Lika barn leka bäst?

Lika barn leka bäst?

En kvantitativ studie av huruvida svenska väljare är mer positivt inställda

till partiledare av samma kön som de själva

Abstract

The purpose of this study is to empirically investigate if the gender of a political party leader affects the attitudes that male and female voters have towards him or her, with hope to contribute to the research field regarding voting behavior in parliamentary democracies. The hypothesis, which is derived from previous research on the field, is that men have a more positive attitude towards male party leaders than woman have, while women have a more positive attitude towards female party leaders than men have. To test the hypothesis, large amounts of data from a Swedish election research project (Svensk Valundersökning) is being examined. Specific data regarding male and female voters’ attitudes towards the party leaders Lars Werner (Left Party) 1991, Gudrun Schyman (Left Party) 1994, Lennart Daléus (Center Party) 1998 and Maud Olofsson (Center Party) 2002, is being analyzed through multiple regression analysis.

Innehållsförteckning

ABSTRACT ... 1

1. INLEDNING ... 3

1.1SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING ... 3

2. TEORI ... 5

2.1PARTILEDARES ROLL I PARLAMENTARISKA DEMOKRATIER ... 5

2.2REPRESENTATION ... 6

2.3”BASELINE GENDER PREFERENCE” ... 8

2.4HYPOTES ... 11

3. MATERIAL OCH METOD ... 12

3.1DATAMATERIAL ... 12

3.1.1 Svensk Valundersökning ... 12

3.1.2 Vänsterpartiet och Centerpartiet ... 14

3.2OBEROENDE OCH BEROENDE VARIABLER ... 17

3.2.1 Beroende variabel: Inställning till partiledare ... 17

3.2.2 Oberoende variabel: Kön... 17

3.2.3 Kontrollvariabler ... 18

3.3REGRESSIONSANALYSER... 19

3.4UPPLÄGGETS FÖR- OCH NACKDELAR ... 20

1. Inledning

Sverige ses av många som en förebild i världen när det kommer till jämställdhet mellan könen. År 2020 är dock Sverige det enda landet i Norden som inte har, och aldrig har haft, en kvinnlig regeringschef. Enligt EU:s årliga jämställdhetsmätning utnämndes Sverige till unionens mest jämställda land 2019, trots att Sverige är en av endast sju medlemsstater som aldrig haft en kvinna på den högsta politiska posten i samhället (Selnes 2019; Bolling 2020).

I ett land som tycks vara så jämställt på så många punkter, spelar det egentligen någon roll vilket kön en statsminister eller en partiledare har? Medan vissa hävdar att en kvinnlig statsminister skulle ha en symbolisk betydelse och fungera som en förebild för unga kvinnor i samhället, skulle andra kunna hävda att könet är helt oviktigt; att både statsministrar och partiledare ska väljas efter kompetens och inte efter kön. I en perfekt värld hade en kandidats kön naturligtvis aldrig spelat roll vid valet till ett förtroendeuppdrag. Frågan är dock om det i praktiken är så enkelt, och huruvida de svenska väljarna verkligen helt lyckas separera sin skattning av en politikers kompetens och lämplighet från dennes kön. Kanske kan istället element som identifikation spela en mer eller mindre undermedveten roll när vi bildar vår uppfattning om en partiledare (Mansbridge 1999)?

1.1 Syfte och frågeställning

Frågan som denna undersökning ämnar besvara är:

”Är svenska väljare mer positivt inställda till en partiledare av samma kön som de själva än en partiledare av motsatt kön?”

2. Teori

I denna del av uppsatsen presenteras den litteratur som studien knyter an till. I avsnitt 2.1 ges en bild av forskningsläget kring partiledares roll i parlamentariska demokratier, vilket förklarar varför det kan vara intressant att studera betydelsen av partiledarens kön även i demokratier där väljare röstar på partier snarare än kandidater. I avsitt 2.2 redogörs för Hanna Pitkins teorier om representation och dess betydelse, med särskild betoning på symbolisk representation där identifikation mellan väljare och partiledare är viktig, och där väljaren kan se partiledaren som en ”symbol” eller ”förebild.” I avsnitt 2.3 presenteras teorin ”Baseline Gender Preference”, som rör väljares grundläggande preferenser om vilket kön på kandidat de vill bli representerade av, och som visar att de flesta väljare föredrar att rösta på en kandidat som har samma kön som de själva. Vidare diskuteras vad som föranleder dessa preferenser, och i hur hög grad de omsätts i faktiskt röstningsbeteende, för män respektive kvinnor. Denna tidigare forskning mynnar ut i en teoretiskt grundad hypotes, vilken presenteras i avsnitt 2.4.

2.1 Partiledares roll i parlamentariska demokratier

Hur stor betydelse partiledaren har för ett partis framgång eller fall i parlamentariska demokratier är ett hett debatterat ämne som har delat statsvetarna i decennier, och där det inte tycks finnas något definitivt svar. Även om Sverige har ett parlamentariskt valsystem, där väljare röstar på partier snarare än kandidater, menar många forskare att väljares röstbeslut påverkas av vilken partiledare de tycker bäst om (Holmberg & Oscarsson 2013). Det finns dock också de som hävdar motsatsen. I parlamentariska valsystem kan partiledarens influens talas om i termer av en direkt och en indirekt effekt, där den direkta effekten innebär att väljarens röstbeslut är ett oförmedlat resultat av dennes inställning till partiledaren. Vid en indirekt effekt färgas väljarens inställning till partiet av inställningen till partiledaren, vilket är en process som kan sträcka sig över en längre tid (Esaiasson 1985; 105f).

Sören Holmberg och Henrik Oscarsson undersöker i en studie från år 2013 partiledareffekter hos en rad länder i världen med olika typer av valsystem, och finner att partiledare har störst inverkan på röstbeslutet i presidentiella valsystem, vilket är ganska väntat. Där har presidentkandidaten inte sällan större inverkan på en väljares röstbeslut än själva partiet har. Sverige är ett av de länder där partiledareffekter har minst betydelse enligt studien, även om det visas att partiledaren har en viss relevans för väljares röstbeslut även här. Sverige är dock det land för vilket det tydligast kan ses en uppgång för betydelsen av partiledareffekter alltsedan 1970-talet (Holmberg & Oscarsson 2013). Denna trend visar på att frågor som rör vad som påverkar väljares inställning till en partiledare blir allt viktigare att studera, vilket denna undersökning ämnar göra.

2.2 Representation

fullvärdig definition av konceptet representation nås via en kombination av de tre. Ett politiskt system kan alltså endast anses representativt om alla nivåer, i någon mån, innefattas (Schwindt-Bayer & Mishler 2005; 407, Pitkin 1967).

Kvinnor är en identifierbar grupp individer som kan sägas dela vissa gemensamma politiska intressen, och det är därmed intressant att studera hur kvinnors representation ser ut på olika nivåer (Schwindt-Bayer & Mishler 2005; 408). I Sverige är den deskriptiva representationen av kvinnor i riksdagen förhållandevis hög, men enligt Pitkins tolkning innebär detta inte att det politiska systemet kan anses vara representativt, eftersom endast en nivå av representation infrias. Enligt Pitkin bör bristen på kvinnor som råder på betydelsefulla politiska poster i Sverige, som partiledare eller statsministrar, innebära att kvinnor upplever sig vara utan symbolisk representation i politiken (Pitkin 1967; 93). När Barack Obama tillträdde som USA:s första president med afroamerikanskt ursprung fick det, enligt många, en symbolisk betydelse och en känsla av representativitet för många afro-amerikanska medborgare som sträckte sig långt bortom den faktiska politiken som Obama bedrev (Koeske 2017). Då det är den symboliska, snarare än politiska, makten som är viktig blir det i praktiken irrelevant att partiledare och statsministrar har en svagare maktposition i en parlamentarisk demokrati än i en presidentiell (se avsnitt 2.1).

Det som gör den symboliska representationen viktig för en kvinna ur ett jämställdhetsperspektiv är framför allt känslan av att bli erkänd som en politisk individ och en deltagare i den politiska sfären. Män, som inte är underrepresenterade i politiken, kan också tänkas känna att det är lättare att identifiera sig med manliga politiker. Jane Mansbridge (1999; 651) beskriver fördelarna med att ha någon från av samma kön (eller etnicitet) på en betydelsefull politisk post enligt följande:

Med avstamp i detta resonemang kan det tänkas att människor i allmänhet helst ser personer från sin egen grupp på betydelsefulla poster i samhället, och därmed är mer positivt inställda till, exempelvis, politiska kandidater av samma kön som de själva.

2.3 ”Baseline gender preference”

Nästa teoribildning som denna studie knyter an till är teorin om ”baseline gender preferences” som lanseras av Kira Sanbonmatsu i studien Gender Stereotypes and Vote Choice från 2002. Teorin bygger på att väljare kan ha en grundläggande preferens om vilket kön på en kandidat som de helst vill bli representerade av, och därmed helst röstar på. Hon kallar denna preferens för väljarens ”baseline gender preference.” Detta innebär i praktiken att om två kandidater är av olika kön, men exakt likadana ur alla andra aspekter, kommer väljaren att rösta på antingen mannen eller kvinnan, beroende på vilken grundläggande könspreferens den har. Sanbonmatsu finner i studien att de flesta som har en grundläggande könspreferens föredrar en kandidat av samma kön som de själva.

En liknande undersökning av Kathleen Dolan från 2014, som baseras på amerikanska respondenters utsagor i en enkätundersökning, presenterar ytterligare resultat som befäster teorin om att grundläggande könspreferenser existerar hos väljare. Däremot hävdar Dolan att preferenserna inte omsätts i faktiskt röstningsbeteende till den grad som Sanbonmatsu menar. Enligt Dolans enkätundersökning är män och kvinnor ungefär lika benägna att ha en grundläggande könspreferens, och de flesta föredrar en kandidat av sitt eget kön. Dolan undersöker sedan till vilken grad väljarna röstar enligt denna preferens genom att analysera faktiska valsituationer i den amerikanska politiken som har involverat en kvinnlig kandidat från antingen det republikanska eller det demokratiska partiet. Tack vare att hon analyserar faktiska valsituationer förverkligas ambitionen att se hur de grundläggande könspreferenserna tar sig i uttryck i en verklig situation, där röstbeslutet får faktiska konsekvenser för valresultatet. Dolan finner att sambandet mellan partisympati och att rösta på en viss kandidat är betydligt starkare än sambandet mellan grundläggande könspreferens och att rösta på den kandidat av det könet man föredrog. Med andra ord trumfar partisympati könspreferens, vilket framför allt kan ses bland de demokratiska väljare som har en kvinnlig könspreferens: när den demokratiska kandidaten är kvinnlig röstar de på den, men när den demokratiska kandidaten är manlig och den republikanska kvinnlig röstar de ändå på demokraten (Dolan 2014).

Den andra faktorn som de grundläggande könspreferenserna grundas på är stereotyper kring hur manliga och kvinnliga politiker är och vilka frågor de är bra på att hantera. Detta undersöks i studierna genom att fråga respondenterna vilka frågor de tror att en manlig respektive en kvinnlig kandidat bäst skulle handskas med, och det går att se klara skillnader mellan vad män och kvinnor svarar (Sanbonmatsu 2002; Dolan 2014). En undersökning som gjorts på svenska väljare av Peter Esaiasson 1994 pekar också på att kvinnor och män har vitt skilda uppfattningar om partiledare av olika kön. Via data från SOM-undersökningens väljarintervju 1993 granskar Esaiasson mäns respektive kvinnors uppfattning om de dåvarande partiledarna Ingvar Carlsson, Carl Bildt och Gudrun Schyman, och det framkommer att det finns stora skillnader mellan hur de olika könen betraktar dem. De intervjuade uppmanas att numeriskt skatta hur väl de anser att egenskaperna ”ärlig”, ”pålitlig”, ”sympatisk”, ”inspirerande”, ”kunnig” samt ”bra ledare” stämmer in på respektive partiledare, där en hög siffra betyder att egenskapen stämmer in väl. Män i studien tillskriver överlag Ingvar Carlsson och Carl Bildt högre nummer än kvinnor gör, och kvinnorna skattar Gudrun Schyman högre än män gör. Medan kvinnorna i stor utsträckning uppfattar Schyman som ”kunnig”, ”inspirerande” och en ”stark ledare”, uppfattar männen de manliga partiledarna på samma sätt (Esaiasson 1994). Detta indikerar att det även finns könsstereotypiska synsätt inom den svenska väljarkåren.

2.4 Hypotes

De teorier som beskrivs ovan utgör det teoretiska ramverk som denna studie bygger på. Liksom beskrevs i avsnitt 2.1 är det troligt att partiledare, även i parlamentariska demokratier, har en för opinionen inflytelserik roll som frontfigurer för partierna. Eftersom politisk representation av den egna gruppen tenderar att vara viktigt för människor (se avsnitt 2.2) är det troligt att väljare kommer se mer positivt på en partiledare av sitt eget kön. Det tycks även som att människor ofta har en grundläggande preferens gentemot politiker av samma kön som de själva (se avsnitt 2.3), en preferens som dels beror på socialpsykologiska faktorer, och dels på ett könsstereotypiskt synsätt. Dessa teoribildningar mynnar ut i uppsatsens hypotes, vilken är följande:

3. Material och metod

I detta avsnitt diskuterats det material samt det tillvägagångssätt som används för att besvara frågeställningen, d.v.s. huruvida svenska väljare är mer positivt inställda till en partiledare av samma kön som de själva än en partiledare av motsatt kön. I avsnitt 3.1 presenteras och diskuteras den data från Svensk Valundersökning som har använts i studien. Vidare beskrivs de specifika partier, partiledare och år som är föremål för analys, vilka är Lars Werner (V) 1991, Gudrun Schyman (V) 1994, Lennart Daléus (C) 1998 samt Maud Olofsson (C) 2002.

I avsnitt 3.2 redogörs för undersökningens oberoende och beroende variabel, samt de kontrollvariabler som används i analyserna. I 3.3 beskrivs undersökningens metod, vilken är multipel regressionsanalys. I avsnitt 3.4 diskuteras sedan vilka fördelar och nackdelar som finns med metoden och de valda variablerna.

3.1 Datamaterial

3.1.1 Svensk Valundersökning

Det empiriska datamaterial som används i denna undersökning är hämtat från Valforskningsprogrammet vid Göteborgs Universitet. Tack vare sin långa tradition är Valforskningsprogrammets data bland den mest heltäckande och utarbetade som finns att tillgå när det handlar om svenska väljares väljarbeteende och åsikter, och den lämpar sig därmed bra

för denna undersökning. Valforskningsprogrammet har sedan 1956 genomfört

valundersökningar vid varje riksdagsval, folkomröstning och Europaparlamentsval i Sverige (Holmberg & Gilljam 1995). I denna undersökning är det datamaterial från riksdagsvalundersökningarna som används.

numeriskt kodade variabler (Holmberg & Gilljam 1995). Dessa dataset har begärts ut inför genomförandet av denna undersökning.

Studien är extensiv och har en statistisk design, vilket innebär att ett stort antal analysenheter analyseras för att hitta eventuella, statistiska samband (Esaiasson et al 2017; 96). Observationerna i denna undersökning utgörs av de respondenter som deltagit i Svensk Valundersökning, och målet är att kunna generalisera deras svar till att gälla för hela den svenska väljarkåren. Tack vare att dessa valts ut genom ett slumpmässigt oberoende urval (OSU), där alla individer i populationen kan sägas ha lika stor sannolikhet att komma med i undersökningen, bör resultaten väl spegla ståndpunkterna för hela den svenska väljarkåren. Som vid alla urval kan det dock finnas slumpmässiga skillnader mellan urvalen de olika åren (Teorell & Svensson 2013; 84f).

Det förekommer ett visst bortfall av svarande respondenter i varje valundersökning, främst med

anledning av att somliga utvalda har vägrat att medge intervju. 1Det kvarstående nettourvalet

(ca 3–4000 respondenter/år) är fortfarande stort, vilket gör att risken för reliabilitetsproblem (osystematiska fel) är liten. Tyvärr finns det vid bortfall alltid en risk för att validiteten i en undersökning äventyras, eftersom det kan finnas tendenser att personer med vissa egenskaper eller livssituationer är mer benägna att vägra intervju än andra är. På så vis riskerar bortfallet att bli systematiskt, vilket medför att de intervjuade personerna inte längre speglar populationen helt och hållet. Detta är ett problem som är svårt att komma ifrån eftersom data där de intervjuade på ett helt perfekt sätt speglar populationen blir oerhört svårt att framställa, och datan från Svensk Valundersökning kommer därmed användas ändå. Denna problematik är dock bra att känna till.

Ett alternativ till att använda empiriska data över väljares åsikter hade varit att göra en experimentell studie för att besvara frågeställningen, vilket exempelvis gjorts av Sanbonmatsu (avsnitt 2.3). Vid experiment har forskaren, tack vare slumpens hjälp, full kontroll över samtliga

variabler, och kan därmednärmast totalt isolera ett samband och belägga kausalitet. Emellertid

är möjligheten att generalisera resultat som fås genom experiment begränsade. Att ett samband är gällande i den specifika experimentsituationen innebär inte att det även är det i empirin, där förutsättningarna kan se annorlunda ut (Teorell & Svensson 2013; 75f). I exempelvis

Sanbonmatsus studie är de som deltar i telefonundersökningen väl medvetna om att de deltar i en studie, och att det röstbeslut de uppger inte påverkar något verkligt valresultat, en problematik som även Sanbonmatsu själv tar upp (Sanbonmatsu 2002; 23). I denna studie används därför empiriskt datamaterial som baseras på svenska väljares svar i nära samband med en riktig valsituation, vilket på ett träffsäkrare sätt möjliggör generalisering av resultaten och säkerställer deras förankring i verkligheten. Det faktum att respondenterna som deltar i Svensk Valundersökning svarar helt förutsättningslöst på en lång rad intervjufrågor av blandad karaktär gör att svaren inte är färgade av någon misstanke om vilket samband som nu ska undersökas. Svaren torde därför i mycket hög grad ligga nära respondentens verkliga åsikt.

3.1.2 Vänsterpartiet och Centerpartiet

Undersökningen har, som nämns i 3.1.1, en statistisk design med ett stort antal observationer, varför ett stort fokus när det kommer till generalisering ligger på att dra slutsatser från urval till population, d.v.s. från de individer som blivit intervjuade i Svensk Valundersökning till hela väljarkåren. Denna undersökning kan dock sägas behöva ytterligare en nivå av generalisering, nämligen att försöka se till att ett eventuellt samband för de undersökta partiledarna, kan sägas gälla för samtliga partiledare i Sverige. Därför finns det en poäng med att resonera kring vilka partiledare som undersöks. Förhoppningen är att med hjälp av studien kunna uttala sig om huruvida resultatet kan sägas gälla för samtliga partiledare. Till att börja med är det därför viktigt att granska partiledare från fler än ett parti, för att kunna se om resultatet blir olika för olika partier eller ideologier. Det är även behjälpligt ur generaliseringssynpunkt om partiledarna som tillträdde i respektive parti skiljer sig åt gällande vilka frågor de prioriterar. Nedan följer korta beskrivningar av partiledarna vars förtroende granskas i denna studie, för att främja förståelsen av vilken kontext de opererade i.

Lars Werner var partiledare för Vänsterpartiet mellan år 1967 och 1993, och verkade under

hela sin tid på posten för att partiet skulle tona ned sina kopplingar till Sovjetunionen och bli ett mer allmänt vänsterparti snarare än ett kommunistiskt parti. Det var under hans tid som partiledare som partiet år 1990 bytte namn från Vänsterpartiet Kommunisterna till Vänsterpartiet (Nationalencyklopedin u.å.).

Gudrun Schyman tillträdde som partiledare för Vänsterpartiet år 1993. Samma år kallade sig

Vänsterpartiet för första gången för ett socialistiskt och feministiskt parti i sitt partiprogram. Vidare hette det att klassamhället skulle bekämpas genom omfördelning av förmögenheter och inkomst mellan såväl klasser som mellan kön (Nationalencyklopedin u.å.).

Lennart Daléus efterträdde Olof Johansson som partiledare för Centerpartiet 1998, samma år

som riksdagsvalet skulle hållas i september, och var därmed relativt okänd för väljarna på valdagen (Nationalencyklopedin u.å.).

Maud Olofsson tillträdde som partiledare för Centerpartiet 2001, och profilerade sig genom

I samband med Gudrun Schymans tillträde profilerade sig alltså Vänsterpartiet som ett feministiskt parti med fokus på att bekämpa både klass- och könsskillnader, till skillnad från Centerpartiet, vars fokus låg på näringslivsfrågor och att främja småföretagande efter att Maud Olofsson tillträtt. Det tycks därför finnas stora skillnader mellan både partiernas och de kvinnliga partiledarnas uttalade ställningstaganden. Genom att välja två väldigt olika fall till studien är förhoppningen att uppnå hög extern validitet; om hypotesen, d.v.s. att män är mer positivt inställda till manliga partiledare och kvinnor till kvinnliga, stämmer för både Vänsterpartiet och Centerpartiets partiledare finns det skäl att tro att den skulle stämma för samtliga partiers partiledare.

Eftersom tre av fyra undersökta partiledare (alla utom Lars Werner) har tillträtt på partiledarposten under mandatperioden som föregår valet, är den bästa tidpunkten att mäta deras popularitet strax innan eller strax efter valdagen. Då Svensk Valundersökning gör sina

valundersökningar i så nära anslutning till riksdagsvalen (Holmberg & Gilljam 1995)2 är deras

data väldigt passande att använda. Väljarnas inställning kan mycket väl variera under mandatperioder, och det är under valrörelsen som uppståndelsen kring partier och partiledare intensifieras. Först då har väljarna bildat sig en uppfattning om dem som är snarlik den de har vid valurnan. Det är också då som deras inställning till dem spelar som absolut stört roll.

Många respondenter i 1998 och 2002 års valundersökning svarade på vad som kallas för ett ”förkortat formulär”, vilket innebär att de endast har svarat på delar av frågeformuläret. Några av frågorna som inte ingick i detta, förkortade formulär var dessvärre frågor som var relevanta för denna undersökning. Till följd av detta är antalet observationer för analyserna år 1998 och

2002 betydligt lägre än de för de andra åren3, men då antalet fortsatt är högt (ca 800 respektive

950 observationer) bör detta inte heller påverka resultatens tillförlitlighet i alltför stor utsträckning. Inför samtliga analyser har alla respondenter som avstått från att svara, alternativt svarat ”vet ej” eller liknande på en för undersökningen relevant fråga, tagits bort.

2_{Svensk Valundersökning genomförs i två etapper, där ena hälften av respondenterna}

intervjuas strax innan valet, och den andra hälften strax efter valet.

3_{En begränsning som det stora bortfallet av respondenter år 1998 och 2002 medförde var att}

3.2 Oberoende och beroende variabler

3.2.1 Beroende variabel: Inställning till partiledare

Väljarnas inställning till respektive partiledare operationaliseras genom att mäta värdet på variabeln inställning till partiledare från Svensk Valundersökning. Denna är undersökningens beroende variabel, eftersom effekten på den, enligt hypotesen, är beroende av variabeln kön. I valundersökningarna för de undersökta åren ombads respondenterna skatta sin inställning till respektive partiledare på en elvagradig skala, från -5 (ogillar starkt) till +5 (gillar starkt). I datasetet som begärts ut från Svensk Valundersökning har variabelvärdena på förhand kodats om så att skalan sträcker sig från 0 till 10, där värdet 0 motsvarar -5 och 10 motsvarar +5. Det är alltså även så inställning till partiledare mäts i denna studie.

3.2.2 Oberoende variabel: Kön

Kön är den oberoende variabeln av intresse för denna studie, eftersom det är dennes påverkan

på inställning till partiledare som undersöks. Variabeln, som avser det juridiska könet, kan anta värdet 1 (man) eller 2 (kvinna), och är på förhand kodad i formulären för respektive respondent. Respondenterna har alltså inte själva fyllt i sin könstillhörighet.

kön finns bland respondenterna. Hur som helst rör det sig i så fall troligtvis om ett väldigt litet antal individer, vilket metodologiskt sett gör effekten närmast försumbar (Medeiros et al 2020).

3.2.3 Kontrollvariabler

Inställning till partiet. Denna variabel mäter respondentens inställning till det parti som

partiledaren i den beroende variabeln representerar (Vänsterpartiet eller Centerpartiet). I valundersökningen ombads respondenten skatta sin inställning till respektive parti på exakt samma sätt och på samma skala som de skattade partiledarna (d.v.s. från -5 (ogillar starkt) till +5 (gillar starkt) (har kodats om till skalan 0 till 10 i denna uppsats), vilket gör att variabeln är särskilt lämplig att använda i undersökningen. Att variablerna både undersökts och kodats på samma sätt gör eventuella samband enkla att utröna och tolka, vilket bidrar till tydlighet i analysen.

Att kontrollera sambandet mellan kön och inställning till partiledare för inställning till partiet är vitalt, eftersom det kan finnas skillnader mellan könen i hur starkt de sympatiserar med partiet som partiledaren företräder. Om ett av könen sammantaget tycker bättre om partiet i fråga är det ganska troligt att personer av de könet även tycker bättre om partiledaren.

Ålder. Kontrollvariabeln ålder är på förhand kodad i formulären för respektive respondent

utifrån deras födelseår i folkbokföringen. Åldrarna är sedan indelade i sju kategorier, som är kodade enligt 1=18-21 år (förstagångsväljare), 2=21-30 år, 3=31-40 år, 4=41-50 år, 5=51-60 år, 6=61-70 år samt 7=71-80 år.

I studier som rör väljarbeteenden är det ofta både relevant och intressant att titta på väljares ålder, eftersom politiska intressen tenderar att förändras under livets gång. Det är troligt att vissa partier lockar till sig fler yngre väljare, medan andra partier äldre, vilket torde påverka även olika åldersgruppers inställning till partiledarna.

Utbildningsnivå. Kontrollvariabeln utbildningsnivå är baserad på respondenternas svar på

Utbildning är, liksom ålder, intressant att kontrollera för i studier som rör väljarbeteende.

Utbildning har vanligen en direkt påverkan på framtida inkomst, och inkomst kan i sin tur påverka politiska intressen. Det kan även finnas skillnader mellan kvinnor och män i utbildningsnivå, och eftersom utbildningen starkt kan färga politiska intressen finns risk för vilseledande resultat om det inte kontrolleras för.

3.3 Regressionsanalyser

I denna undersökning görs analyserna genom multipel regressionsanalys och så kallad OLS-regression. För varje undersökt år utförs en regressionsanalys vars resultat presenteras i en tabell i avsnitt 4. Den första kolumnen, modell (1), visar vårt ursprungliga samband, d.v.s. sambandet mellan den oberoende variabeln kön och den beroende variabeln inställning till

partiledare. Analysen kallas bivariat då den undersöker sambandet mellan endast två variabler.

I den andra kolumnen, modell (2), kontrolleras det ursprungliga sambandet för inställning till

partiet, d.v.s. det parti som partiledaren i fråga tillhör. Att modellen kontrollerar för fler än en

förklaringsvariabeln och den beroende variabeln. Ett samband utan asterisker är därmed i det närmaste att betrakta som ett icke-samband.

3.4 Uppläggets för- och nackdelar

Multipel regressionsanalys som metod är särskilt lämplig att använda för att besvara frågeställningen tack vare dess styrkor när det kommer till att just isolera ett samband från andra potentiella förklaringsfaktorer och visa på samvariation (Teorell & Svensson; 183ff). En eventuell korrelation (samvariation) mellan den oberoende variabeln kön och den beroende variabeln inställning till partiledare kan utläsas vid en bivariat analys mellan de två variablerna, men det är först vid kontroll för de andra variabler som kan tänkas påverka en väljares inställning till partiledare som detta samband blir mer isolerat, d.v.s. att det i högre grad går att uttala sig om huruvida det faktiskt är kön, och inte andra variabler, som påverkar väljarens inställning till partiledaren.

En nackdel som brukar lyftas fram när det kommer till att använda multipel regressionsanalys för att belägga ett kausalt samband är att metoden inte tar hänsyn till i vilken ordning variablerna påverkar varandra, och att det därför blir svårt att belägga kriteriet ”tidsordning” (Teorell & Svensson; 183ff). Genom regressionsanalys kan det endast utläsas huruvida den oberoende och den beroende variabeln samvarierar med varandra, men inte vilken variabel det är som påverkar vilken. I just denna undersökning torde detta dock inte vara ett problem eftersom den huvudsakliga oberoende variabeln är kön, vilket i det allra flesta fall är något som är givet från födseln. Med andra ord är det högst otroligt att det skulle vara inställningen till partiledaren som påverkar vad väljaren har för kön, och likaså påverkar inte kontrollvariablerna ålder och

utbildning könet. Tidsordningen, eller orsaksriktningen om man så vill, blir därför inget

problem att belägga.

partiledaren. Det kan fortfarande finnas variabler som avgör väljarens inställning till partiledaren och som inte kontrollerats för, men eftersom dessa i så fall endast påverkar den beroende variabeln ändras inte sambandet mellan kön och inställning till partiledaren.

4. Resultat

I detta avsnitt presenteras resultaten av de multipla regressionsanalyserna. Hur variablerna kodats finns beskrivet i 3.2 och i bilagan Variabelförteckning.

4.1 Vänsterpartiet 1991 och 1994

Tabell 1 visar väljarnas inställning till Lars Werner 1991 och innehåller en bivariat analys samt två multivariata analyser. I modell (1), där det bivariata sambandet mellan inställning till Lars

Werner och kön framkommer, förefaller det finnas ett negativt samband mellan variablerna

(-0,251), vilket innebär att män är mer positivt inställda till Lars Werner än kvinnor. Sambandet är statistiskt signifikant på 95% säkerhetsnivå. Koefficienten tolkas som att när den oberoende variabeln kön ökar från 1 till 2 (alltså från man till kvinna) så sjunker graden av inställning till Lars Werner med 0,251. Kvinnor är alltså i genomsnitt 0,251 enheter mindre positivt inställda till Lars Werner än män är.

Tabell 1. Vänsterpartiet 1991 med Lars Werner som partiledare

n=2132

*** p<0.001, ** p<0.01, * p<0.05. Standardfel i paranteser. Beroende variabel:

I modell (2), där även inställning till partiet (Vänsterpartiet, i detta fall) tas med i analysen, kan det utläsas att det finns ett starkt positivt samband mellan inställning till Lars Werner och

inställning till partiet (0,571) som är signifikant på 99,9% säkerhetsnivå. Detta innebär med

andra ord att ju mer positivt inställd man är till Vänsterpartiet, desto mer positivt inställd är man till Lars Werner, vilket är föga förvånande. Det intressanta i modell (2) är dock vad som händer med det ursprungliga, negativa sambandet mellan inställning till Lars Werner och kön vid kontroll för inställning till partiet. Sambandet stärks inte bara till -0,322, utan blir även statistiskt signifikant på en högre säkerhetsnivå, 99,9%. Att ett samband stärks vid kontroll för en tredje variabel innebär att den tredje variabeln fungerat som en så kallad supressor-variabel: ”en variabel som undertrycker effekten av vår oberoende variabel om den inte kontrolleras för” (Teorell & Svensson 2013; 194). I detta fall betyder det att effekten av kön på inställning till

Lars Werner framstår som mindre än den egentligen är när inställning till partiet inte

kontrolleras för.

Varför gör effekten då det? Troligen beror det på att effekten av kön på inställning till Lars

Werner är omvänd, d.v.s. positiv, för de väljare som är väldigt positivt inställda till

Vänsterpartiet. För att tydligare illustrera detta presenteras en graf över den så kallade

interaktionseffekten (Figur 1). Den visar sambandet mellan alla tre variabler i modell (2), och

Figur 1. Inställning till partiets påverkan på inställning till Lars Werner, för män och för kvinnor

Bland de väljare som är mest positivt inställda till Vänsterpartiet är alltså kvinnor mer positivt inställda till Lars Werner än män är, vilket är tvärt emot sambandet för resten av väljarna, där sambandet är negativt. I modell (2), när effekten av inställning till partiet bortses från försvinner också den positiva effekten på sambandet som finns bland de som är väldigt positivt inställda till partiet. På så sätt stärks det negativa sambandet mellan kön och inställning till Lars

Werner (Teorell och Svensson 2013; 194).

Från tabell 1 kan det alltså utläsas att det är statistiskt säkerställt att män, i genomsnitt, har högre förtroende för Lars Werner än kvinnor har, även vid kontroll för andra potentiella förklaringar, vilket så här långt går i linje med uppsatsens hypotes.

Tabell 2 visar väljarnas inställning till Gudrun Schyman 1994 och innehåller en bivariat analys och två multivariata analyser. I modell (1) visas det bivariata sambandet mellan kön och

inställning till Gudrun Schyman. Sambandet är positivt (0,645) och statistiskt signifikant på

99,9% säkerhetsnivå. Detta visar att kvinnor är betydligt mer positivt inställda till Gudrun Schyman än män är, vilket är tvärt emot det samband som kunde ses i fallet Lars Werner (tabell 4.1, modell (1)). Sambandet i modell (1) är därtill betydligt starkare än det var för Lars Werner i motsvarande modell.

Tabell 2. Vänsterpartiet 1994 med Gudrun Schyman som partiledare

n=1967

*** p<0.001, ** p<0.01, * p<0.05. Standardfel i paranteser. Beroende variabel:

Inställning till Gudrun Schyman (0-10) (1) (2) (3) Kön 0,645*** (0,169) 0,319*** (0,849) 0,306*** (0,085)

Inställning till partiet

I modell (2), när även effekten av inställning till partiet (i detta fall Vänsterpartiet) lyfts in kvarstår det ursprungliga sambandet, om än kraftigt försvagat till 0,319. Det är då ungefär lika starkt som det var i Werner-fallets modell (2). Sambandet mellan att vara positivt inställd till Gudrun Schyman och till Vänsterpartiet är också starkt positivt, vilket precis som i fallet med Lars Werner förefaller vara logiskt. Att det ursprungliga sambandet försvagas så kraftigt vid kontroll för inställning till partiet tyder på att kvinnor är mer positivt inställda till Vänsterpartiet över lag, vilket fick sambandet i modell (1) att framstå som starkare än det verkligen var. Vid kontroll för den del av inställning till Gudrun Schyman som beror på att kvinnor i allmänhet är mer positivt inställda till Vänsterpartiet än män är, försvagas sambandet mellan att vara kvinna och att vara mer positivt inställd till Gudrun Schyman. Sambandet finns dock kvar och är fortfarande statistiskt signifikant på 99,9% säkerhetsnivå.

I modell (3) lyfts även ålder och utbildningsnivå in i beräkningarna, men trots det kvarstår ett positivt samband (0,306) mellan kön och inställning till Gudrun Schyman. Detta innebär alltså att kvinnor har en mer positiv inställning till Gudrun Schyman än män har, även vid kontroll för övriga förklaringsvariabler, vilket stämmer överens med uppsatsens hypotes.

4.2 Centerpartiet 1998 och 2002

Tabell 3 visar väljarnas inställning till Lennart Daléus 1998 och innehåller en bivariat och två multivariata analyser. Vid granskning av modell (1) verkar det finnas ett positivt samband mellan kön och inställning till Lennart Daléus (0,293) som är statistiskt signifikant på 95% säkerhetsnivå. Detta betyder att kvinnor är mer positivt inställda till Lennart Daléus än män är.

Tabell 3. Centerpartiet 1998 med Lennart Daléus som partiledare

Beroende variabel: Inställning till Lennart Daléus (0-10) (1) (2) (3) Kön 0,293* (0,132) 0,023 (0,104) 0,014 (0,104)

Inställning till partiet

0,556*** (0,025) 0,551*** (0,025) Ålder 0,088** (0,034) Utbildningsnivå 0,070 (0,068) Konstant 4,843*** (0,204) 2,253*** (0,198) 1,784*** (0,304) R2 0,006 0,388 0,391 n=790 *** p<0.001, ** p<0.01, * p<0.05. Standardfel i paranteser.

inställd till partiet försvinner det, och det kan därmed inte sägas finnas något kausalt samband mellan kön och inställning till Lennart Daléus.

I modell (3) kontrolleras det även för ålder och utbildningsnivå, men sambandet mellan kön och inställning till Lennart Daléus är fortsatt inte signifikant. Det faktum att ett samband mellan att vara man och att tycka bättre om Lennart Daléus inte kan påvisas motsäger studiens hypotes.

Tabell 4 visar väljarnas inställning till Maud Olofsson 2002 och innehåller en bivariat analys och två multivariata. I modell (1) kan utläsas att det bivariata sambandet mellan kön och

inställning till Maud Olofsson är positivt (0,187), dock inte statistiskt signifikant. Det går därför

inte att säkerställa att det finns något samband mellan variablerna i modell (1).

Tabell 4. Centerpartiet 2002 med Maud Olofsson som partiledare

n=927

*** p<0.001, ** p<0.01, * p<0.05. Standardfel i paranteser. Beroende variabel:

Inte heller i modell (2) och (3), där sambandet kontrolleras för ytterligare variabler uppstår något signifikant samband. Istället är sambandet mellan inställning till partiet och inställning

till Maud Olofsson positivt, och detsamma gäller för utbildningsnivå och inställning till Maud Olofsson.

Det går alltså inte att påvisa något signifikant samband alls mellan variablerna kön och

inställning till partiledare för varken Lennart Daléus eller Maud Olofsson. Detta faktum

5. Diskussion

I denna del av uppsatsen diskuteras de resultat som presenteras i avsnitt 4. Till att börja med ska det poängteras att urvalet representerar hela väljarkåren och inte endast väljare av de undersökta partierna. Resultaten ska därmed inte tolkas som att det finns skillnader mellan Vänsterpartiets och Centerpartiets väljare. Eftersom urvalet som ligger till grund för analyserna är gjort på ett sådant sätt att resultatet kan sägas spegla hela den svenska väljarkårens åsikter (se avsnitt 3.1.1) betyder det att de kvinnliga väljarna, oavsett partitillhörighet, är mer positivt inställda till Gudrun Schyman än män är, medan manliga väljare är mer positivt inställda till Lars Werner än kvinnor är. Hos samma population finns det däremot inte ett sådant samband när det kommer till Centerpartiets partiledare. Det är intressant att titta närmare på hur detta kan komma sig, samt vad som finns att lära av resultaten.

Att manliga respektive kvinnliga väljares inställning till Lars Werner och Gudrun Schyman går i linje med uppsatsens hypotes (att män är mer positivt inställda till manliga partiledare och kvinnor till kvinnliga, allt annat lika) gör att de fallen även befäster de teorier som hypotesen härleds ifrån. När det kommer till Pitkins teori om betydelsen av symbolisk representation (se avsnitt 2.2) verkar det alltså finnas belägg för att den gäller för Vänsterpartiets partiledare. I Peter Esaiassons studie från 1994, vilken även beskrivs närmare i avsnitt 2.3, undersöks hur manliga och kvinnliga väljare betraktar partiledare av olika kön, och det visar sig att kvinnliga väljare i hög grad ser Gudrun Schyman som ”Inspirerande.” På samma sätt ser manliga väljare på Carl Bildt. Detta kan ses som en ytterligare indikation på att politiker faktiskt kan fungera som symboler. Det har inte gjorts någon jämförbar studie beträffande vilka egenskaper som väljare tillskriver Lars Werner, men med tanke på att studien visar att män också har tendenser att tycka bättre om politiker av samma kön som de själva (fallet Carl Bildt) är det inte alls otänkbart att sambandet skulle se likartat ut för Lars Werner (Esaiasson 1994).

Resultaten kan tolkas som att svenskar betraktar partiledares kön olika beroende på vilket parti partiledaren i fråga representerar, och att de därför värderar partiledarna olika. I studien Do

Gender Stereotypes Transcend Party? från 2009 finner Kira Sanbonmatsu och Kathleen Dolan

att väljares könsstereotyper inte kan särskiljas från partistereotyper. Med detta menas att väljares uppfattning om hur en politiker agerar i egenskap av ”kvinna” eller ”man” förmedlas genom uppfattningen de har om partiet (Sanbonmatsu & Dolan 2009). Deras studie genomförs på amerikanska väljare, men resultaten som redovisas i denna undersökning pekar på att så skulle kunna vara fallet även i Sverige, alltså att väljarna har radikalt olika uppfattningar om en partiledare av respektive köns förmågor beroende på om den representerar Vänsterpartiet eller Centerpartiet. I så fall skulle de kvinnliga väljarnas positiva inställning till Gudrun Schyman kunna förklaras av att kvinnor, oavsett vilket parti de röstar på, är av uppfattningen att hon, i egenskap av kvinnlig partiledare för just Vänsterpartiet, på ett bra sätt kan hantera frågor som de bryr sig om. Samma känslor finns inte inför en kvinnlig partiledare för Centerpartiet, där det inte går att se någon skillnad mellan hur väljarna betraktar en manlig och en kvinnlig partiledare. Denna teori motsäger inte nödvändigtvis Pitkins resonemang om symbolisk representation, men den tar en annan riktning. Dolan och Sonbonmatsus teori om att influensen av partiledarens kön respektive partitillhörighet överlappar varandra handlar, liksom teorin om symbolisk representation, om en känsla av vem som är bäst lämpad att representera ens intressen, och bygger även den på ett starkt inslag av identifikation parterna emellan. Enligt Sonbonmatsu och Dolan infinner sig dock denna känsla inte enbart för att väljaren och partiledaren är av samma kön; även partistereotyper måste tas med i beräkningarna.

eftersom en sådan effekt kan tänkas vara större hos Vänsterpartiet än hos Centerpartiet. Vänsterpartiet betraktas av många som ett ytterkantsparti, eller till och med ett extremt parti, medan Centerpartiet befinner sig mer i mitten. De torde därför vara färre väljare som befinner sig ideologiskt långt ifrån Centerpartiet och därför kan tänkas helt sakna identifikation med partiledaren.

6. Slutsats

Syftet med denna uppsats har varit att bidra till forskningen kring väljarbeteende i parlamentariska demokratier, och empiriskt undersöka huruvida svenska väljare är mer positivt inställda till en partiledare av samma kön som de själva än en partiledare av motsatt kön. Hypotesen som studien har utgått ifrån, vilken är härledd från tidigare forskning på området, är att män är mer positivt inställda till en manlig partiledare och kvinnor till en kvinnlig, allt annat lika. Data över mäns respektive kvinnors inställning till Lars Werner (V), Gudrun Schyman (V), Lennart Daléus (C) och Maud Olofsson (C) har analyserats genom multipel regressionsanalys, där det framkom att det för Vänsterpartiets partiledare finns ett statistiskt signifikant samband som visar att män är mer positivt inställda till Lars Werner än kvinnor är, medan kvinnor är mer positivt inställda till Gudrun Schyman än män är, även vid kontroll för andra potentiella förklaringsvariabler. Något sådant samband kunde dock inte hittas i fallen Lennart Daléus och Maud Olofsson. Hypotesen finner därför endast stöd i den ena fallet, vilket gör att den inte kan sägas gälla alltid, för samtliga partiledare, och det verkar därmed finnas ett behov av att utveckla hypotesen. Det verkar som att graden av inverkan som en partiledares kön har på män och kvinnors inställning till den bestäms av vilket parti som partiledaren i fråga företräder. Könsstereotyper och partistereotyper går därmed hand i hand. Det är även möjligt att det inte alls är partiledarens kön utan snarare den politik den för fram, och vem som kan tänkas gynnas av den, som är av betydelse.

Referenser

Bolling, Anders. 2020. ”Sverige allt mer udda med bara manliga statsministrar”. Dagens

Nyheter. 16 januari.

https://www.dn.se/nyheter/varlden/sverige-allt-mer-udda-med-bara-manliga-statsministrar/ (hämtad 2019-05-19)

Dolan, Kathleen. 2014. When Does Gender Matter?: Women Candidates and Gender

Stereotypes in American Elections. Oxford Scholarship Online. DOI:

10.1093/acprof:oso/9780199968275.001.0001

Esaiasson, Peter; Gilljam, Mikael; Oscarsson, Henrik; Towns, Ann; Wängerud, Lena. 2017.

Metodpraktikan: Konsten att studera samhälle, individ och marknad. 5. uppl. Stockholm:

Wolters Kluwer.

Esaiasson, Peter. 1985. ”Partiledareffekter även i Sverige? – partiledarpopularitetens

betydelse för valresultatet i Sverige ur ett jämförande perspektiv.” Statsvetenskaplig tidskrift. (2):105–122.

Esaiasson, Peter. 1994. "Om behovet av kvinnliga politiska ledare”. Sören Holmberg och Lennart Weibull (red): Vägval. SOM-rapport 11. Göteborg: SOM-institutet.

Hammarén, Nils; Johansson, Thomas. 2014. ”Homosociality: In Between Power and Intimacy” Sage Open 4(1): 1–11. DOI: 10.1177/2158244013518057

Holmberg, Sören; Gilljam, Mikael, Statistiska centralbyrån (SCB). 1995. Svensk

valundersökning 1991. Version 1.0. Svensk Nationell

Datatjänst. http://dx.doi.org/10.5878/002513 (hämtad 2020-04-08)

Holmberg, Sören; Gilljam, Mikael, Statistiska centralbyrån (SCB). 1997. Svensk

valundersökning 1994. Version 1.0. Svensk Nationell

Holmberg, Sören; Henrik Oscarsson. 2013. "Party Leader Effects on the Vote". Political

Leaders and Democratic Elections 03/2013. Oxford: Oxford University Press, 2013. DOI:

10.1093/acprof:osobl/9780199259007.003.0003

Holmberg, Sören; Oscarsson, Henrik, Statistiska centralbyrån (SCB). 2006. Svensk

valundersökning 2002. Version 1.0. Svensk Nationell

Datatjänst. http://dx.doi.org/10.5878/002643 (hämtad 2020-04-08)

Holmberg, Sören, Statistiska centralbyrån (SCB). 2002. Svensk valundersökning 1998.

Version 1.0. Svensk Nationell Datatjänst. http://dx.doi.org/10.5878/002515 (hämtad

2020-04-08)

Koeske, Zak. 2013. ”Obama as symbol of hope, possibility for blacks, key to racial legacy,

scholars say”. Chicago Tribune. 13 januari.

https://www.chicagotribune.com/news/ct-sta-king-obama-legacy-st-0116-20170113-story.html(hämtad 2020-05-19)

Mansbridge, Jane. 1999. ”Should blacks represent blacks and women represent women? A contingent “yes.”” The Journal of Politics. 61(3):628–657. DOI: 130.238.007.040.

Medeiros, Mike, Forest, Benjamin, & Öhberg, Patrik. 2020. ”The Case for Non-Binary Gender Questions in Surveys”. PS: Political Science & Politics, 53(1), 128-135. DOI:10.1017/S1049096519001203

Nationalencyklopedin. Centerpartiet.

http://www.ne.se.ezproxy.its.uu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/centerpartiet (hämtad

2020-05-19)

Nationalencyklopedin. Gudrun Schyman.

http://www.ne.se.ezproxy.its.uu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/gudrun-schyman (hämtad

2020-05-19)

Nationalencyklopedin. Lars Werner.

http://www.ne.se.ezproxy.its.uu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/lars-werner (hämtad

Nationalencyklopedin. Lennart Daléus.

http://www.ne.se.ezproxy.its.uu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/lennart-daleus (hämtad

2020-05-19)

Nationalencyklopedin. Maud Olofsson.

http://www.ne.se.ezproxy.its.uu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/maud-olofsson (hämtad

2020-05-19)

Nationalencyklopedin. Vänsterpartiet.

http://www.ne.se.ezproxy.its.uu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/vänsterpartiet (hämtad

2020-05-19)

Pitkin, Hanna Fenichel. 1967. The Concept of Representation. London: University of California Press

Sanbonmatsu, Kira; Dolan, Kathleen. 2009. ”Do Gender Stereotypes Transcend Party?”.

Political Research Quarterly 62(3):485–494. DOI: 10.1177/1065912908322416

Sanbonmatsu, Kira. 2002. ”Gender Stereotypes and Vote Choice”. American Journal of

Political Science 46(1):20–34. DOI: 10.2307/3088412

Schwindt-Bayer, Leslie A., & William Mishler. 2005 ”An Integrated Model of Women's Representation”, The Journal of Politics, 67(2): 407–428. DOI:

10.1111/j.1468-2508.2005.00323.x

Selnes, Anders. 2019. ”Sverige mest jämställd i EU”. Europaportalen. 16 oktober.

https://www.europaportalen.se/2019/10/sverige-mest-jamstallt-i-eu (hämtad 2019-05-19)

Bilaga: Variabelförteckning

Beroende variabel

• Inställning till *partiledare*, från 0 (ogillar starkt) till 10 (gillar starkt)

Oberoende variabler

• Kön: 1=man, 2=kvinna