“...Idrott och hälsa är ett ämne som behöver en förnyelse.”: Tankar om Idrott och hälsa från gymnasieelever med IG i ämnet

”…IDROTT OCH HÄLSA ÄR ETT ÄMNE SOM BEHÖVER EN FÖRNYELSE.”

Tankar om Idrott och hälsa från gymnasieelever med IG i ämnet

Helena Engman

Examensarbete, 10 poäng

Rapport nr XX , Vt 2007

Engman, Helena (2007). “...Idrott och hälsa är ett ämne som behöver en förnyelse.” Tankar om Idrott och hälsa från gymnasieelever med IG i ämnet. (”…Physical education is a subject that needs a renewal.” Thoughts about Physical education from students failing in the

subject.) Umeå Universitet, Pedagogiska institutionen (Rapport från Lärarprogrammet, Idrott). (In Swedish).

Abstract

The challenge for any teacher in physical education lies within being able to stimulate students who do no like physical activities or for some other reason decides not to participate. The aim of this study was to examine factors within physical education that could be the reason for students not participating and what could be done better in order to stimulate the less motivated. The study is based on interviews with ten students that went to school in two different counties. They did not consider their level of interest in sports to be influenced by their family or friends. They pointed out other factors that had been the reason for them failing Physical education. The results show that the students, mainly the girls, felt that the problem was within the corriculum, not in the syllabus. For the most part they wanted more variaty, strenght training and also a different kind of group formation.

Girls also prefered more individual sports, such as different kinds of dances over too much ballgames. The students wanted the subject to teach them more about things they could benefit from in the future. The conclusion was that it would be good for the students to be divided into groups that have the same aims and interests, if possible. The teacher had a big responsibility as well as the time-schedules.

Keywords: Physical education, Physical education corriculum, Failing students Sökord: Idrott och hälsa, Idrottspedagogik, IG-elever

Innehållsförteckning

1 Inledning 1

1.1 Syfte och frågeställningar 2

2 Bakgrund 2

2.1 Namnbyte = förändring av innehåll 2

2.2 Läroplanen 3

2.2.1 KASAM – Känsla Av SAMmanhang 6

2.3 Lärarens uppdrag 7

2.4 Tidsfördelning 8

2.5 Gruppindelning 10

2.6 Skolidrott vs föreningsidrott 11

2.7 Forskning kring elever och lärares tankar om ämnet 12

3 Metod 15

3.1 Skolkontakt 15

3.2 Intervjuerna 16

3.3 Urval 17

3.4 Trovärdighet 17

3.5 Litteratur 18

4. Undersökningens resultat 19

4.1 Enkätsammanställning 19

4.1.1 Kan familjens eller kompisarnas aktivitetsmönster inverka på elevernas

inställning till ämnet Idrott och hälsa? 19

4.2 Intervjusammanställning 20

4.2.1 Av vilka orsaker anser eleverna att de fått IG i Idrott och hälsa? 20 4.2.2 Hur uppfattar eleverna innehållet i Idrott och hälsa och vill de förändra

ämnet? 22

4.2.3 Hur upplever eleverna ämnet Idrott och hälsa i verkligheten i

jämförelse med kursplanen? 25

4.3 Frågesammanställning om skolornas tidsfördelning 28

5 Analys 28

5.1 Av vilka orsaker anser eleverna att de fått betyget IG i Idrott och hälsa? 28 5.2 Kan familjens eller kompisarnas aktivitetsmönster inverkan på

elevernas inställning till ämnet Idrott och hälsa? 29 5.3 Hur uppfattar eleverna innehållet i ämnet Idrott och hälsa och vill de

förändra ämnet? 30

5.4 Hur upplever eleverna innehållet i ämnet Idrott och hälsa i verkligheten i

jämförelse medkursplanen? 32

6 Diskussion 33

6.1Metoddiskussion 36

6.2 Vidare forskning

7 Slutord 37

8 Lästips 38

9 Referenser 10 Bilagor

Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3

1 Inledning

Skolgympan är fortfarande pest för de elever som egentligen allra mest behöver röra på sig. Idrottslektionerna domineras av de stora bollsporterna och undervisningen är anpassad efter dem som idrottar även på fritiden (2004-06-08, ”Skolgympan gynnar de duktiga”).

Detta citat hittade jag i Norrbottens-Kuriren och sammanfattar ganska väl de tankar jag hade innan min undersökning gjordes. Tankar fanns också kring den tidsnedskärning som skett inom ämnet. Jag fann en artikel som talar om att det inte finns någon grund för att öka tiden i ämnet därför att eleverna ändå bara är aktiva tio minuter under en lärarledd lektion. Sjöström Ekelund och Yngve (2002-08-20, ”Mer skolidrott hjälper inte unga”), som skrivit artikeln, menar att det kanske ligger mer bakom än att lösningen bara är att öka antalet timmar. De menar att vi kanske borde titta mer på innehållet samtidigt som vi borde samarbeta mer både idrottslärare men också föräldrar, idrottsrörelsen och samhället.

Skolan och framförallt idrottsämnet har sedan folkskolans start 1842 behandlat hälsotillståndet och varit ett argument för fysisk fostran i skolan. Ett framträdande hälsoperspektiv har kommit att påverka idrottsämnet under de senaste decennierna och ämnet har även bytt namn för att påvisa det nya innehållet. Quennerstedt (2006) menar, att ämnet blivit mer komplext och anser att rörelseaktiviteter kan ha en annan roll och ett annat syfte än tidigare.

Trots att undersökningar visar att idrottande ger en stor samvaro med andra, positiva och spännande upplevelser samt att större delen av befolkningen tycker att det är stimulerande och givande att delta i fysisk aktivitet (Ekberg & Erberth, 2000), väljer vissa ungdomar (ca 4 procent enligt utbildningsresultat 2007, Skolverket, 2007c) att till stor del inte delta i ämnet Idrott och hälsa i skolan. Alla har vi olika bakgrund, en egen sociokulturell uppväxtmiljö och vi tycker om olika saker. Men vad är det som får dessa elever att nöja sig med att bara delta vid vissa tillfällen? Kan det vara så att dessa elever inte anser ämnet relevant för dem och att de tycker att det är för likt föreningsidrotten? Eller kan det vara så att de inte anser det lika viktigt att delta, eftersom ämnet kan räknas bort vid fortsatta studier? Har det med föräldrapåverkan att göra? Dessa elever utgör den största utmaningen för lärare, när det handlar om att kunna stimulera dem till och få dem att förstå vikten av att vara fysiskt aktiva i deras framtida liv. Detta anser jag vara det centrala målet i kursplanen för Idrott och hälsa (Skolverket, 2007b).

Denna kvalitativa undersökning vänder sig till elever, som fått icke godkänt - IG - i ämnet, eftersom syftet inte är att hitta en generell syn på hur elever i stort vill förändra ämnet eller jämföra hur elever med olika betyg vill att ämnet ska se ut. Däremot är syftet att hitta sätt att stimulera till deltagande i ämnet utifrån de minst idrottsintresserade eleverna och/eller de som anser att idrottsämnet inte passar dem. Jämförelser har gjorts mellan två skolor i olika län, eftersom det efter några intervjuer stod klart att schemaläggning var en faktor att ta hänsyn till. Därför genomfördes lika många intervjuer på två olika skolor där tidsfördelningen såg annorlunda ut.

Denna undersökning kan vara ett steg i riktningen mot att vidga mina vyer för dem som har svårt att motivera sig för ämnet Idrott och hälsa och hitta metoder för att stimulera alla elever till deltagande. Läroplanen (Läroplanen för den frivilliga skolan, Lpf -94) säger också, att

”särskild uppmärksamhet måste ägnas åt de elever som av olika anledningar har svårigheter

att nå målen för utbildningen” (Skolverket, 2007a s.4), vilket är ett mål jag hoppas kunna komma närmare genom att genomföra denna undersökning. Att få IG i Idrott och hälsa innebär inte att målen uppfylls.

I framtiden skulle detta arbete kunna hjälpa andra blivande och redan aktiva idrottslärare, som har samma strävan eller vill utmana sig själva. Även fritidspedagoger och fritidsledare kan ha nytta av att läsa arbetet. Det finns alltid idéer att få.

Citatet i rubriken ovan har blivit som ett signum under arbetets gång. Eleven menade, att ämnet sett likadant ut sedan hon började skolan. Detta trots stora förändringar av läroplanen (Lpf -94) och kursplanen i jämförelse med de tidigare. Därför ställer jag mig frågan om lärare idag verkligen följer den kursplan de är tänkta att arbeta efter? Men behöver kursplanen egentligen en förnyelse eller är det bara att följa det som står där? Det finns mycket att göra för att få ämnet mer attraktivt, stimulerande och givande. Samtidigt som det inte går att komma ifrån att ämnesinnehållet har utökats och mer krav ställs på läraren att genomföra undervisningen på mindre tid. Men visst kan vi ge eleverna kunskap i Idrott och hälsa!?

1.1 Syfte och frågeställningar

Undersökningen syftar till att undersöka vad gymnasieeleverna anser är orsaken till att de får IG i Idrott och hälsa och därigenom utveckla mig som lärare till att kunna stimulera elever till att känna att det är utvecklande att delta i Idrott och hälsa.

• Av vilka orsaker anser eleverna att de fått betyget IG i Idrott och hälsa?

• Kan familjens eller kompisarnas aktivitetsmönster inverka på elevernas inställning till ämnet Idrott och hälsa?

• Hur uppfattar eleverna innehållet i ämnet och vill de förändra ämnet?

• Hur upplever eleverna ämnet i verkligheten i jämförelse med kursplanen?

2 Bakgrund

2.1 Namnbyte = förändring av innehåll

Namnet för idrottsundervisning genom århundradena har bytt namn många gånger;

Gymnastik (1820), Gymnastik med lek och idrott (1919), Gymnastik (1962), Idrott (1980) och Idrott och hälsa (1994). Förändringen av namnen har berott på att samhället har förändrats. Namnet har symboliserat den idrottsundervisning som stått i fokus och varit aktuell för just den speciella tiden (Quennerstedt, 2006). Ämnet gymnastik formades av uppfostran och skapande av en estetisk kropp fram till sekelskiftet, då det blev fokus på nationalism och militärisk inriktning fram till 1919. Sedan blev intresset för idrott i huvudsak ett fritidsintresse och ämnet blev fysiologiskt inriktat. Därefter kom informationssamhället och från att först fokusera på prestationer i idrott med grund i idrottsrörelsens verksamhet och med namnet idrott i skolan, förändrades namnet sedan till Idrott och hälsa mycket beroende på en stor fokusering kring en hälsosam livsstil (Ekberg & Erberth, 2000).

Ämnet har genomgått stora förändringar under de sista årtiondena. Tidigare var ämnet inriktat på att ge kunskaper och färdigheter inom vissa huvudmoment där krav på fysisk prestation

ställdes. Numera är fokus lagt på att utgå från den enskilda individen och dennes behov, där kunskaper inom fysiska aktiviteter har en mer hälsoinriktad profil än tidigare. Det har gått från ett färdighetsämne till ett hälsoämne (Ekberg & Erberth, 2000; Karlefors, 2002;

Quennerstedt, 2006). Hälsa och motion har blivit viktigare medan tävling, färdighet och prestation nedtonats (Meckbach, 2004). ”Målet för ämnet har utvidgats, innehållet har ökat på grund av att nya sporter har introducerats och en tydligare inriktning mot ett ”hälsoarbete” har inkluderats” (Ekberg & Erberth, 2000 s. 54). Quennerstedt (2006) menar, att det dock fortfarande är fokus på att utveckla elevernas rörelseförmåga men färdigheterna är då kopplade till rörelseglädje och upplevelser. Namnet Idrott och hälsa kom när den nya läroplanen upprättades 1994 och syftade också till att påvisa likheter men framförallt skillnader mellan ämnet i skolan och föreningsidrotten.

Quennerstedt (2006) menar, att denna tydliga uppdelning i namnet mellan Idrott och Hälsa har lett till att många ser Idrott som den praktiska delen i ämnet medan Hälsa står för den teoretiska delen. Detta delar in ämnet i två delar vilket medför en svårighet att se det i ett samband under idrottslektionerna.

Ekberg och Erberth (2000) menar, att det vore önskvärt att namnge ämnet efter vad ämnet syftar till. Då får vi eleverna och även lärarna att förstå innebörden av idrottsämnet. Det är viktigt att definiera ämnet för elever och föräldrar för att tydligt beskriva vad idrott i skolan står för och vad målet är. Detta skall också helst göras tillsammans med eleverna så att alla har samma bild av ämnet. Därför anser Ekberg och Erberth (2000), att namnet Fysisk bildning bättre skulle representera den undervisning som kursplanen för Idrott och hälsa vill framföra idag. De vill med detta namn lyfta fram bildningsbegreppet som ett begrepp, där innehållet står för en ”större förståelse inom ämnesområdet” och där syftet är ”att omvandla hela människan”. Det fysiska står för att arbeta med kroppen men förankra det i teorin där alla kunskaper som eftersträvas i läroplanen utvecklas; fakta, förståelse, förtrogenhet och färdighet (Skolverket, 2007a).

Ekberg och Erberth menar, att innehållet ska hjälpa eleverna till ett innehållsrikt liv både för stunden och för framtiden. Detta innefattar allt från faktakunskap och förmåga till reflektion och förståelse av sammanhang samt träning av olika färdigheter individuellt och tillsammans med andra där samarbete, hänsyn, ansvar och attityder lyfts upp till ytan och medvetandegörs (Ekberg och Erberth, 2000). Ämnet inriktar sig på att eleverna ska lära sig vad en hälso- och miljömedveten livsstil innebär och att de själva tar ansvar för sin egen träning och sitt hälsotillstånd (Andréen, 1998). Detta ska framförallt läras för framtiden men också genomföras på ett inspirerande och intressant sätt i nuet. De vill inte ta avstånd från idrotten men menar att ”ämnet vilar på fler ben än ”bara” idrotten” (Ekberg & Erberth, 2000).

2.2 Ämnets innehåll

Quennerstedt (2006) skriver i sin bok Att lära hälsa om olika lokala styrdokuments innehåll för ämnet Idrott och hälsa. En uttömmande analys finns där skriven om innehållet i ämnet, medan jag här vill påpeka det som känns viktigt för studien och de delar som poängteras i hans bok.

Den svenska skolan är nu målstyrd och kursplanen formuleras kring strävans- och uppnåendemål, vilket styr ämnets karaktär, inriktning och kunskapskrav. Ämnet ska ge en allsidig fysisk aktivitet som är utformad så att alla oavsett förutsättningar kan vara med och utvecklas på egna villkor (Meckbach, 2004). Läroplanernas innehåll visar idag, att det har blivit ett skifte från att teoretiska kunskaper skulle vara mer betydelsefulla till att praktiska

färdigheter har fått större betydelse. Denna förändring skymtades också i Lgr -80, men tio praktiska huvudmoment nämndes och dessa lever till viss del kvar hos många lärare idag.

Huvudmomenten blev då styrande och att prestera bättre i dessa moment blev viktigare än att uppfylla målen. Idag handlar det dock mer om att ge ett smörgåsbord av idrotter – en allsidig utbildning i många idrotter – för att stimulera till rörelse i ett livslångt perspektiv.

Rörelseglädjen ska lockas fram utifrån ett brett utbud och att eleven därifrån ska hitta sin aktivitet. Gör eleverna inte det kan det betraktas som om de inte tar ett eget ansvar för sitt fortsatt aktiva liv eller inte har förstått vikten av det (Quennerstedt, 2006).

Quennerstedt (2006) menar att kunskaper om hälsa, kroppskännedom, kroppsuppfattning och en positiv självbild är en del av ämnesinnehållet. Han skriver också att:

Ämnet ska enligt kursplanerna skapa aktiva elever, där personliga ställningstaganden, växande ansvar och förmåga att reflektera och värdera ska förbättra deras förutsättningar för hälsa (s. 112).

Quennerstedt (2006) anser också, att samband ska ses för det första mellan mat, motion för det andra mellan hälsa och fysisk aktivitet och för det tredje mellan livsstil samt livsstil, livsmiljö, hälsa och livskvalitet. Eleverna ska också lära sig rytm och estetik genom olika danser och rörelseuttryck där de tränar fantasi, samarbetsförmåga och respekt och gemenskap med andra kulturer. De ska stimuleras till friluftsliv genom att delta och få kunskap om miljö och natur och därigenom få respekt och engagemang för att skydda naturen och miljön.

Ämnet är mer hälsoinriktat och eleverna måste få veta betydelsen av att röra sig, de måste få rörelse att bli en del av livsstilen och det är viktigt att detta sker redan i skolan. Upplevelsen av att skolarbetet blir mindre jobbigt vid mer aktivitet beror till stor del på att koncentrationsförmågan och konditionen har blivit bättre, vilket i sin tur oftast resulterar i bättre studieresultat. Det är också viktigt att eleverna blir medvetna om vad som kan vänta dem, om de inte utför någon form av fysisk aktivitet i framtiden. Det handlar då om de välfärdssjukdomar som t.ex. hjärt- och kärlsjukdomar, fetma, stress, högt blodtryck, diabetes, osteoporos, och åderförkalkning (Ekberg & Erberth, 2000).

Ämnet ska också se till de fysiska aspekterna i elevernas utveckling.

Hälsoaspekten och den motorisk-perceptuella aspekten ger det en särställning bland skolämnena. Det utvecklar hela människan, kropp och själ i samspel. Det ger en speciell fysisk kompetens: att kunna behärska sin kropp och tillägna sig grundkapacitet, så att man kan klara det vardagliga arbetet och kan lita på att kroppen fungerar även när det ställs hårdare krav. Att klara detta ger en positiv självbild och skapar säkerhet och självförtroende. Verksamheten måste rikta sig till alla elever, även om de har olika förutsättningar (Ekberg & Erberth, 2000 s. 11).

Ekberg och Erberth (2000) anser det viktigt att lyfta fram detta och menar att en viktig del i ämnet är att det tränar den spatiala intelligensen – den kinestetiska – som innebär förmågan att uppleva sin egen kropp i olika ställningar och lägen. Det stärker också självkänslan genom att direkt uppleva att man lyckas. Kroppen genomför någonting med avsikt vilket ger en positiv självvärdering.

De finns många olika tankar kring vad ämnet bör fokusera på och Ekberg och Erberth (2000) visar på fyra olika perspektiv:

1. Ämnet ska ge träning av fysisk och framförallt aerob arbetsförmåga. Fokus ligger på att upprätthålla kondition genom mer långdistanslöpning och cirkelträning samt att utveckla metoder för att genomföra längre perioder av fysisk aktivitet, men även att integrera idrottsundervisning med undervisningen i klassrummet för att förstärka kunskaper, attityder och värderingar för bibehållet intresse och deltagandet i fysiska aktiviteter.

2. Undervisningen ska syfta till att ge färdigheter i olika idrotter.

3. Använda sig av idrotter som eleverna kan använda sig av i vuxenlivet och att vara fysiskt aktiva minst 50% av idrottstimmarna.

4. Ett perspektiv där andra färdigheter än de ovan skall stå i fokus:

- Bättre värderingsunderlag hos eleverna att välja fritidsaktiviteter.

- En allmän kunskap om betydelsen av och faktiska möjligheter att hålla sig i form - Generella kunskaper som kan användas i vilka idrottsaktiviteter som helst

- en insikt i färdigheter vid deltagande i demokratiska beslutsprocesser

- elevernas och klassernas sociala utveckling och förståelse för den sociala utvecklingen kan utvecklas genom idrott, och kan då användas även i andra sammanhang.

Kanske kan dessa olika synsätt hjälpa oss att finna en balans i undervisningen, en bild som ger ett bredare ämne. Det gäller att genomföra en kvalitativ men också kvantitativ fysisk aktivitet där regelbundenheten poängteras.

Även om eleverna på gymnasiet har nått långt i färdigheter och en stegring kanske är aktuell är det viktigt att inte tappa bort leken inom ämnet. Leken ger eleverna en möjlighet att behålla sin naturliga lekfullhet och leklust. I leken finns heller inget tävlingsmoment, ingen som kan misslyckas, bli bedömd eller jämförd. Tävlingsmoment kan användas som stimulans ibland, men det kan vara viktigt att reflektera hur momentet används. Hjärnforskningen lär oss att vi måste ha roligt av och till för att vi skall komma ihåg information och vi behöver röra på oss för att kunna ta in den. Hjärnans utveckling stimuleras vid rörelse. Idrott är ett ämne som kallas praktisk-estetiskt och är viktigt för att det främjar kreativitet och skapande om dess möjligheter tillvaratas. Samtidigt som vi ska lära eleverna mycket är det viktigt att ge utrymme för reflektion över sin inlärning. Forskare menar att detta bland annat fås genom praktiska ämnen som Idrott och hälsa (Ekberg & Erberth, 2000).

Som lärare är det även viktigt att visa respekt för den personliga integriteten. Ämnet kräver en finkänslighet och uppmärksamhet att elever kan känna obehag eftersom kroppen exponeras och lätt hamnar i fokus inom ämnet. Mobbning kan förekomma överallt, men kan bli tydligt inom detta område då samspel i klassen synliggörs. Andra etiska dilemman kan också dyka upp inom områden som ”fair play” och andra ställningstaganden vid konflikter och diskussioner som tydliggör empati och förståelse för andra medmänniskor (Ekberg & Erberth, 2000).

Aktivt deltagande är en grund för ämnets genomförande och en förutsättning för att få ett godkänt betyg. I många skolor kräver detta ombyte och duschning i samband med idrottslektioner och en god inställning kan också vara ett krav för ett godkänt betyg. Trots nedtoningen av fysiska prestationer med teknik och metodik samt tävlingsidrott i skolan får de elever som är aktiva i idrottsföreningar högre betyg. De fysiska aktiviteterna visar sig också till största del vara hämtade från idrottsrörelsen (Quennerstedt, 2006). Detta påstående, anser Sandahl (2005), vara mer komplicerat än så och menar att detta främst gäller bollsporter. Andra populära idrotter förekom inte i lika stor utsträckning. Vissa kanske beroende på materiella förutsättningar, medan det i annat fall fanns en oklar orsak. Han menar

att det framförallt verkar vara vissa idrotters påverkan på idrottsundervisningen som lett fram till deras dominans över undervisningen och inte idrottsrörelsen som helhet. Sedan har de flesta idrottslärare en bakgrund och en förtrogenhet kring vissa idrotter, vilket tillsammans med eleverna, som varit aktiva i idrotter på fritiden, påverkat ämnets innehåll.

Larsson och Redelius (2004) ställer sig frågan: ”Vad ska bedömas?” Elevernas fysiska prestationsförmåga och hur idrotter utövas med metodik, taktik och regler är en del.

Bedömningen innefattar också i många fall deltagande, ombyte, duschning, ha disciplin och vara en bra kompis, vilket inte kan räknas som kunskaper men väl som social kompetens. De anser också att:

…eleverna betygsätts i en hel del saker, men i ganska liten utsträckning i det som den nationella kursplanen stipulerar, såsom exempelvis förståelsen för relationen mellan idrott/fysisk aktivitet och hälsa/en hälsosam livsstil (s. 232).

Quennerstedt (2006) anser att ämnet Idrott och hälsa står vid ett vägskäl vad gäller fokus och innehåll. Debatten om det ska vara ett aktivitets- eller ett kunskapsämne finns där, men han menar att ämnet ska genom olika aktiviteter ”sätta hälsa i rörelse genom att eleverna får möjlighet att lära sig hälsa.” (s. 255)

2.2.1 KASAM - Känsla Av SAMmanhang

Det blir viktigare högre upp i åldrarna att eleverna motiveras med teoretiska kunskaper så att ämnet blir relevant och meningsfullt för alla. Eleverna ska få en kunskap som sträcker sig längre än till motoriska (tekniska) färdigheter. Det handlar om att ge dem medlen för att kunna välja en träningsform de tycker är roligt och utveckla ett eget träningsprogram som är så effektivt som möjligt för deras ändamål. När eleverna går ut gymnasiet ska de kunna värdera och bedöma olika fysiska aktiviteter ur olika perspektiv och kunna svara på sina egna frågor rörande dessa. De ska kunna träna sig själva. Det handlar också om att eleverna ska genomföra ett arbete i framtiden där de känner till skaderisker, hur de ska hantera dem och andra vardagliga händelser som kan behövas kunskap i (Ekberg & Erberth, 2000; Andersson m.fl., 1998; Nilsson, 2003). Att påvisa sammanhang mellan yrkesinriktning och framtida livsstil kan ge större förståelse för behovet av träning. Det kan vara bra att låta eleverna arbeta problembaserat för att klara av denna typ av problem i framtiden (Ekberg & Erberth, 2000).

Skolämnet handlar idag om att ge eleverna kunskap om vad hälsa innebär från ett salutogent perspektiv, d.v.s. en dynamisk process där hälsa utgår från fysiska, psykiska och sociala processer och inte de patogena som handlar om sjukdom och det onormala. Hälsa innebär visst frånvaro av sjukdom enligt Världshälsoorganisationens (WHO) definition, men begreppet i skolan handlar om så mycket mer. Quennerstedt (2006) skriver om hälsa utifrån dessa båda perspektiv i skolan. Utifrån ett patogent perspektiv är hälsa närvarande vid frånvaro av sjukdom medan det salutogena perspektivet ger ”olika grader av hälsa som hela tiden skapas och upprätthålls genom en process” (s. 50). Det är inte olika delar som avgör en människas hälsa utan den totala människans liv eller en dynamisk process i samspel med andra och med sin omgivning. Det är fysiska, psykiska och sociala faktorer som samspelar i hälsoutvecklingen. Antonovskys teori om KASAM behandlar hälsa ur ett salutogent perspektiv. Det ska förstås som ett sätt att bibehålla och utveckla hälsa. Det patogena är dock viktigt att ha med i ett salutogent perspektiv eftersom sjukdomar eller övervikt är viktigt att beakta (Quennerstedt, 2006). Känsla av sammanhang är, enligt Antonovsky, det som gör

världen begriplig, hanterbar och meningsfull, vilket möjliggör hälsoutveckling och ökat välbefinnande. Det vill säga att eleverna lär sig olika träningsformer och genom erfarenhet kan dessa användas i livet och känna att det finns en framtida mening med innehållet (Quennerstedt, 2006; Nilsson, 2003). Kritik finns mot denna teori och metod att mäta hälsa och mer kan läsas i Quennerstedts (2006) bok Att lära hälsa i kapitel 9 (s.191-211).

Inom detta KASAM handlar det också om att göra familjen delaktig och inte bara fokusera på individen. Föräldrar och (särskilt fäder), kamrater och syskon har stor påverkan på ungdomars fysiska aktivitetsmönster och den ansträngningsnivå de väljer, visar många studier. Det handlar om en socialisationsprocess i tidig ålder in i fysisk aktivitet och idrott beroende på omgivningens aktivitetsmönster och livssyn (Lundvall, 2004). Därför påverkar även uppväxtmiljö och socioekonomisk status samt inställning hos föräldrar, kamrater och lärare hur våra elever uppfattar ämnet idrott och hälsa (Engström & Andersson, 1983). Skillnader mellan sociala grupper har setts då det gäller hur stor del av barnen som var aktiva i en förening. Högre social grupp gav högre andel aktiva barn i föreningar. Den del som fortfarande var aktiva vid 40 års ålder var de som tillhörde den högsta sociala gruppen och de som fått höga betyg i idrott och teoretiska ämnen (Engström, 1999).

2.3 Lärarens uppdrag

Läroplanerna har sedan tidigare haft en tydlig målbeskrivning men också en dominerande innehållsdel och ibland även metoder för genomförandet. Det anses nu vara upp till den professionelle läraren att vägleda eleverna mot målet genom den metod som passar bäst för miljön, situationen och de elever man arbetar med (Ekberg & Erberth, 2000). Däremot finns det funderingar kring vad outbildade lärare kan få för konsekvens för elevers lärande och för ämnets status i skolan (Meckbach, 2005). Den bild en lärare har av ämnet och hur läraren tolkar läroplaner resulterar i den undervisning som bedrivs. Det som erbjuds i undervisning blir det innehåll de får erfara vare sig eleverna accepterar, ignorerar eller strider mot det. Men denna bild förändras snabbt i dagens samhälle och det bör läggas stor vikt i lärarutbildningen att dagens ”sanning” kan vara förändrad i morgon och ge verktygen för att kunna omvärdera det egna perspektivet, d.v.s. att vara öppen för nya idéer. Detta eftersom samhället, skolan och verksamheten förändras snabbare nu än förr och målbilden av ämnet måste hänga med i dessa förändringar. Ofta är det den läroplan som var aktuell under utbildningen, som lever kvar hos läraren under dennes yrkesverksamma tid. Det är viktigt att även vi hjälper eleverna att möta framtidens förändringar i detta snabbt omvandlade samhälle. Grunden skapas i skolan och görs ingenting idag kommer mer tid att behövas för att samhället ska gå framåt i morgon.

Ekberg & Erberth (2000) menar, att vi måste tänka över vad vi behöver rusta våra elever för i deras framtida samhälle. Vi måste skapa en egen vision om hur framtiden ser ut och göra upp mål som vi vill uppnå med vår verksamhet. Skolan anses vara den absolut viktigaste miljön för påverkan till fysisk aktivitet eftersom den når alla barn och ungdomar (Meckbach, 2005).

Quennerstedt (2006) menar att:

Lärarens olika val i undervisningssituationen ses på så sätt som ett erbjudande av mening till eleverna, och undervisning betraktas därmed som en skapandeprocess…(s. 25).

Han menar, att det beror på läraren vad som erbjuds och vad som framkommer genom kommunikationen mellan lärare och elev. Lärare har genom det egna genomförandet av lokala styrdokument fått djupare insikt i ämnesinnehållet och hur de ska nå målen men också påverkan genom deras tolkning och egna kontext (Quennerstedt, 2006). De lärare som i en

undersökning ansåg att det skett en förändring av ämnet sedan 1994 har varit med och utformat nya lokala skolplaner. De menade, att de därmed blivit tvungna att fundera mer över innehåll och hur de ska nå målen (Meckback, 2004).

Många idrottslärare visar idag en osäkerhet om ämnet och professionen. Det är därför viktigt att vi tänker över vad ämnet ska innehålla och visa en säkerhet kring sitt eget mål med sitt yrke. För att skapa förtrogenhet för ämnet och legitimitet där vi blir trovärdiga, måste vi tydliggöra att ämnet ger en mängd olika kompetenser.

Dessa kompetenser bygger på fysiska aktiviteter i allmänhet. Grunden för ämnet kan således inte vara de enskilda idrotterna med den metodik och teknik som bedrivs inom respektive idrott. Idrotterna är en del av ämnet, men måste tas för vad de är, nämligen i första hand medel för att nå de mål som finns (Ekberg & Erberth, 2000 s. 72).

Elevmedverkan och elevansvar betonas också ännu mer i Lpf -94 (Ekberg & Erberth, 2000).

För att eleverna ska bli medvetna om innehåll och känna meningsfullhet i ämnet är det viktigt att vi inkluderar dem i planeringen och genomförandet av undervisningen. Detta kanske framförallt blir viktigt när eleverna kommer upp på gymnasienivå, eftersom det sker en ständig progression i ämnet och att eleverna på gymnasiet blir medvetna om vad de bör och hur de ska träna. Den teoretiska förankringen till verkligheten kan därmed tränas och ge en djupare förståelse i olika delar som rör hälsa. Ämnet blir därigenom inte detsamma som tidigare årskurser. Eleverna visar dock, i olika undersökningar, att de tycker att de får vara med och planera ganska mycket men att det elevinflytande de genomför består i, att de får ge synpunkter på redan gjord planering och leda delar av lektioner (Ekberg & Erberth, 2000). De elever som syns och hörs mest kan också ha ett avgörande när det kommer till ämnets dominerande innehåll. Inte minst beroende på att deras intresse för idrott ger dem en vilja att föra fram sin åsikt. Samtidigt skapades idrottsämnet för de inaktiva eleverna vilka har minst att säga till om (Sandahl, 2004).

Trots all den forskning som säger att det är viktigt att röra på sig för hälsans skull, minskar tiden som är ämnad till att genomföra fysiska aktiviteter i skolan. Under den tid eleverna befinner sig i skolan idag borde de, trots mindre tid i ämnet, kunna få större kunskap med hjälp av sina lärare. Karlefors (2002) skriver, att det identitetsproblem som ämnet genomgår idag kan bero på att ämnet har vidgats innehållsmässigt medan det reducerats tidsmässigt.

Hon menar då, att idrottslärarna måste titta till sig själva och inse att innehållet måste sovras och skilja sig från idrottsledare utanför skolan.

2.4 Tidfördelning

Ekberg och Erberth (2000) anser, att ämnet bör integreras mer med andra ämnen för att följa med i förändringen som sker i skolan idag. Att samarbeta ger också mer tid till ämnets teoridel och mötet med miljötänkande och idrott i naturen kan ge uppfyllelse av målen i Lpf - 94 där det står:

Miljöperspektiv i undervisningen skall ge eleverna insikter så att de kan dels själva medverka till att hindra skadlig miljöpåverkan, dels skaffa sig ett personligt förhållningssätt till de övergripande och globala miljöfrågorna, …kan observera och analysera människans samspel med sin omvärld utifrån ett ekonomiskt och ekologiskt

perspektiv” och ”visar respekt för och omsorg om såväl närmiljön som miljön i ett vidare perspektiv (Skolverket 2007a).

Diskussionen om ämnets vara eller icke vara bland de obligatoriska ämnena, framförallt på gymnasiet, började i början på 1990-talet. Sedan ämnet blev obligatoriskt på schemat (1820) har timantalet varierat och sedan 1950 har det stadigt minskat. Detta trots att vi är mer stillasittande och har kunskap om hur viktigt fysisk aktivitet är (Ekberg & Erberth, 2000).

Från 1950-talet har det varit standard att det ska finnas kontinuitet i idrottsundervisningen och tre tillfällen á 40 minuter. Att idrottsundervisningen skulle ske under tre tillfällen i veckan försvann under 1980-talet, medan kravet på 120 minuter (mindre för de yngre) stod sig fram till 1994 då Lpo-94 började gälla. Då tilldelades varje ämne en garanterad undervisningstid istället för en timplan. Det innebär att idrottsämnet fick en totalsumma på 460 timmar som fördelas över undervisningstiden lokalt. Detta är en sänkning av antalet timmar sedan tidigare då ämnet hade 537 timmar. Dock har timmarna för elevens eget val ökat från 112 till 470 timmar och dessutom finns möjlighet att på varje skola överföra 410 timmar från det samhällsvetenskapliga, naturvetenskapliga eller praktisk-estetiska ämnesblocket till andra ämnen. Konsekvenserna blev, trots ökad tilldelad tid till ämnesval, genom att friluftsdagarnas garanterade tid försvann, en stor generell minskning av de fysiska aktiviteterna i skolan regi (Sandahl, 2005).

Andréen (1998) menar att, det tar tid att påverka en människas livsstil. Under högstadiet är eleverna påverkade av varandras åsikter och först i slutet på gymnasiet har de mognat och vågar stå för vad de vill. Andréen anser det förkastligt att bara förlägga idrotten till elevernas första år på gymnasiet då det tar tid att påverka och ändra en dålig vana. Hyddén, Kihl och Wetter (1998) menar också, att det är alldeles för lite tid med att ha idrottsundervisning under ett år på gymnasiet för att hinna ge den kunskap och nå den mognaden eleverna behöver för att inse de effekter deras kunnande kan få. De anser, att det krävs tre års undervisning, vilket de ger ett förslag på hur den undervisningen kan genomföras i deras kapitel. Lundvall (2004) har hittat en studie som visar på försämrad koordinativ förmåga hos elever över tid, vilket anses bero på den minskade undervisningstiden i gymnastik. Teoretiska inslag i undervisningen har gett den redan tidsbegränsade ämnet än mindre tid till praktiskt innehåll, vilket varken elever eller lärare är nöjda med. Larsson och Redelius (2004) anser, att man som lärare kanske måste försöka omvandla de uppdelade begreppen idrott och hälsa till en helhet och kanske se idrott som medlet eller metoden för att uppnå målet som är hälsa.

Det finns argument för att ha längre pass för att hinna med både teori och praktik och inte behöva stressa igenom ett moment. Konsekvensen blir då att all idrott avslutas redan efter gymnasiets första år. Idag ser det lite olika ut hur mycket idrott som finns på skolorna. Studier visar att elever vill ha mer teoretiska studier i idrott, men att de inte vill att ämnet blir för teoretiserat och tid inte tas från det praktiska. Flertalet elever anser det viktigt med mer teori på idrottstimmarna, men de vill samtidigt inte ta tid från det praktiska arbetet. Att ta tid från den praktiska delen till teori anses dock som en nödvändighet för att utveckla ämnet, eftersom eleverna förstår att de behöver röra på sig men de förstår inte varför (Ekberg & Erberth, 2000).

Redan inför undervisningsplanen 1919 hölls det en debatt om att idrottslärarna också skulle vara flerämneslärare. De flesta argumenterade mot detta då de ansåg att ämnet skulle försvagas av andra ämnen som läraren hade och påverka gymnastikämnets klassifikation.

Efter 1977, då tvåämneslärarutbildningen infördes började en större samverkan mellan olika ämnen, medan det nu under Lpo -94 har sjunkit igen. Detta beror, enligt Karlefors (2002) på,

att lärarna prioriterar att jobba med den nya läroplanen, det finns inte heller tid till att planera samverkan och friluftsdagarna - vilka tidigare var en stor källa till samarbete, nu inte längre är obligatoriska - är en stor anledning till att samarbete på skolorna minskat. Ett mål med samverkan har setts som en chans för ämnet att lyfta sin status och ses som ett kunskapsämne.

Hon skriver att samverkan inte alltid anses positivt av eleverna. Eftersom idrottsämnet har så hög status hos eleverna anses inte samverkan vara en metod för att stärka idrottsämnets ställning i skolan.

Karlefors (2002) menar också, att det inte ska behöva kallas för att idrottsämnet är i kris då en omstrukturering har skett och där elevernas lärande är i fokus och inte antalet timmar i enskilda ämnen. Ligger vi idrottslärare kvar och stirrar oss blinda på antalet timmar är vi inte med i den utveckling som sker och vi kan bli än mer isolerade. Hon anser att antalet timmar ska bestämmas efter varje elevs behov. Hon vill ge mer tid till elever som inte är aktiva på fritiden och ge dem möjlighet att vara aktiva med det de själva väljer, på deras villkor efter deras intresse och livsstil.

Vid seklets början hade vi 18 friluftsdagar, vilket har skurits ned enormt eller i vissa fall helt försvunnit på gymnasiet. Tittar vi på antalet timmar har det på många skolor skurits ner med 50 procent (Andréen, 1998). Genom Lpo -94 har tid till planering och genomförande av friluftsdagar på 151 timmar (Lgr -65 garanterat sex till tolv dagar) helt tagits bort (Sandahl, 2005). Detta försvårar även för idrottsläraren, eftersom han/hon måste lära känna fler elever under färre timmar i veckan samtidigt som det i dagens läroplan pratas om att lärarna ska individualisera sin undervisning. Gymnasiets idrottslärare har idag högst undervisningstid i hela skolsystemet. De skolledare som tycker eleverna ska bedriva sin träning på fritiden lever kvar i den gamla gymnastikundervisningen. Ett trendbrott verkar dock vara på väg, menar Andréen (1998) och säger, att ämnets nya riktning har gett ämnet en helt annan ställning.

H. Larsson (2005) menar att, ämnet på senare tid har förändrats till att återgå till Lgr -69 där det står, att det ska vara ett kontinuerligt återkommande ämne under veckan, där de får prova olika idrotter som kan utveckla en kondition, som ger dem en reservkraft efter att skolarbetet är genomfört. Trettio minuter om dagen som nu förordas för grundskolan är ett tecken på detta och målen liknar dem som skolorna nu själva ska formulera för att legitimera ämnets plats i skolan.

2.5 Gruppindelning

När särundervisning kom vid seklets mitt, var den dominerande delen för tjejerna att det skulle vara estetiskt med gymnastik, rytmik, simning och en del bollspel som innehåll där målet var att forma en kvinnlig kropp (Quennerstedt, 2006). När samundervisningen kom genom 1980 års läroplan kom den manliga ämneskulturen att ta över för att gälla alla med bollspel som dominerande idrott (Quennerstedt, 2006; Lundvall, 2004). Meckbach (2004) anser, att simning, dans och gymnastik får för lite utrymme medan bollspel och bollekar dominerar undervisningsinnehållet. Tittar man på dessa idrotter och jämför det med de idrotter som är mest omtyckta av eleverna, ser man snabbt att tjejernas favoriter inte är lika mycket representerade på idrottslektionerna (Sandahl, 2004). Tjejerna vill ha mer aerobics och musikprogram och killarna mer bollspel (Redelius, 2004).

Redelius (2004) undersökning om gruppindelning visar, att ungefär hälften av både tjejer och killar vill ha samundervisning (lite färre del hos tjejerna). De är också en jämn fördelning mellan tjejer och killar då det gäller att de vill kunna ha sär- och samundervisning vid olika tillfällen. Tjejerna vill se fler andra lösningar på gruppindelningar som t.ex. intresse. Väldigt

få ville ha särundervisning hela tiden. I många fall anser lärare att det vore bättre att skilja på killar och tjejer i undervisningen beroende på deras olika fysiska förutsättningar och intressen.

Nationella utvärderingar av skolan visar att flickor får högre betyg än pojkar i alla andra ämnen än Idrott och hälsa. Framförallt gällde detta det högsta betyget – mycket väl godkänt - MVG.

Forskningsrapporter visar att elever rör sig allt mindre och att framförallt flickor från de senare skolåren väljer att inte delta i Idrott och hälsa. Lärarna visar i undersökningen att de ibland vill genomföra särundervisning eftersom tjejerna missgynnas och deras intressen åsidosätts (Meckbach, 2004). Men frågan är om det är tjejerna i stort som missgynnas.

Positivt inställda tjejer till ämnet visar mera likheter med positivt inställda killar. I vissa fall råder det större skillnader inom könen och om man ska prata om att ämnet sker på någons bekostnad så verkar de elever, som inte har så stor erfarenhet av idrottsrörelsens föreningsbundna verksamhet, drabbas mest (Redelius, 2004).

2.6 Skolidrott vs föreningsidrott

Idrottandet för eleverna kan utföras av olika anledningar. En del tycker om tävlingsmomentet som oftast innefattas av föreningsidrotten. Andra elever utför aktiviteter eftersom de tycker att det är roligt och tillfredsställande. Skolans verksamhet finns till för alla elever vare sig de är tävlingsmänniskor eller inte. Vi bör därför vara medvetna om att de som är fysiskt aktiva är det av olika orsaker och detta bör påverka den verksamhet vi bedriver (Ekberg & Erberth, 2000). Tävlingsidrotten inom ämnet har dock tonats ned och Andréen menar, att ”de som vill tävla har ju möjlighet att göra det på klubbnivå på fritiden” (1998, s. 74). I skolidrotten är det inte att vinna som är det viktigaste utan att lära sig någonting och ha roligt tillsammans med andra i en positiv och avspänd atmosfär.

En viktig del som berörts tidigare är att tydligt definiera ämnet så att alla förstår innebörden.

För många kan det vara av vikt att förklara att skolidrott inte är detsamma som föreningsidrott för att skapa förståelse för innehåll och genomförande samt att motivera elever (även de annars fysiskt aktiva eleverna). Däremot kan det vara av stor vikt att samarbeta med lokala föreningar i större skala än tidigare. Friluftsdagar kan anordnas tillsammans, föreningarna kan få lyfta fram sin verksamhet och tillsammans kan vi peppa för ett aktivare liv. ”Idrottsrörelsen är en ovärderlig tillgång i vårt samhälle” (Ekberg & Erberth, 2000 s. 42). Det är också viktigt att vi särskiljer oss från föreningsidrotten och visar att vi kan ge andra kunskaper än bara att motoriskt och fysiskt förbättra sig i olika aktiviteter och framförallt inte bara inom en.

Larsson och Redelius (2004) menar, att de vid intervjuer med lärare och elever uppfattar ämnet Idrott och hälsa likna fritidsidrotten och tävlingsidrotten, medan lärare i skolan anser att det finns en tydlig skillnad mellan skolan och fritidens idrottande. Lärarnas syn delas inte med elevernas syn på ämnet, vilket enligt Larsson och Redelius (2004), kan bero på att lärarna inte förklarar sina intentioner med undervisningen och inte visar hur idrotten kan vara meningsfull på ett annat sätt.

De som inte är aktiva inom någon förening eller utför spontanidrott på fritiden kommer sällan i kontakt med idrotter och hamnar i många fall efter i dessa sporter vilka är mycket populära och där många kan det mesta om hur de ska spelas och har en viss utvecklad färdighet i utförande. De som inte har den fördelen när skolan börjar kan därmed uppleva idrotten som något negativt, om de alltid hamnar efter när bollsporter utgör en så stor del i undervisningen.

Det är viktigt att vi ger alla elever en positiv och bra upplevelse av idrott, då det kan påverka

deras fortsatta inställning och framtida utövande av fysisk aktivitet. Att individuella idrotter är mycket populärare hos flickor än tävlingsinriktade lagspel kan också vara bra att tänka på vid planeringar (Ekberg & Erberth, 2000).

Ungdomarnas idrottsvanor förändras över tid och enligt B. Larssons (2005) undersökning har det på senare tid visat sig att lagidrotter tappar i medlemmar medan de individuella idrotterna, som t.ex. gympa, aerobics för flickor och tennis och golf för killar, ökar. Tendensen till att medlemskap i föreningar har minskat visar sig nu avta och tjejer idrottar i större utsträckning än pojkar i organiserad form utanför idrottsföreningar.

2.7 Forskning kring elever och lärares tankar om ämnet

Den medicinska kunskapen som varje människa idag innehar, som säger att vi måste röra på oss för att kroppen ska fungera som den ska, verkar ha något större inflytande på den fysiska aktivitetsnivå vi genomför (Larsson, H., 2005). De som tränar har ökat sin träningsmängd men de som inte är fysiskt aktiva är större till antalet. Studier visar också att vid jämförelser med svenskar i 15-18 års ålder med samma grupp för 20 år sedan har fått en försämrad kondition, medan de som tränar har höjt sina konditionsvärden. Gruppen otränade och gruppen med verkligt dåliga värden har blivit större. Ekberg och Erberth (2000) visar samtidigt på att personer över 15 år motionerar mer än för 15 år sedan. Den stora skillnaden är dock att denna undersökning menar på att hälsotillståndet ändå inte förbättrats beroende på dryckes- och kostvanor, vilket kan relateras till den ökade övervikten hos ungdomar.

Livsstilsförändringen när det gäller motion verkar vara på väg att förbättras medan kosten inte riktigt hänger med i denna förändring. Tendensen är också att eleverna blir mer och mer inaktiva ju äldre de blir (Engström & Andersson, 1983). Flickornas aktivitetsnivå har en tendens att minska mer (2,5 gånger) än killarnas mellan åldrarna 6 till 17. (Ekberg & Erberth 2000) Kanske är det därför det finns en tendens till att fler flickor har betyget IG, enligt Redelius (2004). Däremot anser Andréen (1998), att problemet inte verkar vara inställningen till ämnet utan skoltrötthet. Sämre betyg kan också bero på att eleverna känner större krav på fysiska prestationer i samband med betygsättning. En annan orsak, som Ekberg och Erberth påpekat ovan, kan vara att eleverna upplever idrottsämnet för likt föreningsidrotten. Elever som inte är aktiva i föreningslivet är i större utsträckning skeptiska mot ämnet (Larsson &

Redelius, 2004).

Utifrån många studier av mål och syften med Idrott och hälsa visar lärarenkäter och intervjuer att lärarna tycker ämnet ska

…ge rekreation, att ha roligt genom fysisk aktivitet, rörelseglädje, ett bestående intresse för fysisk aktivitet, att lära sig och få prova på olika fysiska aktiviteter, fysisk träning samt ett positivt förhållande till den egna kroppen (Quennerstedt, 2006 s. 30).

De tar också avstånd från tävling och konkurrens i ämnet. Vad eleverna anser att de lärt sig speglar också vad lärarna vill att eleverna ska lära sig. Eleverna anser sig fått veta

…hur olika idrotter går till, att samarbeta samt sådant de kan ha nytta av” och ”att man mår bra av att röra på sig, att ta hänsyn till både pojkar och flickor samt hur man kan förbättra sin kondition (Quennerstedt, 2006 s. 31).

Lärare som undervisar i de yngre åldrarna betonar oftare lek, motorisk utveckling, rörelseglädje och lust att röra på sig som viktigt, medan lärare som undervisar de äldre framhåller teoretiska och praktiska kunskaper, fysisk och psykisk hälsa samt social träning.

Däremot framträder inte dessa olika delar av ämnet som någonting som sammanfaller med hälsa. Aktiviteter som inte blir fysiskt effektiva ur ett träningsperspektiv som visar på hälsa får inte samma prioritet. Naturmöten, diskussioner om hälsofrågor eller estetiska värden är exempel på aktiviteter som inte privilegieras. Detta samtidigt som hälsa framställs som den teoretiska delen av ämnet och som ska legitimera ämnet. Däremot kan träningslära, ergonomi, idrotts- och arbetsskador i form av små mikroteoripass ske så länge lektionen har hög aktivitet och är träningseffektiv (Quennerstedt, 2006).

En utvärdering av skolan (Eriksson m.fl., 2003) visar att elever på gymnasiet tycker att ämnet är mindre viktigt än yngre årskurser och färre tycker också att de lär sig någonting. Ekberg och Erberth (2000) har tittat på den nationella utvärderingen av olika ämnen, gjord av Skolverket 1993, där eleverna t.ex. tycker att Idrott och hälsa är ett ämne som nästan ger minst kunskap av alla ämnen i skolan. Idrottsämnet får bra betyg i övrigt, men hamnar också på 11:e plats av 22 ämnen då det handlar om nyttan för framtiden. Kanske ser vi fortfarande här ett resultat av att kunskap – förtrogenhets- och färdighetskunskaper värderas lägre än fakta- och förståelsekunskaper. Dessa två faktorer poängteras i hög grad i läroplanen och kursplanen för Idrott och hälsa och utvärderingens resultat kan inte vara ett bra betyg för lärare i ämnet. Det finns, trots den övervägande positiva attityd till ämnet, alltid en grupp elever i alla undersökningar som har negativa attityder till ämnet och kanske kan vi finna svaret till varför i nämnda faktorer (Ekberg & Erberth, 2000).

Enligt Quennerstedt (2006) har undersökningar kommit fram till att elever anser att ämnet idag innehåller ett stort utbud av fysiska aktiviteter medan en stor del också framhäver att ämnet har stor fokus på bollsporter och ju äldre elever desto mer bollspel. Däremot säger en annan utvärdering av skolan, enligt Eriksson (2003), att fokus på bollaktiviteter har minskat då 80 skolor av 214 har bollaktiviteter som vanligaste aktivitet. Studier visar att aktiviteter som dans, friluftsliv, simning och orientering, vilket framhålls i kursplanerna, inte får lika stort utrymme. Dessa idrotter är också en del av dem som av Riksidrottsförbundet anses vara de svåraste momenten att genomföra i undervisningen (Quennerstedt, 2006).

Majoriteten av eleverna i Sverige är nöjda med ämnet, medan en tendens till att andelen flickor är mer missnöjda. De som är mest positiva till ämnet uppfattar utmaningar, tävlingar, lagsporter och idrott som något positivt och de får möjlighet att utvecklas. Samma orsaker anges för dem som inte tycker om ämnet, vilket får dem att känna sig inkompetenta, frustrerade, tvingade att delta och får negativ feedback av lärare och de känner sig allmänt ointresserade och obekväma (Lundvall, 2004). Elever som upplever att ämnet fortfarande går ut på att prestera känner sig ofta osäkra och upplever sig dåliga och intar därmed en passivare hållning vid idrottslektionerna medan de borde vara dem som tar tillfället i akt att få lite fysisk aktivitet. Redelius (2004) anser att:

För att kunna nå de elever som är mest betjänta av undervisningen i idrott och hälsa måste ämnets popularitet kanske sättas på prov, eftersom det då sannolikt krävs att man hittar andra former för undervisningen och också ett annat innehåll, vilket kanske inte direkt svarar mot de idrottsaktiva barnens förväntningar. Att bryta bollspelsdominansen kan vara ett sätt – liksom aktivt arbeta med frågor som: Vilket ämnesinnehåll stimulerar till fortsatt fysisk

aktivitet? Hur ser den undervisning ut som ger alla elever en positiv självbild? (s. 172).

Redelius (2004) sammanfattar sin undersökning med att konstatera att:

elever med negativ inställning till ämnet idrott och hälsa i högre grad än andra elever.

- Anser att flickor och pojkar inte alltid ska ha idrott tillsammans - Tror att både deras mamma och pappa tycker att ämnet är mindre viktigt än skolan övriga ämnen

- Har lägre betyg i ämnet

- Har en låg tilltro till sin egen förmåga och vad de tror om att kunna klara av

- Inte är medlemmar i en idrottsförening eller i aktiviteter som leds av en ledare

- Inte uppfattar sig som en person som blir svettig och andfådd flera gånger i veckan. (s. 170)

Forskningen visar tendenser till att grunden för eleverna att bli aktiv i deras framtid är att upplevelsen i skolidrotten är en positiv upplevelse. För att de ska få ett positivt förhållningssätt till idrott och att de blir aktiva i vuxen ålder åberopas att de fått tidig idrottslig erfarenhet och socialiserats in i idrotten tidigt (Engström & Andersson, 1983). En studie kring idrottsämnet visade att brist på glädje gav negativa attityder. Framförallt gällde det aktiviteter relaterade till kondition med löpning, långdistans och tester av kondition. Samtidigt anses det viktigt att eleverna får röra på sig med en aktivitet som utvecklar den aeroba förmågan. Ett vanligt kriterium för detta är att det måste ske någon fysisk aktivitet som ger en hjärtfrekvens på över 140 slag/minut under 15 minuter i sträck. Elever som visade mer positiv attityd och kämpade mer var de som redan tidigare hade goda färdigheter och därmed fick bättre träning av syreupptagningsförmågan (Ekberg & Erberth, 2000).

Det är dock inte entydiga forskningsresultat. På slutet har undersökningar haft svårt att visa på att barn som är fysiskt aktiva i tidig ålder även blir det som vuxna. Å andra sidan finns det andra undersökningar som menar att det är osannolikt att inaktiva barn blir aktiva i vuxen ålder. För att skapa positiva attityder till fysisk aktivitet och ämnet Idrott och hälsa handlar det, enligt en undersökning, om att eleverna vill känna förbättring av hälsan, ha en meningsfull fritid, bli trött och andfådd, känna ett mentalt välbefinnande, känna glädje, få en förbättring av den fysiska kapaciteten och utveckla en god kroppsuppfattning (Ekberg &

Erberth, 2000).

Förskjutningen från krav på en given minsta hjärtfrekvens under en given minsta tidsrymd till fysiska aktiviteter i allmänhet för att klassas som fysisk aktivitet, verkar inte ha slagit igenom hos idrottslärare. Detta är en stor del i att elever är missnöjda med ämnet. De är intresserade av fysisk aktivitet men inte bollsporter. Vi måste finna eleverna och individualisera undervisningen sägs det och samtidigt ger vi dem inte utrymme att genomföra den fysiska aktivitet och den vardagsmotion som kan åstadkommas och borde uppmuntras utan vi bedömer den mindre värd (Ekberg & Erberth, 2000).

H. Larsson (2005) tolkar en annan undersökning av Lars-Magnus Engström som att det inte finns något större samband mellan att aktiva ungdomar i föreningar skulle vara mer aktiva som vuxna, vilket andra undersökningar pekat på. Detta menar han beror på att den aktivitet

som erbjuds i ungdomsåren inte erbjuds i vuxen ålder eller att andra lockas till aktiviteter de inte tyckte om i ungdomsåren. Därmed anser han att det inte finns någonting som säger att kunskap om att det är viktigt att röra på sig eller hur en positiv eller negativ attityd till att röra på sig påverkar rörelseaktiviteten i vuxen ålder.

Riksidrottsförbundet (Eriksson, 1996) skriver i rapporten En beskrivning av idrotten i skolan, att idrottsprofilering och elevval i skolan enbart gynnar de redan ”frälsta” och de som verkligen behöver fysisk träning väljer någonting annat. Studier visar också att elever som var fysiskt aktiva hade bättre studieresultat än de som var mindre aktiva. De som tränade 3-4 ggr/vecka hade också bättre studieresultat än de som tränade mer eller mindre. Ekberg och Erberth (2000) skriver att gymnasieelever på de teoretiska programmen har större fysisk kapacitet än elever på praktiska program, vilket gäller både tjejer och killar.

Nilsson (2003) skriver i sin avhandling om en undersökning som visar på att elever (15 år) som inte tycker om att gå i skolan och bedömer sin framgång som under genomsnittet (skolalienation) har större risk att vara rökare, dricka alkohol, motionera mindre och ha ohälsosamma matvanor. Hon menar alltså på att hälsa hänger samman med skolframgång och riskbeteende med skolalienation. Nilsson (2003) funderar över om skolan är hälsofrämjande eller om den skadar hälsan.

3 Metod

Enligt Arfwedson (2005) i Didaktiska examensarbeten i lärarutbildningen för förskola, grundskola, fritidshem, gymnasiet etc. avgör forskningsfrågans art lämpligt arbetssätt. Därför valdes denna kvalitativa metod för att komma djupare in på elevernas funderingar kring ämnet och lösningen har visat sig vara bra för det syfte jag haft och den undersökning jag gjort. Detta avsnitt avser förklara mitt genomförande av framförallt intervjuerna och enkäterna men också litteraturundersökningens genomförande.

3.1 Skolkontakt

Vid efterfrågningar om elever som skulle kunna tänkas delta i en intervjuundersökning, märkte jag också att det skulle bli ett tidskrävande jobb att hitta 80-100 elever, som fått IG i Idrott och hälsa, att dela ut enkäterna till. Att dela ut enkäter där endast en eller två fortsätter att fylla i är också ganska utpekande, då alla elever i klassen blir medvetna om vad det handlar om. Eleverna som går på skolan har också fortfarande möjlighet att läsa upp betyget och skolan jag först vände mig till ansåg inte betygen offentliga förrän eleverna lämnat skolan. Därför ansåg jag att valet av att intervjua elever var rätt väg att gå. Jag kontaktade först rektorn på skolan, vilket Ejlertsson (2005) rekommenderar i boken Enkäten i praktiken.

Han rådde mig att få kontakt med eleverna via deras idrottslärare och vidare genom deras mentor fick jag hjälp med att hitta dem. Jag letade även upp vissa elever via deras schema.

Efter att intervjuer genomförts på denna gymnasieskola i Norrbotten, visade det sig att en schemaläggning varit en avgörande faktor för vissa elever och varför de i många fall valt att inte gå på idrottslektionerna. Det blev därför aktuellt att försöka jämföra denna faktor på en annan skola. Därför vände jag mig också till en gymnasieskola i Västerbotten för att genomföra samma antal intervjuer där. Rektorn informerades och genom administrationen fick jag ut betyg från denna skola och rektorn skrev ut scheman för de klasserna som eleverna gick i.

Idrottslärarna kontaktades även i efterhand, eftersom jag ville få svar på hur det egentligen såg ut på skolan med tidsfördelningen och vad som hade gjort att de valt att fördela tiden på det sätt de gjort. Resultaten av de svaren bekräftade de flesta svar jag fått av eleverna och finns med under intervjusammanställningen.

3.2 Intervjuer och enkäter

Innan intervjuerna har jag informerat eleven om att det är frivilligt att delta, om hans/hennes anonymitet och att materialet kommer att hanteras konfidentiellt. Detta genom att ingen har tillgång till min dator eller mobil. Inspelningen på mobilen kommer att sparas tillsammans med utskrifterna av intervjuerna på papper beroende på att de ska finnas om någon vill granska min undersökning. Papperna och den enkät (Bilaga 1) som eleverna besvarat i samband med intervjun kommer att hanteras med största försiktighet, vilket är upplysningar jag fått från Backman (1998). Individen har jag skyddat genom att inte ta med namn eller skola de studerar vid. De benämns med kön med hjälp av fiktiva namn som genom tabellen kan kopplas till länstillhörighet (skola A - Norrbotten eller B - Västerbotten). Benämning av kön ville jag ha med för att påvisa den skillnad som kan finnas. Namnen är även satta för att kunna få ett sammanhang över en persons sammanlagda åsikter kring ämnet. Detta är mest till för att kunna genomföra mina tolkningar och min diskussion samtidigt som resultatet tydliggörs. Jag har även informerat eleverna om vilken skola jag kommer ifrån, vad undersökningen syftar till och frågat om de vill kunna kontakta mig på något sätt efter detta eller om de vill signera min utskrift av intervjun, allt enligt riktlinjer från Ejlertsson (2005) och Backman (1998).

Eleverna har varit mycket tillmötesgående och kunnat genomföra intervjuerna i stort sett omgående vid förfrågan. Därmed har inget bortfall kunnat räknas då eleverna direkt tillfrågats. Sammanlagt bygger studien på tio intervjuer med elever som fått IG i Idrott och hälsa A-kursen. De har avsatt ungefär fyrtio minuter för att delta och har till synes varit ärliga, enligt min egen bedömning, som gjorts med tanke på att de villigt framfört sina åsikter och tankar kring ämnet. Vid intervjuerna har frågorna (Bilaga 2) inte alltid lästs rakt av utan det har blivit mer av en dialog, där jag hela tiden haft i åtanke att inte använda svåra ord eller påverka dem på något sätt och förbli neutral/objektiv inför deras svar. Detta kan dock aldrig garanteras. De fick läsa kursplanen i Idrott och hälsa A (Skolverket 2007b) (Bilaga 3) efter några frågor och sedan besvarades frågor kring kursplanen. Vid detta tillfälle kan de ha känt att de inte ville läsa så ingående för att göra klart intervjun eller att det kändes stressande att någon sitter och väntar på dem. Jag gav dem dock frågeställningarna de skulle besvara innan de läste kursplanen för att underlätta att svara och sagt att de finns obegränsat med tid för dem att läsa kursplanen. Vi har vistats i klassrum och mindre eller större konferensrum, där vi har kunnat stänga om oss och genomföra intervjuerna i en stillsam och anonym miljö. Vid två tillfällen, ett vid varje skola, har intervjun dock avbrutits beroende på att klassrum blivit upptagna. Då vi sedan satt oss ner i en annan lokal har jag alltid sammanfattat det som sagts på slutet och vi har gått vidare utifrån det.

Enkäten kom till beroende på att jag ville få lite bakgrundsfakta om några frågor mest rörande deras sociala bakgrundsförhållanden samt familjen och kamraternas aktivitetsnivå. I ett annat examensarbete uppmärksammade jag att studenterna som skrivit om ett snarlikt ämne hade ansett att en analys av elevernas uppväxtförhållanden och relationer mellan föräldrar och kompisar hade varit intressant. Jag tänkte också att det kan vara bra att mjukstarta med att fylla i ett lätt formulär på en sida för att de ska få komma till ro inför intervjun. Frågorna skulle dock ha behövt vara fler för att se på detta mer ingående. Därför gör jag ingen djupgående analys kring detta, men anser enkäten användbar, relevant och resultatet intressant

utifrån mitt undersökningssyfte. Huvudsyftet var heller inte att prata kring dessa frågor utan jag ville avsätta mest tid för att kunna besvara de större frågorna rörande idrottsämnets innehåll och elevernas tankar kring det. Enkätfrågorna var också frågor som inte behövde uttömmande svar eller krävde följdfrågor. Enkäten är sammanställd i en tabell för varje skola.

Det interna bortfallet vid två frågor kan ses i tabellen och är förklarat i texten samt markerat med *.

Telefonintervju fördes även med en idrottslärare från varje skola, som berättade om respektive skolas tidsfördelning och orsakerna till varför det såg ut som det gjorde. Lärarna blev tillfrågade då jag inte fått överensstämmande svar av eleverna. De kom oftast inte ihåg hur det sett ut. Skola A ansåg att deras val att ha blockundervisning var mycket avgörande för den kvalitet de kunde erbjuda eleverna. Blockundervisning innebär att skolans idrottslektioner börjar och startar samtidigt, vilket gör att eleverna kan få större valmöjligheter vid samarbete med andra klasser på lektionerna. Då kan de ta vara på alla lärares specialkompetens.

3.3 Urval

Urvalet har skett efter vilka som fått IG i Idrott och hälsa A och utifrån det har jag gjort ytterligare en utsortering baserat på en fördelning mellan kön, utbildningsprogram och lärare i Idrott och hälsa A. Flickornas aktivitetsnivå har en tendens att minska mer (2,5 gånger) än killarnas mellan åldrarna 6 till 17. (Ekberg & Erberth 2000) Kanske är det därför det finns en tendens till att fler flickor har betyget IG, enligt Redelius (2004). Därför har fler tjejer intervjuats för att få en större kunskap kring deras syn på ämnet. Fördelningen ligger på sju tjejer och tre killar. De program som hade flest elever med IG var också de program som jag valde elever från. Eleverna återfinns i Omvårdnadsprogrammet (Aina), Handelsprogrammet (Anna, Anton och Arla), Elprogrammet (Bo), Ledarskapsprogrammet (Berit), Barn och fritidsprogrammet (Bea, Britta och Bodil) och Industriprogrammet (Aron). Eleverna hade tre olika lärare på varje skola. Eftersom alla elever har avslutat Idrott och hälsa A eller deltar i en grupp för att läsa upp ämnet, går de i tvåan eller trean på gymnasiet.

3.4 Trovärdighet

Eftersom metoden varit att sitta ner och intervjua eleverna en och en har det gått smidigt med att få dem att förstå frågorna. Som Arfwedson (2005) skriver ligger intervjumetoden närmast lärarens yrkessituation, där frågor som ställs leder eleverna framåt. Det kallas för den

”explorativa intervjun”, enligt Arfwedson (2005), vilket jag har använt mig av för att få eleverna att berätta så uttömmande som möjligt. Intervjun har startat med en ganska stor fråga - ramfråga - vilket ofta har lett till att de har besvarat flera på en gång. Jag har dock skrivit ut intervjun där svaret kommit fram under rätt fråga. Eleverna har inte blivit tvingade att delta och de har inte haft någonting annat som de ansett viktigare. Tid har getts till att besvara frågorna och största försiktighet har vidtagits för att inte leda eleverna mot svaret utan väntat ut vad de vill ha sagt.

Syftet med undersökningen har varit att behandla en viktig fråga för idrottslärare eller andra yrken inom samma område. Arfwedson (2005) skriver att det kan vara bra att använda sig av den tolkande traditionen (hermeneutiken) eller den socialkonstruktivistiska traditionen och inte den positivistiska eller behavioristiska teorin när didaktiska examensarbeten ska skrivas.

Detta beroende på att det handlar om en värld där människor förändras och det inte går att finna en verklighet eller generalisera svaren, vilket finns som krav inom naturvetenskapen.

Tolkningen av resultatet har presenterats på ett så tydligt sätt som möjligt eftersom det, enligt Quennerstedt (2006), är avgörande för trovärdigheten. Han menar att hög kvalitet kommer av