Kunskap och verklighet i Erik Olof Burmans doktorsavhandling
Knowledge and reality in Erik Olof Burman’s doctoral dissertation
Inge-Bert Täljedal
Examensuppsats 15 hp Filosofi C, 30 hp, vt 2020
Institutionen för idé- och samhällsstudier Umeå universitet
Sammanfattning
Erik Olof Burman, professor i praktisk filosofi i Uppsala 1896–1910, disputerade 1872 på avhandlingen Om kunskapens möjlighet. I en filosofihistorisk översikt finner disputanden en fortgående förskjutning i synen på verkligheten och kunskapens grund, från antikens fokus på en yttre, från medvetandet skild verklighet till en inre, helt igenom själslig sådan. Hans idealistiska ståndpunkt reser tre huvudproblem för texttolkningen: förhållandet mellan medvetande och förnimmelser; de yttre tingens verklighet; förhållandet mellan subjekt och kunskapsobjekt. Subjektet framträder hos Burman som sinne, medvetande och
självmedvetande. Mot dessa nivåer svarar graderade förnimmelser: sensationer, föreställningar och begrepp. Förnimmelserna har medfött ursprung, och själen bär verkligheten inom sig. På sin högsta nivå är subjektet bestämt av oföränderliga
allmänbegrepp. Föreliggande studie av den unge Burmans filosofi diskuterar eventuella motsägelser i hans text och söker tolkningar som undviker dem.
Abstract
Erik Olof Burman was professor of practical philosophy in Uppsala 1896–1910. In 1872, he defended his doctoral thesis, On the possibility of knowledge. In a largely historical overview Burman describes a continuous shift in the view of reality and the grounds of knowledge, from antiquity’s focus on an outer reality, separate from the mind, to an inner, thoroughly spiritual world. His idealistic standpoint raises three main problems for the interpretation of the text: the relation between mind and perceptions; the reality of external objects; the relation between subject and objects of knowledge. According to Burman, the subject appears as sense, mind, and the self-aware mind. Corresponding graded perceptions are sensations, ideas, and concepts. The origin of the perceptions is innate, and the soul has the reality within itself. At the highest level, the subject is determined by unchanging concepts. In the present study of young Burman’s philosophy, apparent contradictions are discussed and
Innehållsförteckning
1. Syfte och disposition 1
2. Bakgrund 1
3. Deskriptiv översikt och huvudteser 2
4. Analys av den idealistiska argumentationen 4
4.1. Inledningen 4
4.1.1. Begreppet förnimmelse 4
4.1.2. Begreppet verklighet 10
4.1.3. Begreppet kunskap 12
4.1.4. Från inledningen kvarstående oklarheter 14
4.2. Den filosofihistoriska översikten 14
4.2.1. Antiken och medeltiden 14
4.2.2. Skolastiken, Descartes och Leibniz 16
4.2.3. Locke och Hume 18
4.2.4. Kant 18
4.2.5. Fichte, Schelling, Hegel, Herbart och Jacobi 21
4.3. Fenomenologi och metafysik 22
4.3.1. Radikal idealism 22
4.3.2. Verkligheten graderad 23
4.3.2.1. Sinnet 24
4.3.2.2. Medvetandet 24
4.3.2.3. Självmedvetandet 24
4.3.3. Tre stora frågor 25
4.3.3.1. Förnimmelserna som medvetandets bestämningar 25
4.3.3.2. De yttre tingens ontologi 26
4.3.3.3. Kunskapen som det helas form 26
5. Framåtblick 26
1. Syfte och disposition
Det övergripande syftet med denna uppsats är att tydliggöra kunskapsteorin och ontologini Erik Olof Burmans doktorsavhandling Om kunskapens möjlighet (1872).
I avsnitt 2 tecknas en filosofihistorisk bakgrund som motiverar studien. Avsnitt 3 är en beskrivande översikt av Burmans text. I avsnitt 4 analyseras hans idealistiska argumentation med särskild uppmärksamhet på tre problem: förhållandet mellan medvetande och
förnimmelser; de yttre tingens verklighet; förhållandet mellan subjekt och kunskapsobjekt. Prima facie gör Burmans filosofi ett motsägelsefullt intryck: medvetandet sägs vara
fullständigt bestämt av förnimmelser, samtidigt som förnimmelserna är motstridiga; kunskap beskrivs som något annat än ett förhållande mellan subjekt och objekt. Ett specifikt syfte med föreliggande studie är att finna tolkningar som eliminerar de apparenta inkonsistenserna. Avsnitt 5 avrundar uppsatsen med en summarisk positionering av den unge Burman i skenet av det förestående1900-talets idealismkritik.
2. Bakgrund
Undersökningen motiveras av Burmans roll som gränsgestalt i svensk filosofihistoria. Han var idealist och brukar beskrivas som ”nyboströmian”, en heterodox medlem av den
Boströmska skolan (Nordin 1981, 89, 122–6; Frängsmyr 2010, 38, passim). Som innehavare av Uppsalaprofessuren i praktisk filosofi 1896–1910 efterträdde han sin lärare Carl-Yngve Sahlin och dennes närmaste företrädare Christopher Jacob Boström.1 Burman kom i sin tur att
få sin de facto student Axel Hägerström som efterföljare på professuren.2
Generationsväxlingen från Burman till Hägerström markerar ett skifte i ontologisk och kunskapsteoretisk grundhållning som innebär att 1800-talets rationalistiska idealism avlöses av 1900-talets materialistiska realism. Skiftet är omvälvande i den fackfilosofiska akademiska miljön. Det svarar dessutom mot en påtaglig förändring av det allmänna intellektuella
samhällsklimatet. Mycket har skrivits om den moderna filosofins företrädare, särskilt Hägerström, i denna omsvängning. Jämförelsevis lite uppmärksamhet har ägnats den siste konsekvente idealisten på Hägerströms lärostol, kanske därför att 1800-talsidealismen framstår som påtagligt omodern ur ett 1900-talsperspektiv. Någon tidigare studie som fokuserar på Burmans avhandling tycks inte föreligga.
1 Den aktuella professuren innehades av Boström 1842–63 och Sahlin 1864–94.
2 Nordin (1981, 176): ”Hägerströms egentlige lärare var Burman. Till sin egen professor, Geijer, stod han
I sin översikt av den Boströmska skolans utveckling framhåller Nordin Burmans roll som övergångsfigur (ibid. 126):
Sin största betydelse fick Burman genom sitt inflytande på Hägerström och Phalén. Om det till våra dagars svenska filosofi går någon obruten linje från Boström går den denna väg, och via Phaléns lärjungar till den nu gällande analytiska filosofin.
Gemensam är traditionen av begreppsanalys och abstrakt logiska resonemang.
Om Burmans betydelse för Hägerströms utveckling ger den senare själv ett vittnesbörd, när han i inledningen av sin vetenskapliga autobiografi skriver (Hägerström 1929, 111):3
Im Jahre 1887 führte mich die Schrift des Upsalaer Philosophen Burman ”Die Erkenntnislehre Kants” in die Kritik der Reinen Vernunft Kants ein, die mir eine neue Welt erschloss.
I sin bok Om teismen företar Burman 1886 en revision av metafysiken, ett brott med Boström som är väl observerat och som torde vara den väsentliga anledningen till
beteckningen ”nyboströmian”, till skillnad från kort och gott ”boströmian” (Norström 1887; Nordin 1981, 123–5; Heidegren 2004, 319–30).
För en korrekt förståelse av Burmans roll i utvecklingslinjen från Boströms idealism till Hägerströms antimetafysiska realism och antisubjektivism, torde en klar bild av Burmans egen utveckling vara värdefull. En sådan förutsätter ett tydliggörande av hans positioner i de inledande arbetena. Här försöker jag åstadkomma ett sådant tydliggörande av
doktorsavhandlingen. Kännare av Burmans filosofiska texter har ansett dem
svårgenomträngliga,4 en uppfattning som det är lätt att instämma i. Mitt försök har därför
karaktär av exeges. Syftet är inte rent historiskt. Idealismens sätt att resonera kring de fundamentala ontologiska och epistemologiska frågorna tycks mig utmanande och genuint intressanta. Avslutningsvis gör jag en summarisk positionering av Burmans argumentation i skenet av 1900-talets allmänna diskussion och kritik av idealistisk ontologi och epistemologi.
3. Deskriptiv översikt och huvudteser
Om kunskapens möjlighet består av 78 sidor. De första sex utgör en orubricerad inledning. Där introduceras begreppen förnimmelse, medvetande, verklighet, kunskap, omdöme och subjekt. En kort diskussion leder fram till tesen att subjektet och dess medvetandeinnehåll är
3 ”År 1887 förde Uppsalafilosofen Burmans skrift ’Om Kants kunskapslära’ in mig i Kants kritik av det rena
förnuftet, vilken öppnade en ny värld för mig.” Min översättning. I citatet har Hägerström översatt titeln till Burmans svenskspråkiga skrift (Burman 1884).
verkliga genom att bestämma varandra (B 5).5 Sålunda, konstaterar Burman, förutsätter
kunskapen subjekt och innehåll samt sammanhang mellan dem. Hur momenten ska förstås för att kunskapen ska vara motsägelsefri, vill han undersöka med hjälp av filosofihistorien.
Därefter vidtar en inventering av historien med början hos försokratikerna och slutet i tysk 1800-talsidealism. Efter knappt femtio sidor inleds en diskuterande rekapitulation av den genomgångna historiken. Burman menar sig kunna se en analogi mellan mänsklighetens utveckling och individens. Både historiskt och i det enskilda livet uppfattar ”menniskoanden” först den yttre världen som den enda verkliga. Stigande bildning och förnuftets allt starkare krav leder till att en översinnlig värld kommer att antas och uppfattas som ”den företrädesvis sanna och verkliga”. Människans naturintresse och sökandet efter lagar och begrepp som kan ge systematisk struktur åt ett oöverskådligt fält av erfarenheter, förutsätter mänskligt liv under naturens kalla yta (B 51–52):
Hur skulle en Linnés namn ha fått kraft att utbreda sig öfver verlden och lefva genom sekler, om den verld, som han lade under intelligensens spira, i sitt väsen vore för menniskan yttre och betydelselös. […] Vore materialismen sann, så vore all vetenskap omöjlig. Detta visar redan det formella ordnandet och klassificerandet af det gifna, som derigenom bringas under allt allmännare synpunkter, under allt högre enheter; men denna verksamhet vore omöjlig, om ej enhet och begrepp funnes hos tingen, vore otänkbar, om ej medvetandet ytterst vore den enhet, som sammanhåller erfarenheten. Äfven menniskoandens behov att sammanfatta det gifna under
medvetandets enhet vore oförklarligt, om ej naturen hörde till medvetandet eller i sitt väsen vore medvetande och till sin form begrepp. Naturen står till en början emot menniskan såsom en gåtfull sfinx, men sfinxens gåta löses och den störtar sig i djupet – i andens djup och nyckeln till naturens gåta är begreppet.
I sin diakroniska granskning av olika filosofers bidrag till förståelsen av kunskapens förutsättningar och natur leds Burman till åsikten att Friedrich Heinrich Jacobi (1743–1819) är den mest insiktsfulle, fastän formellt bristfällig (B 59):
I reelt hänseende står Jacobi högst, ty han har i det förnuftiga eller personen uppvisat en sann och sjelfständig verklighet, men ej i vetenskaplig form. Längre har ej filosofiens historia kommit. Den lär oss att kunskapen för sin möjlighet förutsätter, att subjektet skall vara ursprungligt konkret och sjelfständigt, innehållet osinligt och formen begrepp [min fetning].
För att försöka visa hur de i citatet angivna kraven kan uppfyllas, företar Burman ”en fenomenologisk betraktelse av kunskapen” (B 59–65). Därvid konstaterar han först att
kunskap utgör ett förnimmande av bestämda förnimmelser. Med bortseende från det för varje
enskild förnimmelse särskiljande erhålls förnimmandets abstrakta begrepp. Detta förutsätter ”en reel enhet, från hvilken det endast genom abstraktion kan skiljas”. Det vill säga:
förnimmande kan inte förekomma utan något som förnimmer, men i tanken kan vi skilja det förnimmande från det som förnimmes. För det förnimmande använder Burman ordet ”själ” (B 60):
Hvarest vi finna ett förnimmande, sluta vi till en själ, och hvarest vi antaga en själ, tillskrifva vi den förnimmande.
Vidare uppehåller sig den fenomenologiska betraktelsen inledningsvis vid ”den gamla klassiska indelningen” av förnimmelserna i sensationer, föreställningar och begrepp, samt vid deras relationer till varandra och till den förnimmande själen. Därifrån övergår Burman alltmer till en diskussion av verklighetens natur, nu åter i dialog med en skissad historisk utvecklingslinje från Platon via Aristoteles, Cartesius, Leibniz och Spinoza till Kant, Fichte och Hegel (B 65–74).
De avslutande sidorna 74–78 utgör en sammanfattning som inleds så:
Sammanfatta vi nu resultaterna af de föregående undersökningarne, så framgår deraf först att på realistisk och empirisk ståndpunkt kunskapen blir omöjlig, och att endast den absoluta idealismen kan så fatta kunskapens förutsättningar, att hon blir
motsägelselös.
Avhandlingens sista två meningar lyder:
Möjligheten för det ändliga väsendet att trots gradationen i sitt förnimmande fatta ett sjelfständigt är, såsom vi sett, gifven genom hennes uppfattning af sitt
sjelfmedvetande såsom fullt bestämdt. Möjlig är således den menskliga kunskapen derigenom, att den är den ändliga personens uppfattning af den förnuftiga
verkligheten i begreppets form.
Vid avhandlingens slut intar Burman alltså en deciderat idealistisk position i både ontologin och kunskapsteorin. Redan tidigare, i den historiska genomgången, uttrycker han en tveklös antimaterialistisk ståndpunkt, nästan som med en slogan (B 52):
Vore materialismen sann, så vore all vetenskap omöjlig.
4. Analys av den idealistiska argumentationen
4.1. Inledningen
4.1.1. Begreppet förnimmelse
I avhandlingens första två meningar slår Burman fast att det är kunskapsteoretiska
tidens störste tänkare”. I Kantiansk anda hävdar han därefter omedelbart medvetandets betydelse som ”enhet eller princip” för att sammanbinda förnimmelserna. Begreppet förnimmelse definieras inte utan införs direkt i resonemanget som vore det självklart, lika självklart som att ”Kunskapen är ett förnimmande” (B 3).6,7
Mot bakgrund av den omedelbart föregående apoteosen av Kant, och det faktum att framhävandet av medvetandets sammanbindande funktion erinrar om Kants Einheit der Apperception, frågar man sig om Burmans ”förnimmelse” svarar mot någon viss Kantiansk term. I Critik der reinen Vernunft presenterar Kant (1787, 376–7) sin begreppstaxonomiska stege (”Stufenleiter”):8
Die Gattung ist Vorstellung überhaupt, (repraesentatio). Unter ihr steht die
Vorstellung mit Bewusstseyn (perceptio). Eine Perception, die sich lediglich auf das Subject, als die Modification seines Zustandes bezieht, ist Empfindung (sensatio), eine objective Perception ist Erkenntniss (cognitio). Diese ist entweder Anschauung oder Begriff (intuitus vel conceptus). Jene bezieht sich unmittelbar auf den
Gegenstand und ist einzeln; dieser mittelbar, vermittelst eines Merkmals, was mehreren Dingen gemein seyn kann. Der Begriff ist entweder ein empirischer oder reiner Begriff, und der reine Begriff, so fern er lediglich im Verstande seinen Ursprung hat (nicht im reinen Bilde der Sinnlichkeit) heisst Notio. Ein Begriff aus Notionen, der die Möglichkeit der Erfahrung übersteigt, ist die Idee, oder der Vernunftbegriff. Dem, der sich einmal an diese Unterscheidung gewöhnt hat, muss es unerträglich fallen, die Vorstellung der rothen Farbe Idee nennen zu hören. Sie ist nicht einmal Notion (Verstandesbegriff) zu nennen.
Notabelt är att medan begreppet idé i svenskan, liksom för övrigt idea hos Locke (1825, 50–3), kan ha konnotationen av snart sagt alla typer av medvetandeinnehåll, är Idee hos Kant (loc. cit.) mer begränsat och precist. Kants mest generella beteckning för
medvetandeinnehåll är ”Vorstellung” (sv. ”föreställning”). Så som han formulerar sig
6 Dock: ”Men allt förnimmande är ej kunskap. Aningen om en förestående fara anses ej för kunskap, utan man
söker skaffa sig sådan för att vinna insigt om aningens sanning. Ej heller är det omedvetna förnimmandet kunskap, ehuru språkbruket synes vittna deremot, när det säger, att en person har många kunskaper, oaktadt han ej har dem aktuella.” (B 3).
7 Kanske alluderar Burman medvetet på Theaitetos inledningsreplik i dialogen med samma namn, en av
epistemologins klassiker. I modern översättning: ”[…] Den som har kunskap om något tycks mig förnimma detta som han har kunskap om, och kunskap är ingenting annat än förnimmelse […]” (Platon 2006, 151 e).
8 Övers. Jeanette Emt i Kant (2013, 378–379): ”Släktet är föreställning överhuvudtaget (repraesentatio). Under
detta står föreställningen med medvetande (perceptio). En perception som uteslutande relaterar sig till subjektet som en modifikation av dess tillstånd är förnimmelse (sensatio); en objektiv perception är kunskap (cognitio). Denna är antingen åskådning eller begrepp (intuitus vel conceptus). Den förra relaterar sig omedelbart till föremålet och är enskild, den senare via ett kännetecken som kan vara gemensamt för åtskilliga ting. Begreppet är antingen ett empiriskt eller rent begrepp, och det rena begreppet kallas notio för såvitt det uteslutande har sitt ursprung i förståndet (inte i sinnlighetens rena bild). Ett begrepp som bildats av notioner och går utöver
beträffande grundsatsen om apperceptionens enhet, ligger det nära till hands att se
”Vorstellung” som en förebildlig motsvarighet till Burmans ”förnimmelse” (Kant 1787, 136– 7):9
Der oberste Grundsatz der Möglichkeit aller Anschauung in Beziehung auf die Sinnlichkeit war laut der transsc. Aesthetik: dass alles Mannigfaltige derselben unter den formalen Bedingungen des Raums und der Zeit stehe. Der oberste Grundsatz eben derselben in Beziehung auf den Verstand ist: dass alles Mannigfaltige der Anschauung under Bedingungen der ursprünglich-synthetischen Einheit der Apperception stehe*). Unter dem ersteren stehen alle mannigfaltige Vorstellungen der Anschauung, so fern sie uns gegeben werden, unter dem zweyten, so fern sie in einem Bewusstseyn müssen verbunden werden können; denn ohne das kann nichts dadurch gedacht oder erkannt werden, weil die gegebene Vorstellungen [min fetning] den Actus der Apperception, Ich denke, nicht gemein haben, und dadurch nicht in einem Selbstbewusstseyn zusammengefasst seyn würden.
I doktorsavhandlingen hänvisar inte Burman till bestämda textpassager hos Kant. Att ”förnimmelse” motsvarar ”Vorstellung” stöds emellertid av referenser som Burman gör till Kritik d. r. V. i sin senare, fördjupade studie Om Kants kunskapslära.10 En i avhandlingen
förekommande kommentar till Kants epistemologi tydliggör att förnimmelser inte är detsamma som sinnesintryck (B 18):
Fråga vi nu, hvarifrån sinligheten får sitt innehåll, så svarar Kant, från objekterna. […] Tydligt är således att Kant här följer det vanliga föreställningssättet, enligt hvilket yttre ting inverka på kunskapsförmågan, hvarvid svårigheten att inse, huru intryck kunna bli förnimmelser, eller ett yttre kan bli inre, redan af Berkeley äro visade.
Längre fram i avhandlingen (B 61) hänvisar Burman till en etablerad praxis att till förnimmelser räkna sensationer, föreställningar och begrepp.11 Det är således viktigt att skilja
9 Under rubriken Ӥ. 17. Der Grundsatz der synthetischen Einheit der Apperception ist das oberste Princip alles
Verstandesgebrauchs”. Övers. Emt (a.a. 214): ”§ 17. Grundsatsen om apperceptionens syntetiska enhet är den högsta principen för allt förståndsbruk. Den högsta grundsatsen om möjligheten av all åskådning i relation till sinnligheten var, enligt den transcendentala estetiken, att hela dess mångfald skall vara underordnad rummets och tidens formella betingelser. Den högsta grundsatsen om denna möjlighet i relation till förståndet är att all mångfald i åskådningen skall vara underordnad betingelser för apperceptionens ursprungligt syntetiska enhet.* Åskådningens alla mångskiftande föreställningar är underordnade den första grundsatsen i den mån som de blir oss givna, den andra i den mån som de måste kunna förbindas i ett medvetande, ty utan detta kan ingenting tänkas genom dem och inte heller någon kunskap utvinnas, då de givna föreställningarna inte skulle ha apperceptionsakten, ”jag tänker”, gemensamt och därmed inte vara sammanfattade i ett självmedvetande.”
10 T.ex. Burman (1884, 11): ”…likaså räknar K. till de yttre ting, »hvarigenom förnimmelser gifvas mig»
äfven menniskokroppen 4).” Citatets fotnot hänvisar till följande passus hos Kant (1878, 688): ”Aber ob dieses
Bewusstsein meiner Selbst ohne Dinge ausser mir, dadurch mir Vorstellungen gegeben werden, gar möglich sei, und ich also bloss als denkend Wesen (ohne Mensch zu sein) existieren könne, weiss ich dadurch gar nicht.” Mina fetningar.
11 Det är oklart vad ”etablerad praxis” syftar på. När Theaitetos i dialogen Theaitetos inledningsvis identifierar
mellan föreställningarna om å ena sidan de eventuella ”yttre” tingens intryck och, å den andra, de ”inre” sensationer och övriga förnimmelser som ofta uppfattas vara orsakade av de yttre intrycken. Det blir en övergripande uppgift för den fortsatta undersökningen att försöka klargöra i vad mån Burman delar Kants uppfattning om tingen och deras inverkan på kunskapsförmågan.12
Med presentationen av medvetandet som sammanbindande enhet för förnimmelserna är scenen satt för en reflexion som snart leder vidare från en kunskapsteoretisk ansats till ontologiska överväganden. Medvetandets enhetsskapande funktion innebär nämligen, menar Burman, att medvetandet bestäms av förnimmelserna, det vill säga att medvetandet självt kan beskrivas (”från en annan sida”) som ett sammanhållet helt av förnimmelser (B 1). Denna helhet har egenskapen ”förmåga” – förmågan att sammanbinda erfarenheten till en diakron helhet, när förnimmelserna skiftar i tiden. Den sammanbindande förmågan ställer formella krav på förnimmelserna. För att medvetandet ska kunna tänkas som något helt – ”ett enda, ett samstämmigt och ett fullständigt bestämdt helt” – är det underkastat de fordringar som ställs av ”vetenskapens allmänna form” (B 2). Vad vetenskapens allmänna form är, anges inte explicit. Av sammanhanget framgår emellertid tydligt att Burman avser logisk konsistens. Några meningar längre fram bestämmer han också ”den sanna kunskapens form” som det logiskt möjliga.
Vetenskapens allmänna form synes kräva att de förnimmelser som bestämmer
medvetandet inte medför motsägelse. Möjligheten av något slags inkonsistens i medvetandet föresvävar tydligen ändå Burman, som formulerar en tänkbar skillnad mellan två slag av förnimmelser och kopplar denna distinktion till en idé om två slags verklighet (B 2):13
När då en skilnad visar sig mellan de förnimmelser, som uppfylla fordringarne på en sådan enhet [IBT: medvetandets enhet] eller ett verkligt helt, och sådane, som innebära motsägelser deremot, måste man, alldenstund medvetandet är det ena och
innebörd: ”It can be used in any case in which one perceives something by the senses and even more generally in any case in which one becomes aware of something, notices something, realizes or even comes to understand something, however this may come about.” Under dialogens gång, och i senare dialoger, har Platon, enligt Frede, eftersträvat att insnäva konnotationen till att bara avse mottagandet av sinnesintryck. Det kan också noteras att Vannérus (1905, 68) anser att ordet ”förnimmelse” betecknar ”sensationer, varseblifningar, reproducerade föreställningar, fantasiföreställningar, allmänföreställningar och begrepp”.
12 Burman torde redan som gymnasist i Umeå ha mött frågan hur begreppen yttre och inre ska förstås med
avseende på medvetandet. Hans lektor i filosofi var boströmianen Carl Jonas Dahlbäck. Året innan Burman avlade studentexamen publicerade lektorn i skolkatalogen en granskande essä om i landet använda läroböcker (Dahlbäck 1864). Där ondgör han sig över ett dåligt inflytande från Kant, vars filosofi han kritiserar för att vara ”empirisk och halvrealistisk”.
13 Det är språkligt otydligt vad ”deremot” i citatet refererar till: ”sådana förnimmelser, som uppfylla
samma i alla förnimmelser, öfvergå till en betraktelse af innehållet, för att i detta urskilja den verklighet, som kan ha vetenskapens form, och sedan se till, om ur det ena slaget af verklighet det andra omedelbart eller medelbart låter förklara sig.
Att fordringarna på medvetandets enhet innefattar att de bestämmande förnimmelserna är fria från motsägelse, har således både epistemologisk och ontologisk betydelse. Burman förklarar dock inte närmare vad han menar med att förnimmelser kan vara fria från, respektive utgöra, motsägelse. Är begreppen motsägelse och motsägelsefrihet applicerbara på varje enskild förnimmelse, eller på förhållanden mellan olika förnimmelser, eller på bådadera? Och i vilken mening kan förnimmelser innehålla motsägelse eller motsäga varandra? Burmans text tycks öppen för två olika tolkningar. För det första är det tänkbart att han föreställer sig att förnimmelser har propositionell form,14 det vill säga att själva förnimmelsen av x, y eller z
utgör ett omdöme, t.ex. i) ”där är x, och x har egenskapen A”, eller ii) ”där är y, och y har egenskapen B”, eller iii) ”där är z, och z har egenskaperna A och B”. Om A och B är oförenliga egenskaper, kan iii) sägas utgöra en självmotsägelse. Huruvida i) och ii) relaterar konsistent eller motsägelsefullt till varandra, beror på variablernas värden. Att omdömen med formen i) och ii) kan vara motsägande, om de ingår i en mängd av till varandra direkt eller indirekt relaterande förnimmelser, torde vara klart.
För det andra kanske Burman inte betraktar förnimmelserna som propositioner, i varje fall inte alla. Det är tänkbart att han använder ett elliptiskt uttryckssätt, så att förnimmelsernas motsägelsefrihet ska förstås som att beskrivningar av dem är motsägelsefria. I så fall
betecknar satserna i) – iii) inte alla förnimmelser utan bara dem som utgör omdömen om icke-propositionella förnimmelser. Distinktionen kan förefalla subtil men har betydelse för hur man kan förstå innebörden av att medvetandets relation till sina förnimmelser ger ett motsägelsefullt intryck.
Följande renodling av resonemanget på avhandlingens första två sidor lyfter fram den apparenta motsägelsen:
1) Medvetandet är ett helt av förnimmelser. 2) Medvetandet är detsamma i alla förnimmelser.
3) Förnimmelserna är sammanbundna i medvetandets enhet. 4) Medvetandet är fullständigt bestämt av sina förnimmelser. 5) Vissa förnimmelser innebär motsägelse.
14 Då uppräkningen på s. 6 inte explicit inkluderar omdömen bland förnimmelserna, bör noteras att ”Kunskapen
Att det enda och hela medvetandet skulle kunna vara fullständigt bestämt av motsägelsefulla förnimmelser, förefaller prima facie underligt. Utifrån ett satslogiskt
perspektiv är bestämdhet och motsägelsefullhet motsatta egenskaper: a) motsägelsefulla satser är falska; b) en falsk sats implicerar vilken sats som helst; c) ”vilken som helst” betecknar motsatsen till ”fullständigt bestämd”. Med den dunkla självmotsägelse som tycks ligga i 4) tillsammans med 5) ställer Burman inledningsvis upp ett av avhandlingens centrala problem. Det gäller att upplösa inkonsistensen att medvetandet är både fullständigt bestämt och icke fullständigt bestämt av sina förnimmelser.
Vad menar då Burman med att förnimmelserna bestämmer medvetandet och att
subjektet äger sitt innehåll (B 5)? Han ger själv ingen närmare analys av begreppen, men hans knapphändiga formuleringar inbjuder till följande tolkning. Uttrycket ”bestämma” kan leda tanken mot att förnimmelsernas innehåll är egenskaper hos medvetandet. Det verkar inte omedelbart orimligt när det gäller vissa icke-propositionella förnimmelser. Till exempel kan en förnimmelse av glädje sägas bestämma ett glatt medvetande på det sättet. För
propositionella förnimmelser och många begrepp ställer sig saken annorlunda.
Föreställningen ”den där katten är vit”, eller ”katt”, innebär inte att medvetandet är vare sig katt eller vitt. Formuleringen att subjektet ”äger” sitt innehåll kan ses som en förtydligande explikation av ”bestämma”. Medvetandet bestäms av propositionella förnimmelser och vissa typer av begrepp genom att ha dem, dvs. vara bärare av dem, inte genom att ha de egenskaper som utgör propositionernas och begreppens innehåll. Antag två motsägande propositioner p och ¬p, vars innehåll är, respektive, Ax och ¬Ax. En möjlig tolkning av Burmans intention med de aktuella begreppen bestämma och äga skulle kanske kunna vara att orimligheten (AÙ¬A)x inte utesluter att p och ¬p konstituerar samtidiga förnimmelser, F1 och F2, som
utgör egenskaper hos medvetandet m, dvs. inte utesluter möjligheten av (F1ÙF2)m. Den
konstituerande relationen mellan p och F1, och mellan ¬p och F2 kan då inte vara en logisk
relation mellan propositioner utan måste vara ett kontingent psykologiskt förhållande. Detta förhållande kan inte vara detsamma som ett hävdande av den förnumna propositionen, ”ty”, som Burman uttrycker det, ”om tänkandet i samma afseende sätter och upphäfver samma tanke, upphäfver det sig sjelft i detta afseende (B 2).”
Om man antar att medvetandet bestäms psykologiskt av sina förnimmelser, snarare än logiskt av dessas propositionella innehåll, upplöses motsägelsen mellan 4) och 5) i
ovanstående schema. Förnimmelser med motstridiga innehåll är då ett slags mentala akter eller representationer och överför inte sina motstridiga innehåll till medvetandet som
intention, när han beträffande ”hvilket slag eller form af förnimmelser [som] medvetandet låter tänka sig såsom ett helt”, ”ett fullständigt bestämdt helt”, kontrasterar ”de förnimmelser, som uppfylla fordringarne på en sådan enhet” mot ”sådane, som innebära motsägelser
deremot”. På något sätt måste dock motsättningen mellan 4) och 5) upplösas, om Burmans teori om förhållandet mellan det förnimmande och förnimmelserna ska vara konsistent. 4.1.2. Begreppet verklighet
Från konstaterandet av motsägelser bland förnimmelserna går Burman över i ett resonemang om graderad verklighet. Likt många idealister, men utan att referera till någon tidigare filosof, tänker han sig att verkligheten och kunskapen föreligger i högre och lägre former.15 Det ”i
egentlig mening verkliga” är logiskt möjligt, det vill säga motsägelsefritt, ty ”[m]öjligt är således det, som är motsägelselöst.” Om detta verkliga kan vi ha ograderad och ”fullt actuel” kunskap genom tänkandets ”adequata och fullt actuella” förnimmande (B 2–3). Omvänt gäller att ”[o]m något fattas såsom motsägande, fattas det såtillvida såsom overkligt.”
Logisk motsägelsefrihet identifieras alltså här tydligt som ett nödvändigt villkor för verklighet. Frågan är om det också är ett tillräckligt villkor, så att det verkliga ska förstås som identiskt med det logiskt möjliga. Därom skriver Burman i sammanhanget föga. En antydan i den riktningen får man dock av följande mening (B 3):
Å andra sidan kan ock det möjliga sägas i den mening vara verkligt, att möjligheten är en form, som förutsätter ett innehåll.
När dessutom sägs att tänkandets innehåll ”kallas verkligt, när det betraktas såsom tillhörande tänkandet eller utgörande dettas bestämdhet” (B 3), ligger det nära att dra slutsatsen att Burman identifierar det verkliga med det motsägelselöst tänkta. Att något verkligt skulle kunna finnas utanför medvetandet, skriver han i vart fall inte i detta sammanhang.
Som innehåll i tänkandet utgör det verkliga ”det sanna”. Burman motiverar inte närmare identifikationen av det sanna med det logiskt möjliga och därför verkliga. Att uppfatta sanning som nära nog identiskt med verklighet är emellertid ett genomgående drag i idealistisk filosofi.16 En konsekvens av verklighetens förment andliga (mentala) natur, är ju att
15 Med utgångspunkt i Platons Staten, slutet av bok 5, 475a–480 diskuterar Asano (1997, 8–48) verklighetens
och kunskapens gradering. Se Muscio (1913) för en generell kritik av den idealistiska idén om graderad verklighet och McDaniel (2013) för en intressant nutida rehabilitering av densamma.
16 T.ex. Faidon (65 b,c). ”– När når då själen sanningen? frågade Sokrates. Var gång den försöker granska något
med kroppens hjälp blir den ju förd bakom ljuset av den, det är uppenbart. – Ja, det är riktigt. – Om någonstans så är det väl i resonerandet som ett varande ting blir uppenbarat för själen?16 – Ja.” (Platon 2000). Även
tänkandet inte bara ger kunskap om verkligheten utan också innehåller den. Hur nära begreppen sanning och verklighet överensstämmer, varierar mellan olika författare (Muscio 1913, 602–3).
Så långt som begreppet verklighet:s extension täcks av det logiskt möjliga, är
verkligheten inte graderad. Däremot tänker sig Burman att det som existerar, dvs. det område av verkligheten som är bundet ”vid tid och rum”, är ”i något afseende overkligt och såtillvida, i logisk mening, omöjligt” (B 3). Här sägs inte att det som existerar i tid och rum är helt overkligt, bara att det är så i något avseende. Mot bakgrund av det tidigare diskuterade sambandet mellan det tänktas verklighet och motsägelsefrihet, är det naturligt att förstå Burman som menande att också det tids- och rumsbundna har sin verklighet grundad i motsägelsefrihet snarare än i bestämdheten till tiden och rummet. Den enda motivering som Burman ger för sin nedgradering av den icke rent logiska verkligheten, är påståendet att det råder inkongruens mellan begrepp och existens:
Annat blir förhållandet, när man lemnar det logiska området och går till existensens, ty den svarar ej mot begreppet.
Burman preciserar inte omedelbart vad han menar med att något ”svarar” mot något annat. En bristande överensstämmelse mellan ”begrepp” och ”existens” innebär inte
omedelbart att det förra måste värderas högre än det senare; begreppen skulle ju kunna vara inadekvata. Burman tycks arbeta utifrån en underförstådd, icke ifrågasatt premiss, nämligen att det finns ett konsistent system av begrepp som utgör den ograderade verkligheten. Läsarens associationer går ganska självklart till den sokratisk-platonska teorin att
sinneserfarenhetens värld inte fullt ut motsvarar de rena formernas motsägelsefria, högre verklighet.17 Släktskapet med det sokratiska föreställningssättet görs explicit, när Burman
några sidor längre fram med visst gillande diskuterar Platons uppfattning om relationerna mellan kunskap, verklighet och vara (B 6–7) och då även kritiserar Platons förmenta
oförmåga att övervinna ”en motsats mellan olika slag af kunskap” (begreppslig-rationell och sensorisk-empirisk).
Den kunskapens möjlighet, som uttryckligen är avhandlingens övergripande ämne, gäller närmast definitionsmässigt möjligheten av kunskap om den ograderade verklighetens begreppssystem (B 2):
17 Fastän Kant inte nedvärderar fenomenvärlden i förhållande till nuomena, kan Burmans inledande reverens för
Kunskapen är ett faktum; dess möjlighet är en form, som hos detta faktum skall uppsökas. Möjligheten är af två slag, den logiska och den reella. Att något är reelt möjligt vill säga, att det är potentielt eller grad af något verkligt. Det är ej denna, som vi här åsyfta, ty den adaeqvata kunskapen utesluter gradbestämdhet, emedan den är fullt actuel. Den möjlighet, som kan vara den sanna kunskapens form, är således ej den reella, utan den logiska.
4.1.3. Begreppet kunskap
Inledningen avrundas med en diskussion av förhållandet mellan förnimmelser och kunskap. Genom att ange ett antal karakteristika försöker Burman realdefiniera sitt kunskapsbegrepp. Kunskap anges vara ett medvetet förnimmande, samtidigt som inte allt medvetet
förnimmande är kunskap. Utanför begreppet ligger föraningar (t.ex. av fara), förnimmanden av sådant som är overkligt (t.ex. dikt och fantasier) och blotta varseblivningar av verkliga ting (t.ex. en sten). Kunskap är omdömen (B 4), dvs. de propositionella förnimmelserna:
[Omdöme]
Den menskliga kunskapen måste ha omdömets form. Kunskapen är således ett medvetet uppfattande af bestämningar hos ett verkligt eller af ett verkligt såsom på något sätt bestämdt, eller såsom enhet i mångfald.
Som skäl för att kunskapen inte omfattar förnimmelser av dikt och fantasier anger Burman att ”ett verkligt ej i det förnimmandet är närvarande” [min fetning]. Det är notabelt att egenskapen verklig(t) här anförs som villkor för att något ska kunna vara
kunskapsinnehåll, utan att Burman samtidigt tydliggör vad han menar med ”verklig(t)”. Mot bakgrund av Burmans föregående skarpa distinktion mellan den ograderade begreppsliga verkligheten och den delvis ologiska och ”omöjliga” i tid och rum, kan det förefalla oväntat att dikt och fantasi inte skulle kunna representera något verkligt. Det är knappast självklart att all fantasifull dikt är begreppsligt inkonsistent.
Avhandlingens inledning fokuserar på kunskapens rationella aspekt men säger föga om sinneserfarenheten, bortsett från att denna påstås gälla något som i vissa avseenden inte är fullt verkligt. Det gör det svårt att veta hur Burman föreställer sig diktens och fantasiernas overklighet. Två möjligheter ter sig tänkbara. För det första kanske han faktiskt menar att omdömena i dikt och fantasi i allmänhet utgörs av logiskt inkonsistenta sammanställningar, åtminstone i relation till en total verklighets koherenta system av sanningar. Så borde han se på saken, om han ska vara konsekvent mot den ovan diskuterade uppfattningen att det motsägelsefritt tänkta är verkligt (B 3). För det andra kanske han tar för givet att
sinneserfarenheten, samtidigt som de inte heller låter sig härledas från aprioriska sanningar, utan är på något sätt skapade sui generis av subjektet självt, vad vi i modernt vardagsspråk kallar ”rena fantasier”. Att ett sådant subjektivt ursprung skulle vara tillräckligt för att
omöjliggöra diktens och fantasins verklighet i Burmans tänkande, förefaller dock inte att vara i linje med den idealistiska tendensen i hans filosofi i övrigt (se vidare s. 18).
Hos den hyllade Kant (1787, 45) grundas sinneserfarenhetens verklighet bland annat i ”das Ding an sich”, det transcendenta tinget. Något sådant finns inte omnämnt i inledningen till Burmans avhandling. Det transcendenta tinget förnekas där inte uttryckligen, men i sin inledande översikt av kunskapens natur refererar Burman inte till någonting utanför medvetandet, utan verkligheten ges en rent subjektivistisk bestämning. Subjektets kunskapsinnehåll sägs vara ”verkligt genom att ingå i subjektet” (B 4). Därtill bestäms subjektets egen verklighet av dess kunskapsinnehåll. Enligt Burmans epistemologi och metafysik råder ett reciprokt förhållande mellan subjektet och kunskapsinnehållet:
Subjektet är verkligt genom att ega innehållet och innehållet är verkligt genom att ingå i subjektet. Hvartdera är verkligt genom det andra, således bestämma de hvarandra och kunskapen är formen för detta deras ömsesidiga bestämmande af hvarandra.
Att något äger ett annat uppfattar vi vanligen som en relation mellan ägaren och det ägda. Att något ingår i något annat betecknar också i normalt språkbruk en relation. Därför är det anmärkningsvärt att Burman avslutar inledningen med att konstatera att kunskap inte utgör ett förhållande mellan subjektet och dess kunskapsinnehåll (B 5). Att subjektet och kunskapsinnehållet bestämmer varandra, samtidigt som kunskapen inte utgör ett förhållande, förefaller prima facie motsägelsefullt. Denna verkliga eller skenbara motsägelse har sin grund i att subjektets och kunskapsinnehållets verklighet inte bara beror på att de bestämmer
varandra. De sägs samtidigt var för sig vara ”sjelfständiga mot hvarandra” och ”genom sig sjelfva verkliga”! Med en något dunkel formulering sammanfattar Burman det ömsesidiga bestämmandet i förening med subjektets och kunskapsinnehållets respektive självständighet så:
[Det hela]
Subjektet och innehållet synas således hvardera vara det hela och kunskapen blir då ej ett förhållande utan det helas form.
Burman, varken subjektet eller kunskapsinnehållet kan vara verkligt utan det andra. Subjektet för sig och kunskapsinnehållet för sig får då förstås som overkliga abstraktioner.
Hur kan man då förstå Burmans åsikt att kunskapen inte är ett ”förhållande” mellan subjekt och kunskapsinnehåll utan det helas ”form”? Förslagsvis vill Burman med den begreppsdistinktionen understryka att kunskapen är en integrerad helhet av subjekt och kunskapsinnehåll, som visserligen kan betraktas in abstracto från antingen subjektets eller kunskapsinnehållets håll men som metafysiskt inte kan upplösas i dessa element.
4.1.4. Från inledningen kvarstående oklarheter
Med tanke på den miljö där Burman disputerade, är det inte oväntat att han i avhandlingens inledning ger intryck av att vara en idealistiskt orienterad filosof. Han betraktar verkligheten som graderad och håller sinneserfarenheten i rum och tid för mindre verklig än rent
begreppsliga sammanhang. Efter min genomgång av inledningen kvarstår metafysiska och epistemologiska oklarheter på tre punkter:
I) Förnimmelserna som medvetandets bestämningar (se ovan, ss. 8–9). Hur kan förhållandet konsistent beskrivas?
II) De yttre tingens ontologi (se ovan, s. 12). Vad innebär begreppen existens och verklighet med avseende på dem som yttre upplevda tingen?
III) Kunskapen som ”det helas” form (se ovan, ss. 12–13). Är teorin om relationen mellan subjektet och kunskapsinnehållet konsistent?
Det blir en uppgift för den följande genomgången av avhandlingens historiska översikt att söka eventuella svar på dessa frågor.
4.2. Den filosofihistoriska översikten 4.2.1. Antiken och medeltiden
Hos de antika filosoferna, oavsett deras karaktär i övrigt – realistiska physikoi, relativiserande sofister, Sokrates och Platon med efterföljare – finner Burman ett gemensamt drag:
kunskapsuppfattningen är dualistisk och objektiviserande. Den är dualistisk genom att räkna med empirisk sinneskunskap och rationell begreppskunskap av olika karaktär och värde (”grad”; B 6, 8), och den är objektiviserande genom att inte uppfatta subjektet som
verklighetsgrund. De materialistiska försokratikerna tar de yttre tingen för givna, Platon de objektiva formerna.
tudelning i empiri och rationalitet sägs splittra subjektets begrepp, vilket lämnar såväl subjektet som kunskapen oförklarade (B 7–8):
[Objektivismen]
Detta fruktlösa brottande med dualismen har sin grund i den objektiva ståndpunkten, som tillhör och karakteriserar antiken, såsom vi tydligast kunna se hos Plato. Den objektiva filosofien utgår från innehållet i kunskapen och indelar detta i olika arter, och gör till sin uppgift att förklara den ena arten ur den andra. En del af innehållet sättes sålunda såsom princip för kunskapen i det hela och dess öfriga innehåll. Men när subjektet, som eger kunskapen, äfven måste ega dess innehåll, som i kunskapen har formen för sin närvaro och sitt sammanhang i medvetandet, är det äfven subjektet, som i och för kunskapen är det hela, hvilket i innehållet har sin
bestämdhet. Sättes nu en del af innehållet såsom princip, såsom det hela, kommer naturligtvis subjektet att falla utom detta, d. ä. subjektet och kunskapens formella eller subjektiva sida, såsom kunskap, komma att blifva oförklarade.
Slutsatsens formulering att subjektet kommer att falla utanför ”det hela”, är prima facie dunkel. Av citatet Det hela får man anta att Burman också i citatet Objektivismen åsyftar den helhet av subjekt och innehåll som har kunskapens form. Slutsatsen tycks innebära en motsägelse, ett reductio som stöder Burmans kritik av objektivismen, ifall slutledningen är sund. Argumentationen har följande struktur (från citat Omdöme, citat Objektivismen och B 6, 8):
1) Kunskapens innehåll är propositionella förnimmelser av minst två arter: B (begreppsförnimmelser) och S (sinnesförnimmelser).
2) Subjektet bestäms av kunskapens innehåll 3) Subjektet bestäms av B och S. (Från 1 och 2).
4) B eller S, men inte B och S, är princip för kunskapens helhet.
5) Kunskapens helhet utgör endast en del av subjektets bestämningar. (Från 3 och 4). 6) En del av subjektet faller utanför kunskapen. (Från 5).
Slutsats: En del av subjektet faller utanför subjektet. (Från 2 och 6).
Den absurda slutsatsen förutsätter att uttrycket ”är princip för” i 4) är en pleonastisk synonym för ”är”. Citatet Objektivismen ger grund för den tolkningen: ”Sättes nu en del af innehållet såsom princip, såsom det hela…”
universalia motsvarar, eller representerar, de partikulära tingen men inte logiskt nödvändiggörs av dem.18
Premiss 2) ifrågasätts naturligtvis inte av Burman, då den följer av hans övergripande tes att subjekt och medvetandeinnehåll bestämmer varandra (B 5). Som ovan diskuterats (ss. 8–9, 14; punkt III), lider emellertid premiss 2) av en tvetydighet: de propositionella
förnimmelserna kan tänkas bestämma subjektet antingen i egenskap av psykologiska akter eller genom sitt propositionella innehåll. I det förra fallet kan 2) och 3) antas vara konsistenta, och då förutsätter 4) att ett kontingent psykologiskt tillstånd kan vara princip för ett annat, utan att det råder ett logiskt nödvändigt samband mellan dem. Även om det inte helt kan uteslutas att Burmans begrepp princip tillåter detta, är det osannolikt i ljuset av citatet Objektivismen. Om å andra sidan B och S inte betecknar förnimmelseakter utan propositionella innehåll, går det att förstå 4) som en princip för konstruktionen av ett
konsistent system av omdömen. I så fall är emellertid 2) och 3) inkonsistenta, eftersom B och S kan innehålla motstridiga omdömen.
Objektivismen innebär att kunskapsinnehållet, dvs. de propositionella förnimmelserna, inte tillhör subjektet av princip utan utgör tillfälliga bestämningar. Det kritiseras av Burman på den grunden att ett tillfälligt bestämt subjekt inte kan vara ”den sammanhållande enhet som gör kunskapen möjlig” (B 6). Han går dock inte närmare in på hur denna subjektivistiska tes om det accidentellt bestämda medvetandets oförmåga ska förstås. I sitt sammanhang i
avhandlingen ger tesen ett dogmatiskt intryck. Det ligger nära till hands att tro att Burman här har influerats av Kants lära om apperceptionens enhet och att den referensen är underförstådd. 4.2.2. Skolastiken, Descartes och Leibniz
Mot den misslyckade antika objektivismen kontrasterar Burman en subjektivism som han identifierar som ”kristen”:
Inom den grekiska speculationen är det sannt verkliga och ursprungliga det förnumna, inom den christna det förnimmande.
Fastän denna filosofi lägger ökad vikt vid subjektet-personen, dröjer det innan den helt övervinner objektivismens förmenta brister. Utan namns nämnande antyder Burman ett kvardröjande beroende av antiken som hinder för den kunskapsteoretiska utvecklingen. Givetvis har han skolastikerna i tankarna, när han skriver att ”det personliga” sattes ”vid sidan
af filosofien, såsom föremål för tron” och att uppgiften blev att ”med denna förena vetandet”, ett projekt som enligt Burman misslyckades ”så länge vetandet var osjelfständigt.”19
Först med Descartes är historien framme vid en självständig ”kristen” filosofi (B 8–9). Med den karakteriseringen syftar Burman på att Descartes kunskapsteori är förankrad i idén om det självständiga medvetandets verklighet, en idé som, underförstått, är central i den kristna dogmatikens antagande av personer och själar. Det kunskapsteoretiskt relevanta är åsikten att subjektet måste ha visshet om sig självt för att kunna veta något annat. Descartes subjekt är emellertid inte fullständig princip för sina bestämningar, eftersom det inte antas vara grund för allt sitt innehåll. Det metafysiska antagandet av två skilda substanser gör kunskapen till en relation mellan subjektets andliga (tänkande) substans och ett i förhållande till subjektet utsträckt yttre (B 9). ”[S]ammanhållande enhet är Gud, som skapade ideerna, dvs. på underbart vis sammanfogade en främmande mångfald under medvetandets enhet.”
En metafysisk dualism med återverkningar på kunskapsläran återfinns också hos Leibniz. Jämfört med Descartes håller denne visserligen bestämdare fast vid ”den noologiska synpunkten” (det rationella, mentala), enligt Burman. Dock räknar även Leibniz med av subjektet oberoende kunskapsobjekt, låt vara att deras samvariation med förnimmelserna förklaras av lagen om den prestabiliserade harmonin.
Att Gud genom en lag reglerar ”menniskans kunskap” får enligt Burman till
konsekvens att ”kunskapens möjlighet upphäfves”. Formuleringens blatanta självmotsägelse torde vara en lapsus pennae. Burman kan knappast mena något annat än att Guds reglering av subjektets förnimmelser omöjliggör att de kan vara kunskapsinnehåll. Den negativa slutsatsen framförs med lakonisk självklarhet och motiveras bara med att Gud är någonting yttre i förhållande till subjektet (B 10):
Men då Gud sjelf är ett moment af det till sin objektiva sida yttre innehållet, och den af honom gifna lagen ej är något annat än han sjelf såsom reglerande menniskans kunskap – från hvilken synpunkt Leibnitz kallar Gud för verldsordningen – får innehållet sin princip i ett för subjektet yttre, hvarigenom kunskapens möjlighet upphäfves.
Slutsatsen ”kunskapens möjlighet upphäfves” förutsätter en underförstådd premiss som uttrycker ett för all kunskap nödvändigt villkor i Burmans epistemologi: förnimmelser är
19 I ”Om den nyare italienska filosofien” (1879, 3–5), Burmans första skrift efter doktorsavhandlingen, kritiseras
kunskap, om och endast om deras princip är subjektet självt. Utan denna premiss håller inte slutsatsen att ett yttre inflytande på förnimmelserna är oförenligt med kunskap. Fastän begreppet princip inte är explicit definierat i avhandlingen, visar det ovan (s. 15) citerade stället (B 8) att begreppet konnoterar ett så starkt bestämmande att det åtminstone ibland betecknar identitet. I kommentaren till Leibniz framtonar alltså Burmans idealism som radikal. Subjektet självt synes i allt väsentligt – möjligen helt och hållet – vara sin kunskaps upphov. Följaktligen, i enlighet med tesen att subjektet är verkligt genom kunskapsinnehållet (B 4, s. 13), kritiseras Descartes och Leibniz också för positionen att subjektet inte kan vara verkligt utan ett förhållande till något yttre (B 11). Läsarens associationer går till Fichte, som tjugo år senare skulle bli ämne för en hel bok (Burman 1892). Redan avhandlingen anslår flera sidor åt Fichte (B 27–32), dock först efter att Burman i kronologisk ordning behandlat Locke, Hume och Kant.
4.2.3. Locke och Hume
Efter ett referat av Lockes sensualistiska empirism (B 11–13) – medvetandets ursprungliga tomhet och dess mottaglighet för intryck; primära och sekundära kvaliteter; förståndets ordnande verksamhet; substansbegreppet – understryker Burman att Locke visserligen utgår ifrån att kunskapen emanerar från yttre ting men att den likväl, enligt Locke, är beroende av subjektets aktivitet.
Om Hume konstaterar Burman summariskt att denne inte finner något nödvändigt sammanhang alls i erfarenheten. Ingenting nödvändigt förbinder mångfalden av sensationer, ingenting bevisar existensen av yttre ting och subjektet är passivt (B 13).
Kommentarerna till Locke och Hume visar att Burman frånkänner dem en godtagbar kunskapsteori men lägger ingenting till förståelsen av hans egen. Det gör däremot hans diskussion av Kant.
4.2.4. Kant
Kants epistemologiska ”revolution” – det vill säga ”att föremålen måste rätta sig efter kunskapsförmågan, så att dess bestämningar bli constitutiva för vetande och verklighet” (B 14), ”att subjektet blir primär verklighet och allt annat ur detsamma förklaras” (B 15–16) – gillas av Burman. Han är dock kritisk till att Kant är otrogen sin utgångspunkt genom att uppfatta den empiriska kunskapen som sammansatt (”ett compositum”) och bestämd av både subjektet och ”annat”, det vill säga das Ding an sich (B 16, 24–25). Kants antagande om artskilda aprioriska och aposterioriska kunskaper sägs vara ”en rest af den objektiva
icke subjekt. I denna uppdelning av kunskapen finner Burman inkonsekvens och orimlighet. Det är inkonsekvent att den ”rena” aprioriska kunskapen antas vara samtidigt både till arten skild från den empiriska och, som dess förutsättning, ingående i densamma (B 16).
Antagandet av de nödvändiga (aprioriska) och tillfälliga (aposterioriska) kunskapernas
artskillnad ses dessutom som felaktigt i sak, eftersom det tillfälliga förutsätter det nödvändiga som sin grund. På denna punkt övergår resonemanget tvärt från ett epistemologiskt perspektiv till ett ontologiskt (B 16). Det tillfälligas beroende av det nödvändiga innebär nämligen att ”det som kan såväl vara som icke vara, ej i sig sjelft har sin tillräckliga grund.” Vidare:
Om nu det nödvändiga i subjektet har sin princip, måste äfven det tillfälliga ur detsamma förklaras, emedan det förutsätter det nödvändiga och detta är subjektet från någon sida betraktadt.
Argumentet framställs närmast axiomatiskt, utan referens. Det ligger emellertid nära till hands att höra en återklang från Platon.20
Burmans bestridande av artskillnaden mellan nödvändig och tillfällig kunskap har en motsvarighet i att han också misskänner distinktionen mellan analytiska och syntetiska omdömen (B 16):
[Analytism]
Om det kunskapstheoretiska subjektet är princip för sina bestämningar, så måste äfven det logiska subjektet vara det för sina […]
Detta är intressant i sig, men också genom att den underliggande argumentationen har relevans för den problematiska frågan hur förnimmelserna bestämmer medvetandet (jfr. ss. 8– 9; 14, punkt I). Resonemanget kan renskrivas på följande sätt (B 16–17):
1) Det kunskapsägande subjektet är princip för sina bestämningar. (Jfr. s. 17). 2) Det kunskapsägande subjektet ingår i alla sina bestämningar. (Från 1). 3) Det logiska subjektet är princip för sina bestämningar.
4) Det logiska subjektets bestämningar ingår i det logiska subjektet. (Från 3). Slutsats: alla omdömen är analytiska.
Deduktionen är uppenbart invalid. För att 3) ska följa ur det föregående, fordras åtminstone en underförstådd premiss:
2½) Det kunskapsägande subjektet har omdömenas (de propositionella förnimmelsernas) logiska subjekt och predikat som bestämningar.
20 T.ex den långa diskussionen i Theaitetos om Protagoras, erfarenhetens relativitet och växlingar, samt
subjektets priviligierade access till det sant varande, sammanfattat i Sokrates replik: ”Kunskapen ligger alltså inte i upplevelserna utan i resonerandet om dem:82 det är uppenbarligen där man kan greppa varandet och
Dessutom förutsätts den knappast självklara logiska principen att en helhets delar ingår i varandra (genom att de hör till helheten):
[Helhet]
Ty att det kunskapstheoretiska subjektet är princip för sina bestämningar innebär, att det är grunden och enheten för dem alla och således ingår i dem alla, hvarföre de äfven måste ingå i hvarandra, ty eljest skulle enheten falla utom sig sjelf, och bestämningarne skulle, ehuru de äro olika sätt hvarpå det hela är till, dock sakna sammanhang.
Prima facie innebär citatet Helhet att subjektets omdömen, det vill säga de bestämningar som utgör kunskapen, ingår i varandra. Det är en absurd ståndpunkt. Ur omdömet ”Min katt är vit” kan man inte extrahera Pythagoras sats. En generös tolkning av citatet måste därför försöka finna en annan innebörd av den holism som tydligen föresvävar Burman. En plausibel sådan kan kanske vara att han tänker sig begreppen som ett stort sammanhängande nätverk av konnotationer, så att varje begrepps mening är i någon mån, direkt eller indirekt, bestämt av alla andra. Med ett sådant örnperspektiv (eller Leibnizskt gudsperspektiv) på kunskapens totalitet kan det också vara naturligt att föreställa sig varje logiskt subjekt som innehållande alla sina predikat redan innan de förenas genom någon kopula i språket.21
Oavsett hur Burman exakt tänker sig att predikaten innehålles i det logiska subjektet i alla omdömen – vilket måste anses dunkelt – måste förhållandet mellan det kunskapsägande subjektet och dess bestämningar vara av logisk natur för att slutsatsen att alla omdömen är analytiska ska kunna följa deduktivt från premissen att det kunskapsägande subjektet är princip för sina bestämningar. Den förutsättningen strider mot tolkningsalternativet att förnimmelserna bestämmer medvetandet psykologiskt, som akter, och inte genom sitt propositionella innehåll (s. 9). Samtidigt hävdar Burman att han, till skillnad från Kant, uppfattar subjektet konkret och att detta är nödvändigt för att subjektet ska kunna vara grund för bestämningar (B 17). Det är svårt att se hur ”konkret” här ska förstås som annat än
”psykologiskt” (i modern mening). För en konsistent rekonstruktion av Burmans teori om hur medvetandet bestäms av sina förnimmelser – oaktat en del av dessa innebär motsägelse (ss. 7–9) – synes det därför enklast att trots allt avstå från att tolka citatet Anlytism som ett hävdande av att subjektets relation till sina bestämningar implicerar alla omdömens
analyticitet. Citatet torde till nöds kunna uppfattas som uttryckande en analogi, snarare än ett strikt deduktivt förhållande.
21 I stil med Leibniz inesse-princip, som i Guds perspektiv eliminerar skillnaden mellan nödvändiga och
En längre kritisk, i stort underkännande, diskussion av Kants kunskapsteori (B 18–27) lägger ingenting konkret till Burmans egen men understryker indirekt den senares mer
systematiska idealism. Enligt Burmans uppfattning har Kant inte lyckat förena rationell och empirisk kunskap till ett sammanhållet helt, ytterst beroende på en inkonsekvent tillämpning av kausalitetslagen utanför medvetandet (B 24) och av åskådningsformen tiden på
medvetandet självt (B 26–27).
4.2.5. Fichte, Schelling, Hegel, Herbart och Jacobi
Inte heller Fichte senteras helt av Burman. Visserligen vill Fichte förtjänstfullt frigöra sig ”från Kants realistiska antagande af en för medvetandet främmande verklighet såsom grund till medvetandets innehåll” (B 27). Detta lyckas dock inte till Burmans fulla belåtenhet. Efter en snårig genomgång av Fichtes teori om medvetandet och dess bestämningar konkluderar Burman att Fichte förväxlat kunskapsteori med ontologi, och att ”[f]öljden af denna förvexling blir den, att Fichte ej kan frigöra sig från Ding an sich, hvars oförenlighet med jaget han insåg” (B 31). Det tycks vara på detta sätt som Burman förstår Fichtes dunkla begrepp ”Anstoss”. En antydan om Burmans egen ontologi får man i hans avslutande kommentar till Fichte (B 32). Där sägs att ”något annat” än det empiriska jaget, men ”ingående i jaget”, förutsätts som ”grund till synthesen af vara och medvetande”.
På några få rader noteras Schellings otillfredsställande försök att finna en högre enhet för jaget och dess innehåll, försök som sägs vidareföras mer stringent av Hegel. Efter en redovisning av den senares dialektik (B 32–37),22 frågar sig Burman ”om Hegel lyckats visa
att medvetandet utvecklas ur varat och att det i sin högsta form är ett konkret och öfver tiden höjdt medvetande.” Svaret blir negativt. Hegels antagande av utvecklingen som formen för den eftersökta helheten innebär ett upprepande av Kants misstag att tillämpa tidens form på medvetandet (B 41). En något snårig analys utmynnar i följande etappvisa sammanfattning (B 42):
Att kunskapen för sin möjlighet förutsätter, att medvetandet i det konkreta begreppet har sin fullständiga verklighet och att detta begrepp är förnuftigt, eller till arten från det sinliga skildt, anse vi genom den föregående betraktelsen vara ådagalagdt.
Hur ”konkreta”, ”förnuftigt” och ”sinliga” ska förstås som bestämningar av
”begreppet”, är emellertid inte omedelbart uppenbart. I kontrasterande polemik mot Herbart,
22 Burman beaktar ”logiken och encyclopedien”, men lämnar ”fenomenologien” därhän, varmed avses Hegels
vars kunskapsteori utgår från ett realistiskt antagande av das Ding an sich (B 42–48),23 finner
Burman stöd för sin åsikt (B 48) ”indirekte ur omöjligheten att visa medvetandets möjlighet vid en ursprunglig mångfald [dvs. objektiva, av medvetandet oberoende ting] och direkte ur hans fordran, att det sanna skall vara absolut positivt, enkelt och qvantitetslöst, hvilka fordringar endast af det förnuftiga begreppet kunna uppfyllas.”
Jacobis uppfattning att människan har ett översinnligt innehåll, att förnuft och sinnlighet är artskilda kunskapsförmågor, och att verkligheten är en helhet och inte en
ursprunglig mångfald, delas av Burman (B 50). Jacobi får kritik för att ha överskattat känslans roll i förhållande till förnuftet som väg till verklig kunskap, men, som inledningsvis nämnts (s. 3), är han dock i Burmans ögon den som reellt står ”högst” genom att ha uppvisat en självständig verklighet i den förnuftiga personen.
4.3. Fenomenologi och metafysik 4.3.1. Radikal idealism
Att förnimmelserna är bestämningar hos ett självständigt väsen, en ”själ”, och att de inte kan ha sin grund i kroppen, anser sig Burman kunna visa i anslutning till Leibniz (B 60). Kroppen innehåller ingen självständig enhet som kan hålla ihop dess bestämningar. Tingens, inklusive kroppens, delar, liksom ”kraften” som håller ihop delarna, är reella (dvs. knutna till tid och rum) och föränderliga. Förändring, ”växling”, förutsätter en substans som perdurerar och är ”höjd över” förändringen. Den kraft som sammanhåller kroppen kan inte vara substans, då kraften själv växlar. Följaktligen är kraften fenomen och förutsätter som sådant ett
förnimmande. ”Förnimmandet är således i sitt väsen ej kraft, utan en andlig och evig substans, som, för att vara sjelfständig, måste vara sjelfmedvetande.” Själens medvetande och
självständighet kan inte förklaras ur det omedvetna, varför förnimmelserna inte kan komma utifrån utan är grundade i förnimmandet.
Den refererade argumentationen och slutsatsen är uppenbart inte tvingande. Att medvetande inte kan förklaras ur det omedvetna är ett dogmatiskt antagande, möjligen också inspirerat av Leibniz kvarnargument i Monadologins § 17. (Leibniz [1714], 1967). Det kan visserligen vara sant men är varken logiskt nödvändigt eller empiriskt underbyggt. Än mer dogmatisk blir framställningen när Burman utan vidare motivering skriver att man kan inse att förnimmandet är förnimmelsernas grund, ”redan deraf att medvetandet är höjdt öfver tiden och rummet” (B 61).
Det är oklart vad som ligger bakom den som en självklarhet framförda åsikten att medvetandet är höjt över tid och rum. Kan det vara inflytandet från ”den nyare tidens störste tänkare”, dvs. återspegla Kants teori att tid och rum är åskådningsformer som saknar realitet utanför förnimmandet? Så vill man gärna tro men får då problem med den omedelbart därpå följande meningen: ”Således äro de [IBT: förnimmelserna] medfödda eller ursprungliga och deras uppkomst betyder, såsom Leibnitz visat, endast deras höjande från en lägre form till en högre.” Detta ”således” leder i en annan riktning än till Kant, som ville förklara fenomenen med en kausal inverkan från das Ding an sich. Burmans väsentliga skäl för att inte följa Kant i antagandet av en yttre orsak till förnimmelserna torde vara uppfattningen att det är
inkonsekvent att tillämpa tids- och kausalitetsbegreppen ”utom medvetandet”, dvs. på das Ding an sich (s. 21, B 24).24
Oavsett hur Burman faktiskt har påverkats av tidigare filosofer, framträder hans radikala idealism oförblommerad i de citerade raderna. Förnimmelserna är medfödda, och själen har verkligheten inom sig. I sina förnimmelser har människan världen till sina bestämningar (B 61):
Allt som för mig är gifvet, är förnimmelser, från hvilka jag skiljer mig såsom den förnimmande, som i förnimmelserna har min beständighet eller verklighet, och när de äro vilkor för min verklighet, måste de sjelfva vara verkliga, och intet annat kan för mig vara verkligt än förnimmelser, när jag endast genom dem är bestämd.
4.3.2. Verkligheten graderad
Av central betydelse för Burmans kunskapsteori och ontologi är åsikterna att det sammanhållande subjektet är fullständigt bestämt och att det gör sig gällande i skilda framträdandeformer: sinnet, medvetandet och självmedvetandet. Dessa svarar mot
förnimmelser av olika grader, från lägre till högre: sensationer, föreställningar och begrepp. Till denna teori hör också en gradering av verklighetsbegreppet (B 61):
24 Den av Burman uppskattade Jacobi underströk tidigt den synbarliga inkonsekvensen i Kants förklaring av hur
objekten påverkar sinnena: ”Ich glaube, dies wenige ist hinreichend zum Beweise, dass der Kantische Philosoph den Geist seines Systems ganz verlässt, wenn er von den Gegenständen sagt, dass sie Eindrücke auf die Sinne machen, dadurch Empfindungen erregen, und auf diese Weise Vorstellungen zuwegebringen: denn nach dem Kantischen Lehrbegriff kann der empirische Gegenstand, der immer nur Ercheinung ist, nicht ausser uns vorhanden, und noch etwas anders als eine Vorstellung sein: von dem transscendentalen Gegenstande aber wissen wir nach diesem Lehrbegriffe nicht das geringste;” (Jacobi 1787, 220). ”Ich muss gestehen, dass dieser Anstand mich bey dem Studio der Kantischen Philosophie nicht wenig aufgehalten hat, so dass ich verschiedene Jahre hintereinander die Kritik der reinen Vernunft immer wieder von vorne anfangen musste, weil ich
När menniskan framträder i olika grader, få derigenom förnimmelserna mer eller mindre egentlig karakter af verklighet, bli mer eller mindre ofullkomliga eller yttre, sammanhanget mellan de många blir mer eller mindre nödvändigt, och subjektets sjelfständighet framträder i olika grader.
4.3.2.1. Sinnet
Graderingen ger nyckeln till hur Burman tänker sig upplevelsen av ett ”yttre”. I mångfalden av sensationer märker ”anden” ännu inte sig själv (B 61–62). Medvetet är bara ett tillstånd av behag eller obehag. Människan kan inte genom reflexion uppfatta sig som skild från sina bestämningar. Även på denna lägsta verklighetsnivå finns dock en enhet som inte förklaras ur mångfalden utan utgör dess förutsättning; enligt Burman hade Kant fel i uppfattningen av det sinnliga som en ursprunglig mångfald.
4.3.2.2. Medvetandet
Sensationerna ger material för den sinnliga kunskapen och de fysiska tingen (B 63–64). Dessa orsakas inte av ett Ding an sich i Kants mening. De är komplex av kvaliteter som
medvetandet, genom abstraktion och reflexion, varseblir som förnimmelser skilda från subjektet självt. En primär känslas dunkla innehåll medvetandegörs i två steg: först en upplösning som gör momenten relevanta för förståndet, sedan en abstraktionsprocess som förenar och syntetiserar momenten under ”allt högre enheter”, varmed Burman sannolikt avser partikulära begrepp. Genom att så uppfatta medvetandeinnehållet skapar människan sin värld med rumstidlig form.
På denna verklighetsnivå framträder subjektet som motsatt det yttre men är dock för sin verklighet, såsom subjekt, beroende av att förnimma objekten (B 64). Detta beroende kan tyckas motsäga den kritik som Burman tidigare anfört mot Cartesius’ och Leibniz’ metafysik (B 11):
Behofvet af ett objektivt kunskapscriterium jemte det subjektiva, uttrycker just den bristande idealism, som gör, att de ej kunnat intaga den fullt subjektiva
ståndpunkten. Väsen och verklighet sammanfalla hos dessa ej, utan väsendet
förutsätter för sin fullständiga bestämdhet något, som ej ligger i detsamma. Subjektet är ej verkligt utan ett i förhållande till detsamma yttre.
Motsägelsen upplöses av att det är fråga om två olika slags ”yttre”. Enligt Burmans metafysik skapas det yttre av subjektet självt och är inte en från detta skild substans. 4.3.2.3. Självmedvetandet
