| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
Myndigheten för radio och tv Tel: 08-606 90 80 Fax: 08-741 08 70 Box 33, 121 25 Stockholm-Globen registrator@radioochtv.se
Besöksadress: Arenavägen 55, plan 7 www.radioochtv.se
BESLUT
2012-09-03 Dnr: 11/03869
SAKEN
Lika olika, SVT2, 2011-12-21, program med inslag om handikappersättning för döva; fråga om opartiskhet och saklighet
BESLUT
Programmet kritiseras men frias. Granskningsnämnden anser att det brast i förhållande till kravet på opartiskhet.
____________________
PROGRAMMET
Programmet, som ingick i en serie om dövkultur och identitet, handlade till stor del om handikappersättning för döva. Programmet inleddes med en sketch där tre personer gick in på en bar för att dricka något. Två personer ansåg att det var för dyrt och föreslog att sällskapet skulle lämna baren. Den tredje personen skrev då på en lapp att han skulle bjuda, och när de andra undrade hur han hade råd svarade han att han ju var döv.
I delar av programmet befann sig programledaren tillsammans med en
teckenspråkstolk i ett köpcentrum där en manifestation för teckenspråket pågick.
Programledaren sa följande.
Det vi ska prata med folk här om i dag, det är om de döva verkligen är så rika, de får ju pengar.
Med hjälp av teckenspråkstolken genomfördes en intervju med en person (A) där bland annat följande sas.
(Programledaren) – Är du handikappad? (A) – Nej, det är jag inte. Är du handikappad?
(Programledaren) – Nej, även om jag ser ut så, så kanske jag…Men, jag undrar, får du handikappersättning? (A) – Ja, det får jag. Jag är tvungen att ha det, alltså, staten har bestämt att jag ska få det. (Programledaren) – Men du är inte handikappad, sa du ju?
(A) – Nej, det är jag inte. Det är konstigt va, det är jävligt konstigt. (Programledaren) – Vad gör du med de pengarna då? (A) – Ja…till barnen, här, till exempel. Och min fru, tar en del. […] (Programledaren) – Har hon också handikappersättning? (A) – Ja,
precis, hon är också döv. (Programledaren) – All right, all right. Och era barn, är de hörande eller döva? (A) – De är hörande. (Programledaren) – OK. Men, de här 15 000 som ni får, det är ju ganska mycket pengar per år ändå. (A) – Ja, det är dubbelt, jag får 30 000, för hon är ju också döv. (Programledaren) – Det är väl bra, men, det som är, vad gör det med dig som person, eftersom du inte är handikappad säger du, och du får handikappersättning. Du kan ju tacka nej. (A) – Nej, det kan jag inte, jag får pengarna ändå. Det går inte, jag är tvungen att ta emot de här pengarna. Jag vill i stället att pengarna ska gå till att användas till tillgänglighet, till tolkar, och för att förbättra för döva, men jag får de här pengarna i alla fall, det är jävligt konstigt, tycker jag. Så är det, alltså jag behöver inte de pengarna, jag har ett jobb. (Programledaren) – Vad jobbar du med då? (A) – Jag är teckenspråkslärare. (Programledaren) – Och det går bra? (A) – Javisst, absolut, inga problem. (Programledaren) – Du klarar dig på den lönen? (A) – Ja, för sjutton, absolut. […]
Ytterligare en tolkad intervju genomfördes med två personer (B och C) där bland annat följande sas.
(Programledaren) – Får ni handikappersättning? (B) – Ja, det får vi, det är klart vi får, vi hör ju ingenting. (Programledaren) – Men är ni handikappade? (C) – Ja, jo, jag förstår.
Det handlar om, om jag känner att, om samhället inte har gjort något åt det här, jag menar, de har ju inte gjort något åt det, så varför ska vi kämpa och kämpa och kämpa för våra rättigheter så himla mycket, det är jävligt besvärligt, om man till exempel skulle få äldrevård, i min kommun, där får jag avslag för äldrevården, varför ska jag kämpa för det, att komma dit jag vill, när jag blir gammal […] därför får jag den här
handikappersättningen, det tycker jag är bra. Den andra frågan är om man är döv, om man bor mitt i Sverige, eller bor i Östersund till exempel, och så finns det ingen dövförening där, förrän långt bort i Sundsvall. Om man ska jämföra med hörande då, som bor, de har sitt umgänge nära, men om man bor ensam som döv, och vill bo kvar hemma men måste resa för att träffa andra döva, och få en teckenspråkig miljö, då går pengarna till det. (Programledaren) – Så att jag som kurd, skulle jag kunna få
handikappersättning, eftersom jag inte då skulle kunna svenska då, säger vi, för jag pratar ett annat språk? (B) – Det är ju fråga om alltså en funktionsnedsättning här i alla fall, det är ju det som samhället ser det som, en funktionsnedsättning, om alla hörande kunde teckenspråk och accepterade det, då skulle det inte vara något problem. Alltså, jag tror att det är en annan situation faktiskt. (Programledaren) – Ser ni den här pengen som en skyldighet från staten, och en rättighet för er? (C) – Ja, absolut. (B) – Därför att de har ju inte gjort tillräckligt, alltså det där är ju jättesvårt att svara på, om det är rätt eller fel, tycker jag, i dag så fungerar det ju inte, tillgängligheten är ju inte fullständig här i samhället.
I nästa tolkade intervju med ytterligare en person (D) sas bland annat följande.
(Programledaren) – Jag har pratat med några i dag, och de använder sin handikappersättning för att ta sig hit. […] (D) – Det gör de inte, de får rabatt på
resorna, plus handikappersättning. (Programledaren) – Det är så? Så de har lurat mig?
(D) – Ja, det kan man säga. [Skratt] (Programledaren) – Man kan ju inte lita på nån nuförtiden. Men du har avsagt dig din handikappersättning? (D) – Ja, jag sa upp den för två år sedan. (Programledaren) – Varför? (D) – Därför att jag tycker att man får den här handikappersättningen för att man har en merkostnad för sin funktionsnedsättning, och det tycker inte jag att jag behöver några extra pengar för, jag har ingen hörapparat och jag har inga tekniska hjälpmedel. Varför ska jag ha några extra pengar, jag fattar inte det. Det är därför jag har avsagt mig den. (Programledaren) – Men är inte gratis gott? (D) – Jovisst, så är det, det är trevligt att ha extra pengar, alltså då när jag gick på gymnasiet, det var mycket festande, man köpte nya kläder varje fredag innan man gick ut, och betalade nattklubbsavgifter, och på krogen så bjöd man […] men ska det
drabba dig och alla andra svenska skattebetalare, jag tycker inte att det är rätt.
(Programledaren) – Men vad gjorde det med dig, vad hände med dig för att du gjorde, du avsa dig det helt enkelt? (D) – Ja, men jag tycker att döva inte är handikappade, de ska inte ha handikappersättning, de har inte rätt till det […] på SL och på biografer och så kan man ju få rabatt, men för att, alltså rabatt och extra pengar, det tycker jag är fel, och därför började jag diskutera det med olika kompisar, och vi tycker, alltså jag tycker ju att vi ska inte ha det, men kompisarna till slut frågade mig, men du har ju, du har väl handikappersättning själv? Och då tänkte jag, ja det har jag ju faktiskt, fast jag tycker att det är fel, så det var ju väldig dubbelmoral, och därför så nästa dag så skickade jag ett brev till Försäkringskassan och sa att tack, jag avsäger mig det här.
(Programledaren) – Kommer det, när kommer du kunna kanske tänka så här ja men jag vill ha tillbaks den? Vad skulle få dig att vilja ha tillbaks den? (D) – Nej, jag tror inte, ingenting. Ingenting kan få mig att ångra det. Jag tycker att handikappersättningen är statens sätt att säga att, alltså att muta oss på nåt sätt, det tycker jag.
(Programledaren) – För att en del döva säger ju att de hörandes samhälle har inte gjort så mycket för er och därför anser de att det är rätt, att det är en rättighet för dem att ha de här pengarna. Vad säger du till dem? (D) – Ja men det är ju roligt, för döva kanske inte vill bli bättre […] de får ju pengar ändå, […] målet är att de ska fixa bättre saker till oss, men då kan de ju bara sitta hemma och festa bort pengarna i stället, de kanske, de kanske tycker att det är bra, att de är nöjda med det. Ja det klart, alltså förr i tiden så fanns det ju inte heller Internet, och de kunde liksom inte, de var ju väldigt isolerade då, på ett sätt, och då kan man ju använda pengarna till resorna. Men i dag, alltså, i vårt moderna samhälle, jag tycker alltså där kan man ju vara social på annat sätt också, än vad man kunde förut, tycker jag. (Programledaren) – Hur känner du dig nu?
Känner du dig stolt över att du säger nej, eller hur är det. (D) – Ja, det gör jag, jag är jättestolt över det […] Sveriges Dövas Riksförbund får ju bidrag, till exempel, men om alla döva, i varje månad lämnade sitt bidrag så är det ganska mycket pengar som skulle kunna gå till dem i stället. […] Vi kanske har en funktionsnedsättning men vi behöver inte pengar, vi behöver bara saker för att samhället ska bli bättre, tekniska hjälpmedel.
Efter den intervjun sa programledaren följande.
Det här blir jag inte riktigt klok på. Alla verkar tycka olika […].
Därefter följde ett inslag med en person som redogjorde för historik avseende handikappersättningen. Redogörelsen avslutades på följande sätt.
1975 så beslutade man att införa handikappersättning för döva, eftersom det då inte fanns någon fungerande tolkverksamhet och döva dessutom hade en del extra utgifter.
Med tiden så har det skett en stor utveckling och mycket har blivit bättre, bland annat tolkservicen. Men handikappersättningen, den finns fortfarande kvar. Och handikapp- ersättningen är indelad i tre olika nivåer. Döva och hörselskadade tillhör den grupp som får lägst ersättning vilket innebär ungefär 15 000 kronor per person och år. Man brukar säga att det i Sverige finns ungefär 10 000 döva. Om vi multiplicerar det med 15 000 kronor, då blir det…ja… 150 miljoner kronor per år. Mycket pengar. 150 miljoner. Vad används de pengarna till egentligen?
Programledaren intervjuade med hjälp av teckenspråkstolken också en norsk antropolog som bland annat uttryckte förvåning över att döva i Sverige fick så hög handikappersättning. Programledaren frågade vad hon trodde om framtiden och svaret blev följande.
Nej, men jag tror, jag kan tänka mig att, om man nu lyfter upp det här till en diskussion,
så kanske fler döva vill, alltså fundera på att kanske avsäga sig den typen av bidrag och då kanske det händer något. […]
Senare i programmet intervjuades ytterligare en person (E) gällande att hon tidigare hade haft arbete med lönebidrag men nu arbetade utan lönebidrag vilket hon upplevde som positivt. I slutet av den tolkade intervjun sas följande.
(Programledaren) – Har du handikappersättning? (E) – Ja. (Programledaren) – Ja men, varför har du den då? (E) – […] men det är ju för att man ska använda den till klockor och blinkers och så här, tekniska hjälpmedel. (Programledaren) – Använder du den till det då? (E) – […] nej. (Programledaren) – Som ni ser, mina damer och herrar, det är ganska svårt. Även den mest tuffe och kaxige…ja. Ibland så behövs
handikappersättningen. Till vad vet jag inte, och vad de gör med det vet jag inte heller.
Men vi har det nu så här, vi kan diskutera det på webben.
ANMÄLNINGARNA
Programmet har anmälts av två personer. Anmälarna anser sammanfattningsvis att programmet gav en felaktig och ensidig bild av frågan om handikappersätt- ning till döva. En anmälare anser att programmet inte borde ha sänts utan en bakgrund till varför handikappersättning finns. En anmälare uttrycker
tveksamhet till tillförlitligheten av de siffror som nämns och ifrågasätter också att en person som enligt anmälaren arbetar som reporter på Sveriges Television (SVT), nämligen den som kallas D i beskrivningen av programmet ovan, fick agera som privatperson i inslaget.
PROGRAMFÖRETAGETS YTTRANDEN
SVT anser att inslaget överensstämmer med kravet på opartiskhet och anför i huvudsak följande.
Redaktionen för Lika olika, som består av både döva och hörande medarbetare, är medveten om att frågan om handikappersättning för döva är kontroversiell.
Många döva identifierar sig inte som funktionshindrade, men en stor majoritet tar emot den statliga handikappersättningen. Det är en självklar uppgift för SVT att granska kontroversiella frågor. Frågan om handikappersättning är allsidigt belyst i programmet, både på ett humoristiskt och underhållande sätt, men även genom kritiska frågor och en historisk bakgrund. Flera personer uttalade sig om handikappersättning och vad den används till. En man som intervjuades
berättade att han använder handikappersättningen till att köpa bland annat presenter till sitt barn. En annan intervjuperson berättade att ersättningen skulle användas till saker som batterier till hörapparater, texttelefoner, men också till resor för att kunna resa till sociala sammanhang där det finns fler döva.
En intervjuad person berättade om sin erfarenhet av handikappersättningen, hur
hon under gymnasietiden använde den till klädinköp och nattklubbsbesök. Hon
ansåg sig inte ha behov av tekniska hjälpmedel och hade avsagt sig rätten till
handikappersättning. Resonemanget om att döva festar upp ersättningen var
alltså en enskild upplevelse av en extern medverkande. Det gavs även en historisk tillbakablick som bland annat berättade om att handikappersättning i sin nuvarande form kom till innan tolkservice fanns utbyggd i Sverige och innan teckenspråket var erkänt som officiellt språk. Detta menar SVT väl motsvarar den bakgrund till handikappersättningens vara som anmälaren anser fattas i programmet. Synen på ersättningen som ett ”skadestånd” från staten för att den inte uppfyllt sina åtaganden i tillgänglighetsarbetet berördes också. Programmets ambitioner är att på ett underhållande sätt belysa olika frågor som berör döva och teckenspråkiga – utan att ge slutgiltiga svar. Som programledaren uttrycker det; ”Det här blir jag inte riktigt klok på, alla verkar tycka olika”. Hela tiden utgick programmet från en humoristisk grundton, även i den aktuella frågan, vilket visade sig i programledarens frågor och kommentarer till de medverkande.
Programmet tog inte ställning till om och på vilket sätt döva använder handikappersättning.
När det gäller frågan om huruvida en person som uttalar sig i programmet förekom i egenskap av privatperson eller SVT-anställd reporter anför SVT att en annan person som avsagt sig handikappersättningen var inbokad för intervju men lämnade återbud. Med kort varsel var D den som kunde ställa upp för en intervju. D har under de senaste åren haft flera kortare projektanställningar på SVT Teckenspråk, bland annat som reporter vid två tillfällen, sammanlagt fem veckor, under våren 2011, då det anmälda programmet producerades. Vid intervjutillfället var hon inte kontrakterad till SVT och hon har inte bevakat den aktuella frågan som reporter under sina inhopp på SVT.
AKTUELLA BESTÄMMELSER
SVT ska bedriva programverksamheten opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet ska råda i televisionen (5 § i sändningstillståndet). Kravet på opartiskhet innebär enligt granskningsnämndens praxis bland annat att kontroversiella ämnen eller händelser inte får behandlas ensidigt, det vill säga så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar ett program eller inslag.
Kraven på opartiskhet tillämpas enligt granskningsnämndens praxis i princip fullt ut på programledare, reportrar och andra som genom sin ställning i ett program kan uppfattas som företrädare för programföretaget. Med hänsyn till den vidsträckta yttrandefriheten kan kraven ställas lägre i fråga om intervjuade, debattdeltagare och andra så kallade tillfälliga medverkande.
Av betydelse för bedömningen är också bestämmelsen om att SVT ska stimulera till debatt, kommentera och belysa händelser och skeenden samt granska
myndigheter, organisationer och företag som har inflytande på beslut som rör
medborgarna (9 § i sändningstillståndet). D essa skyldigheter innebär enligt
granskningsnämndens praxis att ett program eller inslag kan ha en kritisk infallsvinkel utan att strida mot kravet på opartiskhet.
Kravet på saklighet innebär främst att uppgifter som är av betydelse för framställningen ska vara korrekta och att framställningen inte får vara vilseledande, till exempel genom att väsentliga uppgifter utelämnas.
GRANSKNINGSNÄMNDENS BEDÖMNING
Det förhållandet att en person som intervjuades i programmet och gav uttryck för sin uppfattning om handikappersättning har haft projektanställning som reporter på SVT innebär inte i sig att programmet strider mot kravet på opartiskhet. Personen kunde enligt granskningsnämndens uppfattning inte uppfattas som en företrädare för SVT i det aktuella inslaget.
Nämnden konstaterar att programmet ifrågasatte systemet med
handikappersättning till döva utan att det gavs någon relevant information om bakgrunden till systemet. Nämnden anser också att programmet förmedlade en negativ bild av döva som får handikappersättning. Programmet brast därför i förhållande till kravet på opartiskhet. Mot bakgrund av granskningsskyldigheten enligt 9 § i sändningstillståndet anser nämnden att bristen inte var så allvarlig att den medför att programmet strider mot kravet på opartiskhet.
De siffror som nämndes i inslagen handlade om nivån på handikappersättningen samt om antalet döva i Sverige. Båda siffrorna angavs vara ungefärliga och användes i ett räkneexempel. Nämnden finner inte att exaktheten i det
räkneexemplet var av så stor betydelse för framställningen att den i sin aktuella utformning påverkade sakligheten i inslaget.
Detta beslut har fattats av Henrik Jermsten, K-G Bergström, Elisabet Bäck, Ingrid Carlberg, Maria Edström, Leif Hedman och Jan Holmberg efter föredragning av Pia Kjellander.
På granskningsnämndens vägnar
Henrik Jermsten
Pia Kjellander
Detta är en elektronisk kopia av beslutet. Namnunderskrifter finns på originalhandlingen som förvaras hos myndigheten.
