En uppblåst liten fittas memoarer

(1)

aase berg

En uppblåst liten fittas memoarer

albert bonniers förlag

(2)

Tidigare utgivning av Aase Berg:

Hos rådjur 1997 Mörk materia 1999 Forsla fett 2002 Uppland 2005 Loss 2007

Människoätande människor i Märsta 2009 Uggla 2009

Liknöjd fauna 2011 Hackers 2015

Glädjehuset 2017 (tillsammans med Niklas Wahllöf) Haggan 2019

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-018186-4

omslagsform Eva Lindeberg omslagsfoto Ann Berg

foto försättsblad: Fredrik Sjöberg eftersättsblad:”Murmansk cruiser shipwreck”/Creative Commons

tryck ScandBook, EU 2021

Berg_En uppblast liten_9789100181864.indd 4

Berg_En uppblast liten_9789100181864.indd 4 2021-01-25 13:36:352021-01-25 13:36:35

(3)

Det ligger i den kvinnliga makten

att kunna stirra mörkrets krafter rakt i vitögat och att sätta ord och bilder på Ragnarök – platsen där allt faller samman.

Om civilisationen hittills har gått i hanarnas tecken, kommer honorna in genom sammanbrottet.

Suzanne Brøgger

Jag ska bygga nånting stort och vackert som jag ska krossa dig med.

Pascal

(4)

(5)

Florence, Oregon, november 1970:

Hur gör man sig av med en död val? En kaskelot, åtta ton tung, har spolats upp vid Stilla havskusten och ligger och stinker. Naturen är vidrig. Ful och kladdig.

Då kommer hjältarna! En grupp män med rytande bru- talfordon drar in på stranden. Sanden ryker när de tvär- bromsar vid kadavret och väller ut, lastade med besvärlig utrustning, iförda bygghjälmar och grovjobbaroutfit.

Det är grabbarna i Oregon State Highway Division som rycker ut på Demolition Mission.

Logiken ligger i att valar och motorvägar trots allt är rätt lika i den meningen att bägge är mycket stora. Där- för tänker de oövervinnerliga muskelmännen göra sig av med den döda valen på samma sätt som de vid vägbyggen undanröjer stenblock. Nämligen med dynamit. Det väl- diga liket ska sprängas i partiklar, och enligt ingenjören George Thorntons beräkningar ska småbitarna sedan ätas upp av havstrutar.

Nu exploderar alltså den majestätiska valen i ett moln av rök och sand. Den tillresta publiken jublar och skränar av förtjusning där de står bakom avspärrningen tvåhundra- femtio meter bort. För ett ögonblick tycks projektet gå planenligt, men när krutröken skingras uppstår ett ögonblick av förvirrad tystnad. Snabbt förbyts förväntan i vild panik när stinkande, halvt upplösta späckstycken och köttklumpar börjar slå ner i folkmassan. En veteran- bil får taket intryckt av ett tungt späckblock. Publiken

(6)

skyddar sina huvuden och springer för livet, nedkladdade av ofattbart äckliga substanser.

”The blast blasted blubber beyond all believable bounds”, rapporterar en chockad tevereporter i realtid.

(www.theexplodingwhale.com)

Som genom ett under blir ingen skadad. Men inga havs trutar i sikte, kalabaliken har troligen skrämt iväg dem. Problemlösningsmännen lommar runt på katastrof- platsen med slabbiga hjälmar och späck i mustaschen.

För en gångs skull tvingas de städa upp efter sin egen skitstorm.

(7)

DEL I:

HON ÄR INTE RÄDD

FÖR NÅGONTING

(8)

(9)

Stort och vackert

Vi har nio liv och därför nio dödar.

Vi kan flyga rakt igenom hårda åskmoln. Vi är kaospilo- ter, katastrofläkare; det är vi som löser verkliga problem.

Vi är smidiga som sidenkatter, silversnabba som fisk- stim.

Det är vi som lyfter tunga stenar för att rädda våra sönderklämda ungar; det är vi som tar itu med skiten andra skapar.

Varför låter vi oss ändå krossas gång på gång?

Hur rätt vi än gör gör vi ändå fel. Vi balanserar på en tunn lina. Läkningsarbetet vi utför kan när som helst förvand- las till förruttnelse; det undersköna jättebygget rasar i ett moln av rök och aska.

Jag talar om överlevnad. Jag talar om oss. Jag talar om honor och kvinnor.

(10)

12

Bergtagna barn

Det drog in som ett stort mörker. Det sög in barnen i berget. Men de lockades inte in av något hänförande, det var ingen gåtfull bergtagning som i Picnic at Hanging Rock. Inte heller var det något försvinnande organise- rat av en enskild, oroande varelse eller meme – de hade varken hamnat i klorna på Råttfångaren från Hameln eller Slenderman. Det var inte heller som i teveserien The Leftovers, ingen plötslig abduction, även om sorgen och förvirringen hos den kvarlämnade inte var väsensskild.

Och nej, det var ingen seriemördare eller pedofil heller, det här är ingen socialpornografisk historia av estetiserat våld.

Det var faktiskt inte ens den djävulska sammanslut- ningen vid namn Soc som tog barnen, eftersom ungarna var älskade och hade mat och kläder och ingen i deras hemmiljö knarkade eller dräggade sig eller var efterbli- ven.

Så vad ska man döpa den mörka kraften till?

Kanske ska kraften heta ”Mamma”. Det är en mamma som just nu sitter på en gammal vedlår i ett vindsförråd på Södermalm i Stockholm och tittar på foton av sina sakna- de barn. En liten ljushyllt, tultande pojke i klänning och tomteluva, en något äldre flicka med mörkbruna flätor, överlyckligt uppflugen på en traktor av Grållemodell.

Båda barnen hade öppet sjöblå blick – men nu, när de är

(11)

tonåringar: så oåtkomliga, med svartbrända ögon som om de har stirrat rakt in i den stormande solen.

Vad var det som hände med hennes barn?

Hon vet att hon har tagit risker. Hon lärde sina barn att ta risker. Hon trodde att det var mod hon lärde dem, men hon måste ha blandat ihop mod med hybris. Hon lärde dem nog aldrig att mod är att ta risker trots att man är rädd. Hybris däremot, det är att äga världen och inte känna någon rädsla. Mod är för människor, hybris för psykopater.

När barnen sögs in i ångestberget – kanske är det bara för en tid, kanske är de borta för alltid – var skulden alltså möjligen hennes egen, eftersom hon skickat ut dem i livet med fel grundinställning.

Men nej. De var ju så oerhört vackra, dessa barn. De hade all rätt i världen att äga världen.

Kanske var det istället en svärmintelligens som snatch- ade barnen, en samlad attack utan egen hjärna, den rädd- hågsna flocken av gräsätare som vill förgöra fritt flygande väsen? Som om en samlad kropp av myror eller gnuer lurat in barnen i berget, eller en jävla sifonofor (tusentals individuella maneter som bildar en kollektiv jättemanet), utan annan anledning än medgörlighet med det överens- komna mönstret av osjälvständig samklang.

”Ingenting får sticka ut, då knipsar vi det!” råmar gnu- erna samstämmigt rakt ut över den deppiga savannen.

En flicka som vägrade anpassa sig till att vara flicka.

En pojke som vägrade anpassa sig till att vara pojke.

(12)

14

En mamma som trodde att hon ägde världen och att de därför tillsammans skulle övervinna allt.

Men nu viskar någon i hennes öra, är det en inre röst?

Den säger: Honorna kommer in genom sammanbrottet.

(13)

Luftwaffe

Kungsörnen på fjällkammen synar djupet och slung- ar sig ut. Bärs upp av uppvindar mot undersidan av en vingbredd vidare än någon människas utsträckta armar.

Myren breder ut sig därnere och långt framme reser sig konturen av det magnifika fjället Glashyllan. Silhuetterna av martallar och dvärgbjörkar guldglödande i solens sista strålar.

En levande varelse kutar runt i skymret på marken intill flyttblocken, ganska planlöst verkar det som, men den väldiga rovfågeln fixerar blicken, sjunker sakta genom kristallisk högluft, avkänner termiken, följer blodvärmen från det irrande bytet, en lysande röd prick; som genom kameran hos en finkalibrerat högteknologisk jaktmaskin.

Matematiska beräkningar dansar över fågelblickens widescreen.

Exakt nu: slagläge!

(14)

16

I det ljusa barnets ljus

Mamman på vinden har ju också en gång själv varit barn.

Det finns bildbevis.

En svärm av småfåglar fladdrar kring henne nu när hon minns sig själv som den lilla rödhåriga flickan; fladdrar som kolibrier, som smekande fjädrar.

Hon sträcker händerna uppåt, lyckas nästan röra vid vingslagen som står i sky runt hennes händer där hon leker på bergknallen utanför den norska fjällhyttan.

Hyttan heter Migarbu. Det lilla huset har, trots sin skenbart vingliga konstruktion, i åratal klarat vinterstor- marna som rytande av snörök kastar sig in från Atlanten.

Huset hukar i lä invid åsen som kallas Getryggen, en långsträckt klippformation som enbart är täckt av barsk vitmossa.

Bakom Getryggen finns en lugn sänka, den ljusgrönt sagolika dalen där blåhaken kvillrar om sommaren, där mossbelupna jätteblock från urtiden tronar kring väldiga trollgrytor, och djupast där nere pilar den silverglimman- de Migarbäcken fram i kringelbana mellan nedfallna stenar. Bortom bäcken som utmynnar i älven nere vid badplatsen reser sig den kala bergväggen Migaren fyra- hundra meter rakt upp i himlen. En kaskad av isgrönt fjällvatten slungas över kanten i ett ständigt föränderligt fall. Något längre åt öster, högst upp på en klippskreva i bergväggen: där är örnnästet.

(15)

Framför hyttan kan flickan se myren breda ut sig, myren med sitt pärlband av klara sjöar.

Här slingrar ålarna från pölar och kärr fram genom det porösa rotsystemet tjugo meter under myrmossan;

de leklystna ålarna vill till Sargasso och färdas avsevärda sträckor under jord. I tjärnen Gorrtjänna, bottenlös och sugande svart och mystisk, har en gammal vandringsål som hittat tillbaka hem och slutat resa levt i minst fyrtio år.

Det där med ålen är sant, flickan vet det. Hennes pap- pa har berättat att när han var barn fångade han in den och ristade ett märke i det slemmiga skinnet. För någon sommar sen, när vattnet för ovanlighetens skull var klart, fick hon syn på ålen som slingrade djupt därnere. Ärret från pojkens jägarkniv lyste ännu rött.

Den är en hona. Nästan alla ålar norr om Kalmarsund är av honkön. De är väsentligt större och även betydligt tåligare än hanarna.

I tjärnen speglas Migarens motsatta bergsformation: det högresta och skifferblanka fjället Glashyllan.

En människa kan ropa till sig själv genom åren i sitt liv. Två fjäll kan ropa till varandra tvärs över drömtidens dal. En gång i geologisk urålder har de båda massiven suttit ihop.

En örn är förbindelselänken i luftrummet av ekande fantomsmärta. Örnen kan slunga sig i segelflykt från ena fjälltoppen till den andra – ett panorama över viddernas vidsträckthet, vidvinkelvyer otänkbara för en människa, en vidunderlig jaktpark.

(16)

18

Plötsligt känner flickan att luften blir tyst, småfåglarna försvinner ögonblickligt, de är som utraderade av ett omen.

Det är örnens slagskugga som drivit dem på flykt.

En ensam citronfjäril fladdrar in i synfältet istället, den snuddar vid hennes ögonfransar, landar yr och vimsig i hennes hår.

På avstånd hör hon genom tystnaden hur grenar knäcks, det är den muskulösa kronhjorten som vandrar sin upptrampade stig på väg ut mot havet. Den är skygg, så hon hukar, vet att hålla sig på smygande avstånd.

Fri, fri, fri ropar kungsörnen som seglar högt över flickans huvud när hon skyndar ner i dalen. Här lever sammetslena lämlar och sjungande lemurer och hon måste skydda dem.

Hon vänder ansiktet mot örnen. Trots att den är skyhögt uppe bland de lätta slöjmolnen kan hon se ett skärande ljus i blicken. Den tittar på henne. Tittar rakt in i hennes ögon. Och hon ryser till och tänker, trots att hon bara är ett barn och inte borde kunna tänka så, att det där är ingen vanlig fågel. Det är en fågel som flyger med ödets vingslag.