Rasistisk uppdelning eller rättvist utrymme?

Rasistisk uppdelning eller rättvist utrymme?

En pragmadialektisk argumentationsanalys av debatter om separatism ur ett intersektionellt perspektiv

Johanna Färlin

Ämne: Retorik Nivå: C

Poäng: 15 hp

Ventilerad: HT 2017

Handledare: Andreas Hedberg Examinator: Mika Hietanen

Litteraturvetenskapliga institutionen

Uppsatser inom retorik

1

Innehåll

1. INLEDNING 2

1.1 Bakgrund 2

1.2 Syfte och frågeställning 3

1.3 Analysmaterial 3

1.4 Metod och teorier 4

1.4.1 Pragmadialektisk argumentationsanalys

6

1.4.2 Intersektionalitet

7

1.5 Tidigare forskning 9

2. ANALYS 11

2.1 Separatismens förespråkare 12

2.1.1 ”Kvinnoseparatistiska rum behövs visst”

12

2.1.2 ”Att kalla SSU för rasistiskt är skandalöst”

13

2.1.3 ”Rasifierade behöver separatistiska rum”

14

2.2 Separatismens motståndare 15

2.2.1 ”’Varför stod du inte i kvinnozonen?’ kommer att bli det nya ’varför hade du så kort kjol?’”

15

2.2.2 ”Vita – inte önskvärda här!”

16

2.2.3 ”Det finns ingen ’god’ separatism”

18

3. SLUTDISKUSSION 20

3.1 Hur argumenterar debattörerna, vad har de gemensamt, vad skiljer dem åt? 20

3.2 Vad kan tänkas ligga bakom dessa likheter och skillnader? 22

3.2.1 Intersektionell självreflektion

22

3.2.2 Över- och underläge i debatten

23

3.2.3 Identitetspolitik och white privilege – två teoretiska förklaringsmodeller

24

3.3 Sammanfattning 28

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 30

BILAGA 1–6 34

2

1. Inledning

1.1 Bakgrund

”Diskussionskväll om islamofobi bland rasifierade” var namnet på ett evenemang, som mark- nadsfördes på Facebook av Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU) i Stockholm och ägde rum den 19 september 2016.

Evenemanget fick stor uppmärksamhet och kritiken mot att rikta sig till en specifik grupp lät inte vänta på sig, varken i evenemangets diskussionstråd eller i media. Men initiativet försvarades också, och debatten var ett faktum.

Debatten var varken den första eller sista i sitt slag, utan sällade sig till de många andra som blossat upp och blivit inlägg i en större debatt som pågått under många år. Andra inlägg är, exempelvis, ”badhusdebatten” som uppstod 2015 till följd av att flera badhus i Sve- rige införde separata tider då endast kvinnor fick bada. Motiveringen var att skydda kvinnor från sexuella trakasserier.

Det senaste exemplet är debatten som kom till då komikern Emma Knyckare meddelade att hon kommer att anordna den mansfria festivalen Statement festival sommaren 2018.

Är separerandet av en grupp ett effektivt verktyg mot strukturellt förtryck, eller är det en kontraproduktiv handling och ett cementerande av ”vi och dom-tänket”? Det beror på om vi frågar för- eller motsidan i debatten, som handlar om separatism

och dess vara eller icke- vara. Tyvärr stannar debatten vid just den frågan. Tiden går och den verkar inte komma vidare eller visa tecken på att närma sig ett samförstånd. Ämnet väcker starka känslor och engagerar, och argumenten upprepas gång på gång, men debattörerna tycks varken förstå varandra eller nå fram med sina resonemang. Vad handlar argumenten om egentligen, och varför ser debat- ten ut som den gör?

1

”Diskussionskväll om islamofobi bland rasifierade med Rashid Musa”, Facebook, https://www.facebook.com/events/1741219189450433/ (2017-09-28).

2

Se till exempel Sara Mohammed, ”Skilda badtider bevisar islamisters makt”, SVT Opinion 2/8 2015,

https://www.svt.se/opinion/article3146674.svt (2017-10-10). Se även Sümeyya Gencoglu, ”Skilda badtider kal- las frihet att välja”, SVT Opinion 4/8 2015, https://www.svt.se/opinion/article3154452.svt (2017-11-01).

3

Hanna Åkesson, ”Knyckares mansfria festival är finansierad”, Svenska dagbladet 5/10 2017, https://www.svd.se/knyckares-mansfria-festival-ar-finansierad (2017-10-10).

4

Här används termen separatism i sin sociologiska bemärkelse, nämligen att ”begränsa en grupp efter kön, hud- färg eller andra kriterier” (”Separatism”, Wikipedia, https://sv.wikipedia.org/wiki/Separatism_(sociologi), [2017- 09-25]). Ett digitaliserat och samtida exempel är de många ”gäri”-grupperna på Facebook ("gäri" är slang för tjej) där endast kvinnor får bli medlemmar och där syftet är att få diskutera olika ämnen utan mäns inblandning.

Motiveringen är ofta att stämningen och diskussionerna förändras så fort en man deltar.

3

1.2 Syfte och frågeställning

Det här är inte en uppsats om fenomenet separatism, huruvida det är bra eller inte, eller om dess konsekvenser. Däremot är det en uppsats om debatten därom, och mer exakt om retori- ken kring fenomenet. Min hypotes är att det som döljer sig bakom debattörernas argument, och som med en retorisk analys kan blottläggas, kan vara intressant att studera för att bättre förstå debatten. Jag vill därför undersöka hur debattörerna väljer att argumentera för eller emot separatism, vilket fokus de har och hur de strategiskt går tillväga.

Den retorikvetenskapliga uppgiften blir att kritiskt granska debattörernas argument och presentera insikter som bidrar med ny förståelse för en debatt som pågått länge utan att nå en konklusion. I huvudsak utgörs uppsatsen av en argumentationsanalys, med intersektion- alitet som teoretiskt ramverk för att synliggöra de sociala och samhälleliga faktorer som sam- verkar och påverkar debatten. Dessa beror på aktörernas sociala positioner och diskuteras i slutdiskussionen. För att göra en så transparent tolkning som möjligt kommer jag där även att problematisera min egen position, samt ta in begrepp som identitetspolitik och white privilege i resonemanget kring analysens resultat. Syftet med uppsatsen är att svara på frågorna: Hur argumenterar debattörerna? Vad har de gemensamt och vad skiljer dem åt?

Vad kan tänkas ligga bakom dessa likheter och skillnader?

1.3 Analysmaterial

Sex svenska artiklar har valts ut som material för analysen. Dessa debatterar för eller emot olika former av separatism och publicerades inom loppet av tio dagar i september 2016 med undantag för en, som publicerades i april. De har valts ut för att representera fenomenet och rör därför olika typer av separatism. Det finns många fler inlägg än de som utgör uppsatsens analysmaterial, och optimalt hade artiklar om fler typer av separatism förekommit, än vad som får plats här. Dessa hade dessutom kunnat vara mer jämnt fördelade. Men en avgränsning är nödvändig, utifrån artiklarnas tillgänglighet och med hänsyn till uppsatsens utrymme, och fyra artiklar handlar därför om separatism för rasifierade

(utvalda för att de är svar på

5

När människor med olika bakgrund tillskrivs samma grupptillhörighet, baserat på stereotypiska föreställningar och fördomar, blir de rasifierade (”Rasifiering”, Nationella sekretariatet för genusforskning,

http://www.genus.se/ord/rasifiering/ [2017-09-28]). Termen betecknar dessutom den teori som visar hur ra-

sistiska föreställningar skapas och hur en grupp börjar se på en annan som tillhörande en annan ras. En rasifierad

person är inte nödvändigtvis synonym med en icke-vit person eller annan minoritetsgrupp i Sverige. Rasifiering

handlar om att tillskriva en person egenskaper baserat på fördomar om dennes bakgrund, oavsett social grupp-

tillhörighet (Ibid.).

4 varandra med utgångspunkt i SSU Stockholms evenemang) medan de två resterande debatte- rar kvinnoseparatism. I det följande presenteras analysmaterialet kort.

Den 8 september 2016 publicerade SVT Nyheter artikeln ”Vita – inte önskvärda här!”.

Som en reaktion på SSU Stockholms diskussionskväll argumenterar där Rebecca Weidmo Uvell mot separatism och hävdar att det är jämförbart med rasism. På samma webbplats pub- licerades den 9 september ett svar, där Dustin Zojaji skrev: ”Att kalla SSU för rasistiskt är skandalöst”.

Samma dag skrev Yasri Khan att ”Rasifierade behöver separatistiska rum”.

Den 10 september skrev Ann Heberlein: ”Det finns ingen ’god separatism’”.

”Jämställdhetsdebatten i Sverige har allt mer börjat handla om huruvida kvinnor, på vissa platser, bör separeras från män […]”, skrev Louise Meijer den 14 september och argumente- rade mot separatism, i artikeln ”’Varför stod du inte i kvinnozonen?’ kommer bli det nya ’var- för hade du så kort kjol?’”.

För att inkludera en motståndarsida, även när det innehållsligt rör sig om en annan typ av separatism, har en sista artikel valts ut, som publicerades på Ex- pressens webbsida den 26 april 2016 och som har rubriken ”Kvinnoseparatistiska rum behövs visst”, av Tove Dahlgren, som skriver att ”[p]ersonligen ser jag gärna att männen får hålla sig borta någon gång då och då.”

1.4 Metod och teorier

Metoden som valts för att granska debattörernas argument är en pragmadialektisk argumentat- ionsanalys, utvecklad av Frans H Van Eemeren och Rob Grootendorst.

Nedan beskrivs den med utgångspunkt i två svenska artiklar av Mika Hietanen. Under rubrik 1.4.1 kommer ana- lysstegen att presenteras övergripande. För fördjupning och mer detaljerade förklaringar hän-

6

Rebecca Weidmo Uvell, ”Vita – inte önskvärda här!”, SVT Nyheter 2016-09-08, https://www.svt.se/opinion/rebecca-weidmo-uvell-om-ssu (2017-09-29).

7

Dustin Zojaji, ”Att kalla SSU för rasistiskt är skandalöst”, SVT Nyheter 2016-09-09, https://www.svt.se/opinion/article10219597.svt (2017-09-29).

8

Yasri Khan, ”Rasifierade behöver separatistiska rum”, SVT Nyheter 2016-09-09, https://www.svt.se/opinion/yasri-khan-om-ssu-och-separatistiska-rum (2017-09-30).

9

Ann Heberlein, ”Det finns ingen ‘god separatism’”, Expressen 2016-09-10, http://www.expressen.se/debatt/det-finns-ingen-god-separatism/ (2017-09-27).

10

Louise Meijer, ”’Varför stod du inte i kvinnozonen?’ kommer bli det nya ’varför hade du så kort kjol?’”,

nya-varf%C3%B6r-hade-du-s%C3%A5-kort-kjol-xr (2017-10-11).

11

Tove Dahlgren, ”Kvinnoseparatistiska rum behövs visst”, Expressen 26/4 2016, http://www.expressen.se/debatt/kvinnosepartistiska-rum-behovs-visst (2017-09-27).

12

För originalmetod, se Frans H. van Eemeren och Rob Grootendorst, A Systematic Theory of Argumentation,

Cambridge University Press: Cambridge 2004, kap. 5 ”Analysis as Reconstruction”, s. 95–122.

5 visas till nämnda artiklar – Hietanens ”Argumentationsanalys för retoriker”

samt ”Fallasia- nalys för retoriker”.

Analysen i den här uppsatsen kommer att följa de steg som Hietanen rekommenderar. Metoden kan dock i vissa avseenden tyckas överdrivet detaljerad. Jag är ute efter generella mönster och kan inte vara fullt så uttömmande som Hietanen föreslår, eftersom jag vill lägga störst vikt vid diskussion och jämförelse. Några steg kommer därför att uteslutas då de bedöms som irrelevanta för uppsatsens syfte. Det vore dessutom att förenkla och för- minska analysmaterialet, att påstå att varje steg i analysen kan appliceras på allt material och att detta kan förpackas i ett förutbestämt format. Jag kommer att gå igenom samtliga steg i ett första stadium av min analys, för att sedan presentera det mest relevanta – och eftersom artik- larna är olika kommer de delar som presenteras att variera.

Vinsterna med metoden överväger dock eventuella svårigheter. Det som fram- för allt utmärker en pragmadialektisk argumentationsanalys är argumentationsstrukturerna som ritas upp för att visa hur en debattör tar sig från argument till ståndpunkt. I och med att implicita argument behöver rekonstrueras för att strukturen ska bli logisk, framträder det de- battören grundar sina uttalanden på tydligt. Därmed blottläggs sådant som vid en första an- blick inte syns i en argumentation, och vi förstår bättre vilka värderingar som döljer sig bakom argumenten. Dessutom erbjuder metoden konkreta redskap för att analysera debattö- rens strategiska manövrering och för att evaluera argumentationens kvalitet. I samma metod har vi verktyg för att både analysera och evaluera, med andra ord.

Efter det att metodens analyssteg i det följande har beskrivits, redogörs för två teoretiska perspektiv som kommer att användas i slutdiskussionen för att belysa tolkningen av debattörernas argument. Det som debatteras är separerandet av människor baserat på sociala positioner – kön, ”ras” och klass, för att nämna några – och debattörernas åsikter kring detta påverkas oundvikligen av deras egna positioner. Det är något jag vill ta hänsyn till i min ana- lys och av den anledningen kommer resultatet av argumentationsanalyserna att belysas med hjälp av ett intersektionalitetsperspektiv. En retorikteoretisk text om vithet tas in som ett komplement för att lyfta ”ras” eller hudfärg som en påverkande faktor även för vita personer, eftersom detta ofta glöms bort i västerländska analyser.

13

Mika Hietanen, ”Argumentationsanalys för retoriker”, Retorisk kritik, Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund (red.), Ödåkra: Retorikförlaget 2016 (andra upplagan). Hänvisas till som Hietanen 2016a.

14

Mika Hietanen, ”Fallasianalys för retoriker”, Retorisk kritik, Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund (red.), Ödåkra: Retorikförlaget 2016 (andra upplagan). Hänvisas till som Hietanen 2016b.

15

Hietanen 2016a, s. 35.

6 1.4.1 Pragmadialektisk argumentationsanalys

Analysdelen kommer att behandla en artikel åt gången, och inleds med en beskrivning av ar- gumentationssituationen. Enligt Hietanen presenteras där argumentationens antagonist och protagonist samt så kallade förutsättningar på högre nivå.

Därefter definieras innehållet i argumentationens faser översiktligt: från inledningsfas till konfrontationsfas, argumentations- fas till argumentationens utfall. Deltagarroller klargörs, liksom materiella och formella ut- gångspunkter.

Sedan analyseras argumentationens struktur. Här identifieras debattörens hu- vudståndpunkt, följt av en analys av de argument och underargument som stödjer denna. Ar- gumentationsstrukturer för respektive artikel kommer att ritas upp, och för att spara plats kommer dessa strukturer att bifogas till uppsatsen som bilagor och hänvisas till i texten.

Strukturernas funktion är att ”illustrera hur argumenten hör samman och [är] inte en beskriv- ning av hur argumentationen framskrider i texten.”

Argument och underargument kommer inte nödvändigtvis i logisk ordning i texten, med andra ord, men konkretiseras på det viset i argumentationsstrukturen. En modell för argumentationsstrukturer demonstreras i figuren nedan. Där demonstreras hur dessa kan innehålla olika typer av argument (seriella och paral- lella) och underargument samt hur detta markeras.

Argumentationsstrukturerna kompletteras sedan med argumentscheman, som förtydligar hur debattören tar sig från explicit premiss till ståndpunkt. ”Att reda ut argumentens typ är […] en förutsättning för att man ska kunna evaluera dem”, skriver Hietanen. Att analysera huruvida de är kausala (anger en orsaksföljd), analoga (bygger på en jämförelse) eller symptomatiska (bygger på en viss karakteristik) kan leda till intressanta insikter, baserat på vad en debattör använder sig av för jämförelser, om denne påstår att något är detsamma som något annat eller

16

Hietanen 2016a, s. 38.

17

Hietanen 2016a, s. 39.

18

Hietanen 2016a, s. 42.

19

Jämför Hietanen 2016a, s. 42–45.

7 oundvikligen leder till ett visst resultat.

I ett senare steg, då detta evalueras, kan argumentat- ionstyperna användas för att kritiskt ifrågasätta argumentationen.

Även dessa förläggs till bilagorna och kommer att presenteras i anslutning till de argumentationsstrukturer de gäller för. De tre typerna av argumentscheman demonstreras i figurerna nedan och återfinns i ”Ar- gumentationsanalys för retoriker”.

Slutligen granskas den retoriska kvaliteten, och debattörens strategiska manövrering beskrivs, det vill säga hur denna ”navigerar mellan idealen för god argumentation å ena sidan och mel- lan att vara så övertygande som möjligt å den andra”.

Därtill urskiljs topiker, det vill säga vilka teman debattörerna använt sig av för att konstruera sina argument. En förteckning över dessa hittas i Janne Lindqvist Grindes Klassisk retorik för vår tid.

Därefter evalueras argumentationen med hjälp av den så kallade argumentationsdeka- logens tio ideal för god argumentation.

Genom att jämföra debattartiklarna med de tio idea- len framkommer både styrkor i argumentationen och eventuella fallasier (formella felslut, dåliga argument) som bryter mot idealen.

Det i analysmaterialet som bryter mot idealen kommer att presenteras något förenklat i texten; för de fullständiga benämningar som Hieta- nen ger brotten, och hur dessa definieras, hänvisas till ”Fallasianalys för retoriker”.

1.4.2 Intersektionalitet

Kort sagt innebär ett intersektionalitetsperspektiv att ta hänsyn till flera sociala maktfaktorer och hur de samverkar. En artefakt – i det här fallet en text – är oundvikligen påverkad av upp- hovsmannens personliga kombination av erfarenheter och dennes sociala position.

20

Hietanen 2016a, s. 46.

21

För regeln för argumentschema, se Hietanen 2016b, s. 61f.

22

Hietanen 2016a, s. 47.

23

Hietanen 2016a, s. 47.

24

Janne Lindqvist Grinde, Klassisk retorik för vår tid, Lund: Studentlitteratur 2015, s. 130–137.

25

Hietanen 2016b, s. 59.

26

Hietanen 2016b, s. 53f.

27

Hietanen 2016b, s. 60–63.

8 Nationalencyklopedin definierar intersektionalitet som ett ”samhällsvetenskapligt be- grepp som syftar till att synliggöra specifika situationer av förtryck som skapas i skärning- spunkter för maktrelationer baserade på ras, kön och klass.”

Nina Lykke, dansk ge- nusforskare, breddar definitionen genom att bland annat inkludera fler påverkande och samverkande faktorer, som etnicitet, sexualitet, ålder och nationalitet.

I en senare artikel betonar Lykke att syftet med en intersektionalitetsanalys är att se hur olika kategorier konstru- erar varandra utöver att samverka med varandra, och konstaterar att en mer passande benäm- ning hade varit intra- istället för intersektionalitet, som hunnit bli den etablerade termen.

Detta för att förtydliga hur fenomen som genus och klass ”genomtränger varandra och […]

transformerar varandra under samspelet”.

I ”Mapping the Margins: Intersectionality, Iden- tity Politics and Violence against Women of Color” från 1991 visar Kimberle Crenshaw hur hon använder begreppet för att beskriva relationen mellan ras och kön:

When race and gender factors are examined in the context of rape, intersectionality can be used to map the ways in which racism and patriarchy have shaped conceptualizations of rape, to describe the unique vulnerability of women of color to these converging systems of domination.

En andra teoretisk utgångspunkt för analysen är artikeln ”Whiteness: A Strategic Rhetoric”, som här får fungera som ett komplement till intersektionalitetsteorin för att betona vithet som en ytterligare faktor att analysera som samverkande med andra.

Författarna, Thomas K Nakayama och Robert L Krizek, argumenterar för att vithet är en retorisk konstruktion.

En politisk definition av ”att vara vit” handlar inte bara om hudfärg utan också om en norm (vithetsnorm) och statusmarkör som medför sociala, ekonomiska och politiska fördelar. Vithetsnormen förstås ofta som en osynlig norm, vilket främst gäller de som är vita, och att ”beskriva vithet som osynlig kan i sig förstås som ett uttryck för en vi- thetsnorm i samhället, då denna norm ofta är väldigt synlig för icke-vita”.

28

”Intersektionalitet”, Nationalencyklopedin,

http://www.ne.se.ezproxy.its.uu.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/intersektionalitet, 2017-09-25.

29

Nina Lykke, ”Intersektionalitet – ett användbart begrepp för genusforskningen”, Tidskrift för genusvetenskap 2003:1, s. 52.

30

Nina Lykke, ”Nya perspektiv på intersektionalitet: Problem och möjligheter”, Tidskrift för genusvetenskap 2005:2, s. 8.

31

Kimberle Crenshaw, ”Mapping the Margins: Intersectionality, Identity Politics and Violence against Women of Color”, Stanford Law Review 1991:43 (6), http://www.jstor.org/stable/1229039, 2017-09-21, s. 1265f.

32

Thomas K. Nakayama & Robert L. Krizek, ”Whiteness: A Strategic Rhetoric”, Quarterly Journal of Speech, 81, 1995:3, s. 291–309.

33

”Vithet”, Nationella sekretariatet för genusforskning, http://www.genus.se/ord/vithet/ (2017-09-28).

9 Nakayama och Krizek hävdar att vithet sällan synliggörs, utan är normen och har en central position i det västerländska samhället. Detta visar sig när författarna intervjuar vita amerikaner om deras definition av vithet, och urskiljer sex huvudsakliga strategier. Vita ser vithet som majoritet, eller som en icke-färg.

Vithet definieras också som naturligt, som en nationalitet, som ett europeiskt arv – och som ingenting.

Författarnas förhoppning är att vit- het som konstruktion ska synliggöras och inte vara en självklar, outtalad utgångspunkt. Det som saknas inom forskningen är att vithet lyfts fram som en omständighet och social position, skriver de.

På samma sätt som något undersöks i förhållande till en människas position som rasifierad, ska material kunna granskas i förhållande till en författares vithet. Nakayama och Krizek förordar ”a consideration of whiteness in the context of other social relations, such as gender, sexual orientation, class, religion”.

1.5 Tidigare forskning

Separatism är temat för artikeln ”I ett antirasistiskt rum. En språkvetenskaplig analys av vithet och maktrelationer på en antirasistisk och feministisk plattform på Instagram”

av Karin Hagren Idevall, publicerad i Tidskrift för genusvetenskap (2015). Där undersöks Instagram- kontot MAKTHAVARNA, en feministisk och antirasistisk plattform där endast personer med erfarenhet av att ha utsatts för rasism får yttra sig.

Kontot blir därmed ett slags virtuellt, se- paratistiskt rum. Hagren Idevall försöker bland annat svara på frågan om ”vilka maktrelation- er [som] upprättas till följd av de motsättningar som uppstår när vita personer bryter plattfor- mens separatistiska regler”.

Det utmärkande för MAKTHAVARNA är att vita tillåts följa kontot och erbjuds att ta del av informationen. Hagren Idevall analyserar både inlägg och kommentarer, och problematiserar att Instagramkontot språkligt reglerar deltagande genom att vita förbjuds kommentera.

Hon intresserar sig särskilt för de fall där den vita publiken trot- sat reglerna och uttryckt sina reaktioner. Kommentarerna skrivs ofta i positiv anda, men Hag- ren Idevall urskiljer ifrågasättande attityder och en blindhet inför att ibland inte ha tolknings- företräde.

34

Nakayama & Krizek 1995, s 298f.

35

Nakayama & Krizek 1995, s. 300–302.

36

Nakayama & Krizek 1995, s. 304.

37

Nakayama & Krizek 1995, s 305.

38

Karin Hagren Idevall, ”I ett antirasistiskt rum. En språkvetenskaplig analys av vithet och maktrelationer på en antirasistisk och feministisk plattform på Instagram”, Tidskrift för Genusvetenskap 2015:36 (3), s. 9–28.

39

Hagren Idevall 2015, s. 9.

40

Hagren Idevall 2015, s. 10.

41

Hagren Idevall 2015, s. 25.

10 Den vitas ovana att exkluderas och se sin vithet analyseras kan vara en av förklaringarna, och reaktion- erna blir också en indikation på hur ovanlig sådan exkludering och analys fortfarande är i ett Sverige där vithetsnormer dominerar.

I ”Separatism as Strategy: Female Institution Building and American Feminism, 1870–

1930”

försvarar Estelle Freedman kvinnoseparatistiska organisationer, eller female spheres:

I would like to argue through historical analysis for the alternative for […] a strong, public female sphere. A number of feminist historians have recently explored the value of the separate […] female sphere for enriching women’s historical experience.

I artikeln blickar Freedman tillbaka på det hon kallar ”female institution building” och hävdar att kvinnor inte nödvändigtvis måste integreras med män i samhället, utan att separata sam- manhang kan stärka och mobilisera kvinnor i politiken.

I samband med en konferens vid Uppsala Universitet år 2015 bidrog Gunilla Hultén, professor i mediavetenskap, med en studie om medias mottagande av separatism. I ”Race Place Shape: A Case Study of Contested Racialized Boundaries of Belonging, Embodiment and Gender in Swedish Alternative Media” analyserar Hultén reaktioner i pressen efter lanse- ringen av webbsidan Rummet, ett forum för rasifierade feminister och anti-rasister.

Där stu- derar hon dels webbsidans innehåll, dels radio och tidningars reaktioner på den, med hjälp av en framing-analys. Hon konstaterar att argumenten å ena sidan handlade om att grundarna till Rummet själva var rasister som uteslöt vita samt att separatistiska forum cementerar skillnader snarare än upplöser dem.

Å andra sidan försvarades Rummet bland annat med argumentet att rasifierade måste ha rätt att exkludera en dominant grupp.

42

Hagren Idevall 2015, s. 26.

43

Estelle Freedman, ”Separatism as Strategy: Female Institution building and American Feminism, 1870-1930”,

http://www.jstor.org.ezproxy.its.uu.se/stable/pdf/3177511.pdf?refreqid=excelsior:eb67f21b6679789fd19a9b475 11502ec (2017-09-27).

44

Freedman 1979, s. 513.

45

Freedman 1979, s. 513.

46

Gunilla Hultén, ”Race Place Shape: A Case Study of Contested Racialized Boundaries of Belonging, Embod- iment and Gender in Swedish Alternative Media”, European Conference on Politics and Gender, 11–13 juni 2015, Uppsala universitet. https://ecpr.eu/Filestore/PaperProposal/8f3634f8-7e91-4017-b277-051c4fed29b7.pdf (2017-09-28).

47

Hultén 2015, s. 9.

48

Hultén 2015, s. 10.

11

2. Analys

Det första steget på vägen mot den nya förståelse som är mitt mål, är att granska och analy- sera argumenten i de sex artiklar som valts ut som representanter för debatten om separatism.

Argumentationsanalysens resultat blir grunden till den avslutande diskussionen. Detta är med andra ord den beskrivande delen, grunden som sedan ska utvecklas och resoneras kring; eva- lueringen sker i slutdiskussionen. Där lyfts det som mest utmärker respektive artikel och re- spektive sida i debatten ut för att jämföras och diskuteras. Slutdiskussionen är mer fri till sin form, och ger mig utrymme att resonera kring analysresultatet utifrån flera olika perspektiv.

Den föreliggande analysdelen är, av förklarliga skäl, desto mer metodisk och utförs enligt den arbetsgång som föreslås av Hietanen.

Utöver att analyseras med hänsyn till argumentationsfaser, topiker och fallasier, besk- rivs argumentationerna huvudsakligen utifrån de argumentationsstrukturer och argument- scheman som finns bifogade som bilagor. Till dessa kommer att hänvisas som B1, B2, och så vidare, vartefter respektive debattartikel behandlas.

Trots att artiklarna enskilt handlar om specifika händelser kan samtliga härröras till den grundläggande frågan om huruvida separatism, förenklat, är bra eller dåligt. Den materi- ella utgångspunkten är med andra ord densamma. Ytterligare gemensamma faktorer – som samlats här för att undvika upprepning – är, först, den formella utgångspunkten. Samtliga är skrivna debattartiklar där debattörerna kan utveckla sina argumentationer utan att bli avbrutna (artiklarnas argumentationer är därför oblandade

). Det innebär också att debattörerna är fria att lägga fram irrelevanta argument och förvränga motpartens ord,

eftersom motståndarna inte ges chansen att försvara sig eller invända som hade varit möjligt i en fysisk, muntlig de- batt. Det vill säga, om de inte väljer att publicera en egen text till svar – och flera av artiklarna utgör just sådana svar.

I ett större perspektiv påverkas även artiklarna av samma sorts förutsättningar på högre nivå, när det kommer till den sociopolitiska kontexten.

Artiklarna publicerades samma år, i samma land, inför samma sorts publik. Majoriteten av de sex artiklarna skrevs under samma period, och blev därför aktuella mitt under samma, pågående debatt.

Med de gemensamma utgångspunkterna klargjorda kan de följande argumentations- analyserna fokusera på det utmärkande för respektive debattartikel.

49

Se: Hietanen 2016a, s. 40.

50

För frihetsregeln, ståndpunktsregeln och relevansregeln, se: Hietanen 2016b, s. 60.

51

Hietanen 2016a, s. 38.

12

2.1 Separatismens förespråkare

2.1.1 ”Kvinnoseparatistiska rum behövs visst”

Artikeln publicerades den 26 april 2016 på Expressens webbsida och är en följd av förslagen om separata badhustider för kvinnor, efter att många vittnat om en otrygg miljö med risk för att bli utsatt för sexuella trakasserier och övergrepp. Debattören, Tove Dahlgren, framträder som protagonist, i och med att hon försvarar ståndpunkten att kvinnoseparatistiska rum be- hövs. Den implicita ståndpunkten hon svarar på med sin titel attackerar detta. Dahlgren skri- ver att ”[m]ot detta höjs röster om att Sverige minsann är ett jämställt land där män och kvin- nor deltar på lika villkor.” Dessa röster, som vi får anta menar att kvinnoseparatistiska rum inte är att delta på lika villkor, tillhör med andra ord antagonisterna, som attackerar den åsikt hon representerar.

Dahlgren vill ändra sina motståndares åsikter om separata badhustider för kvinnor, och övertyga om att de behövs. Konfrontationsfasen är därför simpel; vi förstår direkt vilken de- batt det handlar om och att Dahlgren försvarar den ena sidan. Deltagarnas roller (det vill säga Dahlgrens, som är protagonist, och antagonisterna) klargörs i och med titeln på artikeln, som svarar på en implicit ståndpunkt. Antagonisternas åsikt är att kvinnoseparatistiska badhustider är onödigt, kränkande eller av andra anledningar en dålig idé. Protagonistens utgångspunkt är den motsatta, att kvinnor behöver få vara ifred, och hon ger många exempel på varför. Till exempel inleder hon med att beskriva män som tar plats på bekostnad av kvinnor i miljöer som simhallar, arbetsplatser och i media.

Dahlgrens argumentation tar badhusdebatten som sin utgångspunkt, men handlar om flera situationer där män tar plats på kvinnors bekostnad, och därmed om kvinnoseparatism i vidare bemärkelse. Argumentationstypen är multipel, eftersom Dahlgren för flera ståndpunk- ter – att män tafsar oavsett etnicitet, att separatism behövs, och så en digression där hon säger att ”Jag önskar dessutom att kvinnors önskemål om egna badtider inte kommer att behandlas som ett större hot mot jämställdheten än det faktum att män tafsar och tar plats”. Hon lägger dock störst vikt vid ståndpunkten att kvinnoseparatistiska rum behövs.

Dahlgren argumenterar symptomatiskt för stödja detta. Hon använder sig av ”sim-

hallsmannen” som representant för ett problematiskt, manligt beteende och argumenterar för

att kvinnoseparatistiska rum behövs, för att då slipper hon ”i simbanan hindras av ett gäng

utsvävande, självupptagna män”. Den premiss Dahlgren lämnar osagd, baserad på underar-

13 gumentet att kvinnor behöver slippa få sitt livsutrymme begränsat, bygger på att publiken håller med om att detta är ett problem som kvinnor förtjänar att slippa (se B1).

Dahlgrens argumentation baseras på generaliseringar av män i olika sammanhang, där den gemensamma nämnaren är att de tar plats på kvinnors bekostnad. Detta är ett argument som väger tungt och är svårt att motbevisa. Däremot riskerar Dahlgren att bli ifrågasatt för sin generalisering av männen.

Dahlgren använder framför allt det egna begreppet ”simhallsmannen” som sitt genom- gående tema, för att förmedla irritationen över och problematiken kring detta påstått manliga beteende. Topikerna gäller person, och mer specifikt kön, karaktärsegenskaper och attity- der.

För att övertyga publiken om att kvinnoseparatistiska rum behövs krävs att de håller med om och kan acceptera att män är hänsynslösa och egocentriska.

2.1.2 ”Att kalla SSU för rasistiskt är skandalöst”

Dustin Zojajis text är utlöst av Rebecca Weidmo Uvells artikel (som kommer att analyseras i avsnittet ”Separatismens motståndare”) och han går emot anklagelser om att SSU Stockholms evenemang är rasistiskt mot vita. Framför allt fokuserar han dock på evenemangets form, och argumenterar för att separatistiska sammanhang är viktiga. ”Många, däribland Uvell”, som debattören uttrycker det, är protagonister eftersom de försvarar ståndpunkten att separatistiska evenemang som SSU Stockholms är rasistiska. Zojaji, som attackerar dessa anklagelser mot SSU i egenskap av ordförande för SSU Front, blir därmed antagonist.

Vi får tidigt i konfrontationsfasen klart för oss att motståndare hävdat att SSU Stock- holms beslut att endast bjuda in rasifierade blir en slags omvänd rasism. Ståndpunkten som uttrycks i artikelns rubrik indikerar debattörens reaktion på anklagelserna. Inledningsvis klar- gör han sin syn på rasism som en struktur och ”inte en serie av enstaka händelser”. Konfron- tationsfasen för den ståndpunkt som här är aktuell inleds först halvvägs in i artikeln, då Zojaji försvarar separatistiska evenemang som SSU Stockholms. Stödd mot detta hävdar han sedan att anklagelserna är ”osanna, osakliga och skandalösa”.

För huvudståndpunkten, att separatistiska sammanhang är viktiga, för Zojaji en symp- tomatisk argumentation, där han hävdar att separatistiska sammanhang skapar trygga miljöer

52

Se Lindqvist Grinde 2015, s. 130–137.

53

För utgångspunktsregeln, se: Hietanen 2016b, s. 61.

14 – för att de låter rasifierade ta plats och byta erfarenheter med varandra utan att icke- rasifierade närvarar – och, implicit, att detta är viktigt för rasifierade (se B2).

Zojaji använder topikerna person och jämförelse

när han betonar rasifierades behov av trygga miljöer, och när han sedan gör följande jämförelse, för att visa att SSU Stockholms evenemang inte är unikt i sitt slag: ”Många andra ungdomsförbund och partier har kvinnoför- eningar och nätverk för till exempel HBTQ+-personer.” Han frågar även retoriskt: ”Tyvärr så är inte Sverige jämlikt och jämställt och då är det väl inte så märkligt att de missgynnade i samhället ska få samlas och samtala i en trygg miljö?”

Zojaji skriver att det innebär trygghet för rasifierade att få ta plats och mötas utan att

”några från andra sidan av det förtryck de utsätts för är där” – men på vilket sätt de ”andras”

närvaro gör rasifierade otrygga förklarar han inte. Dessutom antar han dels att alla håller med om att Sverige är ojämlikt och ojämställt, dels att premissen att separatistiska sammanhang alltid skapar trygga miljöer för rasifierade är allmänt accepterad.

2.1.3 ”Rasifierade behöver separatistiska rum”

I en ytterligare artikel från SVT Opinion avslöjas skribentens, Yasri Khan, ståndpunkt redan i rubriken. Artikeln publicerades samma datum som Zojajis (den 9 september 2016) och kan antas vara ännu en reaktion på motståndare till SSU Stockholms evenemang. Khan är arti- kelns protagonist och försvarar ståndpunkten att rasifierade behöver separatistiska rum mot den odefinierade grupp som attackerar denna och är Khans antagonister.

Khan är generalsekreterare för Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, och utger sig tala av erfarenhet när han för två parallella, kausala argumentationer, varav den ena bygger på att ett behov av ”en fristad från den utsatthet och oförståelse de [rasifierade] kan känna från majoritetssamhället” leder till ett behov av separatistiska rum (se B3). Analytiska frågor som kan ställas till argumentationen är om det alltid är så.

Är ett separatistiskt rum alltid lösning- en om en person behöver en fristad från förtryck och utsatthet från ”majoritetssamhället”?

Den andra argumentationen centreras kring topikgruppen sammanhang och kontext

, och mer specifikt topiken historia, där Khan argumenterar för att resultaten av tidigare separatistiska

54

Se Lindqvist Grinde 2015, s. 130–146.

55

För utgångspunktsregeln, se: Hietanen 2016b, s. 61.

56

För analytiska frågor, regeln för argumentschema, se: Hietanen 2016b, s. 61.

57

Lindqvist Grinde 2015, s. 149.

15 organiseringar leder till att även rasifierade behöver separatistiska rum – eller ordagrant: ef- tersom ”tidigare separatistiska rum har stärkt den interna gruppen”.

Debattören betonar ytterligare historiens betydelse för ståndpunkten genom att vid två tillfällen hänvisa till tidigare separatistiska grupper som varit framgångsrika: ”Att skapa sepa- ratistiska rum har varit ett sätt för olika grupper i historien att bygga upp sig själva (…)” och

”Incitamenten som gör att olika grupper lockas till att skapa sådana är just de framgångar som olika grupper som tidigare lyckats etablerat [sic] sig har gjort som faktiskt bidragit till ökad delaktighet och inflytande för de grupperna.”

I slutet av artikeln viker Khan av från sitt ämne och börjar beskriva ”muslimska freds- rörelsens” medlemmars upplevelser av ”smutskastning”, säger att ”[g]ivetvis är det viktigt att jobba inkluderande, alla ska med” när han just argumenterat för separatism, hänvisar till ”Pro- fetens” ord om att ingen vit är bättre än en svart och vice versa, samt gör reklam för den egna rörelsens kommande kampanj. Här går fallasierna ignoratio elenchi – villospår – samt argu- mentum ad verecundiam – falskt auktoritetsargument – att finna.

Khan vänder sig också till topiken konsekvens

när han skriver: ”Om grupper inte får organisera sig så kommer många viktiga frågor och perspektiv aldrig att komma upp på ytan för att nyansera debatten.”

2.2 Separatismens motståndare

2.2.1 ”'Varför stod du inte i kvinnozonen?' kommer att bli det nya 'varför hade du så kort kjol?'”

Artikeln argumenterar emot separatism och tar specifikt upp könsseparatism. Skribenten, Louise Meijer, reagerar på hur jämställdhetsdebatten i Sverige allt mer ”börjat handla om huruvida kvinnor, på vissa platser, bör separeras från män för att upprätthålla trygghet och motverka brott”.

I konfrontationsfasen presenterar Meijer ståndpunkten att kvinnozoner är kontrapro- duktivt. Hon blir antagonist, i och med att hon attackerar ståndpunkten att könsseparatism är produktivt och en lösning för att ”upprätthålla trygghet och motverka brott”. Explicit nämner hon Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som infört könsseparerade områden,

58

Se Hietanen 2016b, s. 56f.

59

Se Lindqvist Grinde 2015, s. 148.

16 som motståndare. Protagonisterna kan dock ses som alla de som förespråkar separatism som ett verktyg för att skydda kvinnor från övergrepp och förtryck.

Argumentationen är multipel, med två ståndpunkter. En kortare passage i artikeln äg- nas åt ståndpunkten att det är ”politikernas ansvar att se till att sådana förslag inte blir verk- lighet”. Denna bygger dock på den huvudsakliga ståndpunkten och förutsätter att läsaren re- dan accepterat att kvinnozoner är kontraproduktiva och inte borde införas (se B4).

Meijers argument är att kvinnozoner inskränker kvinnors rörelsefrihet, att de riskerar att leda till att kvinnor skuldbeläggs om de ställt sig i könsblandade områden på samma sätt som kvinnor ibland skuldbeläggs för att ha för kort kjol, att detta ”rullar tillbaka jämställdhet- en flera decennier” – samt att allt detta är kontraproduktivt. Hennes symptomatiska argumen- tation förutsätter att publiken accepterar premissen att det hon ger som exempel är kontrapro- duktivt, det vill säga motverkar syftet att förbättra kvinnors situation. Hade Meijers argumen- tation varit kausal, och handlat om att kvinnozoner alltid leder till skuldbeläggande och be- gränsningar av kvinnors rörelsefrihet, hade logiken i den kunnat ifrågasättas.

Men Meijer använder istället kvinnozonernas följder som argument. Denna förskjutning av fokus leder strategiskt läsarnas uppmärksamhet från premisserna till kvinnozonernas påstådda kontrapro- duktivitet. Sannolikheten är därmed större att de accepterar att hennes exempel stämmer, det vill säga, att kvinnozoner ”rullar tillbaka jämställdheten”. Representerar då Meijers exempel kontraproduktivitet och är dessa de enda karaktärsdragen för något som motverkar sitt eget syfte? Det är de inte, men samtidigt kan de sägas vara just exempel på förhållanden som gör en handling kontraproduktiv. Det räcker troligtvis för att Meijers argumentation ska framstå som logiskt giltig.

2.2.2 ”Vita – inte önskvärda här!”

Rebecca Weidmo Uvells artikel är ytterligare en reaktion på SSU Stockholms diskussions- kväll. Denna svarar Dustin Zojaji på i artikeln ”Att kalla SSU för rasistiskt är skandalöst”, som analyseras under rubrik 2.1.2. I debatten mellan Zojaji och Weidmo Uvell blir Weidmo Uvell således protagonist, vars ståndpunkt Zojaji attackerar.

I konfrontationsfasen framkommer det att Weidmo Uvell motsätter sig SSU Stock- holms diskussionskväll och ser den som problematisk. Hon vänder sig i texten till Stefan

60

För Regeln för argumentationsschema, se: Hietanen 2016b, s. 61.

17 Löfven med frågan: ”Är detta det Sverige vi ska ha?”. Ståndpunkten är att separatistiska ar- rangemang för rasifierade är rasistiska.

Artikeln innehåller få konkreta argument. När argumentationen benas ut kan det symptomatiska argumentet att det är rasistiskt att inte bjuda in vita urskiljas som det enda som direkt stödjer ståndpunkten (se B5).

Merparten av artikeln består av sidospår, som skribenten använder för att ge tyngd åt sin argumentation. Weidmo Uvell inleder med flera apostrofer

, däribland den till statsmi- nister Stefan Löfven, om huruvida Sverige ska ha organisationer som exkluderar människor baserat på hudfärg och om det regerande partiet verkligen ska stötta ”öppet rasistiska ar- rangemang”. På samma sätt som i Meijers artikel ovan, fungerar det som ett sätt att leda lä- sarna till att acceptera en premiss för sann och vedertagen genom att omnämna den som själv- klar. Weidmo Uvell gör sedan ett nytt sidospår och beskriver de personer som SSU bjudit in till sina arrangemang. ”För så här ligger det till”, skriver hon och berättar sedan att den ena personen kommer från en organisation som bjudit in ”hatpredikanter” och att den andra vill införa halshuggningar och försvarar slaveri, men ger inga bevis för detta. Det blir en typ av argumentum ad hominem – personangrepp – där personer associeras med negativa egenskap- er.

Weidmo Uvell använder topiken auktoritet

när hon först hänvisar till diskrimine- ringslagen och skriver att ”[d]essutom är det med stor sannolikhet olagligt”, och när hon se- dan undrar ”om diskriminering av folk på grund av hudfärg går i linje med de villkor Myn- digheten för Ungdoms- och civilsamhällesfrågor ställer”. Hon gör ett fjärde sidospår då hon skriver: ”Att diskriminera folk på grund av hudfärg sanktioneras alltså av Socialdemokrater- na.” Dels ifrågasätter hon Socialdemokraternas roll i arrangemanget, dels hävdar hon att före- läsningen är diskriminerande mot människor baserat på hudfärg – och antar att det är en ac- cepterad premiss att en utebliven inbjudan till en föreläsning är detsamma som diskrimine- ring.

Slutligen använder debattören topiken jämförelse då hon påstår:

61

Lindqvist Grinde 2015, s. 270.

62

Chaïm Perelman & Lucie Olbrechts-Tyteca, The New Rhetoric: A Treatise on Argumentation (1958), övers.

John Wilkinson och Purcell Weaver (1971), Notre Dame, Ind.: Univ. of Notre Dame Press 2013, s. 305–307;

citerad i Annie Larsson, Svenskarnas parti och rätten att demonstera. En topikanalys av debatten, C-uppsats

framlagd vid Avdelningen för retorik, Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet 2014.

18 Det SSU Stockholm gjort här är att sätta upp en skylt på dörren där det står ”Vita ej välkomna”. Jag är ganska säker på att om ett annat ungdomsförbund satt upp skylten ”Svarta ej välkomna” hade en anmä- lan till DO kommit med vändande post.

Enligt SSU Fronts ordförande, Dustin Zojaji, är detta ett direkt faktafel. I sin artikel svarar han nämligen:

Som alltid när vi har haft separatistiska möten har vi litat på att medlemmar själva är kunniga nog att avgöra huruvida de förtrycks och missgynnas av strukturen ifråga och då kan de även avgöra om det är okej för dem att gå på mötet eller ej.

2.2.3 ”Det finns ingen 'god' separatism”

Även Ann Heberlein reagerar på SSU Stockholms diskussionskväll. SSU är Heberleins mot- ståndare i artikeln, vars ståndpunkt och initiativ hon – antagonisten – attackerar.

I inledningen till sin debattartikel visar hon att hon känner till sina motståndares ar- gument: ”Står det inte var och en fritt att umgås med vem man vill? Bör inte 'marginaliserade' gruppers behov av 'trygga rum' respekteras? Jag är tveksam.” Att Heberlein sätter 'marginali- serade' inom citationstecken antyder att hon inte anser att rasifierade är en marginaliserad grupp i det svenska samhället.

Debattören argumenterar symptomatiskt för den implicita ståndpunkten att separatism är rasism (se B6). Det gör hon genom att hävda att det är rasism att dela in människor i ”vi och dom”, vilket hon menar att separatistiska arrangemang som SSU gör. För att stödja detta för hon en komplex argumentation där hon förlitar sig på auktoriteten hos tre socialpsykologer (topiken auktoritet

) och beskriver uppkomsten av våld mellan människor som en följd av uppdelningen i ”vi och dom”, samt att denna uppdelning bryter tabut ”mot att skada och döda andra människor”.

Vi kan kritiskt fråga oss om det nödvändigtvis är rasism att skilja på vi och dem. He- berleins stöd för det är att denna ”exkluderingens psykologi” leder till våld mellan människor.

Hon förutsätter att publiken accepterar premissen att separatism är detsamma som exkludering och att det är troligt att fenomenet kan leda till våld. Detta kan ses som ett exempel på fallasin post hoc ergo proper hoc – det vill säga falsk kausalitet.

63

Zojaji 2016.

64

Perelman & Olbrechts-Tyteca 2013, s. 305 – 307; cit. i Larsson 2014, s. 26.

65

Se Hietanen 2016b, s. 56.

19 Debattören hänvisar till historien (topiken historia

) och skriver: ”Att särbehandla människor på grundval av kön, sexualitet, etniska eller religiösa tillhörigheter är farligt och har aldrig, vilket historien med all önskvärd tydlighet visar, fått goda konsekvenser.” Implicit vänder hon sig här dessutom till topiken jämförelse, då hon jämför SSU Stockholms agerande med historiska exempel på rasism som hon antar att den som läser känner till. Det faktum att hon inte nämner något konkret historiskt exempel signalerar att hon litar på att publiken vet vad hon menar, vilket kan vara en effektiv strategi för att få publiken att hålla med, eller åt- minstone inte vilja protestera och därigenom erkänna att de inte har kännedom om historien.

Jämförelsen mellan historiska exempel på exkludering och SSU Stockholms och andras sepa- ratistiska ageranden kan dock diskuteras: är den relevant eller överdriven?

Parallellt med sin huvudsakliga ståndpunkt gör Heberlein två korta digressioner som framstår som ytterligare ståndpunkter. Å ena sidan konstaterandet att ”det finns ingen 'god' separatism” och å andra sidan när hon skriver: ”Att verka för och understödja splittring är att motverka ett gott samhälle med plats för alla.” Hon argumenterar dock inte för dem, utan an- vänder dem för att förstärka sin huvudsakliga argumentation. Hon använder dessutom topiken exempel och skriver:

Flera danska grundskolor har infört separatistiska klasser. Etniska danska elever går för sig, och elever med annan bakgrund för sig […] California State University [har] infört segregerade bostäder för svarta studenter som ska utgöra ”trygga rum”. Detta är en djupt oroande utveckling.

Genom att sätta den problematik hon ser med separatism i ett större sammanhang får He- berlein SSU Stockholms diskussionskväll att framstå som ett allvarligt hot.

66

Se Lindqvist Grinde 2015, s. 150.

20

3. Slutdiskussion

Tidigare forskning visar att liknande argument för och emot separatism förekommit tidigare, i flera olika sammanhang. I Hulténs rapport ”Race Place Shape: A Case Study of Contested Racialized Boundaries of Belonging, Embodiment and Gender in Swedish Alternative Media”

från 2015 hävdade motståndare till det separatistiska forumet Rummet att grundarna var rasis- ter, medan den andra sidan argumenterade för att rasifierade måste ha rätt att exkludera en dominant grupp. De artiklar som analyseras här är sex stycken av många, och uppvisar en liknande uppdelning av åsikter. Debatten kommer kanske aldrig att fullt ut avslutas; den hand- lar trots allt om människors ställningstaganden i en grundläggande fråga. Nya debatter kring samma tema blossar ständigt upp, och åsikterna fortsätter att vara polariserade – ett förhål- lande som inskärper vikten av uppsatser som denna.

3.1 Hur argumenterar debattörerna, vad har de gemensamt, vad skiljer dem åt?

Separatismens förespråkare, det vill säga Dahlgren, Zojaji och Khan, argumenterar för att separatistiska rum behövs och är viktiga. Framför allt argumenterar de för att separatism är en åtgärd sprungen ur förtrycktas behov av en fristad från sina förtryckare, där de kan slippa oförståelse och att känna sig otrygga eller hindrade. Deras påståenden baseras på generali- seringar av personer ur den förtryckande gruppen. Män förutsätts ta för sig på kvinnors be- kostnad i Dahlgrens artikel, liksom Khan och Zojaji utgår från att separatistiska rum alltid innebär en fristad från vita. Vita förutsätts vara oförstående och målas upp som ett möjligt hot mot rasifierades trygghet och möjlighet att utbyta erfarenheter. På samma sätt resonerar de drivande bakom Instagramkontot MAKTHAVARNA, som presenterades i avsnittet om tidi- gare forskning, enligt Karin Hagren Idevall. Där ansågs vitas blotta närvaro försämra diskuss- ionsklimatet, men de tilläts observera och lyssna i utbildningssyfte. Samtidigt innebär debat- törernas resonemang även en generalisering av kvinnor och rasifierade, som antas vara i be- hov av att få ”etablera sig själva och stärka den interna gruppen”.

Å andra sidan är generali- seringar till en viss mån alltid nödvändiga för att driva en tes, i alla typer av resonemang.

För att övertyga om hur separatism behövs och gynnar kvinnor som hon själv, argu- menterar Dahlgren med hjälp av topikerna kön, karaktärsegenskaper samt attityder. Hon väl- jer att fokusera på problematiken med män för att övertyga om separatismens fördelar. Zojaji

67

Khan 2016.

21 jämför SSU Stockholms evenemang med historiska exempel samt motsvarande arrangemang för andra, marginaliserade grupper. Bland separatismens förespråkares argumentationer före- kommer fallasierna villospår samt falskt auktoritetsargument. Det gäller främst Khan, vars artikel mot slutet börjar handla mer om partiet och muslimska värderingar, som hänvisar till

”Profeten”, vilket är irrelevant.

Motståndarna Meijer, Weidmo Uvell och Heberlein driver ståndpunkterna att separat- ism är kontraproduktivt och rasistiskt. Weidmo Uvell hävdar att det är rasism att inte släppa in vita till en föreläsning. Heberlein drar samma slutsats, stödd av auktoritetsargument i form av socialpsykologer och diskrimineringslagen, och hänvisar till att separatism delar in människor i ”vi och dom”. Bland motståndarsidans argumentationer förekommer fallasierna personan- grepp samt falsk kausalitet. Weidmo Uvell associerar SSU Stockholms inbjudna föreläsare med hatpredikan, halshuggningar och slaveri, och Heberlein hävdar att uppdelning i ”vi och dom” i förlängningen oundvikligen leder till våld mellan människor.

Debattörernas positioner är inte helt oproblematiska att avgöra. Jag kan inte mer än anta deras kön utifrån namn och bilder, och jag vet ingenting om deras etnicitet eller klasstill- hörighet, till exempel. Däremot kan deras roller och ideologiska ställning, när den är känd, diskuteras i förhållande till varandra.

Fördelningen av roller ser i grova drag jämn ut mellan för- och motsida. Bland separ- atismens förespråkare finns en representant för ett ungdomsförbund (Zojaji), en fri debattör (Dahlgren, som tituleras feministisk debattör) och en generalsekreterare för Svenska Musli- mer för Fred och Rättvisa (Khan). Separatismens motståndare representeras av en represen- tant för ett annat ungdomsförbund (Meijer), en fri debattör (Weidmo Uvell, borgerlig opin- ionsbildare) samt en lektor från Lunds universitet (Heberlein).

De två representanterna för ungdomsförbunden väger ungefär lika tungt om vi beaktar

deras ethos, även om Zojaji hamnar i försvarsposition då det är hans förbund som granskas

och kritiseras i och med den omtalade diskussionskvällen. Detsamma gäller de fria, oberoende

debattörerna, som båda dessutom är kvinnor i 20- till 30-årsåldern. Feminist är ett så brett

begrepp idag att det inte nödvändigtvis behöver ses som en motpol till att vara till höger på

den politiska skalan (Meijer företräder moderata ungdomsförbundet). På vardera sida väger de

två sistnämnda debattörerna tyngst. Khan och Heberlein är i 30- till 50-årsåldern och företrä-

der sammanhang med stort stöd: medan Khan representerar en stor muslimsk förening har

Heberlein hög akademisk ställning. Om vi ser till berömmelse och utrymme i media, såväl

22 som titeln som lektor, till råga på allt i just etik, kan Heberlein anses ha störst primärethos av de sex debattörerna.

3.2 Vad kan tänkas ligga bakom dessa likheter och skillnader?

När så uppsatsen nått fram till den slutliga frågan, vars resonemang förhoppningsvis ska ge en bättre förståelse av debatten, stannar jag upp ett slag i mitt skrivande. Den tidigare forskning jag presenterat, argumentationsanalyser med strukturer och scheman, ger mig en översikt över för- och motsidan, talar om vilka argument som förekommer och att dessa tycks djupt rotade hos respektive sida. Jag ska i det följande slutligen diskutera anledningen till att debattörerna argumenterar som de gör – vad som ligger bakom likheterna och skillnaderna dem emellan.

Men min ambition att enligt ett intersektionellt perspektiv ta hänsyn till flera samverkande faktorer får mig, som sagt, att stanna upp.

3.2.1 Intersektionell självreflektion

Det slår mig att ett intersektionellt perspektiv bara är tillämpat till hälften om jag inte tar hän- syn till mig själv som uttolkare och allsmäktig skribent till denna uppsats – det vill säga till min egen position. En C-uppsats är till sin form saklig och den metod jag valt hjälper mig att, till en viss grad, förhålla mig objektivt till min granskning av debattartiklarna. Men jag kan omöjligt frigöra mig från den bakgrund som påverkar hela mitt tänkande. Hur ska jag, en kvinnlig student född i ett svenskt medelklasshem på landsbygden, förstå debatten om separ- atism? Hur påverkar min personliga bakgrund tolkningen av separatismens förespråkare re- spektive motståndare och deras argument? Hur hade uppsatsen sett ut, om jag varit någon annan?

Jag vet inte det. Men jag påstår mig veta att min position påverkar min tolkning. Den

här uppsatsen är ett resultat av mina referensramar, privilegier och begränsningar. Jag väljer

att inte dölja dem, utan i stället framhäva dem, så att det resonemang som nu följer kan läsas

som min tolkning av debatten. Det behöver inte vara en svaghet, utan snarare en mer ärlig

framställning av en slutsats; ingen vetenskap är helt och hållet oberoende, hur objektiv den än

utger sig för att vara. Den mänskliga faktorn är alltid närvarande, jag är ständigt närvarande,

och jag erbjuder här min tolkning utifrån de resultat min retoriska analys har gett mig.

23 3.2.2 Över- och underläge i debatten

Kort sagt tycks separatismens förespråkare argumentera ur ett underläge, medan motståndar- sidan förefaller ha större självförtroende.

Förespråkarna, separatisterna, betonar orättvisa strukturer och beskriver problematiska beteenden hos den dominerande gruppen, och argumenterar för att marginaliserade har rätt att undslippa dessa beteenden ibland. De stödjer sig dessutom på historiska exempel på gånger separatistiska arrangemang varit framgångsrika. Bakgrunden till detta kan tänkas vara debat- törernas personliga positioner och erfarenheter av förtryck och separatistiska rum. Detta ger intrycket att Dahlgren, Zojaji och Khan argumenterar ur försvarspositioner, som delar av de förtryckta och marginaliserade grupper de talar för. Dahlgren, till exempel, är ung kvinna, och utger sig för att vara feminist. Det är inget uppseendeväckande ställningstagande idag, men ger oss en förståelse för hennes resonemang, där hon utgår från sin position som kvinna och från en syn på män som strukturella förtryckare av kvinnor. På ett liknande sätt debatterar Khan utifrån sin erfarenhet av att vara muslim i Sverige, medan Zojaji försöker försvara sitt partiförbund. Intrycket av att separatisterna argumenterar ur ett underläge och därför väljer att inta försvarsställning förstärks i jämförelse med motståndarsidan. Motståndarsidan är kon- frontativ och går hårdare fram i sina anklagelser om att separatism är rasistiskt, exkluderande och farligt.

Som vi konstaterat är Khan, på separatisternas sida, och Heberlein, på motståndarsi- dan, de debattörer som har tyngst ethos. Att de i större utsträckning än de övriga debattörerna litar på sina primära ethos märks i och med att de intar förklarande roller i sina artiklar. De använder båda topiken historia för att pedagogiskt övertyga om sina ståndpunkter utifrån tidi- gare exempel. De tycks båda räkna med att redan ha många ur publiken på sin sida, och an- vänder uttryck som ”så här är det”

och är på så sätt mer självsäkra än övriga debattörer.

Khans kausala konsekvensargument – ”[o]m grupper inte får organisera sig så kommer många viktiga frågor och perspektiv aldrig att komma upp till ytan”

– är dock inte fullt så kraftfullt som Heberleins argument att uppdelningen mellan människor bryter ”tabut mot att skada och döda andra människor”.

68

Heberlein 2016.

69

Khan 2016.

70

Heberlein 2016.

24 Förekomsten av fallasier i en argumentation kan tolkas både som ett tecken på över- läge och som en svaghet. Främst beror det på vilken typ av fallasier som förekommer. Att Khan argumenterar med hjälp av ett falskt auktoritetsargument kan tolkas som att han griper efter tillräckligt starka argument, medan Heberlein och Weidmo Uvell, på motståndarsidan, riskerar sitt ethos med falsk kausalitet och personangrepp, som om de litar på att publiken redan står på deras sida.

Kan vi därav dra slutsatsen att debatten till övervägande del varit till separatismens motståndares fördel, eftersom dess debattörer vågar gå hårdare fram i sina påståenden och anklagelser? Utifrån detta kan antagandet att den allmänna opinionen lutar åt motståndarnas håll artikuleras. De tendenser som uppvisas i artiklarna tyder på att de flesta håller med om att separatism är kontraproduktivt, rasistiskt eller på annat sätt problematiskt, och att de som fö- respråkar fenomenet är i minoritet och har ett synsätt som sticker ut i Sverige idag.

3.2.3 Identitetspolitik och white privilege – två teoretiska förklaringsmodeller

Ett sätt att ytterligare förstå detta, varför debattens sidor ser ut så här, är att dra paralleller till teoretiska perspektiv som är vanligt förekommande i det svenska debattklimatet.

Åsikterna som finns representerade bland separatismens motståndare kan kopplas till motsättningar mot så kallad identitetspolitik. Identitetspolitik kan definieras som ”politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet av en social grupp”.

I artikeln ”Det ska fan vara politiskt korrekt” skriver debattören Åsa Linder- borg att

ett stort problem med identitetspolitiken är att den allt ivrigare skuldbelägger och splittrar. Man ska känna skuld för att man inte deltar i kampen, samtidigt som man inte får vara med för att man inte fattar hur det är att vara svart, homosexuell, transperson etc.

Det är förstås Linderborgs egna åsikter, men liknande resonemang återkommer i debatt- Sverige och tycks förekomma över hela det politiska spektrumet (Linderborg är vänster

, medan de motståndare som analyseras i den här uppsatsen befinner sig till höger på skalan) även om politiska debattörer ogärna verkar erkänna det. Thomas Engström skriver i ”Identi-

71

”Identitetspolitik”, Wikipedia, https://sv.wikipedia.org/wiki/Identitetspolitik (2017-12-08).

72

Åsa Linderborg, ”Det ska fan vara politiskt korrekt”, Aftonbladet, http://story.aftonbladet.se/politisktkorrekt u.å. (2017-12-08).

73

”Åsa Linderborg”, Wikipedia, https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85sa_Linderborg (2017-12-14).

25 tetspolitik är en välfärdssjukdom”, från 2014, att ”för att alls förstå de sekteristiska motsätt- ningar som går genom delar av vänstern just nu måste man inse hur centralt hatet är – hatet mot de andras oförståelse”.

Engström ifrågasätter Linderborgs syn på identitetspolitik som en liberal idé (hon re- sonerar att det blir liberalt när det handlar om representation på individnivå): ”Det är fullt möjligt att identitetspolitik in absurdum leder till ett slags 'liberalism', en fragmentisering av samhället tills bara individer återstår.”

De båda är dock överens i sina inställningar till iden- titetspolitik. Linderborg skriver:

Alla erfarenheter går inte att förklara för andra, men vi måste lita på att alla ändå har ambitionen att för- stå. Det är skillnad på personlig erfarenhet, ideologi och samhällsstruktur. Fattar vi inte det omöjliggörs all solidaritet och därmed massrörelse. Världshistorien hade sett annorlunda ut. Man kan ta patent på er- farenheter, men man kan aldrig ta patent på kamp.

Med tanke på att en riktning inom den offentliga opinionen ser ut så som Linderborg och Engström exemplifierar är det föga förvånande att separatismens motståndare vågar dra på höga växlar och jämföra separatism med rasism och exkludering; chansen är stor att det lan- dar väl hos publiken.

I analysen av Instagramkontot MAKTHAVARNA, som presenterades i avsnittet för tidigare forskning, erbjuder Hagren Idevall en möjlig tolkning av de vita motståndarna mot det separatistiska kontot som ”förblindade” inför sin position och som ovana att se sig själva exkluderas. För att förstå separatisternas hållning, och deras syn på motståndarna, kan idén om så kallat white privilege fungera som en förklaringsmodell. Detta förklaras av Kalwant Bhopal (professor i utbildning och social rättvisa vid Birmingham University) som ”white groups doing whatever they can to protect and perpetuate their own positions of power”.

Det kan därtill definieras som ”a term for societal privileges that benefit people identified as white in some countries, beyond what is commonly experienced by non-white people under the same social, political, or economic circumstances”.

74

Thomas Engström, ”Identitetspolitik är en välfärdssjukdom”, Svenska dagbladet 19/12 2014, https://www.svd.se/identitetspolitik-ar-en-valfardssjukdom (2017-12-08).

75

Engström 2014.

76

Linderborg, u.å.

77

Kalwant Bhopal, ”How to start dismantling white privilege in higher education”, http://eprints.lse.ac.uk/85829/1/blogs.lse.ac.uk-

How%20to%20start%20dismantling%20white%20privilege%20in%20higher%20education.pdf (2017-12-08).

78

”White privilege”, Wikipedia, https://en.wikipedia.org/wiki/White_privilege (2017-12-08).