AD 1999 nr 72
Bolags skadeståndstalan gentemot en tidigare verkställande direktör ansågs avse skadestånd enligt 15 kap aktiebolagslagen varför Arbetsdomstolen kunde pröva talan i sak. Bolagets kvittning av
verkställande direktörens lön för motfordran avseende skadestånd ansågs inte vara tillåten eftersom det var uppenbart att motfordran inte var klar och förfallen.
Infosoc Rättsdata AB har valt att kommentera nedanstående avgörande genom följande referat.
En man var sedan år 1979 anställd hos Superfos Emballage Aktiebolag. Våren 1986 utsågs han till verkställande direktör för bolaget. I december 1988 undertecknade verkställande direktören en
pensionsförsäkring hos Wasa Försäkring som avsåg honom själv och som skulle bekostas av Superfos.
I juli 1996 sade Superfos upp verkställande direktörens anställning. Enligt uppsägningsbeskedet upphörde hans förordnande som verkställande direktör omedelbart och han befriades från arbetsplikt under uppsägningstiden.
Efter ansökning hos kronofogdemyndigheten genomförde Superfos kvittning i verkställande direktörens lön under uppsägningstiden under åberopande av en motfordran avseende skadestånd. Superfos erlade inte heller under uppsägningstiden några försäkringspremier för verkställande direktörens pensionsförsäkring i Wasa.
Tvist uppstod mellan parterna angående kvittningen och Superfos rätt till skadestånd.
Verkställande direktören väckte talan vid tingsrätten och yrkade att Superfos skulle förpliktas att till honom utge bland annat innehållen lön och allmänt skadestånd. Verkställande direktören yrkade dessutom att domstolen skulle fastställa att Superfos vid vite skulle erlägga visst belopp avseende pensionspremier. Som grund för yrkandet angav verkställande direktören att Superfos inte enligt kvittningslagen hade rätt att genomföra kvittning på sätt som skett och att bolaget var skyldigt att betala pensionspremier till Wasa även under uppsägningstiden.
Superfos bestred yrkandena och väckte i sin tur talan vid tingsrätten och yrkade att verkställande direktören skulle förpliktas att till Superfos utge skadestånd. Som grund för yrkandet angav Superfos att verkställande direktören inte hade haft rätt att teckna pensionsförsäkringsavtalet själv och att han därför var
skadeståndsskyldig gentemot Superfos. Superfos angav vidare att bolaget hade rätt att genomföra kvittning på sätt som skett.
Verkställande direktören bestred yrkandena och yrkade i sin tur att Superfos talan om skadestånd skulle avvisas eftersom rättegångshinder med hänsyn till aktiebolagslagens regler förelåg.
Tingsrätten förpliktade Superfos att till verkställande direktören utge bland annat innestående lön och fastställde
Källa: Arbetsdomstolen
Målnr/Dnr: 1997-B 181
Beslutsdatum: 1999-06-02
Organisationer: Superfos Emballage AB
att Superfos hade att till verkställande direktören utge pensionsförsäkringspremier. Superfos talan avseende skadestånd avvisades delvis och bifölls delvis.
Båda parter överklagade till Arbetsdomstolen. Domstolen avgjode målet i överklagade delar vilka avsåg dels om rättegångshinder förelåg beträffande Superfos skadeståndstalan, dels om ansvarsfrihet hade beviljats verkställande direktören för samtliga verksamhetsår som avsågs med Superfos skadeståndstalan, dels om verkställande direktören var skadeståndsskyldig genom att på bolagets vägnar teckna
pensionsförsäkringsavtalet för egen del samt dels med vilket belopp bolaget hade att utge allmänt skadestånd för brott mot lagen om arbetsgivares kvittningsrätt.
Arbetsdomstolen (Koch, Swan, Claesson, Josefsson, Hagman, Ericson, Ewerhard) ändrade tingsrättens dom till verkställande direktörens förmån och förpliktade Superfos att utge ersättning för verkställande direktörens rättegångskostnader i tingsrätten med 189 845 kr och i Arbetsdomstolen med 147 653 kr. Domstolen uttalade följande.
"BOLAGETS FULLGÖRELSEYRKANDEN
Kan bolagets talan upptas till prövning?
[Verkställande direktören] har som domstolen har uppfattat hans talan i denna del i första hand gjort gällande att bolagets yrkanden skall avvisas på grund av att de processförutsättningar som följer av 15 kap.
aktiebolagslagen inte är uppfyllda i detta fall. Bolaget har bestritt att det föreligger hinder mot upptagande av talan.
[Verkställande direktören] var under den i målet aktuella tiden verkställande direktör för bolaget. Ett
skadeståndskrav från bolagets sida mot honom är mot denna bakgrund att bedöma med tillämpning av reglerna om verkställande direktörs skadeståndsansvar i 15 kap. aktiebolagslagen (1975:1385). Domstolen bortser i det följande resonemanget från vad bolaget har anfört som en alternativ grund, nämligen att skadeståndskravet i själva verket avser moderbolagets skada och att ett sådant skadeståndsanspråk inte omfattas av de särskilda regler som följer av 15 kap. aktiebolagslagen. Till den saken återkommer domstolen senare.
Bolaget har som domstolen uppfattat saken menat att dess talan inte skall anses utgöra skadestånd utan återfående av lönebelopp som utbetalats av misstag och att reglerna i 15 kap. aktiebolagslagen därför inte är tillämpliga. Bolagets talan går emellertid ut på att [verkställande direktören] genom en brottslig gärning eller på annat sätt har föranlett bolaget att göra utbetalningarna. Bolagets talan avser därmed enligt domstolens mening sådant skadestånd som avses i 15 kap. aktiebolagslagen. Bestämmelserna i det kapitlet om verkställande direktörs skadeståndsansvar är alltså tillämpliga på bolagets talan.
Av 15 kap. 7 § aktiebolagslagen (domstolen begagnar här och i det följande den paragrafnumrering som gäller fr.o.m. den 1 januari 1999) följer att talan om skadestånd mot verkställande direktör får väckas om majoriteten eller en minoritet bestående av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier vid bolagsstämma har biträtt ett förslag om att väcka en skadeståndstalan eller har röstat mot ett förslag om ansvarsfrihet. Det krävs alltså att frågan har tagits upp på bolagsstämman. Att så har skett är en processförutsättning (såvida talan inte grundas på brottslig gärning, något som domstolen i det följande inte går närmare in på). Om ansvarsfrihet har beviljats, får talan enligt 15 kap. 11 § första stycket ändå väckas under vissa närmare angivna förutsättningar och inom
viss tid. Det är då inte en processförutsättning att frågan på nytt har tagits upp på bolagsstämma, utan det räcker med den behandling på bolagsstämma som förekom då ansvarsfrihet beviljades (se till det anförda prop.
1975:103 s. 779 f samt Kedner-Roos, Aktiebolagslagen, femte uppl. s. 273 ff).
I målet förekommer utredning i form av protokoll från ordinarie bolagsstämmor i bolaget under åren 1989-1995.
Protokollen är i flera fall utformade så att det anges att styrelsen beviljas ansvarsfrihet. Besluten får under de år [verkställande direktören] ingick i styrelsen anses gälla även honom i hans egenskap av verkställande direktör.
Beträffande några år, då [verkställande direktören] inte ingick i styrelsen, framgår det visserligen inte av protokollen huruvida [verkställande direktören] beviljades ansvarsfrihet eller ej. Detta saknar dock enligt
Arbetsdomstolens mening betydelse. [Verkställande direktören] har nämligen själv gjort gällande att han faktiskt har beviljats ansvarsfrihet under samtliga i målet aktuella år. Bolaget har på sin sida vitsordat att det förhåller sig så med undantag för verksamhetsåret 1995; enligt bolaget resulterade behandlingen på bolagsstämman år 1996 i att det inte beslutades om ansvarsfrihet för [verkställande direktören].
Mot bakgrund av det anförda kan Arbetsdomstolen inte finna att det föreligger något hinder mot en prövning i sak av bolagets talan mot [verkställande direktören].
HAR [VERKSTÄLLANDE DIREKTÖREN] BEVILJATS ANSVARSFRIHET AVSEENDE HELA SIN TID SOM VERKSTÄLLANDE DIREKTÖR?
Som redan anförts är parterna ense om att [verkställande direktören] har beviljats ansvarsfrihet avseende sin verksamhet under flertalet av de år som avses med bolagets talan. Såvitt avser dessa år är det därmed en förutsättning för att bolaget skall ha framgång med sin talan att det föreligger sådana förhållanden att beviljad ansvarsfrihet inte lägger hinder i vägen för skadeståndstalan (jfr bestämmelserna i 15 kap. 11 och 12 §§
aktiebolagslagen).
Emellertid grundas bolagets talan även på [verkställande direktörens] verksamhet under år 1995. [Verkställande direktören] har som redan nämnts i målet gjort gällande att han även för detta år har beviljats ansvarsfrihet, något som bolaget har bestritt. Med hänsyn till utformningen av protokollet från bolagsstämman år 1996 kan det mot bolagets bestridande inte anses visat att ansvarsfrihet beviljats för det föregående året. Att så skulle ha skett framstår för övrigt som osannolikt med tanke på att frågan om [verkställande direktörens]
skadeståndsskyldighet redan vid den tidpunkten hade aktualiserats.
Det anförda betyder att domstolen under alla omständigheter har att gå in på en saklig prövning av
skadeståndsfrågan avseende verksamhetsåret 1995. De omständigheter som bolaget grundar sin talan på avseende detta år är desamma som avseende de tidigare verksamhetsåren. Arbetsdomstolen finner mot denna bakgrund anledning att i första hand inrikta sina överväganden på den i målet grundläggande frågan om
[verkställande direktören] såsom verkställande direktör har handlat på ett sådant sätt att han har ådragit sig skadeståndsansvar mot bolaget.
HAR [VERKSTÄLLANDE DIREKTÖREN] UPPSÅTLIGEN ELLER AV OAKTSAMHET VÅLLAT BOLAGET EN SKADA?
Bolaget har i målet gjort gällande att [verkställande direktören] genom att teckna pensionsförsäkringsavtalet med Wasa dels har begått brott - grov trolöshet mot huvudman - genom att missbruka sin förtroendeställning till
skada för bolaget, dels har överskridit sin behörighet och befogenhet och även varit jävig enligt bestämmelserna i aktiebolagslagen.
[Verkställande direktörens] inställning i denna del är att han inte begått något brott och heller inte ådragit sig skadeståndsskyldighet. Han har därvid gjort gällande att han tecknade pensionsförsäkringen sedan
[förhörsperson B] vid deras diskussioner samtyckt till att [verkställande direktören] skulle ha pensionsförmåner av detta slag.
Arbetsdomstolen kan till en början konstatera att bedömningen av vad som förekommit mellan [verkställande direktören] och bolaget skall göras mot den allmänna bakgrunden att det sedan han år 1986 utsågs till verkställande direktör i bolaget inte förelåg något skriftligt avtal i vilket hans anställningsvillkor, däribland
pensionsförmånerna, angavs. [Verkställande direktören] hade mot den bakgrunden knappast anledning att anta annat än att bolagets godkännande av pensionsförmånerna i och för sig kunde göras utan att detta
manifesterades i en skriftlig överenskommelse mellan honom och bolaget.
Av intresse för bedömningen är i första hand det händelseförlopp - kontakterna med [förhörsperson B] - som ledde till att [verkställande direktören] i december 1988 tecknade försäkringsavtalet. Det är i målet ostridigt att det i praktiken var med [förhörsperson B] som [verkställande direktören] hade att diskutera frågor om lönen.
Beträffande händelseförloppet består utredningen av de uppgifter som lämnats av [verkställande direktören], [förhörsperson B] och [förhörsperson H].
[Verkställande direktören] har inför Arbetsdomstolen uppgett i huvudsak följande. Han diskuterade en övergång till pensionsförsäkring i Wasa med [förhörsperson B] första gången i samband med att [förhörsperson B]
besökte Halmstad i november 1988. [Förhörsperson B] angav därvid att han skulle lämna definitivt besked veckan därpå, sedan han förankrat övergången till annat pensionssystem hos ledningen. När de påföljande vecka träffades i Paris fick [verkställande direktören] positivt besked i försäkringsfrågan. Pensionsfrågan var ingen stor fråga i sammanhanget. Utgångspunkten var att försäkringslösningen inte skulle kosta bolaget mer än de pensionsförmåner som [verkställande direktören] redan hade. Tanken var att [förhörsperson B] skulle underteckna de handlingar som skulle ges in till försäkringsbolaget, men på grund av den brådska som uppkom gjorde [verkställande direktören] detta själv när det stod klart att försäkringsbolaget godtog det.
[Verkställande direktören] har vid förhöret inför domstolen gjort ett trovärdigt intryck. Hans uppgifter om att han diskuterat pensionsfrågan med [förhörsperson B] stöds av de uppgifter denne lämnat vid tingsrätten, låt vara att [förhörsperson B] inte kunnat erinra sig att pensionsfrågan diskuterades vid mer än ett tillfälle. Detta utesluter dock enligt domstolens mening inte att det gick till så som [verkställande direktören] har berättat.
[Förhörsperson B] har visserligen uppgett att han, om försäkringslösningen godtagits, skulle ha sanktionerat denna skriftligen och sedan registrerat förhållandet. Det har dock inte framkommit i målet att en sådan skriftlig bekräftelse utgjorde någon förutsättning för det medgivande som [verkställande direktören] ansåg sig ha fått vid samtalet med [förhörsperson B].
Till det anförda kommer vad [verkställande direktören] har uppgett om att han vid tidpunkten då försäkringen tecknades uppfattade den som kostnadsneutral. Hans uppgifter i denna del stöds av [förhörsperson H:s]
vittnesmål. Arbetsdomstolen finner inte anledning att ifrågasätta att [verkställande direktören] vid den aktuella tidpunkten uppfattade saken så att pensionsförsäkringen inte för bolaget skulle föranleda några kostnader som var påtagligt högre än dem som föranletts av hans dittillsvarande pensionsförmåner. Att kostnaderna senare,
särskilt i samband med att löneskatt infördes, faktiskt kom att öka är en omständighet som inte är av betydelse för bedömningen av händelseförloppet i samband med att försäkringen tecknades.
Det anförda talar enligt domstolens mening med styrka för att [verkställande direktören] i varje fall uppfattade saken så att bolaget godtog den föreslagna lösningen på pensionsfrågan. Annat har inte framkommit än att hans bedömning i denna del var befogad. Det kan tilläggas att det framstår som osannolikt att [verkställande direktören] skulle ha tagit upp saken med [förhörsperson B], om han hade haft för avsikt att teckna försäkringen utan att bolaget hade lämnat sitt medgivande. Domstolens slutsats i denna del blir att [verkställande direktören]
i december 1988 hade anledning att utgå från att bolaget i och för sig godtog att hans pensionsförmåner skulle regleras på det sätt som diskuterats.
Vid bedömningen av bolagets skadeståndsanspråk bör också beaktas vad som framkommit om hanteringen av pensionsfrågan under de följande sju åren, dvs. under åren 1989-1995. Av [förhörsperson A:s] vittnesmål framgår bl.a. att kostnaden för [verkställande direktörens] pensionsförsäkring redovisades öppet på ett särskilt konto i varje fall fr.o.m. år 1990 eller 1991, då löneskatten infördes. Hon har också uppgett att [verkställande direktörens] pension låg högt men inte osedvanligt högt, samt att det kom en reaktion, sannolikt från
[förhörsperson D], i samband med att löneskatten infördes. [Förhörsperson A:s] uppgifter stämmer överens med vad [förhörsperson D] har uppgett om att det hade förekommit diskussioner om [verkställande direktörens]
pensionsförhållanden. Enligt Arbetsdomstolens uppfattning tyder mycket på att pensionsfrågan kom upp i samband med diskussioner som ledde fram till att det år 1990 på bolagets sida utarbetades ett förslag till skriftligt anställningsavtal, som bl.a. innehöll pensionsförmåner vilka för [verkställande direktören] var avsevärt mindre förmånliga än dem han hade enligt pensionsförsäkringen hos Wasa. [Verkställande direktören]
undertecknade inte avtalet. Enligt Arbetsdomstolens mening ger händelseförloppet ett ganska klart belägg för att bolaget då var medvetet om och får anses ha godtagit de pensionsförmåner som [verkställande direktören]
faktiskt hade.
Arbetsdomstolen vill i denna del slutligen tillägga att [verkställande direktören] som bolaget har anfört visserligen var jävig enligt bestämmelserna i 8 kap. aktiebolagslagen då han för bolagets räkning tecknade försäkringsavtalet rörande sin egen pension. Det har inte ens påståtts i målet att det förelåg samtycke från bolaget såvitt gäller hans befogenhet att utåt företräda bolaget i samband med att försäkringen tecknades. Den omständigheten att [verkställande direktören] var jävig kan dock, inte minst med hänsyn till vad som
framkommit om bolagets kännedom om pensionsförmånerna under ett antal år efter hans åtgärd, inte i sig föranleda bedömningen att han har ådragit sig skadeståndsskyldighet.
Sammanfattningsvis kommer Arbetsdomstolen till slutsatsen att det i målet inte är visat annat än att bolaget har godtagit de pensionsförmåner som [verkställande direktören] under ett antal år har haft i sin anställning som verkställande direktör.
Det ställningstagande som domstolen nu har kommit till innebär att det saknas förutsättningar för att bifalla den av bolaget väckta skadeståndstalan. Det finns därmed inte anledning att gå in på [verkställande direktörens]
invändningar rörande tidigare verksamhetsår om beviljad ansvarsfrihet och preskription. Inte heller finns det anledning att behandla vad bolaget anfört om att dess talan avser en skadeståndsfordran som övertagits från det danska moderbolaget.
[VERKSTÄLLANDE DIREKTÖRENS] YRKANDEN OM FULLGÖRELSE OCH FASTSTÄLLELSE
Lön och semesterersättning
Att [verkställande direktören] under uppsägningstiden i och för sig hade rätt till de av honom yrkade beloppen avseende lön och semesterersättning är ostridigt i målet. Domstolens ställningstagande i det föregående innebär att bolaget inte har någon motfordran som skulle kunna gå i avräkning mot [verkställande direktörens]
lönefordran. Tingsrättens domslut i denna del skall alltså fastställas.
Allmänt skadestånd för brott mot lagen om arbetsgivares kvittningsrätt
Som tingsrätten har anfört är det enligt lagen (1970:215) lagen om arbetsgivares kvittningsrätt en förutsättning för kvittning i ett fall som detta, när arbetstagaren inte lämnat sitt samtycke, bl.a. att det är fråga om en
motfordran som är klar och förfallen. Enligt Arbetsdomstolens mening är det uppenbart att denna förutsättning inte har varit uppfylld i detta fall.
Vid bedömningen av skadeståndsbeloppets storlek beaktar Arbetsdomstolen följande omständigheter. Det måste ha stått klart för bolaget att den motfordran som åberopades mot [verkställande direktören] inte var kvittningsgill enligt lagen om arbetsgivares kvittningsrätt. Det har därmed varit fråga om ett flagrant
åsidosättande av lagen. [Verkställande direktörens] månadslön under uppsägningstiden uppgick till 51 476 kr.
Bolaget kvittade fr.o.m. november 1995, efter ansökan hos kronofogdemyndigheten samma månad, bort hela lönen med undantag för ett förbehållsbelopp om 11 253 kr per månad. Bolagets kvittning innebar alltså att [verkställande direktören] under uppsägningstiden berövades större delen av sin inkomst från anställningen hos bolaget. Kvittning skedde även i januari 1996 trots att det då inte förelåg något besked från
kronofogdemyndigheten om förbehållsbelopp. Bolagets handlande har mot den angivna bakgrunden innefattat en allvarlig kränkning av [verkställande direktören]. Arbetsdomstolen anser att det allmänna skadeståndet bör bestämmas till 50 000 kr.
Yrkanden om hyresbidrag och telefonersättning
I fråga om [verkställande direktörens] rätt till ersättning för hyresbidrag och telefonersättning finner Arbetsdomstolen inte anledning till annan bedömning än den som tingsrätten gjort.
Fastställelseyrkandet rörande pensionsförmåner
Arbetsdomstolen har i ett föregående avsnitt kommit fram till att annat inte visats än att bolaget har godtagit de pensionsförmåner som [verkställande direktören] under ett antal år har haft i sin anställning som verkställande direktör. Dessa förmåner har därför utgjort en del av [verkställande direktörens] anställningsvillkor. Han har alltså i princip rätt till ersättning med det belopp som krävs för att under uppsägningstiden bibehålla
pensionsförsäkringen enligt avtalet med Wasa. [Verkställande direktörens] fastställelseyrkande sådant detta utformats i Arbetsdomstolen skall därför bifallas. Domstolens förklaring i domslutet kan dock lagligen inte, så som [verkställande direktören] yrkat, förenas med ett vitesföreläggande.
Rättegångskostnader
Superfos har helt tappat det mål vari bolaget framställt sina ersättningsyrkanden, medan vad [verkställande
direktören] tappat i det andra målet endast är av ringa betydelse. [Verkställande direktören] skall med denna utgång i de båda målen erhålla full ersättning för sina rättegångskostnader vid tingsrätten och i
Arbetsdomstolen. Om yrkade belopp råder inte tvist."
