Att staka ut sin egen väg
De goda nyheterna från Afrika kommer nästan alltid från de fattiga delarna. Sahel på Saharas södra strand har föga som kan locka den rika världen.
Min vän historikern Joseph Ki-Zerbo i Burkina Faso brukar säga: Här nere under öknen får vi vara i fred, därför att vi inte har något som de kan stjäla från oss.
Burkina Faso är ett torrt, vackert land med bonderörelser och filosofer. Regimen är ofta tveksam, men den intellektuella livaktigheten i samhället stor. Det är här diskussionen om egen utveckling, développement endogène, länge pågått. Tanken är att inte längre göra som den rika världen säger utan staka ut sin egen väg. De små stegens väg till frihet och jämlikhet.
De goda, stillsamma nyheterna kommer från Sahel, det vill säga länder som Burkina, Mali, Niger. Jag läser i Le Monde en rapport från en hantverksmässa nyligen i Ouagadougou i Burkina. Det är på sätt och vis en utlöpare av bonderörelserna. Produktion i verkligt liten skala, men för export. Dyrbara oljor, vackra sömnader, remtyg, som med hjälp av
småhandlare letar sig till Europa. Inga kanonföretag inblandade. Bretton Woods helt ute ur bilden. 25 procent av Burkinas BNP beräknas idag härröra från denna nästan osynliga verksamhet.
De dåliga nyheterna däremot kommer från de av naturen mest gynnade länderna, särskilt de som har olja under jorden. Där kan det gå verkligt illa. Afrika söder om Sahara producerar idag lika mycket olja som Iran, Venezuela och Mexiko tillsammans. Ökningstakten är den högsta i världen. Guineagulfen är på väg att bli det största djuphavsfältet.
Intresset från de stora oljebolagen, särskilt de amerikanska, är följaktligen stort.
Investeringstakten är sådan att Guineagulfen kan komma att avlösa Persiska gulfen i amerikanskt strategiskt tänkande.
Det låter hotfullt
De dåliga nyheterna kommer härifrån. Rikedomen har sprängt stater som Angola och Kongo.
Ett nytt slags armé har sett dagens ljus. Den kan vara inhemsk eller utländsk men opererar på samma sätt: för krig för att kunna röva rikedomen, rövar rikedomen för att kunna föra krig.
Armén på rymmen är en nyhet Vi ser det just nu i Elfenbenskusten, där i den dramatiska fattigdom som följt på Valutafondens och Världsbankens direktiv om avreglering av handeln med jordbruksprodukter (kakao, kaffe, bomull) armén övergått till väpnat rån i stor skala.
Och samtidigt på Saharas södra strand stillsamma steg i en utveckling man själv råder över.
Sömnad och tomatodling.
Rikedomen är Afrikas olycka, så länge dörren står öppen. Man måste stänga dörren för att ta till vara rikedomen. Det var det Samir Amin menade då han en gång talade om déconnexion, det vill säga att tillfälligt träda tillbaka från världsmarknaden, tills man fått kraft att värja sig mot de gamla vanliga kolonialisterna, som aldrig gick sin väg.
Anders Ehnmark Detta verk är licensierat under Creative Commons
Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök http://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/2.5/se/.
Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
