Samhällsplanerarprogrammet 180hp Kandidatuppsats i kulturgeografi 15hp
Institutionen för geografi Vårterminen 2020
Landsbygdskommunernas obalanserade bostadsbestånd
En bostadsbeståndsundersökning av Dorotea, Vilhelmina, Storuman och Sorsele kommun
Daniel Gheorghita
FÖRORD
Detta uppsatsarbete representerar slutet på tre fantastiska år på
Samhällsplanerarprogrammet på Umeå universitet. I första hand vill jag tacka min handledare Linda för att ha hjälpt mig med så många bra råd och tips för att skriva klart denna uppsats. Samtidigt vill jag passa på och tacka alla andra underbara lärare man har haft under dessa tre år på programmet. Sist, men inte minst vill jag tacka mina klasskamrater för alla roliga stunder vi har haft tillsammans.
- Daniel Gheorghita, juni 2020
The unbalanced housing stock of rural municipalities
A housing stock investigation of Dorotea, Vilhelmina, Storuman and Sorsele municipalities housing stock.
Daniel Gheorghita, Department of Geography, Umea University, Sweden
ABSTRACT
The rural inland municipalities of northern Sweden have undergone a massive social, economic, and demographic restructuring over the past few decades which has resulted in a diverse settlement pattern. While little attention is paid to those municipalities, it is interesting to find out how these changes affected the housing stock in this rural area.
Therefore, the purpose of this study has been to show what the housing stock looks like in Dorotea, Vilhelmina, Storuman and Sorsele municipalities, in the western inland of Västerbotten County and how those municipalities work with this question in their planning strategy. The study was conducted by using both univariate analysis and documentary content analysis in a mixed methods research. The housing stock in these municipalities of northern inland Sweden has a similar structure, characterised by a high degree of single-detached houses and a very low degree of tenancy and small dwellings. Nonetheless there are a few attributes which differ between the housing stock of the four municipalities. The municipalities show awareness about the problems in theirs housing stock, but the resources for dealing with those problems are limited.
Keywords: rural housing stock, depopulating rural areas, municipal housing supply
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. Inledning ... 1
1.1. Problemformulering ... 3
1.2. Syfte & frågeställning ... 3
1.3. Avgränsning ... 3
1.4. Centrala begrepp ... 3
1.5. Disposition ... 4
2. Litteratur... 4
2.1. Livsloppsperspektiv ... 4
2.2. Befolkningsunderlag och migration på landsbygden ... 6
2.3. Landsbygdens socioekonomiska förhållanden ... 8
2.4. Bostadsefterfrågan på landsbygden ... 9
2.5. Bostadsförsörjningen i Sverige ... 11
2.6. Finansiering av bostadsbyggande och bostadsförvärv ... 12
3. Metod ... 14
3.1. Univariat analys ... 14
3.2. Dokumentär forskning ... 15
3.3. Metodologiska överväganden ... 16
4. Resultat ... 17
4.1. Bakgrund kommunerna ... 17
4.2. Befolkningsunderlag och migration i kommunerna... 19
4.3. Kommunernas bostadsbestånd ... 21
4.4. Bostadsproblem i kommunerna ... 24
4.5. Kommunernas strategier ... 26
5. Analys ... 28
6. Diskussion ... 30
SAMMANFATTNING ... 32
REFERENSLISTA ... 33
BILAGA 1. ... 37
Befolkningspyramiden i Storuman, Sorsele, Vilhelmina och Dorotea kommuner 2018. ... 37
BILAGA 2. ... 39
Andel personer i hushåll efter kön och åldersgrupp 2018. ... 39
BILAGA 3. ... 40
Antal personer i hushåll efter kön och åldersgrupp 2018. ... 40 BILAGA 4. ... 41 Antal och andel inflyttningar och utflyttningar samt flyttningsnetto i Storuman och Sorsele kommuner 2018. ... 41 BILAGA 5. ... 42 Antal och andel inflyttningar och utflyttningar samt flyttningsnetto i Dorotea och Vilhelmina kommuner 2018. ... 42
1
1. Inledning
Sveriges befolkning har ökat från cirka 2,3 miljoner 1800 till 10 miljoner i början av 2017 (SCB, 2017) samtidigt som landet har genomgått en urbaniseringsprocess de senaste 200 åren. Den urbana befolkningen har ständigt ökat sedan 1800 men slutet på 1800-talet markerar startskottet för en kraftig ökning i befolkningsmigrationen från landsbygden till städerna (SCB, 2015). Denna befolkningsmässiga förändring har haft betydelse för hela samhället, såväl socialt som ekonomiskt och fått stor betydelse för planeringen.
Många studier har undersökt och analyserat förändringarna som har skett på landsbygden. Woods (2005) menar att landsbygdsomstruktureringen som har skett under 1900-talet och början på 2000-talet i de utvecklade länderna var av större magnitud än tidigare omstruktureringar. De primära faktorerna som har drivit denna omstrukturering är teknologisk och social modernisering samt globalisering (Woods, 2005, s. 45–54). Hedlund och Lundholm (2015) har studerat detta fenomen och dess utfall på landsbygden i Sverige och anser att den ekonomiska och demografiska omstruktureringen har skett i samma utsträckning i städerna som på landsbygden, men med olika utfall. Studien visar att Sveriges ekonomi har omvandlats från främst jord-och skogsbruksbaserat till tillverkningsindustribaserat innan 1965 för att under andra halvan av 1900-talet genomgå en andra övergång från tillverkningssektorn mot tjänstesektorn. Studien uppmärksammar att andelen anställda inom den primära sektorn på landsbygden redan var låg innan den andra omstruktureringen som skedde under andra halvan av 1900-talet.
Samtidigt ledde urbanisering i städerna tillsammans med ekonomisk omstrukturering till ett behov av upprustning av bostadsbeståndet i början på 1900-talet, detsamma kan inte sägas om bostadsbeståndet på landsbygden, som förblev oförändrat, fortsatt anpassat för de tidigare ekonomiska aktiviteterna inom den primära sektorn. Under andra halvan av 1900-talet har en kontraurbaniseringsrörelse skett i många länder i västvärlden, en rörelse som förde med sig ekonomiska resurser och incitament för byggande av nya bostäder på landsbygden (Gallent och Scott, 2019). Denna kontraurbaniseringsprocess är dock inte lika tydlig i Sverige och beroende på vilka studiemetoder, bosättningsklassificeringar och geografiska dimensioner man använder kan olika slutsatser dras om i vilken utsträckning denna process har skett i Sverige (Amcoff, 2000).
Befolkningsunderlaget är en viktig förutsättning för kommunernas ekonomi och planeringsförmåga. SKL (2015) har samlat kunskap angående läget i landets kommuner i en rapport där kommunerna kategoriserades i storstadsregionskommuner, högskolekommuner samt övriga.
Storstadsregionskommunerna samt högskolekommuner och några få av de övriga, små kommunerna hade en positiv befolkningsutveckling mellan 1990 – 2010. Övriga kommuner, bland annat inlandskommunerna i Norrland, visade en negativ befolkningstrend under dessa år. De växande kommunernas främsta utmaning är att tillgodose de nya invånarna med bostäder (SKL, 2015, s.55). Befolkningsminskningen i krympande kommuner påverkar kommunernas förmåga att leverera välfärdstjänster till sina invånare i form av fysisk infrastruktur, vård, skola, omsorg och kulturutbud.
De krympande kommunerna har svarat på olika sätt till minskande
2
befolkningsunderlag. Vissa av dessa kommuner prioriterade att behålla en hög grad av tillgänglighet till välfärdsservice i hela kommunen men med en lägre kvalité medan andra kommuner prioriterade att behålla en jämn och hög kvalité genom att centralisera sina verksamheter till centralorterna. Dessutom är investeringsbehovet i dessa kommuner väldigt stort då många anläggningar, fastigheter, VA-anläggningar och mycket av gatuinfrastrukturen är byggda under tillväxtfasen på 60- och 70-talet och numera är föråldrade. Privata investeringar i fritidsanläggningar och bostäder i krympande kommuner beskrivs som sällsynta (SKL, 2015, s. 86–88).
Marcouiller m.fl. (2016) framhäver att en period präglad av befolkningsminskning oftast är associerad med ekonomisk omstrukturering och dessa två faktorer tillsammans har en negativ påverkan på bostadsmarknaden. Bostäderna får ett minskat värde samtidigt som upprustning av befintliga bostäder och byggande av nya bostäder begränsas på grund av dåliga ekonomiska förhållanden (Marcouiller m.fl.
(2016, s. 59–60). Jones och Tonts (2003) undersökte bostadsmarknaden i en liten landsbygdstätort med 4 500 invånare, Narrogin, västra Australien och hävdar att bostaden utgör hushållets största tillgång. Om denna ligger i ett område med en negativ ekonomisk utveckling innebär det en dålig investering, då det finns brist på möjliga köpare samtidigt som priset faller.
Sammantaget betyder det att den ekonomiska och befolkningsmässiga omstruktureringen som många landsbygdsområden har gått genom skapar ett icke- anpassat bostadsbestånd som påverkar de lokala invånarna. Många äldre bor kvar i sina hus som de har köpt när de var yngre, som på grund av försämrad hälsa vid högre ålder inte längre kan underhållas. Detta eftersom mindre tätorter och rurala områden har ett mindre diversifierat bostadsbestånd än större städer, som kan förse dem med mindre lägenheter som de kan flytta till, samtidigt som dem har det svårt att sälja sina hus, då efterfrågan är liten. Bland de problem som uppstår för dessa äldre som är tvungna att bo kvar i sina hus är social isolering, då rurala områden är glesbefolkade samtidigt som de saknar lämplig kollektivtrafik. Dessutom konkurrerar äldre med ungdomar som ska flytta ifrån sina föräldrar för små lägenheter, ofta med hyresrätt som upplåtelseform. Ungdomar kan istället välja att flytta till större städer om de inte kan hitta önskad bostad i hemstaden. Den låga andelen hyresrätter i landsbygdsorter kan dessutom belastas ännu mer av veckopendlare, som det var fallet i Narrogin, Australien (Jones och Tonts, 2003). Förändringar påverkar olika grupper ojämlikt.
Marcouiller m.fl. (2016) uppmärksammar att äldre samt minoritetsgrupper och låginkomsttagare är de mest utsatta grupperna till följd av prisändringar på bostadsmarknaden (Marcouiller m.fl., 2016, s. 59–61).
Ett av det mest påtagliga problemen som den stora demografiska förändringen har skapat i Sverige är på bostadsmarknaden. Oftast rapporteras det i tidningar och på nyheterna om bostadsbristen som råder i städerna medan bostadsfrågan på landsbygden hamnar i skuggan av detta. Det kommer sällan fram berättelser om att det råder bostadsbrist eller bostadsproblem på landsbygden, i kommuner med en krympande befolkning, någonting som Lundmark (2020) har börjat uppmärksamma.
Därför är känslan som råder i samhället att klyftan ökar mellan stad och landsbygd (Dagens Samhälle, 2017).
3
1.1. Problemformulering
Då inlandskommunerna i Norrland har genomgått en demografisk, social och ekonomisk omstrukturering under andra delen av 1900-talet, som har resulterat i ett dynamiskt och heterogent bosättningsmönster (Carson m.fl., 2019), blir det relevant att undersöka hur bostadsbeståndet och bostadsmarknaden har påverkats på dessa platser. Tidigare studier som har undersökt bostadsmarknader i landsbygdsområden pekar på att bostadsbeståndets sammansättning har betydelse och påverkar olika grupper negativt. De mest utsatta är äldre, minoritetsgrupper och låginkomsttagare (Rugg, 1999; Jones och Tonts, 2003; Marcouiller m.fl., 2016). Låg andel och fel sorts hyresrätter kan dessutom påverka ungdomars vilja och möjligheter att stanna kvar i de mindre tätorterna på landsbygden. Även om det gjorts många kvalitativa studier angående migration på landsbygden, har bostadsbeståndsfrågan inte varit något hett studieobjekt i svensk litteratur. Dessutom, som SKL rapporten (SKL, 2015) kom fram till, saknar de små krympande kommunerna resurser och kunskap för att upptäcka och definiera problemet samt komma med lösningar för att tackla befolkningsminskningen. Denna studie kommer kasta ljus över bostadsbeståndet och bostadsmarknaden i krympande kommuner i Norrlands inland.
Sverige tillsammans med andra länder har antagit Agenda 2030 om Globala målen, som ska ligga till grund för allt arbete i ländernas utveckling. Ett av delmålen i agendan handlar om att länderna ska säkerställa alla invånare tillgång till bostäder till ekonomiskt överkomliga priser (Globala målen, 2020). Eftersom bostaden utgör ett grundläggande behov för alla grupper i samhället samtidigt som den utgör en långvarig och rigid handelsvara på bostadsmarknaden är det viktigt att undersöka hur frågan hanteras på kommunalnivå, då kommunerna bär ansvaret för att anpassa bostadsbeståndet till rådande förhållanden och planera inför framtiden.
1.2. Syfte & frågeställning
Syftet med denna studie är att beskriva hur bostadsbeståndet skiljer sig mellan kommunerna i västra Västerbottens län, nämligen Dorotea, Vilhelmina, Storuman och Sorsele, utifrån ett antal aspekter som har identifierats i litteraturen. Samtidigt ämnar studien att upplysa hur bostadsfrågan behandlas i kommunala plandokument från Dorotea-, Vilhelmina-, Storuman och Sorsele kommun. För att uppfylla syftet med studien kommer följande frågor besvaras:
i. Hur skiljer sig bostadsbeståndet mellan Dorotea-, Vilhelmina-, Storuman- och Sorsele kommun?
ii. Vilka bostadsmässiga problem identifierar kommunerna?
iii. Vilka strategier använder Dorotea-, Vilhelmina-, Storuman- och Sorsele kommun för att bemöta bostadsefterfrågan?
1.3. Avgränsning
På grund av studiens syfte och till följd av tidsmässiga begränsningar har denna studie geografiskt avgränsats till att innefatta endast de västligaste fyra kommunerna i Västerbottens län, nämligen Dorotea, Vilhelmina, Storuman och Sorsele.
1.4. Centrala begrepp
Småort – enligt SCB rangordnas en ort som småort om det är mellan 50 och 199 människor folkbokförda inom ortens gränser (SCB, u.å. a).
4
Tätort – en ort med en sammanhängande befolkning av minst 200 invånare betraktas som tätort av SCB (SCB, u.å. b).
1.5. Disposition
I första kapitlet (1) presenteras problemet och syftet med denna studie, som föregås av en kort inledning. Avgränsningen med studien tillsammans med förklaringen av några centrala begrepp för studien finns i slutet av första kapitlet. I nästa kapitel (2) tas det upp relevant litteratur för studien men också den teori som studien lutar sig på. Kapitel tre (3) redogör för de metoder som användes för att uppnå studiens syfte. I kapitlen som följer (4) presenteras resultaten som studien kommit fram till, som sedan analyseras i kapitel (5). I sista kapitlet (6) av denna text diskuteras studiens resultat och analys samtidigt som det dras några generella slutsatser.
2. Litteratur
2.1. Livsloppsperspektiv
I denna studie antas ett livsloppsperspektiv på migration och bostadsbyte. Detta perspektiv förutsätter att människor lever sina liv inom vissa ramar, socialt skapade och att dessa följer vissa livscykler genom deras liv, från födelse till död. Även om allas livsmönster är unika, skapade av olika erfarenheter, måste dessa livsmönster förstås i relation till andras liv, tiden de lever i och platsen de lever på. Alltigenom livet finns det flera livsövergångar som en upplever, så som att flytta från föräldrarna, börja jobba, gifta sig, bli förälder, skilja sig, mm. Trots att dessa livsövergångar kan ske vid olika åldrar och vissa av dessa upprepade gånger genom livet, associeras de med olika faser i livet. Människornas livstid kan därefter delas in i olika kategorier: barndom, vuxen ålder och ålderdom (Barcus, HalfacreeochNepp, 2017, s. 18–27).
Övergången till en annan livscykel tillsammans med behovet av tillgång till jobb, utbildning eller fritidsaktiviteter; önskad närhet till vänner och familj eller utsatthet till nedsatt mobilitet på grund av rädsla kan leda ett hushåll till att vilja byta bostad.
Bostadsomlokalisering utgör ett kontinuum och sträcker sig från korta, lokala bostadsbyte (residential mobility) till migration över längre distanser. Det som skiljer bostadsmobilitet från migration är i vilken grad ens vardagsrutiner och sociala nätverk påverkas av denna omlokalisering. När ett hushåll flyttar inom samma lokala bostadsmarknad innebär det oftast för hushållets medlemmar att de behåller sina jobb, vänner och vardagsrutiner. Dessa korta bostadsbyten sker mycket oftare än migration över längre distanser gör. Även om vissa händelser i livet kan tvinga en till att flytta, så flyttar oftast människor frivilligt. Bostadsbyten är kopplade till livscyklerna som hushållen befinner sig i och övergången till en annan livscykel, i samspel med faktorer relaterade till familjen, bostaden och bostadsområdet, men som sker inom hushållets finansiella ramar (Barcus, Halfacree och Nepp, 2017, s. 135–136).
Hushållsbildning, hushållsexpansion, hushållsminskning och hushållsupplösning är kopplade till olika faser i livet och därför även relaterade till ålder. Studier visar att människor är mer eller mindre benägna att flytta beroende på ålder. Mest mobila är unga vuxna i åldern 20 till 29. Hushåll med nyfödda barn tenderar att flytta på grund av ett behov eller av önskan för större utrymme. Perioden som följer efter markerar en
5
kraftig minskning i bostadsmobiliteten för hushållen, som föredrar att inte flytta då föräldrarna inte vill negativt påverka barnens uppväxt. De hushåll som flyttar inom denna period, gör det oftast på grund av bostads eller bostadsområde-relaterade problem. Ungdomar börjar bli vuxna vid 20 års åldern (det skiljer sig mellan olika länder) och flyttar hemifrån för studier, jobb eller för att bilda ett nytt hushåll tillsammans med en annan person. Oftast innebär bostadsbyten för dessa ungdomar en försämrad bostadskvalité. För föräldrarna kan barnaflyttandet innebära ett minskat utrymmesbehov och därför kan detta resultera i bostadsbyte, så kallad ¨downsizing¨.
Mobiliteten ökar igen vid den så kallade tredje åldern. Denna mobilitet associeras ofta med förlusten av en hushållsmedlem eller behovet av att anpassa bostaden till rådande eller kommande ekonomiska och hälsorelaterade förutsättningar. Många personer väljer att flytta över längre distanser vid denna ålder, ofta för att vara närmare familj och släkt eller för att flytta tillbaka till platsen som de har växt upp på.
Hushållsupplösning är kopplad till bortgång av ens partner, eller ännu mer frekvent, till partnerskapsuppdelning. Detta resulterar oftast i ett bostadsbyte (Barcus, Halfacree och Nepp, 2017, s. 136–139).
Genom livets gång, kopplat till de olika livscyklerna förändras även hushållens efterfråga på olika typer av bostäder, i olika områden och med olika ägandeformer.
Unga vuxna utan barn erfordrar oftast små, billiga lägenheter i centrala lägen, med mindre fokus på bostadskvalité. När ett hushåll har fått barn efterfrågas det villor utan lika stort intresse för centrala lägen. Som tidigare nämnt, ökar mobiliteten på bostadsmarknaden igen under den senare delen av livet, då hushållen får ändrade behov. Beroende på deras hälsotillstånd brukar äldre personer antigen flytta in på äldreboenden eller flytta närmare sina barn. Likt unga vuxna, behöver äldre inte längre lika stora bostäder och brukar därför eftersöka mindre hyreslägenheter eller små hus som erbjuder närhet till service. Andelen hyresrätter i ett bostadsbestånd och deras lokalisering påverkar bostadsmobiliteten och migrationen samtidigt som den skapar olika bosättningsmönster. Ägandeformen skiljer sig stort mellan olika länder. Å ena sidan äger nästan hela befolkningen sina bostäder i Rumänien, å andra sidan hyr över halva befolkningen sina bostäder i Schweiz. I Sverige ligger hyresandelen runt fyrtio procent. Bristen på hyresrätter till relativt prisvärda kostnader tros ligga bakom sådana skillnader mellan länderna. Ålder, inkomst, etnicitet och hushållsstorlek påverkar också skillnader i ägandeform. Nya par, två-föräldrarhushåll med barn och högstatus nyanställda föredrar äganderätt medan nyblivna singlar, ett- förälderhushåll samt äldre oftare tenderar att hyra sina bostäder. Ägandeformen kan begränsa mobiliteten på bostadsmarknaden för olika hushåll, då de som äger sina bostäder är mindre mobila än de som bor i hyrda bostäder (Barcus, Halfacree och Nepp, 2017, s. 139–144).
Bostadsområdet har betydelse på bostadsmarknaden, då hushåll i vissa fall väljer att flytta från ett bostadsområde till ett annat på grund av missnöje. I många utvecklade länder väljer hushåll att flyta till ett annat bostadsområde så att deras barn kan gå i en bättre skola. Andra hushåll väljer att flytta för att få tillgång till bättre service, vård eller finansiella tjänster. Inte minst väljer vissa hushåll att flytta från vissa bostadsområden på grund av rädsla. Andra hushåll väljer att flytta till ett specifikt bostadsområde, där de kan känna tillhörighet, identifierat i litteraturen som ¨elective belonging¨ och är ofta kopplat till livsstillsmigration. Denna typ av mobilitet på bostadsmarknaden kan
6
leda till segregation och skapa ¨gated communities¨ (Barcus, Halfacree och Nepp, 2017, s. 144–151).
Även om livscykelperspektiven utformar bostadsmobiliteten och visar en tydlig trend över människornas olika etapper i livet, har andra faktorer också identifierats påverka bostadsmobiliteten. Olika beteenden och attityder gentemot bostäder skiljer sig mellan rurala och urbana områden samtidigt som lokala bostadsmarknader skiljer sig från varandra vad gäller struktur, särskilt gällande andelen hyresrätter (Gorter, Nijkamp och Rietveld, 2002).
2.2. Befolkningsunderlag och migration på landsbygden
Befolkningsunderlag och migration är viktiga aspekter när man undersöker bostadsbeståndet. Däremot skiljer sig dessa två faktorer från plats till plats så att olika platser på landsbygden har olika förutsättningar och möter olika utmaningar.
Landsbygdsmigrationen har undersökts länge men oftast har fokus legat på urbanisering och kontraurbanisering. Mitchell (2004) påpekar att en stor del av landsbygdsmigrationen handlar om migration inom landsbygden. Därför hävdar han att tre migrationsströmmar pågår samtidigt: urbanisering, lateral migration samt kontraurbanisering. I Mitchells bemärkelse innebär urbanisering att flytta från ett glesare bosättningsmönster till ett mer koncentrerat bosättningsmönster. Lateral migration förstås som migration mellan samma typ av bosättningsmönster medan kontraurbanisering innebär migration till område med ett glesare bosättningsmönster.
Tillsammans med den naturliga folkökningen påverkar dessa migrationsmönster befolkningssammansättningen på en plats (Mitchell, 2004).
Gkartzios och Scott (2010) har också uppmärksammat komplexiteten och dynamismen i landsbygdsmigrationen, då en stor del av migrationen på landsbygden handlar om mobilitet inom eller mellan rurala områden. Utifrån deras studie från Irland understryker de att landsbygdsmigrationen innefattar både korta omlokaliseringar inom rurala områden men också migration över längre distanser som inkluderar urbanisering, omlokalisering mellan samma typ av samhällen samt kontraurbanisering. Studien visar dessutom att livskvalitetsaspekter så som bättre uppväxtmiljö för barn, kvalité på den fysiska miljön samt mindre kriminalitet och befolkningstäthet utgjorde viktigare faktorer än ekonomiska aspekter för deras val av destination på landsbygden. Även husegenskaper (bättre och större hus, tillgång till mark och trädgård) föredrogs före ekonomiska aspekter för att bestämma destinationen. Även om ekonomiska faktorer inte utgör främsta anledningen för omlokalisering i de flesta fall, finns det motexempel som visar på att ekonomiska faktorer är viktiga och att migranterna utgör en heterogen grupp med olikartade preferenser. Vissa familjer och individer attraherades av nybyggda hus i förorten medan inflyttare i glesare områden förlitade sig i mindre utsträckning på byggande av nya bostäder och i större utsträckning flyttade in i befintliga enfamiljshus. Författarna uppmärksammar behovet av bättre förståelse och planering av bostäder, inte enbart för den lokala befolkningen men också för potentiella migranter (Gkartzios och Scott, 2010).
7
Gkartzios och Scott (2010) samt Magnusson och Turner (2003) påpekar betydelsen som bostadsbeståndet har för inflyttning av migranter. Magnusson och Turner (2003) hävdar att drags-faktorer så som prisvärda enfamiljshus och tillgång till informationsteknologi tillsammans med push-faktorer så som alltför dyra bostäder i större städer kan attrahera vuxna i medelåldern till kommuner med en krympande befolkning. Till skillnad från immigration av äldre, tar vuxna i medelåldern med sig sina barn och höjer medelinkomsten samt stimulerar den lokala ekonomin. Deras inflyttning till kommunen skapar större incitament för att bygga nya bostäder och för att renovera det befintliga bostadsbeståndet (Magnusson och Turner, 2003).
Carson m.fl. (2019) har undersökt befolkningsmigrationen som har skett i Norrlands inland över de senaste sextio åren. Trots den generella bilden av befolkningsminskning i kommunerna, konstaterar de att det finns stora lokala variationer vad gäller migrationsmönstret, med utflyttning och inflyttning som pågår samtidigt. Även om alla kommuner i Västerbottens inland har tappat befolkning jämfört med 1960, har centralorterna, med undantag för Sorsele, haft en positiv befolkningsutveckling under samma period. Studien visar att migrationen är diversifierad och komplex även i krympande kommuner. De som flyttar in i landsbygdskommunerna i Norrlands inland utgör inte en homogen grupp utan utgörs av olika undergrupper med olika bosättningsmönster. Migranter från Afrika och Mellanöstern samt interna migranter inom regionen tenderar att bosätta sig i centralorterna medan återvändare till landsbygden och migranter från främst Västeuropa men också Östeuropa föredrar att flytta in i centrala, rurala delarna av Norrlands inland. Studien visar dessutom att återvändare till landsbygdskommunerna brukar flytta upprepade gånger under deras liv och till ett flertal ställen (Carson m.fl., 2019).
Trots att fritidshusinvånare inte bor permanent på det ställe som de har fritidshuset på, tillkommer dessa invånare periodisk till platsens permanenta befolkning och påverkar platsens befolkningssammansättning och tillgången till bostäder. Deras närvaro på den lokala bostadsmarknaden påverkar dessutom bostadspriserna. Många av fritidshusinvånarna kan dessutom välja att flytta permanent till fritidshusområdet när de har blivit pensionärer, något som bidrar till en föråldrad befolkningsstruktur på respektive plats. I Sverige är fritidshus ett utbrett fenomen med rötter i slutet på 1800- talet. Det finns cirka 500 000 fritidshus i Sverige och nästan hälften av Sveriges 10 miljoner invånare har tillgång till ett fritidshus. Fjällområden har en stor attraktionskraft för fritidshusinvånare tillsammans med kusten och områden relativt nära stora städerna. Permanent bostadsflytt till fritidshusområden utgör en liten andel av den totala bostadsflytten i Sverige som helhet men i vissa områden i Norrlands inland, vid stora skidorter och längs Stockholms kust kan andelen gå upp till över 10 procent. Äldre utgör en stor andel av dessa inflyttare (Müller och Marjavaara, 2012).
8
2.3. Landsbygdens socioekonomiska förhållanden
Rurala områden skiljer sig från städerna i flera avseenden och bostadsbeståndet är inget undantag. Bostadsbeståndet måste därför förstås i relation till rurala områdens unika egenskaper. Till skillnad från storstadsområden är landsbygdsområden präglade av en låg befolkningstäthet som skapar långa distanser till service. Marcouiller m.fl.
(2016) la märke till den ekonomiska strukturen som kännetecknar rurala områden i en nordamerikansk kontext och beskriver rurala områdens ekonomiska struktur som ensidig, oftast dominerad av en enda sektor. Denna icke-diversifierade ekonomiska struktur som många landsbygdsområden förlitar sig på innebär en stor risk för deras invånare, då en nedgång inom denna sektor kan leda till stora socioekonomiska bekymmer för alla invånare (Marcouiller m.fl., 2016, s.13). Likt landet som helhet är tjänstesektorn den dominerande ekonomisektorn på landsbygden i Sverige. Kvinnor är i större utsträckning än män anställda i den offentliga tjänstesektorn inom vård och utbildningsväsendet, medan den största andelen män är anställda inom den privata tjänstesektorn inom detaljhandel, transport- och byggbranschen eller andra privata tjänster (Hedlund och Lundholm, 2015).
Men landsbygden är inte ett homogent område, utan den skiljer sig vad gäller ekonomisk och social sammansättning, någonting som skapar varierande bostadsbestånd, som skiljer sig mellan olika rurala områden. Hedlund (2016) kartlade landsbygden i Sverige och hans slutsats är att landsbygden i Sverige är diversifiera och innehåller stora lokala socioekonomiska variationer. Hedlund föreslår en koncentrisk modell för svenska landsbygden (figur 1). Landsbygdsområdet närmast städerna (större än 20 000 invånare) är bebodd av medelklassinvånare, med en hög andel högskoleutbildade eller av arbetare inom tillverkningsindustrin. Båda grupperna tenderar att pendla in till städerna för jobb men medelinkomsten mellan de två klasser skiljer sig till förmån för de först nämnda. Ett så kallat mellanliggande landsbygdsområde ligger mellan det tidigare nämnda landsbygdsområdet och tillverkningsperiferin eller resursperiferin, som karakteriseras av långt avstånd från städerna och ofta en negativbefolkningsutveckling över de senaste decennierna.
Tillverkningsperiferin har en hög andel anställda inom tillverkningssektorn men visar låg medelinkomst och en låg andel högskoleutbildade, medan resursperiferin kännetecknas av en icke-diversifierad arbetsmarknad med jord- och skogsbruk eller utvinning sektorerna som källa för arbetsplatser, men som skiljer sig mellan norra och södra Sverige. I Norrlands inland brukar dessa landsbygdsområden vara dominerade av skogsbruk, mineralutvinning och turism. Resursperiferin visar en befolkningsstruktur karakteriserad av åldrande befolkning och låg andel kvinnor 15–
45 år, med undantag för de ¨öar¨ som existerar i resursperiferin och som förlitar sig på turism eller pensionärers migration (Hedlund, 2016).
9
Figur 1. Hedlunds koncentriska modell för den svenska landsbygden (Källa: Hedlund, 2016).
2.4.
Bostadsefterfrågan på landsbygden
Två faktorer påverkar efterfrågan på bostäder på en plats. Den första är den befintliga befolkningssammansättningen på respektive plats och den andra är migrationen (Rugg, 1999, s. 146). Som det har nämnts tidigare i studien, landsbygden är ett heterogent område som visar varierande migrationshistorier. Vissa rurala områden har gått igenom en långvarig befolkningsminskning som har resulterat i en föråldrad befolkningsstruktur medan andra rurala platser har haft en positiv befolkningsutveckling tack vare kontraurbaniseringen. Därefter skiljer även efterfrågan och tillgången på bostäder mellan dessa landsbygdsområden.
Den största delen av litteraturen som undersöker bostadsfrågan på landsbygden tillägnas rurala områden som har varit destination för kontraurbaniseringsmigranter (se Gallent och Scott, 2019). I de länder som kontraurbaniseringsprocessen har undersökts visar studier att migrationen till landsbygden möjliggjordes av ökade inkomster och en förbättrad transportinfrastruktur (Gallent och Scott, 2019), men också påtvingad för andra, som inte längre hade råd att betala allt högre bostadspriser i städerna (Rugg, 1999, s. 146). Andra rurala områden med en positiv befolkningsutveckling attraherar äldre eller fritidshusägare för att återuppliva det lokala samhället, någonting som Hedlund (2016) visade är fallet på vissa ställen i Norrlands inland. De bostadsproblem som oftast uppmärksammas i rurala områden med ökande befolkning är relaterade till ökade bostadspriser. Trots att den ökade efterfrågan på bostäder till en början kan tillgodoses, blir denna till slut för stor för att kunna balanseras och därefter hålla priserna nere. Höga bostadspriser påverkar vissa grupper mer negativ än andra. Unga tillsammans med låginkomsttagare och hyressökande identifieras som de mest negativt påverkade grupperna till följd av höga
10
bostadspriser. Jämfört med andra åldersgrupper har ungdomar inte hunnit ackumulera finansiella resurser för att kunna konkurrera på bostadsmarknaden. Som studier från Storbritannien visar blir det allt svårare för unga att köpa första huset, då en del av kostnaden måste täckas med kontantinsats. Denna utveckling leder till att ungdomar bor kvar längre hos sina föräldrar, väljer att bo tillsammans med andra vänner eller att flytta från hemtrakterna. Tjänstesektorn är beroende av låginkomsttagare och ungdomar. Utflyttning av dessa grupper berör därpå turismsektorn och tillförseln av vård och omsorg för äldre (Gallent och Scott, 2019).
Trots ett minskande befolkningsunderlag uppstår det flera bekymmer vad gäller bostadsbeståndet även i dessa landsbygdsområden. En minskande befolkning förknippas med krympande ekonomi och för de lokala hushållen innebär det sänkta bostadspriser, färre resurser för husreparationer samt lägre incitament för att bygga nya bostäder (Marcouiller m.fl., 2016, s. 59–61). Bostadsbeståndets sammansättning i rurala områden skiljer sig från den i städerna i flera avseenden. Invånare i rurala områden äger sina bostäder i större utsträckning än de i städerna gör, samtidigt som större andel av bostadsbeståndet på landsbygden utgörs av småhus. En annan bristande bostadsfråga i rurala områden är tillgängligheten av hyresrätter, då denna upplåtelseform är underrepresenterad i rurala områden jämfört med städerna. Studier visar att den privata sektorn inte kan tillgodose efterfrågan på hyresrätter i rurala områden och därför behöver efterfrågan tillfredsställas av den offentliga sektorn (Rugg, 1999, s. 148–151).
Till följd av bostadsbeståndets bristande struktur och avsaknaden av samma jobb- och utbildningsmöjligheter som i städerna väljer många unga vuxna att flytta från rurala områden med en krympande befolkning. Denna utveckling leder till en åldrande befolkningsstruktur i det rurala samhället. Då befolkningsstrukturen blir allt mer dominerad av äldre i krympande landsbygdsområden, blir det en utmaning för dessa områden att mätta äldres efterfråga på bostäder. Som Barcus, Halfacree och Nepp (2017) uttrycker det påverkar åldern bostadsbehovet och för äldre innebär det ett ökat behov av mindre bostäder, någonting som är bristande i landsbygdsområden. Äldre har lägre inkomster till följd av pensionering och ofta också sämre fysisk förmåga, någonting som följer med höga åldern. Sammantaget leder det till minskade möjligheter för äldre att behålla sina bostäder i bra skick. För äldre med större vårdbehov krävs det samtidigt särskilda äldreboenden, där de kan få den vård som de behöver. Till följd av den krympande befolkningen som associeras med minskade skatteunderlag blir det problematisk för myndigheterna i dessa rurala områden att bemöta efterfrågan på dessa bostadstyper (Hash m.fl., 2015, s. 78–80).
Bostadsefterfrågan påverkas av bostadsbeståndets förmåga att tillgodose en diversifierad befolkningssammansättning och Woods (2005) uppmärksammar också den bristande tillgången på hyresbostäder i landsbygdsområden. Samtidigt hävdar han att bostadsbeståndet i rurala områden är i sämre skick jämfört med storstäderna då bostadsbeståndet är gammalt och inte rustas upp i samma utsträckning som i storstäderna. I många rurala områden byggdes majoriteten av bostäderna för anställda i primärsektorn och övergavs sedan (Woods, 2005, s 240–244). Jones och Tonts (2003) påpekar att små landsbygdsområden, som har gått igenom en demografisk och ekonomisk förändring har inte kunnat anpassa bostadsbeståndet till
11
bostadsefterfrågan och detta påverkar både de lokala invånarna, som kan tvingas att flytta men också immigrationen av nya invånare.
Boverkets bostadsmarknadsenkät visar att det finns en stor efterfrågan på bostäder i mindre landsbygdskommuner i Sverige, i framförallt kommunernas centralorter.
Förutom avsaknaden av nytt bostadsbyggande beror bostadsunderskottet i landsbygdskommunerna på att det befintliga bostadsbeståndet inte är anpassat till rådande bostadsefterfrågan (Boverket, 2019a, s. 6 och 13). Undersökningen visar dessutom att de flesta kommunerna anger att efterfrågan är stor för hyreslägenheter från framförallt låginkomsttagare men också för stora lägenheter. Cirka en fjärdedel av kommunerna uppmärksammar bostadsefterfrågan på små lägenheter (Boverket, 2019a, s. 117). Rapporten visar att det finns stor efterfrågan på rätt typ av bostäder från särskilda grupper, så som studenter, äldre, funktionsnedsatta och nyanlända (Boverket, 2019a, s. 90, 101, 116, 130).
2.5. Bostadsförsörjningen i Sverige
I Sverige är det kommunerna som bär ansvaret för att planera, anpassa och genomföra bostadsförsörjning. Detta regleras i Lag (SFS 2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar och som syftar till ¨att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och för att främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och genomförs¨ (SFS 2000:1383). Lagen slår fast att kommunerna måste anta riktlinjer för bostadsförsörjning varje mandatperiod och att dessa riktlinjer ska innehålla kommunens mål för bostadsbyggande och utveckling av bostadsbeståndet; kommunens planerade insatser för att uppnå målen samt redogöra för hur kommunen tog hänsyn till andra relevanta nationella och regionala mål samt planer och program av betydelse för bostadsförsörjningen. Riktlinjerna ska dessutom vara vägledande för kommunerna i deras planläggning av mark och vatten som ska främja bostadsbyggande och utveckling av bostadsbeståndet (SFS 2010:900 2 kap. 3§-5§).
Förutom riktlinjer för bostadsförsörjningen kan kommunerna använda sig av kommunalt markinnehav och en aktiv markpolitik, bilda allmännyttiga bostadsföretag och bostadsförmedling samt samarbeta med andra kommuner för att säkerställa tillgången till bra bostäder för alla invånare (Boverket, 2018a). Kommunerna kan använda sig av markanvisningsavtal för att bedriva en aktiv bostadspolitik genom att komma överens med en byggherre om att ge denna byggherre ¨ensamrätt att under en begränsad tid och under givna villkor förhandla med kommunen om överlåtelse eller upplåtelse av ett visst av kommunen ägt markområde för bebyggande¨ (SFS 2014:899 1§). Kommunerna har då möjlighet att bestämma bostädernas upplåtelseform och storlek, en möjlighet som kommunerna saknar i översikts- och detaljplaner (Boverket, 2018b). Allmännyttiga bostadsföretag regleras i Lag (SFS 2010:879) om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag och syftar till att ge kommunerna möjlighet att förvalta fastigheter med hyresrätt som upplåtelseform samt främja bostadsförsörjningen i kommunen eller kommunerna som är ägare till bolaget.
För att underlätta för bostadssökande kan kommunerna bilda en bostadsförmedling som förmedlar bostäder till anslutna bostadsbolag. Dessutom väljer vissa kommuner
12
att prioritera vissa grupper, så som lättare funktionsnedsatta, hemlösa, studenter, äldre och ungdomar i bostadsförsörjningsfrågan (Boverket, 2019b).
Kommunerna och kommunala bostadsbolag har tillgång till flera olika bidrag de kan ansöka från staten för att främja ett ökat bostadsbyggande. Bidragen handlar om stöd till nya hyres- och studentbostäder, stöd för att anordna och tillhandahålla bostäder för äldre, stöd för renovering och energieffektivisering, bidrag till kommuner för ökat bostadsbyggande, stöd för att främja hållbara stadsmiljöer, stöd för avhjälpande av föroreningsskador samt stöd för innovativt och hållbart byggande av bostäder (Evidens, 2019). Stödet för hyres- och studentbostäder, riktad till kommuner med befolkningstillväxt ursprungligen, har reviderats och från och med 1 februari 2020 kan även kommuner med minskande befolkning som har brist på en viss typ av bostäder utnyttja stödet (Boverket, 2020).
En del av landsbygdsmigrationslitteraturen (Müller och Marjavaara, 2012) har uppmärksammat områden med höga naturvärden som en dragfaktor till landsbygden.
Kustlinjen, vattendrag och sjöar besitter höga naturvärden som människor efterfrågar, men som skyddas i Sverige. Strandskyddet regleras i Miljöbalken och syftar till att säkerställa tillgången till strandområden för allmänheten samt att bevara djur- och växtlivets naturmiljö. Det är förbjudet att inom strandskyddsområden uppföra nya byggnader, ändra byggnader eller deras användning så att de förhindrar allmänheten från att beträda området, utföra andra anläggningar eller anordningar, utföra förberedelsearbeten för de tidigare nämnda eller vidta åtgärder som substantiell förändrar livsvillkoren för djur- eller växtarter (SFS 1998:808 7 kap. 13§ - 16§). Sedan 2010 har kommunerna fått ett nytt verktyg för att motverka avfolkningen på landsbygden och för att långsiktigt stimulera den lokala och regionala utvecklingen på landsbygden. Kommunerna kan peka ut så kallade LIS-områden (landsbygdsutveckling i strandnära lägen) i sina översiktsplaner, som sedan kan användas som ett skäl vid omprövning av dispenser från strandskyddet och upphävningar av strandskyddet. Dispensen kan ges för till exempel turistanläggningar, livsmedelsförädlingar eller nya bostäder (Boverket, 2018c).
2.6. Finansiering av bostadsbyggande och bostadsförvärv
Finansiella aspekter som bostadspris och betalningsförmåga, hushållskostnad, bolånemarknaden och bostadshjälpsprogram påverkar bebyggelsen på landsbygden.
Det finns flera sätt man kan mäta betalningsförmågan och att jämföra hushållskostnaderna med hushållets inkomst är en sådan indikator. Antalet tillgängliga bostäder för låginkomsttagare, främst billiga hyresrätter minskar i stor utsträckning i världen. Denna utveckling drivs av låga inkomstökningar bland låginkomsttagare tillsamman med en restriktiv markanvändningspolitik som hämmar byggandet av billiga bostäder (Marcouiller m.fl., 2016, s. 17–18). Utifrån Boverkets bostadsmarknadsenkät har det framkommit att grupper med låga inkomster eller med en svag ställning har det väldigt svårt på den svenska bostadsmarknaden, trots att antalet nybyggda bostäder ökar (Boverket, 2019a).
13
För att bygga nya bostäder eller köpa en befintlig bostad innebär det oftast att privatpersoner eller byggherrar behöver få finansiering, vanligtvis i form av lån från en bank. Bankerna gör en kreditbedömning när de ska låna ut pengar för bostadsbyggande eller bostadsförvärv. Kreditbedömningen innehåller dels en marknadsvärdesbedömning av fastigheten, det vill säga det mest sannolika priset vid försäljning, dels en återbetalningsförmåga för låntagaren som är kopplad till låntagarens inkomst. Finanskrisen som skedde under 2008 påverkade bankernas incitament att finansiera fastighetssektorn negativt då staten ställde större krav på kapitaltäckning för bankerna. Samtidigt infördes det ett bolånetak som inte ska överstiga 85% av bostadens marknadsvärde samt ett amorteringskrav för hushållen, med en procent årligen för lån som överstiger 50 procent av bostadens marknadsvärde och två procent årligen för lån över 70 procent av bostadens marknadsvärde (Boverket, 2019c, s. 14–15).
Finansieringen av bostadsbyggande underlättas av en del statliga stöd. Statliga kreditgarantier för lån till bostadsbyggande är ett sådant stöd och syftar till att skydda långivare mot kreditförluster och minska behovet av egen kapitalinsats för låntagaren.
Stöd för byggnad och ombyggnad av bostäder för äldre och hyresbostäder för studenter är ett annat stöd som staten ger byggherrar som vill anordna bostäder (Boverket, 2019c, s. 15–16).
Den långsiktiga bostadsefterfrågan, det vill säga befolkningsutvecklingen på en plats påverkar marknadsvärdet på den plats man vill bygga på. En minskande befolkning påverkar därför den långsiktiga bostadsefterfrågan negativt och därefter även marknadsvärdet. På många ställen på landsbygden är det så kallade Q-värdet negativt, vilket innebär att produktionskostnaden för byggnaden är högre än dess marknadsvärde. Att bygga i landsbygdsområden med negativ Q-värde medför en betydande inlåsningsrisk för fastighetsägaren, kapitalrisk för både långivare och låntagare, kreditrisk för låntagare samt hyres- och vakantrisk för hyresfastighetsägaren (Boverket, 2019c, s. 16–17).
En intervjustudie utförd på uppdrag av Boverket undersökte hur egnahem som byggdes på landsbygden har finansierats. Studien visar att det var främst barnfamiljer och äldre med anknytning till kommunen som byggde. De flesta valde att bygga då det befintliga bostadsbeståndet på landsbygden inte kunde tillfredsställa deras behov. De flesta av de intervjuade personerna finansierade bostadsbyggandet genom att betala hela kostnaden med sparat kapital eller genom att bidra med en stor insats till lånet i form av sparat kapital eller genom att pantsätta en annan fastighet. De flesta som har fått lån från bankerna för att finansiera bostadsbyggandet har fått ett marknadsvärde för fastigheten lika med eller högre än produktionskostnaden. Några få har fått någon form av finansiellt stöd av den kommun man byggt i, men majoriteten av respondenterna var nöjda med kommunbemötandet (Boverket, 2019c, s. 24–125).
14
3. Metod
För att uppnå studiens syfte och besvara forskningsfrågorna användes en metodkombination. Det finns flera fördelar med att använda en kombination av metoder. Med hjälp av metodkombination kan forskningsproblemet betraktas utifrån olika perspektiv samtidigt som denna suddar bort gränsen mellan kvantitativa och kvalitativa metoder, så fokus istället ligger på problemet och hur detta på bästa sätt kan besvaras. Detta tillvägagångssätt brukar därför associeras med den pragmatiska- traditionen i samhällsvetenskapen. En kombination av metoder ger större trovärdighet till studien samtidigt som de olika metoderna kan komplettera varandra och därför även visa en mer komplett bild av problemet. Metodkombination kan även användas för att utveckla tidigare studier vidare (Denscombe, 2018, s. 219–221).
3.1. Univariat analys
Då syftet med den första delen av studien, som avspeglas i första forskningsfrågan (kapitel 4.3) är beskrivande till sin karaktär, användes det beskrivande statistik eller univariat analys, som ofta benämns i litteraturen som forskningsmetod. Innan saker kan förklaras måste dessa först beskrivas och den beskrivande statistiken uppfyller just detta krav. Univariat analys innebär analys av en variabel i taget och genomförs genom att beskriva olika egenskaper hos den variabeln (Djurfeldt, 2010, s. 39–40). De variabler som användes i studien för att beskriva bostadsbeståndet i de fyra kommunerna är: andel lägenheter efter hustyp, andel lägenheter efter upplåtelseform, andel lägenheter efter lägenhetstyp, andel lägenheter efter ägarkategori och andel lägenheter efter byggnadsperiod. Valet av dessa variabler som beskriver bostadsbeståndet i de fyra kommunerna grundas dels på den lästa litteraturen och de egenskaper som kännetecknar ett bostadsbestånd, dels på tillgängligheten av sekundärdata hos SCB. Denna avvägning gjordes eftersom studien krävde en stor mängd bostadsbeståndsdata, någonting som hade varit omöjligt att inhämtas på ett annat sätt än som sekundärdata inom tidsramen för denna studie. Datan som användes i den univariata analysen för de fem variablerna inhämtades från SCB som absoluta tal. Datan har bearbetats i dataprogrammet Excel. För att bostadsbeståndet i de olika kommunerna, som har olika stora bostadsbestånd, skall kunna jämföras med varandra förvandlades datan från absoluta till procentuella tal. Då bostadsbeståndet på en plats (kommun) står i relation till befolkningsunderlaget och migrationen på respektive plats, har även data om detta framtagits och presenterats i kapitel (4.2).
Även denna data har hämtats från SCB. I syfte att matcha befolknings- och migrationdatan till bostadsbeståndsdatan har all data inhämtats för år 2018. Därefter visar denna datan situationen i kommunernas befolkningsunderlag, migration och bostadsbestånd vid 2018.12.31.
För att besvara forskningsfrågan ¨Vilka bostadsmässiga problem identifierar kommunerna? ¨ har sekundärdata inhämtats från Boverkets Öppna data från Bostadsmarknadsenkäten 2018. Denna data handlar om huruvida kommunerna har antagit eller inte antagit riktlinjer för bostadsförsörjningen; om det råder balans i bostadsbeståndet i kommunerna som helhet, i kommunernas centralort samt övriga delar och huruvida det råder balans i bostadsbeståndet för samhällsgrupperna nyanlända, ungdomar och äldre. Boverket skaffade datan med hjälp av en enkätundersökning genomförd i landets 290 kommuner. Den återspeglar
15
kommunernas bedömning av bostadsmarknaden i den egna kommunen. Datan, som inhämtades i textform från Boverket förvandlades till dummyvariabler med hjälp av dataprogrammet ESRI ArcGIS och presenteras här i kartform. Geodata som användes för att skapa kartorna inhämtades från SCB:s öppna geodata. Det projicerade geografiska referenssystemet som användes i framtagandet av kartorna är Sweref 99 TM.
3.2. Dokumentär forskning
För att få en tydligare bild över de problem som finns i kommunernas bostadsbestånd men också visa på hur kommunerna tacklar de identifierade problemen har en dokumentär forskning genomförts. Som Denscombe (2018) beskriver det innebär dokumentär forskning en social undersökning av ett dokument, som utgör undersökningens datakälla. Dokument besitter ett värde som överstiger deras bokstavliga innehåll samtidigt som de förmedlar något viktigt. Därför kan dokument användas både för ren faktainsamling men också för tolkning, genom att söka efter dolda innebörder och strukturer. Dokument innehåller dessutom information som varar en lång tidsperiod, något som är viktig för samhällsforskningen. Dokument utförda av offentliga institutioner och myndigheter betraktas som trovärdiga, opartiska och faktabaserade (Denscombe, 2018, s. 321–322). Dessutom skapades dokumenten för annat syfte än för studiens syfte, någonting som minskar forskarens partiskhet i datasamlingen (Drisko och Maschi, 2015).
De dokument som användes som datakällor är: Riktlinjer för bostadsförsörjning i Storumans kommun 2014–2018; Översiktsplan - ETT LIVSKRAFTIGT SORSELE 2030 (Bostadsförsörjning, s. 63–64) och Vilhelmina kommun (Vualtjeren Tjïelte) - med sikte på 2030 (kapitel 3.2, s. 25–32). Eftersom kommunerna är skyldiga att behandla bostadsfrågan i Riktlinjer för bostadsförsörjning-dokument, enligt SFS 2000:1383 betraktades dessa dokument som mest lämpliga för att kunna undersöka vilka problem som finns i kommunernas bostadsbestånd och hur dessa ska lösas av kommunerna. I och med att enbart Storuman kommun antog riktlinjer för bostadsförsörjningen som kunde undersökas, användes istället översiktsplanen som datakälla-dokument för Sorsele och Vilhelmina kommuner. Översiktsplanerna betraktades som likvärdiga i dessa kommuner då en översiktsplan måste enligt 3 kap.
5§ visa hur ¨kommunen avser att tillgodose det långsiktiga behovet av bostäder¨
inom kommunen. De två översiktsplanerna i Sorsele och Vilhelmina kommuner är dessutom aktuella då dessa antogs 2018. Dorotea kommun saknar både riktlinjer för bostadsförsörjningen och en aktuell översiktsplan. Den gällande översiktsplanen i Dorotea kommun är daterad till 1990. Ett försök gjordes för att få kontakt med Dorotea kommun i syfte att besvara studiens tredje forskningsfrågan. Kontakt togs via mejl med en av kommunens tjänstemän, ansvarig för Miljö- och Byggenheten. Mejlen besvarades dock inte och därefter förblev denna forskningsfråga obesvarad för Dorotea kommun.
De tre olika dokumenten analyserades med hjälp av innehållsanalystekniken.
Innehållsanalysmetoden kan delas in i olika kategorier och Drisko och Maschi (2015) delar in innehållsanalystekniken i tre kategorier: grundläggande innehållsanalys, tolkande innehållsanalys och kvalitativ innehållsanalys. Grundläggande innehållsanalys använder koder eller andra kvantitativa analysmetoder för att
16
kvantifiera innehållet i en text. Tolkande innehållsanalys används oftast för att hitta dolda meningar i texten och använder oftast ¨narrative summaries¨ som analysteknik. Den tredje kategorin av innehållsanalys skildrad av Drisko och Maschi (2015) är kvalitativ innehållsanalys och som namnet antyder, genomförs inte denna analysmetod med hjälp av statistiska metoder utan den liknar andra kvalitativa analysmetoder så som till exempel diskursanalys eller grundad teori. Kvalitativ innehållsanalys valdes som analysmetod för denna studie då omfånget i de dokument som skulle analyseras i denna studie är litet och förekomsten av koder i de tre texterna skulle vara begränsad. Dessutom till skillnad från en kvantifiering av data undviks det genom kvalitativ innehållsanalys att data som inte förekommer flera gånger, men som har betydelse för studien går förlorad. Samtidigt är mening beroende av sammanhang och med hjälp av kvalitativ innehållsanalys behålls denna mening. Som Drisko och Maschi (2015) beskriver det är denna analysmetod flexibel men den används ofta inom deskriptiv forskning, som är fallet även i denna studie som är deskriptiv i sin karaktär.
Texterna lästes flera gånger för att få förståelse för helheten i datan och med hjälp av deskriptiva koder, som framträdde induktivt från datan skapades sedan olika teman, som liknar de teman som används i tematisk analysmetod. De teman som uppstod från analysen presenteras som ¨narrative format¨, den presentationsmetod som oftast används i kvalitativa innehållsanalyser. Som Drisko och Maschi (2015) beskriver det är en viktig aspekt för denna presentationsmetod att tillräcklig rådata presenteras för läsaren. Detta gjordes i denna studie genom att återge citat från dokumenten.
3.3. Metodologiska överväganden
Det var fyra kommuner, nämligen Dorotea, Vilhelmina, Storuman och Sorsele som valdes som studieområde i denna studie. Som de nämnts tidigare i texten har dessa kommuner drabbats av en kraftig befolkningsminskning under de senaste 60 åren, samtidigt som centralorterna har genomgått en urbaniseringsprocess. På grund av den stora befolkningsförändringen som har skett i dessa kommuner blev det relevant att bostadsbeståndet undersöks i just dessa kommuner, som oftast hamnar i skymundan i forskningsvärlden. Ett annat argument för att välja och begränsa studieområdet till dessa kommuner är att dessa kommuner innehar liknande geografiska förutsättningar, som vidare presenteras i kapitel 4.1 och 4.2.
All litteratur som användes i denna studie har inhämtats från vetenskapliga tidskrifter och böcker som finns tillgängliga via Umeå universitets databas eller i det fysiska biblioteket. Därför bedöms dessa källor som litteraturen i denna studie kommer ifrån vara pålitliga och trovärdiga. Samma trovärdighet omger även studiens data som kommer från SCB och Boverket, som är statliga myndigheter respektive från officiella dokument utfärdade av kommunerna och antagna av demokratisk valda politiker i respektive kommunfullmäktige. Denna studie gjordes inte på uppdrag av någon extern part eller av de berörda kommunerna och författaren har därför strävat efter att vara så objektiv som möjlig. Dock måste det betonas att studiens analys påverkas av författarens egna värderingar och uppfattningar. Författarens subjektivitet är ännu mer påtaglig i innehållsanalysen, då presentationen av den kvantitativa innehållsanalysen görs genom summering och reduktion av den datamängd som förekommer i de analyserade dokumenten.
17
4. Resultat
4.1. Bakgrund kommunerna
De fyra kommunerna som undersöks i denna studie, nämligenDorotea, Vilhelmina, Storuman och Sorsele sträcker sig i nordvästlig riktning från centrala delarna av Västerbottens län mot norska gränsen, med Vilhelmina, Storuman och Sorsele som direkt gränsar till Norge (figur 2). Kommunerna, bland de största till yta i Sverige har en varierad geografi. Längs kommunernas västra delar sträcker sig den skandinaviska fjällkedjan som gradvis löper ut i höjd mot sydöst och som resulterar i en höglandsplatå täkt av granskog (Grundskoleboken, 2020). Kommunernas yta präglas av ett högt antal sjöar och vattendrag så som Storuman och Malgomaj sjöar samt Umeälven och Vindelälven (Länsstyrelsen Västerbotten, 2020).
De fyra kommunerna tillhör södra Lapplands landskap och har en rik historia präglad av den samiska befolkningen och koloniseringen av Lappland, som började under 1600-talet till följd av rikets vilja att stärka sin närvaro i Lappmarken (Sorseles historia, 2020). Under andra halvan av 1600-talet kartlades lappmarken i syfte att få förståelse för vart lämplig mark för nybygge fanns och resulterade i 1673 års lappmarksplakat. Nybyggarna skulle försörja sig på jakt, fiske och kreaturshållning medan samerna rekommenderades att hålla sig till renskötsel. 1673 års plakat förnyades flera gånger och nybyggarna attraherades av kronan med beskattningsfrihet i flera år, men blev skyldiga till att bygga hus och ägna sig åt jordbruk. I början var det få nybyggare som flyttade in i lappmarken men i mitten på 1700-talet började nybyggarna öka kraftigt. Avvittring av statlig mark skedde under senare del av 1700- talet och början på 1800-talet, som innebar att enskilda fick äganderätt i tidigare kronojord. Avvittringen hade stor betydelse för nybebyggelseutvecklingen då sågverksbolag skaffade sig stora skogsarealer under 1800-talets sågverksindustrins genombrott (Arell, 1979, s. 5–21). Lappmarksförsamlingarna visade en stor befolkningsökning mellan 1805 och 1921 med Vilhelmina som närmade sig 10 000 invånare 1921. Stensele-Tärna (Storuman kommun idag) hade nästan 7 000 invånare medan Dorotea och Sorsele hade nästan 5 000 respektive drygt 4 000 invånare 1921 (Arell, 1979, fig. 3.2, s. 23). Nybyggarna valde placering för deras bebyggelse utifrån platsernas förmåga att förse dem med fisk och lämplig mark för odling, gärna inom ett frostfritt läge. Därför bosatte sig de flesta nybyggare nära sjöar samtidigt som de använde främst uddar och halvöar för åkermark, för att slippa frostskador på grödor.
Andra lämpliga ställen för placering av bebyggelse fanns i sluttningar, där både klimatet och jordarterna var lämpligare för odling än i dalgångarna (Arell, 1979, s. 49–
54).
Dagens bosättningsmönster har skapats under 1900-talet till följd av främst sex olika faktorer relaterade till ekonomisk omstrukturering (centralisering av infrastrukturen och arbetsplatserna); migration (befintliga större bosättningar attraherar mer än andra ställen; både in- och utvandring som pågår samtidigt; befolkningens omlokalisering inom inlandet, diversifiering av migrationen och bosättningsmönstren) samt markanvändning och tillgänglighet (Carson m.fl., 2019).
18
Figur 2. Översiktskarta studieområde (Kartograf: författaren).
!
!
!
!
!
! ! !
!!
!
!
!
! !
!
! !
!
! !
! !
!
!
!
"
"
!
!
!
"
"
0 250 500
Km 0 25 50 100
Km
´
Dorotea Vilhelmina
Storuman
Sorsele
Stensele
Gunnarn
Gargnäs Tärnaby
Hemavan
Ammarnäs
Saxnäs Klimpfjäll
Borgafjäll
Dikanäs Kittelfjäll
Teckenförklaring Vägar
Större vägar
Orter
! Småort
! Tätort
" Centralort
Studieområde Kommungräns Länsgräns Vattendrag och sjöar Norge
19
4.2. Befolkningsunderlag och migration i kommunerna
Befolkningsutvecklingen i kommunerna mellan 1960 och 2018 visar att alla fyra kommuner hade en negativ befolkningsutveckling under denna period. De mindre kommunerna, Dorotea och Sorsele har tappat mer än halva invånartalet 2018 jämfört med 1960. Dorotea kommun har tappat 52% av invånarna i denna period medan Sorsele kommun har tappat 56% av befolkningen. I Storuman och Vilhelmina kommun har minskningen varit något svagare då befolkningen i Storuman kommun har minskat med 43% medan i Vilhelmina kommun har den minskat med 40%.
Befolkningsminskningen visar tecken på stabilisering från och med 2015 i Sorsele-, Storuman- och Vilhelmina kommun. Som Carson m.fl. (2019) har påpekat har befolkningsutvecklingen inte visat samma trend i centralorterna (figur 3) som i kommunerna som helhet under samma tidsperiod. Med undantag för Sorsele tätort, som har haft en befolkningsminskning på 20% har invånarandelen ökat i tätorterna Dorotea med 10%, Storuman med knappt 4% och Vilhelmina med cirka 16,5%.
Centralorterna i de tre kommunerna visar dessutom samma mönster över tid, med befolkningsmängden som ökade fram till 1990, för att sedan kraftig sjunka fram till början på 2000-talet, när befolkningsminskningen bromsats. Sedan dess har befolkningsmängden varit relativ stabil i de tre centralorterna. De övriga tätorterna i kommunerna visar en blandad bild av befolkningsutvecklingen. Medan Stensele, Gunnarn och Gargnäs tätorter, som ligger i östra delarna av deras respektive kommun har tappat befolkning, Tärnaby och Hemavan, tätorter som ligger i Storuman kommuns fjällområde (figur 2) har haft en positiv befolkningsutveckling de senaste decennierna. Tärnabys befolkningsmängd har ökat med 23,5% i perioden 1960–2018 samtidigt som befolkningsmängden ökade med 30% mellan 2005–2018 i Hemavan.
Denna befolkningsförändring i kommunerna och tätorterna innebär att större andel av befolkningen bor i kommunernas centralorter 2018 jämfört med 1960. Ökningen är lägst i Storuman kommun där 37% av befolkningen bor i centralorten 2018 jämfört med bara 20% 1960, samtidigt som denna andel har gått upp från cirka 25% 1960 till runt 50% 2018 i de andra tre kommunerna.
Figur 3. Befolkningsutvecklingen i studieområdskommunernas tätorter mellan 1960–2018 (Källa:
SCB).
20
Befolkningspyramiderna (Bilaga 1) visar liknande befolkningsstruktur för alla fyra kommuner. Åldersgrupperna i barnaålder och arbetsförålder är mindre än åldersgrupperna kring pensioneringstiden. Till skillnad från de andra kommunerna, utgör åldersgrupperna mellan 15 och 34 år större andel av befolkningen i Vilhelmina kommun. Diagrammen visar dessutom att kvinnor i åldersgruppen 20–24 är lägre än motsvarande åldersgrupp män, då kvinnorna i större utsträckning lämnar landsbygdskommunerna för att studera på högre nivå, som Hedlund och Lundholm (2015) menar. Hedlund och Lundholm finner att dessa kvinnor återvänder vid senare ålder när de ska skaffa familj, som till viss del kan urskiljas från diagrammen, då andelen kvinnor i åldersgruppen 25–29 är högre än åldersgruppen 20–24 i alla kommuner förutom Storuman. Det råder obalans i befolkningssammansättningen mellan könen, då männen utgör en större andel av befolkningen i alla fyra kommuner.
Denna skillnad är minst i Vilhelmina kommun där kvinnorna utgör 49% av befolkningen och störst i de två minsta kommunerna sett till befolkningsmängden, nämligen Dorotea och Sorsele där kvinnorna är 6 % färre en männen.
Det vanligaste hushållstypen i alla fyra kommuner är ensamstående utan barn, som utgör 45% av hushållen i Vilhelmina, kring 43% i Storuman och Sorsele och 48 % i Dorotea. Andelen sammanboende utan barn är näst vanligaste hushållstypen i alla kommuner med en andel på omkring 25%, följt av sammanboende med barn mellan 0–24 år, som ligger runt 15 % i alla fyra kommuner. Sett till andelen personer, bor flest personer i hushållstypen sammanboende med barn 0–24 år i alla kommuner. Jämfört med de andra kommunerna är denna andel lägst i Dorotea, som ligger på 30% men som har en högre andel av befolkningen som är ensamstående utan barn samt sammanboende utan barn än de övriga kommunerna.
I Bilaga 2 respektive 3 visas det andelen respektive antalet personer i hushåll efter kön och åldersgrupp i tabellform. Siffrorna visar att männen i större utsträckning är ensamstående utan barn än kvinnorna, som oftare är sammanboende med eller utan barn. Dessutom är andelen ensamstående med barn större bland kvinnor jämförd med män. I genomsnitt är det 72% av personerna i åldersgruppen 0–19 som bor med sina föräldrar. Näst vanligaste hushållstypen för denna åldersgrupp är ensamstående med barn 0–24. Dock finns stora skillnader mellan kommunerna, då denna siffra ligger kring 12% i Storuman och hela 18% i Vilhelmina. Andelen 0–19 åringar i hushållstypen övriga med barn 0–24 år är därefter större i Storuman, Sorsele och Dorotea än i Vilhelmina. Likt kommunerna som helhet dominerar hushållstypen sammanboende med barn 0–24 år bland unga-vuxna mellan 20–29 år. Dock är skillnaderna i denna åldersgrupp större mellan män och kvinnor samt mellan kommunerna. Sorsele kommun sticker ut då knappt 18% av männen i åldern 20–29 bor ensamma utan barn jämfört med 26, 28 respektive 31% i de andra kommunerna. Att män i större utsträckning bor ensamma utan barn än kvinnorna blir ännu tydligare när man kollar på åldersgruppen 30–64. Andelen män i denna åldersgrupp som bor ensamma är mellan 23% i Storuman och drygt 26% i Dorotea och Vilhelmina medan samma andel bland kvinnor sträcker sig mellan 12% i Sorsele och Storuman och 16% i Dorotea.
Skillnaden mellan män och kvinnor är mycket mindre i hushållstypen sammanboende med barn 0–24 år, som indikerar att kvinnorna i högre utsträckning är sammanboende utan barn än männen. De två hushållstyperna som dominerar bland äldre 65+ är ensamstående utan barn samt sammanboende utan barn. Till skillnad från de andra
