Via föreningen in i politiken: mekanismer bakom invandrade kvinnors politiska deltagande

Via föreningen in i politiken -

mekanismer bakom invandrade kvinnors politiska deltagande

Jenny Eriksson

Uppsala universitet, HT 2016 Statsvetenskapliga institutionen Masteruppsats, 30 hp

Handledare: Josefina Eriksson

ABSTRACT

This thesis aims at investigating what mechanisms that may cause increased political participation among immigrant women who are members of ethnic organizations in Sweden. By doing so, it contributes to the scarcely developed academical fields that treat the situation of immigrant women in the new country and the politically integrating effects of ethnic organizations in Sweden.

In order to answer the research question, qualitative in-depth interviews have been conducted with ten immigrant women that all belong to different ethnic organizations. The interviews have shown that the already existing theories about organizational activity and political participation need to be complemented in order to fit immigrant women. Also, the mechanisms that further political participation among immigrant women rely to a large extent upon social, rather than individual, procedures. Firstly, two mechanisms that have not yet received much attention within the field, namely political efficacy and incentives to be politically active, are of great relevance for the studied group. Secondly, the encouragement from the men within the organizations is an important premise for the process that leads to increased political participation.

KEYWORDS: invandrade kvinnor, integration, civilsamhälle, politiskt deltagande, etniska

föreningar.

TACK till alla kvinnor som frivilligt har ställt upp som intervjupersoner i den här studien. Att ni delat med er av er tid och anförtrott mig era berättelser har utgjort en källa till inspiration och givit insikter som sträcker sig bortom den här

uppsatsens frågeställningar.

INNEHÅLL………4

INLEDNING………..5

Syfte och frågeställning……….6

TEORETISK BAKGRUND……….8

Integration………8

Politiskt deltagande………..10

Etniskt föreningsengagemang - politiskt integrerande för invandrade kvinnor?………12

Etniskt föreningsengagemang och politiskt deltagande - mekanismer utifrån den invandrade kvinnans perspektiv………14

Individuella mekanismer - medborgerliga färdigheter………..15

Sociala mekanismer - nätverk, information och rekrytering………..15

Individuella och sociala mekanismer - politisk självtilltro och incitament………16

Sammanfattning……….18

METOD……….19

Fenomenologisk ansats och reflektion………..19

Reflexivitet………..21

Validitet och reliabilitet………..21

Tillvägagångssätt………..23

Etiska överväganden……….23

Urval……….24

Analysram………27

ANALYS……….29

Ökat politiskt deltagande och mekanismer………29

Social mekanism - stärkta incitament………..29

Social och individuell mekanism - stärkt intern politisk tilltro………..33

Social premiss - uppmuntran att som kvinna inta en aktiv roll i föreningen……….35

SLUTSATS………37

SLUTDISKUSSION……….40

FRAMTIDA FORSKNING………..42

REFERENSER………..43


APPENDIX A - Intervjuguide………..48

APPENDIX B - Presentation av intervjupersoner……….52

ILLUSTRATIONER Figur A. Mekanismer för sambandet mellan föreningsengagemang och politiskt deltagande………18

Figur B. Föreningsengagemangets påverkan på incitament att delta politiskt………..38

Figur C. Föreningsengagemangets påverkan på intern politisk tilltro………..39

Tabell 1. Intervjupersonernas ursprungsländer, utbildningsnivåer och antal år i Sverige………..25

Tabell 2. Organisationsverksamhet och intervjupersoner………..26

INLEDNING

Kunskapen om invandrade kvinnors situation i det nya landet är mycket begränsad (se bl a Kofman, 1999:15 och 289 samt Spitzer et al., 2003:268), men det vi vet är att kvinnor som invandrat till Europa och Nordamerika ofta möts av stora hinder i försöken att bli del av det nya samhället. Att vara både invandrare och kvinna medför dubbel utsatthet för fördomar och diskriminering jämfört med att vara invandrare och man (Raijman & Semyonov, 1997:109-110 och 120). Det yttrar sig bland annat i att invandrade kvinnor från politiskt håll länge ansetts höra hemma i hushållet (Kofman, 2000:2) och att de i första hand ses som förtryckta kvinnor och invandrare, snarare än fullvärdiga medborgare i den nya staten (Keaton, 2015:409). Allra svårast är situationen för de kvinnor som dessutom kommer från länder utanför Europa (Raijman & Semyonov, 1997:109-110 och 120). Den här problematiken lyfts i allt högre grad i svensk politisk debatt och mer kunskap om just invandrade kvinnors situation i Sverige eftersöks, bland annat i utredningen Med rätt att delta - Nyanlända kvinnor och anhöriginvandrare på arbetsmarknaden. Där framhålls bland annat att fördomar inom Arbetsförmedlingen gör att invandrade kvinnor får vänta längre på att delta i arbetsinsatser än invandrade män (SOU 2012:69, s. 23 och 309).

På den svenska arbetsmarknaden syns skillnader mellan invandrade män och kvinnor tydligt och trenden märks även i många andra länder (se t ex Clyne och Jupp, 2011:181). Riksrevisionen har visat att det i genomsnitt tar 9-11 år innan hälften av de kvinnor som kommit till Sverige har etablerat sig på den svenska arbetsmarknaden, medan det för hälften av de nyanlända männen tar mellan 3 och 7 år (Regeringskansliet, 2015:29). Problem i arbetsmarknadsintegrationen skapar stor risk för att också den politiska integrationen blir lidande, det vill säga den typ av integration som berör överensstämmelsen mellan inrikes och utrikes föddas nivå av politiska deltagande . Detta inte

minst med tanke på att det politiska deltagandet ofta påverkas starkt negativt av socioekonomiska faktorer som arbetslöshet och låg inkomst (Albarracin och Valeva, 2011:509). Kunskapen om invandrade kvinnors politiska deltagande i Sverige är begränsad, men studier från Belgien och USA visar att invandrade kvinnors politiska deltagande är lägre än invandrade mäns (Jacobs et al., 2007:551 och Kam et al., 2008:208). Att delta politiskt utgör däremot en möjlighet för utsatta grupper att göra sina röster hörda, bli fullvärdiga medlemmar av det nya samhället och inte minst att motverka den diskriminering som de riskerar att drabbas av (Okigbo, 2014:155). Därav kan den politiska integrationen anses vara av särskild vikt för invandrade kvinnors situation i det nya landet.

Framför allt utgör den politiska integrationen en möjlighet att påverka de lagar som styr den kulturella, sociala och ekonomiska integrationen. Trots det har forskningen om den politiska integrationen inte utvecklats och nyanserats i lika hög utsträckning som de övriga typerna av integration (Bloemraad, 2006:6).

Tidigare forskning har visat att socioekonomiskt svaga grupper kan dra stor nytta av

olika typer av föreningsengagemang när det kommer till att öka det politiska deltagandet (Myrberg,

2004:209). Flera studier visar också att föreningsaktiva människor utnyttjar sina politiska rättigheter

i större grad än andra (Bengtsson och Kugelberg, 2009:57). Inte minst i Sverige har etniskt

föreningsengagemang länge ansetts vara integrationsfrämjande (Bengtsson, 2004:18 och Borevi,

2004:31). Kvinnor inom etniska föreningar i Sverige verkar dessutom kunna få lika goda effekter av föreningsengagemanget som män (Adman och Strömblad, 2009:73), något som skiljer sig från de många områden där invandrade kvinnor drabbas mer negativt än männen. Samtidigt menar vissa att etniska organisationer riskerar att undertrycka de kvinnliga medlemmarnas frihet (se bl a Okin, 2002:14-15 och Kofman, 2000:101) och att invandrade kvinnors politiska deltagande inte kan stärkas av etniskt föreningsengagemang (Gigengil och Stolle, 2009:747).

Frågan som uppstår är om, och i så fall hur, det etniska föreningslivet kan förenkla den politiska integrationen för en i detta avseende annars mycket utsatta grupp. Många teorier finns kring hur föreningsengagemang kan främja politiskt deltagande, men de har inte anpassats efter invandrade kvinnor och inte efter etniska organisationer. Därför kommer den här studien rikta blicken mot det här dubbelt åsidosatta temat i syfte att vara både teoriutvecklande och samhällsnyttig.

Syfte och frågeställning

Den här studien syftar till att med hjälp av djupintervjuer undersöka via vilka mekanismer etniskt föreningsengagemang kan främja politiskt deltagande bland invandrade kvinnor . På så sätt kan

studien ses om ett svar på två typer av brister. Empiriskt bidrar studien till att finna lösningar på samhällets misslyckanden att möta den här gruppens integrationsproblematik. Teoretiskt svarar studien på tidigare forsknings otillräcklighet i att tillhandahålla kunskap om både gruppen invandrade kvinnor och om sambandet mellan etniskt föreningsliv och politiskt deltagande.

Det råder konsensus kring att forskningen och teoribildningen om invandrade kvinnors situation i det nya landet är begränsad och behöver utvecklas. Ända fram till 1970-talet låg fokus på mannen som migrant (Kofman, 1999:15 och 289, Spitzer et al., 2003:268, Knocke, 1991:4 samt Pessar och Mahler, 2003:812) och i den svenska forskningen har den invandrade kvinnan länge stått osynlig bakom manlighets- och svenskhetsnormen (de los Reyes 2000:34 och Knocke, 1991:4).

Genom att undersöka hur den politiska integrationen av den här gruppen kan främjas kommer studien synliggöra invandrade kvinnor i den akademiska debatten och försöka finna lösningar på några av de strukturella svårigheter som drabbar dessa kvinnor.

För att åstadkomma detta riktas blicken mot en arena som i Sverige fått en särskild roll i bekämpandet av segregation och främjandet av inklusion av invandrade personer i det svenska samhället - nämligen föreningslivet. Föreningslivet och civilsamhället i Sverige har ända sedan 1970- talet spelat en central roll i den politik som förts kring invandring. Det så kallade etniska föreningslivet har ansetts utgöra en viktig resurs för integrationen då det förmodats skapa ett utrymme för stärkande av såväl den etniska som den medborgerliga gemenskapen (Bengtsson, 2004:18 och Borevi, 2004:31). Under 1980-talet fick de etniska föreningarna i uppgift av riksdagen

Bengtsson och Strömblad använder sig av begreppet etniska föreningar som en modernare version av det äldre

2

invandrarföreningar när de refererar till föreningar baserade på medlemmarnas ursprungsland eller etniska gemenskap (Bengtsson och Strömblad, 2009, s. 83). Liknande görs i den här studien. Föreningsengagemang räknas i den här studien som medlemskap och/eller aktivitet i en förening.

I den här studien står invandrade kvinnor i centrum, det vill säga kvinnor som är utrikes födda men som numera är

3

bosatta och lever sina liv i Sverige. Genom att använda termen invandrade kvinnor snarare än invandrarkvinnor poängteras att

det inte handlar om tillhörighet till en homogen etnisk eller social grupp. Det rör sig om en gemensam erfarenhet av

att verka både kulturbevarande och integrerande. Från politiskt håll ansågs de kunna utgöra en betydande länk mellan de invandrade personerna och statens institutioner (Lagerlöf Nilsson och Pauli, 2005:153).

Med utgångspunkt i detta finns fog för antagandet att kunskapen om etniska föreningars påverkan på politiskt deltagande borde vara hög i Sverige. Förvånansvärt nog är trots allt så inte fallet, något som Adman och Strömblad visar i sin artikel Political Integration through Ethnic or Nonethnic Voluntary Associations?:

”As for the country of focus in this article, Sweden, empirical research is scarce. Although prior efforts have offered evidence for a positive effect of associational involvement on political participation among immigrants /…/the knowledge on the specific contributions of ethnic associations is highly limited” (2010:722).

Genom att undersöka föreningsengagemanget och det politiska deltagandet hos kvinnor som är födda utanför Europa syftar den här studien till att fylla även denna forskningslucka och skapa en bättre förståelse för det etniska föreningslivets potentiellt integrerande kraft. På så sätt rör sig undersökningen inom två överlappande forskningsluckor - den om invandrade kvinnors situation i det nya landet och den om etniska föreningars påverkan på politiskt deltagande. Tilläggas bör förvisso att den här studien har fokuserat på politiskt deltagande och inte på politiskt inflytande i bemärkelsen hur stor effekt det politiska deltagandet har på det politiska utfallet (Stubbergaard, 2002:205).

Huvudfokus ligger på de mekanismer inom det etniska föreningsengagemanget som kan stärka invandrade kvinnors politiska deltagande. Det finns många teorier om hur föreningsengagemang kan ge upphov till ökat politiskt deltagande, exempelvis genom individbaserade mekanismer såsom övning i medborgerliga färdigheter och genom socialt baserade mekanismer som nätverk, politisk rekrytering och informationsspridning (Burns, Schlozman och Verba, 2001:33 och 223-224 samt Norris, 2002:169). Däremot behövs mer forskning om vilka mekanismer som kan vara av betydelse för invandrade personers föreningsliv och politiska deltagande (Adman och Strömblad, 2010:722). Dessutom har teorierna om hur föreningsengagemang påverkar politiskt deltagande inte utformats efter invandrade kvinnor inom etniska organisationer och deras speciella problematik. Den här studien kommer att utvidga dessa kopplingar mellan föreningsliv och politisk integration med hjälp av andra relevanta delar i deltagandeforskningen och dessutom undersöka vilken roll de individbaserade respektive de socialt baserade mekanismerna spelar för invandrade kvinnors politiska deltagande. Syftet med studien är alltså att lägga till snarare än förkasta mekanismer som kan visa sig påverka invandrade kvinnors politiska deltagande.

Studiens frågeställning lyder som följer:

På vilka sätt kan medlemskap i en etnisk förening stärka invandrade kvinnors politiska deltagande?

Genom att komplettera tidigare forskning om föreningsengagemang och politiskt deltagande med

de resultat som framkommer i den här studien, kan tidigare teorier nyanseras och utvecklas för att

belysa en grupp som historiskt sett fått begränsad akademisk uppmärksamhet. Utgångspunkten är

de invandrade kvinnornas egna berättelser, vilka används för att tillföra ytterligare perspektiv till

tidigare forskning om mekanismer bakom föreningsengagemang och ökat politiskt deltagande. Valet av detta abduktiva förhållningssätt har gjorts av tre anledningar.

För det första - och framför allt - ger tillvägagångssättet bäst möjlighet att besvara frågeställningen. Detta eftersom tidigare teorier kan visa sig vara relevanta samtidigt som stort utrymme måste ges för de intervjuade kvinnornas egna beskrivningar för att just deras situation ska kunna synliggöras. För det andra lyfter Shapiro, Smith och Masoud vikten av att inom forskningen förhålla sig till den verkliga världen och inte klamra sig fast vid ett tillvägagångssätt som skänker överdriven betydelse till teorier som riskerar att vara utdaterade (2004:3). Deras synpunkter blir särskilt relevanta för studier av grupper som inte varit utgångspunkten för de redan etablerade teorierna, eftersom betydande faktorer annars riskerar att hamna i skymundan. För det tredje behöver studier av redan diskriminerade grupper ske på ett så fördomsfritt sätt som möjligt för att inte projicera felaktiga analyser på utfallet. Därför följer den här studien den så kallade deliberativa vändningen, som många forskare numera valt att anamma. Genom att fokusera på den invandrade kvinnans egen berättelse och egna handlingar minskar risken för fördomsfulla tolkningar av hennes situation (Bassel, 2012:14).

Detta görs genom en explorativ intervjustudie (Kvale och Brinkmann, 2014:148) där tio invandrade kvinnor som är medlemmar i etniska föreningar djupintervjuas om sitt föreningsengagemang och politiska deltagande. På så sätt möjliggörs ett inifrånperspektiv som säkrar största möjliga validitet och bästa möjliga tillgång till den nödvändiga informationen.

TEORETISK BAKGRUND Integration

Många forskare hävdar att samhällets välgång inte kan säkras i en situation där invandrade kvinnor drabbas av strukturella problem och bristande integration. Segregering och invandrares utanförskap anses utgöra ett hot mot den demokratiska jämlikheten, legitimiteten och stabiliteten genom att medborgarskapet inte blir likvärdigt för alla, vilket i sin tur riskerar att underminera tilltron till

systemet. Dessutom hävdas att den övergripande samhällsutvecklingen hämmas av att somliga medborgares perspektiv och åsikter ställs utanför den politiska debatten (Myrberg, 2004:204 och Ålund et al, 2016:59). Om segregationen blir för allvarlig riskerar ett tillstånd av så kallad social exkludering att uppstå, vilket definieras som ”ett tillstånd där vissa grupper systematiskt förnekas det minimum av ekonomiska, politiska och sociokulturella resurser och möjligheter som är nödvändiga för att upprätthålla en socialt acceptabel tillvaro” (Ålund et al, 2016:59). Vad som utgör en socialt acceptabel tillvaro är givetvis diskutabelt, men kontentan i resonemanget är att den strukturella karaktären av segregation kan utgöra ett sluttande plan där situationen förvärras exponentiellt.

För att undvika samhällelig splittring krävs alltså att invandrade personer integreras i det nya samhället. Begreppet integration är i allra högsta grad vida diskuterat och dess definitioner är många (Ager och Strang, 2008:166-167). Anthias et al. definierar begreppet som ”the process by which individuals become members of society and their multilevel and multiform participation within it / .../” (2013:1). 


Integration kan ses som en ömsesidig process mellan staten och den nya medborgaren där

Den mest kända definitionen av medborgarskapet har utarbetats av T.H. Marshall som menade att medborgarskapet

4

består av politiska, civila och sociala rättigheter. De civila rättigheterna finns till för individens frihet och består av bland

annat yttrande- och religionsfrihet, äganderätt och rätt till rättvisa. De politiska rättigheterna består i att kunna välja

den senare lär sig att leva i det nya samhället med hjälp av verktyg som tillhandahålls av den förra (Pfeffer, 2014:353 - 354, för utförligare redogörelse, se forksningsöversikt av Ager och Strang, 2008).

Den mest klassiska dikotomin som ställs upp inom begreppet integration är den mellan multikulturalism och assimilation. Kort sammanfattat syftar multikulturalism som integrationspolitiskt ideal till att bevara etnisk mångfald medan en assimilationistisk hållning uppmuntrar den nya medborgaren att uppgå i majoritetskulturen (Anthias, et al, 2013:3 och Pfeffer, 2014:352). Multikulturalismens främste förespråkare är Will Kymlicka som hävdar att staten måste skydda minoritetsgrupper från att inte drabbas av ekonomisk och politisk utplåning i konkurrensen med majoritetssamhället (2002:39). Assimilation som integrationspolitiskt ideal syftar till att minska etnisk mångfald, och därmed också sociala och kulturella skillnader, för att skapa enhetlighet i samhället (Alba and Nee, 2003:11). Den här studien kommer inte gå djupare i att utvärdera olika typer av integrationssystem, utan fokuserar istället på den politiska integrationen och på hur den kan främjas. 


Ett politiskt integrerat samhälle har av bland annat Bloemraad definierats som ett samhälle som ger alla sina medlemmar tillgång till de politiska resurserna. Medborgaren i samhället är politiskt integrerad då vederbörande av sig själv och andra anses vara inkluderad i den politiska sammanslutningen på samma villkor som andra medborgare (Bengtsson, 2004:8-9 och Bloemraad et al, 2009:156). Den politiska integrationen beskrivs sålunda som en procedur där den invandrade medborgaren blir delaktig i de huvudsakliga politiska debatterna och det politiska beslutsfattandet på samma nivå som de infödda medborgarna (Bloemraad, 2006:6). Vanligtvis ses den politiska integrationen som tilltro till de demokratiska institutionerna och hysande av demokratiska värderingar hos den invandrade personen, men framför allt som politiskt deltagande (Tillie, 2007:530-531 och Hainmueller et al, 2015:12654).

Den politiska integrationen är nödvändig för den demokratiska jämlikheten och för de

invandrade personernas möjlighet att bli jämbördiga medborgare med de infödda medborgarna. Ett

fullkomligt jämlikt samhälle är givetvis enbart ett ouppnåeligt ideal, men icke desto mindre måste ett

systematiskt åsidosättande av grupper av medborgare ses som ett demokratiskt problem. Den

politiska integrationen kan anses särskilt viktig av två anledningar. För det första är den ett mått på

hur samhället kan ge representation åt nya grupper som kommer utifrån och därmed dess möjlighet

att skapa en långsiktig förutsättning för att även framtida invandrargrupper ska kunna integreras

(Michon och Vermeulen, 2013:597). Detta inte minst med avseende på att politiskt deltagande går i

arv, vilket innebär att ett lågt politiskt deltagande kan bita sig fast i generationer (Bloemraad,

2006:5). För det andra kan den politiska integrationen fungera som en arena där invandrade

personer som inte intagit en etablerad ställning i samhället får möjlighet att uttrycka de

angelägenheter och problem som berör just dem (Okigbo, 2014:155). Det blir särskilt relevant för

invandrade kvinnor som riskerar att drabbas av diskriminering och segregation både socialt,

kulturellt och på arbetsmarknaden. Genom att via politisk medverkan göra dessa hinder synliga kan

den politiska integrationen därför lägga grunden för integration även på andra områden (O’Neill,

2012:185). Exempel på hinder, utöver de som redan nämnts i uppsatsens inledning, är att

invandrade kvinnor kan ha svårt att avancera inom företag som ägs av landsmän, eftersom de blir

inlåsta i underordnade roller (Morokvasíc, 1984:889-890) och att fördomar från det nya samhället

drabbar den invandrade kvinnans rättssäkerhet. Studier från USA har visat att våld i nära relationer

av polisen ansetts vara en del av invandrade personers kultur, vilket gjort att brotten fått en låg

prioritet (Menjívar och Salcido, 2002:901). En diskriminerande behandling kan sedan ge upphov till att kvinnan själv sluter sig inom den egna etniska gruppen och medvetet tar avstånd från det nya samhället (Keaton, 2015:406 och 402 samt Killian, 2003:579).

Det bör tilläggas att begreppet integration oftast syftar till utrikes föddas inkludering i det nya samhället, medan principerna bakom integration och segregation kan appliceras på alla samhällets medborgare. Den grundläggande tanken handlar om att skapa likvärdighet mellan ett lands invånare för att sammanhållning och rättvisa inom den demokratiska staten ska kunna etableras.

Sammanfattningsvis kan konstateras att integration är nödvändigt för den demokratiska jämlikheten i ett samhälle. Integration är relevant inom oräkneliga av samhällets sfärer; på arbets- och bostadsmarknaden, i det sociala och kulturella livet och inom det politiska deltagandet. Dessa sfärer påverkar givetvis varandra. Den politiska integrationen, eller avsaknaden av den, får ett direkt utslag på medborgarnas demokratiska utövande och är således ett viktigt mått på hur väl det demokratiska styrelseskicket fungerar. Dessutom kan den ha en viktig långsiktig påverkan på andra typer av integration.

Politiskt deltagande

Hur mycket politiskt deltagande som kan krävas från medborgare i en demokrati är omtvistat, därmed även vad som krävs för att någon ska anses vara politiskt integrerad. Idealet för deltagardemokratins förespråkare är att medborgarna själva i så hög utsträckning som möjligt ska fatta de beslut som styr samhället. Övning i demokratiskt beslutsfattande anses skapa engagemang och tolerans hos medborgarna, vilket ytterligare stärker den demokratiska andan. Motståndare hävdar å andra sidan att medborgare är okunniga och intoleranta och att ett alltför starkt medborgarinflytande kan vara skadligt för samhället (Adman, 2006:162-163). Däremot har det politiska uttrycket ansetts inneha ett visst egenvärde, dels eftersom det demokratiska samhället i sig förutsätter att motsättningar synliggörs (Dahl, 1971:4-16), dels för att medborgare som uttrycker sitt eventuella missnöje blir mindre benägna att överge tron på demokratin som styrelseskick. Slutligen kan mindre konventionella former av politiskt deltagande såsom bojkotter och namninsamlingar vara viktiga för att införa nya teman på den politiska agendan (Stockemer och Carbonetti, 2010:243-244). Det medborgerliga politiska deltagandet är alltså en del av demokratins definition, tillika själva förutsättningen för att demokratin ska anses vara legitimerad.

Politiskt deltagande kan definieras som aktiviteter vars syfte är att direkt eller indirekt påverka vad regeringen gör (Burns, Schlozman och Verba, 2001:58), eller som frivilliga medborgerliga aktiviteter utförda i syfte att påverka generellt bindande beslut som relaterar till det politiska systemet (Reichert, 2016:223). Traditionellt brukar politiskt deltagande mätas i form av konventionella metoder som röstning och partiaktivitet - vilket definieras som medlemskap i eller arbete inom ett politiskt parti -, samt mindre konventionella metoder som kontakt med bland annat politiker och tjänstemän, liksom deltagande i manifestationer som signalerar den politiska ståndpunkten (Adman och Strömblad, 2010:726, Teorell, 2003:53 och Myrberg, 2007:109). Dessa former av politiskt utövande är relativt övergripande och kan variera i sin inbördes utformning.

Samtidigt är de tids- och kontextbundna och skiftar i relevans allt eftersom samhällen och kulturer

utvecklas och förändras. En generell tendens visar att det konventionella politiska deltagandet

sjunker, vilket antingen kan ses som ett sjunkande politiskt engagemang bland medborgare eller som ett skifte i vilka politiska uttryck som bedöms relevanta.

Under 2000-talet har röstning och partideltagande minskat i både USA och Europa (Stolle, Hooghe och Micheletti, 2005:249) och andelen personer som är medlemmar i ett politiskt parti i Sverige har minskat med nära tio procentenheter sedan 1980-talet (SCB, 2011:584). Det förklaras delvis av att andra samhälleliga arenor, såsom exempelvis inter netbaserade kommunikationsplattformar, utmanar de politiska partiernas särskilda position som informationsspridare (Kölln, 2015:77-78). Med utgångspunkt i den rådande situationen hävdar forskare att en bredare definition av politiskt deltagande bör etableras (se exempelvis Norris, 2002:188-210 och Ekman och Linde, 2010:54). Nackdelen med att öppna upp för bredare definitioner av politiskt deltagande är att vi riskerar att hamna i en slags ”teori om allt”, det vill säga att allt människor gör beskrivs som politiskt. Å andra sidan måste teoribildningen avspegla verkligheten på ett rättvisande sätt (Stolle, Hooghe och Micheletti, 2005:250). Vissa menar exempelvis att enbart valdeltagande inte är tillräckligt för ett samhälle som vill kalla sig folkstyrt, eftersom detta styrelseskick kräver en ständigt levande dialog mellan medborgare och stat, där medborgarna ger sin respons på den förda politiken oftare än bara vid valtillfällen (Stubbergaard, 2002:202).

Den deliberativa demokratins förespråkare har fördjupat synen på politiskt deltagande genom att addera politiska diskussioner och försök att informera sig om politik till de mer formella deltagandeformerna (Esaiasson och Westholm, 2006:14-15). Politisk diskussion definieras som diskussioner om offentliga angelägenheter som äger rum antingen i direkta möten med andra människor eller på Internet (Cook, Carpini och Jacobs, 2007:32). Somliga teoretiker hävdar att institutioner för politisk diskussion utgör de bästa arenorna för främjande av demokratiska värden såsom autonomi och jämlikhet och för stärkande av den demokratiska legitimiteten (Cohen och Sabel, 1997, samt Rosenberg, 2007:2). Sådana deliberativa fora kan till exempel utgöras av diskussionsplattformar där medborgare och politiker möts (Stubbergaard, 2002:204). Dessutom hävdas att den politiska kommunikationen och diskussionen på ett bättre sätt kan tillvarata det postmoderna samhällens komplexitet än vad statlig byråkrati kan. Däremot kan politisk diskussion ses som en privat angelägenhet som inte direkt påverkar vad regeringen gör. Å andra sidan utgör den politiska diskussionen den mer fundamentala första nivån i ett väl fungerande demokratiskt samhälle, som utgör grunden för att andra demokratimått, såsom röstning och representation, ska anses legitima (Warren, 2007:273-275). Med utgångspunkt i Burns, Schlozmans och Verbas definition av politiskt deltagande ingår också den indirekta påverkan på den förda politiken. Att delta i politisk diskussion blir därför ett sätt att påverka den politiska agendan och att delta i den övergripande politiska debatten, vilken utgör grunden för vilka ämnen som behandlas av de politiska beslutsfattarna.

Ett brett politiskt deltagande kan alltså bedömas vara eftersträvansvärt och i viss mån

nödvändigt för att ett samhälle som säger sig vara demokratiskt verkligen ska anses vara det. För att

den politiska debatten ska utvecklas och för att demokratins inneboende åsiktspluralism ska

bibehållas bör medborgarna vara engagerade och ge uttryck för sina ståndpunkter. Detta kan ske

genom konventionella deltagandeformer såsom röstning och partiengagemang, men trenden visar

att dessa former blir allt mindre relevanta för det politiska uttrycket. En bred definition av politiskt

deltagande anses i den här studien vara befogad för att fånga det sätt på vilket människor idag

närmar sig samhälleliga angelägenheter. Dessutom börjar den demokratiska processen i en form av resonerande och vägande av olika alternativ, där människor i någon typ av diskussion presenterar sina olika åsikter för varandra. Att delta i politiska diskussioner kan alltså ses som det första steget i ett demokratiskt utövande.

Då många av de kvinnor som intervjuats i den här studien inte kunnat delta politiskt i sina hemländer på grund av diskriminering eller avsaknad av demokratiskt styrelseskick är det motiverat att använda en bred definition av politiskt deltagande. För den som inte varit politiskt aktiv förr kan den politiska integrationen ses som en process vars första skede är att via information och diskussion utveckla en egen politisk ståndpunkt som sedan kan framföras i andra former av politisk aktivitet.

Dessutom är en bred definition av politiskt deltagande motiverad av att invandrade kvinnors politiska deltagande visat sig bestå till större del av mindre konventionella deltagandeformer, såsom protester, snarare än formellt deltagande i form av exempelvis partiengagemang. En alltför snäv definition riskerar därför att underskatta invandrade kvinnors politiska deltagande (Naples, 1991:479).

Etniskt föreningsengagemang - politiskt integrerande för invandrade kvinnor?

Föreningslivet brukar vanligtvis placeras på den nivå av samhället som benämns som civilsamhället, som i sin tur ofta diskuteras i relation till Jürgen Habermas definition av den offentliga sfären (Sphäre der bürgerlichen Öffentlichkeit eller the bourgeois public sphere). Enligt honom är den offentliga sfären en arena skild från staten där medborgare kan mötas som jämlikar och diskutera gemensamma angelägenheter utifrån rationella argument (1991:27-37). Den här separationen mellan stat och offentlig sfär har därefter givits särskild uppmärksamhet när det kommer till det civila samhällets position i det övriga samhället. Nancy Fraser har kritiserat Habermas definition på flera punkter och menar bland annat att separationen mellan staten och den offentliga sfären inte behöver vara definitiv utan att det bör finnas publika arenor som både fungerar som opinionsbildare och som kan ha en direkt formell påverkan på politiska beslut (1990:64-77). Foley och Edwards hävdar i likhet med Fraser att det inte är det civila samhällets egenskaper i sig som avgör det demokratiska samhällets välmående. De menar att det relevanta snarare är den politiska maktens förmåga att lyssna på och kanalisera de idéer som formuleras av medborgarna inom ramen för deras civilsamhällesengagemang (1996:9).

En annan del av debatten handlar om det civila samhällets betydelse för det politiska

deltagandet, vilket länge haft stor betydelse för forskningen om föreningsliv. Redan tidigt

förespråkade Alexis de Tocqueville det civila samhällets potential för det övriga samhällets välgång

och än idag ses ett starkt föreningsliv som en nödvändighet för det demokratiska välmåendet (Foley

och Edwards, 1996:1). de Tocqueville menade bland annat att föreningarna i det civila samhället

fungerar som skolor i demokrati för medborgaren. Resonemanget grundar sig i att medborgaren

behöver vissa kunskaper i samarbete, liksom en vilja att arbeta för det gemensamma bästa, för att

kunna vara politiskt aktiv i ett demokratiskt samhälle (1997:153-154 och 160-162). För invandrade

personer, det vill säga för personer som inte levt hela sina liv i det samhälle där de ska vara politiskt

aktiva, kan tillgången till en demokratiskola vara av särskild betydelse. Huruvida etniska

organisationer kan fungera som demokratiskolor är däremot omtvistat. Robert Putnam har med

avseende på etniska organisationer varnat för vad han kallar sammanbindande kapital (bonding), vilket

innebär att identiteten inom en homogen grupp förstärks på ett segregerande sätt medan externa

grupper utesluts (Putnam, 2000, s. 362, se också diskussionen om anti-demokratiska föreningar i exempelvis Fennema och Tillie, 2005, s. 223). Andra menar att detta sammanbindande kapital är nödvändigt för att vissa grupper i samhället ska kunna skapa en gemensam röst som hörs i majoritetssamhället (Borevi, 2004, s. 33-34, Bengtsson och Kugelberg, 2009, s. 9 och Odmalm, 2004, s. 101).

Vad gäller etniskt föreningsengagemangs påverkan på politiskt deltagande i Sverige har Adman och Strömblad inte kunnat konstatera någon positiv effekt. Brist på politiskt rekryterande nätverk ansågs vara en betydande faktor, liksom att etniska organisationer inte främjar medborgerliga färdigheter i samma utsträckning som icke-etniska föreningar (2010:726). Däremot har många europeiska studier, och även exempel från från Kanada, visat ett positivt samband mellan etniskt föreningsengagemang och politiskt deltagande (Michon och Vermeulen, 2013:598 samt O’Neill et al., 2012:187). Under förutsättning att föreningarna är horisontellt uppbyggda, det vill säga att det inte råder en för stark hierarki i relationen mellan medlemmarna, kan medlemmarnas sociala och medborgerliga färdigheter stärkas på ett sätt som gynnar det politiska deltagandet (Fennema och Tillie, 2005:234 och 231). Vid närmare fokus på personer som invandrat från Chile och Turkiet till Sverige har Adman ock Strömblad funnit ett positivt samband mellan etniskt föreningsengagemang och politiskt deltagande. Dessutom fann de ingen skillnad mellan män och kvinnor vad gäller effekten av föreningsengagemang på politiskt deltagande (2009:63, 67 och 73).

Vid en första anblick ger Admans och Strömblads upptäckter från 2009 ett intryck av att det etniska föreningslivet kan vara en särskilt gynnsam arena för invandrade kvinnors politiska integration. Eftersom den här gruppen möts av särskilda hinder både vad gäller arbetsmarknadsintegration och social integration ter sig ett område där invandrade kvinnor och invandrade män inte påverkas olika som ett undantag från det generella mönstret. Någon enighet kring huruvida invandrade kvinnors politiska deltagande gynnas av etniskt föreningsengagemang finns däremot inte. Kanada och Frankrike är exempel på länder där det bland invandrade kvinnor finns en etablerad tradition av föreningsengagemang. Dessa föreningar anses utgöra en samhällelig arena där i övrigt marginaliserade medborgare intar en aktiv roll, även om det är omtvistat huruvida dessa föreningar främjar eller hämmar en framgångsrik integration, liksom kring vilken makt dessa föreningar egentligen besitter (Bassel, 2012:144). Som kontrast till Admans och Strömblads studie från 2009 fann de kanadensiska forskarna Gidengil och Stolle inga positiva effekter på politiskt deltagande och politisk kunskap till följd av etniskt föreningsengagemang bland invandrade kvinnor.

De visade också att de invandrade kvinnornas politiska kunskap och engagemang minskade ju mer kontakt de hade med personer från hemlandet. De invandrade kvinnor som var medlemmar i andra föreningar fick däremot en positiv effekt på det politiska deltagandet (2009:747).

Wollebaeks och Selles kartläggning av genusstrukturer i det civila samhället visar att kvinnor

som grupp gått från att engagera sig i kvinnoföreningar till att numera ingå i de flesta typer av

föreningar, vilket har resulterat i att de i de är i minoritet inom föreningarna. Det riskerar enligt dem

att underminera kvinnors makt i föreningslivet generellt (Wollebaek och Selle, 2005, s. 215). Den

här studiens syfte är inte att djupgående undersöka vilken makt kvinnorna har inom de etniska

föreningar som studeras, men den inbördes relationen mellan medlemmarna kan inte heller anses

helt irrelevant för föreningsengagemangets effekt på det politiska deltagandet.

Etniskt föreningsengagemang och politiskt deltagande - mekanismer utifrån den invandrade kvinnans perspektiv

Kan det vara så att de mekanismer som anses koppla samman föreningsenegagemang med ökat politiskt deltagande helt enkelt inte gäller för invandrade kvinnor? Eller att mekanismerna inte kan främjas inom just etniska föreningar? Vad krävs då för att invandrade kvinnor ska få ett ökat politiskt deltagande till följd av sitt etniska föreningsengagemang? Den här undersökningen syftar till att finna de mekanismer som är relevanta för den här gruppen. För att göra det behöver blicken riktas mot den övergripande deltagandeforskningen. Några av de mekanismer som diskuteras där har inte lyfts in i forskningen om föreningsengagemang och politiskt deltagande och behöver därför undersökas noggrannare.

Forskningsfältet som rör politiskt deltagande är omfattande och har belyst en rad faktorer som anses spela roll för medborgares politiska aktivitet. Pippa Norris har strukturerat de faktorer som kan påverka politiskt deltagande utifrån tre olika nivåer. Inom makronivån ryms ett lands socioekonomiska utveckling samt dess politiska system och lagar. På medelnivå finns så kallade mobiliserande aktörer; föreningar, kyrkor och partier med flera. Till sist återstår mikronivån som handlar om individens egna motivation och resurser (2002:19-20). I den här studien kommer fokus att ligga på de två senaste nivåerna - medelnivån och mikronivån - eftersom undersökningen söker svaret på hur föreningar kan mobilisera individen in i politiskt deltagande.

Inkomstnivå, ålder och utbildning är de klassiska variablerna som sägs påverka politiskt deltagande och brukar sammanfattas som SES-modellen, Socioeconomic Status Model of Participation (Albarracin och Valeva, 2011:509, se också Cook, Carpini och Jacobs, 2007:34 samt Norris, 2002:29). En annan betydande teoretisk utgångspunkt är Burns, Schlozmans och Verbas Civic Voluntarism Model (CVM). Enligt dem är individens politiska deltagande beroende av resurser i form av tid och pengar; rekrytering till politiskt deltagande; politisk läggning i avseendet politiskt intresse, politisk självtilltro och att vara informerad, och slutligen medborgerliga färdigheter i form av organisationsmässiga och kommunikativa förmågor (2001:33). Motivation, i form av incitament att delta politiskt, har också lyfts fram som avgörande för medborgarens politiska aktivitet (se bland annat Finkel et al. 1989:886 och 890, Coleman, 1990:304, Olson, 1965:51 och Tullock, 1971:91-92).

I den här studien kommer relevansen av de mekanismer som tidigare forskning lyft fram som betydande för sambandet mellan föreningsengagemang och ökat politiskt deltagande att diskuteras utifrån den särskilda problematik som berör invandrade kvinnor. Mekanismerna presenteras nedan och har i den här studien delats upp i två kategorier beroende på om mekanismerna är individuella respektive sociala till sin karaktär. De individuella mekanismerna handlar om hur den enskilde medlemmens kompetenser och kunskaper kan stärkas, medan de sociala handlar om den information och kontakt som grupperna och nätverken inom föreningen kan öppna för. Den här studien kommer också använda sig av relevanta delar ur den övergripande deltagandeforskningen.

Politisk självtilltro och incitament att delta politiskt kommer att inkluderas i den analysram som används för undersökningen eftersom de faktorerna bör kunna påverkas av föreningsengagemang.

Dessutom kan de anses särskilt relevanta för gruppen invandrade kvinnor. Detta resonemang

kommer utvecklas i nedanstående genomgång av de mekanismer som används i den här studien.

Individuella mekanismer - medborgerliga färdigheter

Föreningsengagemang, särskilt inom politiska organisationer men också inom andra föreningar, anses kunna stärka de så kallade medborgerliga färdigheterna hos medlemmarna (Burns, Schlozman och Verba, 2001: 223-224). Färdigheterna kan exempelvis vara att tala inför folk, att skriva texter, att fatta beslut och att delta i möten, och dessa färdigheter skapas hos individen genom delaktighet i beslutsfattande och gemensamt arbete inom organisationen. Färdigheterna ökar i sin tur individens möjlighet att bli politiskt aktiv (Bengtsson, 2004:12, Bengtsson och Kugelberg, 2009:58, Myrberg, 2004:209 och Norris, 2002:169). I den här uppsatsen argumenteras för att ökat politiskt deltagande till följd av fördjupade medborgerliga färdigheter är en typ av individuell mekanism eftersom förändringen sker genom en intern process av personlig utveckling. De förhållanden som ger upphov till utvecklingen är förvisso beroende av ett socialt sammanhang, det vill säga en förening som tillhandahåller möjligheten att exempelvis fatta beslut och hålla tal, men det som avgör effekten på det politiska deltagandet är ändå att individen stärker sin egen förmåga att vara ett politiskt subjekt.

Att via organisering inta rollen som politiskt subjekt kan anses vara särskilt viktig för kvinnor som på ett fördomsfullt sätt ofta tillskrivs en passiv offerroll (Eduards, 2002, s. 152), något som i ännu högre grad drabbar invandrade kvinnor som ofta beskrivs som beroende av sina män (Djamba & Kimuna, 2011:18). Inom könsblandade föreningar har det emellertid visat sig att männen befinner sig på högre poster än kvinnorna och påverkar besluten i högre grad (Jeppsson Grassman, 2004:24).

Utöver det talar män oftare och mer än kvinnor i samtalsgrupper där båda könen ingår och kvinnor blir oftare avbrutna och ignorerade (Fraser, 1990:64). Därmed finns anledning att misstänka att möjligheten att stärka det politiska deltagandet via övning i tal och beslutsfattande inte är tillgänglig för kvinnor i lika hög utsträckning som för män.

Jan Teorell menar också att det bara är den aktiva föreningsmedlemmen som utvecklar medborgerliga färdigheter genom sitt föreningsengagemang (2003:62). Att enbart vara medlem i en förening behöver inte innebära ett utförande av de administrativa sysslor som benämns ovan. Dessa sysslor tycks framför allt beröra de föreningsaktiva som är medlemmar i föreningens styrelse.

Dessutom behöver de här färdigheterna sättas i relation till den utveckling av det politiska deltagandet som kan ske över tid. Kontinuerliga undersökningar om hur väl dessa medborgerliga färdigheter stämmer överens med det som krävs för politiskt deltagande är därför motiverade, något som utgjort riktlinjen för den här undersökningen.

Sociala mekanismer - nätverk, information och rekrytering

Föreningsengagemangets påverkan på det politiska deltagandet har också en social dimension som sträcker sig längre än till individens inbördes kompetensutveckling. De sociala mekanismerna ställer därför högre krav på den sociala kontext som föreningsengagemanget utgör. Burns, Schlozman och Verba menar att en av de indirekta vägar till politiskt deltagande som frivilligt engagemang kan ge upphov till är att nätverk skapas som sedermera kan leda till politiska kontakter (2001:58 och 21).

Genom att ingå i ett nätverk ökar sannolikheten för individen att sedan bli politiskt rekryterad, det vill säga att få en förfrågan om att delta politiskt (Burns, Schlozman och Verba, 2001:33 och Myrberg, 2007:125).

Att djupare undersöka nätverk och rekrytering är av yttersta vikt för den här studien

eftersom dessa fenomen är starkt könsbundna. Exempelvis har begreppet homosocialitet, vilket

beskrivs som en strävan efter att samarbeta med personer av samma kön, myntats som en förklaring

till varför män intar majoriteten av de mest inflytelserika posterna i organisationer (Lipman-Blumen, 1976:16). Nyare forskning har visat att homosocialitet kan påverka rekryteringsprocesser så till vida att mäns kompetens beskrivs som mer betydande än kvinnors (Holgersson, 2013:463). Inom minoritetsorganisationer har mansdominans beskrivits som särskilt riskfyllt eftersom kulturella traditioner kan legitimera kvinnoförtryck, något som framför allt debatterats av Susan Moller Okin men också av andra (Okin, 2002:14-15 och 17, Tamir, 2002:60, Kofman, 2000:101 och Shachar, 2001:4). Okins problemformulering har av kritiker anklagats för att vara fördomsfull mot andra kulturer, liksom att tillskriva den invandrade kvinnan en offerroll där hon anses sakna eget förnuft (al-Hibri, 2002:55-56 och Aziz, 2015:342). Oavsett om etniska organisationer är mer kvinnoförtryckande än andra, så har det visat sig att de sociala nätverken för kvinnor inom etniska organisationer begränsas även av det övriga samhället. Studier från Mexiko och USA har visat en trend av mansdominans inom invandrares föreningsliv som påminner om de generella könsskillnaderna i det svenska föreningslivet, nämligen att kvinnor har svårt att nå de ledande posterna. Det grundade sig inte bara i att männen själva ansåg sig bättre lämpade att styra föreningarna, utan också i att utomstående aktörer i samhället framför allt anförtrodde uppdrag åt männen (Jones-Correa, 1998:342 samt Pessar och Mahler 2012:819). Brist på politiskt rekryterande nätverk anses vara orsaken till att etniska organisationer inte främjar politiskt deltagande (Adman och Strömblad, 2010:726), och den problematiken borde vara särskilt relevant för de kvinnliga medlemmarna om de dessutom hålls tillbaka av de manliga medlemmarna och inte bjuds in i nätverk utanför den etniska organisationen.

Utöver nätverk och rekrytering kan föreningsmedlemmen få information om politiska händelser inom organisationen, vilket kan påverka den politiska medvetenheten (Burns, Schlozman och Verba, 2001:202, Norris, 2002:169 och Myrberg, 2007:125). Däremot skulle det kunna vara så att resonemanget om partiers minskande betydelse som informationsspridare går att tillämpa även på föreningar. Politisk information kan tänkas nå individen på andra sätt idag än jämfört med början av 2000-talet, särskilt med tanke på den tekniska utvecklingen. Däremot går det att argumentera för att informationen och rekryteringen blir mer effektiv ju mer direkt den är och ju närmare relationen är mellan den som frågar och den som blir tillfrågad.

Slutligen kan föreningens aktiviteter redan vara politiska i sitt slag, då somliga föreningar redan har som syfte att påverka politiken (Burns, Schlozman och Verba, 2001:58 och 21). På så sätt kan exempelvis möjligheter att delta i demonstrationer anordnade av organisationen innebära att det skapas en inkörsport till politisk aktivitet för föreningsmedlemmarna redan inom föreningen (Norris, 2002:169).

Individuella och sociala mekanismer - politisk självtilltro och incitament

Även om föreningsengagemanget kan stärka individens förmågor att delta politiskt, liksom öppna upp för information och rekrytering, behöver det inte automatiskt leda till politiskt deltagande.

Medborgaren behöver också ha incitament och motivation till att delta politiskt och därmed använda sig av den utveckling som föreningsengagemanget kan ge upphov till. Kollektiva incitament för politisk handling berör individens syn på sig själv som politisk aktör i förhållande till resten av medborgarna. Det kan till exempel handla om att individen upplever sitt deltagande som strategiskt avgörande för utfallet, trots att den objektiva sannolikheten för att så är fallet ofta är mycket liten.

Det grundar sig i en idé om att alla medlemmar i en grupp behöver vara delaktiga i en handling för

att resultat ska kunna uppnås, vilket omnämns som tron på enighetsprincipen (belief in the unity principle enligt Finkel et al. 1989:886 och 890, se också Riker och Ordeshook, 1968:38).

Incitamenten kan också främjas av sociala normer, det vill säga att medborgaren deltar politiskt av pliktkänsla mot andra eller för att undvika sociala sanktioner (Coleman, 1990:304). Eftersom Norris visat att ett ökat engagemang för gemensamma angelägenheter kan uppstå genom de sociala nätverk och de politiska fingervisningar som uppkommer i föreningar (2002:169), finns anledning att tro att etniskt föreningsengagemang kan påverka känslan av att vara förpliktigad att delta politiskt på ett sätt som gynnar föreningens intressen.

Medborgare kan också engagera sig baserat på selektiva incitament, det vill säga att individen vill få tillgång till fördelar som bara kan nås genom att själv delta i handlingen (Olson, 1965:51). Individen kan delta politiskt av rent nöje, det vill säg att deltagandet har ett visst underhållningsvärde, (Tullock, 1971:91-92), liksom för att ge uttryck för sin åsikt (Fiorina, 1976:393).

Eftersom incitamenten som lyfts fram i tidigare forskning är både kollektiva och selektiva, det vill säga beroende av både gruppnormer och individens egna upplevelser, bedöms de som både sociala och individuella till sin karaktär.

Slutligen bör också politisk sjävtilltro vara särskilt relevant för invandrade kvinnors politiska deltagande, bland annat eftersom den politiska självtilltron ofta räknas som en viktig del av den politiska integrationen (Hainmueller et al, 2015:12654). Politisk självtilltro brukar delas in i intern politisk tilltro - tron på den egna förmågan att förstå och påverka politiken - och extern politisk tilltro - tron på att politiska representanter är responsiva gentemot medborgarnas önskningar (Anderson, 2010:63). Tidigare forskning visar positiva samband mellan politisk självtilltro och politiskt deltagande och somliga studier visar att den subjektiva uppfattningen om den egna förmågan att påverka politiken spelar större roll för det faktiska deltagandet än vad politisk kunskap gör (Reichert, 2016:221 och 223 samt Anderson, 2010:60). Den interna politiska tilltron är individuell till sin karaktär då den grundar sig på individens subjektiva uppfattning av sin egen politiska förmåga, medan den externa politiska tilltron är social till sin karaktär eftersom den i viss mån är beroende av det system som individen befinner sig i. Exempelvis kan medborgare i ett dysfunktionellt samhälle tänkas ha lägre extern politisk tilltro än medborgare i ett samhälle med stabila politiska institutioner.

Jämfört med invandrade personer har den övriga befolkningen ofta ett försprång i både samhälls- och språkkunskaper, kunskaper som är viktiga för det politiska deltagandet (Adman och Strömblad, 2000:36). Det kan tänkas att känslan av underläge inom dessa områden ger upphov till att den politiska självtilltron drabbas, om individen i allt för hög utsträckning underskattar sin egen förmåga att delta politiskt i relation till inföddas förmåga. Dessutom kan den interna politiska självtilltron för invandrade kvinnor tänkas drabbas dubbelt, med tanke på den roll de ofta tillskrivs utifrån de fördomar de möter i det nya samhället. Att ses som passiv och beroende av män snarare än en aktiv medborgare (Keaton, 2015:409 och Djamba & Kimuna, 2011:18), uppmuntrar inte till ett politiskt självförtroende. Med tanke på den diskriminering gentemot invandrade kvinnor som exempelvis blivit framträdande i Arbetsförmedlingens verksamhet (SOU 2012:69, s. 17-18), finns anledning att misstänka att bristande extern politisk tilltro i form av förtroende gentemot politiker och myndigheter kan vara ett hinder för invandrade kvinnors politiska deltagande.

Etniskt föreningsengagemang borde kunna stärka den politiska självtilltron bland invandrade

kvinnor i och med att medborgerliga färdigheter utvecklas, liksom genom den politiska information

som kan tänkas cirkulera i föreningen. Å andra sidan finns risk att den mansdominans inom

föreningarna som diskuterats ovan till och med kan förhindra tilltron till den egna politiska förmågan, om kvinnorna inte får möjlighet att inta förtroendeuppdrag inom föreningen.

Figur A. Mekanismer för sambandet mellan föreningsengagemang och politiskt deltagande.

Sammanfattning

Att utrikes födda kvinnor tenderar att vara politiskt aktiva i lägre utsträckning än andra medborgare skapar en ojämlikhet i politiskt inflytande, förtunnar den politiska agendan och riskerar att urholka den enskilda individens medborgerliga tilltro och tolerans. För att undersöka hur det politiska deltagandet kan öka bland invandrade kvinnor riktar den här studien blicken mot det civila samhället och föreningslivet, som traditionellt ses som viktigt för medborgares politiska utveckling.

Många mekanismer har lyfts fram som betydande, men det finns inte tillräcklig kunskap om vilka mekanismer som är relevanta för etniska föreningar och särskilt inte för invandrade kvinnor inom etniska föreningar. De mekanismer som av tidigare forskning pekats ut som viktiga för sambandet mellan föreningsengagemang och politiskt deltagande är dels de individbaserade som handlar om hur föreningsarbetet ger övning i att hålla tal, skriva texter, fatta beslut och delta i möten. Dessa förmågor benämns som medborgerliga färdigheter. Dels har föreningsengagemang visat sig främja socialt baserade mekanismer såsom information, nätverk och normer som kan utgöra en rekryteringsbas för politiskt deltagande. I den här studien hävdas också att politisk självtilltro och ökade incitament att delta politiskt borde vara relevanta för föreningsengagemangets påverkan på det politiska deltagandet, särskilt bland invandrade kvinnor.

Rekrytering Medborgerliga färdigheter:

tal, skrift, beslutsfattande, mötesdeltagande

Politiskt deltagande

Information Nätverk

Föreningsarbete

Individuell påverkan

Föreningsengagemang

Social påverkan Politisk

självtilltro och

incitament

METOD

I den här studien har invandrade kvinnor djupintervjuats om sina beteenden, åsikter och attityder kring föreningsengagemang och politiskt deltagande (McNabb, 2004:137-138). Urvalet består av tio utomeuropeiskt födda kvinnor som är engagerade i etniska föreningar inom Uppsala- och Stockholmsområdet med både kvinnliga och manliga medlemmar. Utförligare redogörelse för studiens tillvägagångssätt följer längre ned i kapitlet.

Fenomenologisk ansats och reflektion

Metodvalet i den här uppsatsen syftar till att skapa ett inifrånperspektiv som kommer åt intervjupersonernas egna tolkningar av verkligheten (Gustafsson och Johannesson, 2016:17).

Undersökningen har därför utformats som en kvalitativ intervjustudie med en fenomenologisk utgångspunkt. För att nå intervjupersonernas egna upplevelser av hur deras föreningsengagemang har påverkat deras politiska deltagande behöver de få utrymme att utförligt kunna beskriva mekanismerna utifrån sitt eget perspektiv. Den fenomenologiska ansatsen skapar en möjlighet att föra över intervjupersonens information på ett så oförvanskat sätt som möjligt till forskaren, vilket går i linje med studiens syfte att fördomsfritt öppna upp för den teoriutvecklande potential som kan finnas i intervjusvaren.

En fenomenologisk forskningsmetod beskrivs av Kvale och Brinkman som ”/…/fokusering på medvetandet och livsvärlden, öppenhet för intervjupersonens erfarenheter, prioritering av exakta beskrivningar, strävan att sätta förkunskapen inom parentes och sökande efter bestående essentiella innebörder i beskrivningarna” (2014:75).

Det fenomenologiska tankesättet utgår från att kunskap nås genom upplevelser och varseblivning om det som finns runtom oss. Kritiker menar att den fenomenologiska utgångspunkten är essentialistisk och förutsätter att det finns en fast bas från vilken vi kan fastställa vår kunskap om världen på ett slutgiltigt sätt (Kvale och Brinkman, 2014:50-51). Den djupare ontologiska diskussionen är emellertid inte av primär relevans för den här studien. Det viktiga är snarare med vilken säkerhet det går att konstatera att de svar som intervjupersonerna ger är de bästa och mest slutgiltiga beskrivningarna av hur de tolkar sin upplevelse. Det relevanta är därför att skapa förutsättningar för att svaren blir så informativa och sanningsenliga som möjligt (Noë, 2007:233), något som kommer diskuteras nedan.

För att nå kunskap om någon annans varseblivning behöver vi enligt Maurice Merleau- Ponty använda talet som medium för synkronisering av upplevelser:

”Det sker alltså ett övertagande av den andres tankar genom talet, en reflektion i den andre, en förmåga att tänka utifrån den andre, som berikar våra egna tankar” (1997:153).

För att sedan kunna förmedla det som den andre berättat för oss behöver vi få tillgång till så detaljerade redogörelser som möjligt (Kvale och Brinkman, 2014:44).

Kvale och Brinkman föreslår en så kallad halvstrukturerad livsvärldsintervju som en

fenomenologisk intervjuteknik. Kvaliteten i den typen av kvalitativ intervju ligger i nyanseringen och

detaljrikedomen i intervjupersonens beskrivning och exaktheten i intervjuarens tolkning av

intervjusvaren. Det upplevda perspektivet bör beskrivas så fördomsfritt som möjligt, vilket betyder

att intervjuaren ska förhålla sig förutsättningslöst till det som sägs under intervjun och vara kritisk till

de egna tolkningarna av uttalandena. Genom öppna frågor leds intervjupersonen att berätta om sitt

perspektiv inom de teman som ligger till grund för undersökningen I försöket att finna mening i de mest betydande temana gäller det att både ta hänsyn till de explicita uttalandena och de implicita innebörderna av uttrycken. Detta sker genom att intervjuaren under intervjuns gång med hjälp av följdfrågor söker finna huruvida tolkningen av den implicita meningen stämmer eller inte (2014:45-48).

Alternativ till den fenomenologiska intervjuansatsen utgörs av bland annat hermeneutiken och diskursanalysen. Den förstnämnda handlar om tolkningen av den mening och innebörden av de begrepp som förs fram under intervjun medan den sistnämnda fokuserar på språkets betydelse och vilken verklighet som konstrueras med språket som verktyg. Dessa angreppssätt hade passat om studien exempelvis syftade till att undersöka vad begreppet politiskt deltagande innebär för de intervjuade personerna, eller om fokus var att undersöka i vilket större språkligt sammanhang som föreningsengagemanget och det politiska deltagandet placeras. För att klargöra via vilka processer föreningsengagemanget kan ha påverkat det politiska deltagandet behöver uppmärksamheten istället riktas mot hur intervjupersonerna upplevt de situationer som påverkat dem, vilket gör den fenomenologiska ansatsen mest passande för den här studien (Kvale och Brinkmann, 2014:31).

Vidare kan undersökningen benämnas som en explorativ intervjustudie, vilket innebär att frågorna är öppna till sin karaktär (Kvale och Brinkmann, 2014:148). Öppna frågor lämpar sig bra för studier där ny information ska kartläggas och där intervjupersonerna behöver ha möjlighet att utforma sina svar på ett flexibelt sätt. På så sätt har kvinnorna givits stor möjlighet att själva definiera sin situation på ett så rättvisande sätt som möjligt. Alltför detaljerade frågor riskerar att undanhålla relevant information medan öppna frågor ger tillgång till underliggande premisser och kontextbundna faktorer som kan vara av betydelse för undersökningens syfte (Aberbach och Rockman, 2002:673-674 och Berry, 2002:681). I slutet av varje intervju har intervjupersonen fått möjlighet att lägga till ytterligare information, i händelse av att frågorna som ställts utelämnat något som intervjupersonen själv anser vara av vikt för de teman som diskuterats (Woliver, 2002:678).

Den här studien syftar till att utveckla kunskapen om de mekanismer som i tidigare forskning pekats ut som betydande för hur föreningsengagemang kan påverka politiskt deltagande så att de passar en grupp som fått begränsad uppmärksamhet i tidigare teoribildning. Kunskaperna om kopplingen mellan föreningsengagemang och politiskt deltagande är till synes väl utvecklade och etablerade, vilket innebär att det finns många föreslagna mekanismer som går att använda sig av i nya studier. Däremot är gruppen som undersöks i den här studien så pass ouppmärksammad inom forskningen att ett abduktivt angreppssätt behöver vidtas för att kunna tillföra nya perspektiv till redan etablerade teorier. Abduktion beskrivs som en forskningsprocess som kan tillföra nya upptäckter till redan etablerade teorier. För att göra det behöver forskaren förhålla sig till den redan existerande samlingen kunskap om området som studeras och sedan strukturera de nya upptäckter som kommit fram i det studerade materialet på ett sätt som gör att tidigare teorier kan utvecklas (Reichertz, 2004: 161).

Genom det inifrånperspektiv som metoden möjliggör kan intervjusvaren sättas i ett

sammanhang som intervjupersonen själv tillhandahållit. Den här typen av kontextuell förståelse skapar

en möjlighet att tolka svaren korrekt, något som hade varit svårare att göra exempelvis i en

enkätstudie (Gustafsson och Johannesson, 2016:13 samt Bryman, 2002:266). Dessutom ger

besöksintervjuer möjlighet för intervjuaren att förklara frågor som intervjupersonen kanske inte

förstår (Myrberg, 2007:23). Detta blir extra relevant i den här studien där intervjupersonerna inte bott hela sina liv i Sverige och språkförståelsen kanske inte är fullkomlig.

Det som är relevant för studien är inte antalet intervjuer i sig, utan i vilken mån intervjuerna kan bidra med värdefulla insikter och nya infallsvinklar. Eftersom syftet med studien är att uppmärksamma en grupp som stått i skymundan medan teorier om politiskt deltagande utvecklats behöver vi börja om från början. Genom att finna nya mekanismer kan fler perspektiv inkluderas i framtida forskning på ett sätt som berikar teoribildning och skapar mer rättvisande förutsättningar för mer kvantitativt inriktade studier.

Reflexivitet

Begreppet reflexivitet definierades av Gouldner som vetskapen om den egna identiteten och vilken plats denna identitet har i det sociala sammanhanget (Gouldner, 1971:504-507). Beroende på dimensioner som tid, plats och identitet kommer en forskares kunskap aldrig vara helt neutral - kontext och perspektiv medför alltid en vinkling av hur verkligheten tolkas (Mullings,1999:337). Jag som utför den här studien innehar olika roller som kan vara relevanta för hur jag uppfattas - jag är 26 år gammal och därmed yngre än de flesta intervjupersonerna, jag är kvinna, född i Sverige och har en hög utbildning, det vill säga en eftergymnasial utbildning på masternivå. Dessa roller kan dels påverka hur intervjupersonerna upplever mig, och därmed hur de utformar sina svar, dels hur jag som utförare av studien väljer att tolka den information som framkommer. Att jag är kvinna kan anses vara en fördel i mötet med intervjupersonerna som också är kvinnor, då män i vissa fall kan upplevas hotfulla av kvinnor (Ortbals och Rincker, 2009:288). Vad gäller utbildningsnivå så har de flesta av intervjupersonerna själva också en eftergymnasial examen, vilket torde innebära att den faktorn inte skapar distans mellan mig och intervjupersonerna. I vissa avseenden kan jag alltså anses vara en insider, vilket innebär att jag delar vissa karaktärsdrag med de personer jag intervjuat. Det kan vara en fördel då dessa karaktärsdrag kan ge mig bättre insikter i de intervjuades kontext (Mullings,1999:340). Det faktum att jag är född i Sverige riskerar däremot att skapa en distans som dels påverkar intervjupersonernas attityder, dels påverkar min förståelse för kontexten. En av intervjupersonerna påpekade att våra identiteter skiljer sig åt eftersom jag är född i Sverige och inte hon. Min förförståelse för vad det innebär att vara utlandsfödd samt att vara medlem i en etnisk förening är begränsad. Därför har kvinnorna fått redogöra grundligt för sina föreningars respektive verksamheter och vilka roller de tar i föreningarna. Å andra sidan kan den här typen av distans även ses som en fördel för studiens reliabilitet, då underförstådd kunskap eller antaganden om att sådan kunskap finns inte outtalat vinklar studiens resultat utan med större sannolikhet uttrycks explicit istället. På så sätt kan min position bli mer neutral och objektiv (Mullings, 1999:340).

Validitet och reliabilitet

Kvalitativa studier, särskilt besöksintervjuer, har stora fördelar när det gäller säkerställandet av validitet då synkronisering av begrepp och observationer underlättas av den delaktighet och närvaro som metodvalet främjar (Bryman, 2002:257). Öppna frågor ökar validiteten i en djupgående studie då intervjupersonerna får möjlighet att sätta frågan i den kontext som är mest relevant för henne själv, vilket ligger i linje med den här undersökningens syfte (Aberbach och Rockman, 2002:674).

För att uppnå en god intern validitet har intervjufrågorna utformats med solid koppling till de

teorier som diskuterar politiskt deltagande. För att uppnå största möjliga tillförlitlighet i analysen av