Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
This work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. This means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-pro- cess correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to determine what is correct.
0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30
CM0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12
INCHTIDSKRIFT FOR HEMMET,
TILLEGNAD
DEN SVENSKA Ö YINNAN.
SJETTE ÅRGÅNGEN.
Tredje häftet.
xv.
XVI.
XVII.
XVIII.
XIX.
XX.
XXI.
XXII.
XXIII.
XXIV.
Innehåll:
pag.
Vår Lektyr. Representativa Skrifter på Skönlitteraturens område (Hypatia af Ch. King sie;/. Den siste Athenaren af V. Rydberg). I. af Emund Gammal (insändt) . . . . 129.
Hypothescr rörande den ursprungliga daningen af vårt
Solsystem af L — d 142.
Uppmaning till Sveriges Qvinnor at t till födoämne använd a Skandinaviens ätliga Svampar af — — l. (insändt) . . . 146.
Nordisk folkmusik, poem 148.
Litet Romantik från Madeira af — ra 151.
Några tidsbilder från 17:de århundradet. I. En afton på
Widtsköfle af Esseide 162.
Något om våra skolor och Skollärarinnor af L — d. . . . 180.
Nytt på vår Bokhylla. (Den Christliga Familjen af Pressense', Europeiska staternas historia af Bäckström, ni. fl.) af Reader. 183.
Sårades Vård i Fält, Berättelse af S. Sköldberg — af
L — d 190.
Vår Portfölj 191.
«
U P S A L A.
Esaias Edquist.
1 8 6 4 .
Obs. o mslagets trenne sista si dor. &
1 2 9
XV. — VÅR LEKTYR.
REPRESENTATIV A SKRIFTER PÅ SKÖNLITTERATURENS OMRÅDE *).
Hypatia af Ch. Kingsley. Den siste Athenaren af V. Rydberg.
1.
Den snillrike men skeptiske skriftställaren Emerson har, som bekant, utgifvit ett arbete, kalladt "Representative men", i hvilket han tecknar de utmärktaste personligheter, som den menskliga kultur-historien har att förete inom vissa grenar af sin utveckling. Så skildrar han t. ex. Plato såsom filo
sofernas filosof, Shakespeare såsom den förnämste representan
ten för skaldekonsten, Napoleon såsom verldens man (the man of the world) o. s. v. Sammalunda skulle man, om ock i inskränktare mening, kunna kalla sådana litterära arbeten re
presentativa, som bäst och klarast uttala de idéer, hvilka, under en viss tidsålder, röra sig inom och lifva samhäl let. Den europeiska bildningen är, särdeles i de protestantiska länderna, så likartad, att man stundom näs tan samtidigt inom olika natio
ner får se författare uppstå, hvilka med förvånande överens
stämmelse gifva form och lif åt de dunkla meningarne; detta gäller isynnerhet om de riktningar inom tankeverlden, som äro mest allmänna och mest gripa in i folkens inre lif. Så synes förhållandet hafva varit med de båda arbeten, jag här ofvan sammanställt. Eller måhända liar den svenske författaren fun
nit den engelske så lockande till efterföljd, ansett den form denne valt så passande att deri kläda sina egna åsigter och om- bildningssträfvanden, att han derigenom frestats till en efter- bildning i stället för ett originalarbete. Vare härmed huru som helst, ett är dock visst: att nutidens religiösa och spe- culativa frågor eldat båda de nämnde författarne, och att de i dessa hänseenden genom sina skildringar sökt inverka på sam
tiden. Jemförelsen mellan de båda skriftställarne skulle kunna drifvas ännu längre, men jag uppskjuter för tillfället härmed och föredrager att i första rummet framställa de frågor, som de gemensamt valt till ämne för sin behandling, samt sedan det olika sätt, hvarpå de dervid gått till väga.
*) Insändt.
9
130
Kyrkans sjelftagna rätt att med våld söka utsprida och befästa religiösa meningar, hennes ofördragsamhet mot olika tänkande, hennes fordringar på en blind auktoritets- tro, samt slutligen den af henne anbefallda asketismen i alla dess uppenbarelser — se der de frågor, kring hvilka b åda för- fattarne hufvudsakligast röra sig, och mot hvilka de draga fejd med samma nit. Striden mot dessa kyrkans fordringar fir ingen nyhet. Tvärtom! Den daterar sig från d et ögonblick, då menskliga samhället första gången vaknade till fullt sjelf- medvetande. De väldigaste kämpar, hvilka i denna strid upp- trftdt på den europeiska civilisationens skådebana, verkade un
der reformationens tidehvarf. Före denna tid glödde dock re
dan motståndets eld under askan af kättarebålen. Reformatio
nens hjeltar skaffade elden luft och sedan dess har han flam
mat med mer eller mindre klarhet och förstört den en a tomma lärobyggnaden efter den andra. Stundom har denna l åga, blan
dad med orena elementer, flammat upp och blifvit en vådeld, som förintat menniskors jordiska lycka och kommit deras hopp på odödligheten att vackla. Hvarje tidsålder har haft si tt sätt att föra striden, sitt mål för densamma. Sällan, kanske al
drig tillförene, hafva kampens föremål och ändamål varit så klart fattade, så allmänt afhandlade, som under vårtid. Och dock röjer sig hos kämparne en djup olikhet i uppfattningen af dessa föremål. Äfven på detta stridsfält uppträda de grå och de röda, och, emellan dessa bestämda färger, en mängd olika skiftningar. De båda arbeten, som här företagits till granskning, skildrar den stämning, som råder i olika delar af de kyrkligt liberales läger, men visa äfven att grundåsigterna äro gemensamma.
Dessa uttalas klart och väl i sista raderna af Victor Ryd
bergs arbete. "En ny dag har kommit. Antiken och krist en
domen genomtränga hvarandra. — Deras sanningar förmälas till ett harmoniskt helt, och den sak, för hvilken den siste Athe
naren stred förtviflans strid, den politiska, religiösa och ve
tenskapliga frihetens sak, kämpar ännu, men icke mer förtvif- ladt utan med segervisshet".
Till uppnåendet af detta mål beträda dock de författare, hvarom här är fråga, långt skiljda banor. Kingsley söker hufvudsakligen vinna detsamma genom den enskildes förädling och mognad för frihetens mottagande. Rydberg håller sig mer
1 3 1
till ytan och vill vinna samma mål genom yttre hinders bort
skaffande. Den ena sträfvar att ombilda den enskilda och der- igenom samhället: den andre sysselsätter sig nästan uteslu
tande med detta senare. Men vi vilja att börja med h ålla oss till likheterna, för att sedermera vända oss tili de skiljaktighe- ter, båda arbetena förete.
Den inre överensstämmelsen har i båda romanerna fram
kallat många yttre likheter. Så hafva t. ex. författarne för sina skildringar valt slutet af 4:de och. början af 5:te århun
dradet, emedan brytningstiden mellan hedendom och kristendom, mellan den grekiskt-filosofiska verldsaskådningen och den kristna, erbjudit dem många jemförelsepunkter med vår nuvarande civi
lisation. Under det rationalistiska tidskifte, som föregick det närvarande seklet , firade den hedniska verldsaskådningen en se
ger, hvars följder nödvändigt måste jaga menniskorna tillbaka inom området för den kristna. Samma filosofi, som undergräfde och störtade de gamla hedniska religionerna, fortfar ännu att bekriga äfven den kristna. Slutet af 4:de och början af 5:te seklet erbjuda alltså just de ämnen, livilka voro författarne behöfliga för deras skildringar af nutidens förhållanden.
Afven till valet af rum sträcker sig den yttre likhet, hvarpå jag redan antydt, och hvilken hvilar på den inre. Kingsley har utsett Alexandria, Victor Rydberg Athen, och som båda dessa städer vid denna tid voro brännpunkter för den antika bildningen, äro de sålunda passande skådebanor för den and
liga strid, som skildras.
För öfrigt vill det nästan synas som hade Victor Ryd
berg lånat åtskilliga bland sina personer och situationer från Hypatia. Sålunda erinrar proconsuln i Athen starkt om den i Alexandria; Petros är en skildring i svart af Kyrillos;
den filosofiska familjen återfinnes i båda böckerna, fast Vic
tor Rydberg låter fadrer., Kingsley deremot dottren spela hnfvudrolen. Både Hypatia och Hermione lifvas af samma filosofiskt-mystiska svärmeri, dock tycks den svenske författaren för detsamma, liksom för den antika verldsåskådningen i all
mänhet, känna en varmare sympathi än den engelske. Såväl upploppet som scenen i kyrkan ega ock sina motsvarigheter i Kingsleys arbete, och Myro och Praxinoa bilda motstycken till Pelagia och hennes tärnor.
132
Fastän dessa mångfaldiga likheter måste erkännas, kunna dock båda böckerna betraktas såsom fullkomligt sjelfständiga arbeten; så skiljaktig är författarnes stämning, så olika deras uppfattning af hufvudfrågorna. Jag skall här nedan, efter min förmåga, söka granska så väl de båda romanernas esthetiska värde, som det sätt, hvarpå författarne gått till väga för att göra sina åsigter gällande.
Hos Kingsley tyckes hufvudtendensen vara att uppsöka och framhålla det sanna och rätta med samm a opartiskhet, a n
tingen han upptäcker det hos den hedniske filosofen, den vilde barbaren, den kristne tänkaren eller den olärde troende. Med samma omutliga rättvisa skildrar han äfven förvillelserna och brotten, hos hvilket parti de än uppenbara sig. Författaren synes hafva tagit till valspråk: "Af allahanda folk, den som fruktar Gud och gör rättfärdighet är honom täck". En ovan
lig sans och måtta röjer sig i hela hans skildring och hans skapelser äro fria från den osmakliga och osanna idealisering, som framställer engl ar ej menniskor. Alla de personer, som han låter uppträda, äro väsenden af kött och blod, med hvilka vi käuna oss befryndade, varelser, mer eller mindre behäftade med mensklig ofullkomlighet. Författaren gör rättvisa åt sjelfva brottslingen och framhåller drag af ett menskligt hjerta, som låter oss i honom se en broder den vi böra beklaga, ej för
banna; teckningen tvingar oss ofta att blicka in i vårt eget inre och der upptäcka, om också blott brodden till samma passioner och förvillelser, som störtat honom. Kingsley eger en ovanligt skarp uppfattning af la force des choses, och det är denna, som sätter honom i stånd att upptäcka och fram
hålla de för den felande mildrande omständigheterna, på samma gång han ej skyr att blotta missgerningen. Under det han sålunda klart tecknar förvillelsen af det asketartade eremit- och kloster-lifvet, anför han derjemte ock de omständigheter, som under dåvarande förhållanden gjorde detta till en naturlig ut
vecklingsform. Hans afsky för vålds användande i trossaker är djup, och likväl kan han yttra sig på följande sätt om re
presentanten för denna skefva riktning: "Kyrillos tog nya steg på den lockande banan att göra ondt för att åstadkomma ett godt, hvilket med tiden förledde honom till mången fruk
tansvärd synd och lemnade hans namn, kanske för alltid miss- aktadt, åt domen af de efterkommande slägten, som föga
1 3 3
kände det pandemonium, mot hvilket han kämpade, ej heller den innerliga tro, som uppehöll honom i hans fejd; och hvilka derför hvarken första eller förlåta de tillfälliga förbrytelser och villfarelser, som tillskrifvits en menniska, icke sämre om också icke bättre än de sjelfva". — Kingsley fasar för den religiösa ofördragsamheten och har tecknat den i blod, och dock kan man läsa mellan raderna, att han känner huru få de men- niskor äro, som uppnått den höga ståndpunkt, på hvilken en brinnande religiös öfvertygelse finnes parad med full fördrag
samhet mot olika tänkande. Intoleransen motarbetas i detta verk ej blott genom skildlingen af de fasor, den föranleder, utan ock genom framhållandet af dess orättvisa, i det förfat
taren äfven skildrar det myckna goda, som ofta förefinnes på de förföljdes sida. Det är i synnerhet ett drag af denna för
sonlighetens anda, som förtjenar uppmärksamhet. De bästa, de ädlaste personligheterna inom hvar och en af de olika kul
ter, som blifvit föremål för hans skildring, låter författaren förstå, akta och älska hvarandra. Detta förhållande är så klart, så djupt och sannt framstäldt, att man s traxt finner, att det ej kan vara annorlunda. Denna del af berättelsen är på en gång det minst observerade men dock kraftigaste medlet för inskärpandet af den religiösa fördragsamhet, hvarpå han yrkar.
Författarens ändamål med denna sanna och lefvand e detalj
målning af det tidehvarf, han företagit till behandling, uttalas skönt i slutorden: "Och nu farväl, mina läsare! Jag har visat eder nutidens fiender under forntida gestalter, uppträdande i toga och tunika, i stället för i rock och i kjortel. Samma djefvul, som frestade dessa gamla egyptier, frestar ännu eder;
samma Gud, som skulle hafva frälsat dem, om de blott sjelfva velat, skall frälsa eder, om I viljen. Deras synder äro edra, deras dom eder, deras frikännelse eder. Det finnes ingenting nytt under solen. Må den bland eder, som är utan synd, kasta första stenen på Hypatia eller Pelagia, på Miriam eller Rafael, Kyrillos eller Filamrnon'!
Men just denna ovanliga opartiskhet, detta bemödande att göra rättvisa åt alla, har, ur esthetisk synpunkt betraktadt, gifvit anledning till åtskilliga i detta arbete förekommande bri
ster. För att framställa alla dessa representanter af skiljak
tiga åsigter, hvilka författaren önskar att rättvisa skall veder-
1 3 4
faras, har han blifvit nödgad till en mångfald af skildringar, som svårligen kunna rymmas inom omfånget af en enda roman.
Kingsleys bok är nemligen till sin plan ett jättearbete, omöjligt att utveckla och genomföra på ett tillfredsställande sätt inom en så trång ram. Till sitt omfång inskränker den sig dock — pris vare författaren — till tvenne delar, Tauchnitz edition, och liknar lika litet i detta som i andra hänseenden de ändlösa fransyska romanerna. Författaren gör till sin upp
gift att teckna de många kulter, som , innan kristendomen vun
nit fullständig seger, bekämpade hvarandra inom den stora verldsmonarkien. Sålunda uppträda vid hvarandras sida olika former af den gamla grekiska hedendomen, från den mest för
andligade speculativt filosofiska verldsåskådning, som represen
teras af bokens hjeltinna, ILypatia, till den mest upplösande scepticism, hvilken framställes i hennes lärjunge, juden Ra
fael. Vidare uppträder den gamla nordiska kraftdyrkan, frisk och ursprunglig, hos den grånade kämpen Ulf Sorleson, me
dan den förföljda, ofta fanatiserade judendomen personifieras af Miriam, och kristendomen eger representanter i flerfaldiga ty
per, sådana som den lärde Augustinus, den äl skliga Victoria, den herrsklystne Kyrillos och den i fanatisk yra rasande pö- belhopen. Oaktadt detta förkroppsligande af då herrskande idéer, är romanen nästan helt och hållet fri från tendensens dogmatiserande torrhet. Dess figurer äro lefvande, lidande eller njutande varelser, och troligen tänka de flesta läsare sig dem aldrig som personifierade idéer. Man kan genomläsa berättel
sen med nöje, utan att ens blifva varse historien i historien".
Under sådana förhållanden kan tendens-romanen med skäl ur
säktas. — Karaktersutveeklingen är naturlig och sa nn, dialogen ledig och ofta qvick, hela skildringen objektiv. Författaren karakteriserar ej med egna ord sina skapelser, han skickar ej ut dem i verlden med orlofssedeln redan skrifven; endast ge nom deras tal och handlingar låter han läsaren bilda sitt om
döme öfver deras personlighet. Detta framställningssätt är en frukt af författarens lifliga fantasi, som framkallat dessa rör
liga figurer, hvilkas Thun und Treiben han bl ott företagit sig att skildra. Taflan vinner härigenom i lif oc h objektivitet, och all långtrådighet försvinnor.
Oaktadt ofvan anförda stora förtjenster, eger dock detta verk brister, som störa läsarens njutning. Ehuru författaren
1 3 5
lyckats framställa de olika kulterna, ej som personifierade tan
kar, utan som tänkande och handlande personligheter, har han dock stött på några andra svårigheter, deribland främst den a tt få allt för många hufvudpersoner. Boken är en roman, sam
mansatt af tvenne eller trenne sådana, hvarigenom intresset splittras mellan de olika delarna. Detta är en nästan ound
viklig följd af den uppgift, författaren velat lösa, men derige- nom tillintetgöres arbetets konstnärliga helgjutenhet och föror
sakas täta scenförändringar, hvilka, jemte en ej nog utförlig belysning af den historiska grund, hvarpå händelserna hvila, gör ett förvillande intryck och nödgar en mindre uppmärksam läsare att stundom fråga sig sjelf: "hur förhöll det sig med detta? hur med detta"?
Yid läsningen af Kingsleys öfriga litterära alster kommer man till den öfvertygelsen, att tendensen är för honom huf- vudsak; att bilda ett fulländadt konstverk anser han deremot såsom bisak. Hans taflor äro skizzartade och ofullständiga, men hvarje skizz är i och för sig mästerlig. Föremålen för hans andra romaner ligga alla inom nutidens område och hafva en än mer utpreglad tendens. Troligen har författaren funnit, att Hypatia möjligen kunde läsas, utan att man märkte bo
kens syfte, att målningen i densamma, måhända just i anseende till sin finesse ej kunde göra tillbörlig ver kan; för att så myc
ket djupare inprägla dess tendens har författaren i sin roman
"Yeast" ej längre bildligt, utan helt öppet, framställt så väl re
ligiösa som sociala missförhållanden, men framför a lllt striderna mellan rationalismen, engelska kyrkorna och katholicismen.
Äfven detta arbete eger i hög grad de förtjenster, man vanli
gen finner i Kingsleys skrifter, men på samma gång äfven de dermed förenade bristerna.
I ett fall företer dock Hypatia en ovanlig grad af sam
manhållning och enhet. Alla de omskiftande händelser, som der skildras, tilldraga sig nemligen inom den korta tidrymden af några månader. Denna för nutidens romaner ovanliga sam
manhållning ersätter till någon del den brist, som förut blifvit antydd.
Att redogöra blott* för uppränningen af detta arbete skulle upptaga för mycket utrymme och, det oaktadt, gifva e tt allt för ofullständigt begrepp om romanen i dess helhet. Orsaken här
till är, som redan blifvit antydt, att boken till sin plan och
1 3 6
anläggning är högst vidlyftig, men till sitt utförande i många fall skizzaitad. Den är redan i sin nuvarande form ett sam
mandrag. Jag måste derför åtnöja mig med den allmänna skildring af dess tendens och af de föremål, den behandlar, hvilken redan är gifven.
Rydbergs roman är uttrycket af tvenne känslor, hvilka tyckas helt och hållet beherrska författaren, och om hvilkas rättmätighet han hyser en bergfast öfvertygelse. Den första bland dessa är ett brinnande hat mot allt kyrkligt öfvervälde, mot allt livad presterskap heter. Medan jag läste hans bok, kom mig esomoftast det gamla latinska uttrycket Facit in- dignatio poëtum*) i tankarna. Detta intryck jäfvas ej hel
ler af författarens egna ord i bokens tillegnan: "Medan jag skrifvit, har jag känt mig som stridsman under de idéers fana, för hvilka jag lefver och andas, och mitt arbete är intet an
nat än ett spjut, som jag slungat mot de fiendtliga lederna, i krigarens lofliga uppsåt att såra och döda". Denna känsla, som synes utgöra det mest genomgripande draget i författarens lynne, har försett honom med de mörka färger, hvilka h an an- vändt vid målningen af skuggpartierna i sin tafla.
Den andra grundtonen deri är hans beundran för antiken.
Denna tyckes vara nästan lika varm, lika ensidig som den, hvilken Schiller så formskönt uttryckt i Die Götter Griechen
lands, ty ofta tyckes författaren vara nära att med samma längtans hänförelse utbrista:
"Schöne Welt wo bist du? Kehre wieder Holdes Blüthenalter der Natur"
Visserligen säger han : "En ny dag har kommit, antiken och kristendomen genomtränga hvarandra", men hans egen dj upaste längtan sträcker sig tillbaka till "das holde Blü thenalter"; och så förherrskande är denna skönhetsdyrkan, att författaren, oak- tadt den moraliska renhet, som genomgår hans eget arbete, ej för ett ögonblick synes störas af medvetandet om den från antiken oskiljaktiga sedliga slapphet, hvilken Schiller lika mästerligt uttryckt i orden:
Damals war nichts heilig als das Schöne".
Denna antikdyrkan har förlänat honom de färger, med hvilka han målat dagrarna i taflan; men de ljuspartier kunna omöj-
*) Ovilja framkallar puuUu.
1 3 7
ligt blifva rätt starka, som äro ämnade att framställa en dag, h vars sol är färdig att sjunka bakom synranden. Granden till dessa allt för högt stegrade känslor ligger törhända i bristen på en annan motvägande känsla — i en ej fullkomligt harmo
nisk utveckling at författarens verldsåskådning.
Som bekant betraktas sanning, godhet och skönhet såsom företrädesvis gudomliga attributer. Författaren egnar en varm hängifvenhet åt den första och den sista af dessa egenskaper;
— ej så åt den medlersta. Han söker göra kristendomen rättvisa, men dess skönaste element, kärleken, kan ej hafva genomträngt honom. Författaren tyckes tillhöra den klass, hos hvilken intelligensen och viljans kraft utöfva herraväldet på be
kostnad af känslans lif, vara en bland dessa moraliska natu
rer, som tmner sin tillfredsställelse i den aktningsvärda men kalla stoicismen. Eller ock har enthnsiasmen för arbetets ten
dens för tillfället undanträngt ett mera allsidigt åskådningssätt.
Han tyckes vara fremmande för en varm uppfattning af den sjelfuppoffrande kärlek, hvilken uppenbarar sig i bilden af en herde, som ej vill borttappa någon af sin fårahjord, utan söker upp det vilsna fåret, lägger det med glädje på sina axlar %ch bär det hem igen. Denna känsla fattar han inte llektuelt, men hans hjerta blir deraf oberördt. Den kan ej väcka en gnista af den enthusiasm, som hos honom framblixtrar, så snart det blir fråga om antikens skönhetsdyrkan. Också finnes i hans bok ingen enda representant för denna kristendomens grundidé, hvilken just utgör det lifgifvande element, som undan det allmänna förderfvet räddat hvad menskligheten egde bäst. Då författaren skildrar kristendomens allmänna seger, tycks det vara med deii känsla, man erfar, när man ser slägtet sjunka från ett högre till ett lägre, och han synes dervid vara inta
gen af en resignation, liknande den, med hvilken man under
kastar sig en oundviklig men smärtsam naturnödvändighet.
Theodorus och Athanasius äro utan tvifvel af författaren äm
nade till representanter af den sann a kristendomen; men de äro dock i sjelfva verket föga framträdande bipersoner — isynner
het Athanasius. Theodorus åter är snarare en representant, dels för det frikyrkliga elementet, dels för en rationalistisk kristendom än för det kristliga kärlekslifvet. Denna mot kri
stendomen ovänliga sinnesstämning kan af en uppmärksam läsare spåras äfven i detaljerna af hans skildring. Så har
1 3 8
han gifvit namnet Monica — hvilket för hvarje ädelt sinne mäste vara kärt, nästan heligt — åt en af de fanatiserade qvinliga furier, som uppträda i hans roinan. En annan gåug anför han några lösryckta uttryck af Thomas a Kempis så
som bevis för den slafviska anda, som herrskade i kyrkan, men röjer derigenom snarare sin egen bristande insigt af den kärlekens och ödmjukhetens anda, som i kristendomen besegrat verlden, och hvilken i få skrifter gjort sig så kraftigt gällande, som i Thomas a Kempis arbete, hvilket, oaktadt föråldrade åsigter och dåliga öfversättningar, dock ännu i dag utgör en skatt för hvarje sann Kristi bekännare.
Denna verkliga eller blott skenbara brist i uppfattningsför
måga, som förhindrat författaren att upptäcka närvaron af det högsta goda i kristendomen och frånvaron deraf i an
tiken, torde man få tillskrifva orsaken, så väl till hans öfver- drifna ovilja, som till hans lika öfverdrifna beundran, hvilka båda för högt stegrade känslor gifvit upphof till åtskilliga estho- tiska brister och historiskt skefva framställningar i den siste
Athenaren.
Jag vill härmed icke hafva sagt, att jag anser författaren hafva målat kyrkliga tilldragelser i mörkare färger än de stun
dom verkligen förekomma i kyrkohistorien. Tvärtom tror jag, att författaren med fullkomligt skäl kan yttra sig, som han gör i bokens tillegnan : "Om någon af mina läsare tror, att jag i efterföljande arbete skildrat kyrkan och hennes representanter i nog mörk färgton, så vet då, att jag tryggt kan hänvisa ho
nom till den opartiska verldshistorien, som i fråga om dessa ämnen begagnat en lika svart tusch, som jag". Också är det ej skuggorna, som göra hans tafla osann, det är uteslutandet af dagrarna. En skildring kan vara sann i hvarje enskildt drag och dock osann såsom ett helt betraktad. Många kyrk- historici hafva deremot så mycket som möjligt med tystnad för
bigått för kyrkans anseende menliga facta. De hafva ej, dels till följe af goda, dels till följe af dåliga bevekelsegrunder, velat se fläckarna i kristendomens stigande sol. Vid läsningen af "Den siste Athenaren' frestas man tro, att dess författare i stället ansett som sin pligt att ensidigt uppleta och fram
hålla dessa.
Rydberg är en aristokratisk författare. Ej blott derföre, att hans roman uteslutande tyckes skrifven för de bildade kl as serna, utan än mer, emedan hans öfvervägande intellige ns- och
1 3 9
skönhetsdyrkan omöjligt kan väcka sympathi hos de klasser och individer, som genom anlag, sysselsättningar och sam
hällsställning äro förhindrade att ens närma sig det mål, hvilket han framställer såsom det högsta, utan fastmer måste såra dem. Dessa åsigter hafva ock helt naturligt gjort Ryd
berg till anhängare af en esoterisk och en esoterisk reli
gion, en religion för "de själsstore, de glada, de lyckliga, de harmoniska, och en för de fattige, eländige, brottslige och ångerfulle". — — Hvilket värde tillerkännes här den gudomliga kärlekens lära om en fader i himmelen och idel bröder på jorden — — den ödmjukhetens lära, som Schiller midt i sin intelligens- och skönhetsprisande sång Das Ideal und das Leben" dock anbefaller menniskan, då han säger;
Wenn Ihr in der Menschheit traurige Blosse Steht vor des Gesetzes Grösse,
Wenn dem Heiligen die Schuld sich naht, Da erblasse vor der Wahrheit Strahle Eure Tugend, vor dem Ideale
Fliehe muthlos die beschämte That".
Det anspråkslösa sätt, hvarpå författaren yttrar sig om sitt arbete i konstnärligt hänseende, borde måhända ålägga granskaren tystnad, och det så mycket mer, som han seder
mera synes hatva öfvergifvit roman-litteraturens fält. Dock saknas ej skäl att fullfölja denna granskning, dels emedan författaren fortfarande uppträder som kämpe i den religiösa och kyrkliga striden, dels emedan det är psykologiskt intressant att undersöka till livad grad en ensidig uppfattning hos en för
fattare, äfven i esthetiskt hänseende kan skada hans verk.
Det torde derföre ej vara utan sin nytta att för den allmänhet, till hvars upplysning och uppbyggelse "Den siste Athenaren' är skrifven, påpeka åtskilliga missvisningar, hvartill arbetet gör sig skyldigt.
Rydbergs arbete är snarare en historisk berättelse än en roman. Hufvudpersonerna och handlingens tråd intaga blott en sekundär plats, tidsbilden deremot det förnämsta rummet. Ar
betet skulle kunna liknas vid en historisk målning, i hvilken åskådarns blick ömsom fängslas af sceneriets storhet, ömsom af handlingens intresse, men i hvilken enskildheterna nästan uppslukas och försvinna. Fastän styckets intrig här bildar sig till en enhet kring hufvudpersonen, mäktar dock ej detta en-
140
skildt menskliga intresse öfverväga det allmänt menskliga, som väckes af tidsskildringen. Härigenom stores, nästan til lintet- göres den enhet och afrundning, hvilka fordras af ett konst
verk. Till följe af den uppgift författaren velat lösa, ä r detta fel nästan oundvikligt, liksom arbetets tendens alltigenom fram
står på det bjertaste. Författaren har betraktat teckningen af den individuella personligheten såsom bisak och såsom hufvud- sak skildringen af det tidehvarf, h vartill han förlagt sin be
rättelse; dess samhällsförhållanden, missriktning ar och strider har han framställt på ett sätt, att de måtte blifva en skräck och varnagel för hans eget. Denna sk arpt utpräglade tendens har ej kunnat göra sig gällande annat än på bekostnad af arbetets full
ändning som konstverk, och detta käbbel om religion s-meningar måste förefalla hvarje esthetiskt bildad läsare tröttande. Dess
utom förorsakas, genom författarens presthat, åtskilliga felteck
ningar, deribland uppuädet mellan Eufemios och Petros sidd.
72, 73. Det är ej naturligt att tvenne sku rkar, som länge ståt t hvarandra nära, skulle så hyckla inför hvarandra . Hvar och en bland bokens hufvudp er söner, som tillhör den kristna kyr
kan, framstår antingen såsom fanatisk, skurkaktig eller galen, eller ock allt på en gång. Författaren tror sig endast anfalla kyrkan, och märker ej att han på samma gång angriper sjelfva kristendomen, som bodde i hennes sköte, likasom den äkta perlan i den sjuka musslans skal. Rydberg kan ej underlåta att erkänna, att kristendomen drog till sig de bästa krafter, som funnos under tidehvarfvet, men dock förblifver hans bild af densamma lika mörk. Denna skildring erinrar om skriftens sju magra nöt, som uppslukade de sju feta, och doc k förble fvo lika magra.
Författarens dyrkan af antiken, hvilken förledt honom att pryda densamma med drag, lånade från kristendomen, h ar från hans skapelser borttagit mycket af deras individualitet och der- igenom skadat hans arbete både ur den historiska och esthe- tiska sanningens synpunkt. Krysantheus och Hermione äro sväfvande skuggbilder, idealväsenden utan individualitet, utan lif. Detta framstår rätt klart då man jemför dem med Hy- patia, denna naturtrogna, lefvande typ af den grekiska bild
ningen, skön, ren, intelligent, rättvis, sanningsökande — — men stolt af sin skönhet, sin renhet, sin intelligens och blic
kande med förakt, utan kärlek, utan miskund ned på massan
1 4 1
af folket. Rydberg synes ej haft öga för den stigande sol, som vid denna tidpunkt spred ett allt klarare ljus, hans blic
kar hafva blott varit fastade på den mer och mer sjunkande, och blott hennes strålar har han återgifvit; derföre framstå ock föremålen i en skef och ensidig belysning.
Författarens skönhetskänsla, som ständigt såras af den konst- fiendtliga riktning, kristendomen antog i sitt första uppträdande i kampen mot hedendomen, bekräftande den gamla satsen att den ena ytterligheten betingar den andra, har dessutom a lstrat en retlighet i hela hans sinnesstämning, ett tillstånd af dåligt lynne, som ofördelaktigt inverkat på hans skildring. I sjelfva tonen, i valet af ord och uttryck framlyser detta, och med stor förkärlek uppehåller sig författaren vid beskrifningen af de kristna helgonens smuts och trasor, vid deras af sjelfplågei i blödande lemmar, vid deras tillbedjan af martyrernas förmult
nade qvarlefvor, med ett ord, vid alla de missbildningar, som i motsats till förut rådande, materien förgudande åsigter, ut
vecklades hos en rå eller öfverciviliserad menniskomassa. Så
som prof på en af dessa skildringar, hänvisa vi läsaren till sid. 11.
Oaktadt de här ofvan anmärkta bristerna, intar Rydbergs arbete otvifvelaktigt en utmärkt plats i vår romanlitteratur.
Skildringen röjer en obestridlig talent, vissa scener äro af gri
pande effekt, dekorations-målningen, om detta uttryck tillåtes mig, är förträfflig, och med förkärlek gjord, kanske till och med något för mycket utarbetad. Ehuru man hos en del af hans karakterer saknar individualitet och lif, förekommer dock sällan någon i ögonen slående onaturlighet i teckningen. För
fattaren röjer stor menniskokännedom och låter sina läsare kasta djupa blickar in i hjertats fördolda rum. Måhända kunde man anmärka, att han nog strängt lokaliserat sin skildring i det han begagnar ord, namn och häntydningar, som måste vara fremmande för dem, hvilka ej förut genom historiska och my- thologiska studier inhemtat någorlunda kännedom om denna ti d.
Men detta, som i förhållande till vissa läsare kan kallas ett fel, bidrager dock väsendtligt till att gifva taflan sin rätta färgton.
I konstnärligheten af ämnets behandling, måste man dock tillerkänna den engelske författaren priset. Man kan om Kingsley säga, att han står uppöfver sitt ämne, och full-
142
komligt beherrskar detsamma; deremot skulle nian kanske om Victor Rydberg kunna säga, att han hänföres af sitt och beherrskas deraf.
Efter detta slutomdöme, rörande de båda romanernas konst
värde, torde granskaren i nästa häfte våga lemna en öfver- r.igt af deras historiska värde, så som han förmått uppfatta detsamma.
Emund Gamma l.
XVI. — HYPOTHESER RÖRANDE DEN URSPRUNG
LIGA DANINGEN AF VART SOLSYSTEM.
Den utmärkte franske fysikern Laplace framställde en hy- pothes, rörande den ursprungliga bildningen af vårt solsystem, hvilken sedan blifvit ytterligare utvecklad och fullföljd af se
nare tiders vetenskapsmän och hvaraf vi här, vägledda af åt
skilliga vetenskapliga arbeten, vilja lemna en kor t framställning.
Vårt solsystem bes tår, såsom man vet, af solen, såsom medel
punkt, omkring hvilken en mängd planeter kretsa. Af dessa är, såsom bekant, jorden en af de större bland de hittills kända, och den tredje i ordningen från solen. Vi lemna här, efter den berömda Mrs Sommerville, en liten uppställning af planeterna i vårt solsystem, uti den ordning de följa hv arandra från solen :
Merkurius, närmast solen, känd af de gamle.
Venus, känd af de gamle.
Jorden.
Mars, känd af de gamle.
Flora, upptäckt af Hind, London 1847.
Victoria, „ af Hind, London 1850.
Vesta, „ af Olbers, Bremen 1807.
Metis, „ af Graham, Markgree Castle 1848.
Iris, „ af Hind, London 1847.
Hebe, „ af Hencke, Driesen 1847.
Parthenope, „ af Gasparis, Neapel 1850.
Egeria, „ af Gasparis, Neapel 1850.
Astrcea, „ af Hencke, Driesen 1845.
Irene, „ af Hind, London, och Gasparis, Neapel, 1851.
Juno, „ af Harding, Lilienthal 1804.
Ceres, „ af Piarzi, Palermo 1801.
143
Palla», upptäckt af Olbers, Bremen 1802.
Hygiea, „ af Gasparis, Neapel 1849.
Jupiter 1 kända af de gamle.
Saturnus j
Uranus, upptäckt af Herschel, Bath 1781.
Neptunus, „ af Le Verrier och Galle, Berlin 1846.
Mellan Mars och Jupiter befinna sig de s. k. småplaneterna eller asteroiderna. Utom de 14 här upptagna, har man på senare åren upptäckt ännu flera, såsom:
Eunomia, Psyche, Thetis, Melpomene, Fortuna, Massilia, Lutetia, Calliope m. fl.
Enligt Laplace's hypothes skulle hela detta vårt solsystem,
"i verldens begynnelse", hafva utgjort en enda nerhördt stor
"nebulösa", en massa af sk apelseämne (matière cosmique), upp
fyllande den rymd, som numera upptages af hela solsyste
met, eller en sfer af mer än 1,474 millioner lieux i dia
meter.
Detta skapelseämne, denna oerhörda glödande droppe, ut
slungad i verldsrymden af Skaparens allmäktiga hand och för
satt i en kring sig sjelf roterande och framåtilande rörelse blef af Honom begåfvadt med tvenne stridiga och hvarandra mot
verkande krafter — en upplösande och en sammanhållande.
l:o hvad vi kalla centrifugalkraft*).
2:o allmän gravitation**).
Drifven till en början hufvudsakligen af den förstnämnda kraften, splittrades denna nebulösa, detta skapelseämne, i flere klotformiga delar, af hvilka de yttersta bildade ett lika antal skiljda verldskroppar, såsom Merkurius, Venus, Jorden och alla öfriga planeter.
Drifna af samma kraft, delade sig ånyo en del af dessa nya verldskroppar, och omgåfvo sig sålunda med s atelliter. Af dessa känna vi månen, kretsande kring jorden, Jupiters fyra satelliter, Saturni ring m. fl.
Sålunda minskad i omfång och derigenom starkare påver
kad af sin egen attraktionskraft, koncentrerar och ombildar sig nu den inre centrala delen af den stora nebulosan till ett oer-
*) Den kraft, som sträfvar att aflägsna allt från den medelpunkt, kring hyilken en roterande kropp tankes röra sig.
**) Den kraft, som sträfvar att närma en kropps partiklar till dess medelpunkt, och att närma mindre kroppar till de större.
144
hördt stort, glödande verldsklot, utstrålande ljus och värme i rymden — det är solen.
Ehuru mycket den gifvit ifrån sig, för att bilda de öfriga ur densamma sprungna verldskropparne, är den nu tillräckligt öfverlägsen dem i storlek, för att med sin attraktionskraft motväga den eentrifugalkraft, som ständigt sträfvar a tt aflägsna planeterna från dess närhet. Drifven sålunda af den ena kraf
ten ständigt utåt i den gränslösa rymde n, likasom på ett strand
löst haf, af den andra oupphörligt och lika kraftigt dragen till den strålande verldskroppen, lyder vår jord resultanten af dessa båda krafter, och antager, livad man kallar en sa mman
satt rörelse, beskrifvande en elliptisk bana kring solen, hvaraf för oss uppstår årstidernas och månadernas omvexling, Afven Descartes hade länge anat denna verldarnes daningsprocess.
Hans system, fullständigt utveckladt, ehuru behäftadt med vill
farelser, blef icke antaget af vetenskapen. Han hade gått för långt framom sin tid; man kunde ännu ej begripa honom.
Under de allra sista åren deremot har den namnkunnige blinde fysikern i Belgien, Plateau, uppfunnit en experimentet bevisning af förenämnde hypothes, hvilken är lika enkel, som den är snillrikt uttänkt.
Han tar en blandning af vatten och glycerin eller alkohol, nog litet tät för att ett visst mått olja, isläget till blandnin
gen, kan, i stället att flyta ofvanpå såsom i rent vatten, stanna såsom ett mellanlager eller såsom fransosen säger, rester entre deux eaux, då oljan genast antar en sferisk form. Vat
tenblandningen förebildar nu den omätliga rymden, oljemassan deremot vår nebulösa (skapelseämnet), sådan man föreställer sig henne hafva varit i tidens begynnelse.
Den blinde forskaren för då ned en käpp midtuti olje
klotet, låter omkring denna axel hela klotet rotera med en mer och mer stegrad fart, och visar huru oljemassan, småningom förändrande sin sferiska form, antager en sferoi- disk, något sammantryckt vid de båda polerna. Alltsom den roterande rörelsen sedermera stegras i hastighet, sönderslites klotet; dess yttersta massor afskiljas, men deltagande i rörel
sen och roterande, äfven de, omkring sig sjelfva, ombilda de sig till nya mindre klot, under det de splittrade fragmen- terna i centern åter samla sig och antaga form af en större central sfer. När man sedan märker, huru alla dessa konst-
1 4 5
gjorda verldskroppar fortsätter den roterande rörelsen kring sig sjelfva, på samma gång de kretsa kring den större central- sferen, måste man medgifva att man har for sina ögon en i det närmaste fullständig bild af vårt solsystem. Den stora kärnan i medelpunkten representerar solen; de från den stora massan utsprungna mindre sfererna förebilda planeterna, och hvar och en af dessa drifves af en dubbel rörelse:
l:o den roterande rörelsen kring sig sjelfva;
2:o den roterande rörelsen kring central-solen.
"Se der!" säger den författare, af hvilken vi hemtat ofvan- stående beskrifning, "se der, hvad en blind mans snille kunn at uttänka". "Mera klarseende än det menskliga öga t har hans själs blick inträngt i Guds hemligheter och afslöjat en liten del af skapelsens under".
Det är dock endast verldarnes yttre, af mekaniska krafter beroende, daningsprocess, som Plateau med sitt snillrika ex
periment kunnat åskådliggöra; om den samtidiga inre utveck
lingskampen , betingad af de eld- och vattenprof, de unga verl- darne hade att genomgå, lemnar oss experimentet i ok unnighet.
Yi veta dock att, under seklernas lopp, de från d et stora ska
pelseämnet lösslitna och nybildade verldskropparne undergått otaliga förändringar, i det de småningom afsvalnat och derunder omgifvit sig med atmosferer, hvilka noggrannt följa deras rö
relser. Sjelfva den glödande centralkärnan, hvars värme, en
ligt de observationer, som dock först på senare tider blifvit gjorda, icke tros hafva i ringaste mån aftagit, hvarken i vo
lym eller intensitet, sjelfva solen har man dock funnit omgif- ven af en atmosfer, mindre varm än centern, hvars värme så
lunda ej kan omedelbart utstråla och förlora sig i rymden.
Herschel och Arago upptäckte kring solen tvenne atmos
ferer öfver hvarandra, och beräknade hvarderas höjd till 4,000 kilometer. Vissa andra iakttagelser, angående brytningsförmå
gan af solatmosferernas ljus, föranledde derjemte Ar ago till an tagandet, att dessa atmosferer bestodo af ångor och gaser, ett antagande, hvilket senaste dagars vigtiga upptäckter bekräftat.
Det är den utmärkte fysikern Professor Kirchhoff i Mün
chen, hvilken, med ledning af de föregående undersökningar, som blifvit gjorda af Professor Bunsen i Heidelberg och Pro
fessor Ångström i Upsala, slutligen lyckats att leda i bevis 10
1 4 6
sanningen af dessa vetenskapens gissningar. Honom blef det förbehållet, att vid skenet af ugnarne och i ångan från retor- terna i sitt laboratorium lösa och for verlden tyda ljusets språk och att bestämma arten och beståndsdelarne af solatmosfererna, i det han visat, att de utgöras af förflygtigade metaller, bil
dande en glödande dunstkrets kring solens kärna,
Vi torde en annan gång återkomma till denna märkvär
diga upptäckt, för att söka meddela läsaren en kort öfver- sigt af densamma.
L -d .
XVII. — UPPMANING TILL SVERIGES QVINNOR ATT TILL FÖDOÄMNE ANVÄNDA SKANDINAVIENS
ÄTLIGA SVAMPAR.
Det gifves reformer, hvilka männen, o aktadt sin öfverlägsna viljekraft, svårligen kunna genomdrifva utan qvinnans verk- j samma biträde. Detta gäller i synnerhet reformer inom det husliga lifvet och framför allt inom köksdepartementet, der qvinnan är eller, åtminstone i de flesta fall, borde vara enväl- • dig. Min erfarenhet härutinnan har föranledt mig att fatta pennan och med ofvanstående uppmaning vända mig till Sveri
ges qvinnor.
I landets flesta tidningar har man läst anmälan af en bok med titeln "Skandinaviens förnämsta ätliga och giftiga Svampar (pris 75 öre), samt en dertill hörande planch. Ar
betet har enstämmigt blifvit rekommenderadt till allmänhetens uppmärksamhet och långa utdrag ur dess intressanta innehåll hafva flerestädes blifvit anförda. Detta är orsaken, hvarför vi i denna vår lilla adress ej vidröra sjelfva arbetet. Vi anse dess tillvaro och innehåll redan tillräckligt kända. Deremot bedja vi att få fasta damernas uppmärksamhet derpå, att den manliga delen af befolkningen gjort nästan allt, livad på den
samma ankommer, för den goda sakens befrämjande. Den en
skildes nit för allmänt väl har manat till arbetets författande
147
och utgifvande, och den frikostige författaren har ökat förbin
delsen, hvari allmänheten står till honom, genom att skänka ett stort antal exemplar af planchen till utdelande bland lan
dets folkskolor. Pressen har i enstämmig chorus rekommen
derat boken. Och dock, månne vi ännu kommit from sounds to things, från ord till handling. Denna hufvudsak, vi upp
repa det, kan svårligen sättas i verket, om ej qvinnan åtager sig det praktiska af företaget. Det beror i synnerhet på qvin
nan inom de högre samhällsklasserna att genom föredöme och uppmaningar verka för reformen. Hon har i allmänhet mån
gen ledig stund, som hon ej kan använda på ett för sig sjelf och andra gagneligare sätt än under promenader i den fria, friska sommarluften. Om hon då, i stället för att stöfva om
kring utan annat ändamål än att njuta af den sköna naturen och stärka sin helsa — om hon då äfven härmed kunde förena en nyttig sysselsättning, ett mål för sin vandring — skulle detta ej bidraga till nöjet af promenaden? Yi hafva å ter vår. Månne ej då våra damer under sina ströftåg efter guldvifvor och lil
jekonvaljer äfven skulle ha lust att eftersöka de visst icke sköna, men värderika murklorna m. fl. vårsvampar?
Genom sin högre samhällsställning kan den bildade och förmögna qvinnan inverka på sin omgifning. Den lägre me
delklassens och allmogens inrotade fördom mot svampar, mot
"sopp" kan endast derigenom öfvervinnas, att de finna de
samma upptagna på herremännens bord. Damerna måste der- för börja med att införa det nya födoämnet i sina egna kök och göra sig förtroliga med dess insamling och tillredelse.
Härvid få de ej åtnöja sig med de få sorter, hvilka med dryg kostnad införskrifvas från utlandet, — fast de i öfverflöd växa i vårt land, är förhållandet verkligen så, oss till blygd — och med hvilka de på denna väg redan äro förtroliga, utan äfven använda den ymnigt växande läckra pied de boeuf, Boletus edulia, m. fl.
Sedan damerna tagit detta det första och vigtigaste steget, öppna sig mångfaldiga vägar, på hvilka de kunna verka för den goda saken. Ty då de medelst en viss grad af arbete med tillhjelp af boken och planchen studerat sig in i saken, kunna de på jemnförelsevis kort tid göra andra bekanta med de allmännaste och vigtigaste svampsorterna. Vanligen erhål-
148
1er den välmående godsegaven älven besök af mindre bem edlade grannar, hvilkas tid — ty time is money — ej räcker till att genomgå detta studium eller de tidningar, som uppmana der- till, och då kan den välvilliga husmodern under en promenad i sin park någon vacker höstdag visa sina umgängesvänner de vanligaste svampsorterna och lära dem deras igenkänningstec
ken. Vid soupéen har hon sedermera tillfälle att gifva sina gäster en intimare och smakligare kännedom om svamparnas förträfflighet både för gom och mage. De driftigare husmö
drarna bland sina underhafvande kan hon taga med sig ut och lära dem att insamla svampar, samt sedan lata dem i köket bese deras tillredning och bjuda dem smaka på kalaset. Om hon till de fattiga, jemte kunskapen derom äfven meddelar något af de ingredienser, hvarmed svamprätterna tillagas, kan äfven denna del af vårt lands befolkning göra en liten ekono
misk vinst. Lyckas hon derjemte ^skaffa afsättning för af dem insamlade förråder, kunna vi lielsa henne såsom ett verk
samt biträde vid införandet af en ny industrigren.
Att uppräkna alla sätt för spridandet af denna kunskap blefve allt för vidlyftigt och dessutom onödigt. Den verksamma, för allmänt väl ifrande qvinnan skall nog på det för tillfället lämpligaste sättet veta att verka för reformen. Till henne vända vi oss, öfvertygade, att hon ej blott skall inse sakens vigt, utan äfven handla i öfverensstämmelse med denna insigt.
1.
XVIIT. — NORDISK FOLKMUSIK*).
Du klang ur nordens hjerta, Du folkets djupa sång, Som talar ut dess smärta Och lust på samma gång;
*) Vi meddela här en sång, sprungen ur en skaldesjäl, sedan flere är förstummad, eller kanske rättare förflyttad till en annan sfer, der dess fina strängar, här ofta förstämda och slutligen brustna, måhända nu först få klinga ut i full renhet, kraft och frihet — en bland de tallösa stämmorna i de eviga harmoniernas chor. Vi skola då och
149
Än trastens drill i skogen Da härmar frisk och glad, Än slagans fall på logen Och sväng af lians blad.
Kring elfver, fjell och ängar Du leker harpolek,
Och spänner gyllne strängar Emellan fur och ek, Från Äreskutans hjessa Till blåa Issefjord, I treklang stämmes dessa Till harmoni i nord.
Ej södrens blomsterånga, Hvars vällust döden bär, Kan så mitt hjerta fånga Som doftet du beskär;
Ur kärneskogen flödar Det som en helsokraft, Och vekligheten dödar Med lifvets friska saft.
Du satt i kämpasalen Vid julegillet först, Och mer än mjöd-pokalen Du släckte hjeltens törst;
Se'n uti riddarborgen Du vann din lagerkrans, Blef tröstare i sorgen Och själ i festens glans.
Fast hållen högt i ära Hos ädla riddersmän, Du, folkets hjertan nära, Förblifvit hyddans vän;
då låna några tonfall af detta tystnade strängaspel. lyssna till nå
gra slag af detta skaldelijerta, för att längre fram, då läsaren hunnit bli förtrogen med dess egendomliga tonart och stämning, meddela nå
got af den aflidnas sällsamma öden, sådana de blifvit upptecknade i en till oss öfverlåten vidlyftig sjelfbiografi.
150
När siste bardens öga Blef släckt i vapensal Du flydde från de höga
Till tjäll i bortgömd dal.
I skördens lieta stunder, På fredligt slagfält, der Du täljer dina under För lieväpnad här, Du sjunger, vindar smeka Mer svalkande hvar kind, Och helsans alfer leka Med möda, sol och vind.
Men komma festens timmar, Hur lefvande och varm Din gudalåga glimmar, Som fröjd i hvarje barm!
Du med en bragd, ett minne, Ger leken ord och röst, Och gjuter riddarsinne I ungersvennens bröst.
Men när allt hopp om lycka För lifvet ute är,
När nöd och plågor trycka Och frestaren står när;
Säg, mäktar du förfriska Det bröst, der döden bor, Och tröstetankar hviska At sorg, som tiden stor?
Ha' dina strängar toner, Som smälta qval till bön, Och föra millioner
På stigen jemn och grön?
Då nämns i högsta mening Du himmelsk harmoni, En fri och djup förening Af ve- och jubel-skri.
151 På starka vingar sväfra Då till all verldens folk.
Må deras själar bäfva För dig, du sannings tolk, Att alla hjertan fattas Af en gudomlig makt, Och ljus och kärlek skattas
Mer högt än flärd och prakt.
At dyra fosterlandet
Din kraft, din saraklang gif, Och inom frändskapsbandet Gjut värme, kraft och lif, Blif uti lust och smärta, I frihet som i tvång, En himmel i vårt hjerta, Du Svenska folkets sångl
t
XIX. — LITET ROMANTIK FRÅN MADEIRA.
På det halfklot af jorden, som vi bebo, således det norra, ligger på 33:dje breddgraden en af den frikostiga naturen på det rikaste begåfvad fläck, den tjusande ön Madeira, bekant för sitt vin och för sitt helsogifvande klimat. Otvifvelaktigt kän
ner du detta likaväl som jag, min unga läsarinna, och kan
ske har du till och med i inbillningen gjort en hastig luftresa till dessa undersköna dalar, der en mängd af de herrliga blom
mor, hvilka du omsorgsfullt vårdar i din f önsterträdgård, blom
stra i ursprunglig yppighet. Men hvad du deremot måhända ej känner är den bland öboerna gängse romantiska berättelsen om Madeiras första upptäckt och om det skulle intressera dig att höra något derom, så lyssna till hvad jag har att förtälja.
I Portugals annaler omtalas Madeiras upptäckt såsom da
terande sig från den 3 Juli 1419, då tvenne portugisi ska sjö
farande, Zarco och Vaz, der landstego och i sin herrskares namn togo den hittills okända ön i besittning. Men, enligt den ofvannämnde sägnen, skulle öns jord redan förut varit beträdd
1 5 2
af europeer, ja, till och med ännu gömma i sitt sköte de för
sta upptäckarnes ben.
Dessa voro tvenne unga älskande från Albions grönskande ö, hvilkas sorgliga öde tyckes gifva en bekräftelse på skal
dens ord:
The course of true love never runs smooth').
Under Edvard Ill:s regering (1327 —1378) lefde i Eng
land den sköna och älskliga Anna d'Arfet, tillhörande en af sitt aristokratiska fäderneslands mest lysande ätter. Många unga riddare, af landets förnämsta familjer, täflade om den ädla och högborna jungfruns hand och hjerta, men den skälmske kärleksguden, som temligen på måfå afskjuter sina pilar, utan all beräkning på anor, förmögenhet och åtskilliga andra såsom nödvändiga ansedda vilkor för ingåendet af en förbindelse comme il faut, hade vändt den unga flickans bö
jelse åt ett annat håll. Hennes val hade likväl ej fallit på ett ovärdigt föremål, ty man hade på det hela taget ej något annat att förebrå den tappre och ridderlige Robert Machim, än att han i rang och förmögenhet var sitt hjertas brud un
derlägsen. Detta var dock ett tillräckligt skäl för Annas far att med stolthet afvisa hans frieri. Den unga flickan förblef icke destomindre ståndaktig i sitt beslut att ej räcka sin hand till äktenskaplig förbindelse åt någon annan än åt den, som hon egnat sin varma kärlek, och afslog å sin sida alla de ly
sande tillbud, hvilka gjordes henne.
Förbittrade öfver hvad de kallade hennes halsstarrighet, utverkade hennes fader och förnäme, försmådde friare af ko
nungen tillåtelse att få hålla Machim i fangsligt förvar, till dess Anna beslutit sig att ingå en mot hennes stånd passande förbindelse. Man var ej så nogräknad om den personliga fri
heten den tiden och lät ej heller genera sig af öfverdrifven grannlagenhet. Under det Machim sålunda hölls fången, tvin
gades Anna till giftennål med en man, henne visserligen jemn- bördig, men, enligt vår uppfattning af s akan, ej derföre värdi g.
Machim återfick nu sin frihet, men hörde med förtvifian den sorgliga förändringen i sin älskades öde, och beslöt att göra allt för att befria henne från en henne påtvingad och förhatlig make, hvilken höll henne inspärrad på ett af sina
*) Den sanna kärlekens väg löper aldrig jeran.
1 5 3
slott, beläget i grannskapet af Bristol. Några deltagande vän
ner erbjödo sig att hjelpa honom och en af dem lyckades er
hålla anställning såsom Annas ridknekt. Småningom tillvann sig denne sin matmoders förtroende och kom snart underfund med, att hon ännu lika hängifvet som förr var fästad vid Machim. Han föranstaltade derföre snart ett hemligt möte mellan de båda älskande, som då öfverenskommo att fly till
sammans.
En dag red Anna ut, åtföljd af sin ridknekt, men — återvände ej. Hon hade stigit ombord p å e tt litet fart yg, som Machim, hållit i beredskap för att öfverföra henne till Frank
rike. Under natten uppstod en häftig storm och då den följande dagen grydde befanns den bräckliga farkosten drifva omkring på den ofantliga oceanen, utan erfaren styrman, utan kompass, utan möjlighet att bestämma sin kosa. Under tret
ton dagar gungade den sålunda på den förrädiska vattenytan, en maktlös lekboll för vind och våg, och med samma hopp
löshet sågo de arma flyktingarne hvarje ny dags sol höja sig ur hafvet och åter nedsjunka i dess sköte. Det var en för- tviflad belägenhet och Anna tyckte sig deri skönja ett Guds straff öfver det vågade steg hon tagit.
Den fjortonde dagen uppgick under mer gynnande auspicier.
På något afstånd hängde ett moln öfver hafvet, men, alltsom fartyget närmade sig detsamma, framstucko ur dimman kontu
rerna af land och slutligen skringrades denna helt och hållet af en herrlig sol, hvars varma strålar belyste ett la ndskap, rikare och mer tjusande än något, som våra stackars flyktingar förut skådat. Man trodde sig hafva funnit paradiset och det lilla fartyget inlopp i en täck vik, omsluten af de ståtligaste träd.
Machim lemnade några af matroserna qvar till fartygets bevakning och förde med de andras tillhjelp sin älskade Anna i land. Snart ådrog sig en majestätisk ceder våra resandes uppmärksamhet och i skuggan af dess väldiga grenar uppförde man en löfhydda för den lidande qvinnan, hvars både kropps- och själskrafter blifvit brutna först af sorg, sedan af över
ansträngningar och umbäranden under flykten på ett stormupp- rördt haf. Machim hoppades dock det bästa af denna balsa
miska luft, denna herrliga natur och af sina kärleksfulla, out
tröttliga omsorger. Men Försynen hade annorlunda bestämt.
1 6 4
Tredje natten etter landstigningen rasade en våldsam orkan och, då solen åter uppgick, spanade Annas och Mach ims oro
liga blickar förgäfves efter den farkost, som ditfört d em. Don, så väl som dess besättning, var spårlöst försvunnen och do älskande jemte ett par olyckskamrater voro lemnade åt sitt öde på en obebodd, okänd ö i oceanen. Detta slag var mer än Annas redan så medtagna krafter förmådde uthärda och trenne dagar derefter utandades hon sin sista suck vid Ma
chims trofasta hjerta. Med hennes bortgång var också hans kraft bruten. Så länge han kämpade med ödet om den äl
skade var hans mod okufvadt, hans energi oförminskad, hans hopp ofördunkladt — men nu, då hon var borta, hon, som varit allt för honom, hvarföre skulle han lefva? Smärtan krossade den tappre, den starke mannens hjerta och snart bröt äfven hans ande de band, som fästat honom vid stoft
hyddan , för att i ljusare rymder återförenas med sitt hjertas brud.
I enlighet med hans sista önskan begrofs han af sina o- lyckskamrater vid Annas sida och på den enkla grafvård, som upprestes öfver de båda älskande, sattes en inskrift, hvil- ken förtäljde deras sorgliga öde och innehöll en bön, att, om någonsin i kommande tider denna plats besöktes af christna, man då öfver grafven måtte bygga en kyrka, helgad åt Fräl
saren.
Man förtäljer vidare, att de efterlefvande, på ön qvarlem- nade matroserna, som icke voro hågade att stanna derstädes, beslöto att med den lilla skeppsbåtens tillhjelp, hvilken fört dem i land, försöka sin lycka, i den djerfva förhoppning att åter uppnå det kära fäderneslandet. Men i stället blefvo de väderdrifna mot den afrikanska kusten och tillfångatagne af mohrerne. Under sin fångenskap påträffade de bland andra christna fångar sina gamla skeppskamrater, hvilka rönt ett lik
nande öde. Annas och Machims sorgliga historia utgjorde ofta ämnet för deras samtal och blef således äfven känd af de öfriga fångarne, bland hvilka befann sig en spanior, Joas de Morales, en skicklig och erfaren sjöman. Denne blef seder
mera utlöst af landsmän och sammanträffade på hemresan med Zarco, hvilken då återvände till Portugal, efter att hafva upptäckt den ej långt från Madeira belägna lilla ön Porto Santo. Under deras samtal berättade Morales hvad han för*
