100 101 Under åren 1979–85 är tidningen ETC Sveriges ledande fo-
rum för att beställa och publicera fotografi. ETC blir under en period ett laboratorium för att skapa och publicera nya bilder och texter. Laboratorium i den meningen att ETC var en plats där nya bilder beställdes, omsattes, diskuterades och kontextualiserades i en ständig process.
Jag arbetade på ETC från hösten 1979 till början av 1985 som ansvarig för tidningens utlandsbevakning, beställare av bilder och reportage. Skrev. Tog egna bilder. Gjorde reporta- geresor till bland annat Filippinerna, Sahara, Smedjebacken, Belfast, London och Paris. Var med i redaktionsledningen och delägare. Samarbetar ibland fortfa-
rande med tidningen ETC.
En orsak till att ETC kom att bli ett starkt forum för fotografi var att tidning- ens redaktion inte betraktade fotografi som konst och många av de mest intres- santa svenska fotograferna publicerar sig i ETC under denna period. Fotografer som Dawid, Ann Christine Eek, Håkan Elofsson, Neil Goldstein, Kenneth Gus- tavsson, Håkan Lind, Tuija Lindström, Maud Nycander, Ralph Nykvist, Anders Petersen, Peter de Ru, Hatte Stiwenius, Jeff-Erik Stocklassa, Christer Ström- holm, Joakim Strömholm, Håkan Wret- ljung, Lars-Eric Vänerlöf för att nämna några.
Johan Ehrenberg skrev ett upprop för
en revolutionär layout i tidningen Partisano (ETC:s före- gångare) redan 1976. I sitt manifest gav han exempel på hur exempelvis Man Rays berömda bild av ett strykjärn med häftstift på undersidan skulle kunna pryda en präktig tid- ning som Folket i Bild/Kulturfront.
En lyckad bildbehandling på en normal svensk tidning i slutet av sjuttiotalet var när alla fotografier var tydligt kom- ponerade, alla människor log in i kameran och bildtexterna förklarade exakt vad som fanns att se. I ETC fick bilder vara obegripliga och utan bildtext. Det var tillåtet att se på saker och skratta. Man fick steppa och skrika i bild.
Konst var för ETC på den tiden artefakter som såldes för dyra pengar på en konstmarknad. ETC ville beställa och pu- blicera bilder som skulle gripa tag, förvåna, bryta upp och ge en ny syn på världen. Bilder var viktiga. Konst var inte lika viktigt. Konst var för borgerliga finsmakare. Fotografi var ren bild utan guldramar, passepartouter, glasskivor och bomullsvantar.
Medlet var att resa ut i världen för att skriva och fotogra- fera. Alltså reportage. Idén om reportage innebar på ETC en gestaltning i bild och text som i bästa fall förmedlade en
när FotograFi var bild och inte konst./when PhotograPhs were Pictures, not art.
av/bY nils claesson
During the period 1979–85, ETC magazine was Sweden’s leading forum in commissioning and publishing photo- graphy. ETC was, for a time, a laboratory for creating and publishing new pictures and texts. A laboratory in the sense that ETC was a place where new pictures were commissio- ned, realised, discussed and contextualised through a con- stant procedure.
I worked at ETC from autumn 1979 to early 1985 as head of the magazine’s coverage of foreign affairs, and commis- sioned pictures and reportage. I wrote. Took my own pic- tures. Made reportage trips to the Philippines, the Sahara,
Smedjebacken, Belfast, London and Pa- ris, among other places. I was a member of the editorial board and a partner. I still collaborate occasionally with ETC.
One reason why ETC became a strong forum for photography was that the magazine’s editors did not regard pho- tography as art, and many of the most interesting Swedish photographers pu- blished work in ETC during this period.
Photographers including Dawid, Ann Christine Eek, Håkan Elofsson, Neil Goldstein, Kenneth Gustavsson, Håkan Lind, Tuija Lindström, Maud Nycan- der, Ralph Nykvist, Anders Petersen, Peter de Ru, Hatte Stiwenius, Jefferik Stocklassa, Christer Strömholm, Joakim Strömholm, Håkan Wretljung, Lars-Eric Vänerlöf to name a few.
Johan Ehrenberg called for a revolutionary layout in Par- tisano magazine (ETC’s predecessor) as early as 1976. In his manifesto he showed how, for example, Man Ray’s famous picture of a clothing iron with nails underneath could grace the cover of a fine magazine like Folket i Bild/Kulturfront.
Good picture editing, at an ordinary Swedish magazine in the 70s, meant all the photographs were clearly compo- sed, all the people were smiling into the camera and all the captions explained exactly what there was to see. In ETC, pictures might remain inexplicable and without captions.
You were allowed to see things and laugh. You could dance and scream in the picture.
Art, for ETC at that time, meant artefacts sold in the art market for lots of money. ETC wanted to commission and publish pictures that would be gripping, surprising, ground- breaking and provide a new view of the world. Pictures were important. Art was not as important. Art was for bourgeois connoisseurs. Photography was purely about the picture, without golden frames, passepartouts, glass plates and cot- ton gloves.
känsla av att ha varit där. Det fanns också en tanke om det politiska reportaget som ifrågasatte fördomar och förmådde att lyfta fram en annan verklighet än den som förmedlades av annan media.
Trots att tidningens ekonomi var svag satsades det or- dentliga resurser för att göra detta möjligt. En reportage- resa fick ta tid. Det var viktigt att personligt uppleva saker.
Bilderna fick gärna gå åt ett håll och texterna åt ett annat.
Bilderna skulle tala sitt eget språk och gärna sticka ut och stå emot texten. Fungera kontrapunktiskt. Det var på den tiden revolutionerande tankar då de flesta bildredaktörer på svenska tidningar ägnade sin tid åt att hitta bilder på leende människor.
Gatufotografens metod att timme efter timme gå upp- och nedför gator och ibland låta saker
hända i ett hastigt möte på en krog eller i en vägkorsning kunde berika både text och bild.
Eller snarare påverkade de varandra.
Det var också i en tid långt före inter- net, Skype, Facebook och billiga resor vart som helst. Att resa betydde något.
På ETC innebar det att komma hem med text och bild. Jag minns när jag kom hem från en reportageresa till Filippinerna 1982 och genast fick ta tåget till Göte- borg och bli intervjuad av Tomas Tengby i ett ungdomsprogram i P3.
Men ETC-reportagen var sällan någ- ra nyhetsreportage utan resor till platser där det antingen pågick stora omvälv- ningar som i Centralamerika eller ställen
som intresserade den nyckfulla redaktionen. Det var Häst- veda, Sahara, Manilla och Malmberget. Ställen som kunde inspirera eller irritera. Anspråken var höga. Ibland träffade ETC mitt i prick. Många fotografier som togs på uppdrag av och åt ETC visas idag på museer och konsthallar, som till exempel Kenneth Gustafssons bilder från Belfast. De togs när ETC var på den gröna ön. ETC:s Irlandsnummer var unikt också i tidningens historia. Ett tjugotal medarbetare var på Irland i minst tre veckor var och gjorde en tidning tillsammans som kom ut våren 1983.
Sättet att arbeta med text och bild påminner mer om att göra dokumentärfilm än om det traditionella tidningsrepor- taget. Det är kanske heller ingen slump att flera av de foto- grafer och skribenter som tidigt utmärkte sig i ETC sedan blev dokumentärfilmare och filmare. Kristina Lindström och Maud Nycander som regisserat dokumentärfilmen om Olof Palme är båda två tidigare medarbetare på ETC. Björn Cederberg, Peter Torbiörnsson och Mikael Wiström är alla tre dokumentärfilmare – för att nämna ytterligare några namn. Själv har jag arbetat med film sedan i början av nit- tiotalet.
The correspondent was to travel out into the world and write and take photographs. Reportage, in other words. The concept of reportage at ETC meant a portrayal in pictures and words that, in the best instance, conveyed a feeling of having been there. There was also an idea that political re- portage should question prejudices and be capable of high- lighting another reality than that communicated by other media.
Despite the magazine’s weak finances, proper resources were allocated to make this possible. A reportage trip could take time. It was vital to experience things personally. The pictures could gladly go one way and the texts another. The pictures should speak their own language and preferably stick out and stand up against the text. Work contrapuntal-
ly. At the time, these were revolutionary thoughts, as most picture editors at Swe- dish magazines spent their days finding pictures of smiling people.
The method of the street photo- grapher, walking up and down streets for hour after hour, and sometimes letting things happen at a quick meeting in a pub or an intersection, could enrich both texts and pictures. Or rather one influ- enced the other. This was also at a time long before the internet, Skype, Face- book and cheap travel anywhere. Travel meant something. At ETC, it meant co- ming home with texts and pictures. I re- member arriving home from the Philip- pines after a reportage trip in 1982 and taking the train straight to Gothenburg to be interviewed by Tomas Tengby for a youth programme on P3.
ETC reportage was rarely about just reporting the news, but travelling to areas where great upheavals were occurring, such as Central America, or places that interested the fickle editorial team: Hästveda, the Sahara, Manila and Malmber- get. Places that could inspire or annoy. Expectations were high. Sometimes ETC hit the bull’s-eye. Many photographs taken on assignment for ETC are today exhibited in muse- ums and art halls, for example Kenneth Gustavsson’s pic- tures from Belfast. They were taken when ETC was on the emerald isle. ETC’s Ireland issue was unique in its history.
Some two dozen staff stayed in Ireland about three weeks and produced an issue in spring 1983.
The way of working with texts and pictures was more like documentary film-making than traditional magazine repor- tage. Perhaps it is no coincidence that many of the photo- graphers and writers who distinguished themselves at ETC later became documentary film-makers and worked with film in general. Kristina Lindström and Maud Nycander di- rected the documentary film about Olof Palme; both were
1970–79
ETC, 1983:3 ETC, 1983:15–16
102 103 Processen att skriva och ta fram bilderna var omständlig
och krävde en hel del förhandlingar och omförhandlingar mellan grafisk formgivning, text- och bildmängd. Det var sällan några lugna stunder. Fotografer kom upp och var beredda att slåss till sista blodsdroppen för att varenda en av deras älskade bilder skulle in i tidningen. En arg foto- graf brukade ta dit sin stora hund som låg och morrade i ett hörn. Det var en hund i sjuttiokilosklassen och jag minns fortfarande ljudet när den stillsamt tuggade i sig en hel kon- torsstol av trä. Med det vill jag säga att diskussions- och debattnivån kunde vara väldigt hög och att alla inblanda- de verkligen brydde sig om vilka bilder som till slut kom i tryck. Likgiltighet fanns inte.
Det förekom också kritik mot tidningen som handlade om att fotografierna var utmärkta men
texterna mindre bra, vilket mest berodde på att texterna i regel hade en starkare politisk ton än bildmaterialet. För ETC var en vänstertidning. Lita på det. Tid- ningen ETC uppstod ur djupet av den revolutionärt marxistiska vänstern. Alla vi som till en början arbetade med tid- ningen hade en mycket röd politisk bak- grund men trots vår ungdom också er- farenheter från olika miljöer, eller kamp som det hette i slutet av sjuttiotalet. Frå- gan var inte om socialismen skulle segra utan när. Sättet att diskutera låter naivt idag och det kanske lät så då också, men det som räddade det hela var att det pa- rallellt med de stora idealen också fanns utrymme för humor och satir.
ETC hade heller inte samma begränsade syn på det som vänstern kallade för ”verkligheten”, det vill säga industriar- betarnas vardag och daghemmens och skolornas och vård- inrättningarnas värld. Drömmar och masskultur var också verklighet. Man fick tycka om ABBA. En polisiär hållning mot nya idéer och uttryck förenade delar av vänstern. Ett mästerverk till film som The Deer Hunter av Michael Cimino från 1978 kunde avfärdas med att den gav fel bild av be- frielsekampen mot imperialismen i Indokina. En film som Blue Collar (1978) i regi av Paul Schrader, som handlar om bilarbetare i Detroit, kunde avfärdas eftersom huvudperso- nerna i filmen inte uppförde sig som arbetare skulle göra på film. De knarkade och gick på disco istället för att gå på möten och strejka.
ETC:s redaktion var en av de mest ironiska och elaka platser som någonsin har existerat i Stockholm. Det fanns ingenting som det inte gick att skämta om eller vara ironisk över och den som naivt hävdade ideal och idéer drabbades av hån och utsattes för en ständig intellektuell terror.
Detta var en tid då det inte fanns några entreprenörer som ägnade sig åt att berika sig på att driva skolor och vård-
former contributors at ETC. Björn Cederberg, Peter Tor- biörnsson and Mikael Wiström are all documentary film- makers, just to name a few. I myself have worked with film since the early 90s.
The process of writing and taking pictures was lengthy and required a lot of negotiation and renegotiation of the graphic design and the amount of text and pictures. There was rarely a quiet moment. Photographers would arrive, prepared to fight to the last drop of blood to get every single one of their beloved pictures into the magazine. One angry photographer used to bring his large dog that lay growling in the corner. The dog was in the 70 kg class and I can still hear it quietly chewing on an entire wooden office chair. In other words, the level of discussion and debate could be very loud, and everyone involved really cared about which pictures eventually got into print. There was no indifference.
Critics of the magazine claimed the photographs were excellent but the texts less so, which generally was due to texts having a much stronger political tone than the pictorial material. After all, ETC was a leftist magazine. You could depend on that. ETC emerged from the very depths of the revolutionary Marxist left. All of us who worked on the maga- zine from the start had very red political backgrounds, but in spite of our youth, also vast experience from different envi- ronments, or the struggle as it was called in the late 70s. The question was not if socialism would be victorious but when.
Such discussions sound naive today, and perhaps even then too, but what saved it all was the humour and satire that ran in parallel to the grand ideals.
ETC did not share the same narrow view of what the left called “reality”, in other words the daily life of the indu- strial worker and the world of daycare centres, schools and care institutions. Dreams and mass-culture were also reality.
You were allowed to like ABBA. A policing attitude against new ideas and expressions united sections of the left. A masterpiece like The Deer Hunter by Michael Cimino from 1978 could be dismissed for giving the wrong image of the freedom fight against imperialism in Indochina. A film like Blue Collar (1978) directed by Paul Schrader, about an au- toworker in Detroit, could be dismissed because the main characters didn’t behave like workers were supposed to in the movies. They took drugs and went to the disco instead of attending political meetings and going on strike.
ETC’s editorial office was one of the most ironic and me- anest places ever to exist in Stockholm. Nothing was off li- mits for a joke or an ironic comment and those who entered with naive ideals and ideas suffered ridicule and constant
inrättningar, ordet CV var inte uppfunnet och elektricitet, post och telefoni sköttes av staten. Vänstermiljön var stor och begränsade sig inte alls till några rivningshus på Söder- malm utan snarare hade vänsteridéer hegemoni över stora ungdomsgrupper. Tiden präglades också av en avslappnad livsstil. Det var lätt att få ett jobb, i princip bara att ringa upp en större arbetsgivare och infinna sig nästa dag och det fanns fortfarande billiga omoderna lägenheter att tillgå i Stockholms innerstad.
Att det fanns en stark vänstervåg gjorde också att män- niskor inte litade på det som stod i tidningarna eller sändes ut i de två statliga tevekanalerna eller i radio. Det fanns ett sug efter andra berättelser. Förekomsten av en vänstermiljö innebar att det också fanns en stor självorganiserande kraft i den radikala miljön. Ledningen för ETC
var ung, brådmogen, arg men hade tack vare sin politiska bakgrund förmågan att organisera sig och hålla ihop.
Många år senare under ett besök i Minsk i Vitryssland träffar jag en grupp oppositionella konstnärer och kultur- arbetare. Jag försökte få dem att förstå hur radikala personer i Sverige på åttio- talet organiserade stödfester, barer och tidningar genom att gå samman utan ett enda öre i bidrag. Det blev en kul- turkrock då de trodde att jag kom från Svenska institutet med nya friska bi- dragspengar …
Idag skulle en sådan attityd kallas för entreprenörskap, men för oss var det inte några visioner om företagande som var
viktigt utan det handlade om att skapa förutsättningar för att kunna göra tidningen. Det handlade också om att, som det heter i musikkretsar, ”spela på dörren” – att få en publik, att bli älskade och hatade.
ETC hade en mycket tunn dörr mot gatan. Det var en radikal socialistisk kulturtidning och grundtanken var att skapa en mot-offentlighet i det rådande borgerliga mediekli- matet. I botten fanns också en kultursyn som skilde sig från andra delar av vänstern. Ett problem med vänstern var ju att den egentligen inte alls tyckte om konst. Det fanns även hos de antistalinistiska kamraterna en enorm skräck för bilder som inte gick att förklara eller för uttryck som inte ledde till ett ökat klassmedvetande.
Det fanns parallellt minst tre eller fyra konst- och kultur- begrepp i vänstern. Arbetarkultur som VPK stod för (alltså dagens V). Blunda och tänk på Albin Amelins målningar och böcker om järnarbetare i Polen. Här fanns det också en mer aristokratisk tradition i exempelvis Peter Weiss tegel- stensroman Motståndets estetik (som få orkade läsa klart).
Folkets kultur. Blunda och tänk på T-banestationen Solna centrum som är utsmyckad av Karl-Olov Björk och Anders
intellectual terror.
This was a time when no entrepreneurs got rich by run- ning schools and healthcare facilities, CV was an unknown term and the electricity, postal and telecom firms were run by the state. The influence of the left was vast and not at all limited to several buildings scheduled for demolition on Södermalm, but instead leftist ideas ruled over large groups of young people. The era was also characterised by a relaxed lifestyle. It was easy to find a job, basically just by ringing a major employer and showing up the next day and there were still inexpensive, old apartments available in central Stockholm.
The strong wave of leftist support meant people did not trust what was printed in the newspapers or broadcast on the two state-owned TV channels or radio.
There was a demand for other stories.
The emergence of the left also implied a large self-organising force in the radical environment. ETC was led by young, precocious, angry people, who thanks to their political backgrounds had the ability to organise themselves and stay together. Many years later, on a visit to Minsk in Belarus, I met a group of oppo- sition artists and cultural workers. I tried to make them understand how radical persons in Sweden in the 80s organised support parties, bars and magazines by acting together, without any subsidies at all. However, this was a culture clash, as they thought I had come from the Swe- dish Institute with new grant money…
Today, such an attitude would be called entrepreneur- ship, but for us there weren’t any dreams of building an en- terprise, but creating the conditions that allowed us to make the magazine. It was also, as they say in music circles, about
“playing for the door”: getting an audience, being loved and hated.
ETC had an extremely thin front door facing the street.
It was a radical socialist culture magazine based on the idea of creating counter-publicity in the prevalent media climate.
At heart, there was also a view about culture that differed from other sections of the left. A problem with the left was that it really didn’t like art at all. There was, even among anti-Stalinist comrades, an enormous fear of pictures that could not be explained, or forms of expression that didn’t lead to raising class consciousness.
In parallel, there were at least three or four artistic and cultural notions within the left. Working-class culture was upheld by the Left Party Communists (today’s Left Party).
Close your eyes and think of Albin Amelin’s paintings and books about ironworkers in Poland. Also a more aristocratic tradition, for example, Peter Weiss’s doorstopper of a novel 1970–79
ETC, 1983:9 ETC, 1983:18
104 ETC, 1983:11–13 105 Åberg. Den är målad i rött och grönt och har en motivvärld
som är en problemframställning av Sverige på sjuttiotalet.
Sverigebilden som stationen förmedlar ligger väldigt nära dåtidens idéer om Folkets Kultur. Avfolkning. Det regnar över Folkets Hus. En älg står i en monter. De svenska maois- terna som dominerade FIB/Kulturfront förbjöd sina med- lemmar att lyssna på rockmusik, det som gällde var gnisslet av svenska felor men också Jan Myrdals hyllningar till Pol Pot.
Proletärkultur. Blunda och tänk på arbetare med knutna nävar på varven i Göteborg, tänk på trummor, gerillasol- dater med kulsprutor i djungeln och Stalin, men också på homofobi. Den bästa satiren över ”proletärkulturen” finns i teveprogrammet Nile Citys rollfigur Weiron i Ottan som görs av Robert Gustafsson.
En revolutionär kultur där antistalinister, marxister, anar- kister med flera kunde mötas. Där fanns bland andra jag och Johan Ehrenberg, Micke Jaresand, Timo Sundberg och Alain Topor. Det var en revolutionär kultursfär och en allmänt satirisk hållning som ledde fram till tidningen Partisano (föregångaren till ETC). I redaktion ingick under en period tecknaren Lars Hillersberg fast han tillhörde en äldre gene- ration som låg närmare amerikansk underground än gänget kring Partisano och ETC. Han hade tidigare varit med och gett ut tidningen Puss där Carl Johan De Geer, Lena Sved- berg med flera medverkade.
Det är också värt att notera att det fanns en teoretisk grund för de idéer som låg bakom ETC. Centrala arbeten om bild, offentlighet och motoffentlighet som till exempel Walter Benjamins essä om konstverkets roll i reproduktions- åldern fanns översatta till svenska. Det fanns bokförläggare som Bo Cavefors och René Coeckelberghs som publicerade viktiga filosofiska och teoretiska texter. Texter som exem- pelvis Susan Sontags essäbok On Photography lästes och blan- dades med idéer från Marx, Hegel, Freud och science fiction, Henry Miller, Anaïs Nin och Luis Buñuel. Allt i ett levande samtal som sträckte sig från cafébord, redaktionsmöten till sena nätter på krogen.
Teoretiska diskussioner om bild började inte som många idag tror med postmodernismens intåg i slutet av åttiota- let utan många av dessa idéer låg och kokade sedan tidigt sjuttiotal. Men utgångspunkten för diskussionen var inte konstbegreppet utan sprang ur en politisk tankegång om att förändra sakernas tillstånd.
P.S. Denna text tillägnas Timo Sundberg som för många fotografer var den av ETC:s medarbetare som bäst ansågs kunna se deras bilder. Timo avled våren 2012.
The Aesthetics of Resistance (which few managed to read to the end).
People’s culture. Close your eyes and think of Solna cen- trum subway station decorated by Karl-Olov Björk and An- ders Åberg. Painted red and green with themes representing problems in Sweden in the 70s. The image of Sweden, as portrayed at the station, is very close to that era’s conception of people’s culture. Depopulation. Rain on People’s House.
A moose on display in a glass case. The Swedish Maoists, who dominated Folket i Bild/Kulturfront, forbade their members to listen to rock music; the screeching of Swedish fiddles was thought more appropriate and Jan Myrdal’s tri- butes to Pol Pot.
Proletarian culture. Close your eyes and think of workers with clenched fists in the shipyards of Gothenburg, think of drums, guerrillas with machine-guns in the jungle and Stalin, but also homophobia. The best satire of “proletarian culture” is TV programme NileCity’s character Weiron i Ottan played by Robert Gustafsson.
A revolutionary culture where anti-Stalinists, Marxists, anarchists and many more found common ground. I was here along with Johan Ehrenberg, Micke Jaresand, Timo Sundberg, Alain Topor and many others. It was a revolu- tionary cultural circle and a general, satirical attitude that led to the formation of Partisano magazine (ETC’s prede- cessor). For a while, cartoonist Lars Hillersberg was on the staff, although he belonged to an older generation closer to the American underground than the gang around Partisano and ETC. He had earlier been involved in publishing Puss magazine together with Carl Johan De Geer, Lena Svedberg and others.
It is also worth noting the theoretical foundation for the ideas behind ETC. Central works about pictures, publicity and counter-publicity, for example Walter Benjamin’s essay on the role of the work of art in the age of reproduction, were available in Swedish translation. Book publishers such as Bo Cavefors and René Coeckelberghs released crucial philosophical and theoretical texts. Texts including Susan Sontag’s On Photography were read and mixed with ideas from Marx, Hegel, Freud and science fiction, Henry Miller, Anaïs Nin and Luis Buñuel. All as part of a lively discussion that ranged from café tables and editorial meetings to late nights in the pub.
Theoretical discussions about pictures did not begin, as many people think, with the advent of postmodernism in the late 80s, as many of these ideas had been simmering since the early 70s. However, that discussion’s point of de- parture was not based on the notion of art, but sprang from a political train of thought aimed at changing the state of things.
PS. This text is dedicated to Timo Sundberg, who many photographers con- sidered the ETC staff member who best understood their pictures. Timo pas- sed away in spring 2012.
1970–79
