Skogsfinska släktnamn i Skandinavien

Fakulteten för samhälls- och livsvetenskaper

Karlstad University Studies

Gabriel Bladh, Jan Myhrvold och Niclas Persson (red)

Skogsfinska släktnamn

i Skandinavien

Karlstad University Studies

Skogsfinska släktnamn

i Skandinavien

Gabriel Bladh, Jan Myhrvold och Niclas Persson (red). Skogsfinska släktnamn i Skandinavien

Forskningsrapport

Karlstad University Studies 2009:58 ISSN 1403-8099

ISBN 978-91-7063-281-5

© Författarna

Distribution:

Karlstads universitet

Fakulteten för samhälls- och livsvetenskaper Kulturgeografi

651 88 Karlstad 054-700 10 00 vx www.kau.se

Tryck: Universitetstryckeriet, Karlstad 2009

släktnamn i Skandinavien. Från 1580-talet och ett knappt sekel framåt koloniserades stora delar av Mellansveriges och östra Norges skogsområden av svedjebrukande skogsfinnar.

Dessa var främst savolaxare som tillhörde den östfinska kultursfären. Större sammanhängande områden där den skogsfinska kulturen gett en bestående karaktär på landskap, bebyggelse och ortnamn återfinns idag i Värmland och angränsande delar av Hedmark i Norge, stora delar av Bergslagen samt mellersta Norrland. Identifieringen av släktnamnen utgör en väsentlig del av grundforskningen för att få utökad kunskap om den skogsfinska migrationen, kolonisationen och bosättningen i Skandinavien.

I östra Finland var det sedan tidig medeltid brukligt att använda särskilda släktnamn.

Namnsystemet hade troligen uppstått i Savolax och Karelen under 1200-talet.

Släktnamnens ursprung kan sannolikt knytas till system för markanvändning och erämarksbruk, och pekar på familje- och klantillhörighet.

I Sverige och Norge var det skogsfinska släktnamnsbruket främst muntligt. Det var mera ovanligt att släktnamnen nedtecknades i de kamerala källorna, och oftast användes endast patronymikon i dessa källor. Släktnamnsförekomsterna har varit spridda, mångformiga, och ofta förvanskade eller tydligt försvenskade/förnorskade. Beläggens tyngdpunkt i källorna ligger i tiden mellan 1620-1730. En annan viktig källa för släktnamnen är de uppteckningar som Carl Axel Gottlund gjorde i finnbygderna under 1817 och 1820-talet.

Gottlunds sammanställningar är av central betydelse för kännedomen om de skogsfinska släktnamnen.

Vi vill på detta sätt sammanställa och tillgängliggöra släktnamnsmaterialet samt jämföra

med finska förhållanden. Släktnamnen ger en möjlighet att följa, identifiera och avgränsa

gruppen skogsfinnar också i Skandinavien. I släktnamnsförteckningen presenteras belägg

för knappt 350 skogsfinska släktnamn. Rapporten inleds med en introduktion till den

skogsfinska kolonisationen och släktnamnen, och innehåller också förslag till fortsatt

forskning.

Förord

Projektet Skogsfinska släktnamn i Skandinavien startade i sin första, mindre form, redan 1996.

Projektet har tillkommit inom ramen för forskningsnätverket FINNSAM (Finnbygder i samverkan), som utgör en arena och mötesplats för yrkes- och fritidsforskning kring skogsfinnar och finnbygder i Skandinavien.

I arbetsgruppen deltog Jan-Erik Björk, Källby; Gabriel Bladh, Karlstads universitet; Lars- Olof Herou, Ludvika; Jan Myhrvold, Gjerdrum och Niclas Persson, Torsby. I en därtill knuten referensgrupp medverkade dessutom Bo Hansson, Maud Wedin och i slutfasen Monica Fogelqvist. Gabriel Bladh, Jan Myhrvold och Niclas Persson har fungerat som författare av inledningsavsnittet, redaktörer och samordnare av databasmaterialet.

Projektet bygger på ett långvarigt insamlingsarbete, där deltagarna bidragit med sina olika kompetensområden i insamlingen av belägg till databasen. Jan-Erik Björk har bidragit med ett omfattande antal belägg från främst Värmland och Dalarna, särskilt från domböcker och tiondelängder. Lars-Olof Herou står för huvuddelen av beläggen från Bergslagen.

Maud Wedin har bidragit med belägg från Norrland. Jan Myhrvold står för huvuddelen av de norska beläggen. Niclas Persson och Jan Myhrvold har bidragit med huvuddelen av beläggen från C.A. Gottlund och Värmland. Gabriel Bladh har bidragit med belägg från Värmland och Richard Brobergs arkiv vid Torsby Finnkulturcentrum. Han stod också för struktureringen av materialet i dess första skede. En väsentlig del av sammanställnings- arbetet har sedan tagits över av Jan Myhrvold och Niclas Persson. Jan, Niclas och Gabriel har gemensamt slutfört sammanställning och inledning.

En del av Gabriel Bladhs arbete har utförts inom projektet Skogsfinnar i Skandinavien finansierat av Riksbankens jubileumsfond. Längmanska kulturfonden tackas också för medel för en workshop som genomfördes vid Karlstads universitet under 2004. Vi tackar här särskilt Tuula Eskeland och Sirkka Paikkala för värdefulla kommentarer på en tidigare version av materialet.

Kunskapen om skogsfinska släktnamn utgör ett grundmaterial för kännedomen om den skogsfinska kolonisationen i Skandinavien. Vår förhoppning är att detta arbete kan uppmuntra till fortsatt och fördjupad forskning om skogsfinnarna, såväl bland yrkesforskare som bland fritidsforskare i Finland och Skandinavien.

Gabriel Bladh, Jan Myhrvold och Niclas Persson

Karlstad, Gjerdrum och Torsby i november 2009

Skogsfinnar i Skandinavien 4 Skogsfinska släktnamn – situationen i Finland 5

Skogsfinska släktnamn i Skandinavien 7

Det kamerala materialet 8

Carl Axel Gottlund som källa till släktnamn 8

Några utvalda källexempel 10

Fryksdals härads dombok 1669 10

Det norska Finnemanntallet från 1686 10

Inhysesrannsakningen 1674 11

Mantalslängder 12

Tiondelängd från Fryksände socken 1667 13

Brobergs avskrift av samma tiondelängd 13

Födelse- och dopbok 14

Husförhörslängder 14

Kommunikanter 14

Sockenstämmoprotokoll 14

Rekryteringslängd från Nås socken 1676 15

Gottlunds nedteckningar i husförslängderna 15

Gottlunds Folkmängden på Finnskogarne 16

Gottlunds släktnamnsförteckning 16

Tidigare studier av skogsfinska släktnamn 17

Språkutveckling, källor och släktnamn 18

Släktnamnsförteckningen – en potential för vidare forskning 21

Referenser 22 Läsanvisningar och principer för släktnamnsförteckningen 25

Förkortningar 27

Släktnamnsförteckningen 32

Summary 205

Inledning

Skogsfinnar i Skandinavien

Från 1580-talet och ett knappt sekel framåt koloniserades stora delar av Mellansveriges och östra Norges skogsområden av svedjebrukande s.k. skogsfinnar (för översikter se t.ex.

Tarkiainen (1990,1993), Bladh (2002a), Bladh & Wedin (2005), Wedin (2004) samt Wedin (red.) (2001)). Dessa var främst savolaxare som tillhörde den östfinska kultursfären.

Beteckningen skogsfinne kommer från början från finskans "metsäsuomalaiset" som har använts av finska forskare som studerat finnarna i Skandinavien, men begreppet återfinns också i historiska källor som benämning på gruppen. Större sammanhängande områden där den skogsfinska kulturen gett en bestående karaktär på landskap, bebyggelse och ortnamn återfinns idag i Värmland och angränsande delar av Hedmark i Norge, stora delar av Bergslagen samt mellersta Norrland. Den skogsfinska kolonisationen berörde ett stort antal socknar från Tiveden och Kolmården i söder, områdena runt Tyrifjorden i Norge längst i väst, till Åsele lappmark i norr (Broberg 1988, Wedin 2007 om Norrland, Østberg 1978 om Norge).

Figur 1. Skogsfinska bosättningar i Skandinavien (Wedin 2004).

Den viktigaste drivkraften för migrationen var sökandet efter nya försörjningsmöjligheter,

där skogsfinnarnas speciella kunskaper i svedjebruk gav förutsättningar att bosätta sig i

utlovade skattefriheten en viktig förutsättning och stöd för kolonisationen.

Migrationsperioden sammanfaller dock i tid med perioder av krig, ödeläggelse och soldatrymningar, och de individuella flyttningsorsakerna var komplexa. Även om huvuddelen av kolonisationen verkar vara spontan, finns starka indicier på att den inledande kolonisationen inom det svenska riket till t.ex. Sörmland och Karlskoga var styrd av överheten. Med början under slutet av 1630-talet hade också grupper av skogsfinnar spontant sökt sig till Norge. Under kolonisationen etablerades mer än 900 hemman i Norrlands och Svealands skogområden. Dessutom tillkom ett större antal gårdar och torp, varav knappt hundra gårdar i östra Norge. Kolonisationsperioden under 1600-talet kännetecknas samtidigt av stor rörlighet på individnivå, särskilt bland de icke- etablerade hus- och lösfinnarna (Bladh 1995).

I de finnmarker, finnskogar och finnbygder som tillkom genom kolonisationen formade skogsfinnarna ett vardagsliv grundat på sina östfinska traditioner (Talve 1986).

De blev gårdsägare eller gårdsbrukare med en försörjning baserad på svedjande, boskapsskötsel, jakt, fiske och åkerbruk. På vissa håll, bl.a. där bergsbrukets intressen var starka, kom den inkommande finska kulturen att snabbt smälta samman med den lokala. I områden där skogsfinnarna var en lokal majoritet förblev dock deras byggnadskick, sociala mönster, språk, natursyn och världsbild i stor utsträckning kvar vid de sedvanor och bruk som de tagit med från Finland. I vissa områden i Sverige och Norge formade skogsfinnarna därigenom kulturella enklaver under flera sekler. Gruppen etablerade sig därigenom som en historisk minoritet, och som minoritetskultur framträder den genom ett antal etniska markörer (Bladh 2002b). På den värmländska Finnskogen talades t.ex.

finska fram till mitten av 1900-talet. Skogsfinnarna kom aldrig att forma egna institutioner utan de var hela tiden en del av det omgivande samhällets rättssystem och kyrka. Istället var det i stor utsträckning inom vardagslivet på gården, i familjen och släkten, som de skogsfinska traditionerna förvaltades (och omformades) och de finskspråkliga nätverken så länge kunde upprätthållas. Under tidens gång kom samtidigt samhällsförändringar och kontinuerliga kulturella processer att innebära att mötet mellan det finska och det svenska/norska i praktiken formade en blandkultur, en sorts finnskogskultur. Sedan mitten på 1900-talet har den skogsfinska historien och kulturen blivit del av ett skogsfinskt kulturarv.

Skogsfinska släktnamn - situationen i Finland

Vid studier av skogsfinnarnas flyttningar och bosättningar i Skandinavien blir det centralt

att identifiera och avgränsa gruppen skogsfinnar. Skogsfinnarna som grupp kan

översiktligt knytas till östfinsk kultur och historia, och då särskilt situationen i Savolax (se

Bladh 2000). I östra Finland var det sedan tidig medeltid brukligt att använda särskilda

släktnamn (Paikkala 1988). Namnsystemet hade uppstått i Savolax och Karelen, sannolikt

under 1200-talet. Under denna period stod Savolax och Karelen under inflytande av det framväxande handelsområdet utgående från Novgorod i dagens nordvästra Ryssland.

Genom Nöteborgsfreden 1323 delades Finland och Karelen mellan de svenska och novgorodska rikena. Tre av de karelska pogosterna Savolax, Äyräpää och Jääskis överfördes till Sverige. 1500- och 1600-talets kamerala material visar att släktnamnskicket haft en stark ställning i dessa områden vid denna tid.

Figur 2. Gränsen mellan östlig och västlig släktnamnspraxis (Paikkala 1995).

Uppkomsten av släktnamnen är fortfarande inte helt utredd. Bakgrunden kan sannolikt knytas till systemet med erämarksbruk, som var av stor betydelse för hushållningen i Finland under medeltiden. Från 1500- och 1600-tals materialet kan man se att de enskilda gårdarna i Savolax bestod av näraliggande mindre åker- och ängsarealer samt ett större antal svedjeområden, jakt- och fiskeplatser som var utspridda i erämarkerna och ansågs vara en del av gården (Soininen 1961). Detta innebar spritt markägande kombinerat med en geografisk blandning av olika ägor som behövde identifieras. Släktnamnen pekar på familje- och klantillhörighet som gav rättigheter för jordägande, nyttjande och arv (Paikkala 1988). Vanligt var att släktnamnen bildades som ett huvudnamn av ett förnamn eller ett tillnamn som verkar ha burits av släktens patriark, och som sedan kom att gå i arv.

Tillnamnen kunde formas efter var man kom ifrån, yrket eller andra personliga

egenskaper. I huvudformen kom ändelsen –inen att läggas till namnet för att bilda

släktnamnet, t.ex. Härkä (Oxe) – Härköinen, Marti (Mårten) – Martinen. När det handlade

uppkomma med eller utan i i ändelsen.

Kvinnor kom att bära faderns släktnamn även efter giftermålet. Svärsöner eller adoptivsöner kunde ibland överta släktnamnet. Släktnamnens starka ställning i regionen innebar att den savolaxiska expansionen i det inre av Finland (Norra Savolax, Rautalampi storsocken, Ruovesi och Kajanaland) under senmedeltiden har kunnat följas med hjälp av släktnamnen som dokumenterats i kameralt material (Se t.ex. Gebhard 1889 och Pirinen 1982). I västra Finland användes däremot inga släktnamn under medeltiden bland bönderna. Ibland kunde namn på gårdar och andra bosättningar användas som tillnamn. I Lappees, Jääskis och Viborgs härad i Karelen kom det västliga bruket med hemmansnamn och tillnamn att delvis övertas, medan bruket i huvudsak hade en stark ställning i områden där savolaxare blev en dominerande befolkningsgrupp. Från mitten av 1800-talet började allmogen i västra Finland också att använda släktnamn (Paikkala 1995). En vanlig form av nya släktnamn var naturappelativ som försågs med ändelsen -nen, som t.ex. virta (ström) - Virtanen eller mäki (berg) - Mäkinen. Ändelsen -nen på ett släktnamn behöver alltså inte nödvändigtvis innebära hög ålder. De äldre östfinska släktnamnen hade formats i en muntlig kultur och kunde i det äldre kamerala materialet stavas på många olika sätt, ofta av icke finskspråkliga skrivare, men under 1800-talet började dessa namn att normaliseras skrivmässigt. De finska släktnamnens geografiska förekomster och historia finns sammanfattade i det stora verket "Sukunimet" (Mikkonen & Paikkala 2000). Här presenteras över 5000 släktnamn med mer än hundra förekomster idag, och tidiga historiska belägg redovisas.

Skogsfinska släktnamn i Skandinavien

Syftet med föreliggande publikation är att presentera förekomster och belägg av skogsfinska släktnamn i Sverige och Norge. Identifieringen av släktnamnen utgör en central del av grundforskningen för att få ökad kunskap om den skogsfinska migrationen och kolonisationen i Skandinavien. Det var jämförelsevis ovanligt att släktnamnen nedtecknades i de kamerala källorna, och detta material har varit spritt och mångformigt.

Släktnamnen är ofta förvanskade, och ibland tydligt försvenskade/förnorskade. Vi vill på detta sätt sammanställa och tillgängliggöra materialet. De skogsfinska släktnamnen ger en möjlighet att i många fall följa och identifiera gruppen skogsfinnar också i Skandinavien.

Därför har vi valt att, med bibehållande av de historiska dragen för de skogsfinska

släktnamnen i Skandinavien, normera namnen efter deras former i Finland. Detta ger

således en möjlighet till komparationer mellan Skandinavien och Finland. Av vår

släktnamnsförteckning framgår det att materialet emellertid är ojämnt fördelat i tid och

rum. Tyngdpunkten i beläggen från det kamerala materialet ligger geografiskt i Finnskogen

i Solør/Värmland och Bergslagen, och historiskt under perioden 1620-1730. Gottlunds

uppteckningar ger belägg från framförallt 1817 och 1820-tal.

Som Richard Broberg (1988) har visat finns under 1500-tal och tidigt 1600-tal såväl öst- som västfinnar boende i den västra rikshalvan. Det är därigenom inte möjligt att entydigt beteckna gruppen skogsfinnar i vårt material som enbart finnar av östlig härkomst. Särskilt i ett kolonisationsområde som Bergslagen är det troligt att enstaka finnar av västlig härkomst återfinns. Vår bedömning är dock att detta påverkar helhetsbilden relativt marginellt.

Det kamerala materialet

Bruket av de skogsfinska släktnamnen bygger i grunden på en finskspråkig muntlig tradering. I det kamerala materialet var det vanligast att endast svenskt eller norskt patronym skrevs ut, t.ex. Henrik Henriksson, men i vissa fall kom släktnamnen också att nedtecknas. Redan äldre historisk forskning, t.ex. Erik Fernow i sitt historiska verk om Värmland (1773-79), hade noterat de särpräglade finska släktnamnen hos skogsfinnarna i det kamerala materialet. Släktnamnen återfinns, ofta sporadiskt, i olika former av skattelängder (t.ex. tiondelängder och mantalslängder), domböcker, kyrkböcker, soldatrullor och rannsakningshandlingar. Namnen nedtecknades dock vanligtvis i en mer eller mindre förvanskad form, vilket är utgångspunkten för vårt arbete med databasen.

Släktnamn förekommer knappast alls i 1500-talsmaterialet, där istället beteckningen

”finne” efter förnamnet kan förekomma i vissa fall. Mest förekommande är släktnamnen i Värmland, men också i Norge och Bergslagen finns en hel del förekomster. Beläggen från Norrland är dock mycket begränsade. I vissa geografiska områden har några präster mera frekvent noterat skogsfinska släktnamn. Detta gäller särskilt för Fryksdalen i Värmland under mitten av 1600-talet, där kyrkoherden Magnus Svenonius Mariestadius noterat namnen i tiondelängderna. I Bergslagen har de finskspråkiga prästerna Olaus Jacobi Arbogensis (Grythyttan) samt Petrus Olai Rytterensis (Ljusnarsberg) vid samma tid noterat släktnamnen. Som föreliggande arbete visar har dock ett större antal spridda förekomster av skogsfinska släktnamn kunnat beläggas i arkivmaterialet.

Släktnamn kunde utnyttjas för att särskilja personer med samma namn. Vidare betecknas ofta s.k. lösfinnar, dvs. personer som inte är knutna till en särskild gård eller plats, med sina släktnamn. Den mera frekventa användningen av släktnamn i tiondelängderna pekar också på de former av mer eller mindre lösliga arbetslag som var knutna till skogsfinnarnas svedjebruk under kolonisationsperioden.

Carl Axel Gottlund som källa till släktnamn

En oundgänglig nyckelkälla för kunskapen om skogsfinnarna och de skogsfinska

släktnamnen utgör finske Carl Axel Gottlunds nedteckningar under sina resor till

skogsfinska områden i Sverige och Norge 1817 och 1821, samt i arbeten som gjordes i

samband med riksdagens hantering av den skogsfinska frågan 1823. Gottlund föddes i

Borgå, men växte upp i Savolax där hans far var präst. Gottlund hade svenska som

modersmål, men lärde sig finska i Savolax. Han intresserade sig tidigt för litteratur, språk,

historia och kultur. När Gottlund kom till Uppsala fick han kännedom om den

skogsfinska befolkningen i Skandinavien via forskaren Friedrich Rühs´ studie Finland och

dess invånare. Detta blev upptakten till hans resor och engagemang bland skogsfinnarna i

formaliseringen av det finska språket. Tidigare forskning har ofta betonat hans speciella personlighet och egocentricitet, men vi vill här lyfta fram hans roll som etnograf och dokumentalist.

I samband med resorna intresserade sig Gottlund för skogsfinnarnas historia och kultur, och upptecknade bosättningshistorien och namntraditionerna. I många fall beskrev han ingående tidigare och nuvarande bosättares släktnamn på de platser som besöktes (Gottlund 1986:174):

Jag skrev alltid upp de gamla finska släktnamnen i gårdarna, hvilka redan begynte på att förglömmas.

Under resan till Värmland 1821 lånade han kyrkoböckerna för Dalby, Norra Ny, Östmark, Fryksände och Gräsmark, av de lokala prästerna, och skrev in släktnamnen. När han lånar Östmarks kyrkböcker skriver han i dagboken (Gottlund 1986:311):

Likväl sa jag rent ut lite förr än jag gick, att jag skulle taga hans kyrkböcker hem med mig till mitt kvarter och där (om det ej vore honom emot) inteckna deras familjenamn som jag kände. Att det kunde vara artigt i en framtid att se, vilka släkter här funnits då intet annat spår av dem vore övrigt, än blott minnet som en saga gick i bygden...

Släktnamnen skrevs till efter namnen i husförhörslängderna (se figur 15). Inför den svenska riksdagens behandling av förslaget om att inrätta ett särskilt skogsfinskt härad 1823 sammanställde Gottlund en större promemoria. Originalet är försvunnet, men material finns bevarat i konceptform i Gottlunds arkiv vid Finska Litteratursällskapet (SKS) i Helsingfors, samt i Finska Historiska Samfundets samlingar i Finska riksarkivet.

Detta innefattar en förteckning över folkmängden på finnskogarna, där gårdar, namn och släktnamn på befolkningen i Finnskogen i Solör-Värmland noterades (publicerad av Myhrvold & Persson 2004). Vidare finns en förteckning över skogsfinska släktnamn i bokstavsordning med beskrivningar över personer som burit släktnamnet och var släktnamnen förekommit (publicerad av Forsberg & Persson 2003). Det finns också en brevväxling mellan Gottlund och några personer på Finnskogen som hjälpte till att samla material till Gottlund (Furuberg 2008). Detta innefattar bl.a. inblancofullmakter med utskrivna släktnamn från bönder på Finnskogen till Gottlund, då han skulle företräda böndernas sak vid riksdagen.

Gottlunds mångfacetterade material utgör en grundbult för alla undersökningar och

studier av skogsfinnarna i Skandinavien. Detta gäller särskilt släktnamnen, där Gottlunds

sammanställningar har fått en normerande roll. Det innebär att det är viktigt att sätta in

och värdera hans uppteckningar i sitt historiska sammanhang. Tidigare forskning har valt

att lyfta fram de exempel där Gottlund i några enstaka fall, som han dock alltid redogör

för, gett nya släktnamn till skogsfinnar som saknade sådana. Vår uppfattning är att hans

uppteckningar generellt har mycket hög kvalité och i de flesta fall kan fungera som en

sorts facit för genealogi och släktutredningar.

Några utvalda källexempel

Fryksdals härads dombok 1669

Detta avsnitt från Fryksdals härads dombok, hösttinget 1669, är ett bra exempel på hur släktnamnsförekomster och texter kring skogsfinnar bäst kan återfinnas i rättsliga källor.

De innehåller ofta upplysningar om släktnamn, migration, ekonomi, svedjebruk, kulturella och sociala förhållanden samt släktrelationer. Det är värt att notera den speciella måttenheten kålmans som var ett mått på rågmängden. Ordet kommer från det finska kolme (tre) och vittnar om den skogsfinska dominansen kring rågproduktion vid tiden för protokollet. Texten i rättssaken inleds så här:

Näst ahngafs huruledes en huusfinne i Twäråna, Nils Persson wijdh nampn blef dödh i wåras ibidem, lemnandes efter sigh fölliande debitorer: Simmon Hiran 7 tor. rough, Pälle Hiran 4 kålmans rough, Erich Åjen 12 kålmans, gamble Per Åjen 4 kålmans, Tomas Påhälan 3 kålmans, Anders Håtack 1 tna., Anders Bengtsson ½ tna, Örijan Hammelan 8 christiner och 18 öre kopparmynt, Siffridh widh Springsiön 18 Rd, Samuel Mattzsson 5 Rd och 10 dlr kopparmyntt, Johan Köper 10 Rd, Lasse Knutzsson 8 Rd och 2 dlr. kopparmynt och 2 tor.

Rough, Oluf i Löfåssen 5 dlr kopparmyntt, Lasse Morten 3dlr kopparmyntt och aldenstundh samme huusfinne bekiände på sitt yttersta sigh hafwa en bror i Finlandh begiärandes åfwanskrefne...osv.

Figur 3. Fryksdals härads dombok från hösttinget 1669. Husfinnen Nils Persson i Tväråna är död och har lånat ut sitt kapital till många debitorer, av vilka flera omnämns med finskt släktnamn.

Det norska Finnemanntallet från 1686

Finnemantallet finns arkiverat både på det norska Riksarkivet och på Statsarkivet i

Hamar (Opsahl & Winge 1990). En del har hävdat att den ena versionen är ett original

innehåller, för socknarna längs gränsen till Sverige, en hel del finska släktnamn och även upplysningar om familjeförhållanden, samt uppgifter om när personerna kom till Norge.

Exemplet nedan är hämtat från mantalet i Grue och gäller Smedtorpet på Brandval Finnskog:

Husfolck samesteds Anders Christophersen Nicharan – 36 aar barneföd udi Friis dalen af finsche foreldre er kommen til Norge for 2 aar siden.

Figur 4. Finnemanntallet 1686 från den utgåva som blev sänd till centrala myndigheter och som bevaras på Riksarkivet i Oslo.

Inhysesrannsakningen 1674

Förteckningen på inhysesfolk i Fryksdalen från september 1674 innehåller uppgifter om såväl finnbygd som svenskbygd (Bladh & Olausson 2004). Den ger förutom flera släktnamnsbelägg också direkta uppgifter om finnarnas flyttningsmönster och flyttningsvägar. Här framträder också den stora rörligheten bland de icke-etablerade lös- och husfinnarna under kolonisationsperioden. Exemplet kommer från Kymmen i Gräsmark.

Kymmen Hendrich Lumian, ogifft, en medålders man, hafr 5. barn, der aff 2. fulwuxna, kom hijt ifrån Finland medh sin broder, när han war liten, hafr intet pass och intet ondt gordt här i bygden. Hendrich Wijhan, en gammal man, gifft, hafr 4. wuxna barn, och alla giffte ifrån honom, han hafr pass ifrån Giästrijke-land, här hafr han intet ondt gordt.

Figur 5. Rannsakningslängd över inhysesfolket i Fryksdalen 1674. Originalet finns i Uppsala landsarkiv.

Mantalslängder

Exemplet i figur 6 är hämtat från Bogen i dåvarande Gunnarskogs socken, Värmland.

Här ser vi Olof Ronk (Ronkainen). Mantalslängderna avsåg beskattning av de personer som bodde på gårdar. Ofta är det bara husbonden i varje hushåll eller bara bonden på gården som står i mantalet. I exemplet ser vi också antalet skattepliktiga personer som varje bonde var ansvarig för. Olof är troligen samma person som senare kommer till Kölaråsen (Ronkala) i Nås socken (se sidan 158) .

Figur 6. Mantalslängden för Gunnarskog socken 1654.

Exemplet i figur 7 är hämtat från mantalslängden för Näsrämmen och Djuprämmen i dåtidens Färnebo socken år 1646. I utsnittet finner vi Nils Repetat (Ripatti), Måns Swepare (Kääriäinen), Hecke Hindrik (Häkkinen), Kurck Hindrik (Kurki) och Kucke Hindrik (Kukkoinen) samt Oluff Ko (Lehmoinen). Svepare och Ko är översättningar. De fem sista personerna bodde i Djuprämmen och kan tack vare att deras släktnamn är angivna, senare spåras och följas när de flyttar till Fryksdals respektive Älvdals härad i norra Värmland.

Figur 7. Mantalslängden för Färnebo socken 1646 med hemmanen Näsrämmen och Djuprämmen.

troligtvis som en form för identifikation. År 1667 blev det registrerat särskilt många släktnamn på skogsfinnarna i tiondelängden. Den första kolumnen avser rågskörd och den andra kolumnen avser havre. I utsnittet finner vi Erik Oijen (Oinoinen), Knut Macken (Makkoinen), Lasse Kaikalain (Kaikkalainen), G. Per Oijen (Oinoinen), Påffuel Oijen (Oinoinen) och Stepha Penniken (Pentikäinen). Jämför Brobergs avskrift av samma längd i nästa exempel.

Figur 8. Tiondelängden 1667 för Fryksände socken.

Brobergs avskrift av samma tiondelängd

Richard Broberg har gått igenom stora delar av tionde- och mantalslängderna för de flesta socknar där det har bott finnar. Avskrifterna fokuserar speciellt på finska släktnamn och de finns arkiverade i Richard Brobergs arkiv på Torsby Finnkulturcentrum. Här visar vi ett exempel på hans avskrift av samma tiondelängd som finns ovan.

Figur 9. Richard Brobergs avskrift av tiondelängden 1667 för Fryksände socken.

Födelse- och dopbok

Exemplet nedan är hämtat från ”döpta” i Ljusnarsbergs äldsta kyrkobok. Året är 1638 och vi ser dopet till Jakob Hirffs (Hirvoinens) dotter Karin. Beläggen från födelse- och dopböcker behöver nödvändigtvis inte komma från föräldrarnas namn utan kan ofta finnas vid faddrarna och/eller dopvittnena.

Figur 10. dito Kom eet Pigebarn i frå Jacob Hirff, och bleff Christ. wed N. Karin. G[ud] fad. Lars Hindersson, Pär Nilsoon. G[ud] mod. h Elza och h. Cicilla ibid.

Husförhörslängder

Exemplet nedan är hämtat från Mackartjärn, i Dalby sockens äldsta husförhörslängd (1716-1717). Vi ser huskarlen Jöran Matss[on] Hyttian og Agneta Hytian som var hans syster.

Figur 11. Dalbys äldsta husförhörslängd från åren 1716-1717.

Kommunikanter

I kyrkoboken för Hof prestegjeld i Norge (1701-1720) finner vi särskilda listor för människor som gick till nattvard. Exemplet nedan är hämtat från oktober 1701 och här nämns Nils Purken som tredje person (helt till höger).

Figur 12. Kommunikanter från oktober 1701 i Hof kyrkobok.

prästen oftast var dess ordförande. Här hanterades allehanda ärenden av social och ekonomisk natur för socknen. Exemplet nedan är ett utdrag ur sockenstämmoprotokollen för Dalby år 1697. I det specifika utsnittet framkommer inte bara ett släktnamn utan också en intressant bild av den dåtida rörligheten. Här har en Olof Mammoinen med all tydlighet rest till Ingermanland.

[Här hoos berättade] Erich Skiulson i Aspeberget, at Oluf Mammon, som begrof sin svärmoder, giorde det för den orsak at han intet wille läggia lägerstad efter henne: ock är nu denne Oluf i Ingermanland.

Figur 13. Utdrag ur sockenstämmoprotokoll för Dalby 1697.

Rekryteringslängd från Nås socken 1676

I Kopparbergs län länsstyrelses arkiv på Uppsala landsarkiv fann Jan-Erik Björk år 2008 en rekryteringslängd från Nås socken 1676. De finska släktnamnen i dokumentet ligger betydligt närmare den finska varianten av namnen än vanligt och är till och med skrivna med -inen-ändelsen på fyra av de sju namnen:

Lars Matzon Tillkerp, Matz Jakopsson Nyrrinen, Erich Mickillsson Hijltanen, Markus Sighfridsn Koppari, Anders Persson Wanninen, Sigfridh Hansson Wirhunen, Lars Matzon Puro.

Figur 14. Rekryteringslängd från Nås socken 1676.

Gottlunds nedteckningar i husförhörslängderna

År 1821 skrev Carl Axel Gottlund in finska släktnamn på nära 1900 personer i husförhören för socknarna Dalby, Gräsmark, Fryksände, Norra Ny och Östmark.

Nedteckningarna var ett resultat av en systematisk kartläggning genom intervjuer och anteckningar. Exemplet nedan är från Norra Viggen (Vaissila) i husförhöret 1820-25 för Norra Ny. Vi ser till höger om personerna, de angivna släktnamnen Vaisinen och Räisäinen.

Figur 15. Gottlunds nedteckningar i husförhörslängden 1820-25 för Nordviggen i Nyskoga (dåtidens Norra Ny) socken.

Gottlunds Folkmängden på finnskogarne

Ett annat resultat av Gottlunds intervjuer och anteckningar från hans besök 1821 är dokumentet Folkmängden på finnskogarne från 1823. Dokumentet är en kladd till en av delarna i petitionen till den svenska riksdagen 1823. Folkmängden på Finnskogarne innehåller 2902 personer med finska släktnamn, av vilka 716 är norska. Exemplet nedan är hämtat från Ormberget (Kärmämäki) på Brandval Finnskog i dåtidens Grue socken.

Denna källa är särskilt betydelsefull för den norska sidan av Finnskogen då det där inte existerar några motsvarigheter till husförhören, med Gottlunds nedteckningar, som det gör för några av Värmlands socknar. En del av släktnamnen är förkortade av Gottlund. I regel skrev han namnet fullt ut t.ex. Valkoinen, men här skriver han Valkoin. Vi ser även släktnamnen Käiväräinen och Pentikäinen i exemplet.

Figur 16. Folkmängden på finnskogarne från 1823. Ormberget på Brandval Finnskog.

den petition som lämnades in till riksdagen 1823. De andra två delarna bestod av den ytterst viktiga och ovan nämnda Folkmängden på finnskogarne, samt den inlaga av mer politisk och organisatorisk karaktär som beskrev hur ett eventuellt självstyrande härad på Finnskogen skulle kunna se ut. Släktnamnsförteckningen var ett projekt som Gottlund fortsatte att utveckla under åren efter att petitionen hade fallit, och stod inte färdig förrän långt senare. Den kom att omarbetas ett flertal gånger och Gottlund ämnade själv att ge ut denna bland annat år 1866. Förteckningen innehåller en sammanställning av de släkter han kunde identifiera samt deras bosättningshistoria och eventuella utbredning på finnbygderna i mellersta Skandinavien. Gottlund anger också i fylliga marginaltexter, på vilka platser i Finland han funnit samma släktnamn.

186 Putkoinen. En Lars Michelson Putkoinen upptager byn Putkola (Slätten) å Nås Finnskog, ungefär för vid pass 200 år sedan. En Hindrik Larsson P. från Putkola i Nås, upptager Niipa

(Hästkullen) å Järna finnskog. En Anders Larsson P. från Norrige har fordom bott i det numera ödelagda stället Putkola nära byn Holland i Östmark. För det närvarande finnes denna slägt i byn Väkram å Järna Finnskog, i Sormula (Närsen) å Nås Finnskog, och i byn Holland å Östmarks Finnskog. Fernov kände icke denna slägt.

Figur 17. Gottlunds släktnamnsförteckning och släktnamnet Putkoinen.

Tidigare studier av skogsfinska släktnamn i Skandinavien

Den första större sammanställningen av släktnamnsbelägg gjordes av Erik Fernow, som i

sin beskrivning över Värmland på 1770-talet (1977), tog upp en namnlista på 114 olika

släktnamn. Huvuddelen av dessa verkar komma från läsningar av kameralt material, men

ett antal av dem är påtagligt förvanskade och svårtolkade. Gottlund hade tagit del av

Fernows belägg då han besökte Karlstad 1821. Gottlunds arkivmaterial och särskilt hans

släktnamnsförteckning har sedan varit viktiga källor för släktnamnslistor utförda av

Nordmann (1888) och Østberg (1978). I flera artiklar, ursprungligen publicerade i norsk

geografisk tidskrift på 1930-talet, utnyttjade Østberg också såväl kameralt material, särskilt

det norska finnemantalet, som vissa muntliga upplysningar. Richard Gothe (1930) har i en finskspråkig artikel lyft fram ett antal belägg på finska släktnamn från kameralt material.

Den värmländske hembygdsforskaren Olov Olovsson fick i början av 1930-talet stipendium för att genomföra en avskrift av Gottlunds dagbok från resan till Värmland och Solør 1821. Härigenom kom han att ta del av annat material i Gottlunds arkiv på SKS, och publicerade i en artikelserie i tidskriften Finnbygden under perioden 1962-1973 uppgifter om finska släktnamn i mellersta Sverige och Norge. Dessa sammanställdes senare i en faksimilutgåva som utgavs 1979. Olovsson utnyttjar här framförallt Gottlunds sammanställningar samt i viss mån material från kyrkoböcker och mantalslängder.

Lars-Olof Herou har i en artikelserie i Finnmarken förr och nu 1988-2004 beskrivit skogsfinska släktnamn i Bergslagen. Han har där beskrivit närmare 170 olika namn. Herou har utnyttjat olika typer av kameralt material t.ex. kyrkböcker och domböcker samt Gottlunds uppteckningar.

År 1970 reste Solør-Värmland Finnkulturförening en minnessten vid sjön Röjden på den norska sidan nära gränsen mot Sverige. Stenen omfattar 431 skogsfinska släktnamn som sägs ha hittats i Norge och Sverige. Uppgiftslämnare till namnen på stenen var Olov Olovsson, Richard Broberg och Sigurd Bograng. En genomgång av släkterna visar dock att några av dessa namn är feltolkningar och dubbelskrivningar av samma släkter.

Bevarade brev på Torsby Finnkulturcentrum visar också på de många normeringsproblem som minnesstensprojektet innebar.

Björk, Herou, Myhrvold och Persson har genomfört ett antal mikrostudier av släktnamn och skrivit ett antal person- eller lokalhistoriska artiklar i tidskrifterna Finnkultur, Finnmarken förr och nu samt Slækt & slekt (se också www.fennia.nu).

Erfarenheterna från sådana mikrostudier har varit väsentliga för analysen och utformningen av denna släktnamnsförteckning.

Genom Kari Tarkiainens arbeten om finnarnas historia i Sverige kom en del tidigare outnyttjat arkivmaterial att bli återupptäckt. Detta gäller särskilt Gottlunds material om folkmängden på finnskogarna. Delar av Gottlunds källmaterial har som nämnts utgivits under det senaste decenniet (Forsberg & Persson 2003 samt Myhrvold & Persson 2004).

Erfarenheterna från dessa arbeten har också varit viktiga för vårt arbete.

Språkutveckling, källor och släktnamn

De skogsfinska släktnamnen har under olika tider och på olika platser skrivits på olika sätt.

Utgångspunkten är en muntligt formad språktradition som sedan upptecknats av en skrivare. I Skandinavien är förutsättningarna oftast sådana att en icke finskspråkig skrivare har skrivit ner ett uttalat släktnamn. Det har i äldre tider inte funnits något formaliserat skriftspråk att utgå ifrån. Härigenom har släktnamnen varierat och ibland förvanskats i skrift. Detta förhållande gäller också i Finland på 1500- och 1600-tal. Olika namnvarianter kunde också uppkomma såväl medvetet som genom att skrivsätten inte hade konsoliderats (Paikkala 1988).

Det första finska skriftspråket utvecklades under 1500-talets första hälft av Mikael

Agricola bl.a. genom översättningen av nya testamentet, och byggde på västfinska och

västfinska. Intressant i vårt sammanhang är Carl Axel Gottlunds roll. Han intog en radikal position i dialektkriget, och förespråkade att man skulle skriva som man talade. Resultatet av processen blev dock att det nya finska standardskriftspråket blev en kompromiss mellan väst- och östfinska dialekter, och innebar att man fick en skriftspråklig språknormering (Rapola 1961). Först 1863 började finskan användas som myndighetsspråk, och 1892 blev finskan officiellt språk. Vad gäller släktnamnen har dessa i viss utsträckning blivit normaliserade över tid i Finland. Avvikande stavning inom samma släkt kan dock också använts medvetet. En annan förändring i Finland var som nämnts att ändelsen -inen i stor utsträckning omvandlades till -nen.

De skogsfinnar som kom till Skandinavien talade en savolaxisk, östfinsk dialekt.

Kännetecknade för denna är bl.a. att de långa vokalerna aa och ää istället genom en användning av diftonger uttalas som oa, eä, ua och iä. Dessa uttalsskillnader kan i flera fall noteras i vårt skrivna källmaterial. Gottlunds skrivprinciper innebär också att det finns tydliga savolaxiska dialektinslag i hans nedteckningar om skogsfinnarna. Ett exempel där den savolaxiska dialekten framträder både i det kamerala materialet och Gottlunds nedteckningar är släktnamnet Laaininen, som alltså motsvarar Gottlunds Luaaininen.

Släktnamnet Paalainen blir på motsvarande sätt Puaalainen eller Poalainen enligt Gottlund.

Några tydliga språkliga skillnader mellan finskan och de skandinaviska språken är värda att lyfta fram (Mägiste 1970). En skillnad mellan språken är de oaspirerade finska konsonanterna k, p och t som lätt uppfattas som g, b resp. d på svenska, jämför t.ex.

släktnamnet Porkka som oftast skrivs Bork, Bårck eller Burk.

Vokalers uttal skiljer sig också åt: t.ex. finska o uttalas som svenska å och finska u uttalas o . Detta innebär ofta inkonsekvens i stavningen. Ett exempel är belägget Kock, som kan tolkas som både Kukkoinen och Kokkoinen. Beläggen för Puupoinen (Poop), och Utriainen (Otter) visar samma förändring. I vissa fall är vokalerna a, o, e svåra att entydigt belägga i vårt källmaterial, vilket innebär att namnen inte blir möjliga att särskilja (se t.ex. Heilainen/Heiloinen samt Turpeinen/Turpoinen).

Hur väl man behärskade finskan i området har haft betydelse för hur och om namnen nedtecknades. Det finska språket kom att förändras i de olika finnbygderna, och genom assimilation försvenskas/förnorskas språket för att så småningom försvinna. Denna process gick olika snabbt i olika områden. Medan delar av Närkes och Sörmlands finnar var försvenskade redan på 1700-talet, så fanns språket kvar som vardagsspråk ännu under 1900-talet i områden som Nyskoga, Södra Finnskoga, Östmark och Grue Finnskog i Värmland/Solør. Mägiste har beskrivit hur värmlandsfinskan förändrades genom den försvenskningsprocess som pågick i olika hastighet i olika områden (Mägiste 1970). Dessa förändringar har stor betydelse vid tolkning av finska ortnamn idag, men har mindre betydelse i vårt fall.

Det är dock väsentligt att undersöka hur språkets status var i de olika finnbygderna när

Gottlund kom dit 1817 och 1821. Om finskans ställning var svag har sannolikt också

bruket av släktnamn påverkats. Som vi tidigare noterat menar vi att Gottlunds

nedteckningar har hög kvalité (jämför också Herou 2001). Det finns dock indicier som pekar mot att det fanns större variation av släktnamnen inom det skogsfinska området än Gottlund visar. Några in blanco fullmakter till Gottlund 1822, från finska bönder på den norska Finnskogen visar till exempel på stor variation i släktnamnen. Fullmakterna är bevarade i Finska litteratursällskapets Gottlundiana-arkiv och namnformerna är med i våra översikter. I brev från kontaktpersoner på Finnskogen till Gottlund finns också olika namnformer (Furuberg 1995). I dessa listor står namnen i en muntlig form och är nedskrivna av Pekka Karvainen och Paavo Räisäinen. Men när vi läser de muntliga formerna har inte vi den möjligheten som Gottlund hade att ställa flera frågor för att få tydligare uttal eller prata med andra med samma släktnamn. Ovanstående förhållande lyfter fram Gottlunds normerande roll i sammanhanget. Det kan vara så att det i delar av Finnskogsområdet har varit vanligt att använda kortformer av släktnamn. Detta kan gälla t.ex. Kirnu - Kirnuinen. Som tidigare diskuterats har variationer i skrivsätt också varit vanligt förekommande i äldre nedteckningar av släktnamn.

Gottlund har upptecknat ett antal släktnamn i Värmland/Solør som inte är kända från Finland. De flesta av dessa är nytillkomna släktnamn, t.ex. där en släktgren av någon anledning fått ett nytt namn som t.ex. Juuselainen och Konkari, vilka är grenar av släkten Hämäläinen. För huvuddelen av namnen visar detta på en pågående tradition av att forma nya släktnamn som fortgick också i Skandinavien. Från dagboksanteckningarna kan vi identifiera enstaka exempel, där Gottlund på begäran skapar nya namn, som fallet med den i svenskbygden födde Kristoffer Ruohtalainen visar (Gottlund 1986, 344). I den östfinska traditionen var det vanligt att släktnamnet på den första bebyggaren av en gård gavs till gården, och behölls också om en annan släkt än upptagaren tog över gården. I denna släktnamnsförteckning har vi dock utelämnat ortnamnen. Detta har gjorts såväl av utrymmesskäl som att en tolkning av ortnamn medför andra normeringsproblem. För ortnamn är det idag vanligt att nyttja lokalt uttal som grund för stavning, medan vi här delvis har utnyttjat riksfinsk normering. Släktnamn tolkade enbart från ortnamn i Gottlund som t.ex. Lievoinen och Kammoinen finns alltså inte med i släktnamnsförteckningen.

När det gäller i Skandinavien nytillkomna släkter som namngetts utifrån orts- eller gårdsnamn, som Mägiste (1970) diskuterar, är det svårare att värdera namnens ålder och tillkomsthistoria, inklusive Gottlunds eventuella aktiva roll. Att ta släktnamnet efter gårdens namn är något som hela tiden förekommit historiskt. Några av de nya namnen är sannolikt också till- eller öknamn, och inte släktnamn i definitionsmässig form. Paikkala (1995) definierar ett släktnamn, som ett tillnamn som brukats i minst tre generationer. Om vi har att göra med ett tillnamn eller ett i Skandinavien format släktnamn är i vissa fall svårt att bedöma med utgångspunkt i Gottlunds material eftersom vi saknar tidsdjup.

Vissa namn som Gottlund tagit upp i Folkmängden på finnskogarne, men inte i sin släktnamnsförteckning, har vi valt att betrakta som tillnamn. Dessa namn (t.ex. Filleri, Lutuinen, Näperöinen, Paavilainen och Paavoinen) är därför inte med i förteckningen.

Fördjupad person- och släktforskning kan antagligen ge ytterligare svar på denna

namngrupp. Vi har valt att markera nytillkomna släktnamn i Skandinavien med asterisk i

datamaterialet.

mödrar använde moderns släktnamn. Om man inte längre kände till faderns släktnamn eller ville framställa sig i mera positiv dager kan i några exempel kända och berömda familjehjältar ha lyfts fram. Brevmaterialet till Gottlund visar att skogsfinnarnas släktnamnstradition i Solør/Värmland var under förändring på 1800-talet, och höll på att försvinna i slutet av 1800-talet (Furuberg 1995). I Norge ersattes det oftast av att gårdsnamnet tog rollen som släktnamn, medan formen i Sverige blev att patronymikon övergick i släktnamn. Olov Olovssons vision om att revitalisera släktnamnsbruket har inte blivit verklighet, däremot har namnens status blivit påtaglig inom släktforskningen.

Släktnamnsförteckningen - en potential för fortsatt forskning

Syftet med denna publikation är att sammanställa beläggen för de skogsfinska släktnamnen i Skandinavien. Detta ger möjlighet att identifiera vilka som var skogsfinnar och var de bosatte sig. Sådana grundläggande kunskaper är självklart viktiga baskunskaper för att studera den skogsfinska migrationen och kolonisationen i Skandinavien. Genom att undersöka släkters förekomster i olika områden kan vi följa olika gruppers flyttningsvägar och ibland följa individer och belysa bredare flyttningsmönster. Detta perspektiv har med framgång använts inom den finska forskningen. För en säker komparation av skogsfinnar i Skandinavien med finnar i Finland behöver emellertid ofta släkternas flyttningar följas mera i detalj.

I de olika finnbygdsområdena kan finnar med släktnamn i många fall genom bakåtgripande släktutredningar med utgångspunkt i Gottlunds uppgifter ge insikter i vilka skogsfinnarna på 1600-talet var. I Skandinavien behöver vi veta mera om olika regionala särdrag, t.ex. vad gäller de tidiga kolonisationsområdena i Karlskoga och Sörmland.

Utveckling av regionala databaser i kombination med släktutredningar är viktiga fortsatta instrument för att nå bättre kunskap om skogsfinnarna. Det är också viktigt att utveckla en mera tydlig metodologi för att studera migrationen. Saloheimo (t.ex. 1993 och 2009) har gjort försök till sammanlänkningar mellan Finland och Skandinavien med blandat resultat.

Här visar erfarenheter från vårt arbete att det är nödvändigt att utveckla ett mera systematiskt tillvägagångssätt i framtida forskning.

Ett viktigt forskningsområde där kunskapen om skogsfinnarnas släktnamn är väsentlig är studier över skogsfinnarnas sociala organisation. I vilken mån fanns det t.ex.

storfamiljsinstitutioner? Vilka samarbetsformer och sociala nätverk kan vi spåra? Hur var de s.k. lösfinnarnas situation under migrationsskedet? Här kan ytterligare undersökningar som kombinerar mikrostudier med bredare översikter ge nya insikter.

Ytterligare forskning behövs också om bruket av finska släktnamn i Skandinavien.

Frågor kring hur länge dessa användes blir viktiga för förståelsen av en finsk identitet. I

relationen mellan majoritetskulturen och den skogsfinska minoriteten har vi en situation

där skriftliga källor ställs mot ett skogsfinskt vardagsliv som vi känner i begränsad

utsträckning. Viktigt är här att vårt kamerala material och Gottlunds arbeten visar på en stor stabilitet i huvuddelen av de skogsfinska släktnamnen. Stabiliteten i bruket av släktnamn har i många fall diskuterats inom den finska forskningen. Samtidigt kan vi från Gottlunds belägg studera nybildningen av skogsfinska släktnamn i Skandinavien.

Gränserna mellan släkt- och tillnamn är inte alltid självklara här.

Frågor kring språkliga förändringar och normering behöver belysas ytterligare. Här finns en potential för en tydligare komparation mellan svensk och finsk situation, hur har t.ex. konsolideringen av ortografin skett i de olika områdena? Språkforskning behövs också för att t.ex. närmare undersöka relationerna mellan den savolaxiska dialekten och den värmlandsfinska. En mera komplett etymologisering av namnen i databasen kan också förbättra kvaliteten på materialet.

I släktnamnsförteckningen har vi valt att inte närmare behandla ortnamnen som källa för skogsfinska släktnamn. Här finns viktiga uppgifter för fortsatt arbete. Skogsfinnarnas namnsättning på mikronivå i landskapet ger ju i många fall viktiga upplysningar om vilka som först brukade områden och etablerade gårdar.

Referenser

Bladh, Gabriel (1995), Finnskogens landskap och människor under fyra sekler – en studie av samhälle och natur i förändring. Göteborg.

Bladh, Gabriel (2000), ”Savolaxare i rörelse på bägge sidor Bottenviken”. Ymer, årg. 120, 24–40.

Bladh, Gabriel (2002a), ”Forskning om skogsfinnar och finnskogar i Skandinavien”. I Engen, T.O. (red.): Kulturell identitet og regional utveckling. Rapport fra en forskningskonferanse.

Høgskolen i Hedmark. Rapport nr 8 - 2002. Hamar, 68–90.

Bladh, Gabriel (2002b), ”Kulturella förändringsprocesser på Finnskogen”. I Engen, T.O.

(red.): Kulturell identitet og regional utveckling. Rapport fra en forskningskonferanse. Høgskolen i Hedmark. Rapport nr 8 - 2002. Hamar, 176-186.

Bladh, Gabriel & Olausson, Peter (2004), ”Vandrat hit som andra finnar att söka sin föda”. Om en rannsakningslängd över inhysesfolket i Fryksdalen 1674. Karlstad University Studies 2004:38. Karlstad.

Bladh, Gabriel & Wedin, Maud (2005), “Att på willmarken torpestellen optaga” – Skogsfinsk migration till Sverige på 1500- och 1600-talen. I Bladh, G & Kuvaja, C (2005) (red.): Människor, samhällen och idéer i Sverige och Finland 1500-1900. Svenska Litteratursällskapet i Finland, Helsingfors.

Broberg, Richard (1988), Finsk invandring till mellersta Sverige. Skrifter utgivna av Föreningen för Värmlandslitteratur 7. Karlstad.

Fernow, Erik (1977), Beskrivning över Värmland. Karlstad. Ny utgåva av Arvid Ernvik, originalet utgavs 1773-1779.

Forsberg, Anna & Persson, Niclas (2003), Carl Axel Gottlunds förteckning över familjenamnen

på de svenska och norska finnskogarna. En dokumentation 1817-1823. Gävle.

Furuberg, Pål (2008), Finske bønder i Grue, Brandval og Vinger i mars 1822. Finnkultur 32:3, 30-33.

Gebhard, Hannes (1889), Savonlinnan läänin oloista vuoteen 1571. Helsinki.

Gothe, Richard (1930), Ruotsin metsäsuomalaisten sukunimistöstä 1600-luvulla. Virittäjä 34, 419-426.

Gottlund, Carl Axel (1984), Dagbok öfver dess resor på Finnskogarne i Dalarne, Helsingland, Vestmanland och Vermland år 1817. Dalarnas museum. Falun.

Gottlund, Carl Axel (1986), Dagbok över mina vandringar på Wermelands och Solørs finnskogar 1821. Gruetunet museum. Kirkenær.

Herou, Lars-Olof (2001), Släktnamnen. I Wedin, Maud (red.): Det skogsfinska kulturarvet.

FINNSAM. Falun, 150-155.

Mikkonen, Pirjo & Paikkala, Sirkka (2000), Sukunimet. Helsinki.

Myhrvold, Jan & Persson, Niclas (2004), C. A. Gottlunds “Folkmängden på finnskogarne” fra 1823. Høgskolen i Hedmark. Oppdragsrapport nr. 3-2004. Elverum.

Mägiste, Julius (1966-70), Värmlandsfinska ortnamn. Helsingfors.

Nordmann, Petrus (1888), Finnarne i mellersta Sverige. Helsingfors.

Olovsson, Olov (1979), Finska släktnamn i mellersta Sverige och Norge. Torsby.

Opsahl, Erik & Winge, Harald (utgivare) (1990), Finnemanntallet 1686, utgiven genom Norsk Historisk Kjeldeskrift-institutt för Kjeldeskriftsfondet. Oslo.

Paikkala, Sirkka (1988), ”Finnische Familiennamen auf -(i)nen”. Studia Anthroponymica Scandinavica 1988:6. Tidskrift för nordisk personnamnsforskning, 22-67.

Paikkala, Sirkka (1995), ”Från olika namnsystem till ett enhetligt släktnamnssystem i Finland”. I Kruken, Kristoffer (red.): Slektsnamn i Norden. Rapport frå NORNAs tjueførste symposium i Oslo 17.-29.september 1992. NORNA-förlaget. Uppsala, 107- 127.

Pirinen, Kauko (1983), Rajamaakunta asutusliikkeen aikakautena 1534–1617. Savon historia II:1. Kuopio.

Rapola, Martti (1961), Johdatus Suomen murteisiin. Helsinki.

Rühs, Friedrich (1827) [1813], Finland och dess invånare. Stockholm. Första utgåvan 1813, utökad och omarbetad 1827.

Saloheimo, Veijo (1993), Itäsuomalaista liikkuvuutta 1600-luvulla. Skrifter utgivna av Genealogiska samfundet i Finland. nr. 46. Helsinki.

Soininen, Arvo M. (1961), Pohjois-Savon asuttaminen keski- ja uuden ajan vaihteessa.

Historiallisia tutkimuksia 58. Helsinki.

Talve, Ilmar (1986), ”Skogsfinnarna och Finlands folkkultur”. I Huovinen, Sulo (red):

Värmlandsfinnar, Om finnskogens historia och kultur. Kulturfonden för Sverige och Finland, 65-80.

Tarkiainen, Kari (1990), Finnarnas historia i Sverige 1. Nordiska museets handlingar 109.

Stockholm.

Tarkiainen, Kari (1993), Finnarnas historia i Sverige 2. Finska historiska samfundet, Helsingfors.

Wedin, Maud (red.) (2001), Det skogsfinska kulturarvet. FINNSAM. Falun.

Wedin, Maud (2004), Skandinavian Metsäsuomalaiset. Falun.

Wedin, Maud (red.) (2006), Segerstedts samling – Skogsfinnarna i Skandinavien. FINNSAM.

Falun.

Wedin, Maud (2007), Den skogsfinska kolonisationen i Norrland. Falun.

Østberg, Kristian (1978), Finnskogene. Ny utgåva. Grue. Först utgivet som artikelserie i Norsk geografisk tidskrift 1933-1937.

Tidskrifter

Finnkultur. Medlemsblad för Solør-Värmland Finnkulturförening. 1977-.

Finnmarken förr och nu. Utgiven av Lars-Olof Herou och Lars Holmdahl. Ludvika, 1988-.

Slækt & Slekt. Medlemsblad för Solør Slektshistorielag. Kirkenær, 1988-.

Internet

Forum för skogsfinsk genealogi, migration och kolonisation: http://www.fennia.nu 20091120.

Befolkningsregistercentralens namntjänst:

http://verkkopalvelut.vrk.fi/Nimipalvelu/default.asp?L=2 20091120.

denna tidpunkt har framförallt belägg som ökar variationen i förteckningen av släktnamns- former samt namnens geografiska spridning tagits med. Belägg på redan kända och i materialet välrepresenterade släkter har dock inte alltid tagits med. En annan tyngdpunkt är Gottlunds olika material. Beläggen från Gottlunds dagböcker avser enskilda namngivna personer, medan belägg från Folkmängden på finnskogarne har införts endast på gårdsnivå.

Belägg kopplade till ortnamn har som nämnts inte tagits med i denna version. Vad gäller namnnormering har vi generellt använt norska på norsk sida och svenska på svensk sida.

Släktnamnsförteckningens kolumner

Förteckningens tabeller är systematiskt gjorda med överskrift i varje kolumn.

Ordningsföljden och innehållet förklaras nedan.

Kolumner (följer i släktnamnsförteckningen i ordning från vänster)

a första år. Första år släktnamnsbelägget är nämnt enligt källan.

b sista år: införs vid första belägget för en ny individ för att göra det möjligt att följa samma person med olika släktnamnsformer eller om personen flyttar (och kan identifieras). Denna kolumn är till viss del en tolkning och kan i sammanhang där t.ex. far och son har samma förnamn vara tveksam.

c finskt släktnamn: vår tolkning av namnet. Se mer om detta nedan. Släkter som sannolikt uppstått i Sverige eller Norge markeras med asterisk, t.ex. Juuselainen*.

d förnamn. Namnet är normerat utifrån nutidens former och skrivsätt. I Norge används på samma sätt norsk normering. Vid varierande namnformer som Göran och Örjan används det namn som används i majoriten av fallen för den specifika personen.

e efternamn. Namnet är normerat till respektive lands skrivsätt.

f släktnamnsbelägg. Skrivet enligt originalbelägget.

g ort. Den ort som står i källan. Formen är normerad utifrån nutidens former och skrivsätt.

h nuvarande socken. Formen är normerad. I Norge har de inarbetade geografiska områderna Brandval, Grue, Hof, Våler och Åsnes Finnskog använts eftersom de identifierar orten tydligast.

i län/land. Förkortad med svenska länskoder, No för Norge och US för USA (Delaware) (se förkortningslista).

j arkivkälla. Förkortningar av arkivets namn och källtyp används. Se översikt nedan.

k specifikation av källa. Förkortad enligt översikt nedan. Årtal skrivs med tre siffror utan årtusende av hänsyn till plats. 1689 skrivs exempelvis som 689. I vissa fall används bara två siffror av utrymmesskäl.

l andrahandskälla. Om släktnamnsbelägget inte är läst i original av projektdeltagarna noteras andrahandskällan här. Se översikt nedan.

m not nummer. Slutnoterna följer direkt efter databasen.

Grundregeln har varit att varje belägg med samma släktnamnsform, samma namn, samma ort och samma källtyp förs samman till en rad för varje individ. Då huvudsyftet med denna lista är att få fram släktnamnsbeläggen, så har detta styrt sammanställningen. För det första visas olika former av släktnamnsbelägg (kolumn ”f”), för det andra släktnamns- belägget på olika platser (kolumn ”g”), samt i viss mån för det tredje, släktnamnsbelägget redovisat i olika typer av källor (kolumn ”f”). Om inte grundregeln är uppfylld skrivs varje nytt belägg ut.

Tolkningen gjord i kolumn ”c” är baserad på normeringen enligt Sukunimet respektive C.A. Gottlund. Däremot har vi inte tagit in normeringen i Sukunimet där suffixet -inen ändrats till -nen. Exempelvis skriver vi Lehmoinen där man i dagens finska skriver Lehmonen.

Sukunimet behandlar bara namn med minst 100 förekomster. Finska befolkningsregister- centralens namntjänst på internet har gett möjlighet till att återfinna mindre frekventa namn. Namn kan ha existerat både i Finland och i de skandinaviska finnbygderna utan att det finns spår efter dem i dag. Ett exempel på släktnamn där det har varit diskussion om namnform och vi har avvikit från Sukunimet, är Liitiäinen där vi övervägt att tolka beläggen som Lytikkäinen. Historiska varianter kan ha blivit normerade så i Finland. Men beläggen är entydiga och även Gottlunds registreringar tyder på att den skandinaviska använda varianten av namnet var Liitiäinen. Motsvarande problematik fann vi vid tolkningen av Haljainen där man i Finland möjligen normerat namnformen till Haljakkainen. Liknande sammansatta och komplexa släktnamnstolkningar har vi mycket kortfattat beskrivit i noter i släktnamnsförteckningen.

En viktig källa för släktnamnsbeläggen är som tidigare diskuterats arbeten utförda av C. A.

Gottlund i början av 1800-talet. Belägg från levande personer från 1817-21 är registrerade

med exakt årtal. Belägg som blev överlämnade som sägner eller muntliga traditioner är

noterade som 1600-t eller 1700-t. Är upplysningen att NN upptog torpet och torpet är

upptaget på 1600-tal, har 1600-t eller 1700-t använts utifrån vår kunskap om när torpet är

upptaget.

FRA Finska riksarkivet GHR Göta hovrätts arkiv

GLA Göteborg landsarkiv HLA Härnösand landsarkiv HTC records Holy Trinity Church records, USA KrA Krigsarkivet

LMA Lantmäteriverkets arkiv NMA Nordiska muséets arkiv

NRA Norska riksarkivet SA Stattholderarkivet SAH Statsarkivet i Hamar

SAK Statsarkivet i Kongsberg SAO Statsarkivet i Oslo SHR Svea hovrätts arkiv

SKS Suomen kirjalisuuden seura. (Finska litteratursällskapets arkiv).

SOFI Språk och folkminnesinstitutet SRA Svenska riksarkivet ULA Uppsala landsarkiv

UUB Uppsala universitetsbibliotek VA Värmlandsarkiv

VALA Vadstena landsarkiv

Riksarkivet Stockholm, SRA

BK Bergskollegii LH Landskapshandlingar LR Länsräkenskaper Rreg Riksregistraturen

Riksarkivet Oslo, NRA

DK Danske kanselli FR Fogderegnskaper KG1 Kommanderende general 1 LR Lensregnskaper

SA Stattholderarkivet

Riksarkivet Helsingfors, FRA

SHS Suomen historialaisen seura (Finska Historiska Samfundets arkiv).

Landsarkiven, Statsarkivene

AS Akershus stiftsamt

BMÄ Bergsmästarämbetet

HR Häradsrätt

HSS Hedemarken sorenskriverembete KB Kyrkbok, Kirkebok

KLA Kopparberg läns arkiv

NRSS Nedre Romerike sorenskriverembete NTL Nedre tingslag

SØSS Solør og Østerdalen sorenskriverembete TL Tingslag

Uddeh br.ark Uddeholms bruksarkiv

Speciella källor

finnemtl 686 Finnemanntallet 1686

fullmakt 822 Skriftlig fullmakt till Gottlund 1822 Gottlund VII:9:8 Gottlunds personnamnsförteckning Gottlund VII:9:9 Gottlunds "Folkmängden på Finnskogarna"

inh.rans. Inhysesrannsakningen 1674 sfmtl Svenske- og finnemanntall 1700

svensker i Ullensaker Liste over svenske innbyggere i Norge 1734

I landskapshandlingar

avk.längd Avkortningslängd bl Boskapslängd geom avmätn Geometrisk avmätning

jb Jordebok kl Kvarntullslängd

mtl Mantalslängd, manntallsliste

neds. brev Nedsättningsbrev

sak Saköreslängd til Tiondelängd Äl Älvsborgs lösen 1613-1619

I länsräkenskaperna

avk.längd Avkortningslängd bevilln Bevillning till fredshjälpen

bl Boskapslängd jb Jordebok kontrib Kontributionslängd lagml Lagmanslängd

mtl Mantalslängd, manntallsliste

mtlbefr. Mantalbefriade sak Saköreslängd specif över hemman Specification över hemman

ti Tiendeskatteliste til Tiondelängd

I rättsarkiv (Tingsrätt, häradsrätt, hovrätt och sorenskriveri)

bou Bouppteckning

bagsverksl Dagsverkslängd

pb Pantebok rans Rannsakning renov småprot Renoverade småprotokoll

s Sommarting sp Skifteprotokoll tb Tingbok v Vårting

I kyrkoarkiv

db Död- eller begravningsbok

fattl Fattiglängd fb Födelse- eller dopbok

hfl Husförhörslängd intr Introduserte, protokoll över kyrktagna kvinnor efter födelse

kb Kyrkbok, kirkebok

kom Kommunion, nattverd

kyrä Kyrkoräkenskaper lysn Lysningsprotokoll publ abs Publique absolusjon, offentlig skriftemål

sock Sockenstämmoprotokoll vb Vigselbok

vinpl Vinpenningslängd

I krigsarkivet

rekr Rekryteringslängd ro Roterings- och utskrivningslängd

rr Rullor utskrl Utskrivningslängd

I bergs- och bruksarkiv

bjb Bergsjordebok

ver Verifikationer

Andrahandskällor

A Almqvist, Gunnar (1987-2005), Fryksdals härads domböcker vol. 1- vol 4.

Almqvist, Gunnar (1987), Sammandrag av Fryksdals härads domböcker 1602-1700, Östra Ämterviks hembygdsförening och Värmlands museum.

Almqvist, Gunnar (1993), Sammandrag av Fryksdals härads domböcker 1701-1725, Eget förlag.

Almqvist, Gunnar (1998), Sammandrag av Fryksdals härads domböcker 1726-1740, Östra Emterviks hembygdsförening.

Almqvist, Gunnar, Sammandrag av Fryksdals härads domböcker1740-1745, Östra Ämterviks hembygdsförening.

Ax1 Axelsson, Maximilian (1852), Vandring i Wermlands elfdal och finnskogar. Stockholm.

Ax2 Axelsson, Maximilian (1855), Vesterdalarne – Dess natur, folklif och fornminnen.

Stockholm.

B Broberg, Richard, arkivavskrifter på Torsby Finnkulturcentrum.

C1 Craig, Peter S. (1996), New Sweden Settlers 1638-1664. Swedish American Genealogist.

C2 Craig, Peter S. (1999), New Sweden Settlers 1638-1664. Swedish American Genealogist.

Fernow Fernow, Erik (1977), Beskrivning över Värmland. Karlstad. Ny utgåva av Arvid Ernvik, originalet utgavs 1773-1779.

FFoN Finnmarken Förr och Nu.

Fk Finnkultur. Tidskrift för Solør-Värmland Finnkulturförening.

Fm Finnemanntallet 1686, utgiven genom Norsk Historisk Kjeldeskrift-institutt för Kjeldeskriftsfondet 1990. Oslo.

Gtl1 Gottlund, Carl Axel (1984), Dagbok öfver dess resor på Finnskogarne i Dalarne, Helsingland, Vestmanland och Vermland år 1817. Dalarnas museum. Falun.

Gtl2 Gottlund, Carl Axel (1986), Dagbok över mina vandringar på Wermelands och Solørs finnskogar 1821. Gruetunet museum, Kirkenær.

Gtl3 Forsberg, Anna & Persson, Niclas (2003), Carl Axel Gottlunds förteckning över familjenamnen på de svenska och norska finnskogarna. En dokumentation 1817-1823. Gävle.

Gtl4 Myhrvold, Jan & Persson, Niclas (2004), C. A. Gottlunds “Folkmängden på finnskogarne” fra 1823. Elverum.

Inh.rans Bladh, Gabriel & Olausson, Peter (2004), ”Vandrat hit som andra finnar att söka sin föda”. Om en rannsakningslängd över inhysesfolket i Fryksdalen 1674. Karlstad University Studies 2004:38. Karlstad.

Hj Hjärne, Urban (1762), En kort beskrifning av min Resa från Stockholm upp genom Upland, Gestrike och Helsingeland, till Herjedalen, Norrige och Jemtland, dädan till Medelpad och Ångermanland, sedan genom Helsingeland samma vägen hem.

Gjörwells ”Nya Svenska biblioteket”. XVI. Uppsala.

Hurdal bb Tveter, Olaf (1958), Hurdal bygdebok. Hurdal.

LB Lars Bäckvalls "Älvdalsarkiv". Nordiska museets arkiv.

Nordm Nordmann, Petrus (1888), Finnarne i mellersta Sverige. Helsingfors.

RG48 Gothe, Richard (1948), Finnkolonisationen inom Ångermanland, Södra Lappmarken och Jämtland. Stockholm.

S Wedin, Maud (red.) (2006), Segerstedts samling – Skogsfinnarna i Skandinavien.

FINNSAM. Falun.

Smith Smith, Axel, ”Beskrivelse over Trysild Præstegjeld i aaret 1784”, Trysil.

Ø Østberg, Kristian (1978), Finnskogene. Ny utgåva. Grue. Först utgivet som

artikelserie i Norsk geografisk tidskrift 1933-1937.

L lilla St stora N norra V västra S södra Ö östra

Län

AB Stockholms stad och län

AC Västerbottens län

BD Norrbottens län

C Uppsala län

D Södermanslands län

E Östergötlands län

P Älvsborgs län

R Skaraborgs län

S Värmlands län

T Örebro län

U Västmanlands län

W Kopparbergs län

X Gävleborgs län

Y Västernorrlands län

Z Jämtlands län

No Norge

US USA