PRECISION
“Tror du att du upp för det här? det kommer inte bli lätt” Frågar en ljuv röst från Radion.
“Ja, jag klarar det” Svarar Vincent tröttsamt medans han spanar byggnaden.
“Bra, Din utrustning ligger ett par hundra meter bort” Svarar November.
Vincent tar ett tungt andetag innan han svarar “Jag trodde dem skulle lämna utrustningen nära min plats?”
Vincents uppdrag är att infiltrera en byggnad som är förklarat misstänkt till
vapenstöld, och hitta bevis. Vincent accepterade detta uppdrag för ett par månader sedan för att det är honoms sista.
“Inte jag som bestämmer” svarar hon.
Vincent vrider huvudet mot solen då den håller på att gömma sig bakom horizonten, samtidigt kollar han på sin klocka. Den är 18:23. Bara sju minuter kvar.
“Du borde vara här, solnedgången är fantastisk”.
“Önskar att jag kunde men” Säger November men blir avbruten av Vincent.
“Du sitter ungefär 34 mil från min plats, jag vet” säger Vincent snabbt, och byter blicken mot byggnaden igen.
Det blir en kort tystnad som varar i en minut.
Tystnaden får Vincent att tänka på November. Dem har känt varandra sedan de var båda var små. Med samtliga små relationer från då och då blir det bara konstigare när dem pratar med varandra. Ofta tänker Vincent på sitt liv, hur det har varit förut.
Speciellt på November. Av någon anledning lyckades båda hamna i samma jobb.
.
Ännu en gång kollar Vincent på klockan. Tre minuter kvar. Nu börjar det närma sig.
“Bara tre minuter kvar” säger Vincent medans han sträcker sig. Han håller ögonen på klockan noggrant från då och då. Om han inte lyckas göra detta exakt 18:30 så misslyckas han.
“Kom ihåg, Du kan bara ta in in genom östra sidan av byggnaden” Säger November.
Medans han lyssnar på November märker han att hans klockar piper, vilket menar att det är dags.
Vincent reser på sig och snabbt lägger märke till att solen kan inte synas längre, bara den blodröda himlen.
“Och Vincent?” utbrister November från radion.
Vincent svarar “Ja?”
“Var försiktig” säger hon.
Det tar ett par sekunder innan Vincent svarar.
“Har jag någonsin varit försiktig?” Svarar Vincent tyst för sig själv.
Det är den, lådan. Där ligger min utrustning. Mitt i mellan två trupper av vakter.
Hur jävla svårt är det att lämna en låda på en bättre plats? Ibland tröttnar jag på detta jobbet. Men nu måste jag tänka på hur jag ska få tag på lådan, det finns ingen tid för att klaga. Lådan ligger mellan två trupper av vakter som vaktar ingången, och av någon anledning är så blinda så dem inte märker den. Kanske för att lådan ligger i en buske? Äsch, jag vet inte. Det kommer bli omöjligt att bara gå rakt fram och ta lådan. Det är totalt fem vakter och alla är bra rustade. Beväpnade med allt från gevär till granater. För att bara vara vakter till en ingång får jag en känsla att det kommer finnas värre inne i byggnaden.
Kanske jag lura vakterna? Måste bara komma på något. En dräkt kanske? Nej, de skulle märkt mig. Det måste finnas någonting runtomkring dem som kan distrahera dem, eller iallafall locka bort dem. Är dem dumma nog om jag kastar en sten? Jag måste försöka.
Jag tittar runtomkring och försöker se om jag kan hitta en stor nog sten som kan få deras distraktion. Efter ett par sekunders letande hittar jag en som värkar bra nog.
Vakterna har inte någon sorts hjälm på sig, vilket menar att dem måste höra det.
Jag siktar ett par meter bort mot vakten sedan kastar jag. Vaktens ögon rör sig bara mot stenens håll. Det värkar som det inte funkar att kasta en sten.
“hmm, inte så dumma alltså..” Skrattar Vincent tyst för sig själv.
Vincent tar en skarpare titt på vakterna. Han märker hur dem greppar vapnen. Dem är inte från polisen eller militären. Dem är legoknektar. Billigt köpta också, troligen är dem kriminella.
Förmodligen resten av dem andra i byggnaden också. Men bara för dem är
legoknektar kan jag fortfarande inte attackera dem. Dem är beväpnade, och jag ska inte ta liv utan en bra anledning. Jag måste också komma ihåg att detta är en undersökning.
Vincent börjar tvivla på hur han ska få sin utrustning tills han tänker på ett annat alternativ. Vakterna är ju legoknektar, vilket menas att dem blir betalade. I och med att dem är kriminella borde det inte vara svårt att lura dem.
Vincent rättar till sina kläder och går fram till Vakterna. Den ena mannen lägger märke till Vincent och riktar sitt vapen mot honom.
“Vad har du för anledning att vara här?” frågar vakten. Vincent märker på hur relativt ung mannen låter.
“Du värkar inte så himla professionell” svarar Vincent.
Vakten blir förvirrad.
“Vad har det med saken att göra?” frågar vakten.
Vincent skakar på huvudet besviken.
“Du har ingen aning om hur man är redo för strid. Du står helt oförberett, håller vapnet helt fel” säger Vincent.
Vakten börjar att bli nervös och istället hotar Vincent.
“Jag bryr mig, stick eller så dör du”.
Vincent suckar.
“Lugn, Jag vet att du inte jobbar kommunt. Du är en legoknekt. Jag kan nämligen offra mer pengar än dem som betalar dig för stunden.” säger Vincent.
Vakten sänker sakta sitt vapen och kollar på resten av vakterna, sedan tittar han tillbaka på Vincent.
“Du kan offra mer? hur mycket?” frågar Vakten.
Vincent skrattar inombords.
“Dubbelt så mycket. Jag kan även göra det för resten av vakterna. Men det finns bara ett sätt att göra det. Du får lämna din plats direkt.” säger Vincent.
Vakten funderar ett par sekunder och säger åt Vincent att vänta. Vincent nickar och vakten pratar med dem andra.
Vincent kollar på sin klocka medans dem andra pratar.
Vakten kommer tillbaka och säger till Vincent;
“Visst, vi tar det. Vart ska vi samlas?” frågar han.
“Ett par kilometer bort, bredvid bowlinghallen” svarar Vincent.
Vakten vilket nu längre inte är en vakt nickar och vinkar åt sina kollegor att dem ska följa med. Legoknektarna går sin väg medans Vincent går mot sin utrustning.
Han säger “Idiot” tyst för sigsjälv.
En G17, Två rökbomber vilket är olika, tårgas och en kniv. Vilket borde räcka.. Precis innan jag stänger lådan helt märker jag att någonting sitter fast på locket. Jag drar av den och tittar på det. Objektet är cylinder format och är ganska tung. En text visas på sidan. Olyckligt är det på ett annat språk.
Vincent trycker igång sin mikrofon och börjar prata.
“November, jag har utrustningen. Men också något objekt jag inte har sätt förut, ligger i lådan”
Radion startas.
“Härligt. Juste, om objektet. Det är en RED, en tidsbomb som släpper ut strålning.
Ingenjörerna ville skapa något som skadar fiender genom väggar utan att det förstör omgivningen. Använd den bara när det verkligen behövs” svarar November genom radion.
Vincent kollar på den medans han svarar; “Kommer inte strålningen skada mig också?”.
“Nejdå, ingenjörerna har byggt in spektrum reflekterande glas i din jacka. Du kommer inte bli skadad” svarar hon.
“Mhm, jag fortsätter in i byggnaden... November, kan du också vara snäll och skicka poliser till bowlinghallen?” säger Vincent medans han stänger av mikrofonen och öppnar dörren in till byggnaden.
“Visst” svarar November snabbt.
Kamerorna är utan funktion. Varför är dem det? Lamporna i byggnaden fungerar perfekt. Det är annorlunda, oftast vill folk se vad som händer. Antar att någonting eller någon har förstört dem. Måste finnas en anledning någonstans. Jag behöver iallafall inte bli orolig om att bli upptäckt.
När jag kommer in i byggnaden blir jag överaskad av en lång korridor, vilket ser ut att leda ungefär hundra meter. Korridoren leder till antingen rum eller flera korridorer.
Jag har ingen karta, vilket menar jag måste hitta ledtrådar till den rätta vägen.
Bredvid väggarna ligger det ett par lådor. Några av dem värkar redan vara öppnade.
Jag vill kolla igenom dem, men vill helst inte skapa massa oväsen. Däremot kan jag ana att dem höll något onormalt.
Det är ganska tyst, då och då hör man människor som går och pratar. Jag inbillar mig ibland att någon ska märka mig.
Några steg in i korridoren ligger det ett medelstort rum. Direkt märker jag att det är någon där inne. Jag hör ljudet, personen sover. Mitt intresse fokuserar på personen som sover. Han bär nycklar vid midjan. Jag får en känsla om att han är
vaktmästaren. Nycklarna kan vara användbara. Ska jag försöka ta nycklarna från honom? Jag måste försöka. Golvet är inte gjort av trä, det gör mig lycklig. Vilket menar att jag tyst kan ta mig fram.
Jag smyger mig tyst fram till vaktmästaren och skär snabbt av nycklarna. Det var lättare än vad trodde. Innan jag går ut ur rummet märker jag någonting. Flera kameror är fortfarande fungerande. Det stressar mig lite. Kameran som leder till ingången är den ända som inte fungerar. Jag tror jag aldrig har haft sådan tur.
Mina ögon byter till en annan skärm. Kameran visar flera personer samlade i ett stort rum. Jag kan inte se så himla mycket, men får en förvarning. Människorna packar upp en massa lådor. Exakt likadana lådor som jag såg i korridoren.
Jag lägger märke till någonting som hänger på väggen bland människorna. Jag lyckas zooma in med kameran. Det tar mig en stund för att förstå vad det är.
Den är ganska stor, lång och orange. Nu förstår jag vad det är. Det är en MOAB. En av dem största ickekärn bomberna av tiderna. En MOAB kan lätt förstöra stora byggnader.
Jodå, visst är det vapen stöld. Detta stressar mig ganska mycket. Istället för att stanna fortsätter jag vidare.
Efter en stund av letande, tror jag att jag hittar den rätta vägen. Ett stort rör som jag inte märkte förut leder ner för korridoren och till källaren. Jag försöker låsa upp dörren. Nyckeln passar perfekt, men innan jag öppnar hör jag en röst från källaren.
Snabbt släpper jag nycklarna. Vilken det än är som är i källaren, måste ha hört ljudet av nycklarna för han närmar sig.
Nu har måste jag välja. Det finns två val. Det första är att snabbt ta mig här ifrån och hitta en annan väg. Det finns tyvärr bara en väg, vilket är källaren. Det andra valet är att vänta på personen och attackera så tyst som möjligt. Det ända valet jag kan ta är det andra.
Snabbt gömmer jag mig bakom väggen och väntar på personen som närmar sig. Jag kan höra ljudet av dörren som öppnas. Personen kliver ut ur rummet. Personen i det här fallet är en vakt, och en kvinna. Jag tvivlar under en sekund, men kommer på att vakten är en legoknekt och precis lika farlig som dem andra.
Innan vakten märker mig lägger jag handen över munnen för att det inte ska låta.
Medans vakten kämpar att komma loss tar jag fram kniven. Jag greppar snabbt tag i nacken och hugger i halsen. Kanske lite dåligt ställe, men det får räcka.
Kniven lyckas ta sig igenom luftstrupen, från och med nu kan inte vakten skrika för hjälp. Eggen på kniven kommer ut ur andra sidan av halsen. Blodet sprutar ut på golvet, och en liten del rinner ner på mina händer. Efter ett par sekunder drar jag ut kniven igen.
Varje gång jag dödar någon känns det hemskt. Denna gången känns det som jag kommer åka till helvetet. Men jag vet att om jag inte lyckas med detta uppdraget hotas flera tusentals civila människor att dö.
Medans vakten kämpar om att få luft, tar jag nycklarna och öppnar dörren till källaren, sedan säger jag:
“Ju mer du försöker andas, dränker du dina lungor i blod” och går ner till källaren.
Källaren luktar krut. Jag antar att dem skapar ammunition här. Efter en titt
runtomkring kan jag bevisa det. Flera tomma hylsor ligger i rader på hyllorna. Ett par säckar är fyllda med texten “Håll elden borta”. Det finns också flera burkar fyllda med salpeter, vilket är bevis nog.
Konstigt nog finns det inga människor. Antagligen så finns det redan svartkrut så det räcker. Allt som behövs är en vakt som bevakar. Vilken nu är död.
Jag fortsätter genom källaren. Efter en stund hittar jag ytterligare en till dörr, vilket jag också kan öppna med nycklarna. Dörren öppnas inte med ett handtag utan ett valv. Det tar ganska mycket styrka att öppna det men jag lyckas. Dörren måste vara riggad till lamporna. Det tänds i rummet. Konstigt nog är rummet helt tomt. Bara ett par stolar ligger vid hörnet. En till dörr göms bakom en pelare. Jag antar att det är den ända vägen. Precis när jag ska ta i handtaget märker jag att flera människor vistas i nästa rum.
Det skulle vara omöjligt att smyga förbi människorna. Jag måste hitta en väg. Min rygg vänds och jag börjar leta runt i rummet. Det tar mig ett tag, men tillslut lyckas jag hitta vägen in till ventilations systemet.
Jag tar ett par stolar och pelar dem på varandra. Sedan kliver jag upp och försöker trycka in migsjälv bland ventilationena. Det är trångt och varmt.
Precis när jag stänger rammen till ventilationen hör jag ett högt ljud. Det är högtalarna.
“Ett lik har hittats bland område A. Håll ögonen öppna och ifall du ser något ovanligt.
Rapportera till en rådgivare” säger en medelåldrig röst. Fan, dem måste har hittat vaktens kropp. Nu måste jag vara riktigt försöktig. Jag glömmer bort att jag hörde rösten och fortsätter vidare.
“Du måste skoja med mig…” viskar jag för mig själv. Ventilationen leder till en treväg.
Alla leder åt olika håll. Jag har ingen aning vilken går vart.
Ifall jag tar fel väg slösar jag bara tid. Jag får fundera. Kanske November kan hitta den rätta vägen? Jag vet redan att hon kommer säga att hon inte kan. Det är ingen mening, jag får helt enkelt gissa. Jag väljer att fortsätta framåt.
Jag vet inte hur, men på något sätt valde jag rätt väg. Jag har nu kommit in till salen jag såg på kameran. Människorna är fortfarande kvar och packar upp lådor. Dem packar upp bomber. Brandbomber mer specifikt. Jag känner igen dem. Vad i helvete ska dem gör med det? Vad det än är, så måste jag stoppa dem. Nu.
“November, är du där?” säger jag i mikrofonen.
“Ja?” svarar hon från radion.
“Dem packar fan Napalm” säger Vincent nervöst.
Det tar ett par sekunder för November att svara.
“Napalm?... Vincent, du måste ta stopp på det här. Hitta personen som ligger bakom detta” säger hon.
“Det ska jag” svarar Vincent snabbt och hoppar ut ur ventilationen.
Ungefär trettio vakter. För många för mig att klara. Jag antar att jag ska använda RED för detta. Men det skulle vara osmart. Vem det än är som styr allt det här skulle bara fly. Jag måste tala med personen först, och jag tror jag vet vem han är. Mina ögon lägger sikte på en man som står och hanterar papper. Jag känner igen honom.
För ett par månader sedan var han arresterad. Men hur kan han vara här?
Jag måste distrahera vakterna…
Jag kommer på att jag kan kanske tänd eld på svartkrutet i det rummet som jag var i förut…
Det här var en jävligt bra plan… I min tanke….
Halva byggnaden håller nu på att brinna till grunden. Jag måste fånga mannen innan han lyckas att rymma och hitta en väg ut. Mina tankar byter till November. Det är just nu November kommer in i leken. Med snabba fingrar lyckas jag få igång mikrofonen och kontaktar henne.
“November, jag kan behöver hjälp” säger jag högt så hon hör.
“Ja, jag märker det! Du får inte rymma, du måste hitta mannen” Säger hon.
Det finns knappt några vägar att gå för att undvika lågorna, jag kan redan känna svetten i min tröja.
“Jag vet, just nu skulle jag behöva dig lokalisera honom!” säger Vincent.
“Jag ska försöka använda en satellit” Svarar November.
Medans jag väntar på ett svar försöker jag undvika elden så mycket som möjligt. Av någon anledning lyckas en Vakt ta sig igenom elden. Han märker mig. Vi står båda och tittar på varandra i ett par sekunder, det är nu han förstår vilken jag är och drar fram sitt vapen. Jag märker direkt att hans vapen är en SA80 vilket kan lätt döda mig på ett par skott. Nu handlar allt om vem som skjuter först.
Med ett ryck drar jag fram min pistol. Jag struntar i att försöka sikta, det tar för långt tid. Tillslut skjuter jag flera skott. Det blir helt tyst mellan oss. Jag tittar upp och märker att jag har träffat honom. Jag vet inte hur, men jag har lyckats att träffa honom i ögat.
Efter någon minut så svarar November igen.
“Han är ungefär tvåhundra meter ifrån din plats, åt väster!” säger hon snabbt.
Jag får lite panik och börjar leta efter vägar öster ut. De flesta dörrar är antingen blockerade eller låsta. Efter att jag springer förbi ett fönster så ser jag faktiskt honom.
Han är påväg mot en helikopter. Nu blir jag ganska sur. Vart fan är polisen och stoppar helikoptern? Det finns ingen tid att tjata. Jag backar ett par steg och tar sats.
Sen kutar jag mot fönstret och hoppar. Höjden är ungefär bara tre meter, vilket jag borde överleva.
Mina ben landar lite fel så jag snubblar nästan, men jag reser mig upp och springer så snabbt jag kan. Nu måste jag improvisera, det är omöjligt att försöka skjuta honom. Det finns inte tillräckligt med tid heller för att fånga honom, han är för långt ifrån. Efter par sekunder kommer jag snabbt på en ide.
Ifall detta misslyckas nu så finns det ingen anledning att fortsätta. Det finns en enormt stor chans att jag gör det.
Jag kutar så snabbt jag kan. Till vänster av mig finns det en trappa, snabbt springer jag upp för den. Vid trappan finns det en stege som jag klättrar uppför . Snabbt rör jag mig mot helikoptern. Nu börjar det närma sig.
Mannen hoppar upp på helikoptern, det är nu planen sätts igång.
Snabbt sliter jag av RED. Mina ögon fokuserar extremt mycket på helikoptern. Jag vet inte hur, men jag har lycka och aktiverar RED. I hela mitt liv har jag aldrig tagit i så mycket. Jag siktar och kastar så stark det bara går.
Svetten rinner ner för min panna. Precision är nyckeln för stunden, RED flyger rakt mot helikoptern och träffar rotorn. Bara efter ett par sekunder kan jag höra hur den börja pipa. Mina reflexer får mig att söka skydd från strålningen, tills jag kommer på att min jacka skyddar mig mot det.
Innan helikoptern hinner nå bara femtio meter hör jag hur någon skriker. RED har detonerats. Strålning kan knappt bli sedd av människans öga, vilket menar att det är en relativt tyst bomb.
Helikoptern börjar snurra vertikalt. strålning kommer döda alla i helikoptern, inklusive mannen. Nu tänker jag på att jag kanske skulle valt en annan plan. Men det är redan försent. Helikoptern krashar rakt in i sidan av byggnaden och exploderar.
Jag hör att radion startas.
“Har du fångat honom än?” frågar November.
“Han… Är död” svarar Vincent besviken medans han kollar på solen som kommer upp bakom horizonten igen.
Det blir en kort tystnad
“Jag skickar en helikopter som plockar upp dig” säger hon.
“Det är ingen mening, jag slutar det här jobbet ändå” svarar Vincent medans han lämnar byggnaden.
SLUT
