Arrhenius, Birgit
Fornvännen 1987(82), s. 110-115 : ill.
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1987_110
Ingår i: samla.raa.se
Debatt
Kring en ny brakteatcorpus
Karl Hauck, Die Goldbrakteaten der Vöbkerwande-rungszeit. Med bidrag av M. Axboe, K. Diiwel, L. von Padberg, U Smyra och C. Wypior. Miinstersche Mittelalterschriften 24:1:1—3, 271, s., 360 s. resp. 279 s; 24:2:1-2, 267 s. resp.
166 s. Wilhelm Fink Verlag, Miinchen 1985— 1986.
De nordiska guldbrakteaterna från 400- och 500-talen har varit kända av forskarna sedan 1700-talet. Ändock är det först nu som de har blivit föremål för en corpusbearbetning där man koncentrerat sig på brakteaternas bild-språk. I tidigare corpusbearbetningar har man sorterat brakteaterna på samma sätt som mynt, och har egentligen inte beaktat bildinnehållet eller de stora variationer som finns inom varje brakteattyp. Därför har man inte heller brytt sig om att avbilda brakteaterna i annat än na-turlig skala. Och detta format räcker inte om m a n ska göra en detaljgranskning av bildinne-hållet. Det är ingen tvekan om att den bearbet-ning som nu redovisas av Hauck och hans med-arbetare inleder en helt ny epok i brakteatforsk-ningens historia genom att man för första gång-en har haft gång-en målmedvetgång-en ambition att tränga in i och förstå brakteaternas budskap. I detta verk som i sin slutgiltiga form kommer att omfatta 5 band kan man därför i såväl fotografi-er som teckningar studfotografi-era varje enskild brakte-at i skala 3:1 eller t. o. m. 4:1. Därigenom öppnas en tidigare praktiskt taget okänd bildvärld, uppenbarligen oändligt rik på detaljer och va-riationer kring vissa givna teman. Denna de-taljrikedom visar att varje enskild brakteat i sig har betraktats som en klenod där bildspråket varierats på samma sätt som poeten väljer olika ordvalörer.
Endast genom ett närsynt och långvarigt be-traktande kan de drygt 800 brakteater som är kända förmedla sitt budskap. Hauck hävdar att brakteaternas budskap är av magisk natur och att man rör sig med motiv som inrymmes i den germanska mytologien. Eftersom brakteaterna
är drygt sju h u n d r a år äldre än de äldsta ned-teckningarna av de germanska gudasagorna är detta material av oskattbart värde för alla som vill tränga in i den germanska tankevärlden.
För att läsa detta budskap har Hauck använt sig av mycket medveten metodik. M a n har hit-intills inte påträffat någon autentisk matris för tillverkning av brakteater men det framstår så-som helt klart att dylika använts för pressning av det alltid runda mittpartiet. Ett karakteris-tiskt drag är också att delar eller hela figurer vi-sar krympningar av det slag som uppstår t. ex. genom kopiering (jfr Arrhenius 1975). Samti-digt är variationsrikedomen i smådetaljer ett påfallande drag vad gäller mittpartiet men ock-så vad gäller det frekventa bruket av mönster-stämplar slagna runt den pressade mittbilden. I ett mindre antal fall har man påträffat braktea-ter med stämpelidentisk mittbild, men även i dessa ännu fåtaliga fall finns det exempel på att man varierat stämpeldekoren runt mittbilden. Detta tycker j a g klart visar att brakteaternas variationsrikedom i sig är en karakteristisk och eftersträvad egenskap.
Hauck har sorterat brakteaterna efter ut-formningen av mittstämpeln där han i teck-ningar förmedlat vad han uppfattar som den ikonografiskt mest kompletta stämpelvarian-ten, dvs. den ursprungliga modellen (för matri-sen?). Hauck undviker att ta definitiv ställning till hur modellerna respektive matriserna för pressning av brakteaterna är tillverkade utan påpekar att för ett ikonografiskt studium är möjligheten att konstatera en gemensam urmo-dell av avgörande betydelse. J a g tycker att Hauck har valt en förnuftig bearbetningsteknik eftersom det är helt klart att just det förhållan-det att brakteater med en modell-lik mittbild (föredömligt förtecknade av Axboe och von Padberg) ändå kan visa skiljaktigheter t. ex. i stämpelornamenten i den omgivande bården som antyder att bårdmönstren har en under-ordnad betydelse i den ikonografiska begrepps-bilden. Samtidigt så finns det sannolikt goda
möjligheter att i framtiden kunna fastlägga vis-sa hantverksgrupper genom att i detalj studera just stämpeldekoren. Och j a g utesluter inte att man härigenom skulle kunna få ytterligare in-formation som skulle kunna ge nya impulser till att förstå den svåra ikonografin.
Vad är det som gör ikonografin på guldbrak-teaterna så speciellt svårtolkad? J a g tror att Hauck här funnit en naturlig förklaring i vad han har kallat förkortningsprincipen (abbre-viatur), dvs. den forhistoriske konstnären har arbetat på samma sätt som en modern serie-tecknare: med ett enskilt motiv försöker han för åskådaren berätta en hel sekvens av händelser. Hauck visar genom sin metodiskt väl utarbe-tade genomgång av de ikonografiska motiven att dessa inte är så enkla som en tidigare forsk-ning kanske uppfattat dem. Således är den gängse uppfattningen att C-brakteaterna åter-ger ett ryttarmotiv uppenbarligen helt felaktig. Hauck redovisar hur riddjurets benställning på de A-brakteater, som verkligen återger ett rid-djur är av ett helt annat slag än C-rid-djurets märk-liga skutt. H a n drar för C-djurets del paralleller till senantika jaktframställningar där djuren skuttar fram på detta sätt. Dylika framställ-ningar finner man på elfenbensdiptyker men också utförda i mosaik. Det a r e n intressant pa-rallell eftersom detta ger en naturlig förklaring till variationerna hos djuren inte bara ifråga om benställningar utan också ifråga om arter (häs-tar, bockar, hjor(häs-tar, vildsvin etc.) Ett argument mot denna tolkning skulle kunna vara de band-liknande ornament som man ofta finner på dju-rens hals resp. buk och som av vissa tolkats som delar av hästmunderingen. M e n att detta skulle vara delar av en hästmundering förefaller mig ytterst osannolikt. Bl. a. kan man notera att tyg-lar som j u är ett så karakteristiskt element i en ryttarmundering helt saknas. Snarare skulle man därför vilja antaga att banden är en mar-kering av att djuren är fängslade, dvs. jakten är rituell. M a n kan här anföra de halsringar som finns på en hel del senromerska framställningar t. ex. pressblecken från Tangendorf och Skede-mosse, jfr Hagberg 1961 och 1967. Ellmers (1970) har gjort en generell tolkning av de hals-ringsprydda djuren såsom offerdjur, en tolk-ning som han också överför till C-brakteaternas stora fyrfotadjur. J a g tror att han här gör en för
Fig. 1. Brakteat från Tjurkö, Augerum sn, Blekinge. Efter H a u c k 1985. Atl j a g antagit att h a n d e n är behandskad be-ror främst pä de tvärgående markeringarna på handloven. Notera ocksä att " h a n d s k e n " h a r 6 (?) fingrar. Det s.k. alemskifiret, dvs. gudens heliga andedräkt, är markerat med en pil.
Fig. 2. Brakteat från H a u g e , Sogn og Fjordane, Norge. Ef-ter H a u c k 1985. NoEf-tera atl den bchandskade a r m e n överst har tvärgående stickningar (?) och att Ivå a r m r i n g a r syns vid handloven. Obs. att handsken har 6 fingrar.
stark generalisering då det inte endast var of-ferdjur som försågs med prydnader. Intressant är här den sedvänja som är känd i Persien under de första å r h u n d r a d e n a e. Kr. bland annat från klipprelieferna från Tacht-y-Bustan, nämligen bockar och hjortdjur som försetts med band-prydnader och vars uppgift var att tjäna som lockdjur i samband med jakt på t. ex. lejon, björn eller varg. Som påpekas av Hagberg (1961 s. 131) så finns det sannolikt ett samband mellan dessa jaktseder och de historier om den förfölj-da hinden som lockar jägaren med sig och som bl. a. förekommer hos Procopius och Jordanes där hinden skall ha visat h u n n e r n a vägen över Asovska sjön.
Haucks studie av benställningarna hos C-brakteaternas stora fyrfotadjur ger oss således helt nya infallsvinklar till brakteaternas ikono-grafi. En intressant detalj i detta s a m m a n h a n g är möjligheten att en del av de fåglar som av-bildas på C-brakteaterna också har en anknyt-ning till jaktmotivet. Som framhålles av Gunilla Hougen kommer under senare delen av 400-ta-let falkjakten in som ett motiv på bysantinska årstidsmosaiker, bl. a. mosaikerna från Argos. Till Västeuropa synes konsten att använda fal-kar ha kommit in under senromersk tid och dy-lik jakt omnämnes bl.a. i Lex Salica från om-kring 500 e. Kr. Det förefaller därför helt över-tygande när Gunilla Hougen sammanställer C-brakteaternas fågelmotiv med jaktfalkar. (Jfr
Äkerström-Hougen 1981 s. 270 som också på-pekar att J a n s e 1922 s. 75 framfört liknande åsikter.) Som ytterligare ett belägg för att denna tolkning är riktig skulle man kanske kunna an-föraett av flera exempel där handen intill fågeln verkar vara behandskad (jfr fig. 1). En behand-skad hand är j u ett karakteristikum fören falke-nerare. Och det finns också exempel där han-den avbildas ensam vilket understryker att tolk-ningen av handen som en handske kan vara
riktig Gfr fig. 2).
Den härledning från senantik konst som vi har följt beträffande jaktmotivet är bara ett av flera exempel som visar att just den senantika konsten har varit en viktig inspirationskälla för brakteatkonsten. Ett mycket upplysande exem-pel är här utvecklingen av det kejsarliknande profilporträtt som vi finner bl. a. på C-braktea-terna och som hela tiden agerar, dvs. är
förbun-Fig. 3. Brakteat från Ak, M o r e og Romsdal, Norge. Efter H a u c k 1985.
det med jaktdjuret. Att det rör sig om en person med makt av samma slag som dåtidens mäkti-gaste härskare, den östromerske kejsaren, mar-keras med det för kejsarhuset så karakteristiska juvelsmycket bestående av stora infattade
ädelstenar satta i ett diadem. Andra detaljer som understryker kejsarimitationen är fibulan. Att den ofta h a m n a r på den vänstra skuldran istället för, som på de autentiska kejsarbilderna, den högra axeln belyser det ovan påpekade ko-pieringsförfarandets betydelse. Samtidigt ger oss detta också en inblick i den direkta kontakt som funnits mellan de senromerska kejsarme-daljongerna och de nordiska guldbrakteaterna.
En mycket betydelsefull iakttagelse i detta s a m m a n h a n g som framkommit i samband med den av Hauck ledda brakteatbearbetningen är att det råder ett nära samband mellan runin-skriften och bildinnehållet. U n d e r detta skede var nämligen runkunskapen inte allmänt ut-bredd utan omfattades sannolikt bara av ett li-tet intellektuellt skikt. Det förefaller sannolikt att det är inom detta skikt som den komplicera-de brakteatikonografin skapats. Att man har
Fig. 4. Romersk Jupitcrframslällning. Efter H a u c k 1985.
haft ett eget skriftspråk antyder att man också kan ha haft andra religiösa inkunabler som emellertid gått förlorade. Det komprimerade budskap som vi finner hos brakteaterna torde därför bara vara en rest av en rik religiös be-greppsvärld. J a g tycker alla argument talar för att Hauck har rätt i att den religion vi här möter är den fornnordiska. Brakteaterna represente-rar därför det rikaste material vi har om denna religion under detta skede. Problemet är att tol-ka materialet.
Ett ur metodisk synpunkt värdefullt sätt att n ä r m a sig tolkningsproblematiken som Hauck valt är att urskilja specifika egenskaper som ut-märker avbildade figurer. Härigenom anser sig Hauck kunna urskilja en allgud benämnd Er och som uppträder i en rad olika situationer och med olika attribut. Hauck påpekar den gudom-liga betydelse som framgår av att man så konse-kvent efterbildar den senantika kejsarbilden. U n d e r senantiken ansågs j u kejsaren ha gu-domlig kraft och genom hans bild har man där-igenom överfört denna kraft. Ett av allgudens karakteristika är vad Hauck benämner ' 'Atem-skiffer", dvs. gudens heliga andedräkt. Den fin-ner man tydligast markerad på Tjurköbraktea-ten (fig. 1) men Hauck anför också flera andra exempel. Ett annat kännetecken är skiftet mel-lan djur- och människohamn. Hauck använder två beteckningar för att skildra detta fenomen, "Verkniipfung" och " T i e r als W i d e r p a r t " och det är ingen tvekan om att detta moment är en viktig ikonografisk egenskap som återkommer på såväl A- som B- och C-brakteater. Hauck
drar bl. a. paralleller till romerska gudafram-ställningar, t. ex. J u p i t e r och Sarapisframställ-ningar (jfr fig. 3 och fig. 4), där ett hamnbyte av likartat slag avbildas. Ett annat exempel på gu-daframställning är brakteaten från Ars (fig. 5), som avbildar en naken man med hjälm med väldig fjäderbuske och en ovanligt stor uppsätt-ning vapen, nämligen en skäggyxa, ett spjut som är riktat mot honom själv, i andra handen ett vapen som tolkas som en slunga och slutli-gen en sköld av vilken den yttersta randen åter-ges. Hauck jämför denna bild med romerska bilder av guden Mars där nakenheten samti-digt som guden bär hjälm och vapen är ett ka-rakteristikum. M a n kan vidare anföra att sköl-den markeras på ett likartat sätt (fastän sköl-den på brakteaten lätt taggar = strålar?) och i motsats till de nordiska från denna tid är oval. För en nordisk arkeolog är den väl markerade skägg-yxan överraskande eftersom sådana med un-dantag för mossfynden (jfr fig. 6) inte är kända förrän under vendeltid, dvs. ett yngre skede än Ärsbrakteaten. Då skäggyxan förvisso inte till-hör de gängse attributen för guden Mars vill man därför instämma i Haucks kommentar att man överbeväpnade guden.
Hauck undviker att ge allguden n a m n och det är förvisso en klok form av objektivisering. Samtidigt är j a g frestad att ifråga om Ärsbrak-teaten gå ett steg längre. Spjutet som så allego-riskt är riktat mot guden själv anser j a g också skulle kunna läsas som runtecknet for T, dvs. Tyr, guden M a r s ' germanska motsvarighet, (tisdag = mardi). Spjut mot mothakar förekom-mer sparsamt i nordiskt fyndmaterial och har liksom skäggyxan under perioderna före ven-deltid sin största frekvens i offerfynden. Och det förefaller som om framställningen av Tyr med skäggyxa och T-spjut är ett förhållandevis vanligt brakteatmotiv. Flera danska exempel finns, såsom brakteaten från Skovsborg (Hauck nr 165) och Danmark utan fyndort (Hauck nr 39 o. 40) men också från andra områden såsom Beresina (Hauck nr 20).
Kombinationen av föremål karakteristiska för offerfynd, (kanske rent av tillverkade för detta ändamål) och Tyr är av särskilt intresse då j u bl. a. Jordanes framhåller att goterna offrade den första delen av krigbytet till guden Mars (Jordanes IV:61 här anfört efter Ellis Davidson
Fig. 5. Brakteat frän Ärs, Jylland, D a n m a r k . Efler H a u c k 1985.
Fig. 6. Spjutspets med mothakar och skäggyxa påträffade i Vimose mossfynd. Efter Engelhardt 1869.
1964, svensk ed. 1985 s. 53 f.). Tidigare forsk-ning har diskuterat andra brakteater med möj-liga framställningar av Tyr (jfr Gjessing 1929 och Ö b e r g 1942 s. 270).
När Hauck tillsvidare inte berör denna typ av identifieringar så är detta säkert ett medvetet tillbakahållande inför en mera u t t ö m m a n d e diskussion i den avslutande delen av detta verk. Hauck koncentrerar sin tolkning att tillsvidare främst omfatta de enskilda specifika ikonogra-fiska elementen. Hauck visar i dessa tolkningar stor lärdom och stort skarpsinne. I en del detal-jer har j a g svårt att följa honom, väl mest på
grund av egen bristande kunskap men också beroende på att han i sin argumentation drar fram ett jämförelsematerial som är överväldi-gande rikt och delvis obeaktat i tidigare forsk-ning inom området. Det finns därför anledforsk-ning att räkna med att en del av dessa tolkningar kan komma att modifieras något i samband med att specialister inom senantik och nordisk sak-forskning, religionshistoria och historia får möjlighet att smälta en del av det ofantliga kun-skapsstoff som Hauck redovisar.
Det källmaterial som redovisas i detta verk inrymmer emellertid i sig en oerhört stark ve-tenskaplig kraft. Aven ora enskilda tolkningar blir modifierade ger den av Hauck redovisade forskningen oss helt uppenbarligen anledning att ompröva synen på det nordiska samhället och dess relationer till det senromerska riket under fyra- och femhundratalen. Därför är jag övertygad om att när den mognadsprocess, som alltid krävs för att ett nytt synsätt skall slå ige-nom, givits sin tid så kommer den brakteat-forskning som Hauck här löpande framlägger att ses som en av vår tids största arkeologiska bedrifter.
Birgit Arrhenius Arkeologiska forskningslaboratoriet
S-10691 Stockholm
Referenser
Arrhenius, B. 1975 Die technischen Voraussetzungen fur die Entwicklung der germanischen T i e r o r n a m e n t i k . Fruhmittelalterliche Studien. Miinchen.
Ellis Davidson, H . R . 1964 Gods andMyths of Northern Europé. (Svensk upplaga 1985, Stockholm)
Ellmers, D. 1970 Z u r Ikonographie nordischer Goldbrakte-aten. Jahrbuch des Römisch-Germanischen Zentralmuseums 17. M a i n z .
Engelhardt, C. 1869 Vimose Fundet. Fynske Mosefund II. Köbenhavn.
Gjessing, G. 1929 De norske gullbraktcatenc. Universitetets Oldsaksamlings Skrifter 2. Oslo.
H a g b e r g , U.E. 1961 Silverhinden frän Skedemosse. lör.
— 1967 The archaeology ojSkedemosse II. K V H A A . Slockholm J a n s e , O. 1922 Le travad de For en Suéde a lépoque merovingienne.
O r e l a n s .
Akersiröm-Hougcn, G. 1981 Falconry as a molif in early Swedish art and art history. Figura Nova Series 19. U p p -sala.
Ö b e r g , H. 1942 Guldbrakteaterna från Nordens fobkvandrmgstid. Stockholm.
Adam av Bremen och terminologi
I den fullständiga svenska översättningen av Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar (1984) har Emanuel Svenberg åstad-kommit en text, som vi övriga utgivare — C. F Hallencreutz, K.Johannesson, A. Piltz och un-dertecknad — beundrar och gläder oss åt: en lättläslig stil, som akademiker inte alltid kan prestera, arvet efter en äkta humanistisk skol-ning. När samtidigt denna text efter många överväganden givits en viss form för konse-kvens, genom att vissa latinska ord återgivits med genomgående var sitt svenska ord — re-censenten A. Fröjmark (1985 s. 375) kallar det en " s å att säga 'inträtextuell' tolkning av Adams terminologi" — , har den också blivit ett inlägg i diskussionen om hur Adams text skall förstås. Den svenska text vi framfört är alltså inte bara en litterär tolkning; den är också en tolkning av Adams historiska, kyrkohistori-ska, geografiska och etnologiska utsagor.Tolkningen består i dessa punkter av själva ordvalet i den svenska texten. Ordvalet har ut-retts i en vägledande, tillagd artikel av under-tecknad (Nyberg 1984). Viktigast är tolkningen av begrepp som rör folkslag, stammar, samhäl-len av olika typ. Vi har eftersträvat enhetlig be-handling av alla folkslagsnamn — inte bara de nordiska, även de slaviska. Att de nordiska n a m n e n intresserar nordiska läsare mest, är naturligtvis en annan sak, och det finns det ing-en anledning att beklaga. Det märks t. ex. tyd-ligt av Björn Ambrosiani (1985 s. 24—40). H a n har gjort sig besväret att uppställa en lista på ställen i Adams text, där orden Sueonia, Sueones, Suedia och Suedi förekommer. Det är mer än vad vi utgivare någonsin gjort! Och därför en god utgångspunkt för diskussion omkring punkter, som vi under utgivningsarbetet ofta berört, men inte haft anledning att formulera — förrän behovet inställer sig.
Ambrosiani citerar Svenberg så: M e n Svenlx-rg skriver;
1,60 1,61 11,38 11,61 111,15 111,16 IV,14 I V , 2 4 IV/27
del tempel som kallas Uppsala en viss R i n g och hans söner sueoner och götar o m v ä n d i D a n m a r k sveakungen
svearnas mycket fromme kung j a k o b
U n d e r tiden nådde G u d s h ä m n a n d e hand svearna möter vi först n o r r m ä n n e n
v ä r m l ä n n i n g a r n a , finnvedingarna
i gränslandet mellan sveonerna och n o r d m ä n bor skridfinnar
v ä r m l ä n n i n g a r n a och den del av skridfinnarna en gemensam fest med deltagande av folk från alla svearnas landskap
Del tempel sorn heter Uppsala
cn viss R i n g tillsammans med hans söner soeoner och götar
o m v ä n d till kristendomen i D a n m a r k sveakonungen
sveonernas mycket fromme kung j a c o b
U n d e r tiden nådde G u d s h ä m n a n d e hand sveonerna möter vi först n o r d m ä n n e n
värmlänningar, fmnvedingar
i i;iänslandel mellan sveoner och n o r d m ä n bor skrid-fmnarno.
v ä r m l ä n n i n g a r n a och en del av skridfinnarna en gemensam fest med deltagande av folk frän alla sveonernas landskap
