bis #1 2011
22 bis #1 2011 23
B
ilderna från Masizame väcker en del känslor. Masizame lever! Jag var lite tveksam när BiS ångade på mot nya mål. Tyckte att vi svek. Men våra ömma omsorger och vår vakande hand behövdes inte i all evighet. Det är väl så det bör vara. Den där klämmande och ständigt läckande biståndskorsetten som ibland verkar svår att ta av är nog inget att rekommendera.Wilson Soci ser lite äldre ut på bilderna. Tyngre. Det är för att sjutton år gått sen sist. Nitton år sen han, och Thando, den andre eldsjälen, klev av färjan på Läsö en sommardag 92 för att delta i BiS sommarläger. Där började vårt sydafrikaengagemang. Jag uppfattade honom då som en mycket vänlig och trevlig man. Senare, i sitt hem i Lingelihle, när han berättade om apartheidtiden, anade jag under ytan en tuffare Wilson.
Först då kom verkligheten ikapp mig, och jag tänkte: hur fan orkade dom?! Men dom orkade. Och dom har orkat fortsätta leva sin dröm om Masizame. Drömmen att vara en samlande kraft och en lysande stjärna i det tämligen tröstlösa townshipet. Då, 1994 när vi kom åkande över velden och hamnade på Lingelihles dammiga sandvägar så reste sig Masizame kaxigt och nybyggt över den sjabbiga omgivningen, och därinne väntade alla männen. Vi undrade lite var kvinnorna fanns? På dom här bilderna ser jag en kvinna som för mig ser väldigt sydafrikansk
Masizame lever!
bis #1 2011
22 bis #1 2011 23
Masizame lever!
ut. Jag känner henne inte, men jag hoppas att hon har haft kraft att sätta sprutt på barnbiblioteket. Då, den gången, var det en övervikt av vuxna män och påtaglig brist på barn i biblioteket.
Dom här nya bildernas folktomhet bekymrar. Jag skulle vilja se bilder med barn i bibblan! Inte bara Lingelihles barn, utan Sydafrikas alla barn behöver en plats som dom kan känna som sin. Ett ställe med böcker, berättelser och kunskaper. Jag hoppas tomheten bedrar! Jag hoppas hela Masizame lever!
