UPPSALA UNIVERSITET
Ekonomisk-historiska institutionen
Finlands ekonomi i förändring, 1980 - 95
En behandling av den finska ekonomiska politiken
och förändringen av exporten
Ekonomisk Historia B
Vetenskapligt skrivande Ht: 2009
Författare: Jens Thunstedt Handledare: Klas Nyberg
Innehållsförteckning
1 Inledning 3
1.1 Syfte och avgränsning 4
1.1.1 Metod och material 4
1.1.2 Teoretiska begrepp 4
2 Utrikeshandel 5
2.1 En tillbakablick på utrikeshandeln 5
2.1.1 Finlands utrikeshandel 1980-95 8
2.1.2 Den finsk-sovjetiska handeln 10
3 Ekonomisk politik 12
3.1 Finlands ekonomiska politik 12
3.1.1 Finlands penningpolitik 13
3.1.2 Finlands finanspolitik 14
3.1.3 1990 tals krisen, konsekvenser och ekonomisk-politiska åtgärder 15
4 Forskning och utveckling 17
5 Sammanfattande diskussion 18
6 Bilaga 1 20
7 Tabell och figurförteckning samt bilageförteckning 21
1.Inledning
Finland kan betraktas som en brytningspunkt mellan öst och väst, landets historia stärker onekligen uppfattningen om dess spända relationer mellan den gamla supermakten Sovjetunionen. Detta skandinaviska land vars historia har influerats av den stora grannen har blivit påverkat på många olika sätt, en konsekvens av motsättningarna mellan de två är Sovjetunionens tidigare inflytande över Finlands utrikespolitik och handel. Detta gav stora exportmarknader åt Finland, vilka i princip var garanterade. Dessa exporter utgjordes främst av industriella produkter och tillgången till marknaderna med reglerad konkurrens skapade aningen efterblivna industrier, även om de tillät dem att utvecklas.
De sovjetiska marknaderna spelade en central roll i Finlands utrikeshandel, efter andra
världskriget fram till 1970 uppgick 13-17% av Finlands export till Sovjetunionen, vars export i princip endast var industriella produkter. Importen hade även starka band till Sovjetunionen vilken uppgick till 12-16% och bestod mestadels av billig energi och råvaror. Denna handel hade främst sina rötter
i det stora krigsskadestånd som Finland fick efter vinterkriget till Sovjetunionen (Berend, 2006, s. 260). Nokias kabelexporter täckte t.ex. upp mot 6% av betalningarna till krigsskadeståndet (Berend, 2006, s. 272).
Finland, även en medlem i den skandinaviska familjen, vilka hade åtnjutit stor tillväxt och framgång efter andra världskriget, kunde dra nytta av skandinaviskt kapital och marknader. Men Finland var i jämförelse med sina skandinaviska grannar en aning efter, medelinkomsten i Finland uppgick endast till 60% av t.ex. den Danska och Svenska medelinkomsten (Berend, 2006, s. 260).
När Sovjetunionen löstes upp skedde dock dramatiska förändringar i östblocket vilket
påverkade Finlands gamla handelsvanor. De gamla marknaderna var inte längre garanterade och man var nu tvungen att konkurrera med andra västerländska industrier, något som blev väldigt krävande eftersom ens tidigare skyddade tillträde till de sovjetiska marknaderna inte hade inneburit en
konkurrenskraftig industriellutveckling. Finland gick in en omstruktureringsprocess vilken omfattade hela dess ekonomi och industri samtidigt som nittiotalskrisen fick ekonomierna att gunga. Finland upplevde under tiden ett 14% fall i BNP mellan 1989-93.
1.1 Syfte och avgränsning
Mitt huvudsyfte med denna uppsats är att fastställa förändringar i den finska exporten mellan 1980-1995 i och med Sovjetunionens fall samt att belysa hur den finska ekonomiska politiken förändrandes under perioden. Hur stor roll spelade det Sovjetiska sammanbrottet för finskexport? Vilka stora
förändringar skedde inom den finska ekonomiska politiken under omstruktureringsprocessen och krisen 1990?
1.1.1 Metod och material
Bakgrundsundersökningen kommer att genomföras med litteratur som behandlar Finlands ekonomiska politik, struktur, utveckling och tillväxt. Vetenskapliga artiklar kommer även att bidra, samt statistik. Med dessa avser jag att urskilja förändringar inom den ekonomiska politiken, statistiken kommer främst utgöra utgöra grunden för förändringarna inom exporten. Detta kommer sedan sammanställas för att sedan se ifall det finns några samband mellan förändringarna i maktbalansen,
exportmarknaderna och den finska ekonomiska politiken.
1.1.2 Teoretiska Begrepp
2. Utrikeshandel
2.1 En tillbakablick på den finska utrikeshandeln
Finland upplevde efter andra världskriget en stor ökning av exporter till Sovjetunionen vilken var relaterad till det stora krigsskadestånd som de var tvungna att betala till dem. Detta betalades främst med industriella produkter så som, maskiner, kablar och fartyg. Exporten till Sovjetunionen var inte särskilt inriktad mot skogs- och pappersindustrin. Inriktningen av exporten förändrandes emellertid inte efter det att krigsskadeståndet betalats av, utan det fanns en fortsatt efterfrågan på finska
konsumtions varor i östblocket. Handelsrelationen var ömsesidig därför att Finland importerade mycket olja och tyngre industriprodukter av Sovjetunionen. På femtiotalet hade Sovjetunionen blivit Finlands mest viktiga handelspartner och handel med väst präglades av ungefär samma varor som tidigare på 1950-talet, vars största andelar fanns i sågverk- och pappersindustrin.
Handelsandelarna skulle emellertid förändras när den västerländska handeln öppnade upp sig på 60-talet när Finland gick med i European Free Trade Association, EFTA. Dessa förändringar skapade nya trender i den Finska utrikeshandeln som tidigare varit väldigt fokuserade på
Sovjetunionen. Denna trend och utveckling av det fria europeiska handelsblocket skapade en period där de västerländska handelsandelarna, export och import, fluktuerade mellan 12 och 15% men upplevde senare en ökning till 20% efter den första oljekrisen på 1970-talet. Dock sjönk dessa efter en tid i samband med sjunkande oljepriser, den stannade omkring 10% under de sista åren av Sovjetunionens tid (Kaukiainen, 2006, s. 150).
De nya handelsavtalen hämmade däremot inte direkt handeln med Sovjetunionen, eftersom den åtnjöt liknande fördelar som de europeiska handelsavtalen, därmed kunde den likväl fortsätta sin handel med Sovjetunionen och östblocket. Även om andelen av industriella exporter skulle minska till öst och öka till väst senare på 70-talet. Något som förefaller intressant är den markanta ökningen i handeln mellan Sverige och Finland. En handel som hade varit aningen modest från 50-talet hade sedan börjat öka efter oljekrisen på 70-talet. Denna påstås vara parallell med Finlands strukturella export
förändringar under 1900 talets senare hälft. Exporten utgjordes till stor del av trävaror och
Denna utveckling kan förklaras med Finlands möjlighet att även exportera utanför
Sovjetunionen och östblocket. En utveckling som började med starka band till Sverige och utvecklades sedan vidare till de andra EFTA länderna. Enligt andelarna av ovannämnda produkter, sjönk exporten till östblocket med 80% till 20% till början av 70-talet, medan man kunde urskilja en ökning upp till 30% till Sverige och 20% till de övriga EFTA länderna. Man såg en trend av vidareutveckling av industrierna, skogsindustrin gick t.ex. över från trävaror till förfinade pappersprodukter. Även om den högteknologiska andelen av de finska exporterna var väldigt låg under den tiden, den uppgick endast till 2.5% på 70-talet och ökade till 6% vid 1985. Det var även tydligt att Finland importerade vid den tiden dubbelt så mycket högteknologiska produkter i jämförelse med vad de exporterade (Kaukiainen, 2006, s. 151).
En mer generell trend av handelsbalansen kan ses nedan i diagram 1, varav det framgår att det Finlands utrikeshandel under perioden var mycket fluktuerande, de led av ett handelsunderskott i början av 1970 vilket senare förändrandes under kort tid med ett handelsöverskott. Den kraftigt ökande utrikeshandel där importen hade störst andelar under mitten av årtiondet minskade drastiskt efter den första oljekrisen på -70 talet. Sedan upplevde Finland en positiv trend av handelsöverskott som sedan övergick i det forna handelsunderskottet.
Diagram 1.
Källa: Finska tullstyrelsen.
*Den procentuella förändringen är från början beräknat från mark till euro med den fasta omräkningskursen.
Den djupa exportrecessionen 1975 följdes av en väldigt sparsam ekonomisk politik vilken hade en hämmande effekt på ekonomin de följande två åren, vilket visar sig tydligt i exporterna i diagram 1. Den andra oljekrisen fick däremot mindre effekter för ekonomin och blev betydligt mer kortare än den första. Här kan man uttyda en kraftig importökning, Finland importerade som tidigare nämnts mycket
1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979 1980 - 10 + 0 + 10 + 20 + 30 + 40 + 50 + 60
Procentuell förändring Export/Import 1970 - 80
olja från Sovjetunionen, vilket delvis förklarar den stora import ökningen 1978. Sedan avslutades årtiondet med en högkonjunktur som inledde -80 talet (Pekkarinen - Vartiainen, 2001, s. 283).
Något som även präglade Finlands utrikeshandel var sjöfarten, vilken upplevde svåra nedgångar i och med krigsskadeståndet till Sovjetunionen eftersom man blev tvungna att lämna över många fartyg som en del av betalningen. Efter kriget upplevde däremot sjöfarten i Finland en längre tillväxt period. Från enbart 260.000 bruttoton till 1 miljon 1966, ökningen fortsatte ända fram till 1980 då den nådde litet över 2.5 miljoner ton. Finland placerade sig därmed på sjätte plats i världen i förhållandet antal ton mot population. Detta var väldigt viktigt för landets ekonomiska utveckling då det närde varvsindustrin som utvecklades i och med denna ökning. Gamla ångfartyg byttes ut mot nya motordrivna fartyg och Finland producerade därmed isbrytare och stora passagerar fartyg.
Den tekniska utveckling som Finland åtnjöt under tiden skapade nya konsekvenser för dess ekonomi, vilka speglas i produktionskostnaderna som präglades av bättre arbetsförhållanden. Finland började använda samma system som Sverige när det t.ex. gällde sjöfarten, detta system gick från tvåskift- till treskift, vilket kräver fler arbetare för samma tid. Detta innebar att arbetarna fick mer ledighet och att lönerna blev likvärdiga de industriella arbetarna. Därmed så förflyttade sig Finland under ett årtionde från att vara en lågkostnads- till att vara ett högkostnadsland. Den finska sjöfarten blev senare viktig för att balansera upp den negativa bytesbalansen även om omkring 70% av dess inkomst kom från egna exporter. Vintertrafiken innebar även tillväxtmöjligheter för de finska isbrytarna samt transporterna.
Den finska handels marinan slutade uppleva tillväxt i början på 80 talet p.g.a nationella
subventioner som skapade överproduktion av fartyg samt ökad utländsk konkurrens. Finland upplevde mellan 1981 till -87 en nedgång från 2.5 miljoner ton till endast 0.84 miljoner 1987 (Kaukiainen, 2006, s. 152). Det går emellertid att diskutera vad som kan räknas som finsk sjöfart eftersom man lät
2.1.1 Finlands utrikeshandel 1980-95
1980 började med en ganska dramatisk period för hela den finska ekonomin. Högkonjunkturen som inledde årtiondet fick ett abrupt slut och recessionen som följde förvärrades av bankkrisen. Det inleddes till början en strukturell förändring i Finland och denna präglade särskilt exporter,
utrikeshandeln fluktuerade starkt under hela årtiondet och inledningen på 1990 blev ännu mer dramatisk.
De traditionella industrierna i Finland, vilka skogs- och metallindustrin kan räknas utvecklades emellertid ganska jämlikt från 1980 till 2000. Deras andel av den totala exporten förändrandes däremot under dessa tjugo år från 35% till 25-30%. Den industri gren som upplevde stark tillväxt var
information och kommunikation. Den började uppleva stark tillväxt f.o.m. 1990 och bibehöll denna ända till 2000. Vid millennieskiftet utgjorde sektorn 30% av de totala exporterna, varav företaget Nokia stod för 24%. Dessa tre industrier utgör majoriteten av exporter och uppgår till 80% av den totala exporten. Därmed växte även högteknologiska produktexporten från 10% i början av 1990 till ungefär 20% vid millennieskiftet. Importerna förändrandes däremot inte lika mycket som exporterna, dessa utgjordes främst råvaror, främst olja, vilka utgjorde ungefär hälften av alla importer. Resterande importer utgjordes främst av kapitalvaror och andra producerade varor
(Kaukiainen, 2006, s.156).
Diagram 2.
Källa: Finska tullstyrelsen.
*Den procentuella förändringen är från början beräknat från mark till euro med den fasta omräkningskursen.
De ökade oljepriserna efter den andra oljekrisen hade skapat ett stort handelsunderskott i Finlands handel med Sovjetunionen, detta kom däremot att öka exporten till dem p.g.a. avtalen för den bilaterala handeln, detta gav Finland visst dämpningsstöd i recessions åren i början på -80 talet. Denna
1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 - 20 - 10 + 0 + 10 + 20 + 30 + 40
Procentuell förändring Export/Import 1980-95
bilaterala relation skapade en sån stor ökning av exporter till Sovjetunionen att Finland åtnjöt ett handelsöverskott redan 1981 (Pekkarinen - Vartiainen, 2001, s. 285). Detta medan recessionen var väldigt påtaglig på de västerländska marknaderna, där skuldkrisen i början av -80 talet var ett faktum, en mer restriktiv politik började ta form med stigande reala räntor. Sverige som var en viktig
handelspartner för Finland började även ta till stimulerande åtgärder som devalveringar för att främja exporten och minska importen (Schön, 2007, s. 443).
1983 hade handelsöverskottet i den sovjetiska handeln vuxit till fyra miljarder vilket var väldigt lyckosamt, för när de västerländska marknaderna börjat komma ur recessionen så började exporten till östblocket minska p.g.a. sjunkande oljepriser och det som kunde ha följts av ytterligare fluktuationer i exporten jämnades ut av den ökade handeln med väst (Pekkarinen - Vartiainen, 2001, s. 285).
Det går däremot att konstatera att exporten började expandera kraftigt redan vid 1991 enligt diagram 2, precis efter Sovjetunionens upplösning. Exporterna når 1984 års export andel -92 och de fortsätter att stiga t.o.m. -93. Denna period utgörs av en positiv handelsbalans med särskilt goda marginaler mellan -92 och -94. Det som framgår av diagrammet är sedan en tillfällig ökning av importer under -93 men som sedan kulminerar och stagnerar -95, året Finland trädde in som medlem i Europeiska Unionen.
2.1.2 Den finsk-sovjetiska handeln
Handeln mellan de två länderna har onekligen en lång historia som har präglats av både jämn tillväxttakt och dramatiska fluktuationer. Handel med Sovjetunionen ansågs vara något komplicerat, uppfattningen tycks grunda sig i att den innebar regeringsförhandlingar, den ansågs därmed vara för byråkratisk. Produktionen i Sovjetunionen ansågs även vara för kostsam samt att produkterna sällan mötte världsmarknadens standard och kvalitet. Därför blir handeln med Finland intressant p.g.a. att Finland ansågs dra stor nytta av handeln vilket kan förefalla underligt eftersom den generellt sätt ansågs vara efterbliven. Men fördelarna för den finska handeln med Sovjetunionen låg i
förutsägbarheten, de s.k. byråkratiska förhandlingarna tog fram femårsplaner i exportavtalen. Därmed blev det enkelt att planera produktionen. Den första femårsplanen lades 1945 och fungerade främst som betalning av krigsskadeståndet. Men handeln fortsatte sedan enligt femårsplaner, som även var
planerade årsvis. Kontrakten, förhandlades inte enbart utan regering, utan finska företag hade direkt kontakt med sovjetiska handelsorganisationer och fabriker (Sutela, 2005, s. 4).
Valet av den bilaterala handeln framför den konventionella handeln var främst för att maximera handeln mellan länderna. Den syftade även till att spara på konvertibla valutor till handel som var baserad på konvertibla valutor, samt att göra den icke-konvertibla valutan handelseffektiv med den finska marken. Det var även ett sätt att effektivisera transaktionerna mellan länderna eftersom den sovjetiska banksektorn inte kunde erbjuda tillräckliga tjänster, det skulle fungera som finansiär åt aktörerna i exportsektorn och sänka transaktionskostnaderna mellan dem (Laurila, 1995, s. 126).
Sovjetunionens begränsade marknader gav Finland möjlighet till specialisering vilken annars kanske inte varit möjlig, det är emellertid svårt att spekulera huruvida Finlands möjligheter att exportera t.ex. skor,textiler och kläder hade varit om marknaderna hade varit helt öppna. Oavsett gav det möjligheter för en mer specialiserad export. Men eftersom marknaden var ofullständig, i den meningen att den inte var fri för konkurrens, innebar det ett problem för Finland när marknaden senare stagnerade kraftigt (Sutela, 2005, s. 8).
Stagnationen blev även tydlig i de finska importerna, deras värde sjönk med 27% -91 och värdet av exporterna sjönk med så mycket som 65% (Sutela, 2005, s. 5). En annan faktor som spelade roll i nedgången var effekterna av den bilaterala handeln som avbröts in på -90 talet, vilken hade givit de kontracykliska fördelarna åt finska exporter i tider av generell stagnation.
Något som även bör noteras är differentieringen av aktörer som exporterade till Sovjetunionen. Det var vanligt med allianser när det gällde exporter till Sovjetunionen eftersom de ofta krävde stora kvantiteter av varor, något att ta hänsyn till följande siffror. 1989, hade Finland 1688 olika aktörer som exporterade till Sovjetunionen. De fem största stod för ungefär 40%, femtio största aktörerna svarade för 78,7% och slutligen de 116 största aktörerna för 90% av den totala exporten till Sovjetunionen. Förklaringen till denna centraliseringen går isär, det är möjligt att produktionen blev centraliserad p.g.a. de femårsplaner som utformades, dessa behandlade stora mängder varor, många av dessa var väldigt arbetskraftintensiva, därmed lämpade sig större företag för uppgiften.
Hur stort inflytandet av privata lobbyister från industrisfären var är även svårt att avgöra när det handlar om stora kontrakt vilka är framtagna av statstjänstemän. Det sambandet, mellan näringsliv och stat är däremot ämnad för en annan uppsats. Något som emellertid förefaller klart, är att den finska involverade affärsvärlden ansåg handeln med Sovjetunionen som något positivt och attraktivt.
3. Ekonomisk Politik
3.1 Finlands ekonomiska politik
Finlands ekonomiska politik har betraktats som enhetlig under en längre period.
1930 – 70 präglades av utbudsfaktorer och priskonkurrensförmåga till skillnad från den inhemska efterfrågan, Finland var väldigt angelägna om att hålla tillväxtmål utan skuldsättning.
En politik vars tonvikt ligger vid utbudsfaktorer och priskonkurrensförmåga kan betraktas som
förhållandevis fri och globalt anpassad men i praktiken var den finländska ekonomiska politiken under statlig intervention och reglering. Trots under inflytande av keynesianska rekommendationer bibehölls den mer traditionella politiken i Finland när retoriken skiljdes från faktiska åtgärder. Det påstås
däremot att Finlands ekonomiska politik, framförallt finanspolitiken tycks närmat sig den keynesianska modellen mer när de internationella tendenserna gick ifrån den, detta
kom däremot att skapa ett närmare förhållande mellan nationalekonomisk teori och ekonomisk politik. Finland började även identifiera sig själv mer med den sociala korporativismens
länder (Pekkarinen - Vartiainen, 2001, s. 281).
Årtiondet 1980 präglades av relativt god tillväxt, i slutet av årtiondet överhettades ekonomin och fick konsekvenser för den ekonomiska politiken, samtidigt som debatten om de centralstyrda arbetsavtalen blev het. De beskylldes för löneinflationen islutet av åttiotalet men de hade vuxit sig så starka inom den politiska sfären att de inte gick att ignorera. Förhandlingar blev det tillvägagångsätt som senare ledde till sänkningar av nominella löner. Målet fast valutakurs och låginflation krävde däremot flexibla avtal för att marknaden skulle kunna skapa de rätta marginalerna. Tillvägagångssätten var återigen delade då det i Finland fanns ett stort missförtroende för den stabila valutakursen.
Slutet på 1980 och inledningen på -90 talet präglades av en djup depression som skakade synen på vilka tillvägagångssätt som var lämpliga för Finland, det relativt ekonomisk stabila åttiotalet abrupta slut resulterade slutligen i att Finland anslöt sig till Europas valuta enhet, ECU, som utgjordes av en korg med europeiska valutor. Detta skulle garantera en valutapolitik med fast knuten valuta (Pekkarinen - Vartiainen, 2001, s. 282).
En konkret ekonomisk politisk åtgärd som man kan urskilja i Finlands fall är devalveringar vilka har följts av sparsam ekonomisk politik, vilket har varit vanligt i början på lågkonjunkturer. Man kan tala om devalveringarna 1977-8, som ovannämnt, följdes av en sparsam ekonomisk politik vilket gav utrymme för flera framtida devalveringar, detta skedde senare 1982. Det påstås att denna
1990 började med dramatiska förändringar i den finländska ekonomin och dessa kunde påvisa vissa cykliska likheter med forna devalveringsavslut. Det följdes därför en yttligare devalvering 1991 för att kunna skapa liknande utvecklings möjligheter i den dåvarande krisen (Pekkarinen - Vartiainen, 2001, s. 286 f.).
3.1.1 Finlands Penningpolitik
Penningpolitiken i Finland upplevde en rad förändringar under -80 talet. Denna period präglades av relativt fria kapitalrörelser vars konsekvenser ansågs vara mer än instabila valutakurser. Därmed började en period i den ekonomiska politiken som strävade mot fasta valutakurser för att uppnå bättre stabilitet. Med internationella sammanslutningar innebar ett naturligt minskat inflytande över den egna penningpolitiken, den nationella ekonomisk-politiska sfären integrerades till större del med den internationella.
Ett sätt att skydda sig mot dessa valutafluktuationer var genom terminsmarknaden, vilken Finlands Bank var aktiv på under -70 talet men drog sig senare från marknaden och överlät därmed uppgiften för kursriskerna åt de andra bankerna, även om de fortfarande hade möjligheten att köpa och sälja. När denna avreglering från centralbanken i Finland skedde frisläpptes de utländska
kapitalrörelserna som var knutna till terminsaffärerna, detta innebar att den internationella finansmarknaden fick möjlighet till ökat inflytande på de finska penningmarknaderna, eftersom terminsmarknaden kan erbjuda tidsbundna krediter och investeringar. Därmed kunde de finska bankerna köpa utländska krediter som tidigare inte varit tillgängliga, eftersom endast Finlands Bank erbjöd den tjänsten tidigare, vilket även var ett penningpolitiskt verktyg. Inflytandet kan även förklaras med den ränteskillnad som existerar mellan de utländska och inhemska penningmarknaderna som påverkar utbud och efterfrågan på terminsvalutor.
Det blev därmed en ökad konkurrens om terminsaffärer, krediter och de kortfristiga
(Pekkarinen - Vartiainen, 2001, s. 289 ff.).
Det skedde även liberaliseringar av av räntorna i slutet av -80 talet, bankernas utlåningsräntor släpptes fria -86 men man dröjde med att släppa upplåningsräntan förrän -88. Det fick konsekvensen att bankerna band sina långa utlåningar till Finlands Banks grundränta. Sedan när båda hade släppts fria var det många som fann sig i situationen där de lånat till den gamla grundräntan vilken var lägre än den nya frisläppta, det fick i slutändan en trögrörlig effekt på grundräntan. Denna höjdes inte heller i slutet av åttiotalet. Man skapade även en stor avdragsrätt för ränteavgifter i hushållens beskattning. Allt detta skedde systematiskt med en generell trend av ökad skuldsättning i hushållen (Pekkarinen - Vartiainen, 2001, s. 293).
3.1.2 Finanspolitik
Finanspolitiken i Finland har innan 1980 definierats som kontinuerligt stram oavsett låg-, eller högkonjunktur. Det nya årtiondet, 1980, inleddes emellertid med en global recession som var mest påtaglig i Finland -81, i landet minskade produktionstillväxten till ungefär två procent samtidigt växte hela den offentliga sektorns överskott med ungefär två procent, detta kan förklaras med ökad
beskattning p.g.a den höga inflationen. Finanspolitiken var alltså fortfarande stram i sin utformning i inledningen på -80 talet. Politiken fick däremot andra strömningar under de följande åren, den internationella omgivningen var fortfarande instabil och Finland började därmed ta mer stimulerande åtgärder i den lågkonjunktur som rådde. Under dessa år, 1982-83 hade överskottet i den offentliga budgeten minskat med ungefär en procent i relation till BNP. 1982 devalverades även marken två gånger som en stimulerande åtgärd i lågkonjunkturen, andra stimulerande åtgärder som sänkta pensionsavgifter, socialskyddsavgifter och sjukförsäkringsavgifterna infördes även. Denna tid präglades även av hög arbetslöshet i Europa, Finland led däremot inte av lika hög arbetslöshet under tiden och kunde dra nytta av dess utrikeshandel med Sovjetunionen, en handel som i den internationella recessionens namn hade en dämpande effekt på recessionen i Finland.
underskattat den avreglerade finansmarknaden som drev på belåningen samtidigt som den internationella handeln ökade (Pekkarinen - Vartiainen, 2001, s. 289 f.).
3.1.3 1990 tals krisen, konsekvenser och ekonomisk-politiska åtgärder.
En följd av att flera olika utvecklingar strömmade samman på 1990 talet och skapade för Finland en särskilt hård kris. Följande faktorer har pekats ut som huvudorsaker till den ekonomiska kollapsen, en för snabb liberalisering av penningmarknaderna som resulterade i en ökade
förmögenhetsvärden. Förväntningarna på de framtida värdeökningar gav grund för spekulation som sedan brast och satte låntagarna i svåra situationer när värdena kraftigt minskades, det följdes av kraftigt minskad konsumtion och färre investeringar. Den skuldkris som kulminerat kom i anslutning med den kraftigt stagnerade exporten, som även präglats med skogsindustrins globala överproduktion. Finlands tidigare kontracykliska exportmarknad i Sovjetunionen försvann i och med unionens
upplösning på 1990 talet.
Krisens huvuddrag identifieras med kraftig ökad arbetslöshet, Finland upplevde en arbetslöshetsökning från lite under fyra procent till katastrofala sexton procent från -90 till -93, femtonprocentigt fall i BNP, sjunkande total efterfrågan, sviktande världsmarknadspriser, företagens stora skuldsättning, höjda räntekostnader och värdeminskningen på egendom. (Pekkarinen - Vartiainen, 2006, ss. 317-24).
Den tidigare anslutningen till ECU hade resulterat i mindre spekulation av den finska marken. Det tog emellertid fart igen efter exportstagnationen när de tidigare förväntningarna hade raserats. Man försökte nu motarbeta den återkommande spekulationen med en ny inkomstpolitik. Den nya strategin skulle gå via den finska korporativa vägen, nämligen de centralstyrda löneavtalen, genom att minska arbetsmarknadskostnaderna. Detta mötte stort motstånd från fackföreningarna och avtalet blev aldrig av vilket betydde att marken fick utstå fortsatt tryck. 1991 förbättrades inte situationen och valutaflykten fortsatte och räntorna steg, det skapade ett läge där Finlands Bank beslöt sig för att låta marken flyta. Det följdes kort därefter av ett regeringsbeslut vilket bestämde att man skulle devalvera marken med 12%.
Situationen blev mycket kritisk i Finland, en devalverad mark kom till att skapa en fördjupande effekt i krisen i den bemärkelsen att de utländska lånen blev dyrare, den ökade däremot
ifall de inte kunde betala lånet till år 1995. Parallellt med denna utveckling skapades även statens säkerhetsfond vars låntagningsfullmakter uppgick till tjugo miljarder. Krisen visade sig emellertid vara mycket allvarligare än man beräknat, vilket innebar att säkerhetsfonden inte räckte till och den
sparbank som bedrivit utlåningen fann sig i ett ohållbart tillstånd, därför grundade man en statlig sparbank, Sparbanken i Finland, som fick till uppgift att sköta kapitalplaceringen. Denna sparbank byggde i praktiken på en mängd fusioner av tidigare sparbanker. Satsningen blev emellertid misslyckad och de övriga bankerna i Finland köpte senare upp sparbanken och staten skapade även ett
egendomsförvaltningsbolag som fick ta över de problematiska krediterna samt säkerheterna. Det blev en dyr lösning för den finska staten som i slutändan fick betala en summa som uppgick till ungefär åtta procent av BNP (Pekkarinen - Vartiainen, 2006, s. 332 f.).
En konsekvens av misslyckandet att sänka arbetskraftskostnaderna via de centralstyrda avtalen var att de utformade en strategi som inte var konsekvent med den nya ekonomiska politiken som togs i bruk under krisen. Den nya arbetsmarknadspolitiken hade därmed förutsatt en valuta som var fast och inte flytande, vilket skulle bibehålla god konkurrenskraft som resulterar i sysselsättning, samt att den inhemska balansen skulle koordineras via finanspolitiken. Lönerna hölls därmed höga via de
centralstyrda avtalen samtidigt som arbetslösheten slog rekord höga nivåer (Pekkarinen - Vartiainen, 2006, s. 336).
Det nya utvecklingsblocket inom teknologin gav nya möjligheter för tillväxt i Finland. Den devalverade marken 1992 stabiliserade priserna och konkurrenskraften förbättrades. När man gick ifrån den fasta växelkursen erhöll man ökad kontroll över den egna penningpolitiken. Räntan började sjunka från sina tidigare höga nivåer och det skapades ökat förtroende för ekonomin. Den rörliga valutan övergas senare i och med inträdet i den Europeiska Unionen som bäddade för det gemensamma euro valuta samarbetet (García-Iglesias - Kiplonen, 2006, s. 207). En trend av tydlig strukturell förändring började därmed i slutet av krisen. Lagstiftningen förändrandes vilket hade stor betydelse för
4. Forskning och Utveckling
Utbildning är en nyckelfaktor för att öka utbudet av produktiva arbetare. Det är något som bidrar väsentligt till ekonomisk tillväxt eftersom det stimulerar till nya idé strömningar, innovationer och möjligheten att applicera ny teknik i produktion vilket ökar konkurrenskraften.
Finland har investerade avsevärt i utbildning och forskning under de senaste årtiondena. Dessa utgjordes främst, på senare tid, av en ökad tillväxt i den tekniska, industriella forskningen och
utvecklingen. Ett exempel på en institution som främjat sådan typ av forskning och utveckling är den nationella tekniska byrån, Tekes. En institution som idag utformar den teknologiska forskningen och utvecklingen strategier och politik. Dess funktion har även varit central i att integrera industrier, universitet och andra forskningsinstitutioner för att främja innovationer och utveckling.
Den kraftigt ökade satsningen i utbildningssektorn under 1900 talets senare hälft bidrog till att Finlands tidigare regionalt differentierade utbildningsnivå krympte (Asplund - Maliranta, 2006, s. 267 f.).
Ökningen av investeringar i forskning och utvecklingsområdet var tydligast under -80 talet med målet att förändra och förnya strukturerna på de inhemska industrierna. Ambitionen var en övergång från lågteknologiska manufakturer till högteknologiska. Informationsteknologin var central i
satsningen. En nyckelinstitution in denna utveckling är Vetenskap och teknologi rådet vars medlemmar sitter på mandat och premiär ministern har ordförande posten. Övriga medlemmar utgörs av akademin och näringslivet. Rådet utformar politiken kring industrierna och sätter upp framtida mål för hur industrierna skall utvecklas och hur utvecklingen ska ske i samarbete med arbetsmarknadens institutioner. Rådet spelade en central roll i den snabba utvecklingen under nittiotalet.
En viktig faktor som ökade utrymmet för konkurrens i det finska telefonnätet var dess fria ägande. Därmed fanns ett stort utrymme för konkurrens i hela industrin för utveckling av
telekommunikationsutrustning, det var en liberalisering som fulländades 1994 (Asplund - Maliranta, 2006, s. 272).
5. Sammanfattande diskussion.
Finland har visat strukturella förändringar i sin industri som har varit nära kopplade till deras utrikeshandel. En ekonomi som har genomgått perioder av stora interventioner, från Sovjetunionens krigsskadestånd och de förpliktelser som man åtog sig och fullföljde till skuldkrisens statliga
ingripande. Industrin fick uppleva en utveckling som varit noggrant planerad och vars förutsägbarhet varit hög. Femårsplanerna i kombination med de stora kvantiteter och de arbetsintensiva produkter som avsågs att exporteras har troligen bidragit till centraliserad produktion i större skala. Det skapade även ett nära förhållande mellan industri och stat, vilket resulterade i många stora statligt ägda företag.
Handelsförhållandet präglades av den bilaterala handeln som skapade kontracykliska effekter i exporten. När de västerländska exportmarknaderna upplevde nedgångar i och med ökade oljepriser så fann sig Finland i en situation där deras exportandelar var tvungna att öka p.g.a. det ökade värdet på importen, som främst utgjordes av råolja och relaterade produkter. Exportandelarna till Sovjetunionen gick däremot kraftigt ner när den bilaterala handeln avslutades. Det skedde samtidigt med en skuldkris på 1990 talet vars orsaker verkar vara ett samspel mellan ett flertal faktorer. Den ekonomiska politiken i Finland hade upplevt nya strömningar under tillväxtperioden på -80 talet som karaktäriserades av avregleringar av penningmarknaderna, möjligheten att erhålla utländskt kapital för banker, samt
avregleringen på terminsmarknaden. Det skapades en gråmarknad i Finland när man skapade ett system där man hade både en oreglerad ränta samt en reglerad. Det gav utrymme för spekulation i den
inhemska valutan vilket inte var det man önskade. Man anslöt sig senare till ECU för att öka stabiliteten i priserna och minska spekulationen mot marken.
De nya, mer liberala, finansmarknaderna drev på belåningen i både företag och hushåll, det fanns stora förväntningar på ökade värden, dessa uppfylldes emellertid inte in på 1990 talets början och Finland gick in en djup recession med kraftigt sjunkande konsumtion, minskade förmögenhetsvärden, höjda räntor och sjunkande exporter. De kontracykliska marknaderna i Sovjetunionen fanns emellertid inte kvar då unionen hade upplösts och den bilaterala handeln avslutas, vilket hade resulterat i minskad handel. Detta blev en bidragande effekt i den skuldkris som redan börjat. Kollapsen av handeln med Sovjetunionen var därmed inte grunden för Finlands ekonomiska kris. De negativa trenderna gav däremot upphov till försämrat förtroende för marken som utsattes för yttligare spekulation, och man mötte den med att låta marken flyta fritt och devalvera den. Denna åtgärd ökade konkurrenskraften för exporten, men skapade emellertid bekymmer för de många aktörer som hade tagit utländska krediter.
staten 8% av BNP. Finlands tidigare politik som var centrerad runt tillväxt utan skuldsättning var inte längre möjlig.
Krisen kom däremot att innebära flertalet förändringar inom finsk affärsliv. Lagstiftningen var central för landets nya öppenhet och flexibilitet då den tillät utländska aktieägare i finska bolag. Den gamla strukturen bröts ner i och med att kartellbildning blev förbjudet. Det skedde en stor privatisering av finska statliga bolag, vilket gav nya konkurrensfördelar genom möjligheter till nya investeringar och initiativ. Det nya information- och kommunikations utvecklingsblocket kom att spela en central roll i återhämtning av Finlands ekonomi. En grundförutsättning för den finska information- och
kommunikations teknologins framväxt var de tidigare satsningarna inom forskning och utveckling, samt samspelet mellan olika institutioner som skapade ett ramverk för utveckling med innovationer och konkurrens. Det finska telefonnätet var en öppen sektor. utan statligt ägande, som skapade
konkurrensfördelar i utvecklingen av hela industrin.
6. Bilaga 1
Tuonti, vienti ja kauppatase vuosina 1970-2008 * Import, export och handelsbalans åren 1970-2008 * Imports, exports and trade balance in 1970-2008 *
Vuosi Tuonti Muutos Vienti Muutos Kauppatase År Import Ändring Export Ändring Handelsbalans Year Imports Change Exports Change Trade balance 1 000 e % 1 000 e % 1 000 e 1970 1,862,080 + 30 1,629,185 + 16 - 232,894 1971 1,973,592 + 6 1,664,588 + 2 - 309,004 1972 2,204,382 + 12 2,032,041 + 22 - 172,341 1973 2,792,151 + 27 2,456,411 + 21 - 335,740 1974 4,316,768 + 55 3,479,210 + 42 - 837,558 1975 4,709,585 + 9 3,405,375 - 2 - 1,304,210 1976 4,802,620 + 2 4,121,372 + 21 - 681,247 1977 5,164,679 + 8 5,202,287 + 26 + 37,608 1978 5,438,812 + 5 5,921,262 + 14 + 482,449 1979 7,437,622 + 37 7,304,470 + 23 - 133,151 1980 9,797,006 + 32 8,879,407 + 22 - 917,599 1981 10,304,770 + 5 10,143,136 + 14 - 161,635 1982 10,890,412 + 6 10,600,231 + 5 - 290,182 1983 12,030,121 + 10 11,721,401 + 11 - 308,721 1984 12,560,546 + 4 13,607,099 + 16 + 1,046,553 1985 13,710,714 + 9 14,132,474 + 4 + 421,760 1986 13,051,639 - 5 13,888,835 - 2 + 837,196 1987 13,927,060 + 7 14,382,774 + 4 + 455,714 1988 15,493,209 + 11 15,624,946 + 9 + 131,737 1989 17,746,489 + 15 16,782,013 + 7 - 964,476 1990 17,327,407 - 2 17,041,942 + 2 - 285,465 1991 14,757,485 - 15 15,614,830 - 8 + 857,345 1992 15,969,012 + 8 18,073,918 + 16 + 2,104,906 1993 17,351,438 + 9 22,556,066 + 25 + 5,204,628 1994 20,274,483 + 17 25,928,383 + 15 + 5,653,900 1995 21,621,467 + 7 29,604,679 + 14 + 7,983,212 1996 23,835,572 + 10 31,339,164 + 6 + 7,503,591 1997 27,077,357 + 14 35,797,180 + 14 + 8,719,823 1998 29,066,095 + 7 38,778,867 + 8 + 9,712,772 1999 29,691,157 + 2 39,245,523 + 1 + 9,554,366 2000 36,837,421 + 24 49,484,343 + 26 + 12,646,921 2001 35,890,694 -3 47,800,400 - 3 + 11,909,706 2002 35,611,086 - 1 47,245,156 - 1 + 11,634,070 2003 36,774,653 + 3 46,378,316 - 2 + 9,603,663 2004 40,729,688 + 11 48,916,985 + 5 + 8,187,297 2005 47,026,609 + 15 52,453,007 + 7 + 5,426,399 2006 55,252,641 + 17 61,489,232 + 17 + 6,236,591 2007 59,616,039 + 8 65,687,616 + 7 + 6,071,577 2008 62,402,368 + 5 65,580,219 - 0 + 3,177,851
* Aikasarjan luvut on muunnettu markoista euroiksi kiinteää kurssia käyttäen.
6. Tabell och figurförteckning samt bilageförteckning
Bilaga1, Diagram 1, Digram 2.
Finska tullstyrelsen
7. Käll och litteraturförteckning
Tryckta källor
Bank of Finland's Institute for Economies in Transition
BOFIT Online, 2005, No. 7, Pekka Sutela, ”Finnish trade with the USSR: Why was it different?”
Bank of Finland studies A:94
Laurila, Juhani, ”Finnish-Sovjet Clearing Trade and Payment System: History and lessons” Helsinki, 1995
Litteratur
Berend, Ivan T. An economic history of 20th century Europe: Economic Regimes from Laissez-Faire to globalization.
Cambridge University Press, 2006.
Schön, Lennart, En modern svensk ekonomisk historia. Stockholm, 2007.
Pekkarinen, Jukka, Vartiainen, Juhana, Finlands ekonomiska politik. Den långa linjen 1918-2000. Stiftelsen Fackföreningsrörelsens Institut för Ekonomisk Forskning, Uppsala universitet, 2001.
Asplund, Rita & Maliranta, Mika Kaukiainen, Yrjö
García-Iglesias & Kilponen, Juha Hjerppe, Riita & Jalava, Jukka
