Venezuelas ekonomiska misslyckande Ett fall av naturresursförbannelsen?

Venezuelas ekonomiska misslyckande

Ett fall av naturresursförbannelsen?

Venezuela's Economic Failure

A case of the natural resource curse?

Nationalekonomi Kandidatuppsats

2021-06-18 Termin: VT 2021 Handledare: Mats Ekman

Sammanfattning

Många studier har gjorts kring fenomenet som kallas naturresursförbannelsen. Enligt detta fenomen finns det en betydande koppling mellan svag ekonomisk prestanda och stora naturresursreserver inom ett land.

Med fokus på utvinning av olja avser detta dokument att belysa Venezuelas historiska och nuvarande ekonomiska situation och teorierna kring resursförbannelsen. Resultaten i denna uppsats ger oss en viss klarhet i hur och varför Venezuela är en resursberoende ekonomi och att detta har lett till den katastrofala situation som landet befinner sig i idag. Resultatet jag kommit fram till i denna studie är att krisen som Venezuela är i idag kommer från en kombination av stora oljetillgångar, dåliga politiska beslut och bristfälliga institutioner.

Nyckelord: Naturresursförbannelse, holländska sjukan, rent seeking, oljepris, institutioner, venezuelansk politisk historia, inflation

Abstract

Many studies have been made around the phenomenon called the natural resource curse. According to this phenomenon, there is a considerable connection between weak economic performance and large natural resource reserves within a country. With a focus on the extraction of oil, this paper intends to cast light upon Venezuela's historical and current economic situation and the theories surrounding the resource curse. The results in this paper are giving us some clarity on how and why Venezuela is a resource dependent economy and that this has led up the catastrophic situation the country is in today. The

conclusion of this study is that the crisis that Venezuela is in today comes from a combination of large oil resources, bad political decisions and deficient institutions.

Keywords: Natural resource curse, Dutch disease, rent seeking, oil price, institutions, Venezuelan political history, inflation

Innehållsförteckning

1. Introduktion ...………....1

1.1 Inledning………....1

1.2 Syfte…...………....2

1.3 Metod och forskningsfrågor …..………2

2. Bakgrund …..………....3

2.1 Politisk historia .………....3

2.1.1 Spansk kolonisation .………....4

2.1.2 Oljan upptäcks .………....4

2.1.3 Punto Fijo-Pakten.………....5

2.1.4 Hugo Chavez.………...………....6

2.2 Korruption .………....8

2.3 Utbildning..………8

3. Teori och tidigare forskning ………9

3.1 Naturresursförbannelsen………9

3.2 Holländska sjukan ...…....………11

3.3 Rent seeking …………....………12

3.4 Hartwick's rule……….………13

3.5 Institutionell tillväxtteori ………….………14

3.6 Resursförbannelsen och demokrati………..………15

3.6.1 Rentiereffekten………...………15

3.6.2 Förtryckareffekten………..………15

3.6.3 Moderniseringseffekten …...……..………16

4. Empiri och analys………...16

4.1 Naturresursförbannelsen, Oljepriser och ekonomisk tillväxt ……..………16

4.2 Holländska Sjukan, växelkurs och inflation ………18

4.3 Olja och politik och institutioner ……….………23

5. Slutsats ………....………29

Källförteckning………...………30

1. Introduktion

1.1 Inledning

Venezuela hade 17,5 procent av hela världens oljetillgångar 2019 vilket innebär att de har störst andel olja av alla länder i hela världen (British Petroleum (BP) 2020). Den höga tillgången på naturresurser kan vid en första anblick tänkas gynna landets ekonomiska tillväxt. Emellertid visar forskning att hög tillgång på naturresurser, inklusive olja, tvärtom kan fungera som hinder mot ekonomiskt tillväxt. Detta paradoxala förhållande benämns inom forskningen som naturresursförbannelsen, resource curse.

Att en naturresursförbannelse kan existera motsägs dock av att exempelvis Norge ökat sin ekonomiska tillväxt genom att nyttja sina oljetillgångar till lukrativ oljeexport, vilket bidragit till ökad ekonomisk, politisk och social stabilitet. Å andra sidan stödjer erfarenheter från exempelvis Libyen

naturresursförbannelsen som fått ekonomiska problem trots stora oljetillgångar (Li 2013). Även Venezuela med sina rika oljetillgångar har mött ekonomiska problem, inte minst i form av extrem inflation där konsumentpriserna skjutit i höjden. En försvagad ekonomi har tillsammans med politisk instabilitet och social oro bidragit till ökad fattigdom och undernäring hos barn. Före oljeprisfallet 2014 och den ekonomiska kollapsen var fall av undernäring undantag från normen, men i takt med att ekonomin försämras har fallen av allvarlig undernäring ökat dramatiskt (Kohut och Herrera 2017).

Detta visar vilken svår situation landets ekonomi befinner sig i. De senaste trenderna i världsekonomin med högre råvarupriser ger fart åt den latinamerikanska ekonomin och lågkonjunkturen i länder som Brasilien och Ecuador närmar sig sitt slut. Man skulle kunna tro att Ecuador, som också har stora oljetillgångar, skulle ha hamnat i samma situation som Venezuela med en minskad tillväxt till följd av betydande oljeprisfall 2014, men deras återhämtning har gått snabbare än väntat med en liten ökning av oljepriserna. En tänkbar orsak till att Venezuela inte har haft samma ekonomiska och institutionella framgång som t.ex. Ecuador kan vara att den venezuelanska regeringen har riktat sina resurser och ansträngningar mot fel saker och med ett annat resultat (Werner 2018).

Eftersom det råder så skilda meningar kring vilka mekanismer som leder till naturresursförbannelsen och om det överhuvudtaget finns en naturresursförbannelse, där vissa menar att den är giltig medan andra tvärtom menar att tillgång på naturresurser per se förknippas med hög ekonomisk tillväxt, motiveras en granskning om detta i förhållande till Venezuela (Turan och Yanikkaya 2018).

Holländska sjukan är en teori som menar att om exporten i landets naturresurssektor kraftigt expanderar sker det vanligtvis på bekostnad av övriga exportsektorer, vilket försvagar landets ekonomi som helhet (Corden 1984). Holländska sjukan förhåller sig till naturresursförbannelsen och Venezuela på så sätt att när oljan får ett högre pris på världsmarknaden så kan man tänka sig att priset på bolivaren stiger och därmed blir andra sektorer utkonkurrerade. Däremot beskriver teorin för Hartwick’s rule att oljeresursrika länder som genom ökad oljeexport investerat oljeintäkterna på produktivt kapital tvärtom stärkt sin ekonomi som helhet (van der Ploeg 2011). Utöver detta existerar ytterligare teorier som på olika sätt beskriver för- respektive nackdelar med rika naturresurser i förhållande till ekonomisk tillväxt samt politisk, institutionell och social stabilitet (Turan och Yanikkaya 2018). Därtill finns studier som

exempelvis Ross (2001) Does Oil Hinder Democracy? som pekar på att oljerika länder har en tendens att bli auktoritära regimer och att oljetillgångar hindrar demokratiseringen i dessa länder. Detta kommer analyseras ytterligare i denna studie för att få svar på om detta även gäller för Venezuela.

I och med att naturresursförbannelsen både teoretiskt och empiriskt är omtvistad så motiverar en

teoriprövande granskning i förhållande till Venezuela. Att göra en fallstudie av Venezuela motiveras av att tidigare forskning vanligtvis genomfört teoriprövande studier i jämförelser mellan länder. Däremot saknas ofta teoriprövande fallstudier i ämnet som är landspecifika, däribland Venezuela.

1.2 Syfte

Syftet med denna studie är att med utgångspunkt i den så kallade naturresursförbannelsen genomföra en teoriprövande fallstudie av Venezuelas ekonomiska kris. Genom att pröva teorier som förklarar relationen mellan landets rika oljetillgångar och dess svaga ekonomiska, politiska och sociala utveckling är avsikten att få svar på om naturresursförbannelsen är giltig i fallet Venezuela. I jämförelse med utvalda teorier som ansluter till naturresursförbannelsen undersöks sambandet mellan Venezuelas BNP, växelkurs och

oljeexport samt institutionell och politisk stabilitet.

1.3 Metod och forskningsfrågor

Jag har studerat om jag kan skönja naturresursförbannelsen i Venezuela på basis av punkterna nedan. Jag analyserar historisk data utifrån diagram, samt studerar tidigare forskning. Det jag analyserar är följande samband:

1. BNP-tillväxten och relationen till oljepriserna för att se hur Venezuelas ekonomiska tillväxt kan ha påverkats av oljeintäkterna. Det vill säga för att i generella drag se om Venezuela är ett fall av naturresursförbannelsen.

2. Oljeexportens andel av den totala exporten samt växelkursen mot amerikanska dollarn och konsumentprisindex. Detta för att avgöra om och i så fall hur Venezuela har drabbats av den så kallade holländska sjukan.

3. Demokrati, korruption, och kvaliteten hos statliga institutioner. Jag kommer studera index för detta för att se om hypotesen att större oljeintäkter leder till en mer auktoritär regim. Det index jag kommer använda mig av är Polity IV index för demokrati.

I och med att detta är en fallstudie av Venezuela tycker jag att det är mest lämpligt att använda diagram för att jämföra olika skeenden i landets historia. Detta för att enkelt kunna presentera trenderna för läsaren och dra tydliga slutsatser kring teorierna. Flera resultat kopplade till teorierna kommer också hämtas från olika forskningsrapporter och tidigare studier. Då detta är ett så pass brett ämne så skulle uppsatsen bli för omfattande om data för alla delar kring naturresursförbannelsen skulle analyseras. Detta är också

metodens svaghet i och med att jag förlitar mig mycket på tidigare studier i min analys. En annan svaghet i denna studie är att det kan finnas händelser i historien som påverkar Venezuela som jag inte observerat. I bakgrunden kommer jag dock täcka de händelser som jag finner mest relevanta. Jag har valt att kombinera data om regimtyp och export med oljepriserna för att illustrera samband för Venezuela. Mot bakgrund av Venezuelas enorma oljetillgångar torde oljepriserna ge en utmärkt indikation om oljans vikt för landet.

2. Bakgrund

2.1 Politisk historia

Inledningsvis undersöks Venezuelas politiska historia för att få en bild av potentiella mekanismer bakom Venezuelas nuvarande institutionella och politiska instabilitet.

2.1.1 Spansk kolonisation

Kolonisering runt om i världen har onekligen påverkat hur samhällen inom dessa områden fungerar idag i den moderna världen. Spanska bosättningar på den latinamerikanska kontinenten i slutet av 1400-talet är ett exempel på detta. Spanjorerna och portugiserna var snabba med att lokalisera de områden där de kunde

utvinna mineraler samtidigt som ursprungsbefolkningen blev underkuvad (Tarver, Angulo Rivas och Frederick 2018). Den historiska politik som spanjorerna förde i samband med kolonierna gick ofta ut på att utvinna så mycket rikedomar och naturresurser som möjligt, vilket till viss del kan misstänkas ha påverkat Venezuelas nuvarande institutionella instabilitet. Urbefolkningen i Latinamerika utnyttjades genom expropriering av deras mark, hög beskattning, tvångsarbete och låga löner och detta förde rikedomar till den spanska kronan och de spanska tjänstemännen på kontinenten men skapade ett ekonomiskt försvagat Latinamerika med en stor del av områdets ekonomiska potential utplånad (Acemoglu och Robinson 2012).

Från självständigheten fram till 1930-talet var Venezuela en nation som drevs av Caudillos. Dessa var krigsherrar som inte månade om att hjälpa nationen och förena Venezuela, utan såg främst till sina personliga ekonomiska möjligheter att dra fördelar av landets tillgångar, precis som erövrarna före dem.

Självständigheten ledde därför inte till en mer sammanhållande politik som konsoliderade landets

politiska, institutionella eller ekonomiska situation. Incitamenten i de regioner som en gång koloniserades verkar inte ha förändrats och tecken på de utvinningsinstitutioner som en gång inrättades av den spanska kronan kan misstänkas leva kvar i venezuelanska samhället (Tarver, Angulo Rivas och Frederick 2018).

2.1.2 Oljan upptäcks

Juan Vicente Gomez tog makten i Venezuela 1908 och ledde landet som en diktatur. Fram till sin död 1935 hade han organiserat en effektiv administration i kontroll över Caudillos och byggt upp goda

relationer med angränsande nationer (Tarver, Angulo Rivas och Frederick 2018). Efter att ha upptäckt olja 1914 förvandlade Gomez Venezuela till den största oljeexportören i världen, i förhållande till landets befolkningsstorlek (Al Jazeera 2013). Nationens totala BNP ökade signifikant av denna oljeexport, men de ekonomiska och sociala klyftorna i landet var fortfarande stora. Gomez politik låg primärt i att ta kontroll över hela landet genom att skicka politiska motståndare till fängelse expropriera deras egendomar. USA var en av de viktigaste importörerna av olja från Venezuela vilket medförde att USA började intressera sig för venezuelansk politik (Wilburn 2017).

Från Gomez död 1935 fram tills 1945 så leddes landet av två olika presidenter valda av militären, López Contreras och Medina Angarita. Då de båda såg över legaliseringen av demokratiska partier, till exempel Accion Democratica (AD), så sågs detta som ett steg mot ett mer demokratiskt Venezuela. Dessutom så ämnade tidigare ledare att ha makten fram tills döden till skillnad från dessa tillfälliga mandatperioder vilket också kunde ses som ett steg i rätt riktning för demokratin. 1945 tog dock Medinas styre ett abrupt slut då AD tog makten med hjälp av underofficerare i militären. 1948 inträffar en ny statskupp där

militärjuntan ledd av Carlos Delgado Chalbauld tar makten. Kort efter statskuppen 1948 blir det

Venezuelanska kommunistpartiet (PCV) och AD förbjudna av regimen. Chalbauld blir mördad 1950 och juntans nya ledare Marcos Pérez Jimenez tar makten genom opålitliga val 1952. Jimenez styre

karaktäriserades av förtryck av egna befolkningen och en mycket lukrativ fördel för amerikanernas handlande av olja från Venezuela. Venezuelanska staterna fick mindre vinning från oljeexporten till USA och investeringarna i oljesektorn minskade vilket ledde till en stagnation mellan 1948-1957 av oljeintäkter i andel av total BNP. Missnöjet med hanterandet av oljesektorn ledde till en enad front mot Jimenez som till slut blev störtad 1958 (Lalander 2010).

2.1.3 Punto Fijo-Pakten

Punto Fijo-pakten 1958 satte tonen för den venezuelanska demokratin fram till idag. Pakten dominerades av de två partierna Accion Democratica och COPEI som delade makten sinsemellan genom så kallad konsensusdemokrati. Pakten uteslöt övriga småpartier och etablerade en central makt med den politiska eliten i spetsen (Karl, 1987). Detta konkurrenskraftiga politiska landskap gav folket ökat inflytande gentemot staten. De betydande oljeintäkterna och den politiska pakten från 1958 skapade stabilitet i Venezuela och dess ekonomi under 60- och 70-talet (Corrales 2001). Emellertid skapade Punto

Fijo-pakten ett dominerande centraliserat maktsystem som styrdes av den politiska eliten vilket öppnade dörren för korruption. Val medförde överföring av makt mellan grupper inom detta centraliserade maktsystem av oansvariga elitstyrda hierarkiska partier och konsoliderade landets korruption (Myers 2004). Under denna period uteslöts också PCV från politiskt inflytande, dom gick från ett medlande parti till ett parti som förde militant kamp mot etablissemanget. Detta ett bra exempel på de mörka

undertonerna som fanns i Venezuela som ett led i det förtryck som skapats mot de som inte befann sig i politiska eliten. Under de utifrån sett stabila tiderna så fanns det alltså ett stort missnöje från PCV och dess anhängare då politiska eliten etablerade sig på samtliga nivåer i samhället med tydlig förankring i företag, facken och kyrkan. Med Punto Fijo-pakten åstadkom man politisk stabilitet i 30 år då man garanterade erkännande för det vinnande partiet i valen, men också centraliserade makten till två partier som konkurrerade om styret och därmed också oljan. Fram tills 1970 talet kännetecknades landet av interventionistisk politik och sociala reformer för att öka välfärden i landet. På 70-talet kom oljeboomen och priserna för oljan ökade, och därmed också Venezuelas oljeintäkter. Oljeindustrin nationaliserades 1976 och statliga oljebolaget PDVSA startades. Intäkterna från oljan spenderades på djärva sociala reformer för att öka välfärden ytterligare och för nollvision för arbetslösheten. Makten blev dock ännu mer centraliserad till eliten. Med detta sagt så man kan tänka sig att Venezuela lutade mer åt vänster.

Samtidigt under 1970-talet så byggde Venezuela upp skulder till utlandet och under andra halvan av 1980-talet så sjönk oljepriserna och således också oljeintäkterna. Carlos Andrés Pérez Rodríguez Som

varit president i Venezuela under de blomstrande tiderna 1974-1979, blev omvald till president 1989 och han försökte implementera nya vallagar och en mer nyliberal finanspolitik. PDVSAs dåliga prestation efter nationaliseringen under 80-talet ledde till att regeringen igen öppnade upp för samarbete med multinationella bolag i oljeindustrin (Giusti 1999). Hans hanterande sågs som tafatt av många och detta i kombination med höjda priser för bensin och transport ledde till omfattande demonstrationer 1989 som slogs ned av militären och hundratals, om inte tusentals människor dog. Detta följdes av ett turbulent årtionde och slutet på Punto Fijo-eran. 1992 försöker Chavez genom militära medel ta över makten i landet, utan att lyckas. 1993 så avsätts Perez då han riksrättsåtalas efter anklagelser om korruption. Under hela 90-talet ökar fattigdomen och missnöjet med ledningen i landet (Lalander 2010).

2.1.4 Hugo Chavez

Hugo Chavez blev president i Venezuela från 1999 fram till sin död 2013. Han förespråkade ett slut på korruptionen genom ökade offentliga utgifter för sociala program och omfördelningar av landets oljerikedomar. Chavez driftsatte också sin "bolivarianska revolution" 1999, med bildandet av en konstitutionell församling som medförde reformer med en ny konstitution. Hans socialistiska populism ledde till massivt stöd från det venezuelanska folket under de första två regeringsåren. Därefter kom hans radikala agenda för presscensur, separation från USA, och ökad auktoritet för den verkställande politiska makten vilket ledde till att hans popularitet minskade (Grier och Maynard 2016).

Under 2002 och 2003 förlamade en våg av oljestrejker landets oljeproduktion vilket försvagade hela landets oljesektor. Under första kvartalet 2003 minskade BNP med 25 procent när arbetslösheten ökade och företag gick i konkurs. En nedgång i de nationella reserverna och depreciering av valutan till följd av ett enormt kapitalutflöde från landet ledde till att valutakontroller samt priskontroller för basvaror etablerades. Ett betydande antal basvaruproducenter gick i konkurs och produktionen på marknaden avstannade. Intjänad utländsk valuta fick gå igenom en kommission som inrättades 2003 för att hantera valutakontroller och priskontroller och en parallell marknad inrättades för att tillgodose efterfrågan på utländsk valuta (Kulesza 2017).

2003 tog regeringen kontrollen över oljeindustrin för att se till att Chavez sociala reformer kunde finansieras utan att utländska makter saboterade och begränsade den venezuelanska regeringens agenda.

Innan Chávez tog full kontroll över PDVSA så drevs det självständigt och beslut fattades baserat på intern vägledning för att öka vinsten. Chavez-administrationen ökade med oljeintäkterna kraftigt de sociala utgifterna för utbildning, subventionering av mat och hälsovård. Antalet skolor och vårdcentraler ökade kraftigt och detta, tillsammans med subventionerad mat gjorde de sociala förmånerna mer tillgängliga för

låginkomstdelen av landet. De sociala utgifterna stod för 8,2 procent av BNP år 1998, jämfört med 20,9 procent av BNP 2006. Av dessa 20,9 procent så var det statliga oljebolaget PDVSA ensamt ansvarigt för 7,3 procent av landets BNP i sociala utgifter. Den relativa fattigdomen i Venezuela sjönk från 55,1 procent 2003 till 27,5 procent 2006 och arbetslösheten sjönk från 19,2 procent 2003 till 9,3 procent 2007. Den venezuelanska ekonomin växte snabbt under den första hälften av decenniet men med de stora sociala utgifterna började inflationen öka. Tillväxten och utvecklingen av ekonomin blev beroende av vinsterna från oljan, vilket exponerades vid prisraset för olja som uppstod 2014. Bristen på export från

icke-oljesektorer gjorde den venezuelanska ekonomin sårbar och statliga sociala utgifter som härrör från oljesektorn kunde ses som ett slags artificiell andning och därmed skada en hållbar och stabil utveckling av ekonomin (Kulesza 2017).

Chavez ärvde inte en bra ekonomisk struktur när han kom till makten men hans politik ordnade inte heller det strukturella dilemmat, utan drev snarare på detta med att förstatliga oljebolaget PDVSA. Det saknades alltså långsiktiga investeringar för att diversifiera produktionen i landet och minska oljeberoendet.

Subventionerna och skattebefrielserna från Chavez-administrationen för vissa sektorer leder till en överföring av arbetskraft och resurser från produktiva handelsbara sektorer till mindre icke-handelsbara produktiva sektorer som orsakade en avindustrialisering. En uppvärdering av den venezuelanska valutan bolivar gjorde service-sektorn mindre konkurrenskraftig eftersom det minskade investeringarna i denna sektor och påverkade vinstmarginalerna negativt för företag i branschen. Konsistent med apprecieringen av bolivaren så blev det biligare för företag att importera men dyrare för företagen att exportera (Kulesza 2017). Nicolas Maduro efterträdde Chavez 2013. Vid oljeprisfallet 2014 så började Maduro trycka sedlar för att kunna åtgärda budgetunderskottet och därefter har Venezuelas ekonomi kraschat. Hyperinflation råder och Venezuelanerna lever under extrem fattigdom, och 10 procent av befolkningen har lämnat landet från 2014 fram till 2019 (Third Way 2019). Enligt ENCOVIs (National Survey of Conditions of Life) undersökningar gjorda 2017 så ligger 87 procent av Venezuelas befolkning under fattigdomsgränsen, det vill säga under 1,90 dollar per dag (Agencia EFE 2018).

2.2 Korruption

Tittar man på Transparency Internationals data kring korruption så ser man tydligt att det är ett utspritt problem i stora delar av Sydamerika. Deras corruption perception index tar hänsyn till 13 olika datakällor från 12 olika institutioner. Det som mäts i detta index är bland annat mutor, hur effektiv den straffrättsliga lagföringen är för korrupta tjänstemän, och regeringarnas förmåga att hindra korruption och genomdriva effektiva integritetsmekanismer inom den offentliga sektorn. Venezuela hittar vi på plats 176 av 179 länder i mätningen medan vi har ett kluster av sydamerikanska länder kring rank 100, och enligt måttet

ligger närmre “highly corrupt” (Transparency International 2021). Med andra ord är Venezuela det mest korrupta landet i ett Sydamerika som till stor del består av korrupta länder.

Korruption leder i sin tur till sämre ekonomisk tillväxt och rent seeking som innebär att man driver verksamhet som skapar intäkter för individen eller enskilda organisationen, men som inte genererar tillväxt för landet som helhet. Detta i och med att det tenderar att hämma utländska investeringar och effektiviteten i offentliga utgifter och i den offentliga politiken då omfördelningen av resurser blir snedvriden (Developing Ideas 2016). En viktig institution är tilliten till staten och till varandra, som jag utvecklar i teori-avsnittet för institutionell tillväxtteori. Låg tillit tenderar att leda till kortsiktiga rent seeking-aktiviteter snarare än de långsiktiga investeringar som skulle behövas för att göra landet mindre beroende av oljeintäkter. Enligt 2015 års Latino Barometer så är Latinamerika den mest misstrogna regionen på jorden och endast 17 procent av latinamerikanerna litar på en främling och 30 procent litar på demokratiska institutioner (Developing Ideas 2016).

2.3 Utbildning

Betydelsen av en utbildad befolkning för demokratisk utveckling har jag resonerat kring under

moderniseringseffekten i teoriavsnittet. Detta resonemang finns att hämta från flera tongivande ekonomer som till exempel Adam Smith och John Stuart Mill (Ross 2001). Gylfason (2001) konkluderar att det finns ett negativt samband mellan utbildning och naturresursbaserade ekonomier. Därför motiveras en analys av detta i fallet Venezuela. Jag har tidigare varit inne på att oljerikedomar kan ge falsk föreställning om trygghet och dessa nationer också kan negligera investeringar i humankapital. Detta i och med att naturresursrika nationer kan gå bra ekonomiskt utan att ha bra ekonomisk politik och dåligt engagemang till utbildning.

3. Teori och tidigare forskning

3.1 Naturresursförbannelsen

Olja står för ca 99 procent av Venezuelas exportintäkter och drygt en fjärdedel av landets BNP täcks av oljeintäkter (OPEC 2020). Betydande intäkter från naturresurser kan framstå som positivt, men studier visar att naturresursrika ekonomier ofta har en långsammare ekonomisk tillväxt än naturresursfattiga ekonomier. Därav frasen; naturresursförbannelsen eller naturresursdilemmat som först myntades av brittiska ekonomen Richard M. Auty 1993 (Li 2013).

Sachs och Warner (1995) var de första som presenterade empirisk data på att länder som har mycket naturresurser, tenderar att ha långsammare ekonomisk tillväxt. De tidigaste studierna om

naturresursförbannelsen, till exempel sachs och warner (1995), fokuserade mer på korrelationen ekonomisk tillväxt - naturresurser. Under senare år så har fokus skiftat mer till politiska faktorer och forskare har betonat institutioner som en avgörande faktor. Av dessa så har vi exempel som Butkiewicz och Yanikkaya (2010), Robinson et al. (2006), van der Ploeg (2011) och ännu mer nyligen Corrales et al.

(2020).

Naturresursrika länder har normalt också hög fattigdom samt hög barnadödlighet. Michael Ross

argumenterar i Natural Resources and Violent Conflict att en av anledningarna till detta är att regeringar i naturresursrika länder ofta misslyckas med att fördela exportvinster till vård och utbildning för sina medborgare. Det leder i sin tur till ökad arbetslöshet och kriminalitet (Ross 2003). Mycket omfattande studier har gjorts kring kopplingen mellan utvinnandet av naturresurser och ekonomisk tillbakagång, auktoritarism, inbördeskrig. Studierna som gjorts visar på att naturresurser både skapar direkta incitament och möjlighet till finansiering av expanderad militär och väpnad konflikt men också indirekta

institutionella och ekonomiska förutsättningar för våldsamma konflikter (Basedau och Lay 2009). Ross (2003) hävdar vidare att behöriga regeringar med effektiv politisk utformning har förmågan att kontrollera de ekonomiska och sociala effekterna av ett högt naturresursberoende. Men för det mesta påverkas

regeringen själv av detta beroende och är mer benägna att förvärra situationen snarare än att lösa det. Med en stor andel av inkomsterna från naturresurser tyder indikationer på att regeringen sannolikt är mer korrupt och mindre demokratisk eftersom det ofta är svårt att hantera de generösa intäkterna från denna typ av verksamhet effektivt. Detta skulle i sin tur leda till en svagare regering och en svagare byråkrati med mindre ansvar för personer i maktpositioner. Länder med bra institutioner har ett sätt att omfördela intäkter från naturresurser på ett sätt så att även de andra sektorerna kommer att utvecklas. I länder med dåliga institutioner går mycket av dessa inkomster förlorade i korruption eller andra investeringar som inte är lönsamma på lång sikt (Bigsten 2014).

En försvagad ansvarsskyldighet för maktpersoner tenderar att vara en grund för inbördeskrig och konflikt.

En anledning till detta kan vara att rika medborgare är benägna att behandlas mer gynnsamt i korrupta länder, eftersom den fattiga delen av befolkningen inte kommer att kunna betala regeringstjänstemän med mutor, vilket i sin tur polariserar landet. I stället för statliga investeringar i välfärd och utbildning leder en riklig inkomst från naturresurser oftast till att regeringen stärker sin makt genom att investera i militära styrkor etc (Hammond 2011). En ekonomisk stagnation med en naturresursberoende regering tenderar att leda till en nedåtgående spiral för ekonomi. Inkomster från naturresurser är enkla pengar för en regering.

Ledare för dessa nationer som har detta privilegium behöver inte investera i teknisk utveckling, och de behöver inte investera i sociala och institutionella reformer eftersom detta kanske inte leder till en kortsiktig vinst för ekonomin och för regeringen (Ross 2003).

Som tidigare nämnt så inriktar sig tidiga studier på just korrelationen mellan tillväxt och naturresurstillgångar. Corrales et al. (2020) bygger på teorin som senare studier kring

naturresursförbannelsen kretsar kring. Det vill säga institutioners roll i om ett land riskerar att hamna i naturresursförbannelsen. Skillnaden att regimtyp och karaktären av marknaden skapar oljeberoende.

Alltså till skillnad från tidigare studier där man menar att oljeberoende formar regimen och marknaden.

Dom argumenterar alltså för att prestandan i de olika sektorerna är beroende av de institutioner som föreligger, snarare än att de strukturella förhållandena. De menar att ju bättre maktfördelningen mellan regeringen och nationella oljebolag och mellan staten och marknaden, desto bättre prestanda för oljebolagen. I och med att maktfördelningen i sin tur är ett resultat av regimtyp och institutionerna i samhället så konkluderar de med detta att regimens karaktär är det som är avgörande i hur oljeberoende landet är. Dom argumenterar också för att lösningen på oljeberoende är att förbättra maktfördelningen i regeringen, mellan regeringen och oljebolagen, samt mellan oljebolagen och andra marknadsaktörer. Det är alltså möjligt att kausaliteten går från institutioner till en resursförbannelse, snarare än tvärtom.

Prestandan för oljebolagen menas i detta fall att oljebolagen bör hitta en bra balans mellan kortsiktiga och långsiktiga mål och på så sätt hjälper det landet att hantera samhällsbehoven. Kort och gott menar dessa författare att vikten inte bör läggas på rikedomen av själva naturresursen utan snarare på institutionella brister, exempelvis en regering som inte värderar maktfördelningen i landet och som har obegränsad etatism (Corrales et al. 2020). Corrales et al. (2020) menar alltså mer kortfattat att oljetillgångarna inte i sig behöver vara orsaken till att ett land hamnar i naturresursförbannelsen. De hävdar att att

institutionerna i sig är det som gör att naturresursrikedomarna förvaltas bättre eller sämre och att det är avgörande om ett land hamnar i naturresursförbannelsen eller inte.

Funk et al. (2021) bygger vidare resonemanget och analyserar hur och varför institutioner, privata- och statliga företag påverkar hur påtaglig naturresursförbannelsen är i landet. De presenterar också förslag på vad som krävs av ett land för att undgå naturresursförbannelsen. De menar att både dålig förvaltning och korruption kan hindra utvecklingen av institutioner som gynnar ekonomisk tillväxt och samarbete mellan stater. På så sätt hindrar det också utveckling av humankapitalet, såsom innovation och förbättrad

kunskap, skapande av arbetstillfällen och högre inkomst per capita, vilket alla är konsekvent med

internationalisering. Dom menar att det krävs initiativ för att bygga långsiktigt ekonomiska, politiska och

sociala institutioner som kan förbättra humankapitalet i länder som riskerar att hamna i naturresursförbannelsen (Funk et al. 2021).

Det som tidigare studier visar är att fler olika mekanismer kan spela en avgörande roll i teorin om naturresursförbannelsen. Landets institutioner, vilken typ av naturresurs och hur intäkterna omfördelas kan alla tänkas ha påverkan på fenomenet. Dock för vissa länder så kan naturresursen ses som en tillgång medan hos andra länder som en belastning (Turan och Yanikkaya 2018). Paralleller kan här dras mellan Resource Curse och Venezuelas situation vad gäller korrupt politik med otillräcklig fördelningspolitik, konkurrenssvaga sektorer utanför oljesektorn samt kriminalitet och korrupta institutioner. Av detta skäl tillämpas teorin på uppsatsens analys.

3.2 Holländska sjukan

Termen holländska sjukan härstammar från när holländarna hittade enorma gasresurser 1959 och som en reaktion på detta blev deras valuta övervärderad och icke-gasindustrin i landet tappade konkurrenskraft mot utländska marknadsaktörer. Arbetslösheten ökade dramatiskt som ett resultat och

kapitalinvesteringarna i Nederländerna minskade. När ett land fastnar i detta fenomen påverkar den övervärderade valutan den inhemska tillverkningen och landet kommer att få en ökad import eftersom utländsk arbetskraft blir billigare (Hammond 2011).

I den bredare forskningen som finns kring resursfällan ingår teorin “Holländska Sjukan”. Risken med en stor ökning inom en sektor, till exempel olja, i relation till andra sektorer är att det kan leda till att den inhemska valutan blir övervärderad i växelkursen. Sekventiellt kan detta leda till förlust av

konkurrenskraft i andra sektorer gentemot resten av världen (Bigsten 2014). Teorin ger en värdefull insyn i fenomenet “crowding out” som pekar på att utvecklingen i servicesektorn och tillverkningssektorn försvagas i förhållande till oljesektorn. När en nation börjar utvinna sin naturresurs kan andra aktiviteter och sektorer åsidosättas. Investeringarna i andra sektorer kommer att minska om alla resurser läggs på utvinning av naturresurser. Detta skulle skada ekonomin på lång sikt eftersom en diversifiering i denna mening är avgörande för en långsiktig ekonomisk tillväxt (Bigsten 2014). Om det mesta av intäkterna går till effektivisering av utvinning av naturresursen kan till exempel servicesektorn tappa produktivitet och det kan skada ekonomins tillväxt på lång sikt (Hammond 2011). Gylfason et al. (1999) menar att ett överflöd i naturresurs-sektorn flyttar produktionsfaktorer från andra sektorer och på så sätt sjunker produktiviteten i dessa sektorer. Torvik (2001) bygger på det påståendet med sina studier som visar på att specialiseringen och utbildningen i olika sektorer spiller över på varandra och att ett överflöd i

naturresurssektorn spiller över kompetens från andra sektorer och på så sätt också minskar tillväxten.

Det finns en enighet i forskningen inom området holländska sjukan som säger att stora naturresurstillgångar kan minska produktionen och välståndet i ett land. Detta i och med att

produktionssammansättningen förändras med högre oljeintäkter. Produktionssammansättningen är i sin tur avgörande för produktivitetsnivån och tillväxttakten i ett land (Torvik 2002). Eftersom Holländska Sjukan snarlikt med Resource Curse pekar på samband mellan ökad naturresursexport och försvagad produktion i övriga av landets sektorer undersöks teorin i uppsatsens analys av Venezuelas starka oljeexport men svaga produktion i landets övriga sektorer.

3.3 Rent seeking

Ett annat svar på varför produktiviteten och välståndet kan hämmas av naturresursrikedomar är rent seeking. Rent seeking går ut på att en organisation eller individ skapar intäkter utan att skapa tillväxt för landet som helhet, genom att skapa intäkter via ränta istället för genom ökad produktion. Detta kan förklaras som en mekanism som innebär att större intäkter från naturresurser leder till att entreprenörer i större utsträckning söker sig till rent seeking i dessa sektorer och färre söker sig till produktiva och långsiktigt hållbart företagande. På så sätt minskar det den ekonomiska tillväxten genom minskade intäkter till staten, felfördelning av resurser, och större inkomstklyftor (Torvik 2002).

Chakraborty och Dabla-Norris (2006) argumenterar för att ojämlika länder har benägenhet till rent seeking och korruption. Olson (1965) argumenterar att ett klassiskt problem med kollektivt handlande är att människor tenderar att ta beslut som gynnar en själv främst, även om hela kollektivet skulle gynnas av ett annat beslut långsiktigt, inklusive individen i fråga. Anledningen till det, enligt Olson, är för att man åker snålskjuts på kollektivets handlingssätt om man inte riskerar att bli utesluten från att ta nytta av de kollektiva åtgärderna. Incitamentet minskas då från individens bidragande till de kollektiva förmånerna och kollektivet kan då inte nå sin fulla potential. Chakraborty och Dabla-Norris (2006) studie visar att, i länder där äganderätten är vacklande, och som är ojämlika, så är incitamenten för de relativt rika större att ägna sig till rent seeking än för de mindre välbärgade. Omfattningen av rent seeking sektorn är beroende på hur den initiala fördelningen av tillgångar ser ut (Chakraborty och Dabla-Norris 2006). Risken att få sin egendom exproprierad gör att de rika ägnar sig åt dessa aktiviteter där de får kortsiktig vinning, snarare än produktiva långsiktiga investeringar. Flertalet cross country studier såsom Mauro (1995) Keefer och Knack (1997) och Hall och Jones (1999) visar på att länder med mycket korruption och rent seeking brukar plågas av lägre produktivitet, kapitalackumulation, och tillväxt. Dessa aktiviteter tenderar att hämma investeringar och produktionen då det minskar incitamenten för dessa (Chakraborty och Dabla-Norris 2006).

Eftersom Rent seeking i likhet med Resource Curse och Holländska Sjukan pekar på samband mellan ökad naturresursexport och försvagad produktion i övriga av landets sektorer undersöks teorin i

uppsatsens analys av Venezuelas starka oljeexport och svaga ekonomiska utveckling. Emellertid kan det bli svårt att avgöra om just rent seeking inom Venezuelas oljesektor bidragit till minskad ekonomisk utveckling, vilket kommer diskuteras.

3.4 Hartwick's rule

Enligt Hartwick’s Rule bör ekonomier som är rika på icke-förnybara naturresurser investera intäkterna från naturresurserna på produktivt kapital, ökad produktion i övriga av landets sektorer och på utländska tillgångar för att kompensera för en nedgång i det icke-förnybara beståndet (Van der Ploeg 2011). Ett exempel där ekonomisk omfördelning i linje med Hartwick’s rule framgångsrikt implementerats är Norge.

Genom denna omfördelning har landet ökat produktiviteten i icke naturresursrika sektorer vilket har stimulerat uppkomsten av nya moderna industrier som ökat landets totala BNP (Larsen 2005). Ytterligare förklaringar till Norges framgång är landets stabila institutioner med låg korruption tillsammans med en väl fungerande omfördelningspolitik. Ett resultat av detta är landets statliga förmögenhetsfond som 2014 ägde 1 procent av hela världens aktier vilken används som en form av säkerhetskapital i svåra

ekonomiska tider. Landets stabila politik, institutioner och låga korruption har även bidragit till att Norska skattebetalare har extraordinärt förtroende för skattesystemet och myndigheter. De litar på att

skattepengarna kommer spenderas för landets långsiktiga tillväxt. Genom folkligt förtroende, återhållsamhet i offentliga utgifter och avsaknad av rent seeking har landet skapat en sofistikerad marknadsekonomi som är förhållandevis oberoende av oljepriset (Larsen 2005).

Medan ett naturresursrikt land utifrån The Hartwick’s rule kan etablera positiv ekonomisk utveckling från naturresursexporter pekar Holländska sjukan och Rent seeking på negativa relationer mellan

naturresursexport och ekonomisk tillväxt. Ekonomisk avmattning tycks ske på grund av instabila

institutioner, politisk korruption och ineffektiv omfördelningspolitik. Ekonomisk tillväxt tycks ske genom väl fungerande institutioner och effektiv politisk omfördelning av kapital från naturresurssektorer till investeringar i nya sektorer (van der Ploeg 2011).

3.5 Institutionell tillväxtteori

Flera studier kring resursförbannelsen exempelvis Turan och Yanikkaya (2018), visar på att väl

fungerande institutioner är avgörande. Politiska beslut driver på resursfällan argumenterar Robinson et al.

(2006) medan kvaliten på institutionerna i ekonomin motverkar fällan enligt Boschini et al. (2007). Dessa perspektiv bekräftades av Butkiewicz och Yanikkaya (2010) data kring den holländska sjukan och att denna teori inte utgör hela förklaringen till fenomenet. Att dåliga institutioner och bristande äganderätt påverkar tillväxten och jämlikheten negativt pekar också Keefer och Knack (2002) och Easterly (2002) på i deras studier.

Den institutionella tillväxtteorin bygger på ekonomins normer och karaktär och vilka lagar och mönster som sätter tonen för samhället. En viktig faktor för ekonomisk tillväxt i denna teori är att ha en hög grad av investeringsincitament för humankapital och utveckling av nya produkter. Stabila institutioner med långsiktig politik som förbättrar äganderätten och gynnar produktion och investeringar är några av de största skillnaderna mellan väl fungerande ekonomier och fattiga ekonomier. Gemensam nämnare för fattiga ekonomier är att incitamenten i dessa ekonomier inte gynnar samhället som helhet, lika mycket som det gynnar privatpersoners privatekonomi, vilket resulterar i kortsiktiga politiska beslut som inte skulle hjälpa tillväxten på lång sikt. Länder som har otillräcklig äganderätt tenderar att vara mer korrupta och att inte veta om din egendom kommer att exproprieras ger en negativ effekt på incitamenten att investera (Nawaz, Iqbal, och Khan 2014).

3.6 Resursförbannelsen och demokrati

Michael L. Ross lyfter i sin forskningsrapport “Does Oil Hinder Democracy?” fram tre olika mekanismer som förklarar den demokratiska aspekten i förhållandet till ett lands oljerikedomar. Han syftar till att förklara kopplingen mellan stora oljerikedomar och ett auktoritärt styre. Dessa tre mekanismer kallar han för rentiereffekten, förtryckareffekten, och moderniseringseffekten.

3.6.1 Rentiereffekten

Denna mekanism utgår från studier som gjorts i Mellanöstern. Dessa studier visar på att regeringar använder sig av sina oljeintäkter för att minska sociala påtryckningar som annars brukar leda till ett större ansvarsutkrävande från befolkningen. Detta sker genom 3 olika sätt enligt olika fallstudier. Den första är skatteffekten som innebär att när regeringar tar ut tillräckligt mycket vinster från oljeintäkter, så är det större chans att de beskattar befolkningen mindre och därmed avkrävs mindre politisk representation och ansvarsutkrävande från befolkningen mot makthavarna. Ett annat element av rentiereffekten är

beskyddareffekten (engelska spending-effekt) som kortfattat innebär att regeringen spenderar tillräckligt för att skydda sin befolkning, och därmed minskar påtryckningar för demokratisering. Detta finns det exempel på både i Saudiarabien och i Libyen där man med sina stora offentliga utgifter minskat trycket för demokratisering. Man kan hävda att alla auktoritära regimer använder sina finansiella medel för att

minska påtryckningar för demokratisering, men med oljerikedomar så kan dessa utgifter ske med större kraft (Ross 2001). Den tredje och sista beståndsdelen är gruppbildningseffekten som innebär att regeringar använder oljerikedomarna för att minska socialkapitalet. Genom att minska på medborgerliga institutioner som ligger över familjen och individen, men under det statliga, så minskar man också på det kollektiva trycket från grupperingar som kan vilja ändra på det auktoritära styret och föra samhället i en mer demokratisk riktning. Sammanfattningsvis så bildar dessa 3 komponenter rentiereffekten. Med andra ord så innebär denna teori att oljerika stater tenderar att vara mer auktoritära medan stater som är beroende av skatteintäkter tenderar att vara mer demokratiska (Ross 2001).

3.6.2 Förtryckareffekten

Oljerika stater tenderar att spendera mer pengar på att slå tillbaka demokratiska tendenser från

befolkningen genom att spendera mer pengar på militären och inhemsk säkerhet. Detta enligt fallstudier som är gjorda på Mellanöstern, Afrika, och Asien. Det finns exempel från både iran under 70-talet och tidigare, samt i Kongo under 90-talet där regimernas oljeintäkter möjliggjorde investeringar i militären och nationalgardet för att upprätthålla ordningen i landet. Enligt förtryckareffekten så finns minst två anledningar till att stora intäkter från olja eller naturresurser leder till större militära styrkor. Ena är för makthavarnas egenintresse att behålla makten i landet och andra är för att det visat sig leda till etniska eller regionala motsättningar och krig där landets militär måste sättas in för att få stopp på konflikten.

Dessa konflikter där stora militära styrkor medverkar finns det exempel på i t.ex. Angola, Kongo, Indonesien, och Papua Nya Guinea där stora naturresurstillgångar i kombination med etniska motsättningar har lett till väpnad konflikt och mindre demokrati (Ross 2001).

3.6.3 Moderniseringseffekten

Härlett från moderniseringsteorin så innebär moderniseringeffekten att graden i av demokrati i ett land är ett resultat av en rad olika sociala och kulturella förändringar. Moderniseringteorin täcker i sig inte just naturresursrikedomar som en faktor men indirekt så kommer ett land inte bli mer demokratiskt om man inte gör dessa förändringar. Dessa förändringar handlar bland annat om att höja utbildningsnivån för att bättre kunna organisera sig och kommunicera. Men också att höja specialiseringen i yrken för att öka arbetskraften i tillverkningsindustrin initialt, och inom service sektorn därefter. Detta i sin tur skapar en förutsättning för en mer självtänkande och autonom arbetsstyrka som förstärker förhandlingskraften mot eliten. Moderniseringseffekten har inte med politiken att göra utan är en social mekanism som är en förutsättning för demokrati (Ross 2001).

4. Empiri och analys

I detta avsnitt kommer jag att analysera krisen i Venezuela utifrån de teorier som finns kopplade till naturresursförbannelsen. De teorier jag kommer gå igenom är Holländska sjukan, Hartwick’s rule, rent seeking och de demokratiska och institutionella aspekterna. Svagheten i metoden gör att det inte går att dra en direkt skiljelinje när naturresursförbannelsen får ett totalt stöd, men det går däremot att analysera vad som är konsistent med ett högt oljepris och därmed större oljeintäkter i kombination med utvald data i detta kapitel.

4.1 Naturresursförbannelsen, Oljepriser och ekonomisk tillväxt

I teoriavsnittet så har jag skrivit om hur naturresursförbannelsen kan påverka den ekonomiska tillväxten i ett land. Prediktionen i detta avsnitt utifrån teorin är att den ekonomiska tillväxten i Venezuela skulle hämmas av stora oljetillgångar enligt de studier som tidigare gjorts i området. Dock så ger denna data inga svar på om oljetillgångarna hindrar den ekonomiska tillväxten. I och med att naturresursförbannelsen kan verka genom olika mekanismer så är det inte säkert att oljepriserna har en direkt korrelation till tillväxten. Däremot så kan oljeintäkterna ligga till grund för olika de olika mekanismerna som i sin tur leder in i en naturresursfälla. Utifrån datan i figur 1, som illustrerar BNP tillväxt i Venezuela och det internationella oljepriset, så ger det oss alltså inga klara besked om att naturresurserna hämmar tillväxten.

Däremot har BNP per capita i Venezuela gått från att ha varit i toppen i Latinamerika till en nedåtgående spiral. Tillväxtutsikterna för 2021 indikerar en förändring på -10 procent I real BNP och

konsumentpriserna beräknas öka med 5 500 procent (IMF 2021). Innan 2000 talet så har låga oljepriser till viss del sammanfallit med positiv ekonomisk tillväxt och höga oljepriser med låg ekonomisk tillväxt.

Under 2000-talet kan det gå att se ett eventuellt samband mellan högre oljepriser och högre oljeintäkter och vice versa. Vad det gäller ekonomisk tillväxt och naturresurser så får man titta på aspekten “hade ekonomin sett bättre ut utan oljetillgångar?”. I Norges fall så kan det möjligen vara så att tillväxten hade sett ännu bättre ut utan oljan, men detta vet vi inte säkert. Tittar man på exempelvis Schweiz så har de skapat ett ekonomisk välmående land utan några större naturresurstillgångar. Mer specifikt varför och hur Venezuela kan tänkas ha hamnat i naturresursförbannelsen täcker jag i analysen kring holländska sjukan och när jag går in mer på de demokratiska och institutionella förutsättningarna i landet.

Figur 1. BNP och oljepris.

Källor: British petroleum (BP), Statistical Review of World Energy 2020, Crude oil prices 1861-2019 (2019 US$ per fat) ; World Bank.

4.2 Holländska Sjukan, växelkurs och inflation

Eftersom som stora delar av Venezuelas exportintäkter, i enlighet med figur 2, kommer från oljexport, medan en mindre del kommer från övrig export så finner jag det högst aktuellt att analysera Venezuela i ljuset av den Holländska sjukan. Prediktionen utifrån teoriavsnittet är att när oljesektorn expanderar, så bör den inhemska valutan bli högre värderad och andra sektorer tappa konkurrenskraft om Venezuela har holländska sjukan. I Venezuelas fall så bör man alltså se att utvecklingen i icke-oljesektorer försvagas och tappar produktivitet efter perioder av oljeprisökningar.

I figur 2 så ser vi att Venezuelas exporter ökar i takt med att oljepriserna ökar. I och med att de andra sektorerna i Venezuela står för så liten andel av exporten så kan man också tänka sig att landet är känsligt för oljeprisfall. Men inte bara för oljeprisfall utan också om oljeproduktionen sjunker, vilket var fallet 2002-2003 då de stora strejkerna inom oljesektorn förlamade produktionen. Under 70-talet så gick Venezuela relativt bra då oljepriserna var höga och med det också oljeintäkterna från utländsk valuta, likaså under början av 2000-talet. Kriserna som Venezuela hamnat i under 1990- och 2010-talet är direkt

relaterade till att oljepriserna då sjönk. Utifrån detta kan man se en koppling till holländska sjukan. Den tydligaste kopplingen till teorin om holländska sjukan kan dras från oljeprisfallet 2014, i och med att det är då vi ser att andelen oljeexport av totalexport blir större än vad den tidigare varit. Fram tills 90-talet innan de liberala reformerna kom så hade oljan utgjort den stora delen av exporten, men andelen ser ut att vara någorlunda konstant under denna period trots det. På början av 00-talet ökar totala exporten

tillsammans med att oljepriserna ökar men andelen oljeexport minskar i relation till total export vilket är konsistent med motsatsen till holländska sjukan, att övriga sektorer också blir mer produktiva. Däremot så kan vi sen se att efter oljeprisökningen i slutet av 00-talet sammanfaller med högre andel oljeexport av totalexport och detta fortsätter in på 2010-talet när oljepriserna sen sjunker. Sammanfattningsvis går det att se tendenser på holländska sjukan i detta diagram men man får inga fullständiga svar. Det vi däremot får skarpare svar på är att landets oljeexport, i alla fall sedan 60-talet, utgjort den stora delen av exporten och man har inte lyckats öka produktiviteten av de andra sektorerna långsiktigt i relation till oljan.

Figur 2. Totalexport, oljeexport och oljepris.

Källor: British Petroleum (BP), Statistical Review of World Energy 2020, Crude oil prices 1861-2019 ; The Organization of the Petroleum Exporting Countries (OPEC), Table 2.4: OPEC Members' values of exports och Table 2.5: OPEC Members' values of petroleum exports.

Åtstramad finans- och penningpolitik under stora delar av 1900-talet lade grunden till makroekonomisk populism som Chavez sen kapitaliserade på. Energikrisen på 70-talet som ledde till högre oljepriser ledde sen också in på en minskad efterfråga på olja på 80-talet och därmed också lägre oljepriser. Venezuela drog också på sig stora skulder till utlandet under dessa årtionden. Perez som blev vald till president 1989 försökte då införa finanspolitiska åtstramningar som en del av IMFs räddningspaket, och dessutom öppna upp för utländska intressen. Det Venezuela som tidigare hade frodats av höga oljepriser under oljeboomen skulle nu få se finansiella åtstramningar och därför fick det inget stöd från befolkningen. Rent seeking aktiviteterna hade också lett till att det fanns stora ekonomiska klyftor i samhället och mycket missnöje sedan tidigare. Protester från befolkningen och missnöje bland eliten ledde till Chavez kuppförsök 1992 och då blev han känd för den stora allmänheten och vann mycket stöd från befolkningen (Council on Foreign Relations 2021). Venezuelas historia med rent seeking tillsammans med de perioder

oljeintäkterna varit stora kan ha påverkat landets möjligheter att göra de reformer som hade krävts för att bota Holländska sjukan.

Figur 3. Export exklusive olja och oljepris.

Källor: The Organization of the Petroleum Exporting Countries (OPEC), Table 2.4: OPEC Members' values of exports och Table 2.5: OPEC Members' values of petroleum exports. ; British Petroleum (BP) ,Statistical Review of World Energy 2020, Crude oil prices 1861-2019

Figur 3 är ytterligare en dimension för att försöka belysa Venezuelas oljeberoende. Övrig export överlag är väldigt låg med en tillfällig topp 2007 som inte egentligen kastar omkull några långsiktiga trender.

Ökningen 2007 ser stor ut för att den sätts i relation till de små mängderna och jag hittar ingen anledning till uppgången när jag forskar i detta. Export exklusive oljeexport börjar öka när oljepriset sjunker på 80-talet vilket går i linje med att man kan tänkas jobba för att bota holländska sjukan. När sen oljepriset ökar på 00-talet så sjunker exporten, om man bortser från den tillfälliga toppen 2007. Efter ökningen av oljepriserna 2010 så förefaller det sig som att exporten har svårt att återhämta sig i och med att trenden är att kurvan lutar nedåt och sjunker till lägre nivåer än på 90-talet. Orsaken kan handla om att

exportmarknaden haft svårt att kraftsamla sig och komma igång igen en tid efter vid dåliga tider i ekonomin med konkurser.

Enligt teorin om holländska sjukan så är det andra sektorer än just oljesektorn som tar smällen. När värdet på valutan stiger, precis som i Venezuelas fall, så drabbas exportnäringen. Oljesektorn drabbas mindre än andra sektorer i landet då man köper olja efter internationella priser. De andra sektorerna i landet blir dock påverkade då produktionen blir dyrare och därmed blir det svårare att sälja varor. Producenterna kunde inte ta ut högre priser gentemot konsumenterna för de ökade produktionskostnaderna. Detta som ett resultat av priskontrollen från kommissionen som satte priser under marknadspriset för att göra det enklare för människor att köpa varor. De ökade produktionskostnaderna för dessa återförsäljare ledde till en minskning av vinstmarginalen eftersom de inte kunde justera högre priser gentemot konsumenterna tillsammans med högre produktionskostnader. Som ett resultat av detta minskade reallönerna och inflationen gick från 12,5 procent år 2001 till 31,1 procent år 2003 (Kulesza 2017). Samtidigt gjorde de ökade oljepriserna att bolivaren blev dyrare än vad som annars hade varit.

I figur 4 illustrerar jag real växelkurs för hur många bolivar en amerikansk dollar kostar. I figur 4

presenteras också KPI som är ett sätt att mäta inflationen. Skalorna är logaritmerade för att man tydligare ska se trenderna.

Figur 4. Realväxelkurs och KPI.

Källa: World Bank

Inflationen ökade med de sociala utgifterna under början av 2000 och det har fortsatt att öka när Maduro började trycka pengar för att betala tillbaka skulder till utlandet. Inflationen har i sin tur påverkat

växelkursen också. Deprecieringen av bolivaren har ökat sedan mitten av 80-talet där det första stora oljeprisfallet kom. Oljeintäkterna hade artificiellt övervärderat bolivaren och i linje med holländska sjukan så blev de andra sektorerna i landet mindre konkurrenskraftiga och när oljeintäkterna sen sjönk så drabbades tillväxten i landet. Det vill säga att kostnaden att köpa Venezuelanska varor blev dyrare än vad som var motiverat av den internationella marknaden. De penningpolitiska åtgärderna har drivit kurvan för konsumentprisindex uppåt. Ökande inflation redan under Chavez tid kan härledas till de stora sociala utgifterna som inte längre kunde finansieras med lägre oljeintäkter och då tryckte centralbanken mer pengar. Maduro fortsatte på samma spår, att ta till med sedelpressarna och det är en avgörande anledning till varför landet har hyperinflation idag. Subventionerna och skattebefrielserna från

Chavez-administrationen för vissa sektorer leder till en överföring av arbetskraft och resurser från produktiva handelsbara sektorer till mindre icke-handelsbara produktiva sektorer som orsakade en avindustrialisering.

En uppvärdering av den venezuelanska valutan bolivar gjorde service-sektorn mindre konkurrenskraftig eftersom det minskade investeringarna i denna sektor och påverkade vinstmarginalerna negativt för företag i branschen. Om Venezuela istället hade kunnat sakta ned apprecieringen av den inhemska valutan och expandera produktiviteten i andra sektorer så hade man kunnat bromsa denna utveckling. De privata investeringarna i Venezuela har fallit sedan slutet av 1970-talet och därmed har produktiviteten påverkats negativt, detta som en följd av att den reala växelkursen var övervärderad gentemot vad som var berättigat för Venezuelas marknad som helhet - det vill säga ett typiskt exempel på holländska sjukan.

Det finns forskning kring hur ett land som t.ex. Norge undgått Holländska sjukan genom sin utländska direktinvesteringsfond och omfördelningen av resurser i den offentliga sektorn. Normännen har, som vi tidigare varit inne på, väldigt hög tillit till de demokratiska institutionerna medan Venezuela är det land i latinamerika med högst grad av korruption i den mest misstroende regionen i världen. Utifrån Hartwick’s rule så är det nära till hands att Norge utifrån denna regel hamnat på rätt väg medan Venezuela tvärtom hamnat i fel riktning. Det går att dra paralleller mellan låg diversifiering i de olika sektorerna och rent seeking som i högsta grad den Venezuelanska regeringen ägnat sig åt vid nationaliseringen av

energiföretagen (Ausman 2019).

4.3 Olja och politik och institutioner

I och med Venezuelas historiska bakgrund och karaktär så är detta avsnitt av stor vikt för att avgöra vilka skeenden som har resulterat i Venezuelas fördärv eller framgång. I detta avsnitt tar jag också upp de prediktioner som sammanfaller med teorin och vad som stämmer för Venezuela. Teorierna som Ross (2001) tar upp, rentiereffekten, förtryckareffekten, och moderniseringseffekten kommer i detta avsnitt analyseras i fallet Venezuela. Det vill säga om större oljeintäkter har lett till ett mer auktoritärt styre i Venezuela. Nedan analyseras huruvida Chakraborty och Dabla-Norris (2006) studier stämmer överens med Venezuela. Det vill säga att om högre oljeintäkter är konsekvent med mer korruption. Dessutom analyserar jag Corrales et al. (2020) där dom säger att det själva verket är institutioner och regimtyp som är avgörande för om ett land blir oljeberoende och inte vice versa, det vill säga att oljetillgångarna i sig formar dessa regimer och institutioner. Likväl som i kapitel 5.1 och 5.2 så går det inte att dra en direkt skiljelinje från när landet hamnat i förbannelsen utifrån de teorier som tas upp. Men jag försöker urskilja resultaten av ett högt oljepris i relation till regimtyp och institutionernas karaktär.

Tittar man på kolonialtiden i Venezuela så var all makt centraliserad i Madrid och ingen olja fanns att tala om på den tiden. Även om jag kortfattat berör kolonialismen som en viss betydande roll så kommer detta avsnitt fokusera mer om tiden då efter oljan hittades. Trots att det inte kan dras några tydliga direkta

kopplingar i data mellan kolonialtiden och styret i Venezuela efter oljan hittades 1917 så går det att argumentera för att det påverkat maktbalansen och den institutionella riktning landet erhållit.

Det som berörs i bakgrunden handlar mycket om just maktskiften i Venezuela och hur mycket av det som går att härleda till oljeutvinning varierar. Tittar man på Gomez tid vid makten och starten på

oljeutvinningen 1914 så använde han oljeintäkterna för att skapa sig mer politisk makt. När Gomez tog makten 1908 så tog han den från Cipriano Castro som hade lett landet från 1889. Båda förde samma retorik i att de skulle införa demokratiska reformer, men ingen av dem levererade detta. Båda använde nationalistisk retorik men öppnade upp för exploatering från utländska makter. Castro hade för avsikt att behålla makten längre än han gjorde medan Gomez hade makten fram till sin död. Jag har varit inne tidigare på att det genomgående att ledarna i Venezuela fram tills 1935 hade för avsikt att behålla makten livslångt, enda stora skillnaden mellan dessa två ledare var oljetillgången, även om det eventuellt fanns andra saker som spelade in också. I och med att Gomez hade tillgång till olja så påverkade det hans resurser till att behålla makten (Salazar-Carrillo och Cruz 1994).

I figur 5 har jag kombinerat historiska oljepriser med med politypoäng för Venezuela. Politypoängen är ett index utformat från Polity V project som indikerar hur demokratiskt eller autokratiskt ett land är. Detta för att visa hur oljan kan ha påverkat styret. Datan från Polity V har används i flertalet forskningsrapporter, bland annat i “Do Democracies Have Different Public Policies than Nondemocracies?” skriven av Casey B. Mulligan, Ricard Gil och Xavier Sala-i-Martin som alla är tongivande forskare inom nationalekonomi.

Figur 2. Polity score och oljepris.

Källor: Polity V, Political Regime Characteristics and Transitions, 1800-2018; British petroleum (BP) ,Statistical Review of World Energy 2020, Crude oil prices 1861-2019.

+6 är tröskeln för att landet ska anses som demokratiskt, och Venezuela når över den tröskeln endast under Punto Fijo-pakten. Högsta nivån landet har är 9 och det går i linje med att landet var demokratiskt i det avseendet att de hade fria val, men att makten var koncentrerad på två partier som konkurrerade om makten. Har landet -6 eller under så anses det autokratiskt. Venezuela ligger efter 2000 mellan dessa två trösklar så det kan anses anokratiskt och under denna period har man haft val, men att det finns mycket som talar emot att valen varit legitima. Andra faktorer kan påverkat också men detta är enligt mig det mest relevanta. I trenderna utifrån en tidsserie som denna så är det aningen övermodigt att dra direkta paralleller mellan styret i Venezuela och oljeintäkterna. Däremot kan man utifrån Polity V-indexet utröna att längre perioder med låga oljepriser sedan följs upp av högre politypoäng från Punto Fijo-pakten 1958 till krisen på 90-talet. Trenden med högre snittpriser för olja under oljeboomen på 1970 sammanföll därefter med lägre grad av demokrati under 1990-talet. Att oljepriset sjönk under 80-talet kan ses som en av underliggande faktorerna till det osäkra politiska läget under 90-talet och framåt och hur stödet till

Chavez ökade ur detta missnöjet. Oljeprisfallet på 80-talet var traumatiskt för Venezuelas befolkning, inte minst eliten som hade fått mest vinning under oljeboomen under 70-talet (Ausman 2019).

En annan inställning till att Politypoängen ökar eller sjunker är om utgångspunkten är i Corrales et al.

(2020) studier kring kausaliteten. Är det i själva verket oljeintäkter som gör att graden av demokrati ökar eller sjunker. Eller är det de institutioner som finns i landet avgörande. Enligt Corrales et al. (2020) så är det så i Venezuelas fall. Går man tillbaka till historiska händelser i landet så hävdar jag att det alltid funnits bristfälliga institutioner, även under bättre tider i avseende på demokrati. Långa perioder av rent seeking företagande, korruption och elitistiskt styre har gått att urskilja i Venezuela. Corrales et al. (2020) tar också upp vikten av etatism och och en regering som inte värderar maktfördelningen i landet, och att det kan ligga till grund för att hamna i naturresursförbannelsen. Vad det gäller maktfördelningen i landet så har det varit ett problem i Venezuela under längre perioder i historian, inte minst på grund av det elitistiska styret som funnits mer eller mindre hela tiden. Etatism har också funnits under perioder, kanske mer än någonsin under Chavez tid vilket analyseras i kommande stycken.

Oljeprisfallet var betydligt högre och var betydligt mer omfattande och under längre period 2014 jämfört med på 80-talet och vid finanskrisen 2009. Chavez nationaliserade företag i högre utsträckning än vad som som skett från tidigare styren och centraliserade mer makt till sig själv som president med de reformer han gjorde. Politypoängen sjunker kraftigt 2008 då Chavez tar kontroll över nästintill hela mediasektorn efter regimkritiska privata mediebolag förstatligas (Brice 2009). Förstatligandet av media kan tolkas som att Chavez har ideologiska incitament och om det varit så tidigare vid förstatligandet av andra bolag såsom PDVSA går inte att säga säkert. Agerandet tyder dock på att det handlar om

ideologiska förklaringar till de expropriationer han gör vid sin tid vid makten. Under samma period som Chavez börjar ta kontroll och förstatliga fler bolag så sjunker politypoängen. När mediebolagen blir förstatligade så sjunker politypoängen drastiskt ner till negativa tal på indexet. Detta går hand i hand med minskad demokrati för att då är det staten som bestämmer vilka de anställer, och vilka som får synas och höras. Staten får med andra ord mer makt i och med att de innehar arbetsplatserna och kan använda detta till sin fördel för att diskriminera regimkritiker. Chavez tog inte bara full kontroll över oljeindustrin efter strejkerna 2003, han exproprierade också privata företag och förstatligade dessa. Under 2007 blev Venezuela officiellt en socialiststat och började köpa upp privata bolag såsom det nationella

telefonbolaget Cantv. Detta följdes upp med statens uppköpande av landets största stålföretag SIDOR, 2008, och även landets största bank Banco de Venezuela under 2009. Men även andra företag och

tillgångar exproprierades utan ersättning (Ausman 2009). En annan förklaring till tidigare exproprieringar hade kunnat vara att man vill rädda företag från att gå i konkurs för att på så sätt rädda ekonomin men

förstatligandet av media, nationella telefonibolaget och banken är svårare att härleda till den anledningen.

Följde inte företagen prisbegränsningarna utsatta av staten så riskerade de också att bli exproprierade av Chavez (Obiko Pearson 2007). Chavez exproprierade också utländska investeringar i landet efter att ha infört en ny lag som syftade till att nationalisera hela energisektorn (Dugan och Profaizer 2007). Enligt den institutionella tillväxtteorin så är detta förödande för incitamenten att investera i landet och därför presenteras investeringar i privat sektor för Venezuela i figur 6. Det går här att hävda att man genom detta agerande åsidosatt vikten av internationalisering och samarbete mellan stater. Funk et al. (2021)

argumenterar för vikten av just detta, och att det bidrar till utveckling av humankapitalet.

Figur 6. Bruttoinvesteringar, privat sektor i procent av BNP.

Källa: World Bank

De siffror som var tillgängliga sträcker sig endast från 1997 till 2014 men det kan ändå visa till viss del hur investeringarna i privata sektorn minskade. Från att ha legat på ca 14-17 procent 1997-2001 så har det sjunkit ned till ca 6-6,5 procent 2011-2014. Detta går i linje med att incitamenten till investeringar i landet sjönk och exproprieringarna av företag utan ersättning kan ha spelat en stor roll i detta. Oljestrejkerna och förstatligandet av PDVSA 2003 sammanfaller med minskningen i investeringar i privata sektorn så det är sannolikt att de händelserna kan ha påverkat. Detta går i linje med att man misslyckats med att

implementera Hartwick’s rule, oljeintäkterna lades på sociala utgifter medan det saknades investeringar för att förbättra produktiviteten i andra sektorer.

Som Robinson et al. (2006) argumenterar så är det just goda institutioner och politiska beslut som kan bromsa naturresursförbannelsen, men i Chavez och Venezuelas fall så accelererades istället vägen in i fällan. Kombinationen av redan bristande institutioner såsom korruption, bristfällig äganderätt och dåliga politiska beslut beskrivna av Ross (2011) där man med hjälp av oljeintäkter köper sig mer makt, ledde i sin tur in i fällan. Det går också dra paralleller till Chavez timing från att han kom till makten, och ökade oljepriser under början av 2000-talet. Förmågan att utföra sina radikala reformer kan säkerligen ha påverkats av oljeintäkterna, precis som jag varit inne på i diskussionen kring tidigare ledare i Venezuela.

Vid en första anblick så hade man kunnat tro att Venezuela undkommit resursfällan under Chavez tid vid makten, men de stora sociala utgifterna från oljeintäkterna gjordes på bekostnad av diversifiering i de olika sektorerna i Venezuelas ekonomi (Hammond 2011).

De höga oljepriserna skapade tillfällig tillfredsställelse från befolkningen medan oljeprisfallen sen ledde till missnöje bland befolkningen. Enligt Polity-indexet så låg ändå Venezuela högt upp under 60- 70- och 80-talet men de underliggande ojämlikheterna kom sedan upp till ytan under krisen på 90-talet.

Venezuelas höga polity-ranking kan tolkas att, även om makten var fördelad på endast två partier, så fanns det fria val och fria medier, dock av en oligarkisk karaktär och stark underton av förtryck mot de mindre välbärgade. Det är först efter Chavez försök till statskupp 1992 och framåt tills idag man dra en del kopplingar till Ross (2001) mekanismer kring förhållandet mellan ett lands oljerikedomar och auktoritära styre.

Vi kan dra tydliga paralleller med teorin om rentiereffekten för Venezuela i och med att den privata sektorn minskat under perioder innan de kriser landet gått igenom. Detta genom att både titta på trenderna och politiska besluten från 70-talet fram till krisen på 90-talet, men lika så, om inte mer tydligt under Chavez-administrationen då fler relativt radikala förändringar skedde. Venezuelas ekonomi, i linje med skatteffekten var inte beroende av skatteintäkter från befolkningen, utan en stor del av intäkterna kom från det offentliga, genom statligt ägda bolag, däribland det statligt ägda oljebolaget PDVSA. På så sätt

minskade också socialkapitalet och därmed kan man dra paralleller med gruppbildningseffekten. Till en början fungerade Chavez konstgjorda andning av ekonomin då man hade oljeintäkter att spendera på sociala program som minskade påtryckningar från befolkningen. Detta ligger i linje med

beskyddareffekten. Som jag varit inne på tidigare så tillskansade han till sig mer makt genom

expropriering och förstatligande av privata bolag, ta kontroll över media, undergrävande av rättsväsendet och konstitutionella förändringar som stärkte hans position vid makten. 2004-2008 var oljepriserna så pass höga så att de kunde finansiera Chavez utgifter för välfärdsreformer så att fler kunde gå i skolan och