I skuggan
av välfärden
Christian Brunsson
Birgitta Lindkvist
Mats Petersson
Februari 2009
15 röster om att vara sjuk
och beroende av socialbidrag
L Ä N S S T Y R E L S E N VÄ S T R A G ÖTA L A N D
© FoU i Väst/GR
Första upplagan februari 2009 Layout: Infogruppen GR
Innehåll
LÄNSSTYRELSENS FÖRORD ... 5
FÖRFATTARNAS FÖRORD ... 6
SAMMANFATTNING ... 7
INLEDNING ... 8
Syfte och frågeställningar ... 9
Metoder ... 9 Etiska dilemman ... 9 OM MÄNNISKORNA ... 11 OM MYNDIGHETERNA ... 13 Försäkringskassan ... 13 Vården ... 13 Socialtjänsten ... 14 Arbetsförmedlingen ... 14
MÄNNISKORNAS SYN PÅ MYNDIGHETERNA ... 15
En intervjupersons berättelse – om kontakter med myndigheter ... 15
Synen på myndigheterna ... 16
Myndighetskontakter ... 17
Myndigheternas handlande, beslut och insatser ... 18
Kontakt mellan myndigheterna ... 20
Delaktighet ... 21
Sammanfattande kommentar ... 21
FÖRSTÅELSE OCH OFÖRSTÅELSE ... 23
En intervjupersons berättelse – om oförståelse ... 23
Behovet av tydlig information ... 24
Svårigheter att förstå myndigheternas arbetsuppgifter och regler ... 25
Människornas förståelse ... 26 Försäkringskassan ... 26 Vården ... 27 Socialtjänsten ... 27 Arbetsförmedlingen ... 28 Myndigheternas oförståelse ... 28 Sammanfattande kommentar ... 30
SJÄLVBILD OCH HANDLANDE I FÖRHÅLLANDE TILL ARBETE
OCH TILLFRISKNANDE ... 31
En intervjupersons berättelse – om synen på arbete ... 31
Individens förhållningssätt till arbete ... 33
Syn på arbete ... 33
Hinder för arbete ... 33
Möjligheter till arbete ... 35
Individens förhållningssätt till tillfrisknande ... 35
Syn på tillfrisknande ... 35
Hinder för tillfrisknande ... 36
Möjligheter till tillfrisknande ... 37
Fyra perspektiv på intervjupersonernas handlande ... 38
Hur har de intervjuade handlat? ... 38
Hur ser de intervjuade på sina möjligheter? ... 38
Är det något som har gjort att de intervjuade handlat på ett visst sätt? ... 39
I vilken grad uppfattar de intervjuade att något ändrat deras handlande? ... 39
Sammanfattande kommentar ... 39
STORA BRISTER FÖRVÄRRAR PROBLEMEN ... 40
En utsatt grupp ... 40
Brister i information och kommunikation ... 40
Beslut och bedömningar som inte förklaras ... 41
Myndighetssystemens brister ... 41
Bristande kontakt, flexibilitet och delaktighet ... 42
FRÅN FÄRDIGA MALLAR TILL DELAKTIGHET ... 43
SLUTORD ... 44
EFTERORD ... 45
Referensförteckning ... 49
Bilaga 1, Kort om Biskopsgården samt jämförelsetal mellan Biskopsgården och Göteborg ... 50
Bilaga 2, Om Utredningsgruppen och bakgrund till rapporten ... 52
Länsstyrelsens förord
D
enna studie handlar om personer som är sjuka och som uppbär socialbidrag till sin försörjning eftersom de är nollklassade1. Detär i många fall personer som blivit både fattiga och marginaliserade i det svenska samhället. Genom att fråga brukarna får vi värdefulla kunskaper om hur han eller hon upplever sin situation och om de fått de insatser och den hjälp som de ansett sig ha behov av.
I intervjuerna med 15 personer framträder en problematisk bild som även pekar på stora brister i samverkan mellan myndigheter och på att gemensamt sätta ”individen i centrum”.
Min förhoppning är att erfarenheterna från denna studie skall bidra till diskussioner bland beslutsfattare och medarbetare i alla delar av de svenska välfärdsorganisationerna. Inte minst på nationell nivå. Jag hoppas också att studien som skrivits av Christian Brun sson, Birgitta Lindkvist och Mats Petersson ska tjäna som ett gott exempel och inspirera fler till att ta reda på brukarnas uppfattning. Ett välut-vecklat brukarperspektiv tillför viktiga kunskaper för att förbättra och utveckla verksamheter.
Lennart Rådenmark
Länssamordnare för alkohol- och drogförebyggande arbete Länsstyrelsen Västra Götalands län
1 Begreppet nollklassad förekommer inom försäkringskassan. Det avser en person som saknar sjukpenningsgrundande inkomst,
Författarnas förord
V
i som skriver följande rapport är socialarbe-tare sedan många år och arbetar i Utrednings-gruppen på socialkontoret i Biskopsgården. De människor vi kommer i kontakt med har samtliga arbetshinder av något slag. Många är sjuka och många lever under besvärliga sociala förhållanden. Samtliga lever under knappa ekonomiska omstän-digheter och på de villkor som ett liv med social-bidrag tillåter. Vi upplever att dessa människor flyttas runt inom och mellan myndigheterna utan att de förstår varför. Det vi oftast bortser ifrån är att samhället har gett oss makt och att vi därigenom själva är en del av en maktstruktur.Vi har sett och hört många levnadsöden som fått oss att fundera på hur myndigheterna fungerar och på vår egen roll. Det väcktes ett intresse hos oss att förstå hur det blev som det blev samt av hur det är att leva under dessa villkor. Vi har nu fått möjlighet att bli språkrör för femton personer. Deras berättelser har gripit oss djupt och vi känner en skyldighet att förmedla deras upplevelser av kontakter med olika myndigheter.
Som en följd av vårt arbete med rapporten har vi själva fått ett annat förhållningssätt i vårt arbete, vilket vi hoppas att vi lyckas förmedla till våra läsare.
För oss har det varit en förmån att få utföra denna viktiga forskning och vi vill tacka alla som på olika sätt bidragit till tillkomsten av rapporten. EU-projektet – Make Your Future;
Länsstyrelsen Västra Götalands Län som stöttat oss med ekonomiska bidrag;
Vår arbetsgivare SDF Biskopsgården, Göteborg som låtit oss använda arbetstid för rapportens tillkomst;
FoU i Väst/GR som svarat för publicering av rap-porten och även bidragit med värdefulla tankar och synpunkter;
Vår närmaste chef Eva S Bondesson, som har låtit oss hålla på med vårt skrivande i tid och otid; Professor Peter Dellgran, vår handledare som smi-digt lotsat oss fram under arbetet med rapporten; Manuela Sjöström som genomfört intervjuerna och kommit med viktiga synpunkter i det fortsatta arbetet;
Studenterna på socionomutbildningen, Göteborgs Universitet, Bräcke samt deras lärare lektor Stig Grundvall och lektor Ylva Donning;
Peter Lindkvist som utan knot ordnat mat till oss vardagar och helger;
Våra arbetskamrater i Utredningsgruppen vid SDF Biskopsgården, Göteborg som har sett oss försvinna och som har fått ta en del av våra ar-betsuppgifter och som också bidragit med vissa statistiska data;
Vår kollega socialsekreterare Pamela Bayasli som var med oss initialt och i planeringen, men som fick lämna oss till förmån för en liten babyflicka. Grattis Pamela!
Mest av alla vill vi tacka våra klienter som har låtit sig intervjuas och utan vars medverkan denna rap-port inte skulle ha kunnat vara möjlig.
Ett varmt och stort tack till Er alla!
Christian Brunsson Birgitta Lindkvist Mats Petersson
Sammanfattning
D
en här rapporten bygger på intervjuer med femton personer som på grund av ohälsa vid intervjutillfället var beroende av ekonomiskt bistånd (socialbidrag) vid stadsdelsförvaltningen Biskopsgården i Göteborg. Flera av intervjuperso-nerna har fått avslag på ansökan om sjukpenning eller sjukersättning.Femton personer berättar om sin syn på kon-takter med försäkringskassan, vården, socialtjäns-ten och arbetsförmedlingen. De berättar om förstå-else och oförståförstå-else samt självbild och handlande i förhållande till arbete och tillfrisknande.
Många anser sig orättvist bedömda. Bristen på personlig kontakt lyfts fram i flera av intervjuerna. De flesta anser sig vara för sjuka för att kunna arbeta. De har diffusa och sammansatta symptom, ofta med inslag av smärta.
Intervjupersonerna beskriver massiva brister i myndigheternas sätt att bemöta och kommuni-cera. De förstår inte det byråkratiska språket då informationen inte är tillräckligt tydlig. Intervju-personerna saknar i många fall möjlighet att ställa frågor och få förklaringar på oklarheter eller sådant som inte framgår av myndigheternas skriftliga formuleringar. Detta skapar ett utanförskap då individerna inte kan tillvarata sina rättigheter på ett tillfredsställande sätt.
För det stora flertalet av de intervjuade är
ar-bete mycket viktigt, men de ser sina möjligheter att komma i arbete som små. Oftast ser de intervjuade ohälsa som det absolut största hindret för att få ett arbete. Även ålder, låg utbildning, lång bortovaro från arbetsmarknaden, diskriminering och bris-tande kontaktnät är hinder som lyfts fram. Detta är faktorer som påverkat intervjupersonernas moti-vation till arbete. För att få arbete behövs relevanta insatser och rehabilitering som är utformad utifrån individens behov. Av dem som har eller har haft praktikplats är det ingen som uttrycker positiva åsikter eller erfarenheter kring sin praktik.
När det gäller hinder för tillfrisknande spelar myndigheternas handlande en stor roll. I flera intervjuer framkommer att intervjupersonerna uppfattar att myndigheterna arbetar mot dem och inte med eller för dem. Trots att förhoppningen att bli frisk inte är stor är de flesta aktiva i sin rehabilitering.
Det framstår tydligt att varken försäkringskas-san, vården, socialtjänsten eller arbetsförmedlingen är anpassade efter de mest utsatta, varken var och en för sig eller sammantaget. Det saknas flexibilitet, tydlighet och förståelse för den situation som dessa människor befinner sig i, vilket leder till ytterligare marginalisering. Intervjuerna vittnar om de fyra myndigheternas samlade oförmåga att på rätt sätt bistå när det som mest behövs. N
Inledning
D
en här rapporten ger röst åt 15 personers upp-levelser av kontakterna med de fyra myndighe-terna, försäkringskassan, vården, socialtjänsten och arbetsförmedlingen, hur de förstår regelverket och informationen. Rapporten visar även individernas handlande och agerande i relation till myndighe-ternas krav.Vi som tagit initiativet till rapporten och även skriver den arbetar med ekonomiskt bistånd i Utredningsgruppen på socialkontoret i stadsdelen Biskopsgården, Göteborg. Ytterligare information om stadsdelen Biskopsgården och Utredningsgrup-pen presenteras i bilagorna 1 och 2. Vi har mång-årig erfarenhet av att möta personer som av olika anledningar fallit ur trygghetssystemen eller aldrig ens kommit in. I vårt dagliga arbete kommer vi i kontakt med människors frustration inför den oförståelse som de upplever i kontakten med olika myndigheter. Vår uppfattning är att detta område är viktigt inte bara för den begränsade grupp som vi kommer i kontakt med utan även på ett mer generellt plan. I rapporten illustreras klyftan som finns mellan individerna och myndigheterna. Vår avsikt är inte att peka ut någon speciell myndighet eller att framhäva någon speciell myndighet. Vi vill snarare peka på ett sammantaget system som marginaliserar människor steg för steg. Rapporten borde vara av allmänt intresse och särskilt för ak-törer och beslutsfattare inom välfärdsområdet. Då personer med liknande problematik återfinns inom välfärdssystemet över hela landet vill vi stämma till eftertanke. Detta system kostar mycket pengar och vi tror att vi för dessa pengar kan få något mycket bättre totalt sett om vi bara vill lära oss av erfa-renheterna. Och tänka tanken – hur skulle den här individen egentligen bli hjälpt på bästa sätt? Vårt intresse för gruppen väcktes för många år sedan och vi hade åren 2001–2002 en forskningscirkel kring utrednings - och rehabiliteringsarbete och arbetet med målgruppen. Resultatet har
publi-cerats i FoU-rapporten Det möjligas konst. Om
ekonomiskt bistånd, utredning och rehabilitering
(Dellgran et al, 2005).
Trots att läget på arbetsmarknaden har förbätt-rats de senaste åren finns det många människor som är beroende av ekonomiskt bistånd för sin dagliga försörjning. Det är personer som inte omfattas av rätten till a-kassa då de aldrig kommit in på arbetsmarknaden. Det är även människor som av olika skäl har fått se sina ersättningar i form av sjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning eller ersättning från a-kassan ifrågasatt.
Ett stort antal personer får ekonomiskt bistånd genom socialtjänsten på grund av sjukdom, då de saknar sjukpenninggrundande inkomst (SGI). De får därför ofta inte del av rehabiliterande insatser genom försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Socialtjänstens organisation är på inget sätt an-passad för att hjälpa denna grupp. Tittar man tillbaka mer än ca 10 år har gruppen varit i stort sett osynlig.
Det finns dels de som aldrig har kommit in på arbetsmarknaden och som av den anledningen saknar sjukpenninggrundande inkomst. Här åter-finns främst ungdomar och personer som kommit till Sverige som vuxna. Det finns också de som har haft en SGI-placering men som av någon anledning förlorat denna. Detta kan bero på att personen sak-nar förmåga att uppfylla försäkringskassans och arbetsförmedlingens krav på grund av till exempel psykiska eller missbruksrelaterade problem.
Idag uttrycks i media en oro för att allt fler per-soner kommer att bli av med sin sjukersättning eller sjukpenning på grund av försäkringskassans allt hårdare krav, en oro som vi delar. Det handlar om personer som inte upplever sig som arbetsföra eller där arbetsförmedlingen gjort bedömningen att de inte står till arbetsmarknadens förfogande på grund av sjukdom. Det är personer som kan komma att behöva söka ekonomiskt bistånd. (SKTF-tidningen
2/2008). Med denna rapport vill vi förmedla några av dessa personers berättelser om sina upplevelser av våra välfärdssystem.
Syfte och frågeställningar
Syftet med rapporten är att synliggöra situationen för och ge röst åt människor som på grund av att de är sjuka lever av socialbidrag. De saknar sjukpen-ninggrundande inkomst och är ofta långtidsbero-ende av socialbidrag. Vi vill visa vilka konsekven-serna kan bli när personer själva bedömer att de är för sjuka för att arbeta, men försäkringskassan har gjort bedömningen att personerna har arbets-förmåga eller saknar SGI-placering. Detta görs genom att belysa femton personers upplevelser av sina kontakter med arbetsförmedlingen, försäk-ringskassan, socialtjänsten och vården.
Vi vill:
UÊ }iÊ iÊ L`Ê >ÛÊ ÕÀÊ «iÀÃiÀ>Ê Õ««iÛiÀÊ `iÊ formella kontakterna och de personliga mötena med de olika myndigheterna samt om de upplever sig delaktiga i planeringen av den egna framtiden
UÊ vÀi`>Ê ÕÀÊ «iÀÃiÀ>Ê >ÌiÀ>ÀÊ >ÌÌÊ ÃÌFÊ utanför de flesta system och hur de ser på sig själva, sina möjligheter och hinder för tillfrisknande samt möjligheter och hinder för arbete
UÊ LiÃÀÛ>Ê ÕÀÊ «iÀÃiÀ>Ê vÀÃÌFÀÊ iiÀÊ ÌiÊ förstår information från de olika myndig-heterna samt om det finns brister i det sätt informationen förmedlas
UÊ Ã>«>Ê ÕÃ>«Ê Ê ÃiÛiÃiÀ>Ê >ÛÊ >ÌÌÊ stå utanför ersättningsformer som a-kassa, sjukpenning och sjukersättning och istället vara beroende av socialbidrag. Vi för ett resonemang kring vad som kan göras för att minska gruppens utsatthet eller rent av utanförskap i systemet
UÊ }À>Ê«ÌiÀ]Ê>Ì >Û>ÀiÊV ÊÌBÃÌiBÊ«FÊ olika nivåer uppmärksamma på den utsatta situation som dessa personer befinner sig i.
Frågeställningar:
Hur uppfattar intervjupersonerna sina myndig-hetskontakter?
Hur väl anser intervjupersonerna att myndigheterna förstår hur de har det och vad de vill ha hjälp med?
Hur ser intervjupersonernas kunskap om myndig-heternas uppdrag, beslutsgrunder och arbetssätt ut?
Hur har intervjupersonerna handlat i förhållande till arbete och tillfrisknande och hur ser deras för-hållningssätt ut?
Metoder
Rapporten bygger på två material, ett kvantitativt som hämtats in i form av data om hur gruppen ser ut och ett kvalitativt som bygger på 15 intervjuer. Det kvantitativa materialet baseras på data som hämtats in av socialsekreterarna i Utredningsgrup-pen. Varje socialsekreterare har lämnat uppgifter om de klienter som bedömdes få ekonomiskt bi-stånd på grund av sjukdom. Dessa data presenteras i kapitel 2.
Fokus i rapporten är femton semistrukturerade intervjuer genomförda av Manuela Sjöström, dok-torand vid Göteborgs Universitet. Efter utskrift av intervjuerna har vi analyserat dessa ur olika perspektiv. Resultaten presenteras i kapitlen 3, 4 och 5. Vi har valt att låta intervjupersonernas berättelser utgöra stommen i rapporten.
Under arbetet med rapporten har vi haft ve-tenskaplig handledning av professor Peter Dell-gran, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet.
Hur urval och bearbetning av materialet skett presenteras i bilaga 3.
Etiska dilemman
Att skriva en rapport som baseras på intervjuer gjorda med våra klienter har inte varit oproble-matiskt. Vi har haft en medvetenhet från början om vilka svårigheter detta skulle kunna föra med sig och vi tror att denna medvetenhet, tillsammans med de synpunkter vår handledare Peter Dellgran förmedlat, har gjort att rapporten speglar de inter-vjuades livssituation.
Då de intervjuade är aktuella inom vår ar-betsgrupp och då berättelserna i många fall är detaljerade har det varit ofrånkomligt att vi känt igen vissa av personerna under arbetet. Vi har hela tiden burit med oss tanken att det är personernas berättelse som ska stå i centrum och i de fall där vår uppfattning av vissa händelseförlopp skiljer sig från
hur de beskrivs i intervjuerna har vi valt att låta intervjupersonernas berättelser stå oemotsagda.
Intervjupersonerna har samtliga varit med-vetna om att deras berättelser kommer att läsas av andra. Många har också själva berättat för sin socialsekreterare och uttryckt stolthet över att ha blivit utvalda att delta i undersökningen.
Vi har försökt ge en för intervjuerna represen-tativ beskrivning av hur de olika myndigheterna uppfattas. Vi har varit noggranna med att
presen-tera både positiva och negativa erfarenheter av myndigheterna. När det gäller vår egen verksam-het, socialtjänsten, har vi varit extra vaksamma på att intervjupersonernas erfarenheter presenterats på ett representativt sätt.
Manuela Sjöström, som genomförde intervju-erna arbetade, parallellt med studiintervju-erna, deltid inom Stadsdelsförvaltningen Biskopsgården, dock inte med ekonomiskt bistånd. N
Om människorna
I
detta kapitel presenterar vi data kring de 120 personer som i september 2006 bedömdes ingå i målgruppen för denna rapport. Dessa var samtliga aktuella i Utredningsgruppen vid socialtjänsten i Biskopsgården och samtliga blev per brev tillfrå-gade om de ville delta i intervjuundersökningen. Dessa personer kommer fortsättningsvis att kallas målgruppen. Vi gör vissa jämförelser med de fem-ton intervjupersonerna.Uppgifterna är framtagna av den socialsekrete-rare som personen haft kontakt med och grundar sig således på hans eller hennes kunskap och be-dömning. Underlaget är inte tillräckligt omfattande för att det ska gå att dra några generella slutsatser om hur målgruppen ser ut i landet. Materialet kan dock sägas vara representativt för utredningsgrup-pens målgrupp vid det specifika tillfälle då under-sökningen genomfördes.
Med vår kunskap om målgruppen finns det skäl att misstänka att materialet i viktiga avseenden även kan vara representativt för en grupp män-niskor som återfinns på många socialkontor över hela landet.
Fördelningen mellan kön och
ur-sprung
Fördelningen mellan kön och ursprung är relativt jämn inom målgruppen, med någon övervikt mot utländsk bakgrund (se diagram 2.1). En jämn köns-fördelning och en jämn köns-fördelning mellan personer med svensk bakgrund och personer med utländsk bakgrund var något vi önskade uppnå vid urvalet av de 15 intervjupersonerna. Det var få kvinnor med utländsk bakgrund som önskade delta, varför dessa blivit underrepresenterade i undersökningen. Med utländsk bakgrund menas personer med an-nat födelseland än Sverige. Uppgifter om ursprung baseras på uppgifter i kommuninvånarregistret.
Diagram 2.1 Fördelning enligt kön och ursprung
27 29 1 29 32 1 1 män kvinnor ej uppgift kön Svensk Utländsk ej uppgift ursprung
Åldersfördelning
Åldersintervallet med flest personer inom mål-gruppen är personer 35-54 år (se diagram 2.2). Då exakta åldersuppgifter saknas för en del av de femton intervjuade personerna går det inte att göra någon exakt jämförelse med målgruppen. Av de intervjuade var endast en person under 25 år och de flesta mellan 35 och 54.
Diagram 2.2 Åldersfördelning fördelat på kön och ursprung
5 10 14 19 8 14 13 15 12 8 1 1 18-24 år 25-34 år 35-44 år 45-54 år 55-64 år Män Kvinnor ej uppgift
Ohälsa
När det gäller ohälsa bedömde socialsekreteraren om det var psykisk- och/eller fysisk ohälsa som utgjorde personens arbetshinder. I många fall har det funnits medicinska underlag som gjort att
so-cialsekreteraren med viss säkerhet kunnat uttala sig om hälsotillståndet. I andra fall har det rört sig om personer med sporadiska vårdkontakter eller inga vårdkontakter alls. I ytterligare några fall kan det vara så att socialsekreteraren har gjort en egen bedömning om hälsotillstånd, som inte överens-stämmer med klientens bedömning.
Diagram 2.3 Typ av ohälsa fördelat på kön och ursprung
15 15 16 18 1 8 9 1 4 6 5 6 7 4 Man utländsk bakgrund Kvinna utländsk bakgrund Utländsk, ej uppgift kön Man svensk bakgrund Kvinna svensk bakgrund Svensk, ej uppgift kön psykiskt fysiskt psykiskt+fysiskt
Uppgift om typ av ohälsa saknas för 5 personer.
Den psykiska ohälsan är dominerande oavsett kön och ursprung.(Se diagram 2.3) Av de 115 perso-nerna där det finns uppgift om hälsan bedöms drygt 75 procent lida av psykisk ohälsa, medan drygt 43 procent lider av fysisk ohälsa. (Då cirka 19 procent bedöms lida av både psykisk och fy-sisk blir det sammanlagda procenttalet över 100 procent). Vid mättillfället hade drygt 43 procent ett aktuellt läkarintyg.
I åldersgruppen 18–25 år är den psykiska ohälsan stor, detta gäller speciellt för kvinnorna. Av sammanlagt 24 personer lider 18 av psykisk ohälsa, 4 av fysisk ohälsa och 1 av en kombination av dessa, uppgifter saknas kring en person. Sjutton av de tjugofyra är kvinnor. Orsaken till den stora
andelen kvinnor kan vara flera. Några tänkbara skäl är att kvinnor är mer öppna om sin ohälsa och att socialsekreteraren därmed har en större kunskap om den, ett annat skäl kan vara att soci-alsekreterarna i större utsträckning ser ohälsa hos kvinnorna. Man kan inte heller utesluta att kvin-norna kanske faktiskt mår sämre än männen.
Dessa siffror är som sagt en bedömning gjord av socialsekreteraren och det är inte säkert att personerna själva hade beskrivit sin ohälsa på detta sätt.
Under intervjuerna ställdes inte frågor om värk-problematik men det är ändå en hög andel, elva av femton som spontant talar om värk, sex män och fem kvinnor. I målgruppen är det drygt 40 procent som av socialsekreteraren bedöms ha fysisk ohälsa eller en kombination av fysisk- och psykisk ohälsa. Bland dessa 40 procent ingår värkproblematik.
Myndighetskontakter
För att ge en bild av hur myndighetskontakterna ser ut för målgruppen presenteras här uppgifter om vilka myndigheter personerna haft kontakt med det senaste året (diagram 2.4). Anmärkningsvärt är den höga andel som har haft kontakt med psykiatrin, vilket ytterligare styrker att den psykiska ohälsan är stor i gruppen (diagram 2.3). Uppgifterna om kontakter med försäkringskassan gäller ärenden som rör sjukpenning, sjukersättning och aktivi-tetsersättning.
Bland de femton intervjupersonerna talar elva om kontakt med arbetsförmedlingen, samtliga berör kontakten med socialtjänsten och vården och tio talar om kontakt med försäkringskassan. Dessa uppgifter rör i vissa fall kontakter som ligger längre bak i tiden än ett år. N
Diagram 2.4 Myndighetskontakter senaste året fördelat per myndighet
8,3% 35% 82,5% 100% 45% 43,3% 0% 20% 40% 60% 80% 100% 120% Psykiatrisk slutenvård Psykiatrisk öppenvård Vårdcentral Socialtjänst Försäkringskassa Arbetsförmedling
Om myndigheterna
V
i ger här en kort beskrivning av de olika myn-digheterna. Detta är på intet sätt en fullständig bild över myndigheternas arbete utan ska ses endast som en kort och allmän bakgrundsinformation. Myndigheternas arbetssätt beskrivs på det sätt de arbetade då intervjuerna genomfördes, december 2006. Arbetssätt och lagstiftning har förändrats sedan dess speciellt inom försäkringskassans om-råde.Försäkringskassan
Den som är sjuk mer än två veckor kan få sjuk-penning från försäkringskassan från den 15: e sjukdagen. Den som saknar anställning och därför inte får någon sjuklön från sin arbetsgivare de första två veckorna kan istället få sjukpenning från försäkringskassan även under denna period. Karensdag gäller både för dem som har sjuklön och för dem som saknar detta. Vid ansökan om sjukpenning ska man inkomma med ett läkarintyg, som bland annat visar diagnosen och en bedömning av arbetsförmågan. Ett läkarintyg är en rekom-mendation och ger inte automatisk rätt till sjuklön eller sjukpenning. Sjukpenningen är baserad på den försäkrades sjukpenningsgrundande inkomst, det vill säga, beräknade årliga arbetsinkomst. Personer som saknar SGI-placering har alltså inte rätt till sjukpenning.
Vid fall då arbetsförmågan bedöms som nedsatt under minst ett års tid kan aktivitetsersättning be-viljas (för dem mellan 19–29 år) eller sjukersättning (för dem över 29 år). Även dessa ersättningar är in-komstrelaterade, men det finns en garantiersättning som baseras bland annat på det antal år som man bott i Sverige. När en ansökan om sjukersättning inkommer till försäkringskassan görs en utredning av sociala förhållanden samt arbetsförhållanden. Handläggaren på försäkringskassan kan sedan ta hjälp av en försäkringsläkare. På försäkringskas-sans hemsida anges att ”På Försäkringskassan finns
en försäkringsläkare för frågor som kräver medi-cinsk kunskap. Försäkringsläkaren gör inga egna undersökningar av de försäkrade. Han eller hon ska istället hjälpa försäkringskassans handläggare att tolka de medicinska underlagen, ge försäkrings-kassan råd om eventuella kompletterande under-sökningar och när det behövs kontakt med den läkare som har skrivit utlåtandet.” (www.fk.se)
Vården
Vården regleras av Hälso- och sjukvårdslagen
SFS 1982:763 som är en ramlag och innehåller
regler för hälso- och sjukvård. De övergripande målen och kraven finns i paragraferna 2, 2a och 2b. I paragraf 2 fastslås att målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården SFS 1997:142. I paragraferna 2 a och 2 b beskrivs de krav som finns på vården. Där sägs bland annat att vården ska vara av god kvalitet, vara lätt tillgänglig, bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet samt tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården. Det sägs även att olika insatser för patienten ska samordnas på ett ändamålsenligt sätt. I paragraf 2 b sägs att patienten ska ges indivi-duellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de metoder för undersökning, vård och behandling som finns.
I det följande har vi har valt att inte göra någon uppdelning mellan primärvård och specialistsjuk-vård, utan istället valt att se vården som en helhet. Detta har till stora delar gjorts på grund av att det i intervjuerna inte alltid framgår vilken vårdin-rättning intervjupersonerna har haft kontakt med. Förutom vård och medicinsk rehabilitering har läkare utfärdat sjukskrivning eller läkarutlåtande
om hälsotillstånd för ett antal av intervjuperso-nerna. Läkarutlåtande om hälsotillstånd är mer omfattande än en sjukskrivning och sänds tillsam-mans med ansökan till försäkringskassan när man ansöker om aktivitets- eller sjukersättning.
Socialtjänsten
I socialtjänstlagens 4 kapitel 1 paragrafen anges: Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt.
Den enskilde ska genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet ska utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv (SFS 2001:453).
Ansökan om försörjningsstöd görs vanligtvis varje månad. Då prövas rätten till ekonomiskt bistånd utifrån om den sökande har ekonomiska medel att själv klara sin försörjning och om han eller hon anses ha gjort vad som är möjligt för att på sikt bli självförsörjande. Detta kan till exempel innebära att man ska ha deltagit i undervisning i Svenska för Invandrare (SFI), att man har sökt arbete aktivt eller att man har deltagit i rehabili-tering.
Regeringen har fastställt en så kallad riksnorm
som är en miniminivå för det ekonomiska bistån-det. Nivån grundar sig på prisundersökningar från Konsumentverket. Utöver riksnormen kan ekono-miskt bistånd även utgå till skäliga kostnader för bostad, hushållsel, lokala resor med mera.
I rapporten använder vi begreppen ekono-miskt bistånd, försörjningsstöd och socialbidrag synonymt.
Arbetsförmedlingen
På arbetsförmedlingens hemsida anges att arbets-förmedlingens verksamhetsidé är att arbetsför-medlingen ska medverka till att arbetsgivare får arbetskraft och att arbetssökande får arbete. Vidare anges att arbetsförmedlingens viktigaste uppgift är att bidra till en effektiv matchning mellan arbets-sökande och lediga platser. Arbetsförmedlingen ska stödja och rusta de arbetssökande så att de kan ta de lediga jobben. En viktig uppgift är också att värna om arbetslöshetsförsäkringen genom att tillämpa dess regler på ett enhetligt sätt (www. ams.se).
Arbetsförmedlingen erbjuder sju tjänster för den enskilde: söka jobb, förbättra arbetssökandet, vägledning till arbete, utbildning till arbete, starta eget företag, klargöra arbetsförutsättningar samt anpassa arbetssituationen. N
Människornas syn på
myndigheterna
I
detta kapitel tittar vi på de myndighetskontakter som intervjupersonerna har. I kapitlet talas om kontakter och bemötande. Med kontakter menar vi de formella kontakterna som till exempel om personerna får tid, om det är lätt eller svårt att komma fram på telefon och om post kommer fram som den ska. I vissa fall nämner vi personlig kontakt med vilket vi menar personliga möten mellan tjänstemannen och intervjupersonen. Med bemötande syftar vi på hur personen blir behand-lad i mötet med tjänstemannen; får han uttrycka sina synpunkter och blir han talad till och inte om. De fyra huvudaktörerna är arbetsförmedlingen, försäkringskassan, socialtjänsten och vården. Samtliga intervjuade har försörjningsstöd och kontakt med socialtjänstens Utredningsgrupp vid SDF Biskopsgården. Nio av de intervjuade har eller har haft kontakt med försäkringskassan när det gäller sjukpenning eller sjukersättning och tolv av de intervjuade nämner kontakt med arbetsför-medlingen. De flesta har en pågående vårdkontakt (primärvård, psykiatri eller annan specialistvård), medan vissa nämner tidigare erfarenheter. I ett par intervjuer nämns även andra myndigheter som till exempel vuxenutbildningen och kriminalvården. I flertalet intervjuer är det försäkringskassan, ar-betsförmedlingen, vården och socialtjänsten som intervjupersonerna har kontakt med.Syftet är att visa hur kontakten med myndig-heterna uppfattas av de intervjuade. Kapitlet är uppdelat i; En intervjupersons berättelse – om
kon-takter med myndigheter, Synen på myndigheterna, Myndighetskontakter, Myndigheternas handlande, beslut och insatser, Kontakt mellan myndigheterna, Delaktighet och Sammanfattande kommentar.
En intervjupersons berättelse
– om kontakter med
myndigheter
Anna är en 45-årig ensamstående svensk kvinna med ett barn. Hon har varit borta från arbets-marknaden i nästan 10 år. Dessförinnan arbetade hon heltid och en del extra på kvällar och helger. Anna har haft värk i många år. Hon säger också att hon på grund av sin arbetssituation gick i väggen. Hon fick kontakt med en läkare som hon kände förstod hennes situation och hon blev sjukskriven. Efter en tid skulle sjukpenningen omvandlas till sjukersättning och hon genomgick då en större utredning. Hon säger att hon då fick svart på vitt att det hon sa verkligen stämde. Efter detta hade hon bara sporadisk kontakt med försäkringskas-san, hon säger att de endast skickade brev vart annat år då det var dags att lämna in ansökan om förlängning av sjukersättningen. Anna genomgick under denna period rehabilitering då hon bland annat träffade psykolog och hon var även under en längre period på arbetsrehabilitering som hon inte tyckte fungerade med tanke på hennes hälso-tillstånd. Det framgår inte i intervjun när i tiden detta skedde och det är inte heller klart på vems initiativ det skedde.
Ett knappt år innan denna intervju genomför-des hade Anna fått besked om att hennes ansökan om förlängd sjukersättning skulle avslås. Enligt Anna berodde detta på att läkaren hade glömt att skriva ordet arbetsförmåga i det medicinska underlag som sändes till försäkringskassan. Hon säger även att försäkringsläkaren är motståndare till den diagnos som hon har. Hon har överklagat beslutet till länsrätten och väntar nu på svar däri-från. Då hon hade levt på sjukersättning under en lång period hade hon prioriterat bort avgiften till a-kassan och var därför inte berättigad till någon
ersättning därifrån. Hon tog kontakt med social-tjänsten och fick en kontakt som hon är mycket nöjd med. Trots att hon är nöjd med den kontakt hon har med socialtjänsten tycker hon att det är påfrestande att behöva ha ekonomiskt bistånd. När hennes sjukersättning löpte ut hade hon ett överlämningssamtal mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Hon kände då att ar-betsförmedlaren förstod hennes situation och han föreslog att hon skulle prata med socialtjänsten om att genomgå en kartläggning. Anledningen var att socialtjänsten hade fler platser inom kartläggnings-verksamheten än vad arbetsförmedlingen hade. Efter att ha tagit upp detta med sin socialsekrete-rare påbörjade Anna en åtta veckors kartläggning. Detta har blivit en stor omställning för henne och hon säger att hon på grund av den stress hon nu känner glömmer bort tvätt- och läkartider med mera. Hon ska träffa sin läkare och då ta med sig dokumentationen kring den kartläggning som genomförts. Hennes förhoppning är att läkaren nu kan skriva ett nytt läkarutlåtande. Anna ser små möjligheter att kunna hitta ett arbete. Hon säger att det behövs ett arbete där hon kan komma och gå beroende på hur hennes kropp känns och hon är medveten om att det i princip är omöjligt att hitta en arbetsgivare som är beredd att anställa någon på de premisserna.
Kommentar
Anna har haft kontakt med de fyra myndigheter som denna rapport behandlar. Man kan se hur Anna har ”ramlat ur” försäkringskassans system som hon egentligen anser att hon hör hemma i och hon hoppas att hon ska få hjälp att ”återkva-lificera” sig för sjukersättning. Vi har valt Annas berättelse som ett exempel på den rundgång som en individ kan uppleva inom myndighetssystemet. Läkaren skriver ett intyg som enligt försäkringskas-san inte styrker nedsättning av arbetsförmågan, försäkringskassan och arbetsförmedlingen träffas gemensamt och arbetsförmedlaren föreslår att soci-altjänsten ska skicka henne på kartläggning. Anna hoppas att hon, efter att kartläggningen genom socialtjänsten är genomförd ska kunna gå till sin läkare för att få ett nytt intyg som försäkringskas-san kan ta ställning till.
Efter att ha varit i kontakt med de fyra myn-digheterna är hon nu tillbaka där hon började.
Men egentligen inte. Anna har behövt lämna för-säkringssystemet för att gå in i bidragssystemet. I försäkringssystemet (försäkringskassan) betalas pengarna ut till Anna om hon har kvalificerat sig, det vill säga om hon visat ett godkänt läkarintyg. I bidragssystemet (socialtjänsten) prövas ansökan månadsvis mot hennes ekonomi och bidraget utgår endast om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt, det vill säga om Anna saknar inkomster och tillgångar.
Synen på myndigheterna
Det kan vara så att synen på de olika myndighe-terna har att göra med vilka förväntningar om hjälp den sökande har. Ett tydligt mönster hos de intervjuade när det gäller synen på de olika myndigheterna är att kontakten med socialtjäns-ten och vården uppfattas förhållandevis positiv medan kontakten med särskilt försäkringskassan och i viss mån arbetsförmedlingen beskrivs i mer negativa ordalag. Då de personer som har inter-vjuats får försörjningsstöd från socialtjänsten kan detta vara en förklaring till varför socialtjänsten uppfattas mer positivt än försäkringskassan, där många av intervjupersonerna har fått avslag på sina ansökningar.
I flera fall bedöms försäkringskassan utifrån om intervjupersonerna anser att de har fått en rättvis bedömning av rätten till sjukpenning/sjukersättning samt ifall de har fått (rätt) rehabilitering. Förvänt-ningarna på socialtjänsten varierar från det att man är nöjd med att man får pengarna i tid till att man önskar rehabilitering eller hjälp till arbete. Några av intervjupersonerna förväntar sig att de ska få ett arbete från arbetsförmedling. Eller som en av de intervjuade uttrycker det ”på arbetsförmedlingen
borde det finnas folk som behöver hitta jobb åt andra och hjälper arbetssökande att få arbete. Det räcker inte med att man går till arbetsförmedlingen och så säger de ”du kan hitta jobb själv”. Varför ska man då komma till arbetsförmedlingen om de inte hjälper till?”
Förväntningarna på vården framgår inte lika tydligt men de flesta av de intervjuade säger sig vara nöjda med den hjälp de har fått. Även då intervju-personerna fått besked att det för tillfället inte går att få någon hjälp är de förhållandevis positiva.
Myndighetskontakter
Bristen på personlig kontakt med försäkringsläka-ren uppfattas av flera av intervjupersonerna vilka fått avslag på sina ansökningar om sjukersättning, som något som starkt undergräver tron på att de blivit rättvist bedömda. En intervjuad kvinna sä-ger ”Jag fick ju ett läkarintyg, och sedan fick jag
tillbaka ett nej och att jag var friskförklarad från och med första september. Då hade läkaren på försäkringskassan som jag aldrig har träffat, och ingen annan heller, bestämt att jag var frisk.” En
man som fått avslag på ansökan om sjukersättning säger ”Deras läkare granskar 30 till 40 ärenden per
timma, men vilken läkare kan skriva ett intyg och uttala sig om en patient som den aldrig har träffat? Det går inte.” Samma person fortsätter ”…för mig är han en veterinär. Från honom fick jag ett brev om att jag hade en normal arbetsförmåga och kunde jobba oavsett från att det var 4 olika överläkare här i Sverige som hade uttalat sig tillsammans med en rättspsykiater att min arbetsförmåga är lika med noll och att jag inte får jobba.”
Överhuvudtaget är bristen på personlig kontakt med försäkringskassan något som nämns i många av intervjuerna. Flera av dem som uppburit sjuk-ersättning säger att de inte vid något tillfälle har haft någon personlig kontakt med försäkringskas-san under denna tid. ”I två och ett halvt år fick jag
inte ett enda brev från försäkringskassan, att de planerar något gemensamt möte eller att de ville kolla vad man kunde göra.”
”Jag har ju fått papper ifrån dem ungefär vart-annat år att jag ska lämna in ett nytt läkarintyg. Jag förväntar mig ju inte att de ringer och frågar mig hur jag mår direkt. Men man skulle ju kunna tänka sig att man åtminstone varje halvår blir kallad, så att man blir ett ansikte och inte bara en sjukdom utan en person som har sjukdomar.”
Bemötandet från vården anses i de flesta fall vara gott. En av de intervjuade berättar att vården skött sig exemplariskt medan en annan säger att vården är den av myndigheterna som hon litar mest på. När det gäller möjligheterna att få kon-takt med primärvården blir dock bilden något mer negativ; ”akuttider är det ju lönlöst att få, men
det är ju samma sak med alla vårdcentraler. Där skulle man ju helst ringa och boka tre veckor innan man blir sjuk.” En annan av intervjupersonerna
uttrycker samma problem ”Om jag blir sjuk och
går till vårdcentralen och vill träffa en läkare, de säger bara nej, vi har ingen tid, du får komma en annan dag.”
När det gäller möjligheten att få kontakt med arbetsförmedlare finns det få exempel i inter-vjuerna. En av intervjupersonerna säger om sin arbetsförmedlare att ”Hon brukar inte ringa mig,
hon skickar mig inga brev, hon gör ingenting som jag ser det.”
Upplevelsen av socialtjänsten är kanske den av myndighetskontakterna som intervjuerna ger den mest splittrade bilden av. Flera av intervju-personerna har både goda och dåliga erfarenheter, vissa är odelat positiva och vissa odelat negativa. Kontakten anses ofta vara förhållandevis god, de allra flesta träffar sin socialsekreterare relativt ofta, men det skiljer sig ganska mycket från person till person då någon träffar sin socialsekreterare en eller ett par gånger i månaden medan någon inte träffat sin socialsekreterare under det senaste året. En av de intervjuade berättar om kontakten med sin tidigare socialsekreterare som han endast träffade vid ett tillfälle ”han tyckte mycket om att
skriva brev och jag vet inte hur många brev jag har fått ifrån honom. Jag tror han skrev till mig nästan varje dag.” Han berättar om sin reaktion på dessa
brev ”Jag är rädd för att få brev. Och jag vet ju
att jag aldrig får någonting bra av dessa brev som han skickar. Det är nästan 95 procent säkert att man får negativa brev. Så när jag kommer hem, så brukar jag öppna dörren väldigt försiktigt och titta bakom dörren om det finns brev eller inte.”
Bilden av socialtjänsten blir som mest splitt-rad när det gäller bemötandet. Bland dem som är negativa till socialtjänsten handlar det ofta om att man upplever att man blir pressad och att det ställs frågor som är integritetskränkande. ”Man
går till socialkontoret som om man går på förhör. Jag har utryckt mig på det viset, men jag tror att du förstår att det menas i citationstecken.” Eller
som en av de intervjuade uttrycker hur det har varit hos tidigare socialsekreterare ”Första gången man
är där, så kan det hända att de tittar på en som en lat kriminell skitunge. Jaha, vad vill du göra med ditt liv då? Det bästa är när man får tid på sig och känna in människan och att man får öppna sig i sin egen takt. Om man då dessutom pushas fram, så känner man sig förtryckt och förnedrad och
så ledsen.” Om nuvarande kontakt säger samma
person att ”…det känns som om det finns en
män-niska i min tillvaro som bryr sig helt plötsligt. Det är inte bara morsan och farsan som undrar hur det går för en.”
Hur bra socialtjänstens bemötande än är kom-mer det ändå för de allra flesta att kännas påfres-tande att ha ekonomiskt bistånd. För som en av intervjupersonerna uttrycker det ”det känns inte
bra att tigga”. Då flera av de intervjuade anser att
de dessutom borde vara berättigade till sjukpen-ning eller sjukersättsjukpen-ning bär de också på en känsla av att de inte skulle behöva ekonomiskt bistånd.
”Det är inte så att jag skäms för att gå där, men det gör mig fruktansvärt förbannad att jag inte ska vara där. Hade det varit så att det var rätt ställe för mig att vara på, så hade jag ju inte sagt någonting. Men hur i helvete har jag hamnat där, 45 år gam-mal, jag är ju sjuk.”
Den personliga kontakten och att man känner att man blir förstådd och inte ifrågasatt är något som framhålls i flera fall när positiva myndighets-kontakter lyfts fram. En av de intervjuade berättar om sitt första möte på arbetsförmedlingen på detta sätt ”[Jag] fick då kontakt med en helt underbar
människa som hade med rehabilitering på arbets-förmedlingen att göra. Så när han hade frågat mig om det hade hänt något särskilt när jag blev sjuk när jag studerade. Och då berättade jag och då för-stod han helt hur det är. Och det kändes jättebra.”
Även när det gäller socialtjänsten finns exempel när detta lyfts fram ”… jag har haft tur att träffa på
en helt underbar människa där uppe. Som också förstod situationen och hon verkar även privat då någonstans ha erfarenhet av detta.” Samma
kvinna talar också om kontakten med vården på ett liknande sätt.
”Jag har haft väldigt tur att jag har kommit till läkare som har förstått och inte ifrågasatt. De har lyssnat när jag har förklarat….” När det gäller
bemötandet från försäkringskassan är intervjuper-sonen mer negativ till bemötandet, vilket kanske delvis kan förklaras med att hon fått avslag på sin ansökan om sjukersättning. Man kan förstå att hon vill bli kallad vid namn. ”... när jag skulle avskrivas från försäkringskassan och in i arbetsförmedlingen, så var det någon från försäkringskassan med som inte kallade mig vid namn utan hon ville lämna över ärendet. Så där var jag ju ett ärende. Och då
blev jag irriterad och sa att jag i alla fall vill ha ett namn på möten när jag är med.”
Det finns även andra sätt på vilket man som myndighetsperson kan stöta sig med den man möter. Ovan har nämnts ett exempel på att en av de intervjuade ansåg sig förstådd av sin socialse-kreterare då denna verkade ha personlig erfarenhet av situationen. Att utge sig för att ha erfarenhet av situationen kan ibland slå tillbaka. En av inter-vjupersonerna berättar om ett möte med arbetsför-medlaren ”… Så sa en till mig, att han visste precis
hur arbetsmarknaden såg ut, men hur då, eftersom han hade jobbat på arbetsförmedlingen i 20 år. Men hur ska han veta då hur arbetsmarknaden ser ut, han har inte sökt ett enda arbete själv på 20 år. Han har ju inte en aning hur det ser ut.”
Bristen på kontinuitet i myndighetskontakterna är något som av flera anses som mycket påfres-tande. En av de intervjuade berättar att han under det senaste året träffat fyra olika läkare på vård-centralen. ”Har man olika läkare så är det väldigt
svårt för då måste man börja från början nästan varje gång.” Att behöva börja om från början och
att behöva berätta sin historia gång på gång kan säkert var påfrestande för många. En av de inter-vjuade uttrycker det så här ”Det hade kanske varit
en grej att ha en bok eller diskett, som man kan skicka, som de bara behöver sätta in i datorn och läsa, istället för att jag ska dra samma historia om och om igen.”
Myndigheternas handlande,
beslut och insatser
I ett antal fall har de intervjuade tidigare haft sjuk-ersättning, men sedan inte fått den beviljad när de ansökt om förlängning. Då de inte anser att hälsan har förbättras sedan föregående ansökningstillfälle har de svårt att se att de har blivit rättvist bedömda. Flera av de intervjuade säger att de anser att för-säkringskassan inte bör godkänna alla läkarintyg och att intygen ska granskas för att förebygga och stävja fusk. Flera av de intervjuade anser däremot att försäkringskassan inte uppmärksammat deras ohälsa. En av de intervjuade som tidigare uppburit sjukpenning och som diagnostiserats för posttrau-matiskt stressyndrom säger ”Ibland så har jag en
känsla att det kan inte vara Sverige utan någon slags bondesamhälle utan lagar, ingenting. Ursäkta
att jag säger så här. Jag blir jävligt förbannad vilka som får förtidspension. Till exempel sådana som hade stela finger på jobbet, de får förtidspension resten av livet. […] Men inte jag.”
En av de intervjuade som bland annat haft hjärtproblem och värk säger att han var mycket nöjd då försäkringskassan utredde hans hälsotill-stånd. Mannen hade uppburit sjukpenning under flera års tid och utredningens syfte verkar ha varit att bedöma huruvida han var berättigad till sjuker-sättning eller inte. Han säger att ”Först så hade jag
en handläggare på försäkringskassan som gjorde en riktig utredning då, skickade mig till läkare, psykia-ter och sådana. Hon var jäkligt bra.” Han säger att
handläggaren på försäkringskassan sedan frågade vad han ville göra med sitt liv. Intervjupersonen sa att han behövde bli av med sina skakningar, sin värk och att gå ner i vikt. Han beviljades tidsbe-gränsad sjukersättning efter det att utredningen var klar. Sedan uppfattar han att försäkringskassan tog sin hand ifrån honom och att han inte fick någon hjälp med rehabiliteringen. När de två åren med sjukersättning närmade sig sitt slut ansökte man-nen om förlängning men fick då avslag. Han säger att han fick besked från försäkringskassan att det var ”ofullständiga papper” från läkaren. ”Då hade
han glömt skriva det lilla ordet arbetskapacitet, som jag fick förklarat för mig, det hade han inte skrivit, att arbetskapaciteten var noll. Därför gick det inte igenom”. Intervjupersonen berättar vidare
att han var helt vansinnig och sökte upp sin läkare för kompletteringar ”Till slut så gick jag bara in
och knackade på och sa nu får du ta hit han, var så god gå in och hämta honom!
För då hjälper läkaren mig, försäkringskas-san hjälper mig, alla hjälper mig men inte någon av dem talar sanningen!... De talade inte om vad som behövde skrivas i papperna. Jag kan ju inte göra mer än att gå dit med min kropp. Och gå till läkaren och kan han inte skriva så är det ju inte mitt fel”. Intervjupersonen lämnade senare in
kompletteringar men fick i slutändan ändå avslag på ansökan om sjukersättning.
Vi tycker att det är viktigt att lyfta fram vad som sägs i följande citat ”Försäkringskassan
snackar ett språk, socialen ett annat, läkarna ett språk. Dom förstår inte varandra. Den ena skriver så, den andra fattar inte det, för den vill ha det skrivet på ett annat sätt. Läkarna skriver ännu på
ett annat sätt, dom fattar ingenting.
…De här tre parterna ska samarbeta och arbetsförmedlingen med. Dom bör alltså prata samma språk. För det är ju läkaren som är huvud-ansvarig. Och då ska de andra också tro på vad läkaren säger, men försäkringskassan tror bara på vissa läkare.
… Läkarna och försäkringskassan borde gå på samma kurs. Så att de vet vad den andre skriver”.
Detta är intressant ur två aspekter, dels beskriver intervjupersonen de problem som kan uppstå när olika myndigheter med olika kultur och ut-tryckssätt ska samarbeta, dels uttrycker han den uppfattningen att det är läkaren som är huvud-ansvarig. När det gäller myndigheternas ”olika språk” är detta problem kanske som mest allvarligt när läkare skriver läkarutlåtanden som inte följer de krav och riktlinjer försäkringskassan ställer. I juni 2005 genomförde Sveriges läkarförbund två undersökningar kring sjukskrivning. Det var en webbenkät till läkarna Sjukvårdens roll i
sjukskriv-ningsprocessen, juni 2005 och en undersökning
till allmänheten genom Temo Allmänheten om
sjukskrivningarna, juni 2005. Av läkarna svarar 49
procent att det alltid eller ofta är problematiskt att bedöma arbetsförmåga, 38 procent svarar att de ibland har svårigheter och 13 procent att de aldrig eller sällan hade problem med detta. Mellan 40–50 procent svarade att de inte hade tillräckligt med tid, stöd från ledningen, rutiner och riktlinjer och kun-skap om arbetsmarknaden för att kunna bedöma arbetsförmåga. Se även, Sjukskrivningsprocessen
i primärvården, Återföring av tillsynsbesök 2004, februari 2005.
Som tidigare nämnts i detta kapitel är läka-rens utlåtande enbart en rekommendation till försäkringskassan. Det är försäkringskassan som bedömer utlåtandena och som fattar beslut om ar-betsförmåga finns eller inte. Att intervjupersonerna ser läkarutlåtandet som något mer än en rekom-mendation framkommer i flera av intervjuerna. En kvinna som under närmare tio års tid hade sjuk-penning och sjukersättning men som nu fått avslag på ansökan om fortsatt sjukersättning säger. ”…
Jag tycker att de [försäkringskassan] har för stor makt. Om man nu tar exemplet att du blir sjuk och du går till läkaren och läkaren konstaterar att du är sjuk, då hjälper ju inte det om inte försäkrings-kassan anser det också. Så det spelar ju ingen roll
hur sjuk du än är och det tycker jag är fel.” I den
Temo-undersökning som relaterats till ovan var det endast runt en tredjedel av de svarande som visste att det är försäkringskassan som beslutar om sjukskrivning, detta kan säkert ha förändrats då det sedan dess varit mycket debatt kring sjuk-skrivningar. Resultatet från undersökningen visar att okunskapen är stor.
Vår uppfattning är att ansvaret för att för-medla information om att läkarutlåtandet endast är en rekommendation ligger på både vården och försäkringskassan. Om vården inte är tydlig med detta skapas stora problem för alla inblandade, det vill säga för vården själv, patienten och försäkrings-kassan. Det är möjligt att läkare informerar sina patienter om detta men i exemplen ovan verkar inte denna information ha förståtts.
En av de intervjuade som tidigare har haft sjukersättning på grund av fibromyalgi förklarar på följande sätt varför hon fick avslag på sin an-sökan om förlängd sjukersättning ”… det hade
ju naturligtvis att göra med att det var ett valår. Försäkringskassan hade dåliga siffror och så fort de har kastat ut en, så finns man ju inte längre med i pappren. Och även om jag fortfarande existerar och har samma problem, så är jag ju någon an-nanstans i stället. Det är ju det det hela går ut på och det fattar jag ju med. Men eftersom vi är så fruktansvärt många – och jag har ju kontakt med många som gick samtidigt på rehab – och alla jag har kontakt med har råkat ut för samma sak. Och då är det ju inget personligt utan det hade helt enkelt med valet att göra.”
När det gäller arbetsförmedlingens och social-tjänstens handlande är bristen på flexibilitet något som nämns på ett flertal ställen. ”De borde ha mer
alternativ för folk som inte är ingenjörer eller data, utan har lite udda intressen. Det är inte bra om de bara säger de finns inga sådana jobb, vi kan inte hjälpa dig. Det är ingen idé att du riktar in dig på det, för du har ingen utbildning. Men fan vart ska jag ta pengar för en utbildning till ifrån? Det är ju det enda jag kan och vill, då får ni väl hjälpa mig med det.” Vad intervjupersonen efterfrågar är ”fler erbjudanden än bara 10 valmöjligheter, att det borde passa mer individuellt. …Att det finns något annat, då går man på Lernia och tar sitt da-torkörkort, och sen då?” Synen på myndigheterna
handlar i mångt och mycket om vilka förväntningar
personerna har på vad myndigheterna kan hjälpa till med. När det gäller arbetsförmedlingen fram-står det tydligt att flera av intervjupersonerna för-väntar sig att arbetsförmedlingen ska hitta arbete till dem. En av intervjupersonerna uttrycker sin syn på arbetsförmedlingen ”De har sina rutor och
mallar att följa och sedan skiter dom i vad det är för en person de har framför sig. De sitter inte där för att hjälpa människor utan för att säkra sitt eget arbete.” Medan en annan säger ”om du vill veta min uppfattning, så sitter de bara och skojar.”
Kanske är det så att intervjupersonerna i denna rapport på grund av ohälsa och i de allra flesta fall en lång period av sysslolöshet och utanförskap är i extra stort behov av handfast hjälp och stöttning. Detta är i vilket fall något som framkommer när en man som under längre tid stått utanför arbets-livet beskriver sin relation till sin socialsekreterare
”Hon tar tag i saker och ting med en gång när jag sitter där. I stället för att säga vi ska ta tag i det, så ger hon mig luren med en gång och då måste man göra någonting åt grejen. Så hon är verkligen bra. Jag fattar ju att hon inte kan leva mitt liv, men ibland så skulle man behöva någon som man kan ringa jämt. Jag har ingen farsa och ingen morsa, jag har ingen som kan tala om för mig hur det ska vara egentligen.” Motsatsen till detta hittar man
i en annan intervju där en kvinna säger att ”Det
är många som lyssnar på mig, men det händer ingenting sedan.”
Kontakt mellan
myndigheterna
I intervjuerna framkommer endast vid några tillfäl-len att det finns en kontakt myndigheterna emellan. Detta kan vara ett tecken på att det finns ganska lite kontakt, något som också bekräftas i några in-tervjuer ”Det konstiga är att jag har hört en massa
snack om dessa samarbeten […] men jag har aldrig sett någon direkt följd av det, förutom att man ska ut i arbete igen.” En person som är aktuell på
arbetsförmedlingen och inom socialtjänsten säger att ”… Jag har ju skrivit in mig här och om
myn-digheterna undrar om varandra eller någonting, så är det ju bäst att de ringer varandra. För annars blir det så att den ena kastar pappren på mig, sedan den andra och allt korsar varandra. Och jag sitter bara och får ont i huvudet.” Att det finns behov
av hjälp med kontakt mellan myndigheterna fram-kommer i flera intervjuer. En av intervjupersonerna säger att kännetecknande för en handläggare som lyssnar är ”Att man kan förklara sin situation för
handläggaren, att han tar nödvändiga kontakter med andra myndigheter.” Som nämnts i föregående
avsnitt uppfattar en del av intervjupersonerna att myndigheterna inte talar samma språk.
I en av intervjuerna framkommer många tankar kring kontakter mellan myndigheterna. Det gäller en kvinna som tidigare haft ersättning i form av sjukpenning från försäkringskassan, men då för-säkringskassan bedömde att det inte var styrkt att hennes arbetsförmåga var nedsatt avslogs hennes ansökan om förlängd ersättning. Hon ansökte då om ekonomiskt bistånd hos socialtjänsten. Social-tjänsten gjorde samma bedömning som man gjort på försäkringskassan och bedömde henne som arbetsför. Hon säger ”De hänger ihop på något
sätt ekonomiskt, så ville de inte heller tala med läkaren utan de valde bort det helt och hållet”. Att
socialtjänsten inte velat tala med hennes läkare är något som hon återkommer till vid flera tillfällen i intervjun.
När den intervjuade kvinnan kontaktade ar-betsförmedlingen visade hon upp sitt läkarintyg och på arbetsförmedlingen ansåg man sig inte kunna hjälpa henne på grund av intyget. Hon fick avslag på sin ansökan om ekonomiskt bistånd och skälet var ”Att jag inte hade sökt arbete eller har arbetat
trots att jag var sjuk. Så de har ju samma krav att man behöver försöka försörja sig. Men jag har ju inte kunnat arbeta eftersom jag var sjuk. Och det försökte jag förklara”. Hon erbjöds praktik genom
socialtjänsten och efter att hon hade påbörjat sin praktik anser hon att samarbetet mellan arbetsför-medlingen och socialtjänsten fungerat väldigt bra. Om myndigheternas samarbete i allmänhet säger den intervjuade kvinnan att ”När de pratar med
varandra så är allt som står där intressant, men inte när det gäller individen, nej. Det är ju meningen att de ska hjälpa en men de krymper en mer.”
Delaktighet
En del av de intervjuade upplever att en myndighet tar beslut om en åtgärd eller insats utan att disku-tera detta med dem, alltså beslut tas över huvudet på dem det berör. De kan då ha svårigheter att
förstå avsikten med insatsen och blir därmed inte heller delaktiga i planeringen av sin egen framtid
”Det värsta är ju när de bestämmer över mitt huvud, när det talar om för mig vad jag ska göra i ett brev, i stället för att tala med mig om det, el-ler fråga, elel-ler åtminstone tala om för mig att hon eller han tänker att jag skulle göra så här och vad jag tycker om det. I stället för bara säga nu gör vi så och hejdå.”
Att många av de personer som intervjuats har ett behov av handfast hjälp har vi tidigare disku-terat i detta kapitel. Det finns en fara med denna sorts hjälp om det medför att personen själv lämnas utanför. I en av intervjuerna sägs att ”Socialen har
ju legat på mig och menat att jag ska söka sjukbi-drag eftersom jag får mer pengar där. Och så har hon varit och pratat med min läkare och de har diskuterat.”
Om man inte är delaktig i planeringen av sin egen framtid är risken överhängande att samhäl-lets insatser upplevs som meningslösa eller direkt kränkande. En person som önskat mer rehabilite-ring genom socialtjänsten säger ”samtidigt får det
ju inte bara bli en förvaringsgrej utan någonting som är konstruktivt och leder till något.”
Intervjupersonen fortsätter med att tala om vik-ten av att insatserna är anpassade efter individen.
”…allt har ett sammanhang. Fast vi har en väldig förmåga att placera allt in i små fack och hoppas att det sitter där. Tyvärr sitter inte allt i de facken utan allt berörs…Man måste se till varje individ. Det heter ju familj- och individomsorg.”
Sammanfattande kommentar
I intervjuerna framkommer att många anser sig orättvist bedömda och bemötta av en eller flera myndigheter. Bristen på personlig kontakt är något som lyfts fram i flera av intervjuerna och ligger också till grund för att man inte anser sig ha fått en rättvis bedömning. I vissa fall ser man att själva kontakten i sig är påfrestande och att man kän-ner sig pressad. Detta gäller främst socialtjänsten. Myndighetskontakten beskrivs ofta som positiv när intervjupersonen känner sig förstådd och inte ifrågasatt.
Hos många av de intervjuade finns en bristande kunskap i hur de olika myndigheterna fungerar och vilket som är deras uppdrag. Detta är särskilt
tydligt när det gäller försäkringskassans och ar-betsförmedlingens roll. I någon av intervjuerna sägs att de olika myndigheterna har ”olika språk” och att detta leder till problem till exempel när läkarens medicinska bedömning inte delas av för-säkringskassan.
Många av intervjupersonerna har diffusa symp-tom, ofta med inslag av smärta. Av intervjuerna framkommer att 11 av 15 omnämner att de har smärta som en viktig ohälsofaktor. Att bedöma arbetsförmåga är svårt även för läkarna. Många
av de intervjuade anser sig vara för sjuka för att kunna arbeta, men de är för friska för att kunna få sjukersättning eller sjukpenning. I många fall är kontakten med arbetsförmedlingen problematisk, intervjupersonerna avskrivs i perioder då de inte anses kunna arbeta eller själva avbryter kontakten. Det är svårt för myndigheterna att samarbeta kring personer som befinner sig i detta gränsland, men det borde samtidigt vara av största vikt att man gör det. N
Förståelse och oförståelse
I
det här kapitlet skriver vi om intervjupersoner-nas förståelse av de aktuella myndigheterintervjupersoner-nas bedömningar, beslutsgrunder, krav och regler. Med individens förståelse menar vi att individen har kunskaper om vilka krav som ställs på honom och på vilka grunder myndigheterna fattar sina beslut. Med myndigheternas förståelse avses en kunskap om individens behov och ett hänsynstagande till dessa behov. Med oförståelse menar vi (både när det gäller individen och myndigheterna) sådana brister i kunskapen att det får konsekvenser för individen. Detta kan handla om både praktiska konsekvenser, som att man mister sin rätt till en ersättning, eller emotionella konsekvenser i form av att individen känner sig felaktigt eller godtyckligt behandlad.Kapitlet är indelat i avsnitten, En
intervjuper-sons berättelse – om oförståelse, Behovet av tydlig information, Svårigheter att förstå myndigheters olika arbetsuppgifter och regler, Intervjuperso-nernas upplevelser av möten och kontakter med försäkringskassan, sjukvården, socialtjänsten och arbetsförmedlingen, Myndigheters oförståelse och
slutligen Sammanfattande kommentar.
En intervjupersons berättelse
– om oförståelse
Ibrahim är en gift man med barn. Familjen var tidigare bosatt i Värmland. Ibrahim har haft olika arbeten. Trots detta har familjen inte klarat sig på den egna inkomsten utan varit beroende av kom-plettering från socialtjänsten. ”Men jag fick aldrig
så mycket pengar att det skulle räcka för mig, min fru och tre barn. Och då räcker det inte om man tjänar 7000 kronor om man ska betala hyran på 5000 kronor, elen, telefonen… Och därför fick jag resten från socialtjänsten.” Och så fortsatte det
också då familjen flyttade till Göteborg. I slutet av 1990-talet blev Ibrahim arbetslös och var
be-rättigad till a-kassa men inte heller dessa pengar räckte till för att leva på. Det kvarstod ett behov av kompletterande ekonomiskt bistånd från soci-altjänsten. ”Ibland är det väldigt lite pengar, men
jag kan inte göra någonting. Det räcker alltid bara för mat, inte så mycket för kläder, nej.” Under år
2000 blev Ibrahim sjukskriven för knäproblem vilka debuterade redan under den tid familjen var bosatt i Värmland.
I Göteborg fortsatte undersökningarna av knäet precis på samma sätt som i Värmland. Den enda skillnaden var att korsbandet opererades bort. Be-handlande ortoped upplyste om att ytterligare ope-ration inte blir av förrän Ibrahim är 65 år. Ibrahim frågade sin ortoped vad han skulle göra till dess och uppmanades att vända sig till försäkringskassan för att ansöka om sjukersättning. ”Men han tyckte
bara att jag måste klara mig och skickade ett intyg till försäkringskassan. Han sa att jag skulle gå dit för att få förtidspension. Men försäkringskassan gör inte så. De behöver intyg från läkare.”
Läkare på vårdcentralen remitterade till specia-listläkare. Och så småningom beviljades Ibrahim en ettårig sjukersättning. Då sjukersättningen skulle omprövas efter ett år skrev läkaren på vårdcen-tralen nytt intyg till försäkringskassan. ”Och nu
kom det papper tillbaka, så här och jag förstår inte, men i alla fall så har jag lämnat den kopia till min läkare. Men han skriver inget till dem hur de bedömer. Och då har jag lämnat ännu mer papper till honom. Och nu får jag vänta på besked om vad jag ska göra.”
Det visar sig att läkarutlåtandet, som doktorn skickade i mitten av december, enligt försäkrings-kassan inte styrker att arbetsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel. ”Den 5 januari fick jag
detta besked ifrån dem. Och då stod det ungefär samma sak. Och efter det så skickade jag allt igen med olika läkaruttalanden. Men jag förstår inte vad jag ska göra. De sa att jag behöver utlåtande
