Utbildningsprogram för
Institutionen för vårdvetenskap sjuksköterskeexamen 180hp
och socialt arbete Kurs VO453C
Vårdvetenskap/Omvårdnad Uppsats 15 hp. Vt 2008
BEMÖTANDE AV SJÄLVSKADEPATIENTER UTIFRÅN VÅRDPERSONALENS PERSPEKTIV
En granskning av vetenskapliga artiklar
Författare: Connie Fröstell
Titel Bemötande av självskadepatienter utifrån vårdpersonalens perspektiv
En granskning av vetenskapliga artiklar Författare Connie Fröstell
Utbildningsprogram Sjuksköterskeprogrammet, 180 p Handledare Leena Berlin-Hallrup
Examinator Åsa Roxberg
Adress Växjö universitet. Institution för vårdvetenskap och socialt arbete Nyckelord Självskada, self-harm, nursing, nurses-behavior, self-injury, self-
injurious behavior, cause.
SAMMANFATTNING
Vårdpersonal möter patienter med självskadebeteende på olika avdelningar inom sjukvården.
Vårdpersonalen har ofta svårt att bemöta denne patientgrupp eftersom de trots allt vårdar patienterna efter bästa förmåga ändå skadar sig igen. Detta väcker frustration och negativa känslor som vrede och mindre sympati för dessa patienter. Oftast är det unga kvinnor som lindrar sin ångest med att skada sig själva medan unga män oftare väljer att vara våldsamma eller aggressiva. Syftet med studien var att belysa vårdpersonalens uppfattning och
bemötande av patienter med självskadebeteende. Metoden är en artikelgranskning. Resultatet visade att det är viktigt att vårdpersonal ser, förstår och bemöter patienterna med respekt för att de skall få ett bättre självförtroende. Varje person är unik och en egen individ. Det är därför viktigt att se bakom självskadande för att se till varje persons behov och förstå att det oftast är andra problem som ligger bakom självskadandet. Vårdpersonal med utbildning till att vårda patienter med självskadebeteende är bättre på att ta hand om dessa patienter än personal utan utbildning.
Mera kunskap och utbildning om självskadandet skulle hjälpa personal till att upptäcka problemet tidigare. Vården skulle då bli bättre och kanske kortare för patienter med självskadebeteende.
INNEHÅLL
Inledning 1
Bakgrund 1
Självskadebeteende 1
Vårdpersonalens bemötande 2
Vård av patienter med självskadebeteende 2
Vårdvetenskapliga begrepp 3
Vårdande relation 4
Problemformulering 4
Syfte 5
Metod 5
Urval 5
Material 6
Analys 6
Forskningsetiska aspekter 6
Resultat 7
En vårdande relation 7
Värdesatt 7
Samtal 8
Förståelse 8
Att orsaka patienten vårdlidande 9
Vårdlidande 9
Straffad 10
Negativa känslor 10
Antipati 11
Behov av mera kunskap till vårdpersonal 11
Kunskaper 11
Stöd 11
Utbildning 12
Diskussion 12
Metoddiskussion 12
Resultatdiskussion 13
Slutsats 15
Referenser 16 Bilagor
INLEDNING
Författaren till denna uppsats har kommit i kontakt med självskadebeteendet på sitt arbete och under den kliniska psykiatriutbildningen. Eftersom självskada är ett beteende som berör vårdpersonalen och kan vara svårt att hantera förefaller en litteraturstudie, utifrån vårdpersonalens perspektiv kunna vara till hjälp i arbetet med dessa patienter.
Självskadebeteende kan ta sig olika uttryck som till exempel skärande, rispande, brännmärka sig eller sticka olika föremål i sin kropp, allt för att skada sig själva, utan att ta livet av sig (Socialstyrelsen 2004).
Patienter med självskadebeteende skapar ofta en osäkerhet hos vårdpersonalen om hur de ska förhålla sig till patienten när denne skadar sig själv. I vissa fall har patienten fått övervakning dygnet runt och i andra fall får patienten bara restriktioner som till exempel att inte få gå ut.
Vissa av vårdpersonalen har svårt att veta hur de ska bete sig gentemot patienter med självskadebetende. Därför har författaren valt att speciellt undersöka vad vårdpersonal kan göra för att vården och attityden till patienterna kan bli bättre. Eftersom patienterna ofta har ett dubbelt lidande, både fysiskt och psykiskt behöver de få förståelse av vårdpersonalen.
BAKGRUND
Självskadebeteende
Enligt Socialstyrelsen (2004) är definitionen på självskada, lätt till medelsvår yttre
kroppsskador, utan avsikt att medvetet ta livet av sig. Enligt Samuelsson (2001) är självskada ett gammalt fenomen som bland annat omtalas i Bibeln och i antik litteratur. Under 1700 talet behandlades psykisk sjuka till exempel de som var farliga för sig själva med långbad för att de skulle lugna ner sig (Socialstyrelsen, 1997). I vår tid är omfattande undersökningar gjorda på olika sjukhus och dessa visar en tendens till att självskadebeteendet ökar, dock mestadels bland tonårstjejer. Det förekommer emellertid även bland unga killar. Enligt en undersökning som är gjord i tio olika Europeiska länder, i form av frågeformulär på olika skolar, visar att självskadebeteende har en ökande tendens speciellt bland ungdomar mellan tretton till sexton år. Skärande eller rispande är det vanligaste sättet att skada sig själv på, cirka tio procent bland tjejer och ca tre procent av killarna skär sig. Det förekommer också missbruk av droger eller medicin, men det är bara två till tre procent som missbrukar detta. Det är mer vanligt att patienter som har skadat sig själva kommer i kontakt med sjukvården än de som har tagit en överdos (Ystgaard, Reinholdt, Husby & Mehlum, 2003).
Samuelsson (2004) menar att ca 40-50 % som begår suicid, är personer som har haft problem med självskadebeteende tidigare i sitt liv. Många av dessa är kvinnor och de hör röster av sina tidigare misshandlare som säger till dem att skada sig själva. De har ofta fått ett dåligt
föräldraomhändertagande och har ofta från tidig ungdom fått ta ett eget ansvar om både sig själv och sina föräldrar. Orsakerna till självskadande kan vara många till exempel problem i familjen, kriminalitet, kompisar som har samma självskadebeteende, negativa händelser i livet som sexuella övergrepp eller missbruk och ångest (Ibid.).
Enligt Samuelsson (2001) är ett gemensamt drag hos självskadepatienter att de har en låg självkänsla och känner sig värdelösa. Detta har ofta samband med känslomässig försummelse där de kan känna en inre tomhet som lättar temporärt vid självskada. Oftast är det kvinnor som uttrycker sin ångest eller ilska genom att skada sig själva medan killar ofta blir aggressiva i stället. Forskning visar att det kan vara händelser under uppväxten som
separationer, förluster, alkoholmissbruk eller våld i familjen som utlöser självskadebeteendet.
Hos flickor med självskadebeteende är sexuella övergrepp eller misshandel överrepresenterade (Ibid.).
Enligt Cullberg (1985) är självsvält också en form av självskada som kan förekomma av stress eller dåliga familj förhållanden. Detta är något man har uppmärksammat i senare forskning. Depression kan vara en orsak till självskadebeteendet enligt McCloskey, Gollan och Berman (2007) och likaså är det med stress enligt Kemp, Fillmore, Lenjavi, Lyon, Chicz- DeMet, Touchette och Sandman (2008).
Vårdpersonalens bemötande
Enligt Hälso-och sjukvårdslagen är ”målet för hälso-och sjukvårdslagen äro en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen” (HSL, 1982:763, 1992 §2).
Vården ska vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet samt se till att främja en god kontakt och att vården sker i samråd med patienten och den ska även vara individuellt anpassad (Ibid. §2a).
Vårdpersonal kan möta patienter med självskadebeteende på till exempel vårdcentraler, akutmottagningar, kvinnokliniker och inom psykiatrins öppna eller låsta avdelningar. Det är därför bra att vårdpersonalen vet hur de ska bemöta denna patientgrupp för att ge en
professionell vård. Dessa patienter är ofta en missförstådd grupp och vårdpersonalen vet inte alltid hur de ska bemöta dem (Dahlberg et al. 2003). Det är därför viktigt med mera kunskap för att patienterna ska kunna bli bemötta på bästa möjliga sätt.
Som vårdpersonal måste patienterna mötas med öppenhet, följsamhet och så förutsättningslöst som möjligt för att kunna förstå patientens livsvärld. Detta är inte alltid så lätt därför att en viss förförståelse alltid finns hos vårdaren (Dahlberg et al. 2003). Det kan vara ett problem när vårdpersonal möter självskadepatienter därför att deras livsvärld inte är ”normal” enligt våra normer. Vårdandet måste emellertid ändå präglas av omsorg, värdighet och integritet
gentemot patienten. Som vårdare inom psykiatrin måste patienters livsvärld också tas i beaktande för att förstå dennes tillvaro (Ibid.). Detta betyder att patienten måste visas respekt så att dennes integritet inte kränks.
Vårdpersonalen behöver ibland sätta gränser i bemötandet av patienter med
självskadebeteende. Samtidigt är det viktigt att patienten inges hopp om att kunna må bättre och få mera självkänsla. Som vårdpersonal måste man kunna vägleda, avlasta, ge lindring och stöd. Vårdpersonalen måste känna tilltro till sig själva i arbetet samt få stöd och uppmuntran av arbetsledningen för att kunna ge ett bra bemötande (Crafoord 1987).
Speciellt inom psykiatrin måste vården individanpassas så att patientens resurser tas till vara.
Vårdpersonal bör ha en förmåga att sätta sig in i patientens situation och vid behov kunna ta ansvar när patienten inte klara av det själv (Dahlberg et al. 2003).
Vård av patienter med själskadebeteende
Omvårdnad innebär en speciell attityd. ”Det är inte bara vad man gör som är viktigt utan också hur man gör det” (Norberg, Engström & Nilsson, 1995). En del patienter som kommer till vården till exempel via akutmottagningen eller annan vårdavdelning, är under psykiatrisk vård. Detta kan vara ett hinder för sjuksköterskor som arbetar inom somatikern då en del anser det svårt att vårda patienter från psykiatrin. Detta kan bero på rädsla eller okunskap (Balch 2006) . En patient som är intagen enligt lagen om psykisk tvångsvård (LPT) som följd av sin psykiska störning är ofta inlåst på en avdelning. Patienten är inlåst som skydd för sig själv då denne kan befaras skada sig själv eller någon annan allvarligt (LPT, 1991:1128 § 6a,
11). Patienter som är intagna på lagen om rättpsykiatrisk vård (LRV) är dömda för ett brott.
En fråga kan vara när det gäller självskadepatienters autonomi. Är patientens autonomi viktigast eller är det hans hälsa som är mest eftersträvansvärda eller är det viktigare att skydda personen från sitt skadebeteende jämfört med att personen själv får bestämma över sin kropp och behandla kroppen som denne själv vill eller tycker? Detta måste vara en individuell bedömning utifrån ett noggrant medicinskt och moraliskt övervägande. Bedömningen som görs, är att det på sikt skall stärka patientens autonomi så att denne lär sig att handskas med sin ångest i stället för att vara självdestruktiv (Arlebrink, 1996).
Dialektisk beteendeterapi (DBT) är en annan behandlingsform som används i dag för att hjälpa patienten att lära sig färdigheter som denne saknar. DBT sker i fyra steg varav det första är ”Att vara medvetet närvarande”, ”Att hantera relationer”, ”Att hantera känslor” det slutliga är ”Att stå ut när det är svårt”. Denna terapi ges ofta i grupp för att patienterna ska kunna möta andra med liknande problem och få stöd i gruppen, men det kan också ges enskilt (Kåver & Nilsonne, 2002). Många patienter blir medicinerade i hopp om att minska de destruktiva tankarna. Patienten måste själv ta ansvar för sitt beteende och själv välja att inte skära sig samt utveckla ett alternativ till självskadande. Patienterna får också lära sig att sätta ord på sina känslor i stället för att skära sig (Samuelsson, 2004).
Vårdvetenskapliga begrepp
Omvårdnadsvetenskap försöker ge svar på hur-frågor det vill säga hur sjuksköterskor gör sitt vårdande och effekten av den. Vårdvetenskap vill ge svar på vad-frågor det vill säga vad god vård är, det måste vara tydligt vad och varför saker görs som de görs. Strävan är att alltid lindra andras lidande som samtidigt är en balans mellan närhet och distans (Wiklund, 2003).
Wiklund referera till Merleau-Ponty som talar om den levda kroppen varigenom vi får tillgång till världen och om kroppen förändras, förändras vår tillgång till världen (Ibid.).
Begrepp som livsvärld, lidande/välbefinnande, subjektiv kropp samt vårdrelation är ord som används mycket inom vården. Dahlberg et al. (2003) menar att människan är en enhet som består av kropp, själ, ande och psyke i olika begrepp, men som ändå är en helhet som inte går att dela på. Patientens livsvärld är den värld som denne lever i med sin kropp. Lidande är inget vi tänker på förrän att vi känner smärta, illamående eller liknande och detta kan bli ett hot där vi kan förlora något som ger livet mening. Lidande kränker människans värdighet och det kan ha många olika skepnader. Vårdpersonalen kan visa medlidande med patienten och kan lindra lidande genom sitt handlande och i samtalet med patienten (Ibid.). Detta gäller också i förhållande till självskadepatienter, där det är viktigt med engagemang till exempel i form av samtal med patienter så de känner att de har ett människovärde och själva kan påverka vården.
Tillgången som människan har till livet har hon via sin subjektiva kropp. ”Människan ”har”
alltså inte en kropp utan ”är” sin kropp”. ”Utan kropp – ingen värld” (Dahlberg et al.
2003). Detta betyder att varje förändring med kroppen är en förändring till/i livet på gott och ont. Gadamer säger att hälsan tiger still och det är först när vi erfar lidande som kroppen blir märkbar (Ibid.). Detta betyder att så länge vi mår bra tänker vi inte på att vi är en kropp, det är först när vi får ont eller får andra symptom som vi tänker på kroppen.
Ett liv utan lidande är en utopi. Gemensamt för lidande är smärta, förtvivlan, sorg, ensamhet, skam och att människan löper risk för att förlora något som ger livet mening eller som upplevs värdefullt (Kristoffersen, 2002). Enligt Kristoffersen menar Eriksson (Ibid.) att lidande kränker människans värdighet och att det kan ha många olika ansikten. Sjuksköterska
kan visa medlidande, omtanke, empati, men kan inte ta över andras lidande. Sjuksköterskan kan lindra lidandet och genom medlidande kan förståelse visas för andras lidande. Det kräver emellertid mod och ansvar att leva sig in i en annan människas lidande. Vårdande med självskadepatienter kräver mycket mod eftersom det oftast är något som vårdpersonal inte själva kan känna igen sig i. Självskadande verkar ofta skrämmande samtidigt som patienten kan verka helt likgiltig inför skadande. Det kan vara en orsak till att många har svårt att känna medlidande med patienten.
Vårdande relation
”Det är omöjligt att vidröra en annan människa utan att någon gång själv bli berörd”
(Wiklund, 2003). Att vårda en människa innebär, att genom en vårdrelation ha både fysisk och psykisk kontakt (Ibid.). Vårdrelationen mellan patient och vårdare ska kännetecknas av ett professionellt engagemang där vårdaren inte vårdar för egen vinnings skuld, utan för patientens bästa. En risk finns att vårdaren kan få en vänskapsrelation med patienten, speciellt efter en längre tids vårdande. Skillnaden är att i vänskapsrelationer finns en slags
ömsesidighet och jämvikt som inte finns i en professionell relation. På en sluten avdelning där patienter vårdas en längre tid är det lätt att relationen går över i vänskap. Det är emellertid oprofessionellt eftersom en risk finns att vårdarens lidande blir patientens och vårdaren kan aldrig kräva att få något tillbaka så vården blir då inte en hjälp för patienter med
självskadebeteende (Dahlberg, Segesten, Nyström, Suserud & Fagerberg, 2003).
Människan är unik med en egen livsvärld. Livsvärlden är den tillvaro där människan lever just nu, där lidandet och välbefinnandet alternerar. Livslidande är förknippat med den livssituation som patienten har just nu, med positivt och negativt. Med det menas att människan kan ha ett livslidande men ändå uppleva välbefinnande. Vårdlidande ska inte blandas ihop med
sjukdomslidande som orsakas av sjukdom som till exempel smärta, illamående, klåda eller yrsel (Ibid.). Vårdpersonal får inte glömma att självskadepatienter ofta har ett större
livslidande jämfört med deras sjukdomslidande, i form av till exempel skador från skärande som då bara är en sekundär del av deras lidande. Detta är något som är viktigt för
vårdpersonal att iakttaga.
Det är bra om patienten kan samarbeta med sjuksköterskan för att kunna utföra egenvård som ofta kombineras med samtal för att patienterna ska förstå innebörden av en ändring av sitt självskadande. Handledningen kan innebära kommunikation och att patienten följer en handlingsplan som övervakas av sjuksköterskan eller annan vårdpersonal (Ibid.). Detta gäller ofta för självskadepatienter som får en plan att följa för att hjälpa dem till att kunna hantera sina känslor. Sjuksköterskan finns till hands för att stödja och uppmuntra så risken för misslyckande minskar så de börja skada sig igen.
PROBLEMFORMULERING OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Patienter med självskadebeteende utgör ibland en missförstådd grupp och ofta vet
vårdpersonalen inte riktigt hur de skall bemöta dem. Vårdpersonalen måste följa olika lagar, bland annat Hälsa och Sjukvårds Lagen (HSL) och som beskriver hur människor skall vårdas.
Lagen innebär en strävan efter att tillgodose behovet om lika vård för alla människor vilket även gäller självskadepatienter när de söker hjälp inom vården (HSL, 1982:763, 1992 §2).
Enligt Samuelsson (2001) har vårdpersonal ett stort ansvar när de möter självskadepatienter, eftersom patienterna inte alltid vet vad som är bäst för dem själva. Problemet kan ibland vara de känslor självskadebeteendet väcker hos vårdpersonalen. Detta kan leda till att
vårdpersonalen tycker det är svårt att hantera patienterna, eftersom de har gjort allt vad de kunnat och ändå skadar patienten sig. Enligt forskningsresultat (Ystgard et al. 2003) verkar självskadebeteende vara en alltmer ökande trend i vårt samhälle och i stora delar av världen.
Oftast är det unga kvinnor som drabbas. Det kan handla om aggressioner, vrede och skam som då kommer till uttryck i självskadande. Unga män blir oftare aggressiva och våldsamma i sitt beteende (Samuelsson). Varje människa är unik med sin egen livsvärld och
vårdpersonalen bör visa empati och omtanke, även om detta kräver mod att sätta sig in i en annan människas situation (Kristoffersen, 2002). Patienter med självskadebeteende behöver vård både fysiskt och psykiskt för att lindra lidande, vilket kräver ett bemötande där
vårdpersonalen kan se hela människan bakom självskadandet.
Frågan är vilka uppfattningar vårdpersonalen har, oavsett vilken vårdform de arbetar med, har av patienter med självskadebeteende och hur dessa uppfattningar påverkar bemötande och vårdande?
SYFTE
Syftet med studien var att belysa vårdpersonalens uppfattningar och bemötande av patienter med självskadebeteende.
METOD
Syftet med studien var att belysa vårdpersonalens uppfattningar och bemötande av patienter med självskadebeteende genom en kvalitativ ansats. Författaren har valt att genomföra en litteraturstudie, vilket inneburit en granskning av vetenskapliga artiklar. Metoden innebar att söka, granska, bedöma tidigare artiklar om ämnet och samanställa det till ett nytt resultat (Willman & Stoltz, 2002). Granskningen innebär att kontrollera att artiklarna innehåller abstrakt, sökord, bakgrund, syfte, resultat och diskussion samt författarnas kompetens. En litteratur studie är en kritisk granskning av tidigare forskning om ett problem som skall identifieras och undersökas för att få en ökad kunskap om ämnet. Det är en strävan att söka förstå helheten inom ett visst område (Polit, Beck & Hungler, 2001).
Urval
Inklusionskriterium var att artiklarna skulle vara vetenskapliga (Polit et al., 2001). Artiklarna skulle också handla om hur sjuksköterskor och annan vårdpersonal inom olika vårdområden, tar hand om självskadepatienter och vilka uppfattningar dessa har av patienterna. Att
undersöka vårdpersonalens uppfattning av patienter med självskadebeteende görs för att kunna få en bättre förståelse för hur bemötande skall kunna ge patienterna en bättre vård.
Artiklarna skall enligt syftet vara relevanta och mindre än tio år gamla eftersom det är ett ökande problem i modern tid.
Exklusionskriterier var artiklar som inte var vetenskapliga och inte handlade om personer som är suicidbenägna genom någon form av skada. Personer som skadar sig själva på grund av autism eller att de är mentalt eller fysik utvecklingsstörda exkluderas också.
Tillvägagångssättet var att söka vetenskapliga artiklar som handlar om bemötande i vården för patienter med själskadebeteende. Litteratursökning har gjorts på Växjös universitetsbiblioteks databaser SveMed, Elin, PubMed, EBESKO, Libris och Cinahl. Sökorden som användts är:
självskada, self-harm, nursing, nurses-behavior, self-injury, self- injurious behavior, cause.
Den förste databasen som söktes var SveMed för att se om där var någon svenska eller nordiska artiklar, endast en vetenskaplig artikel fanns samt några norska och danska artiklar, vilka dock inte uppfyllde kriterierna för vetenskapliga artiklar. I Libris hittades inga
vetenskapliga artiklar, men däremot fanns en del böcker som handlade om ämnet.
Academic Search Elite (EBSKO) är en databas som huvudsakligen innehåller vetenskapliga artiklar i fulltext. Där hittades en del intressanta artiklar vetenskaplighet. Några lästes igenom för att hitta dem som överensstämde med inklusions kriterierna enligt författaren. Elin är en fulltext databas och i denne hittades flera artiklar av intresse. I de artiklar som skrevs ut granskades abstract först för att göra ett urval som överensstämma med syftet. Sökningen i PubMed gav flest artiklar, men det var inte många som uppfyllde kriterierna på av dessa som var vetenskapliga. När vetenskapliga artiklar hittades, kopierades de som eventuellt kunde ha med ämnet att göra för att sedan granskas för ytterligare urvalsförfarande.
Vid manuell sökning via artiklarnas referenslistor var flera artikelhänvisningar intressanta och dessa söktes i PubMed. Under aktuell artikel framkom flera artikelnamn som författaren kunde söka vidare på. Där hittades ytterligare artiklar av interesse som närmare granskades och där fanns ytterligare fyra artiklar som kunde användas. Resultatet av artikelsökningen presenteras i bilaga 1.
Material
Studien omfattar fyra kvalitativa och tre kvantitativa artiklar. I artiklarna som är kvalitativa är fokus på individens upplevelser av ett fenomen i ett sammanhang. De kvantitativa artiklarna avser att utveckla kunskap, förklara, förutse och begränsa fenomen (Forsberg & Wengström, 2003). Artiklarna är från fem olika länder i fyra olika världsdelar. Artiklarnas vetenskaplighet kontrollerades enligt tidigare nämnda kriterier. Vidare granskades urval och instrument så att det överensstämde med syftet.
Analys
Artiklarna är analyserade med kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundmans (2004). Friberg (2006) menar att klarlägga en text innebär att analysera, tolka och förklara den samt visa hur den hänger ihop med annan text. Analysmetoden på manifest nivå är att
beskriva det synliga innehållet i artiklarna. Den latenta metoden av analysen utgår från underliggande mening och innebär en tolkning av vad texten betyder (Ibid.).
Artiklarna inleddes med att läsas och förstås i sin helhet. Sedan analyserades och lästes artiklarna mer noggrant för att vara säker på att texten uppfattades rätt. Text som var relevant till syftet togs ut som meningsbärande enheter. Det är meningsinnehåll från artiklarna som stämmer överens med syftet (Graneheim & Lundmans 2004). Dessa meningsbärande enheter kondenserades sedan. De meningsbärande enheter analyserades och sorterades i olika grupper med liknande innebörd. Dessa sammanfördes till subkategorier till exempel bemötande, vårdande, lyssnande vilka bildade temat en vårdande relation.
Forskningsetiska aspekter
Enligt Helsingforsdeklarationens forskningsetiska rekommendationer är framtagna av World Medical Association (2004). Dessa beskriver hur patienter och andra forskningssubjekt skall behandlas och även att varje individ måste visas respekt och föregås av ett informerat
samtycke om deltagande (Helgesson, 2006). De visar också att all forskning av människor skall godkännas av en etisk kommitté. Det gäller att personer som blir tillfrågade har tillräcklig förståelse av vad saken gäller och kan ge sitt samtycke till deltagande. Personen skall veta om sin möjlighet att dra tillbaka samtycket när helst denne så önskar (Ibid.).
Enligt de vetenskapliga artiklarna som författaren har uttagig till resultatet har dessa blivit godkänd av en etisk kommitté där detta behövdes och informanterna har blivit upplyst om sina rättigheter.
Enligt Helgesson (2006) skall innehållet i artiklarna hanteras på ett korrekt sätt där förvrängning, fabricering, plagiat eller förfalskning är förbjudet. Förvrängning är när
innehållet ändras till en annan mening än det som artikelförfattaren menade från ursprunget.
Fabricering är när författaren hittar på resultat. Plagiat eller förfalskning är när författaren skriver något i sitt eget namn som är kopierat från en annan. Denna studie har genomförts på ett etisk försvarbart sätt då författaren inte har använd sig av någon av dessa metoder, men har istället återgett innehållet så korrekt som möjligt.
RESULTAT
Enligt analysen är de centrala fenomenen som framkom; ”En vårdande relation”, ”Att orsaka patienter vårdlidande” och ”Stödåtgärder till vårdpersonal”. I resultatet illustreras även subteman med kursiv stil.
I artiklarna (Lindgren, Wilstrand, Gilje & Olofson 2003; McAllister, Creedy, Moyle &
Farrugia 2002) framkom att självskadebeteendet är ett ökande problem som det har forskats lite om. Vidare framkom det att vårdpersonalen ofta kände sig frustrerade och att de ibland saknade tillräckligt med utbildning för att kunna förstå och bemöta personer med
självskadebeteende. Vårdpersonalens bemötande av självskadepatienter var av stor betydelse då dessa patienter ofta kände stor skam över sitt beteende (Duperouzel & Fish 2007; Lindgren et al. 2007; Patterson et al. 2007). Självskadepatienter med eller utan diagnosen ville bli accepterade av andra människor. De kämpade ofta med att få uppmärksamhet och bekräftelse i mötet med andra för att vara omtyckta (Patterson et al. 2007)
En vårdande relation
Utifrån vårdpersonalen var en vårdande relation att patienten kände sig sedd, blev bemött med respekt, bekräftad och värdesatt som människa. Om vårdpersonalen tillgodosåg dessa behov hjälpte det patienterna att få ett bättre självförtroende. Vårdpersonal som inte bara såg självskadandet hos patienterna, kunde ibland se en människa bakom de fysiska skadorna.
Patientens sorg, smärta och lidande som patienten ofta har och som orsakar symtomen. I den vårdande relationen måste vårdpersonalen kunna visa uppskattning och se att varje person var unik med olika behov, önskemål och individuella resurser och inte bara se patientens diagnos eller problem (Lindgren et al. 2003).
Att värdesättas som människa i en vårdande relation betydde att personalen tillät patienten att vara delaktig i vårdandet. Det innebär också att få vara med att fatta beslut om sin egen vård samt bli behandlad med värdighet som människa. När vårdpersonalen trodde att patienten kunde bli bättre och stöttade denne i sin ansträngning att må bättre hjälpte det patienten att kämpa på. Vårdpersonalen försökte se personen bakom beteendet och visade patienten att det fanns alternativ till självskadande vilket fick det patienten att må bättre. På detta sätt visade vårdpersonalen att de bekräftade patienten och att de värdesatte denne som människa (Lindgren et al.).
”You have to try to see the person behind, something else than just the self-harm, and try
to bring out the good things you have, and try to find an alternative to self-harm”
(Lindgren et al.).
Enligt Patterson et al. (2007) tyckte flertalet sjuksköterskor att en vårdande relation var att lyssna på patientens problem och deras upplevelser. Sjuksköterskorna menade att de kunde ta hand om patienterna i vården, men bara hälften tyckte att de kunde hjälpa dem, till exempel genom till att känna självförtroende. Däremot uttryckte flertalet av sjuksköterskorna att patienterna skulle ha den bästa vård som fanns för att kunna hjälpa dem med sina problem.
Många ansåg att det var givande att arbeta med personer med självskadebeteende och att de kunde hitta andra vägar att lösa sina problem på än att skada sig själva. Patienterna behövde förståelse och ett accepterande från sjuksköterskor, vårdpersonal och andra personer som hade relation till patienterna (Ibid.).
I en vårdande relation var det viktigt att vårdpersonalen visade att de litade på och tog patienten på allvar. Först då vågade patienten komma fram med sina problem och lita på att vårdpersonalen ville hjälpa dem (Lindgren et al.). Vårdpersonalen måste i sin vårdande relation våga närma sig och samtala med patienterna om deras självskadande. Enligt
vårdpersonal tyckte patienter som hade slutat att skada sig att det hjälpte mer med samtal än med bestraffning. Vissa av vårdpersonalen och några psykologer var bra att tala med för att de verkligen brydde sig om patienten och hur denne mådde. De försökte ge patienten ett mål i livet att sträva efter, alltså använde kvalitativ tid tillsammans. Vissa hade sitt självskadande som ett beroende och de fick en ”kick” av skadandet. Detta beteende kunde vara svårt att bryta, precis som rökare måste röka (Duperouzel & Fish 2007).
Till vissa patienter användes olika avslappnings program, som vattenljud, promenader, olika uppgifter på avdelningen eller social träning. Patienter kunde vara med i ett ickeskadeprojekt där de skulle uppsöka och samtala med vårdpersonal om de fick tankar om självskadande.
Vårdpersonalen skulle då ta sig tid att samtala eller göra något med dem så de kunde få annat att tänka på. Om patienten skadade sig fick det ofta konsekvenser som indragningar av olika förmåner till exempel promenad, handlande eller annat (O`Donovan, 2007).
Det var viktigt att vårdpersonalen visade förståelse inte bara för självskadande, utan också för varje individs personlighet samt orsaker och känslor för självskadebeteendet. Samtidigt var det viktigt att vårdpersonalen satte upp gränser och mål som skalle följas, eftersom många patienter följde sina impulser. När vårdpersonalen visade att de förstod patienten hjälpte det till att öka deras självförtroende. Vårdpersonalen kunde också visa att de hade förståelse för känslor som kommer fram hos patienten och ibland kunde de berätta om andra liknande fall, som blev bättre, vilket också kunde hjälpa patienterna att må bättre (Lindgren et al.).
Wilstrand et al. (2007) nämnde att förståelse, engagemang, hjälpsamhet, hopp och att
vårdpersonalen gjorde något tillsammans med patienterna samtidigt som de kunde säga ”stopp eller nej” var en trygghet och till stor hjälp för patienterna då de ofta saknade struktur i sina liv.
”Doing things together with patients and being able to say – ”stop” –I think that works really well” (Wilstrand et al. 2007).
O´Donovan (2007) visade att en vårdande relation på en psykiatrisk avdelning, kunde vara att ta föremål som kunde användas till självskada, ifrån patienterna. Det kunde vara föremål som rakblad, skosnöre, CD-skivor, sladdar till radio och telefoner med mera allt som kunde användas till att skada sig med. När vårdpersonalen förklarade att det var för patientens eget
bästa accepterade de det nästan alltid borttagandet och hade även förståelse för det. Det berodde på hur patienten mådde och betedde sig ifall vårdpersonalen tog ifrån patienten något föremål.
En vårdande relation var bland annat att vara tillgänglig och att använda tid varje dag med de patienter sjuksköterskan var ansvarig för. Det gick bara att hjälpa patienten om vårdaren försökte förstå varför denne skadade sig själv. Oavsett vilka upplevelser och erfarenheter som patienterna hade i livet som orsakade att de skadade sig själva. Patienten måste lära sig att tänka positivt och försöka hitta en lösning på självskadebeteendet. Samtidigt som
vårdpersonalen uppmuntrade patienten att stanna kvar på avdelningen och få fortsatt vård förbereddes de för ett liv utanför avdelningen. Detta kunde ge hopp för patienten att det fanns ett liv där ute som väntade på dem när de blir bättre (Ibid.).
”to help service users find a solution to ther self-harm behavior and focused on life outside the hospital environment” (O´Donovan 2007).
För patienter som bodde på en avdelning eller ett vårdhem hade estetiken stor betydelse. Det kunde till exempel vara att miljön var så hemlik som möjligt och att de hade sitt eget rum samtidigt som de kunde vara tillsammans i ett gemensamt vardagsrum. Det var viktigt att patienterna sågs som en egen individ samtidigt som de också fick vara en del av gruppen (Lindgren et al. 2003).
Att orsaka patienter vårdlidande
En del vårdlidande orsakades av att vårdpersonal inte brydde sig om patienterna. En del vårdpersonal ansåg att patienten bara var ute efter uppmärksamhet när de skar sig. Vissa av vårdpersonalen använde våld mot patienterna som då orsakade ett vårdlidande och som kunde leda till att patienterna ville skada sig själva mera!
Enligt Lindgren et al. (2004) kunde vårdlidande uppstå när vårdpersonal betraktade patienter som objekt och inte som människor. Det kunde också vara att vårdpersonalen såg patienten som en diagnos, en borderline som ansågs inte kunna behandlas för att patienten inte ville det.
Vårdpersonalen hade en maktposition och många patienter kände sig underlägsna och mycket ensamma eftersom de var beroende av vårdarna som då kunde orsaka vårdlidande. Vissa av vårdpersonalen brydde sig inte om patienterna. De visade med sitt kroppsspråk att de inte trodde på vad patienterna sade för de var psykiskt sjuka, paranoida eller bara inbillade sig saker. Annan vårdpersonal visade att de besvärades av självskadandet och ville inte prata om det eller visade med sitt kroppsspråk ”har du gjort det nu igen”. Patienterna kände sig
överkörda av vårdpersonalen och icke förstådda vilket ledde till ett onödigt vårdlidande (Lindgren, 2004).
” You are mentally ill which means you are paranoid. You imagine things that are not real” , “not being seen, believed, nor understood, neglected and not taken seriously.
Ìt dosen´t feel good at all” (Lindgren, 2004).
Patterson et al. (2007) menade att vårdlidandet orsakades av att flertalet av sjuksköterskorna uppfattade att det inte fanns någon anledning till att vårda självskadepatienter och vissa tyckte till och med att det var bortslösad tid. Många sjuksköterskor ansåg att patienterna bara hade sig själva att skylla på och att de inte tog emot den vård som erbjöds dem. Många tyckte att patienterna bara var ute efter sympatier eller uppmärksamhet från andra. Patienterna försökte manipulera vårdarna för att uppnå förmåner som de ville ha eller försökte väcka uppseende
för att andra skulle lägga märke till dem. Många av sjuksköterskorna trodde att patienterna ville ha spänning och att det var därför de skadade sig själva medan en del trodde att saken också kunde vara brist på en religiös övertygelse. Några sjuksköterskor ansåg att varje individ själv hade rätt att få bestämma om de ville skada sig själva eller att de kunde få skada sig under säkrare förhållande.
I artikeln av Wilstrand et al. (2007) upplevde vårdpersonalen ofta brist på förståelse av patienternas problem och detta ledde till att det var svårt att vårda patienterna som då
orsakades vårdlidande. Frustrationen som vårdpersonalen kände kunde leda till att de skrek åt patienterna. Vissa tog handgripligt tag i patienterna samt förödmjukade dem verbalt. Det orsakade vårdlidande för patienterna.
Enligt vårdpersonalen uppfattade patienterna det som att de blev dömda och straffade och att vårdpersonalen inte förstod vad patienten gick igenom. En del vårdpersonal tyckte det var bättre att de skar sig, än att de började sticka sig själva eller svälja olika föremål med risk för kvävning. Vissa av patienterna ville ha tillåtelse att skada sig utan att bli stoppade
(Duperouzel & Fish 2007).
”A number of staff also thought that clients should be allowed to cut themselves as stopping a person from cutting can lead to more dangerous behaviours, such as or swallowing inserting objects” (Duperouzel & Fish 2007).
Vårdpersonalen bestämde ofta att när en patient skadade sig kunde patienten få extra övervakning i olika grad, till exempel tillsyn varje kvart eller dygnet runt. Konsekvenserna kunde också vara indragningar av förmåner eller annat som patienten uppskattar under en period. Detta var ett läkarbeslut, men ofta blev sjuksköterskan tillfrågad om vad hon eller han tyckte. Vid vissa tillfällen hade patienterna fått bort övervakningen bara för att sedan skada sig eller ta livet av sig inom kort efter (O´Donovan 2007).
Viss vårdpersonal som inte hade någon vidare erfarenhet i att bemöta patienter med
självskadebeteende, kunde orsaka mer skada och vårdlidande eftersom vårdpersonalen kände antipati och fientlighet mot patienten. Detta i sin tur kunde orsaka att patienten mådde sämre och skadade sig ännu mer. Samtidigt som patienten kunde känna en frustration över att söka hjälp och istället blev bemött med agg och fientlighet (Patterson et al. 2007). En del vårdare kände ett visst hinder från ledningen när de skulle vårda patienter med självskadeproblem eftersom det kändes som bortkastad tid att vårda dessa patienter. De tyckte nästan det var på gränsen till att systemet uppmuntrade till återfall och att de trodde de kunde vara effektivare i vården om de hade bättre möjligheterna och mer tid (McAllister et al. 2002).
Enligt Wilstrand et al. (2006) upplevde en del sjuksköterskor som jobbade med
självskadepatienter negativa känslor och frustration över patienternas manipulativa sätt.
Några sjuksköterskor kände sig maktlösa och lurade när patienterna försökte skada sig eller ta sitt liv genom självskada. Andra tyckte det var besvärligt att möta rädda patienter i en
krävande vårdsituation efter självskadande. Detta väckte vrede hos vårdpersonalen samtidigt som de kände patientens makt över dem vid självskadebeteendet vilket ledde till frustration hos sjuksköterskorna och ett vårdlidande hos patienterna.
”Being burdened with feelings an fearing the patient´s manipulative actions that could deceive then and report that they feel cheated” (Wilstrand et al. 2006).
En del sjuksköterskor tyckte det kunde vara svårt att ta hand om de sår patienterna tillförde sig, eftersom det samtidigt kunde bli en negativ förstärkning av patienternas beteende då de fick för mycket uppmärksamhet. Detta kunde leda till att de skadade sig ännu mera (Ibid.).
Vissa sjuksköterskor var missnöjda med att patienter skulle övervakas därför att det tog av vårdpersonalens tid och gjorde att patienten fick för mycket uppmärksamhet. Patienterna fick då mera tid att tänka på självskada, men samtidigt visste vårdpersonalen att det övervakning behövdes för patientens säkerhet (O´Donovan 2007).
”increases their time to think about self-harm and causes the service user to feel “uneasy”, “however the participants belived it was needed to prevent self-harm”
(O´Donovan 2007).
Många sjuksköterskor kände antipati för självskadepatienter. Vissa sjuksköterskor hade till och med ett fientligt agerande mot dem som i sin tur ledde till ytterligare vårlidande för patienten. Antipatin kunde vara en risk för att patientens stress ökade och det blev en ökad risk för självskadande eller självmord. För att patienten skulle kunna bli bättre måste
relationen mellan sjuksköterska och patient vara bra (Patterson, Whittington & Bogg, 2007).
Många sjuksköterskor var kritiska och anklagande mot patienter som skadade sig själva och skulle känna sig skamsna om någon i deras egen familj skulle börja med självskadebeteende (Patterson et al. 2007).
Behov av mera kunskap till vårdpersonal
Många sjuksköterskor kände att de inte hade tillräckligt med kunskaper för att hjälpa patienterna på bästa möjliga sätt. Det gjorde att de var missnöjda med den vård som de kan gav även om de gjorde sitt bästa var det inte tillfredställande. Mera utbildning om patienter med självskadebeteende skulle stärka självförtroendet för att bli en bättre sjuksköterska i mötet till patienter med självskadeproblem (McAllister et al. 2002).
Vårdpersonalen kände ofta stor skuld när patienten hade skadat sig och ville att någon skulle vara syndabock. Vårdpersonalen önskade få svar på frågor som varför hände det, varför var det ingen som såg efter patienten eller hur kunde det ske. Det var viktigt att vårdpersonalen fick stöd och förstod att det ofta inte gick att stoppa patienter som vill skada sig själva därför att de alltid kunde hitta något att skada sig med (Duperouzel & Fish 2007).
”Why coulden`t I stop her?... but at the back of my mind, I know that I´d never be able to stop her anyway” (Duperouzel & Fish 2007).
Där självskadepatienter vårdas måste ledningen ge ett bra stöd till vårdpersonalen. Om de inte fick det stödet kände vårdarna sig övergivna och tyckte inte att någon brydde sig om verken patienter eller vårdpersonal. Det var viktigt att vårdteamet fungerade bra ihop för att kunna ge patienterna den vård som de behövde. Om det blev någon allvarlig händelse av självskadande på avdelningen, var det viktigt med ”spegling” eller debriefing för att kunna prata av sig och förstå varför det hade hänt och vad som eventuellt kunde göras för att det inte skulle hända igen (Wilstrand et al. 2006).
”The importance of supervision and the need for debriefing after difficult events was also described” (Wilstrand et al. 2006).
Vårdpersonal viste att patienter som skadade sig själva var i stort behov av vård. Ibland hade dessa patienter själva varit utsatta för någon form av övergrepp där de kunde ha varit offer i
något annat sammanhang. Patienten kan ha blivit sårad, utnyttjad sexuellt eller ha blivit skadad på något annat sätt. För att vårda patienten på bästa sätt behövs kunskaper om självskadebeteendet och vad dess primära orsaker är. Bedömning för hur stor risken för självskada måste göras så att åtgärder kan göras i den möjlighet som finns tillgänglig. De flesta gör sitt arbete så gott det går, men skulle önska mera kunskap i ämnet för att patienterna ska kunna få den professionella hjälp de behöver (McAllister et al. 2002).
”Ongoing education and training would be useful in helping me (nurses) deal appropriately with deliberate self-harm clients” (McAllister et al. 2002).
Utbildning var ett bra sätt att få ökar kunskapen hos vårdpersonalen för att bli bättre på att vårda patienter med självskadeproblematik. Utbildningen skulle vara praktisk samt se till att vårdgruppens förmåga att arbeta tillsammans ökar för att patienterna skulle kunna få den bästa vård (Mc Allister et al. 2002). Enligt Patterson et al. (2007) gav vårdpersonal med utbildning om självskadebeteende en bättre vård eftersom de hade fått insikter om orsaker, räckvidden, funktionen, forskningen bakom beteendet och vad den professionella behandlingen skulle kunna göra för patienten. Om vårdpersonalen övade sig praktisk och lärde sig hur de skulle vårda för att få en bra relation till patienterna. Vårdpersonalen blir förhoppningsvis bättre vårdare som kan medföra att patienterna mår bättre.
Enligt Patterson et al. (2007) gav kunskap i form av utbildning ett bra resultat på vårdpersonal med negativ inställning till patienter med självskadebeteende. Arton månader efter
utbildningen gjordes en ny utvärdering av vårdpersonalens attityder till självskadepatienter.
Över tjugo procent av den vårdpersonal som var på utbildningen hade en mer positiv inställning till patienterna med självskadebeteende än jämfört med innan.
DISKUSSION
Syftet med studien var att belysa vårdpersonalens uppfattningar och bemötande av patienter med självskadebeteende. Författaren anser att syftet är uppnått då vårdpersonalens
uppfattningar och bemötande framkommer.
Metoddiskussion
Författaren valde att göra en litteraturstudie eftersom det är viktigt att sammanställa den forskning som redan finns. Fördelen med kvalitativa artiklar är att resultaten beskrivs på djupet i dessa artiklar om hur den enskilde individen känner och tycker (Willman & Stoltz, 2006). Artiklarna kommer från olika delar av världen mest västerländska länder är
representerad och kan därför överföras på Sverige.
Enligt Dalberg et al. (2003) är det viktigt med öppenhet och att kunna vara följsam i mötet med människor i vården av sjuksköterskor eller annan vårdpersonal.
Författaren måste vara medveten om sin förförståelse om det studerade fenomenet.
Förförståelsen kan vara ett hinder för öppenheten som påverkas av fördomar och attityder som författaren är omedveten om. Tillförlitligheten och pålitligheten kan då påverkas. Ett fenomen som inte kan studeras utan att förförståelsen kan ge förutfattade meningar eller hindra nya perspektiv att framträda. Förförståelsen måste tyglas och sättas på spel för att ny kunskap ska kunna utvecklas som i sin tur kan leda till att ny kunskap (Dahlberg et al. 2003). Den egna förförståelsen av självskadebeteende kan påverka resultatet eftersom författaren har arbetat med patienter med självskadebeteende, men försöker se bort från den enligt vidare kunskap i ämnet.
Artiklarna som valdes kom från olika delar av världen vilket gav ett bredare perspektiv och mera nyanserat perspektiv av problemet. Däremot var det svårt att hitta vetenskapliga artiklar om självskada med fulltext. En alternativ metod hade varit en intervjustudie. Denne valdes emellertid bort eftersom tiden var för kort för att få ett brett spektrum från olika avdelningar av problemet.
Validitet är att undersöka det som är tänkt att undersökas, det vill säga ett mått på hur väl materialet mäter det som är tänkt att undersökas (Polit et al. 2001). Syftet med studien var att belysa vårdpersonalens uppfattningar och bemötande av patienter med självskadebeteende.
Syftet och resultatet anses stämma överens vilket stärker validiteten. Eftersom artiklarna har översatts från engelskan kan detta ändå sänka validiteten.
Reliabiliteten anger metodens tillförlitlighet i mätning (Polit et al. 2001). Flera av artiklarna överensstämde om att vårdpersonal utan vidareutbildning i ämnet ofta har svårt att vårda patienter med självskadeproblem.
Resultatdiskussion
Något som framkom i resultatet var att vårdpersonalen bör förstå att patienterna vill bli sedda, förstådda och bemötta med respekt och värdesättas som människor. Patienterna har ofta blivit sexuellt utnyttjade och är i stort behov av vård. Vissa patienter vill kunna tala om sitt
självskadande med vårdpersonalen och känna att de blir förstådda. De flesta av
vårdpersonalen som mötte patienter med självskadebeteende tyckte det var givande att vårda dessa patienter. De som hade kompletterande utbildning inom området kunde oftare
tillmötesgå patienterna bättre än vårdpersonal utan denna utbildning. Som vårdpersonal måste man ta sig tid att tala med patienten. Ibland kan det emellertid vara svårt att veta vad som är bra eller dåligt att samtala om som kan orsaka att patienten mår sämre och kanske vill skada sig ännu mera. Vårdpersonal som har dialektisk beteende terapi (DBT) utbildning vet hur de skall bemöta patienterna för att dessa skall kunna mår bättre så det är bra när kunskapen förs vidare till all personal.
Enligt Lindgren et al. (2003) är det viktigt att sjuksköterskor visar lyhördhet och respekt för patienten när de kommer för att få hjälp med sina självskador eller bara vill prata. Detta kan öka patientens självförtroende och därmed minska dennes vårdlidande. Självförtroende för att må bra och ha tilltro till sin egen förmåga, betyder att patienten känner sig tillfreds med sina egna insatser. Exempel på det är att söka upp vårdpersonal varje gång denne börja må dåligt och att kunna accepterar sig själv och inte har någon skuld eller skam känslor. Detta är ett stort problem för självskadepatienter därför att de ofta saknar dessa grundläggande förmågor.
(Duperouzel & Fish 2007). Patienterna har ofta mycket skam känslor då de i många fall har varit utsatta för sexuella övergrepp. Som sjuksköterska är det viktigt att ta sig tid till att samtala med patienterna och betrakta denne som en medmänniska med rättigheter och behov.
Livsvärlden för patienter med självskadebeteende ser ofta annorlunda ut än för patienter med somatiska sjukdomar. Patienterna har i vissa fall blivit svikna av människor som stod dem nära och som de litade på. Detta har medfört att de har svårt att känna en grundläggande tillit och förtroende till andra människor. Detta kan sägas vara dubbelt svek då det ofta är vuxna i närmiljön som har svikit sina barn. Lindgren et al. (2003) menar att vårdpersonalen måste visa patienterna att de duger som de är och att vi på detta sätt kan hjälpa dem till ett ökat
välbefinnande. När vårdpersonal visar engagemang, lyssnar intresserat och tar patienten på allvar, när denne söker kontakt kan det bland annat hjälpa patienten till ett bättre
självförtroende. Kroppslig kontakt, till exempel att hålla om patienten, kan vara positivt i vissa fall när denne är aggressiv eller mår dåligt (McAllister et al. 2002). Kroppskontakt och beröring fungerar inte för alla, vissa har ett personligt revir där vårdpersonal inte skall tränga sig på om det inte är nödvändigt. Detta kräver att vårdpersonalen respekterar personens integritet. För att visa ett personligt intresse för varje patient behöver vårdpersonalen se till den enskilda individen och ta hänsyn till dennes integritet och livsvärld. Tyvärr finns vårdpersonal som känner antipati och tyckte det var bortkastad tid att vårda dessa patienter.
Det kunde leda till övervåld mot patienterna som då kände sig kränkta och svikna ännu en gång av människor som skall ta hand om dem. Sjuksköterskor kände frustration och tyckte de blev manipulerade samtidigt som de kände en maktlöshet inför skadandet. Utbildning och stöd av avdelningschefer behövs för att vårdpersonalen skall orka vårda människor med självskadebeteendet.
Enligt Patterson et al. (2007) finns det vårdpersonal som ser patienter med självskadeproblem som objekt och inte som människor med känslor och rättigheter. En del av vårdpersonalen anser det är bortkastad tid att vårda denna kategori av patienter och många patienter kände sig dömda och straffade av vårdpersonal som har denna förutfattade mening. Viss vårdpersonal kan tro att patienten är ute efter uppmärksamhet och vill att någon skall tycker synd om dem.
Denna inställning kan orsaka mera skada än nytta. Patienten blir frustrerad av att söka hjälp hos personer där bemötandet är fientligt och utan sympati vilket kan vålla patienten mer lidande.
Enligt Lindgren et al. (2003) är det viktigt med miljön och det estetiska.
Sammansättningen av olika former samt färger och deras betydelse påverkar hur personer mår både fysiskt och psykiskt. Vissa färger är lugnande och vissa ger energi när andra kan verka stressande och oroliga. Detta kan vara viktigt att tänka på speciellt om det är i gamla lokaler innan estetiken började undersökas och vetskapen om hur det påverkar människor psykiskt.
Många självskadepatienter behöver lugn omkring sig för att må bättre.
Det är viktigt att hjälpa patienter till att kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Vissa med självskadebeteende kan ha svårt med sociala görande och kan behöva hjälp med detta.
Hjälpen kan ges både i öppenvård och i slutenvård. Hjälpen kan bland annat bestå i social träning, massage, tankestopp, avslappning och DBT som kan vara metoder för att lära patienten, att hantera sin ångest i stället för att skära sig. DBT har visat sig vara bra för patienter som skadar sig eftersom de får något annat de kan ”göra” i stället för
självskadebeteendet.
Enligt HSL (1982, 2 §) skall vård ges på lika villkor för alla medborgare och vården skall ges i samråd med patienten och anpassas individuellt. Detta gäller även när självskadepatienter möter vårdpersonal inom vården. Om patienternas sår blir omlagda på ett professionellt sätt, men vårdpersonalen i sitt kroppsspråk visar att de tycker de får skylla sig själva. Patienterna har snart nya sår igen och då kan en del vårdpersonal tycker det är slösari med tid.
Bemötandet är verken humanistisk eller professionellt och inte i överensstämmelse med lagen.
Patienter som är intagna på LPT eller LRV inom sluten vården, innebär en kränkning av integriteten och en minskning av autonomin. (O´Donovan 2007). Eftersom patienten inte är intagen frivilligt blir vården tvångsmässig för patienten och detta är en kränkning av den enskilde individens autonomi. Metoden handling –konsekvens används ibland inom slutenvård och den kan av patienten också tolkas som ett övergrepp. Vårdpersonalen ger
patienten begränsningar om denne skadar sig eller blir våldsam av någon anledning. Patienten är hela tiden i underläge och då är det viktigt att vårdpersonal visar den enskilde individen respekt och betraktar denne som en medmänniska, vid att till exempel tala respektfullt, förklara varför en viss åtgärd blir gjord och fråga vad denne vill ha hjälp med inom vården eller annat som patienten kan var med och bestämma om.
Vårdpersonal kan känna sig maktlösa och manipulerade samt bli frustrerade över att patienten skadar sig själv. Detta kan leda till övervåld mot patienten, som då blir kränkta vilket i sin tur kan leda till mera självskada. Då har vårdpersonalen misslyckats med sin uppgift att ge god vård samtidigt som de har svikit patientens förtroende.
Vårdpersonal kan känna att det är en svår balansgång mellan vården som skall ges när patienten har skadat sig som samtidigt inte skall bli en negativ förstärkning av
självskadebeteendet. Ibland kan det vara nödvändigt med bältesläggning eller vak för en patient, men det skall alltid vara för dennes eget bästa. Som vårdpersonalen och patient är det viktigt att förstår innebörden av varför detta görs så det blir för patientens bästa och inte som ett straff för dennes självskadebeteende. Det är bra att tänka på att inte använda onödigt våld eller ta i patienten hårdare än nödvändigt. Ibland kan patienten själv lära sig att be om hjälp när de börja må sämre, vilket underlättar för onödigt våld eller tvång på patienten.
Vårdpersonal med utbildning inom området kan ofta ge en bättre vård eftersom de har mer kunskap om att bemöta personer med självskadebeteende. I dag finns utbildningar om självskadepatienter, till exempel om anorexia eller neuropsykiatriska sjukdomar med
självskadeinslag. Detta i sin tur gör att patienterna får en bättre vård och blir bemötta som en medmänniska samtidigt som de känner att de blir respekterade. Vårdpersonalen lyssnar och tar patienterna på allvar och tar reda på vad de har för åsikter. Teamet som arbetar runt en patient måste fungera bra ihop samtidigt som de känner stöd från ledningen för att kunna ge en bra vård till patienter med självskadeproblem. Detta kan då leda till att patienten känner trygghet och börjar må bättre (Lindgren et al. 2003). Eftersom antalet patienter som skadar sig själva ökar är det bra att kunna bemöter dessa på ett sätt som främjar livskvaliteten för dem.
Resultatet pekar också på vikten av utbildning som gör att vårdpersonalen känner sig bättre rustade för att vården ska bli så professionell och bra för patienterna som möjligt.
Slutsats
Studien visar att många sjuksköterskor och annan vårdpersonal inte har tillräckligt med utbildning för att kunna ge en professionell vård till patienter med självskadeproblem.
Resultatet visar att flera har en negativ attityd till denna patientgrupp. Dessa patienter behöver ofta extra vård på grund av att patienterna både har psykiska ”sår” som till exempel sexuellt utnyttjande. Ofta är det personer som står patienten nära som har svikit dem, personer som de tidigare har litat på. Sjukvårdspersonal som möter dessa patienter på sin vårdavdelning måste vara öppna och lyhörda för hur patienten känner och mår både fysiskt och psykiskt för att kunna ge en professionell vård.
Mer forskning om självskadebeteendet skulle kunna öka vårdpersonalens förståelse för dessa patienter och därmed förbättra vården. De kan då bemöta patienter med självskadebeteende utifrån hur de upplever och ge dem den behandling som de är i behov av.
REFERENSER
Arlebrink, J. (1996). Grundläggande vårdetik. Lund: Studentlitteratur.
Balch, H. (2006). Selvskadende adfär er selvbevarande adfär. Sygeplersken (20): 44-7.
Crafoord, C. (1987). Den möjliga och omöjliga psykiatrtin. Borås: Natur och kultur.
Cullberg, J. (1985). Dynamisk psykiatri. Arlöv, Berlins.
Dahlberg, K. (1997). Kvalitativa metoder för vårdvetare. Lund: Studentlitteratur.
Dahlberg, K., Segersten, K., Nyström, M., Suserud, B-O. & Fagerberg, I. (2003). Att förstå vårdvetenskap. Lund: Studentlitteratur.
Duperouzel, H. & Fish, R. (2007). Why couldn´t I stop her? Self injury: the views of staff and clients in a medium secure unit. British Journal of Learning Disabilities 36, 59-65.
Forsberg, C. & Wengström, Y. (2003). Att göra systematiska litteraturstudier. Stockholm:
Natur och Kultur.
Friberg, F. (red.) (2006). Dags för uppsats - vägledning för litteraturbaserade examensarbeten. Danmark: Studentlitteratur.
Granehem, U.H. & Lundman, B. (2004). Qualitative Content Analysis in Nursing Research concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Department of Nursing, Umeå University, Umeå 90187, Sweden Nurse Education Today 24. 22-27
Helgesson, G. (2006). Forskningsetik för medicinare och naturvetare. Lund, Studentlitteratur.
Jahren Kristoffersen, N., Nortvedt, F. & Skaug, E-A. (2002). Grundläggande omvårdnad. Del 1. Stockholm: Liber.
Kemp, A., S., Fillmore, P., T., Lenjavi, M., R., Lyon, M., Chicz-DeMet, A., Touchette, P., E.,
& Sandman, C., A. (2008). Temporal pattens of self- injurious behavior correlate with stress hormone levels in the developmentally disabled. Psychiatry Resarch 157, 181-189.
Kåver, A. & Nilsonne, Å. (2002). Dialektisk beteendeterapi vid emotionellt instabil personlighetsstörning. Stockholm: Natur och kultur.
Lindgren, B-M., Wilstrand, C., Gilje, F. & Olofsson B. (2004). Struggling for hopefulness: a qualitative study of Swedish women who self-harm. Journal of Psychiatric and Mental Health Nursing 11, 284-291.
LPT 1991:1128 Hälso- och sjukvårdslagen.
McAllister, M., Creedy, D., Moyle W. & Farrugia, C. (2002). Nurses attitudes towards clients who self-harm. Journal of Advanced Nursing 40, 578-586.
McCloskey, M., S., Gollan, J., K., & Berman, M., E. (2008). Remitted depression moderasts self-injurious behavior in personality-disordered research volunteers. Psychiatry Research 157, 295-297.
Norberg, A., Engström, B., & Nilsson, L. (1995). God omvårdnad – Grundvärderingar.
Stockholm, Bonnier Utbildning AB.
O´Donovan, A. (2007). Pragmatism rules: the intervention and prevention strategies used by psychiatric nurses working whit non-suicidal self-harming individuals. Journal of Psychiatric and Mental Health Nursing, 14, 64-71.
Patterson, P., Whittington, R. & Bogg, J. (2007). Meqsuring nurse attitudes towards deliberate self-harm: the Self-Harm Antipathy Scala. Journal of Psychiatric and Mental Health Nursing 14, 438-445.
Patterson, P., Whittington, R. & Bogg, J. (2007). Testing the effectiveness of an educational intervention aimed at changing attitudes to self-harm. Journal of Psychiatric and Mental Health Nursing 14, 100-105.
Polit, D. F., Beck, C. T. & Hungler, B. P. (2001). Essentials of Nursing Research: Metods, Appraisal, and Utilization (5th Edition). Philadelphia: Lippincott-Raven.
Samuelsson, M., (2001). Självskadebeteende ett fenomen hos tonårsflickor. Socialmedicinsk tidskrift nr 5.
Samuelsson, M., (2004). Självskadebeteende hos unga kvinnor. Socialmedicinsk tidskrift nr 3.
SFS, 1982:763 Hälso- och sjukvårdslagen.
Socialstyrelsen (1997). Ideologier, kulturer och synsätt inom psykiatrin. Socialstyrelsen:
Stockholm.
Socialstyrelsen (2004). Vad vet vi om flickor som skär sig. Socialstyrelsen: Stockholm.
Ystgaard, M., Reinholdt, N., P., Husby, J. & Mehlum, L. (2003). Villket egenskade blant ungdom. Tidsskrift Nor lägeforen, 123: 2241-2245.
.
Wiklund, L. (2003). Vårdvetenskap i klinisk praxis. Lund: Studentlitteratur.
Wikström, B-M. (2003). Estetik och omvårdnad. Lund: Studentlitteratur.
Willman, A. & Stoltz, P. (2002). Evidensbaserad omvårdnad. Lund: Studentlitteratur.
Wilstrand, C., Lindgren, B-M., Gilje, F., & Olofsson, B. (2006). Being burdened and balancing boundaries. Journal of Psychiatric and Mental Health Nursing, 14. 72-78.
bilaga 1 s. 1 (8)
Databas Sökord Antal träffar
SveMed
Libris
Academic Search Elite (EBSKO)
Elin
PubMed
Chinal
Självskade
Självskade, orsaker Självskade nurse
Self-injury
Self-injury
Self-injury, behavior Self-injury, behavior, nurse
Self-injury
Self-injury nursing Self-injury behavior
Self-injury behavior nursing Self-harm
Self-injury nurs behavior
Self-injury Self-injury, cause Self-injury, behavior
Self-injury, behavior, Cause Self-injury, behavior, nurse Self-injury behavior nursing
Neurses´attitudes towards clients who self-harm Och dennes underrubricker
Measuring nurse attiyudes towards deliberate self-harm:
the self-harm antipathy scale Och dennes underrubricker
Är som EBSKO
43 25 0
52 mest böcker
225 164 7
526 19 257 5 1070 0
12702 785 5538 295 87 3
2 3
1
3
bilaga 2 s. 2 (8)
Bilaga 3 s. 3 (8) Författare Titel År Land
Syftet med studien
Metod Urval/
deltagarebortfall
Resultat
B. M. Lindgren C. Wilstrand F. Gilje B. Olofsson Struggling for hopefulness: a qualitative study of Swedish women who self-harm 2003 Sweden
Syftet är att hjälpa vårdpersonal till att bli bättre på att vårda självskade patienter.
En kvalitativ studie med intervjuer. Fem olika frågor blev ställda, bland annat hur bemötandet av personalen är och hur de skulle vilja bemötandet var.
Urvalet var vuxna mellan 19-35 år som har
erfarenhet inom psykiatrivård av att självskada sig.
Det är viktigt att se personen bakom självskadebeteendet och inte se denne som en diagnos.
Att personalen hjälper patienten till att bli mera självbestämmande, vid att visa.
Författare Titel År Land
Syfte med
studien Metod Urval/
Deltagarebortfall Resultat
C. Wilstrand B.-M. Lindgren F. Gilje &
B. Olofsson Being burdened and balancing boundaries: a qualitative study of
nurses`experiences caring for patients who self-harm 2007
Sverige
Syftet är att få fram bra och dålig vård till patienter som självskader sig.
För att kunna förbättra vården för dessa patienter i framtiden.
Kvalitativ metod baserad på intervju av sjuksköterska med erfarenhet inom psykiatrin mellan 1-18 år med patienter som har själv- skade
problematik.
Sex sjuksköterska i norra Sverige med kunskap eller utbildning i DBT (dialektical behavioural therapy) gav både en skriftligt och en muntlig
intervju i artikeln.
Många kände en rädsla för att någon skulle ta sitt liv.
Det kan vara svårt att hantera sin frustration.
Ibland kände man sig övergiven av teamet och ledningen.
Bättre utbildning skulle behövas.
Mindre gruppar med patienter skulle ge en bättre vård.
bilaga 4 s.4 (8)
Författare Titel År Land
Syftet med studien
Metod Urval/
Deltagarbortfall
Resultat
P. Patterson R. Whittington J. Bogg
Testing the effectiveness of an educational intervention aimed at changing attitudes to self –harm.
2007 UK
Syftet var att se om utbildning för personal hade någon positiv effekt så personalen bemötte patienter med självskade- beteende på ett värdigare sätt.
En kvantitativ studie, där 2 olika grupper är med. Den första gruppen fick 12 dagars
utbildning med 7 olika
inriktningar bl.a.
en förklaring till självskada och dens funktion en inventering av vården och personalens agerande.
Två olika grupper valdes slumpvis den första med 69 personer som alla hade
professionell utbildning. De flesta var
psykiatriutbildade sjuksköterskor.
Den andra gruppen hade 22 personer som också hade professionell utbildning, men dessa arbetade inte så mycket med självskade- patienter.
Resultatet visade att personalen var mer förstående och visade mindre sympati mot patienter med självskade- beteende.
Bilaga 5 s. 5(8) Författare Titel År Land
Syfte med studien
Metod Urval/
Deltagarebortfall
Resultat
P. Patterson, R. Whittington, J. Bogg
Measuring nurse attitudes towards deliberate self- harm: the Self- Harm antipathy Scale.
2007 Uk wales
Syftet är att skapa ett enkelt instrument som hjälpmedel mot attityden till självskade personer.
Kvantitativ studie med frågeformulär till mest
sjuksköterskor men även annan
personal som möter patienter med självskadebeteende.
153 personer som arbetade med patienter med självskade
beteende på något sätt. Var de flesta var psykiatri sjuksköterskor.
72 olika punkter togs upp vid intervju och frågeformulär som sedan
bearbetades av 10 experter.
Resultatet visar att personalens negativa
attityder ändras till det positiva.
Stor skillnad mellan olika professionella sjuksköterske- gruppar.
De som är bra är mer än andra sjuksköterskor toleranta, men ändå bestämda.
bilaga 6 s. 6 (8) Författare Titel År Land
Syfte med
studien Metod Urval/
deltagarebortfall Resultat
H. Duperouzel R. Fish
Why couldn´t I stop her?
Self-injury: the views off staf and clients in a medium secure unit.
2007 UK
Syftet är att hitta
gemensamma ämnen för både personal och patienter så att de bättre kan förstå varandra.
Kvalitativ studie med intervju på en låst avdelning av 9 olika vårdpersonal med erfarenhet av patienter med självskadebeteende och intervju med 9 olika patienter med själskadebeteende
Personal med erfarenhet av självskadepatienter och sen arbetade på en låst avdelning.
Patienter med självskadebeteende, som ej är suicidala, ska kunna tala för sig och förstå vad intervjun handlar om.
Patienter tycker inte att de blir
förstådda och personalen har svårt att förstå självskade- beteendet och veta hur de skall handskas med patienten.
bilaga 7 s. 7(8) Författare Titel År Land
Syftet med studien Metod Urval/
Deltagarebortfall Resultat
A. O`Donovan Pragmatism rules: the intervention and prevention strategies used by psychiatric nurses
working with non-suicidal self-harming individuals.
2006 Ireland
Syftet är att undersöka hur psykiatri
sjuksköterskor på två akut-
mottagningar vårdar, bemöter och behandlar patienter med självskadebeteende, men som inte är självmords benägna.
Kvalitativ metod med intervjuer av 8 psykiatri sjuksköterskor, där 6 är kvinnor och 2 är män som är mellan 25-55 år. Deras erfarenhet är mellan 6mdr och 15 år. De arbetar på två olika akut mottagningar på Irland.
Psykiatri
sjuksköterskor på akut mottagningar inom psykiatrin.
Vid mötande av självskade patienter var tog personalen bort saker som kan missbrukas till självskada.
Personalen använde också avslappning, promenad, olika uppgifter på
avdelningen, samtal och förklaringar om varför
