutsättning för att yrkeskunnandet skall kunna användas även i situationer som inte är identiska med den situation som rådde vid det ursprungliga utbildningstillfället. Vidare är kunskaper som gör det möjligt att tolka och förstå de sammanhang i vilket arbetet ingår betydelsefulla (ibid).
Intensivvårdssjuksköterskans kompetensområde
De senaste årtiondenas utveckling av utrustning, utrustning och metoder har gjort
intensivvårdsavdelningen till den mest utvecklade och komplicerade miljön inom
slutenvården (Almerud et al. 2007). På dessa högspecialiserade avdelningar vårdas svårt
eller kritiskt sjuka patienter som övervakas och behandlas med komplicerad teknisk
inom intensivvården (Meriläinen et al. 2010). Specialistkompetens inom intensivvård är enligt Soini och Stiernström (2005) en nödvändighet för all personal som arbetar vid en intensivvårdsavdelning. Högskoleförordningen (SFS 1993:100) beskriver vilka krav som föreligger intensivvårdssjuksköterskan. Specialistkompetens innebär att kunna observera och bedöma funktionen hos patienter i alla åldrar avseende alla organsystem och patientens psykiska och fysiska tillstånd samt initiera och självständigt utföra medicinska åtgärder.
Intensivvårdssjuksköterskans arbetsuppgifter består i att utföra den planerade behandlingen av intensivvårdspatienten samt informera medarbetare, patienten och närstående (Meriläinen et al. 2010). I den tidigare gällande kompetensbeskrivningen för sjuksköterskor och barnmorskor (SOSFS 1995:5) framgår att intensivvårdssjuksköterskans specialområde innefattar alla patienter med kirurgiska, medicinska och psykiska sjukdomstillstånd, infektionssjukdomar och trauma, som har svikt eller risk för svikt i ett eller flera organsystem och som vårdas på intensivvårdsavdelning. I dagsläget saknas en aktuell kompetensbeskrivning för intensivvårdssjuksköterskor i Sverige. I en systematisk litteraturstudie av Riitta-Liisa et al. (2008) var syftet att undersöka hur kompetens inom intensivvårdssjuksköterskans arbetsområde definieras i forskningen. Studien visade ingen enhetlig, konkret eller sammanhängande syn på intensivvårdssjuksköterskans kompetens. I studien framkom att ytterligare forskning behövs för att beskriva intensivvårdssjuksköterskans kompetensområde.
Behov av yrkeskompetenta intensivvårdssjuksköterskor i framtiden
Det råder i dag brist på både yrkeserfarna och nyutbildade specialistsjuksköterskor i Sverige (Statistiska Centralbyrån 2008). Utvecklingen inom sjukvården med ny teknik och nya metoder medverkar till att efterfrågan på specialistutbildade sjuksköterskor ökar och på längre sikt finns risk för att bristen kommer att förstärkas ytterligare. I Socialstyrelsens (2012) årsrapport analyseras sjuksköterskors arbetsmarknad. Där framgår att andelen specialistutbildade sjuksköterskor fortsätter att minska och mer än hälften av Sveriges landsting anger att de har svårt att rekrytera yrkeskompetenta specialistsjuksköterskor inom intensivvård (Socialstyrelsen 2012). I betänkandet “Kompetens och Ansvar” framkommer att vårdgivarna i många fall har löst bristsituationen genom att anställa allmänsjuksköterskor för arbetsuppgifter som egentligen fodrar specialistkompetens (SOU 2010:65). En långsiktig planering för att täcka kompetensbehovet saknas från vårdgivarna.
I framtiden kommer detta leda till ett problem eftersom vårdgivarna ansvarar för att arbetsuppgifter utförs av personal med rätt utbildning, befattning och kompetens (ibid).
I juni 2008 hölls ett möte på Utbildningsdepartementet med företrädare för hälso- och
sjukvårdssektorn, lärosäten och berörda myndigheter för att diskutera vad som kan göras
för att råda bot på bristen på specialistsjuksköterskor (Regeringen 2009). Under mötet
framkom att en översyn på hur styrningen av utbildningarna och deras innehåll behöver
göras. Med anledning av detta gav Regeringen år 2009 Högskoleverket i uppdrag att se
över hur specialistsjuksköterskeexamen ska utformas för att skapa förutsättningar för att
utbildningarna ska kunna följa kunskapsutvecklingen inom vården (Regeringen 2009). I
uppdraget påtalade regeringen att det finns problem med dagens
specialistsjuksköterskeutbildningar, framförallt om hur utbildningarnas inriktningar möter
vårdens behov av specialistutbildade sjuksköterskor inom olika områden. I Högskoleverkets (2010) rapport ges flera olika förslag på hur specialistsjuksköterskeexamen ska utformas. De två förslag som förespråkas är en generell specialistsjuksköterskeexamen utan inriktning eller en utbildning på avancerad nivå som leder fram till en magister- eller masterexamen. Villkoret för att specialistsjuksköterskeutbildningen ska få hög yrkesrelevans och god kvalitet är enligt Högskoleverket att den utformas i en formaliserad samverkan mellan högskola och vårdgivare. Inom området intensivvård blir specialisering i praktiken en förutsättning för att utföra arbetet. Utifrån Högskoleverkets rapport har utbildningsdepartementet utarbetat ett förslag till ändrad examensbeskrivelse för specialistsjuksköterskor (Regeringen 2011).
Utbildningsdepartementet poängterar att de elva inriktningar som finns i nuvarande examensbeskrivning inte kan tas bort, eftersom det i framtiden skulle kunna leda till omfattande konsekvenser för vården. Utbildningsdepartementet ger förslaget att ytterligare en utbildning med annan inriktning inom specialiseringens särskilda område läggs till examensbeskrivningen för specialistsjuksköterskeexamen. Vad som menas med annan inriktning inom specialiseringens område är inte klarlagt i promemorian. Det blir upp till högskolorna att själva bestämma vilken inriktning utbildningen ska ha samt om utbildningen ska leda till en yrkesexamen eller magisterexamen.
Förslaget har skapat en debatt bland berörda parter och både positiv och negativ kritik har lämnats till utbildningsdepartementet. Sveriges kommuner och landsting ([SKL] 2011) menar att förslaget är ett steg i rätt riktning mot större flexibilitet och att kravet måste vara att högskola, kommuner och landsting gemensamt ska komma överens om inriktning och utformning. En samordning mellan högskolorna behövs enligt SKL för att säkerställa utbildningarnas likvärdighet i landet. Vårdförbundet (2011) kritiserar förslaget och anser att samtliga mål för specialistsjuksköterskeexamen behöver ses över i sin helhet. Dessutom menar Vårdförbundet (2011) att utbildningsdepartementet inte har säkerställt den akademiska förankringen eller progressionen i huvudämnet omvårdnad. Liksom SKL anser både Vårdförbundet (2011) och Svensk Sjuksköterskeförening (2011) att det finns otydligheter i förslaget om en ny utbildning med annan inriktning. De sistnämnda parterna föreslår att ett nationellt samverkansorgan som samlar alla vårdens företrädare tillsätts omgående. Samverkansorganets uppgift skulle vara att göra en total översyn av specialistutbildningarna genom att följa utvecklingen inom vården, fastställa nationella kompetenskrav för specialistsjuksköterskor samt fatta beslut om nya specialistutbildningar.
Ännu finns inget beslut taget om hur framtidens specialistsjuksköterskeutbildningar ska utformas för att generera yrkeskompetenta nyutbildade intensivvårdssjuksköterskor.
Problemformulering
Arbetet på en intensivvårdsavdelning ställer höga krav på intensivvårdssjuksköterskans
yrkeskompetens vilket också den nyutbildade intensivvårdssjuksköterskan möter redan
första dagen i yrkesarbetet. I arbetet ingår att kontinuerligt övervaka svårt eller kritiskt
sjuka patienter, vilket ställer krav på att självständigt kunna analysera, bedöma och vidtaga
åtgärder utifrån ordinerad behandling. Tiden efter utbildningen innefattar en period av
socialisering, inskaffande av erfarenheter samt kunskaps- och kompetensutveckling. Det
kan bli problematiskt att under övergångsperioden möta de krav som ställs i yrket då den nyutbildade intensivvårdssjuksköterskan inte anses möta vårdens kompetenskrav. Ett samarbete mellan olika parter kommer att bli väsentligt för att framtidens specialistsjuksköterskeutbildningar ska möta de krav som ställs i yrket. Avsaknaden av en kompetensbeskrivning för intensivvårdssjuksköterskor bidrar till svårigheter för den nyutbildade att veta vilken kompetens som krävs för att arbeta inom området intensivvård.
Det finns mycket forskning kring hur allmänsjuksköterskor uppfattar sin kompetens och hur de introduceras i yrket. Studien är angelägen att genomföra då det saknas kunskap om hur nyutbildade intensivvårdsjuksköterskor uppfattar sin yrkeskompetens.
Syfte
Syftet var att beskriva nyutbildade intensivvårdssjuksköterskors uppfattningar om sin
yrkeskompetens.
METOD
I föreliggande studie har kvalitativ metod valts, för att på ett djupgående sätt kunna fånga innebörden i de uppfattningar de nyutbildade intensivvårdssjuksköterskorna har om sin yrkeskompetens (Olsson & Sörensen 2007). Kvalitativ metod kräver ett förutsättningslöst förhållningssätt där varje situation alltid ska betraktas som ny. Metoden ger utrymme att beskriva en mångfald av verklighetsuppfattningar och fokuserar på att fånga sammansatta och komplicerade sociala strukturer (Sjöberg & Wästerfors 2008). För att kunna samla in data blev det därför nödvändigt att vända sig direkt till de nyutbildade intensivvårdssjuksköterskor som verkade inom området (Ahrne & Svensson 2011).
Utgångspunkten för kvalitativ metod är induktiv, där generella slutsatser och teorier kan bildas utifrån enskilda data. Den kvalitativa metoden karakteriseras av ett holistiskt tankesätt, vilket innebär en strävan efter att förstå helheten i sitt sammanhang (Polit & Beck 2011). För att förstå helheten av fenomenet tillåts metoden vara flexibel där forskaren kan röra sig fram och tillbaka mellan metodens olika steg.
Undersökningsgrupp
Studien baseras på intervjuer med tio nyutbildade intensivvårdssjuksköterskor. Med intensivvårdssjuksköterskor menas sjuksköterskor som genomgått en specialistutbildning om 60 högskolepoäng inom intensivvård. Alla nyutbildade intensivvårdssjuksköterskor kommer fortsättningsvis benämnas deltagare. Inklusionskriterierna var att deltagarna skulle tagit examen till intensivvårdssjuksköterska tidigast år 2008, ha genomfört sin grund- och specialistutbildning i Sverige, vara verksam på en intensivvårdsavdelning samt förstå och tala det svenska språket. Exklusionskriterierna var att deltagarna inte skulle haft tidigare erfarenheter från intensivvård innan påbörjad specialistutbildning inom intensivvård.
Intensivvårdssjuksköterskan fick inte ha arbetat längre än tre år på intensivvårdsavdelningen. Ett strategiskt urval genomfördes för att förvissa sig om en variation i svaren samt för att erhålla deltagare som hade mycket att berätta om ämnet Forsberg & Wengström (2003). Det strategiska urvalet genomfördes i två steg för att erhålla deltagare som uppfyllde inklusions- och exklusionskriterierna (Ahrne & Svensson 2011). I första steget gjordes ett urval av intensivvårdsavdelningar. I steg två skickades en förfrågan ut till verksamhetscheferna för tillstånd att genomföra intervjuer (Bilaga 1).
Därefter skickades även en förfrågan till avdelningscheferna på respektive intensivvårdsavdelning (Bilaga 2). Avdelningscheferna ombads att utse deltagare som uppfyllde inklusions- och exklusionskriterierna. De deltagare som avdelningscheferna valde ut kontaktades via post eller e-post för information om studien (Bilaga 3).
Telefonkontakt togs sedan med respektive deltagare för att informera om studien och komma överens om tid och plats för intervjun. Skriftligt samtycke till studien inhämtades i samband med intervjuerna (Bilaga 4).
De tio deltagarna utgjordes av nio kvinnor och en man. Deltagarnas ålder varierade från 30-
50 år. Erfarenheten som allmänsjuksköterska varierade mellan 3-25 år. Erfarenheten som
intensivvårdssjuksköterska varierade från fyra månader till tre år. Deltagarna hade
erfarenhet från kirurgiska, medicinska och ortopediska vårdavdelningar samt från
akutmottagningar, post-operationsavdelningar och ambulansverksamheten. I Tabell 1 presenteras en översikt över deltagarnas demografiska fakta.
Tabell 1: Deltagarnas demografiska fakta.
Demografiska fakta n % Medel Median
Antal deltagare 10 - - -
Andel män/kvinnor - 10/90 - -
Ålder - - 35,8 32,5
Arbetslivserfarenhet (år) - - 9,6 8
Erfarenhet på iva (månader) 21,9 21
Deltagarna arbetade på fem olika sjukhus i västra Sverige. Sjukhusen var av varierande storlek, från länssjukhus till centralsjukhus. Antalet intensivvårdsplatser varierade mellan fyra till tolv. Totalt genomfördes tio intervjuer. Dessa tio intervjuer utgjorde underlaget för studiens resultat.
Datainsamling och tillvägagångssätt
Data samlades in genom ostrukturerade intervjuer (Bilaga 5). Ostrukturerade intervjuer innebär att det är en öppen konversation, deltagarna berättar fritt om sina uppfattningar, utan att ett specifikt frågemönster följs. Denna typ av datainsamlingsmetod används inom kvalitativ forskning då forskaren inte har en förutbestämd syn på innehållet eller flödet av information som ska samlas in till studien (Polit & Beck 2011). Intervjuerna började med bakgrundsfrågor om deltagaren för att skapa ett så samarbetsvilligt klimat som möjligt (Olsson & Sörensen 2007). Intervjufrågan innehöll en öppen frågeställning där deltagarna fick berätta om sina uppfattningar om sin yrkeskompetens. Följdfrågor ställdes utifrån vad deltagarna pratade om, med syfte att fördjupa eller förtydliga de uppfattningar som deltagarna berättade om. Två provintervjuer genomfördes för att pröva intervjufrågorna och för att öva på intervjuteknik. Ingen förändring genomfördes av intervjufrågorna, varför även provintervjuerna ingick i studiens resultat. Alla intervjuer genomfördes på respektive deltagares arbetsplats i ett enskilt rum där intervjun kunde pågå ostört. Alla intervjuer spelades in på band eller som ljudfil på dator vilket underlättade för att kunna fokusera på intervjuns genomförande, därmed gick heller ingen information förlorad. Under de pågående intervjuerna fördes minnesanteckningar, dels för att skriva upp stödord för kommande följdfrågor men även för att inte avbryta deltagarna. Intervjuerna pågick mellan 11 till 30 minuter och genomfördes mellan december 2011- februari 2012.
Förförståelse
Vikten av professionell förförståelse beskrivs i en studie av von Post och Eriksson (1999).
Den skapas av kunskaper, färdigheter, kompetens, tjänstgöring och åtaganden som en
person uppnår i sin profession. De menar vidare att det är nödvändigt att ha en viss insikt i
den värld som ska studeras för att förstå sammanhanget (ibid). Författarna till den aktuella
studien har ett till tre års erfarenhet som allmänsjuksköterskor på en
intensivvårdsavdelning, men är däremot inte utbildade intensivvårdsjuksköterskor. Detta
Ett kritiskt förhållningssätt har därför varit vägledande under hela studiens process. Genom det kritiska förhållningssättet har datamaterialet ifrågasatts med syfte att hitta alternativa förklaringar. Detta för att våra personliga erfarenheter i minsta möjligaste mån skulle påverka objektiviteten under analysprocessen och resultatskrivningen (Olsson & Sörensen 2007).
Dataanalys
Den kvalitativa innehållsanalysen fokuserar enligt Lundman och Graneheim (2008) på tolkning av texter eller på att beskriva variationer genom identifiera skillnader och likheter i textinnehåll. Metoden är induktiv vilket innebär en förutsättningslös analys av texter, vilka kan vara baserade på människors berättelser om sina upplevelser. Analysmetoden kan genomföras med manifest analys eller latent analys (Graneheim & Lundman 2004). Både manifest och latent innehållsanalys innefattar tolkning av texter men tolkningarna varierar i djup och abstraktionsnivå. Den manifesta innehållsanalysen handlar om att beskriva det som uttrycks i texten, att beskriva det synliga och uttalade innehållet med så låg grad av tolkning som möjligt. Under den latenta innehållsanalysen sker en tolkning av den underliggande mening som återkommer i texten som helhet. I studien genomfördes en modifierad variant av Graneheim och Lundmans (2004) analysmetod där enbart den manifesta analysen ingick i resultatet.
Första steget i dataanalysen bestod av att lyssna på bandinspelningarna och transkribera dessa ordagrant till text. Datamaterialet från de tio intervjuerna genererade 30 sidor löpande text. Den utskrivna texten utgjorde analysenheten. Alla intervjutexter lästes igenom upprepade gånger av båda författarna för att erhålla en känsla för helheten samt för att reflektera över innehållet i materialet. I steg två delades texten in i meningsbärande enheter.
De ord, meningar och fraser av text som hörde ihop till sitt innehåll och sammanhang
benämndes meningsenheter och utgjorde grunden för analysen. Text som inte svarade mot
syftet uteslöts. Utifrån meningsenheterna bildades i steg tre kondenserade meningsenheter,
vilket syftade till att korta ned texten samtidigt som det centrala innehållet bevarades och
inget väsentligt gick förlorat. I steg fyra abstraherades de kondenserade meningsenheterna
till en högre logisk nivå och benämndes med en kod. Lundman och Graneheim (2008)
menar att en kod är en etikett som kortfattat beskriver meningsenhetens innehåll. Koden
skapades med hänsynstagande till meningsenheternas sammanhang och användes som ett
redskap för att kunna reflektera över texten på ett nytt sätt. För att arbeta systematiskt under
analysen användes Lundmans och Graneheims (2008) analysschema. För att tydliggöra hur
analysen gått till visas ett exempel i Figur 1. Under steg fem i Graneheim och Lundmans
(2004) innehållsanalys skrevs alla koder ut på papper. De jämfördes utifrån likheter och
skillnader i textinnehåll och sorterades in i åtta underkategorier. I det sista steget i den
kvalitativa innehållsanalysen skapades två huvudkategorier. En kategori kunde utgöras av
en eller flera underkategorier, däremot fick inga data falla mellan två kategorier eller passa
in i två eller flera kategorier (Graneheim & Lundman 2004).
Meningsenhet Kondenserad
meningsenhet Kod Underkategori Huvud-
kategori
Jag tycker det är otroligt lärorikt och intressant … man lär sig något nytt varje dag.
Lärorikt och intressant. Lär sig något nytt varje dag.
Roligt, intressant och utvecklande
Positiva attityder till yrket
Att utvecklas i yrket
Man måste stanna upp och tänka ... det går inte så snabbt som man vill ... man tycker att man inte kan någonting.
Man måste stanna upp och tänka ...
tycker att man inte kan någonting.
Tycker att man inte kan någonting
Bristande kliniska erfarenheter
Att vara novis igen
Figur 1. Utdrag ur analysschema
För att säkra trovärdigheten under det pågående arbetet med innehållsanalysen var det viktigt att hela tiden reflektera och föra en diskussion mellan författarna i syfte att uppnå samstämmighet vid tolkning av texterna (Lundman & Graneheim 2008). Skapandet av kondenserade meningsenheter, koder, underkategorier och huvudkategorier medförde en cirkulär process, vilket innebar en rörelse fram och tillbaka i textmaterialet, mellan helheten och delar av texter. Den cirkulära processen ökade giltigheten eftersom förfarandet säkerställde att viktig information inte gick förlorad under kondenserings- och abstraheringsprocesserna (Graneheim & Lundman 2004).
Etiska överväganden
Studien har genomförts med hänsynstagande till de fyra etiska principerna för omvårdnadsforskning (Northern Nurses’ Federation [NNF] 2003), nämligen principen om autonomi, principen om att göra gott, principen om att inte skada och principen om rättvisa.
Autonomiprincipen har beaktats genom att varje deltagare fritt har kunnat välja om de ville
medverkan i studien eller inte (Olsson & Sörensen 2007). Informationsbrev skickades ut till
respektive verksamhetschef för godkännande av studiens genomförande. När godkännandet
inhämtats kunde ett skriftligt informationsbrev skickas ut till respektive avdelningschef och
därefter valdes deltagarna ut. Alla deltagare har fått både muntlig och skriftlig information
om studiens syfte och metod. Inför varje intervju informerades deltagaren återigen om
studiens syfte, att deltagandet var frivilligt och rätt till att när som helst avbryta intervjun
utan närmare motivering. Informationskravet innebär att såväl information om studien till
deltagaren som krav på begriplighet och samtycke (Olsson & Sörensen 2007). Informerat
samtycke ska dokumenteras skriftligt (Codex 2012). Innan intervjuerna påbörjades
inhämtades därför skriftligt samtycke från samtliga deltagare. Intervjuerna spelades in
antingen på band eller som ljudfil på dator. Ljudfilerna sparades på ett USB-minne. Under studiens gång förvarades band och USB-minnet i låsta skåp så att ingen utomstående kunde få tillgång till dem. Deltagarna har garanterats full konfidentialitet, vilket innebär att allt insamlat material har förvarats så att inga obehöriga har kunnat komma åt datamaterialet (Codex 2012). Kravet på konfidentialitet har även beaktats genom att information eller uppgifter som framkommit i det insamlade materialet har presenterats så att ingen enskild deltagare eller avdelning ska kunna identifieras (Olsson & Sörensen 2007). Intervjuerna avidentifierades genom att varje intervju kodades med ett nummer. Ljudfilerna och bandinspelningarna kommer att raderas när studien är godkänd.
Principen om att göra gott handlar om att forskningen ska vara till potentiell nytta för omvårdnaden eller den grupp forskningen avser (NNF 2003). Utgångspunkten i föreliggande studie har varit en strävan efter att göra gott genom att så effektivt som möjligt komma fram till ny och väsentlig kunskap (Olsson & Sörensen 2007). Alla deltagare och aktuella intensivvårdsavdelningar kommer att få tillgång till den färdiga studien, för att kunna använda sig av resultaten i verksamheten. Studien kommer att publiceras elektroniskt via Karlstads universitets hemsida för att så många som möjligt ska kunna ta del av den och få användning av resultaten.
Principen om att inte skada innebär att forskningen inte får ha skadlig inverkan på de
personer som deltar (NNF 2003). Forskaren måste i största möjliga utsträckning inventera
möjliga risker för skada eller obehag samt vidta åtgärder för att förhindra eller minimera
sådana risker. Vid kvalitativa intervjuer finns risken att djupgående frågor exponerar
känslor av rädsla och ångest (Polit & Beck 2011). Intervjuerna genomfördes därför i ett
enskilt rum på respektive deltagares arbetsplats där intervjun kunde pågå ostört.
RESULTAT
Resultatet kommer att beskrivas i form av två huvudkategorier: “Att utvecklas i yrket” och
“Att vara novis igen”. I huvudkategorin att utvecklas i yrket framkom de tre underkategorierna “Positiva
“Behov av kollegialt stöd”. Deltagarna beskrev att arbetet på intensivvårdsavdelningen bidrog till att de kontinuerligt utvecklades i sin yrkeskompetens. I huvudkategorin att novis igen framkom de tre underkategorierna “
yrkesrollen” och “svårigheter att prioritera. Deltagarna beskrev att yrkeskompetensen var otillräcklig i många situationer. En översikt som presen
Resultatet kommer att presenteras i löpande text och med utsagor från intervjuerna.
Utsagorna har kodats med en siffra för varje deltagare.
Figur 2: Presentation av huvud
Att utvecklas i yrket
Deltagarna beskrev hur de konti
framhöll de att innehållet i yrket var intressant och roligt. Detta bidrog till känslan att vilja utvecklas till en kompetent intensivvårdssjuksköterska. Vidare beskrev deltagarna att det kändes inspirerande att utöva yrket och att tidigare erfarenheter var av betydelse i yrkesutövningen. Även det kollegiala stöd
uppstod.
Positiva attityder till yrket
Alla deltagare uppgav att de kände att det var roligt att gå till arbetet. Andra menade att det pirrade i magen av förväntan eller att de fick adrenalinkickar under arbetet på intensivvårdsavdelningen. De
trivdes bra. Det fanns ett genuint intresse för intensivvård hos flera deltagare som hade uppkommit redan under grundutbildningen till allmänsjuksköterska. De
var intressant och lärorikt. Många ansåg att de lärde sig nya s
tyckte att det var roligt och intressant att få börja arbeta med den medicintekniska utrustningen. De hade längtat efter att få börja arbeta med det som de hade utbildat sig till och en deltagare uttryckte att arbetet var ännu ro
arbeta på ett sådant sätt som de tidigare hade önskat, nämligen att arbeta närmare Resultatet kommer att beskrivas i form av två huvudkategorier: “Att utvecklas i yrket” och
”. I huvudkategorin att utvecklas i yrket framkom de tre underkategorierna “Positiva attityder till yrket”, “Användning av tidigare erfarenheter” och ollegialt stöd”. Deltagarna beskrev att arbetet på intensivvårdsavdelningen bidrog till att de kontinuerligt utvecklades i sin yrkeskompetens. I huvudkategorin att
framkom de tre underkategorierna “bristande kliniska erfarenheter
yrkesrollen” och “svårigheter att prioritera. Deltagarna beskrev att yrkeskompetensen var otillräcklig i många situationer. En översikt som presenterar resultatet visas i Fig Resultatet kommer att presenteras i löpande text och med utsagor från intervjuerna.
Utsagorna har kodats med en siffra för varje deltagare.
Figur 2: Presentation av huvud- och underkategorier
Deltagarna beskrev hur de kontinuerligt utvecklades i sin yrkeskompetens. Dessutom i yrket var intressant och roligt. Detta bidrog till känslan att vilja utvecklas till en kompetent intensivvårdssjuksköterska. Vidare beskrev deltagarna att det nde att utöva yrket och att tidigare erfarenheter var av betydelse i yrkesutövningen. Även det kollegiala stödet var av betydelse då en känsla av trygghet
Alla deltagare uppgav att de kände att det var roligt att gå till arbetet. Andra menade att det pirrade i magen av förväntan eller att de fick adrenalinkickar under arbetet på intensivvårdsavdelningen. De ansåg att de hade världens bästa arbete att gå till
trivdes bra. Det fanns ett genuint intresse för intensivvård hos flera deltagare som hade uppkommit redan under grundutbildningen till allmänsjuksköterska. De
var intressant och lärorikt. Många ansåg att de lärde sig nya saker varje dag. Deltagarna tyckte att det var roligt och intressant att få börja arbeta med den medicintekniska utrustningen. De hade längtat efter att få börja arbeta med det som de hade utbildat sig till och en deltagare uttryckte att arbetet var ännu roligare än hon kunnat tänka sig. De fick arbeta på ett sådant sätt som de tidigare hade önskat, nämligen att arbeta närmare Resultatet kommer att beskrivas i form av två huvudkategorier: “Att utvecklas i yrket” och
”. I huvudkategorin att utvecklas i yrket framkom de tre idigare erfarenheter” och ollegialt stöd”. Deltagarna beskrev att arbetet på intensivvårdsavdelningen bidrog till att de kontinuerligt utvecklades i sin yrkeskompetens. I huvudkategorin att vara bristande kliniska erfarenheter”, att vara ny i yrkesrollen” och “svårigheter att prioritera. Deltagarna beskrev att yrkeskompetensen var terar resultatet visas i Figur 2.
Resultatet kommer att presenteras i löpande text och med utsagor från intervjuerna.
eskompetens. Dessutom i yrket var intressant och roligt. Detta bidrog till känslan att vilja utvecklas till en kompetent intensivvårdssjuksköterska. Vidare beskrev deltagarna att det nde att utöva yrket och att tidigare erfarenheter var av betydelse i var av betydelse då en känsla av trygghet
Alla deltagare uppgav att de kände att det var roligt att gå till arbetet. Andra menade att det
pirrade i magen av förväntan eller att de fick adrenalinkickar under arbetet på
ansåg att de hade världens bästa arbete att gå till och att de
trivdes bra. Det fanns ett genuint intresse för intensivvård hos flera deltagare som hade
uppkommit redan under grundutbildningen till allmänsjuksköterska. De uttryckte att arbetet
aker varje dag. Deltagarna
tyckte att det var roligt och intressant att få börja arbeta med den medicintekniska
utrustningen. De hade längtat efter att få börja arbeta med det som de hade utbildat sig till
ligare än hon kunnat tänka sig. De fick
arbeta på ett sådant sätt som de tidigare hade önskat, nämligen att arbeta närmare
patienterna, att få vara en del av ett team kring patienten och bli mer delaktiga i behandling och omvårdnad.
“det är roligt … det är intressant … man blir verkligen på topp och man får en adrenalinkick och man känner att det är roligt” [2]
“Jag tycker det är otroligt lärorikt och intressant … man lär sig något nytt varje dag” [10]
Det framkom att arbetet som intensivvårdssjuksköterska var utvecklande och utmanande i en positiv bemärkelse. Deltagarna beskrev att de utvecklades och växte, inte bara som intensivvårdssjuksköterskor utan även som människor. Det fanns alltid något nytt att lära sig och varje patient de tog hand om kändes som en utveckling framåt. Deltagarna kände sig nöjda med sig själva när de klarade av att stabilisera en kritiskt sjuk patient. Allt eftersom tiden gick kunde deltagarna inta ett mer avslappnat förhållningssätt i arbetet.
Samtidigt fanns en ödmjukhet hos deltagarna. De hade insikten om att det fortfarande fanns många patientkategorier som de ännu inte hade stött på.
“varje patient man har hand om … känns som en utveckling framåt tycker jag … varje dag är ju fortfarande en utmaning … det finns ju alltid något nytt man träffar på” [4]
“jag har utvecklats under hela tiden och man växer både som sjuksköterska och faktiskt även som människa” [10]
Arbetets dynamiska karaktär ansågs vara charmigt, vilket innebar att från den ena stunden ha det lugnt till att nästa sekund ha massor att ta tag i. Den ena dagen var inte den andra lik.
Variationen i arbetet var något som flera deltagare uttryckte som positivt, arbetet blev aldrig tråkigt. Deltagarna blev inspirerade av att gå till arbetet och inte veta vad dagen hade att erbjuda. Samtidigt som de uppfattade arbetet som roligt, intressant och lärorikt framhöll deltagarna att arbetet var spännande och nervöst på samma gång. Nervositeten och spänningen uppstod när de skulle ha ansvar för en inkommande patient till intensivvårdsavdelningen. I spänningens ögonblick fanns mod att våga ta för sig och vara tuff nog att våga stå längst fram hos patienten.
“det är så dynamiskt … det ändrar sig på kort tid ... ena stunden är det lugnt … nästa sekund kan det vara jättemycket att göra” [1]
“Det gäller att våga ta för sig [i akuta situationer] … att våga vara lite tuff … att våga ställa sig längst fram” [10]
Användning av tidigare erfarenheter
Tidigare arbetserfarenhet som allmänsjuksköterska uppgavs vara en orsak till att arbetet
upplevdes lättare. De deltagare som hade längre erfarenhet som allmänsjuksköterska insåg
att det inte klarade av allt själva. De hade lättare för att delegera arbetsuppgifter till
undersköterskor. Några av deltagarna hade arbetat på uppvakningsavdelningar eller akutmottagningar där liknande utrustning användes. Tidigare erfarenheter infusionspumpar, sprutpumpar och av att koppla upp patienter mot monitorer gav en känsla av trygghet.
“jag känner mig trygg i rollen som sjuksköterska och att jag jobbat så länge att jag vet vart jag står … jag är rätt så duktig på att delegera” [3]
“det hjälpte ju mycket att man hade jobbat på uppvakningen … innan … man är ju bekant med miljön och utrustning” [7]
Deltagarna beskrev att de hade blivit väl förberedda från specialistutbildningarnas sida. De hade stor användning av den teoretiska kunskapen de lärt sig under utbildningen i arbetet på intensivvårdsavdelningen. En av deltagarna uttryckte att hon hade fått många “aha- upplevelser” i arbetet som nyutbildad intensivvårdssjuksköterska. Allt eftersom tiden gick blev det lättare att reflektera över och plocka fram det deltagarna lärt sig under specialistutbildningen och tillhörande praktik. Den förståelse och kunskap deltagarna hade tillgodogjort under specialistutbildningen fördjupades efterhand.
“teoretiska kunskaper det har man fått med sig … det har skolan sett till … det om kroppen … hur det fungerar och vad som händer vid olika sjukdomsfall … och vad man ska göra som sjuksköterska [på IVA]” [8]
Behov av kollegialt stöd
Alla deltagare uttryckte att de hade blivit väl omhändertagna och bemötta som nya på intensivvårdsavdelningen. Deltagarna beskrev ett behov av hjälp och de flesta uppfattade att de fick stöttning och hjälp från kollegor. Stödet kom från både erfarna undersköterskor, erfarna intensivvårdssjuksköterskor och narkosläkare. De kände sig trygga när de fick arbeta tillsammans med erfaren personal. Deltagarna framhöll att det var en trygghet att inte stå själv och att de fick en ökad förståelse och kunskap via stöd från kollegor. Deltagarna beskrev att samarbetet med annan personal så som undersköterskor, intensivvårdssjuksköterskor och narkosläkare fungerade bra.
“Jag har alltid känt att jag kan fråga kollegor när jag är osäker … jag har fått god hjälp av både undersköterskor och sjuksköterskor när det gäller utrustningen” [4]
“du får ju en helt annan inblick i patienten och du får en annan dialog och förståelse och kunskap eftersom de [narkosläkarna] ständigt är där och kan förklara” [1]
Deltagarna beskrev att ett tillåtande arbetsklimat rådde på intensivvårdsavdelningen. De
fick lov att ställa frågor och känna sig nya, vilket uppfattades som en trygghet. Kollegorna
var toleranta och hjälpsamma. De allra flesta deltagare beskrev att det alltid fanns någon att
fråga om de behövde hjälp med något som de inte hade tidigare erfarenhet av eller som de
kontrollera att deltagarna hade tänkt eller gjort rätt. Det handlade bland annat om handledning vid iordningställande och administrering av läkemedel och om stöd i oförutsedda händelser, men även om handledning vid handhavande av utrustning som CPAP och respirator. Deltagarna ville få en bekräftelse från en erfaren intensivvårdssjuksköterska att de blandat rätt och de frågade läkaren en extra gång om de hade uppfattat ordinationen rätt.
“ett läkemedel som inte är bekant för mig … som är väldigt potent så ber jag en erfaren kollega att vara med … jag frågar alltid doktorn en gång till … en upprepad bekräftelse på ordinationen … att jag har uppfattat det rätt” [4]
“många vana sjuksköterskor … tar över [vid mottagandet av svårt sjuk patient]
… jag tar över sen när läget lugnat ner sig” [9]
Sammanfattning
I huvudkategorin att utvecklas i yrket framkom att det fanns ett genuint intresse för intensivvård bland samtliga nyutbildade intensivvårdssjuksköterskor. Alla deltagare hade positiva attityder till arbetet, nämligen att det var roligt, intressant och lärorikt. Deltagarna uttryckte att de lärde sig nya saker varje dag och att de utvecklades för varje patient de tog hand om. Arbetets dynamiska karaktär var en orsak till att deltagarna blev inspirerade till att fortsätta utvecklas inom intensivvården. Det var nervöst när en svårt eller kritiskt sjuk patient kom till avdelningen, men spänningen i situationen gjorde att deltagarna fick mod att handla. Tidigare erfarenheter som allmänsjuksköterska från post-operationsavdelningar eller akutmottagningar där liknande medicinskteknisk utrustning använts, uppfattades underlätta arbetet på intensivvårdsavdelningen. Deltagarna utvecklades och fick ökad förståelse och kunskap genom kollegialt stöd. Stödet kom från både undersköterskor, erfarna intensivvårdssjuksköterskor och narkosläkare. Kollegorna var toleranta och hjälpsamma och deltagarna fick lov att känna sig nya och ställa frågor. Samarbetet med andra professioner fungerade bra och det var en trygghet att arbeta tillsammans med erfaren personal.
Att vara novis igen
Deltagarna uppfattade att yrkeskompetensen inte var tillräcklig i många situationer. De framhöll att de hade svårt att hantera nya saker och oförutsedda händelser vilket kunde bidra till en känsla av osäkerhet, oro, stress eller rädsla för att göra fel. Vidare uppfattade deltagarna att de var otrygga i den nya rollen som intensivvårdssjuksköterska och att det var svårt att använda rätt tankesätt. Deltagarna uppfattade att det var problematiskt att prioritera olika arbetsuppgifter.
