2011-09-28 23:38 CEST
Kan jag ha vetskap, utan att en
vetenskaplig utvärdering är gjord?
Jag har haft en del dialoger i olika sammanhang, bl.a. inom social media om vad jag anser mig veta - och vad andra anser att jag inte vet. Jag vill börja med att klart och tydligt säga att jag är en stor förespråkare för det
vetenskapliga, det vi vet fungerar.
Jag kan dock så klart och tydligt se att många av förespråkarna för det vetenskapliga sannolikt inte har gått igenom tillräckligt i livet för att förstå det som kan finnas bortom vetenskapen. Missförstå mig rätt, man har inte alla bitar för att kunna se hela bilden. Det är något jag kallar för vetskap. Det innebär tyvärr att man ibland blir en del av problemet - och hindret för en snabbare utveckling mot något bättre, sannolikt inom en hel del områden.
Jag vet bara det jag vet inom det område jag verkar och driver min fråga. Jag tycker mig se ett mönster. Och mönster är sällan eller aldrig bara inom ett område. Mönster finns oftast djupt inom oss. Ofta så djupt att vi inte kan vara riktigt medvetna om dom.
Vad är vetskap då? Jag har i min egen process gått från att vara ett offer för vetenskapen till att uppnå en vetskap som räddade mitt liv. Det är för mig att personligen ha passerat vetenskapen med en ohyggligt stark drivkraft, som skapat något betydligt kraftfullare än vad vetenskapen hittills lyckats med.
Jag var tvungen att överleva.
Om jag inte hade tagit mig ur vetenskapens bojor hade jag med största sannolikhet legat väldigt risigt till. Jag vill ändå ytterligare uttrycka att jag är för att saker och ting absolut ska baseras på vetenskaplig utvärdering.
Min process handlade om att vara i olika destruktiva tillstånd, allt från ångest
till svåra missbruk under lång tid. Mönster i mig själv som skapat en hel del destruktiva kretslopp.
Till sist så kollapsade mitt system kan man säga, och jag tvingades söka hjälp för mina problem. Jag fick hjälp, och är glad och tacksam för det, eller, blev det till sist åtminstone.
Det jag ändå kan konstatera är att de vetenskapliga metoder som finns inte kunde hjälpa mig ur min problematik. Jag lärde mig oerhört mycket från de skickliga terapeuter jag mötte. Jag hade till och med en professor som min första terapeuet. Hon var fantastiskt kunnig i vetenskapliga metoder och om mycket annat. Men hon kunde inte visa mig vägen ur mina problem.
Hon visade mig däremot en hel massa detaljer om det mesta som innebar att jag kunde rädda mig själv en stund innan jag gick vilse igen. Jag har gjort många utflyker i skogen med mina terapeuter, ingen av dem hade tyvärr någon karta, så det blev bara utflykter. Ibland korta ibland lite längre. Jag trodde ibland att jag skulle komma igenom. Det var mest önskedrömmar utan något verklighetsförankring, tyvärr.
Det är sannolikt lite knepigt att förstå det jag uttrycker. Ok, jag ska förklara det så här;Vetenskapligt vet vi om att orientering i skogen går betydligt enklare med en karta. Om någon skulle säga så här; "Jag har kommit på något helt nytt som jag vill ska prövas vetenskapligt. Jag vet att det går lättare att orientera i skogen utan karta. Då skulle vi givetvis dumförklara den
människan eller hur. Det vet vem som helst, att utan karta så kommer man inte långt i en komplex skog. Nej, snabbt är man vilse i pannkakan - och i skogen. Enda vägen är då tillbaka till ursprunget. Det blir bara kortare utflykter i skogen. Annars riskerar man ju livhanken, eller hur?
Det jag till sist förstod var att jag varit offer för precis samma sak, fast det handlade om en annan skog. Skogen i mitt fall var hela min historia, ca 40 år, det räcker med halva den tiden för att man ska kunna jämställa
komplexiteten i vilsenheten med en hyfsat igenvuxen urskog där en karta är livsnödvändig.
Problematiken med psykoterapi och andra samtalsbaserade lösningsmetoder är att man inte har kommit lika långt utvecklingsmässigt som i
skogsorientering. Vetenskapligt är orientering hästlängder före
psykoterapin. Patienter och klienter får betala ett högt pris för att man inte kommit längre vetenskapligt. Tänk vad många orienterare som skulle dö i skogen om vi tvingade dom att orientera utan karta.Nu är det ju inte så att vi medvetet tvingar patienter att orientera sig igenom sin komplexitet utan karta. Nej, vi förstår helt enkelt inte bättre. Då hjälper det inte med 10 års utbildning i psykologi. Tvärtom så gör det dom utbildade uppblåst självsäkra på att man förstått. Och så är inte fallet påstår jag med största vetskap, eller sannolikhet duger lika bra!
Inom psykoterpain gräver man ner sig i allt större komplexitet. Den komplexiteten får klienterna och patienterna betala ett högt pris för.
Komplexiteten blir självreglerande till allt större komplexitet om vi inte hittar sätt att snabbare få förståelse för helheten, och hjälp med att bära all
information som ska processas.Tänk vilken komplexitet skogsorientering hade utvecklat till idag om vi pysslat med det utan karta. Nästintill
obegripligt komplext.
Jag som skapat en karta har undanröjt mängder av komplexitet. Att berätta om det, eller att twittra om det innebär att man stöter på gammalt hederligt fasthållande.Det som bekymrar mig, är bristen på det egna tänkandet, att uttrycka, javisst, så måste det vara, sannolikt. Ungefär som att jorden var platt för en hel del människor innan man kunde acceptera att det kanske kan
finnas någon som har större vetskap och därigenom kan bidra till det vetenskapliga. Att anstränga sig är nödvändigt för att förstå. Jag menar på allvar att psykoterapi och skogsorientering har stora likheter när det gäller att lösa uppgiften.
Vi har på många sätt förlorat förmåga att tänka i termen av sannolikhet. När jag ger er metaforen om orientering så är det ju faktiskt väldigt enkelt att förstå. Jag tänker mig att tvekan hos dig som läser detta fortfarande finns?
Hur kan det finnas en enda karta som gör det enklare? Ja, det kan faktiskt vara så att någon har skapat den. Bevisligen så har jag gjort de. Det är bara att be att få tala med någon av mina klienter. Där finns inget tvivel, endast den vetskapen som jag själv fått genom kartans process. Väldigt få anstränger sig så långt att man till varje pris vill ta del av denna "fantastiska karta". Nej,
föreställningen att det sannolikt är båg är så inrotad och präglad i dom flesta.
Annars vore det inte så som jag beskriver det.
Som sagt jag har skapat en generell karta. Hur då? Genom att ha tillräcklig uthållighet för att överleva så länge i skogen att jag till sist blev kartan och kunde passera genom skogen av dysfunktionalitet. Har ingen annan gjort det då. Jadå människor har tagit sig igenom problem. Lärt sig hur problem kan lösas. Men det räcker inte. Precis som i skogsorientering räcker det inte.
definitivt inte, påstår jag, med den erfarenheten jag har.
Kartan är generell. Jag byter bara ut vissa parametrar för att kunna jobba med ett specifikt problem. Kartan ser alltid likadan ut. Bara den tanken är
sannolikt omöjlig för många, och ännu omöjligare ju mer akademisk
utbildning man besitter. Inte i alla fall såklart, men i många. Tänk tanken. En karta som visar hela processen för ex. en alkoholist. En karta som på samma sätt som för nybörjarorienteraren skapar hopp och vetskap faktiskt om att det är möjligt.
När jag ex. twittrar om detta så skriker vetenskapsälskarna att jag inte kan veta! Är du beredd på att det kan visa sig att metoden inte alls är bättre?
Ropar de självsäkert! Nej, säger jag, så är det inte, den är bättre, jag har ju vetskap, sannolikheten är för hög. Så sanningen är att jag sannolikt vet. Jag har nämligen uppnått vetskap. Det är få förunnat, vilket jag vet. Jag försöker vara ödmjuk, men det är inte helt lätt eftersom ingen verkar veta vad vetskap är för något. Vetskap är något okänt. Det som finns är vetenskap, hokus pokus och ingenting annat.
Jag är fortfarande för vetenskaplig utvärdering, och kommer så att vara resten av mitt liv om jag får behålla mitt förstånd.
Jag kommer att fortsätta visa min vetskap som med största sannolikhet är ren vetenskap när utvärderingen är klar. Jag kan självklart inte i minsta detalj veta hur mycket större skillnad det jag skapat gör. Det är inte det som är det viktiga till att börja med. Det är bara dom som skriker och ropar som gräver ner sig i detaljerna. Sannolikhet och vetskap är att förstå de enkla regler som
är överordnat alla dessa små detaljer.
Jag vet dock att skillnaden är markant. Tänk tanken att bedriva sporten orientering utan karta.
Ja, då hade exempelvis alla synskadade kunnat vara med och konkurrera med möjlighet att ta hem segern. Då gäller nämligen slumpens lagar allt för
mycket. Utan en karta kommer inte synen att vara en tillräcklig hjälp för att nå målet. Jag kände mig lika blind i mötet med mina terapeuter, och
bevisligen så gick jag vilse om och om igen utan at komma igenom min dysfunktionella skog. Idag är jag igenom. Jag har självklart svårigheter med känslor ibland. Jag är känslig och har min historia. En blind kan inte heller se dig utan att känna ditt ansikte, hela ansiktet, då kan den blinde se alla
detaljer inom sig. Och då infinner sig vetskapen.
Min önskan är att min vetskap som utkristalliserats i en processkarta för i princip alla komplexa psykiska tillstånd, inklusive missbruk ska komma fler lidande människor till del. För all del, processkartan kan med fördel användas i större sammanhang och större system. Men det kan kännas tillräckligt att baxa igenom den i det lilla till att börja med.
Tack!
Oxelösund den 28 september 2011
Anders Tedestrand
http://www.tedestrandmetoden.se
TEDESTRAND-METODEN www.tedestrandmetoden.se
anders.tedestrand@gmail.com mobil: +46738108235
Kontaktpersoner
Anders Tedestrand Presskontakt
Psykologisk Orienteringstränare Psykologisk Orientering
info@psykologiskorientering.se +46738108235
