Litteratur och kritik m.m.

(1)

Litteratur och kritik m.m.

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1960_litt

Fornvännen 1960, s. 48-58, 63-64, 147-153, 158-160, 209-218, 223-224, 295-303, 309-320

Ingår i: samla.raa.se

(2)

LITTERATUR OCH KRITIK

.1. D. A. T H O M P S O N , Inventory of British Coin H o a r d s A . D . 600-1500. Royal Numismatic Society, Special Publicalions No. 1, Oxford 1956, xlix + 165 sidor, XXIV planscher. P r i s 35 sh.

Med boken om de engelska myntfynden, som omfattar en period på nära elt årtusende, h a r de brittiska n u m i s m a t i k e r n a s ärevördiga huvudorganisa- tion gjort den mynt- och penninghistoriska forskningen en betydande tjänst.

394 myntfynd ha på della sätt gjorts tillgängliga sä långt förhållandena (tidigare a n v ä n d b a r a publikationer, fyndens hela eller partiella bevarande) det medgivit i utförlig rcgeslform och med uppgifter om fyndår, fyndiunehållels senare öden och dess behandling i litteraturen. (Det bör ej fördöljas alt efler bokens utgivning talrika tillägg och korrigeringar k o m m i t i dagen. En genom- gång av de engelska numisinatiska tidskrifterna för de senare åren ger många belägg härpå. Mr. R. II. M. Dolley, Assistent Keeper, Department of coins and medals, Rritish Museum, h a r meddelat recensenten alt från perioden 973—1066 ä r o i sin helhet k ä n d a 52 skaller, m e d a n T h o m p s o n registrerar 37, varav dock 4 ä r o upptagna 2 ggr). P å de 24 planscherna illustreras ickc- numismatiska föremål som ingått i fynden. Egendomligt nog saknas hänvis- ningar frän texten till illustrationerna, vilka emellertid få en kortfattad kom- m e n t a r i en »key to the plates».

E n h u v u d a n m ä r k n i n g h a r recensenten alt göra mot T h o m p s o n s nyttiga bok. Den gäller uppställningen, som omöjliggör elt omedelbart Utnyttjande för forskningsändamål. Den är nämligen uppställd i »alfabetisk oordning»

efler fyndorterna. Därtill k o m m e r alt ej endast det kronologiska studiet gjorts ytterligt svårt utan även att de tre i h u v u d s a k a u t o n o m a mynlulgiv- ningsområdena England, Skottland och Irland helt s a m m a n b l a n d a t s . Enligt recensentens mening hade det enda rimliga nppslällningsarrangemangel varit:

de Ire rikena på öarna som huviidindelningsgrund och d ä r u n d e r fynden i kronologisk ordning. Elt kronologiskt a r r a n g e m a n g h a r dock tydligen före- svävat författaren som elt alternativ. I inledningen (s. XVI) gör han näm- ligen en vag polemisk och fullständigt oförståelig invändning mot en sådan disposition: »Subdivisions of this kind would have been complicaled and confusing to the reader.» På grund av bokens synnerligen opraktiska upp- ställning (även fyndlislorna med sin brist på lypografisk m a r k e r i n g av grupper och m y n l o r t e r äro oöverskådliga; registren ä r o för övrig! ej fullständiga:

Arenberg, Corvey, Vcnice saknas bland mynlorlerna) måste ulnyttjarna själva uppgöra kronologiska register. 1 slutet av boken finns visserligen ett dylikt ordnat efler å r h u n d r a d e n men även diir h a r en formell a n o r d n i n g efler num- mer fått företrädel framför en reell, d. v. s. en rent kronologisk. Dessutom

(3)

L I T T E R A T U R O C II K II I T I K

h a r även i della embryo till register den hisloriskt-geografiska skiktningen helt utelämnats. F ö r s t sedan a n v ä n d a r e n gjort dylika register och helst kom- pletterat de två k a r t o r n a (för perioden 600—1066 med två underavdelningar före och efter 1000, samt för liden 1280—1377 med 4 underavdelningar), b å d a överlastade med olika beteckningar för underperioder och därför oerhört svåröverskådliga, med specialkartor för alla de nio seklerna, h a r h a n utsikt alt följa författarens inledning med större behållning.

Det ökade antal kartor,1 s o m vore behövligt, hade lätt fått plals om för- fallaren begränsat sin 49 sidor långa inledning till en energisk summering och interpretation av sitt egentliga ämne. Nu l ä m n a r h a n en mängd strödda, i skildringen av f y n d s a m m a n h a n g e n insprängda, reflexioner (ofta om typ- utveckling, stilfrågor eller enstaka i skatterna ingående sällsynte m y n t ) , varav en och a n n a n i bättre underbyggd form kan visa sig ha värde. Om m a n skalar fram vad h a n säger om fynden blir detla ganska sammanhangslöst och m a n söker förgäves efter elt försök lill en helhetsuppfattning om centrala s p ö r s m å l : orsaken till skattenedläggningen eller fyndens betydelse som historiska källor. Man s a k n a r helt en jämförelse mellan de slutna fyndens och lösfyndens betydelse som historiska källor.

Till slut en rad strödda påpekanden.

Författarens k u n s k a p om förekomsten av engelska mynt utomlands under liden n ä r m a s t efter 1053 är g r u n d a d på oförlåtligt magra källor. E n ojäm- förligt rikare litteratur ä n den som redovisas pä s. XXVI skulle författaren med mycket ringa möda ha k u n n a t leta sig fram till. Förf. framhåller enstaka fynd av engelska mynt från denna tid från P o m m e r n , Italien och Ukraina; ej få mynt från Vilhelinarna och en del även från Henrik I före- k o m m a som allmänt känt i skandinaviska fynd. Anlalet är visserligen som förf. säger »dwindling» men en lista av de h i t h ö r a n d e skatlefynden frän Skandinavien skulle ä n d å blivit g a n s k a läng. P å s. XXVII talar förf. om lun- de n o r m a n d i s k a k o n u n g a r n a s mynt ej voro mönstergivande utomlands. Della är helt felaktigt. I både D a n m a r k och Norge spelade dessa en stor roll som impulsgivare vid utformningen av m y n t t y p e n .

Rland bristerna i den metodiska diskussionen k a n även anföras att det för vissa perioder, t. ex. 1000-talet, talas om alt mynlfyudens »real value»

ligger i deras b r u k b a r h e t som kronologiska hjälpmedel för mynlens datering.

Dell gäller naturligtvis alla perioder innan årlalsdaleringen började. P å s. XXIV beskrives det som en nödfallsåtgärd alt under tider av b r u t n a ut-

landsförbindelser la inhemska silvergruvor i bruk. Det är nästan för själv- klart att p å p e k a h u r nationella silverförekomsler under alla förhållanden varit tillgångar av värde. Förf. h a r delat den n o r m a n d i s k a tiden i två underperioder 1060—1135 och 1135—1154. F ö r den förra perioden omtalar h a n 23 skatter, för den senare 13 och säger alt de s e n a r e ä r o färre. Men r ä k n a r

1 E n k a r t a över skaller från liden 900—930 i n o r r a Storbritannien h a r publicerats av David M. Wilson, An Irish Mounting in lhe National Museum, Copenhagen, Acta Archaeologica, XXVI, 1955, s. 172 (daleringarna eller R. H. M.Dolley).

(4)

L I T T E R A T U R O C II K R I T I K

m a n efter ärsmedeltal ä r det omvänt. P å s. XXXV läser m a n följande: »Copies of English coins are usually included in small n u m b e r s (Hornchurch, Essex, no. 193; Sleppingly, Heds., no. 342) and their presence emphasizes the con- linuance of good commercial relations between England and various German towns. This was due in great part to Richard of Cornwall, particularly after 1257, when he became King of the Romans with large possessions in Western Germany.» Slår m a n upp skalteförteckuingen finner m a n all det tyska fynd-

inslaget beslår av 3 exemplar, alla från Lippe (Bernhard III, 1229—455). Lippe är för övrigt vid denna tid ofta representerat i tyska och utumtyska fynd.

Kland källor citerade för bestämningen av anglosachsiska mynt s a k n a r man helt Rror Emil Hildebrands verk, som l ö r slora delar av de vikingatida sil- verflödet lill Skandinavien är mycket rikare på material än Kritisb Museum

Catalogue.

Ibland frapperas m a n av Iruismer och oklarheter i tankegången. J a g ci- t e r a r : P å s. XXXI (på tal om 1100-lalels slul) »bul all låter deposils are exclusivcly English in composition. This reflccts lhe m o n e t a r y history of the reign, for Henry II:s reforms includes lhe slandardization of the coinage.»

Hur k a n lypstandardiseringar h ä m m a införandet av utländskt mynt? S.

XXXII: »From a purely numismatic point of view, the b o a r d s give valuable help in reconslrucfing the chronology of the coinage by means of die links and points of style.» Det är givetvis ej skatterna utan del totala myntmateria- let med eller utan kiind proveniens som ge oss möjlighet till stil- och stamp- jämförelser. P å s. XXXVII stå oförmedlade tvenne olika tolkningar av mynt- ortsproportionen i skatterna bredvid v a r a n d r a : den brukas såväl som indi- kator på myntningen* storlek som på de olika m y n t s o r t e r n a s »popularitet».

Man träffar även på ytterligt lösa hugskott, som s. XXII: »The silver ingöts were probably lhe result of melling down plalc or coin, and were intended mainly for recoining at York or other Viking centres:». eller s. XXIII: »The number of b o a r d s (four) from Chester during lhe tenth century suggests an i m p o r t a n t commercial centre—a meeting place—for n o r t h e r n a n d s o u l h e r n currency and silver bullion (many ounecs of ingöts were included in the 1950 h o a r d ) . Chester was also a seaport, and may well have served as a clearing- house for the Viking kings of Dublin.» På s. XXV söker förf. tolka skalle- neilläggningen under Vilhelm 1 och menar, alt de slulna fynden illustrera

»lhe Norman advance». Veterligen blev Vilhelm I herre inom hela England nästen genast efler erövringen 1066.

S. XLI talas för tiden 1310—20 om alt »Deposils are scaltercd all the way from Bcrwick lo Carlisle. Geographically Ihis is significant, for it in- dicales the sphere of military activities and so eonfirms our hislorieal know- ledge of the Scottish w a r s of E d w a r d I and II.» Skrivna historiska källor

göra s å d a n a »confirmations» helt betydelselösa. P ä S. XLH söker förf. för- klara att de mindre m y n t s o r t e r n a ej förekomma så ofta i skatterna: »because only the heller coins are likely lo have been hoarded.» Men både Vs och '/<

pennies var lika goda som 1 pennies och även om del här gällde dåligt mynt vore förklaringen tvivelaktig. Det finns otaliga bevis i olikartat europeiskt

50

(5)

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

s k a l l e m a l e r i a l p å b e v a r a n d e t av dåligt m y n t . S. XLV säges o m skattened- läggning: »After 1400 b o a r d s a r e fewer a n d still m o r e widely scattered, a n d are probably due to bad economic conditions a n d not to military necessity.»

Det skulle varit intressant med en n ä r m a r e förklaring. Förf. framför p å s. XXIV två v a r a n d r a u t e s l u t a n d e m e n i n g a r om vad »the establishment of Cnuts' empire» betytt för skaftenedluggen och p å s. XXXVIII likaledes tvenne mot v a r a n d r a stridande förklaringar lill den stora representationen av vissa

skotska m y n l slagna för Alexander III (1. »great increase in t h e figures», 2. »The d i s p r o p o r l i o n a l e number—suggests that their issue w a s continued.»)

Ovan h a r framförts vissa kritiska a n m ä r k n i n g a r om utredigeringen av T h o m p s o n s bok och om inledningens innehåll. Men dessa får icke fördölja att förf. iir den förste s o m salt elt hjälpmedel av detta slag i h a n d e n på forskarna och stimulera! dem till komplettering av material och till nya Studier på basis av detta.

Nils Ludvig Rasmusson

H A N S - F R I E D R I C H R O S E N F E L D : W o r t - u n d S a c h s t u d i e n . U n t e r s u c h u n g e n z u r

Terminologie des Aufzugs, zu Webstuhl u n d Schermethode der germanischen Bronze- u n d FAsenzelt n n d z u r F r a u e n t r a c h t d e r Bronzezeit sowie der Frage ihres F o r t l e b e n s in der Volkstracht. 334 s., 11 bilder.

Deutsche Akademie der Wissenschaften zu Berlin. Akadcmie-Verlag Kerlin 1958. 48 DM.

Boken b e s t å r som u n d e r t i t e l n sier av 3 deler, hvorav de to f0rstc i n n h o l d s - messig sett henger mer s a m m e n . De er et fors0k på å kombinera ord og sak, i 1. del ligger hovedvekten på ord, mens 2. del går dypcrc inn på det saklige.

Bokens 3. og siste del er cn r e n d r a k t h i s t o r i s k studie.

Professor Rosenfeld er språkforsker, germanist, og hans u t g å n g s p u n k t er altså filologens. Han h a r imidlertid allerede tidligere beveget seg i n n pä saksforskerens område, og er kjent av nordiske t e k s t i l h i s t o r i k e r e for sine arbeider „Spinnen u . Weben im pommerschen P l a t t " (1954) og „Webstuhl u . Schermethode in d e r germanischen Hronzc- u . Eisenzeit" (1954).

Av forordet i den siste boken ser m a n at h a n m e n e r at h a n i motsetning til tidligere forskere — h a n nevner saerlig Margrethe Hald — er k o m m e t frem til virkelige beuis istcdenfor formodninger, ved å bygge på bevarte vevnader og ved s a m m e n l i g n i n g med paraleller fra et u t e n o m - e n r o p e i s k m a t e r i a l e .

De forskjellige fagområder som b e h a n d l e s , stiller en a n m e l d e r överfor vanskeligheter, og jeg m å stråks bekjennc at jeg hverken er filolog eller d r a k t h i s t o r i k e r , og derfor vesentlig må k o n s e n t r e r e meg om 2. d e l . Denne

( s a m m e n med store avsnitt av 1. del) b e h a n d l e r en rekke vesentlige p r o - blemer n å r det gjelder veveredskap- og metoder, problemer som lenge h a r v;ert u n d e r diskusjon blandt arkeologer, etnologer og t e k s t i l h i s t o r i k e r e . F o r - fatteren bygger i meget stor u t s t r c k n i n g pä nordisk arkeologisk m a t e r i a l e og

(6)

p u b l i k a s j o n e r av nordiske forskcrc, og h a n s arbeide fortjener derfor en inngåcnde gjcnnomgåelse fra nordisk hold.

I f0rstc del fors0ker Rosenfeld å forklare ulike t e r m e r for uarp ved ä trekke inn eldre redskap og arbeidsmetoder. Ordene varp og verpa stiller han sammen med et bevart varp fra et kjeut r o m c r t i d s tekstilfunn fra Norge, Teglefunnet, og et möderne samisk v a r p e a p p a r a t . I den detaljerte beskrivel- scn av varpingen slik h a n m c n e r den cr föregått (s. 17), bygger h a n på Emelie v. Walterstorff (En vävstol och en v a r p a ) og på Karl Schlabows r e k o n s t r u k s j o n e r , men t'0yer et n y t t trekk til, idet h a n innt'0rer et kryss i Irådforl0pet melloni to opprettstående p i n n e r i v a r p c a p p a r a t e t . Dette p u n k t k o m m e r til å spille en stor rolle i bokens 2. del, og vi skal senere k o m m e tilbake til det. Rosenfeld finner at den svingande bevegclse med h a n d e n som er bru kl ved den samiske varpingen, h a r gitt hetegnelsen verpa, og han oppfatter også ordet suepa som et g a m m c l t ord av tilsvarende b e t y d n i n g .

Förf. d i s k u t c r e r et a n n e t r e d s k a p til varping, den r a m m e n som i Dalarna var kjent u n d e r navnet „ r ä l u a r p a " (han kjenner ikke dette navnet eller dens förekomst i D a l a r n a ) og dens f0rste opptreden i Fluropa. Det er all g r a n n til å tro at h a n h a r rett i sin påstand om at den h 0 r e r s a m m e n med den horisontala vevstolen og Vtvlng av länge t0ystykker. De filologiske u t r e d - ningene kan jeg ikke ta s t å n d p u n k t til, men på ett enkelt p u n k t , n å r det gjelder tolkningen av t e r m e r fra Ivar Aascns norske ordbok, ser det ut til at Koscnfelds manglande kjennskap lil det norske saklige m a t e r i a l e h a r f0rt fil enkelte misforståelser (s. 4 1 ) . Han fremholder at Sverige og Norge frem- b y r sa.'1'lig intensive spor etter „ r ä t v a r p a n " , og viser til at Aasen h a r „ r e n n e - bom", „ r e n n e s t o l " , „ r a m m e " , Torp (Nynorsk ctymologisk ordbok) „ r e n n e - grind". De to förstnevnte t e r m e n e sier såvidt jeg kan förstå ingenting om redskapets form. „ R a m m e " cr Aasens d a n s k e ordförklaring til det norske varpa, men det kan ikke uten videre oppfattcs som beskrivelse av redskapet.

Det v a r p c a p p a r a t e t som Rosenfeld sikter til er ikke idetheletatt kjent i Norge a n n e t enn hos p o s s e m e n t m a k e r n e , og da u n d e r navnet „anskjierings- runiine" — upprinnelsen ber cr tydelig nok. Torp h a r en t e r m „ r e n s l e g r i n d "

(ikke rennegrind som Rosenfeld sier) fra ett eneste distrikt, Mandalen i det sydligc Norge. Hans ovcrscttelse viser at han ikke h a r klart for seg hva r e n n e b o m , rennestol b e t y r („bom cl. troevalse paa va;v, h v o r o m garnet rendes ved valsens o m d r e i n i n g " ) , og cn kan neppe av denne t e r m e n sluttc seg til redskapets form. En roterande rennebom b e s t å r av to grinder, noe som kan teakas å ha h a t t b e t y d n i n g for termen grind ber. Kenning av garn på p i n n e r på en vegg er velkjent i Norge, men det ser nan-mest ut til at m a n ikke h a r h a t t noe spesiclt redskap for varping av store g a r n m e n g d e r f0r m a n fikk den roterande r e n n e b o m . Forholdet er ikke tilstrekkclig u u d e r s 0 k t , men det som er nevut skulle vise at det er farlig å sluttc fra ord til saksformer. Filologen Rosenfeld skjelner heller ikke alltid mellom norsk og dansk. Noe „kja:de"

(s. 1) svarende til dansk kiedc, tysk Kette fins ikke i norsk. — Man f0ler seg ikke overbevist om at Rosenfelds slutningcr fra ord til sak er tilstrekkclig vel fundcrt for alle de o m r å d e r han henviser t i l .

(7)

L I T T E R A T U R O C 11 K H I T 1 K

Del er ikke mulig ä barare annet enn en br0kdcl av de sp0rsmålcne som er lall opp i det problemfyllt- og detaljrike arbeidet, og jeg må i n n s k r e n k e mag til å komme inn på et par vcsenllige p u n k t e r i buken.

I forordet (III) a n n o n s e r a r Rosenfeld at han kan fremleggc bevis for at g e r m a n e r n e i Syd-Tyskland alt i 6. ä r h . h a r kjent den borisontale vevstolcn med Ernår, Delte cr nytt og oppsiktsvckkendc. Keviscnc bygger i f0rste rekke på arkeologisk m a t e r i a l e (s. 28—35). En ufullstcndig tregjenstand til ukjent b r u k fra Torsbjcrgfunnet tolker Rosenfeld som „ F a d c n s a m m l e r " , r e n n e - stikke. Han I0r ikke sluttc av dette funnet at den borisontale vevstol h a r v e r t vanlig i J y l l a n d på denne liden, men tankar seg at renncstikken kan ha viert bragt ovcr fra England. Han finner det rimelig å tenke seg at romarna b a r innf0rt den borisontale veven ber, og cn angelsakser som vendte tilbake til u r h j e m m e l i J y l l a n d , k u n n e da tenkes å ha bragt med seg renncstikken og lagt den til offergåvan i Torsbjerg „als etwas N e u a r t i g e s " —.

„Dann durften w i r mit grösserer Sicherheit d a m i t rechnen dass der T r i t t - webstuhl den Angclsaehsen bereits im 5. J a h r h . in begrenztem Umfange be- k a n n t w a r " (s. 31 f.). Dette er vel å slutte i ring? Det er ikke uten videre sannsynlig at cn rennestikke til bruk ved oppsetting av vev skulle h0re til en lijemvendl krigers mcdbragle gods.

Neste ledd i beviskjeden er tre „vevsverd" fra a l e m a n n e r g r a v e r i Syd- Tyskland. Rosenfeld kaller dem „z\veigriffige Wcbeschwerler", og siden slike vevskjeer eller vevsverd ikke kan tenkes b r u k t ved o p p r e t t s t å e n d e vcvstoler eller ved bändvev, er deres förekomst bevis for at den b o r i s o n t a l e vevstolcn fantes i Tyskland i 5.--0. å r h . Det er v. Stokar som h a r innf0rt begrepel vevsverd med lo h å n d t a k . Men disse vevskjeene förekommer i mange flere funn enn Rosenfeld kjenner til, og minst like lidlig. De er kjent i Sverige og Norge for å nevne de mest merliggende o m r å d e r . Pä Vestlandet i Norge er de vanlige i kvinncgraver fra folkcvandringsliden, enkelte cr meget vcl- bevart, med treskafl i den ene enden. I den a n d r e enden h a r det å p e n b a r t ikke vaert noe skaft, men cn pigg. v. Slokar h a r heller ikke, såvidt jeg vet, fält t i l s l u l n i n g av noen arkeolog til sin oppfatning. Som 3. bevis omtalcs ennå en såkalt „ F a d e n s a m m l e r " , også fra cn a l c m a n n e r g r a v publisert av W. Veeck (Die Alamanncn in W i i i t e m b e r g ) . Veeck avbilder hva han kaller

„2 gezinkte Holzbrellchcn" (Pl. b. U7) og sier at del ene av dem er u t s m y k k e t med hull. Det a n d r e er uten hull, men ellers hell likt det u t s m y k k e d e (den ene „finger" er b r u k k e t ) noe som t y d e r pä at hullenc som Veeck sier virkelig er dekorasjon. Hullenc b a n a t heller ikke spor av slltasje etter biidet å il0mme. S a m m e n med den eiendommelige form gj0r det bull-l0se eksemplar det ytterlig u s a n n s y n l i g at disse „ H o l z b r e t t c h c n " h a r noe med varping å gj0re.

Neste bevis er „das älteste e c h t e germanische Wcbeschiffchen" ( u t h c - vclscn av Rosenfeld s. 33) fra Dcisslingcn, også publisert av Veeck. Rosen- feld sier ikke hva han mener med ektc germansk, kanskje at den ikke cr i m p o r l e r t ? Hvordan vet ban det? Av Veccks r e p r o d u k s j o n er det ikke mulig ä få noe k l a r t biide av formen. Han beskriver den imidlertid og sier at den

(8)

svarer til den som e n n å brukes ved „Occistickereien", d. v. s. det som pä svensk kalles frivoliteter. Rosenfeld beskriver skyttelen som „ein schiffs- lörmiges Bronzcgehäuse das zum Aufnehmen einer Spulc b e s t i m m t w a r und am ruckwärtigen Ende ein Loch hatte, u m den Faden h e r a u s z u l a s s e n " , altså såvidt en kan förstå en helt a n n e n form enn den Veeck s a m m c n l i g n e r med.

Men en m å vel h e r holde seg til Veeck, han er arkeolog og h a r sett den gjenslanden han skriver om, hva Bosenfeld neppe h a r . Skyttelcns st0rrclsc talar også mot Bosenfclds tolkning av gjeustanden som skyttel b r u k t til veving på h o r i s o n t a l yevstol, idet hele „Bronzegehäuse" er u n d e r 5 cm långt, spolen med tråd som skulle ligge i n n i , ville bli enda m i n d r e . Etter min mening m å både skyltelen og rennestikkene regnes til gjenstander hvis b r u k cr usikker.

Endelig uevner Rosenfeld at antageisen om flatvevcus b r u k i 5.—6. å r h . st0ttes ved at det er overlevert, if. K. B r ä n d t : Neuerkenntnisse zu vor- u.

friiligeschichtlichen Webstiihlen, at t 0 y b r e d d e n i „fruhgeschichtlicher Zeit"

var 40 cm. Rosenfeld betegner det som en n o r m e r i n g som s t å r i s k a r p motsetning til de store breddene som er kjent fra b r o n s e a l d e r og senere opp til folkevandringstid. Vi fär ikke vile hvor og n å r denne overlevering skriver seg fra, og ved å slå opp hos B r ä n d t finner m a n b a r e at det er „ b e k a n n t l i c h iiberliefert". F"0r m a n fär k j e n n s k a p til kildcn, kan m a n Ikke b r u k e denne henvisningen, og hele Bosenfelds rekke av beviser for flatvevens b r u k i Tyskland i 5.—6. å r h . er mildest tält t y n n . Man får fortsatt arbeide videre med utforskningen av den b o r i s o n t a l e vevstols f0rste opptreden i E u r o p a . Bokens 2. del innledes med en i n t e r e s s a n t og nyttig översikt og diskusjon av oppstadveven i eldre vitenskapelig l i t t e r a t u r . Deretter går förf. över til

„Der Gewichtwebstuhl u. die Beweise fur seine E i n r i c h t u n g " , og begynner med å sp0rre om hvilke h o l d e p u n k t de bevarte vevnadene gir for „Gcstaltung des germanischen W e b s t u h l s " . Det m å viere t i l l a t t å peke på det uheldigc i at ..germansk" stadig fra tysk side brukes såvel om språk som om t i d s - epoker og gjenstander. Det er direkte misvisende å snakke om „den ger- m a n s k e vevstol", n å r denne er u t b r e d t över store deler av den gamle verden, P a l e s t i n a og Lilleasia i n k l u d e r t . Hva og hvor er g e r m a n s k bronsealder, og hvem er den g e r m a n s k e kvinne hvis egenskaper Rosenfeld forteller om alt i forordet?

P å flere steder i boken (s. 12 ff., 50 f., 123, 149 ff.) o m t a l e r Rosenfeld som nevnt det norske m y r f u n n fra Tegle på Jseren, d a t e r t til 3.—4. å r h . ; det d a n n e r hovedhj0rnestenen i h a n s bevis for hvorledcs den g e r m a n s k e varpe- metode var. Teglefunnet inneholdt b l a u d t a n d r e tekstiler et ferdlg oppsatt varp med brikkevevd begynnelsekant. F u n n e t er publisert av Hans Dedekam i Stavanger Museums årbok 1921—24, og i 1928 påviste Emelie v. W a l t e r - storff i sin meget viktige lille studie at varpet i p r l n s i p p svarer til det som sj0samene i Nord-Troms lager på sin varpa, eller „Scherbock" som redskapet kalles i tysk l i t t e r a t u r . Den tyske t e k s t i l h i s t o r i k e r Karl Schlabow h a r etter Dedekarns fotografi laget en kopi av Teglevarpet slik han m e n e r det er gjort, denne kopien svarer imidlertid ikke til Teglevarpet. Kopien er r e p r o d u s e r t

(9)

hos Schlabow som Teglevarpet fra Stavanger Museum, og er dcrfra vandret videre i l i t t e r a t u r e n hvor den er blitt kilde til nye misforståelser. Rosenfeld er klar ovcr at det er forskjell på Dedekarns biide og Schlabows, han gjengir begge og a n t a r at det fins to varp i Stavanger. Like lite som Schlabow h a r han f0lt behov for å s e varpet eller u n d e r s 0 k e forholdet n0yere f0r h a n hygget nye teorier på fortolkningcr av de to fotografiene. Her k o m m e r jeg til den alvorligstc iiinvending mot Kosenfelds bok. Etter hva en kan förstå h a r han ikke sett en eneste av de gjenstandene han skriver om i boken, det vicre seg vevstolcr, v a r p e a p p a r a t eller teksfiler. Han bygger u t e l u k k e n d e på andres puhlikasjoner, og hvor det som i Tcglefunnet ikke fins tegnede analyser, k o n s t r u e r a r han etter forgodtbefinnende.

P å s. 16 og 17 beskriver Rosenfeld fremgangsmäten ved varping på det v a r p c a p p a r a t e t som cr kjent fra samene. Hvcrken han eller Schlabow h a r noengang sett hvorledes varpingen föregår, det h a r heller ikke vaert beskrevet i l i t t e r a t u r e n på g r u n n l a g av selvsyn. Beskrivelsen bygger på samiske varpe- redskap, fcrdig oppsatt i museene. Bosenfeld innf0rer som nevnt föran et kryss u n d e r varpingen, dette krysset fins ikke pä noen av de samiske varpe- a p p a r a t e n e , og det er heller ikke tegn til det i Teglevarpet. Hva er så g r u n n - laget for Rosenfelds kryss? Krysset er h a n s förklaring på vevefeil i to b r o n s e - aldervcvnader, teppenc fra T r i n d h 0 j og Egtved. Fötter Rosenfelds mening cr årsaken til disse feilene at veversken h a r hovlet (solvat) m e k a n i s k , uten å se hva h u n gjorde, fra et ferdig skill, a l t s ä m å feilen vaere gjort u n d e r varpingen. For at feilen skulle oppstä u n d e r varpingen m ä veversken ha gått frem på den m a t e n han beskriver, sier h a n . Han er klar över at denne varpingen h a r vaert meget komplisert, og som förklaring på at den likevel h a r viert foretrukket fremfor a n d r e metoder, finner han at den g e r m a n s k e kvinne ikke h a r k u n n e t eller villct teile t r å d e r . Denne ganske merkelige slutning får vi allerede i forordet (IV), og den gjentas senere flere gånger.

Nå viser Teglevarpet ganske riktig at varpet h a r ett skill allerede f0r det er festet til vevstolen, men det er ikke spor av hverken kryss eller b a n d til ä holda skillet slik Rosenfeld tegner og beskriver det (fig. 16, 25—27). Man forstår heller ikke hvorfor det skulle vaere n0dvendig.

Margrethe Hald som h a r publisert de danske bronsealderteppene og gjort oppmerksom på at vevefeilcne fins i begynnelsen av vevnadene, h a r pekt på at veversken h a r arbeidet i eu ubekvem h0yde. F"eilenc k u n n e oppstä n ä r man m å t t e skaffc ef nytt skill til hovlingen fordi t r å d e n c kom parvis u t av oppsetningsbändet, men h a r e skulle gå enkeltvis i skillet i t0yet. En k u n n e også feste seg ved at Teglevarpet med det ferdige skillet er atskillige h n n d r e å r yngre enn bronsealderteppene, og del er tenkelig at varping med skill kan vaere blitt vanlig i den mellomliggende tiden. Det kan tenkes mange m ä t e r ä gj0re feil pä, og mange a r b e i d s m å t e r som gir s a m m e synlige r e s u l t a t i det ferdige produktet. Det vet den erfarne saksforsker Margrethe Hald, og huu slår seg ikke til ro med ett fors0k på förklaring av tekniske eiendommeligheter i det m a t e r i a l e h u n ved en menneskealders arbeid h a r gjort tilgjengelig for forskningen. Hun fors0ker omigjen om a n d r e l0sninger

(10)

s t e m m e r bedra med nye funn som etterhvert blir bragt frem i dagen. Rosen- feld som bygger pä Margrethe Halds p u b l i k a s j o u e r men angriper hennes resultater, t r o r d e r i m o t gjennom hele boken at h a n h a r funnet den ene riktige Ijlsningcn. 1 dette r0bcr han en manglende fortrolighct med saks- forskning og i sävlig grad med tekstil teknikk og t c k s t i l h i s t o r i c . Han h a r teknisk fantasi og beskriver f. eks. (s. 149) hvorlcdes m a n k u n n e innrette en av de gamle oppstadvevstolcnc til veving av r0rformete vevnader, v a r - pingen k u n n e företas på to motstiltc v a r p c a p p a r a t c r av samisk type. Hans I0sninger kan godt v;ere teknisk muligc, men Rosenfeld skjelncr ikke m e l - lom det teknisk mulige og det historiske forl0p. Han slutter ab posse ad esse.

I sin videre b e h a n d l i n g av Teglevarpet slutter Rosenfeld at m a n ikke bare h a r gjort cn todcling av varpet slik det foreligger her, men en firdcliug, og med s a m m e kompliscrte kryss n ä r m a n skulle veve en kypert. Nå m ä riktignok todelingcn i Teglevarpet a n t a s å vaere gjort for toskaft, selv om kypert er den vanlige bindingen i tiden, etter funncne å d ö m m e . Men det er ikke derfor sikkert at det h a r vairt n0dvcndig med en firdcling ved varpingen n ä r m a n skulle veve kypert, idet det i Norden cr t r a d i s j o n for å hov-le (solva) kypert ut fra ct todelt varp. Det m a t e r i a l e t som fins h e r n å r det gjelder o p p s t a d v e v e n : levende t r a d i s j o n , bevartc vcvstoler, t r y k t e og u t r y k t e skrift- ligt- kilder, viser at såvel varping som hovling og veving h a r föregått etter helt a n d r e p r i n s i p p c r enn Rosenfeld h a r tcnkt. Det fins altså flere mulige läsningar enn Rosenfelds, og det kan kanskje vise seg at t r a d i s j o n e n vil gi iijtkkelen lil enkelte grunnleggende principper i veving på oppstadvev. Det er ellers s y m p t o m a t i s k både for Rosenfeld og for v. Stokar som h a n st0ttcr seg til, at de ikke u l n y t t c r det s a k s m a t e r i a l e som föreligger, men låter som om det ikke eksisterer. Når Rosenfeld skal beskrive hovlingen på veven med hängande varp, går han ikke til de bevartc vevstolene med hovler, som fins lett tilgjengelige i K0henhavn (den fasr0yiskc vevstolcn) Stockholm, Neu- mflnstar eller en rekke norske byer, men han s0ker til puhliscrte beskrivelser av hovling på a n d r e vevstoltyper u t e n f o r Europa (fig. 14, 17, 18). Han gir ingen bcgruiinclse for at han förbigår de b e v a r t c vevstolene, men hovlingen der passer dårlig inn i h a n s skjema for förklaring av vcvefeilcne i de to b r o n s e a l d e r k a p p e n c . S. 10 h a r h a n a d v a r t mot ä b r u k e etnografisk m a t e r i a l e lil förklaring av germansk vcvtcrminologi, men n å r han cr saksforsker h a r han ikke slike bctcnkclighetcr.

Koken vitner om meget omfattande läsning og har et svaert noteapparat,

der leseren kan finne h e n v i s n i n g også til m i n d r e kjeute verdifulle vcrker.

Desverre cr omtalen av belegg som er refercrt, antagelig av p l a s s h e n s y n , ofte så k n a p p både i tekst og note at det er vanskelig å bli klok på. De länge dctaljerle tekniske bcskrivclsenc gj0r boken t u n g å lese. Verre er at den helt m a n g l e r register slik at det er meget vanskelig ä finne frem. En savncr også en fullstendig l i t t e r a t u r l i s t a . Henvisningene er ikke alltid riktige.

P ä s. 28 note 5 henvises til A. L i n d b l o m : F r ä n Kysans' lejon til Skånes varulv, ved cn p å s t a n d om at Bysans h a r formidlet den b o r i s o n t a l e vevstolen med li'0cr til Europa, men m a n finner ikke noe der som viser a t

(11)

L I T T E R A T U R O C II K II I T I K

delle „ u n b e s t r i t t e n " siar fast. Jeg kan heller ikke se al Ebersoll i „La m i n i a - l u r c b y z a n t i n e " d a t e r e r det vevslolbildc Rosenfeld gjengir s. 29 til 10. årh., det er åtskillig senere. Al Falk er förfaller av Nynorsk ctymologisk ordbok er eu förståelig lapsus, men hvor står det at dyngja e n n å idag i norsk b e t y r

„ F r a u e n s t u b e deren u n t e r e r Teil u n t e r der Erde ist" (s. 140)? Vivi Sylwan fortellcr ikke at det fins vevnader i Lou-lan med brikkevevd begynnelscskaut slik som de europeiske (s. 221), det er ikke funnet brikkevev i Lou-lan i dcthcletatt.

Den som skal brukc boken må lese den med sterk kritikk.

Marta Hoffmunn

J o u r n a l of G l a t t Studies, The Corning Museum of Glass, Corning, New York.

Vol. 1, 1959.

The Corning Museum of Glass i U.S.A., som u n d e r de senaste åren publicerat bl. a. några u t s t ä l l n i n g s k a t a l o g e r av hög kvalitet, h a r p å b ö r j a t utgivandet av cn publikation — J o u r n a l of Glass Studies — som är avsedd som forum för forskare i glasets historia. I den första volymen, som u t k o m ä r 1959, b e h a n d l a r elva forskare från U.S.A., Europa och J a p a n ett u r v a l glasföremål från skilda lider och länder. Sålunda p r e s e n t e r a r Gladys David- son Weinberg en grupp glasaskar av kretensiskt u r s p r u n g , Axel von Saldern några glasfynd från u n d e r s ö k n i n g a r n a i Gordion i Turkiet åren 1950—1957.

K..I. Charleslou skriver om några t a l l r i k a r av benglas från tiden omkring 1740 med veutianska vyer medan H. F^. van Gcldern publicerar cn holländsk glaspokal vars gravyr är daterad 1741 och signerad av W. O. Kobart. Bh illu- strerad förteckning över m ä r k l i g a r e nyförvärv till offentliga och enskilda s a m l i n g a r i U.S.A. och E a r o p a samt en detaljerad oeh för alla glasforskare synnerligen värdefull bibliografi avseende åren 1956—1958 a v s l u t a r volymen.

Ett rikligt urval bilder av hög klass i l l u s t r e r a r de olika u p p s a t s e r n a . P u b l i k a - tionens allsidighet både vad gäller valet av ä m n e n och valet av författare lovar gotl för framtiden oeh m a n får hoppas a t t dess fortsatta u t g i v a n d e kan fortgå i den takt som avses, d. v. s. cn volym om året.

Ake Nisbeth

Museer och nrkiu med systematiskt insamlat material belysande svensk kulturhistoria. E n förteckning sammanställd av HARALD HVARFNER. L T : S förlag. Linköping 1959. Pris 12 kr.

Känslan för gammalt och fornt är djupt rotad hos del svenska folket, d ä r o m vittnar bl. a. vår märkliga fornminneslag frän år 1666 ulan motstycke i något a n n a t land och dä det gäller musealt intresse torde svenskarna inte överträffas av m å n g a a n d r a folk. PaktSOB är alt del i vårt lilla land för när- varande finns i runl tal 1100 offentliga museer eller museisamlingar, många

(12)

av dem med mycket gamla anor. Äldst är Stålens historiska musei samlingar, påbörjade redan p å 1500-talet. Vördnadsvärd ålder h a r även Historiska museet i Lund, grundat 1735, och elt flertal a n d r a landsortsmuseer ha för länge sedan k u n n a t fira 100-årsjubileum. Det övervägande antalet museer i Sverige utgöres av bygdegårdar och friluftsmuseer, som drivas av hembygds- föreningar, vilka i n ä r v a r a n d e stund uppgå tifl n ä r m a r e 1000 stycken. F å r m a n döma av hembygdsföreningarnas fördelning så är hembygdsintresset mycket varierande i olika delar av Sverige. Det är ingalunda så atl de ri- kaste och mest tätbebyggda landskapen ha de flesta hembygdsföreningarna.

Sä t. ex. h a r hela Skåne endast 55, m e d a n Småland enbart i Jönköpings län har 88, i Kronobergs län 65 och i Kalmar län 42.

Ovanstående r a d e r ä r o föranledda av en nyligen p å LT:s förlag u t k o m m e n bok betitlad »Museer och arkiv med systematiskt insamlat material belysande svensk kulturhistoria» sammanställd av fil. lic. Harald Hvarfner. Arbetet utgör första volymen i en av Rådet för bygdeforskning och folkkultur planerad serie »Handböcker i hembygdsforskning» och avser alt vägleda intresserade vid studiet av svensk hembygdsforskning. Hvarfners bok fyller ett länge känt behov, ty något liknande arbete h a r ej utkommit sedan 1915, då Gustaf Upmark gav ut en förteckning över svenska museer med konst- och kulturhistoriska samlingar. Vilken enorm utveckling svenskt museiväsende under- gått sedan 1910-talet, får m a n en god föreställning om genom det nu publi- cerade arbetet.

Boken inledes med tre kapitel, som ge en allmän orientering om svensk kulturhistoria och dess olika grenar och informera om rätten för forskare att utnyttja kulturhistoriskt material i museer och arkiv. H u v u d p a r t e n av arbetet h a r dock ägnats åt en redogörelse för n ä r m a r e 200 av landets för- n ä m s t a offentliga kulturhistoriska museer och arkiv, med uppgifter o m loka- ler, öppethållande, expeditionstider, samlingars omfattning och registrering samt om eventuella publikationer. Vidare u p p r ä k n a s samtliga hembygdsför- eningar och bygdemuseer inom varje l a n d s k a p och lämnas en prislista över fotografiska arbeten, tillämpad vid de centrala museerna i Stockholm sedan den 4 november 1963.

Syftet med utgivandet av föreliggande arbele h a r som n ä m n t s främst varit alt främja svensk h e m b y g d s k u n s k a p , och därför ha följdriktigt alla museer, som ej syssla med svensk kulturhistoria k o m m i t att uteslutas. Ja, m a n h a r gått så långt att konstmuseer endast fått k o m m a med i den m å n de äga mer b e t y d a n d e samlingar av svensk topografi och personhistoria. Likaledes ha endast de etnografiska museer medtagits, som äga samlingar r ö r a n d e lapp- kulturen.

Ur m u s e i m a n n a s y n p u n k t hade det ulan tvivel varit önskvärt atl fä en förteckning över samtliga svenska museer. Måhända k u n d e Svenska musei- mannaföreningen ta hand om saken och låta komplettera boken. Denna k o m m e r dock att redan i sitt n u v a r a n d e skick bli en ovärderlig hjälp för alla som syssla med musei- och k u l t u r m i n n e s v ä r d .

Stig Stenström

(13)

NOTES AND REVIEWS

A Stone Age horn weapon from Nora parish in Uppland. L. Cedersciiiöld publishes a lind from lhe Kerslinbo Bog in Nora parish, which was dis- covered at a deplh of 1.45 m., a speaiiike weapon in deer-horn 43.4 cm.

in length 11 ig. 1). II bas been dated, by pollen analysis, lo Early Neolithie.

Among lhe horn and bone objects from our Ncolilhicum the closest analogies lo Ihis weapon are lo be found wilhin the Roat-axe Culture, in which daggers made of deer-horn occur. In lhe grave-finds from Mölner, Väte parish, Gotland, and from Habo. Lomma parish iu Skåne, there are such daggers.

Mals Malmer, in bis "Jungneolilische Studien" (now in press) has associated them wilh lhe well-known Linköping biiriaFs Ihrowing-stick, which he also interprets as a daggar. In the three daggers mentioned, as in lhe one from the Kerslinbo Bog, the grcafest Ihiekness and weight are concentrated just above llie middle. and all of them have the prong section pointed by means of an obliuuely sel, ground surface. By reason of these resemblances, in addition to lhe more general one as regards material, and type of weapon, it may be juslifiable, in spite of the pollen analysis dating, to place the dagger from Kerslinbo Bog along wilh lhe Boat-axe Culture horn daggers, while wailing for fresh material.

Reflectlon» on the SOUthern facade of Stånga Church. B. Söderberg publishes a sludy of lhe Stånga C h u r c h s southern front which, with its big porch and eolossal sculptures, has always d r a w n lhe allenlion and wonder both of researehers and laymen. The näve and lhe lower of the c h u r c h are a work from a r o u n d 1340, by lhe a n o n y m o u s sculptor given lhe sobriquel of Egyp- licus. By him are also lhe portal and lhe remaining sculptures, even though certain portions of tha former, by reason of their lower artistic quality, musl be regarded as producls of lhe w o r k s h o p . Both sculptures and architectural delails are mounled wilhout regard to true relationship, and in a faulty mannar. It is likewise manifest that they bad been intended for a far m o r e monumental architectural projecl—possibly for the never carried-oul western parts of lhe very large c h u r c h in Källunge. P e r h a p s il was the disastrous year of 1361 Ihal made lhe realisation of lhe grandiose plans impossible of achieve- inenl. The so-called Karrismäslare's concluding works in Källunge would, in such case, have lo be pushed forward inlo tbc I360"s.

The Tenth Scandinavian Archaeological Congress. D. Selling reports on lhe proceedings of the archaeological congress in D e n m a r k (Gopenhagen-Born- holm, 1-6-1X-1959) and on the excursion lo Jylland arranged in connection wilh il (7-9-IX-1959).

After inlroducing T h o m p s o n s indexing of British coin h o a r d s , wilh accora- panviiig plates illiistraling non-uuniisnialie objeels included in lhe h o a r d s ,

(14)

N O I B S A N D R E V I E W S

N. L. Rasmusson points out Ihat it might have been more advanlageous if lhe material bad been divided belween the three countries (England, Scotland, and Ireland) and within Ihal framework continued in chronological order, rather than, as bas here been done, in alphabelical order. The reviewer also points ont Ihal m o r e and clearcr m a p s would have been desiiable; he also adds a nuniber of delailed suggestions. In conclusion, lhe great service the a u t h o r bas renderad lo research in produciiig this work, lhe first of ils kind in the field deall wilh, is expressiv emphasized.

Maria Hoffmann reviews a book by II.-Fr. Rosenfeld, which deals bolh phllologically and materially wilh Important and much-diseussed problems connected wilh lhe lechnology and history of textiles and the history of coslume.

The a u t h o r believes bimself able, among olher things, to show, mainly on lhe basis of archaeological materials, that lhe horizonlal loom wilh Ircadlcs was in use in Germany in the 5th-6th centuries. He also includes long analyses dealing wilh the e{[uipmcnl and working methods in connection wilh lhe so-called warp-wcighled loom, and be believes it possible to show proof as to the way it was used in prehisloric times. W h e n trealing of Ihis loom and its producls, he builds largely on material from Scandinavian publica- tions. According lo lhe reviewer, neilher the a u t h o r s a r g u m e n t s nor his s h a r p penetration and avowed conclusions hold good in the field of weaving Im- plements and weaving methods. The a u t h o r is a philologist, and his learned and delailed book shows indicalions Ihal he does not have firat-hand knowl- edge of lhe materials tbemselves.

A. Nisbeth reviews Vol. I, Glass J o u r n a l , and expresses satisfaction wilh lhe first-class forum which research in glass has Ihereby received.

Stig Stenström reviews lhe first part of a planned series of h a n d b o o k s which the Committee on Research into Regional History has published this year, and which has been assembled by Harald Hvarfner and entitled

"Museums and Archives". The book is introduced by three chapters, which give a general orientation in Swedish research into the history of culture and cultural m o n u m e n t s , and supplies information on the rigbts of researehers lo m a k e use of malerial connected with cultural history in m u s e u m s and archives, The principal part of the work, however, is devoted to an account of close to 200 of the country's principal museums and archives for lhe history of culture, with notes on their situations, the times they are open, office hours, lhe extent of colleclions and their registration, etc.

News. Information is given about certain business dealt with al the meetings of lhe Academy of Letters, History and Anliquilies; certain items annonnced in the 1960 Budget; certain grants from II, M. King Gustaf VI Adolfs 70th Kirlbday F u n d for Swedish cullure and from the State Lotteries Fund made in 1959; certain grants and donations lo the Academy; buildings of hisloric interest schedulcd for prolection under the Historie Buildings Protection A d Of 1942; excavations and finds; restoration of churches, and, finally, report on lire in lhe lown hall of Lidköping.

(15)

LITTERATUR OCH KRITIK

HANS DRESCHER: Der Vbcrfangguss. Ein Beitrag zur uorgeschichtlicben Me- talllechnik. — Römisch-Germanisches Zenlralmuseum zu Mainz 1958.

192 sidor, 43 planscher.

H a n s Drescher är k o n s e r v a t o r vid Helras-Museum i H a m b u r g - H a r b u r g . Han h a r efter kriget utfört och publicerat cn rad i n t r e s s a n t a undersök- ningar över förhistorisk metallleknik. Genom alt h a n är tekniker och samtidigt äger stora k u n s k a p e r i förhistoria, h a r b a n förutsättningar, som de flesta arkeologer sakna.

Det nu p u b l i c e r a d e arbetet utgör en del av ett p l a n e r a t stort verk om tekniken u n d e r b r o n s å l d e r n . Vid b e a r b e t n i n g e n u n d v i k e r Drescher alla teore- tiska Utläggningar och jämförelser med m o d e r n t e k n i k : E n d a s t de p å före- målen av-läsbara spåren av framställningssället skola h a beviskraft. Som en viktig k o m p l e t t e r i n g tillkomma h u n d r a t a l l av Drescher själv utförda nog- g r a n n a efterbildningar av föremål eller a r b e t s m o m e n t .

Det som ger bästa resultatet vid u n d e r s ö k n i n g av den forntida tekniken, iir inte studiet av färdiga och väl lyckade föremål u t a n studiet av halv- fabrikat och r e p a r e r a d e stycken. Det visar sig, att den vanligaste metoden för r e p a r a t i o n av b r o n s f ö r e m å l u n d e r b r o n s å l d e r n v a r »Oberfangguss», överfänggjutning, en term som lånats från glasframslällningstekniken. Med överfånggjulning avses ett förfarande, varvid ett metallföremål övergjutes och o m k l a m r a s av elt a n n a t . Man m å s t e noga skilja mellan överfånggjulning, lödning oeh svetsning. Det viktigaste k ä n n e t e c k n e t för överfånggjulning och dess a v g r ä n s n i n g mot a n d r a förfaranden är, att de delar, som skola för- bindas, a n b r i n g a s så alt ett m e k a n i s k t förband u p p s l å r .

Som exempel på överfånggjulning a n v ä n d vid lagningar och förbätt- ringar n ä m n e r Drescher först de fyra stora b r o n s h j u l e n från Stade, som synas tillhöra den yngre b r o n s å l d e r n . Det fullständigt b e v a r a d e hjulet väger 11,7 kg, en vikt som enligt Drescher m o t s v a r a r ungefär 65 stora spjutspetsar eller h o l k y x o r eller ungefär 100 massiva a r m r i n g a r eller k n o p p s k ä r o r . Hju- len ä r o gjutna i förlorad form men ha inle lyckats särskilt väl. Brons- gjularen var inte van vid så stora arbeten. H a n m å s t e efteråt göra en mängd reparationer, som alla utfördes i överfångleknik. Men h a n gjorde hellre det än försökte gjuta ora hjulen. F ö r b ä t t r i n g a r och lagningar ä r o ocksä synnerligen vanliga på h ä n g k ä r l , b ä l l e k u p o r , fibulor, l u r a r och hål- v u l s t r i n g a r från den yngre b r o n s å l d e r n . D ä r e m o t s a k n a s s å d a n a lagningar pä b ä l l e d o s o r n a från per. III, som ä r o betydligt tjockväggigare och därför lättare att gjuta.

ö v e r f ä n g g j u t n i n g e n k u n d e också v a r a en del av själva k o n s t r u k t i o n e n , såsom vid framställning av n å l a r inom sydtysk Hiigelgräber-kullur och se-

(16)

n a r e inom u r n e f ä l l k u l l u r e n s o m r å d e . 1 Norden f ö r e k o m m e r den k o n s t r u k - tiva överfånggjulningen u n d e r den äldre b r o n s å l d e r n på n å g r a av de myckel stora b ä l l e p l a t l o r n a med hög spets, men för övrigt iiro exemplen fåtaliga i Norden vid d e n n a lid. Man h a r tidigare antagit, att svärdsfästena u n d e r den ä l d r e b r o n s å l d e r n voro gjutna direkt över klingan m e n så är icke fallet.

Klinga ocli fäste gjölos var för sig och nitades ihop. Exempel på k o n s t r u k - tiv överfånggjulning u n d e r den yngre b r o n s å l d e r n i Norden ä r o framför allt l u r a r n a och från k o n t i n e n t e n Möriger- och Auvcrnier-svärden. D ä r e m o t ha a n t e n n s v ä r d e n oftast fast nitat fäste.

Under äldre r o m e r s k j ä r n å l d e r n å r överfånggjulningen en h ö j d p u n k t i de g e r m a n s k a l ä n d e r n a . F r å n r o m e r s k j ä r n å l d e r b a r Drescher också ell intressant exempel på h u r nian genom alt Studera tillverkningstekniken h a r möjlighet atl b e s t ä m m a o m r å d e t eller platsen för tillverkningen (sid. 172 ff.).

Ämbar med delfinallacher ha tillverkats av tjockl bronsbleck, som böjts och lotts s a m m a n (hårdlödning), varefter botlen sattes fast på s a m m a sätt.

Ämbaren med h j ä r l b l a d a l l a c h e r ha däremot drivits ut av lunt bronsbleck.

Råda typerna ha hittills antagits vara tillverkade i Capua. Emellertid är till- verkningssättet med tjockl bronsbleck och hårdlödning helt främmande för den capuanska tekniken. Men i Norditalien. Noricum och Västalperna hade sedan gammalt använts elt förfaringssätt, som överensstämmer med det som användes vid tillverkning av ä m b a r med delfinallacher.

Studiet av f ö r b ä t t r i n g a r och r e p a r a t i o n e r av b r o n s f ö r e m å l leder till ett särskilt viktigt resultat (sid. 129 f.). De flesta av de talrika f ö r b ä t t r i n g a r n a ha gjorts för att laga gjutfel och inte för alt laga skador, som u p p s t å t t genom långvarigt b r u k . Man a n l a r oftast, alt l a g n i n g a r n a på h ä n g k ä r l , l u r a r och h å l v u l s t r i n g a r utförts, sedan föremålen a n v ä n t s i m å n g a år. Dreschcrs genomgång liar emellertid visat, alt de allra flesta r e p a r a t i o n e r n a utförts redan vid tillverkningen. Dessa ä r o alltid n o g g r a n n ! ocli omsorgsfullt gjorda, m e d a n yngre r e p a r a t i o n e r b r u k a vara grova och läcka o r n e r i n g e n eller vara primitivt utförda med t r å d a r eller s n ö r e n eller ibland med nitar. Av della kan m a n dra slutsatser om tillverkning och h a n d e l , som Drescher inte gått in på. E n k l a r e föremål, t. ex. r y g g t a p p s k ä r o r och holkyxor, k u n d e tillverkas även av b r o n s g j u t a r e , som ej voro m ä s t a r e inom sitt fack, vilket framgår av de talrika och spridda g j u t f o r m a r n a . D ä r e m o t är del troligt, alt de före- mål, som voro s v å r a r e alt tillverka, t. ex. l u r a r och h ä n g k ä r l , blott tillver- kades i elt fåtal verkstäder. Att m a n k u n d e b a svårt även d ä r med s å d a n a föremål, visa de inånga r e d a n vid tillverkningen utförda lagningarna. F r å n dessa fåtaliga v e r k s t ä d e r såldes p r a k t f ö r e m å l c n över hela det n o r d i s k a o m r å d e t . Om skador u p p s t o d o , sedan m a n använt föremålen en lid, fick m a n nöja sig med en primitivare r e p a r a t i o n . E n l i k n a n d e och av allt att d ö m a ä n n u mer k o n c e n t r e r a d tillverkning av t. ex. svärd synes ha ägt r u m u n d e r den iildre b r o n s å l d e r n (11. Oltenjann).

Många iakttagelser i Dreschers arbete ha betydelse i olika s a m m a n h a n g . Han n ä m n e r vid flera tillfällen, att stålverklyg a n v ä n l s vid b e a r b e t n i n g av bronser från den yngre b r o n s å l d e r n (sid. 21, 72, 73, 78, 82). Eftersom vår

(17)

k u n s k a p om j ä r n e t s a n v ä n d n i n g u n d e r den yngre b r o n s å l d e r n är obetydlig, ha alla s å d a n a iakttagelser stort värde.

Till bokens övriga förtjänster k o m m a de ovanligt tydliga och väl utförda p l a n s c h e r n a . De flesta teckningar och fotos ha gjorts av författaren själv.

— E n liten a n m ä r k n i n g : de svenska o r t n a m n e n ä r o ofta felstavade. Man skulle också ha önskat en litteraturförteckning.

Såsom Drescher säger i avslutningen m å s t e tekniska u n d e r s ö k n i n g a r i allt högre grad k o m p l e t t e r a vårt vetande om forntidens kultur. Delta gäller inle b a r a metallanalyser u l a n än mer del tekniska tillvägagångssättet vid fabrikationen. Att s å d a n a u n d e r s ö k n i n g a r k u n n a ge resultat visar Dreschers u t m ä r k t a arbete.

Euert Baudou

AH.MIN T U U L S E : Burgen des Abendlnndes. Mit 240 Abbildungen. Verlag Anton Schroll & C:o, Wien — Miinchen 1958.

Borglitteraturcn är rik pä arbeten om enskilda m o n u m e n t och på regionala översikter. S a m m a n f a l l a n d e framställningar r ö r a n d e hela den medeltida för- svarsarkilckluren äro däremot fåtaliga. Den bästa översikten av det sist- nämnda slaget ger Carl S e h n c h h a r d l s arbele »Die Burg im Wandel der Welt- geschichte», som utkom år 1931. Efter den liden h a r cn hel del förut okänt material och även nya synpunkter på problemen framkommit. E n ny orien- terande överblick h a r därför varit av behovet påkallad, och cn sådan före- ligger nu i professor Armin Tuulscs bok »Burgen des Abcndlandes».

Bedan 1942 utgav Tuulse en stor avhandling »Die Burgen in Estland und Lettland», i vilken han ingående behandlade det rika borgbeståndet i detta Västerlandets gamla u l p o s t o m r å d e mot öster. Han h a r vidare 1952 utgivit ett översiktligt arbete pä svenska, »Borgar i Västerlandet», och den nu före- liggande boken är en Omarbetning och utvidgning av det sistnämnda arbetet.

Tornet och ringmuren, medellidsborgarnas viktigaste försvarsverk, äro ur- gamla och funnos redan i de egyptiska, mykenska och mesopotamiska för- svarsanläggningarna, oeh för dem l ä m n a r Tuulse inledningsvis en redogörelse.

Medan i dessa tidiga kulturer påträffar m a n de fre grundtyper av borgar, som sedan ständigt återfinnas i de medellida bcfästningsanläggningarna. Den forsla är tornborgen, vars huvudbeståndsdel är ett fast torn, ofta omgivet äv- en grav och a n d r a utanverk. Den a n d r a typen h a r regelbunden planform, som vanligen är kvadratisk eller rektangulär, oberoende av om borgen ligger på

(18)

släl mark eller i mera svårtillgänglig terräng. Den tredje typen är den mer

<dler mindre oregelbundna ringborgen, vars plan bestämmes av terrängens beskaffenhet på byggnadsplatsen.

I r o m a r n a s bcfäslniiigsanläggningar förekomma huvudsakligen den förslå och den a n d r a av de n ä m n d a h u v u d t y p e r n a . Sina gränser mot det fria Ger- manien befattade r o m a r n a med palissadcr, jordvallar och gravar. F r a m f ö r eller omedelbar! bakom gränsen uppfördes vakttorn, vilka icke voro belägna längre från v a r a n d r a än att en ljus- eller röksignal från det ena tornet k u n d e upp- fattas från de n ä r m a s t på sidorna och bakom belägna. Sådana vakttorn kallades av r o m a r n a »speculae». De voro till en början ofta av trä, senare av sten och voro icke avsedda att försvara gränsen utan endast att vara observa- tionspunkter, frän vilka m a n bevakade denna. De hade en besättning på endasl ett fåtal man, och för att dessa skulle k u n n a försvara sig, åtminstone under en kortare tid, var ingången till tornet placerad högt upp på väggen, så alt den var tillgänglig endast med hjälp av slege. Vid gränserna öster och söder om Medelhavet byggdes v a k t t o r n e n ofta större och inreddes med ordentliga bosläder med vissa bekvämligheter.

Om gränsen kränktes, signalerade tornens besättningar till större styrkor, som lågo på så stort avstånd från gränsen, att de voro skyddade för över- raskning. Dessa större styrkor, ofta en legion, voro förlagda i befästa här- läger. Ell sådant härläger hade vanligen strängt regelbunden fyrsidig form med a v r u n d a d e hörn och kallades »castellum». Det var omgivet av m u r a r eller jordvallar, som h ä r och var särskilt vid de fyra ingångarna och i hörnen voro förstärkta med torn, vilka oftast voro belägna vid vallens eller inurens in- sida. Inuti kastellet funnos bostäder för besättningen, administrations- och förrådsbyggnader samt ofta även en arena.

Samtidigt som r o m e r n a byggde dessa reguljära kastell, men även långt tidigare, hade deras galliska och germanska m o t s t å n d a r e byggt borgar av helt annat slag. De uppfördes helst på platser med naturligt försvarsläge, pä berg eller på höjdparlier omgivna av sjöar eller kärr. De fingo oregelbunden planform, därför aft försvarsverken anslötos till den naturliga terrängen.

Mäste b o r g a r n a anläggas på släl m a r k , fingo de rund eller oval planform, som gav den i förhållande till borgplutsens yta minsta försvarslinjen. De lades Stundom på konstgjorda höjder och omgåvos med gravar och ring- m u r a r eller vallar och palissadcr. Sådana borgar finnas på dessa o m r å d e n redan tidigt under förhistorisk tid.

Då Karl den store mot slutet av 700-talet förde krig mot s a x a r n a för atl kristna dem och införliva deras land med sitt rike, använde h a n samma metod som r o m a r n a med vakttorn vid g r ä n s e r n a för de erövrade o m r å d e n a och borgar för större styrkor. Dessa borgar, som även voro centraler för förråd och administration, voro av olika typer. P å cn del platser anlades kaslell liknande de romerska, i a n d r a fall användes från s a x a r n a erövrade borgar av r u n d eller oregelbunden planform. Ibland byggdes också nya borgar av sistnämnda sorl.

(19)

Under Karl den stores tid utvecklades ett glansfullt hovliv påverkat av hovet i Byzans. Ramen för detta hovliv var de pfalzanläggningar som kejsaren lät bygga som residens för sig i Aachen, Nijmegen och Ingelheim. Åtminstone de tvä första k u n n a betraktas som ett mellanting mellan ett r o m e r s k t kastell och cn romersk kejsarvilla. Ur fortifikatorisk s y n p u n k t mest betydande av dem var Nijmegen. Det hade rektangulär plan med a v r u n d a d e hörn, och i kastellet var inbyggt bl. a. ett palats och ett kapell. Dessa anläggningar k o m m o all bli av den största betydelse för den följande utvecklingen av borgarki- lekturen. ly med tiden kom palatset, och oftast även kapellet, alt införlivas med fästningsverken av alla de tre inledningsvis o m n ä m n d a typerna.

Under Karl den stores tid hade endast h ä r s k a r e n fått bygga borgar, icke hans stormän. När riket under hans efterföljare desorganiserades och nord- m ä n n e n s härjningar blevo allt svårare, måste förbudet mot borgbyggande på 870-lalcl u p p h ä v a s . Sedan de angripande n o r m a n n e r n a blivit kristnade och bofasta saml inordnats i riket, byggde de borgar till skydd för sig själva, sina u n d e r l y d a n d e och sina d o m ä n e r . Vid de n o r m a n n i s k a borgar, som nu byggdes, fullföljdes linjen från de r o m e r s k a vakttornen. Horgen uppfördes antingen på en naturlig höjd eller på en för ändamålet skapad konstgjord kulle, en Mnolle». Mitt på denna »motfe» uppfördes ett kombinerat bostads- och försviirslorn, ofta av trä. Kullen, som var omgiven av en grav, hade runt krönet en ringmur eller en palissad. Vanligen var en ekonomigård ansluten till borgen. Den låg i allmänhet på sin egen »motle» och var befästad på likartat sätt som huvudborgen. Haycux-tapeten avbildar flera anläggningar av detta slag. Ur dem utvecklar sig på n o n n a n n i s k t o m r å d e i F r a n k r i k e , England och på Sicilien den medeltida tornborgen, donjonen, som på s a m m a gång den är ell starkt försvarsverk även innehåller en för tiden ändamålsenlig och stånds- mässig bostad.

Kaslellborgen, som är en av de vanligaste och mest spridda medeltida borglyperna. kan härledas från de r o m e r s k a kastellen men med p å v e r k a n frän skilda håll. bl. a. från arabisk fästningsarkitektur. Den är en reguljär, vanligen fyrsidig anläggning med h ö r n t o r n . I Italien, F r a n k r i k e och England äro kaslcllborgarna vanliga, men de förekomma även n o r r om Alperna och i Norden, Utvecklingen fortgår jämsides pä de olika n ä m n d a o m r å d e n a . E n specialform av kastellborgar utbildas av Tyska o r d e n på dess o m r å d e n öster om Östersjön. De tidigare kastellen ha fyrkantiga h ö r n t o r n , de senare r u n d a eller fyrkanliga flankeringstorn. I samtliga fall är kaslellborgen en kombi- nerad försvarsanläggning och bostad, ofta även försedd med kapell eller k y r k a ; i Tyska ordens borgar är denna av stora mått.

Den tredje av de i det föregående n ä m n d a huvudtyperna, den oregelbundna av byggnadsplatsens terrängförhållanden bestämda borglypen utvecklar sig på likarlal sätt. R i n g m u r a r n a förses med torn, och palatset hygges in i borgen oeh växer s a m m a n med denna. Till cn s å d a n borg hörde n o r m a l t ett särskilt starkt torn, som utom att det utgjorde ett huvudförsvarsverk även skulle tjäna som sista tillflyktsort för besättningen, om den nödgades uppge

(20)

borgen i övrigt. Elt sådant torn kallades Bergfried. Det var i äldre borgar högt och smalt och utan de bekvämligheter som funnos i donjonen. Med liden förändrades dock Rergfrieden, så all den liksom donjonen även blev ett bostadslorn med slarka försvarsanordningar.

Alla de tre skildrade h u v u d t y p e r n a av borgar utvecklas under medeltiden under påverkan sinsemellan och från byzantinsk och arabisk fästningsarki- tektur. F r a m f ö r allt korstågen k o m m o att påverka den västerländska borg- arkitekluren. Arvet från den r o m e r s k a antiken hade bevarats och utvecklats vidare både i det öslromerska och i det arabiska väldet. Särskilt den arabiska befäslningskonsten var vid tiden för korstågen överlägsen den västeuropeiska.

Välteuropa mottog nu nya impulser på detta som på så m å n g a a n d r a om- råden. Bland de nyheter, som nu lillkommo, bör bl. a. n ä m n a s tvången (Zwingern), flankeringstornen och de utkragade försvarsgallerierna med skott- gluggar i golvet på mur och t o r n k r ö n , i F r a n k r i k e kallade mächicoulis.

Den snabbskiss över den västerländska borgarkitekturens utveckling, som h ä r lämnals, iir givetvis mycket ofullständig. Tuulses bok ger på ett klart och lättfattligt sätt en rik oeh n y a n s e r a d framställning av ämnet ä n d a fram lill liden omkring år 1500, då eldvapnens utveckling gör de medeltida formerna av försvarsverk oändamålsenliga. Eldvapnen framtvinga nya former. Kraftiga jordvallar och låga k a n o n t o r n eller spetsiga flankerande bastioner ersätta de höga r i n g m u r a r n a och tornen.

Tuulses arbete är rikt och vackert illustrerat med ett storl antal bilder i aulolypi på planschpappcr och enhetligt tecknade bilder i texten. Det av- slutas med en värdefull förteckning över borglittcralur. Röken är ett väl- kommet tillskott till översiktslitteraturen på detta o m r å d e .

v. o.

Medieunl Archaeology. J o u r n a l of the Society for Medieval Archaeology. Vol. 1 1957. Vol. Il 1958.

Det iir en källa till mycken tillfredsställelse för en f. d. docent i medellidsarkeologi att della ä m n e s o m r å d e h a r blivit allt mer u p p m ä r k s a m m a t på senare lid både h ä r h e m m a och utomlands. Så har j u som bekant några yngre arkeologer i Lund gjort en framställning om att medellidsarkeologi skall få bli t e n t a m e n s ä m n e vid detta universitet, ett initiativ som hälsats med intresse både av fakulteter och av representanter för medcllidsarkeologisk forskning vid riksantikvarieämbetet och statens historiska museum. F r å g a n är n ä r detta skrives föremål för universitetskanslerns prövning. Arkeologiska möjligheter alt ur nya aspekter belysa även historiska epoker och därmed utvinna nya källor r ö r a n d e det historiska skeendet har j u börjat utnyttjas även av historiker i konventionell mening. Medeltidsarkeologien tycks gå en lovande utveckling till mötes.

1 England h a r mcdcltidsarkeologien sedan gammalt haft en a n n a n ställ- ning än här. Gränsen mellan forntid och medellid dragés j u d ä r vid upp-

(21)

hörandet av den r o m e r s k a ockupationen. Hela den lid, som vi kallar den yngre j ä r n å l d e r n , är där historisk tid men h a r naturligtvis varit föremål för arkeologisk utforskning, och den n o r m a n d i s k a erövringen h a r aldrig inne- burit en svåröverstiglig gräns för forskningen av det slag som hos oss vikinga- tågens u p p h ö r a n d e och kristendomens och därmed den västerländska kul- turens införande. När m a n nu i England stiftat en Society for Medieval Archaeology, så omfattar dess v e r k s a m h e t s o m r å d e följaktligen vad som svarar både mot vår yngre j ä r n å l d e r och vår medeltid. Det är tydligen den också bland svenska kolleger välkände och u p p s k a t t a d e museimannen Rupert Bruce-Mitford, som är initiativtagare till denna nya sammanslutning, för vilken ban står i spetsen som president, med vicepresidenter av sädana dimen- sioner som Cyril Fox, T h o m a s Kendrick och Mortimer Wheeler. Att sam- manslutningen fyller ett behov hos den starkt antikvariskt intresserade engelska publiken framgår av att den inom loppet av ett år samlat n ä r a 400 medlemmar, och detta redan innan den första volymen av dess J o u r n a l hade utkommit. Det k a n förutsättas att denna lockar ytterligare en stor krets av medlemmar, ly den är utomordentligt innehållsrik och välredigerad — redak- tör är chefen för London Museum D. H. Härden — och den a n d r a volymen häller samma höga standard.

Det finns i dessa b å d a volymer material av olika slag. Verkliga små av- handlingar är t. ex. Sonia Chadwicks redogörelse för undersökningen av del anglosaxiska gravfältet vid Fingelsham, Kent, med rika fynd huvudsakligen från 500-talet, W. A. P a n t i n s viktiga översikt av medeltida p r ä s t h u s i sydvästra England, och Roscmary Cramps Reowulf and Archaeology. där hon bl. a. k o m m e r med nya s y n p u n k t e r på den länge o m t r ö s k a d e tolkningen av- hållen Hcorot. Det saxiska huset studeras också av Raleigh Radford, aktuell!

för oss i s a m b a n d med Hclgöanläggningen. G. Haseloff b e h a n d l a r fragment av elt h ä n g k ä r l från 600-talet i museet i Canterbury, m e d a n David Wilson publicerar ett märkligt nyförvärv till British Museum, en ornerad fällstol av j ä r n frän 500-talet. I mera principiell riktning diskuteras årsringar och mcdel- lidskronologi av D. J. Schove och A. W . G. Lowther samt förhållandet mellan m o n u m e n t och d o k u m e n t av W. A. Pantin. Därtill k o m m e r notiser och recen- sioner samt, vad som måste hälsas med den största tacksamhet, årsöver- siktcr av undersökningar och fynd i hela Storbritannien — måtte m a n k u n n a fullfölja denna u t m ä r k t utformade serie utan att förtröttas, övcrskådlighctcn gynnas av att den är uppdelad i två avdelningar, Pre-conquest och P o t t - conquest, och den senare i g r u p p e r n a Monastic litet, Cathedrals and Ecclesia- stical Palaces, Churches, Castles, Towers, Royal Palaces, Manors and Moats, F a r m s , Villages, Industry samt några s m ä r r e grupper, Detta är förebildligt.

Den nya tidskriften startar som synes med allvarliga syften och i cn lyckosam och v å r d a d form, och m a n mäste önska dess tillskyndare all framgång. Att den h a r mycket av direkt intresse för oss framgår bl. a. av alt svenska arkeologers forskningar utnyttjas i stor utsträckning. De citeras sida efter sida.

B. Th.

(22)

NOTES AND REVIEWS

Two sets of Baltic bracelets from Uppland. P. L u n d s t r ö m publishes a find from a "slonc-sclling" grave with a s a r c o p h a g u s pit containing a quanlity of burnt bones in a grave-field al Alby. Håbo Tibble parish. Along wilh tbc burnt bones were found two smooth bronze bracelets, with an unusually high cross section a n d with straight edges (fig. 11. A pair of bracelets of very similar c h a r a c t e r was found at Nya Stenby, Adelsö p a r i s h in a b a r r o w containing a c r e m a t i o n grave (fig. 2). In bolh instances the graves conlained no further artifacts. T h e bracelets are of Baltic provenience, where this bracelet type during Roman limes occurs in Estonia and N o r t h e r n Lalvia.

South Scandinauian Style. Chrisliansson has detached a part of the Scandinavian eleventh c e n t u r y art, giving it the generic title of "South Scandinavian Slyle". This would be geographically confined to Southern Seandinavia; il would be influenced by "Ollonic" traits, a n d be in the m a i n a designalion for lhe stylistic. feelings of lhe higher classes of society. T h e rune stones would constilnlc lhe best exponents of these South Scandinavian slylcs, while the greater p a r t of the metal arts would be regarded as simpler handicraft p r o d u e t s — t h e weather-cocks being exceptions. Chrislians- son solves the qneslion of style analysis by lhe appliealion of the curvalnre system introduced by B. Almgren.

W. Holmqvist questions w h e t h e r the gcographic distribution of the m o n u m e n t s aulhorizes lhe designalion of "South Scandinavian Style" and would also like to see a c o m p a r a t i v e t r e a t m e n t of olher i m p o r t a n t material within the same gcographic area. F u r t h e r doubt is directed against lhe

"Ollonic" influences, as the a u t h o r expresses il. Chrisliansson avoids going into lhe m a t t e r of possible influences from olher art circles. In opposition lo Christiansson the reviewer believes that the epoclTs metal art is of great Importance as a gange of lhe general character of style and as a lead when one seeks to learn about influences from different quarters.

W i t h regard lo whal the f u n d a m e n t a l idea eventually h a s lo do with, nainely, the scrulinizing of the rune-stones' o r n a m e n l a t i o n in a c c o r d a n c e wilh Almgren"s c u r v a l n r e syslem, it would seem Ihat due regard has not been paid to lhe m a t e r i a l s uniqiie character. lhe unevennesses of the depic- lion surfaces and olher imperfections, the possible damages, e r r o r s in lhe carving, wcatherings, indislinctnesses, e t c , n o r to tbc question as to w h e t h e r Ille designs had been finished off with painling. In glaring contras! to Ihis we find the apparenl subllely of tbc interpretation.