VÄSTERNORRLANDS IDROTTSARV

(1)

Arne Åhman från byn Ådal, i Nordingrå, med tre gårdar, tog guld i tresteg vid London-OS 1948.

VÄSTERNORRLANDS IDROTTSARV

Medlemstidning för Västernorrlands IdrottsHistoriska Sällskap

Juni 2020 Nr 34

(2)

Innehåll i detta nummer: Sida

Ordföranden har ordet 2 Kallelse till årsmötet 2 Spänstfenomenet Arne Åhman 3 Lucksta IF - En förening för bygden 7 Christer Sehlstedt - Målvakt i Timrå IK 10 Ängevallen 12 Ishockey 67/68 - Klassiskt samlaralbum 16 Veteran-SM Inomhus 2020 18 Mats Sundins tröja i Sandviken 19 Arkivcentrum Nord - En guldgruva 20

”Så skrev ST för 50 år sedan” 20 Minnesord - Berndt Lindström 21 Krönikan - Lars Liljegren 22

Bara några ord från redaktionen…

Vilka tider vi lever i. Inga kontakter utöver de absolut oundvikliga, inga möten, inga resor och ingen idrott att titta på varken på TV eller verk- ligheten. Möjligen kan man ju idrotta själv.

Vad skall man ägna sig åt då? Ja, helt ofrivilligt har idrottshistoria blivit inne. TV-utbudet inom sport består av repriser i all oändlighet. En del kul att se annat ganska ointressant. Det som visas är ju de stora matcherna och tävlingarna som vi väl känner till och har sett kanske inte bara en gång utan flera.

Vad passar då bättre än att ägna sig åt vår regionala idrottshistoria med tillbakablickar långt före TV- sändningar och stor mediabevakning, alltså det vi i huvudsak ägnar oss åt i VIA.

Här kommer nu ett något tjockare nummer av vårt blad. Vi hoppas du får en trevlig stund med vår tidning samtidigt som vi vill önska alla läsare en så bra sommar som möjligt i dessa pandemitider.

Leif Bolin

Aldrig tidigare har väl betydelsen av vår idrotts -historia varit tydligare än i dagens virustider.

All levande idrott har ställts in eller flyttats fram och man ska helst hålla sig inomhus.

Vad gör man då när saknaden av idrotten gör sig påmind? Jo, ägnar sig åt vår idrottshistoria.

Vi har kunnat se hur fotbollsgrabbarna grävde guld, som blev brons, under fotbolls-VM 1994, höra kvinnornas ”olympiska berättelser”, se vilka som gjorde ishockeymålen i SM-finaler från förr, ta del av sportdokumentärer om Charlotte Kallas genombrott och Sanna Kallurs karriär samt mycket, mycket annat.

Vad gäller Västernorrlandshistoria så kan du läsa alla våra medlemstidningar på vår hemsida och kolla på idrottsbilder. Du har gott om tid att själv teckna ner dina idrottsminnen. Hör gärna av dig när du är klar.

I ”svåra” tider, som dessa coronatider, är det en utmärkt sysselsättning att ta del vår idrottshistoria.

Det har vi fått många bevis på.

För oss som är medlemmar i Sällskapet gäller det att se till att vår idrottshistoria bevaras och sprids till nuvarande och kommande generationer.

Vårt årsmöte som planerades till april sköt vi på framtiden. Då flera av våra medlemmar tillhör nå- gon form av riskgrupp, ålder, som inte ska samlas på fysiska möten så har styrelsen nu beslutat att genomföra årsmötet i form av ett telefonmöte i juni. Kallelse finns i tidningen.

Vi får lyssna till Maria Prytz, förbundskapten i Svensk Curling, vid ett senare tillfälle.

Ta väl hand om er.

Leif Thunman

Ordföranden har ordet

med Västernorrlands IdrottsHistoriska Sällskap, per telefon, den 24 juni 2020 kl. 18.30.

Föredragningslista och övriga handlingar framgår på sidorna 16-17 i medlemstidningen nummer 33,

som utkom i mars 2020.

Har du inte tidningen tillhanda så gå in på vår hemsida www.rf.se/vihs där tidningen finns.

Maria Prytz, förbundskapten i Svensk Curling, kommer vi att få träffa vid ett senare tillfälle.

För att delta på mötet så ringer du 08-124 107 04 och därefter slås åtkomstkoden 992 992.

Välkomna!

Kallelse till årsmöte

(3)

Idrottshistorien har sällan haft ett starkare innehåll i mötet mellan det lokala och globala än i berättelsen om spänstfenomenet Arne Åh- man. Från att ha tränat hemma på gården i byn Ådal med enbart granskogen som

“publik” hamnade Arne Åhman på Wembley i London med 80 000 åskådare och vann OS- guld i tresteg.

Arne Åhman, född 1925, växte upp i byn Ådal med tre gårdar. På skogsstigar, myrar och åkrar tränade Arne med stor energi, men utan möjlighet att få en grundläggande teknisk skolning.

Tidigt visade Arne upp en makalös naturlig spänst. 1945 slog han friidrotts-Sverige med häp- nad genom att fullständigt okänd vinna JSM i tresteg. Det var också första gången Åhman fick möjlighet att tävla med spikskor. 1946 blev Arne svensk seniormästare och samma höst tog han brons på EM i Oslo. Nu var Arne ett svenskt hopp inför OS i London 1948.

Tolv år hade gått sedan Berlin-OS 1936.

Mänskligheten hade efter ett förödande andra världskrig åter börjat få kraft och intresse för id- rottsliga upplevelser. OS-tanken tillät inte Tysk- land och Japan att delta i spelen. Den tidigare hundkapplöpningsarenan Wembley i London hade byggts om för friidrott och fotboll.

Tävlingarna inleddes i högsommarvärme, men därefter var ett typiskt brittiskt regn OS- verkligheten under 14 dagar. Kolstybben på Wembley var nyanlagd och blev därför mer och mer lös och seg.

Å blir A och metersystemet möter inches och foot

Arne Åhman blev sensationell guldmedaljör i tresteg i London. Reglerna på den tiden innebar att de tävlande i finalen startade i bokstavsordning. Åhman blev plötsligt Ahman och som första startande fick Arne iväg ett monsterhopp. Kladdigt fönsterkitt användes för att visa på eventuell övertramp.

Men Arnes plankträff var perfekt!

Spänstfenomenet Arne Åhman

OS i London 1948

(4)

Den vita flaggan åker upp som signal för god- känt hopp. Arne måtte ha haft känslan att han gjort ett bra hopp. Han lutar sig fram över den ena mätande funktionärens axel och söker läsa på måttbandet. Men dess hieroglyfer med inches och foot måste ha gett honom föga vägledning. Nu börjar sketchen vid anslagstavlan. Det är en svart- målad plåtanordning, och i vilken vita siffror kan fällas

upp. Funktionärerna hänger upp tre siffror:

en 1:a, en 5:a och en 4:a. 15,4?!. 15,4-vad skall nu det betyda. Arne måtte ha hoppat över den magiska 15-metersgränsen - men hur mycket?

15,04? 15,14? 15,24?. Det dröjde en god stund innan den försumlige funktionären blev uppmärk- sam på sitt slarv. Äntligen åkte den fjärde siffran upp - en 0:a! Resultat 15.40 innebar nytt svenskt rekord och OS-guld. Tvåa blev australiensaren Avery med 15.36.

Arne Åhman berättar med egna ord: “Jag satte allt på ett kort i första försöket, det fick bära eller brista. Jag kände att hoppet var långt, att det var minst 15 meter visste jag omedelbart. Jag kanske också skall tala om att jag efter förmiddagens kvalificering gick hem och slipade spikarna på skorna, så att de blev bra mycket kortare. Jag tror att det var en bidragande orsak till att det gick som det gick. Banan var hård på ytan och seg under. Jag är säker att det var svårare att hoppa med långa spikar.”... Att jag även i fortsättningen kommer att tävla för Nordingrå SK är det mig också angeläget att framhålla.”

Arne Åhman tävlade alla år för Nordingrå SK, med undantag för 1953 då han avslutade sin friid- rottskarriär för Örebro SK.

Bild: SCIF.s bildarkiv

(5)

Nordvallen

Arne Åhmans guldmedalj i London-OS skapade ett stort intresse för friidrott bland ungdomar i bygden. Trycket på Nordingrå kommun att fixa en idrottsplats växte. Mjälloms skofabrikörer in- såg samtidigt vikten av att arbete som trygghet kunde mixas med en social mötesplats.

Midsommardagen 1951 stod idrottsplatsen Nord- vallen klar. Samtidigt var det premiär för Nordin- gråspelen i friidrott. Tillsammans hade fabriksä- garna satsat merparten av det imponerande belop- pet 1,1 miljoner (i dagens penningvärde), som blev kostnaden för Nordvallen. Riksidrottsförbun- det lämnade ett bidrag från dåvarande Tipstjänst och även Nordingrå kommun bidrog med ett he- dervärt belopp. Utan tvekan har fabrikörerna i Mjällom visat en i sitt slag enastående offervilja, när det gäller att få till stånd en tummelplats för idrottande ungdomar. En idrottsanläggning som till alla delar blir av tiptop klass. Ett resultat av förståelse och samarbetsvilja som blir en pryd- nad i samhällsbilden. –Det här skall bli en tradit- ion i Nordingrå. Vi skall göra midsommarhelgen till en stor ångermanländsk idrottsfest, sa Nordin- grå SKs ordförande Dan Hägglöf entusiastiskt efter Nordingråspelens premiär.

Vilken höjdare!

Arne Åhman är kanske den spänstigaste fri- idrottare Sverige haft. Den medfödda spänsten gav olympiskt guld i tresteg men också EM silver i höjdhopp 1950. Han blev svensk mästare i såväl längd, tresteg som höjd. Allt detta trots en i många delar bristfällig teknik. Allt gick så lätt för Arne och en del experter rynkade på näsan åt hans sätt att hoppa, som inte var taget ur instruktionsboken.

Nästan mer ett längdhopp än höjdhopp Arne Åhmans stil i höjdhopp var en egen variant av saxstil. Han tog en extremt lång ansats. Han startade inne bland publiken på arenan och lan- dade upprätt flera meter bortom höjdhoppsställ- ningen. I juni 1951 tog han 199 cm vid tävlingar i Karlskrona. Han hade vid flera tillfällen hopp där han var ytterst nära att klara den magiska tvåme- tersgränsen. Höjdhopp var den hoppgren Arne tyckte bäst om. Träningen hemma på gården i Ådal innebar såväl höga som långa hopp över gärdesgården på tomten.

Inbjudan till USA

Arne Åhman gjorde sin främsta prestation 1949.

Det året anordnades en landskamp mellan Norden och USA i Oslo. Arne tävlade i såväl höjd som tresteg samma dag. I höjdhopp deltog tre ameri- kaner som var världsledande och alla hade hoppat över magiska 2 meter. Arne gick över 198 cm i sitt andra hopp och slog alla USA-hopparna.

Därefter gick Åhman över till trestegstävlingen och vann sin andra seger, med ett hopp på 15.33.

Den amerikanske tränaren Colson bjöd på stående fot in Arne till USA. Han skulle få en gratis vis- telse på ett amerikanskt universitet. Colson häv- dade att Arne med teknisk skolning skulle kunna göra 8.50 i längd, 2.15 i höjd och 17 meter i tresteg. Möjliga toppresultat än idag – sjuttio år senare.

Arne Åhman blev dubbelsegrare vid landskampen Norden–USA 1949, genom att vinna både höjd- hopp och tresteg med 198 cm respektive 15,33 m.

Arne Åhman

(6)

3 600 betalande gick in genom de obefintliga(!) vändkorsen. Totalt hade man 4 300 personer på parkett, om man nu räknar med alla de som be- gagnade landsvägen som läktare. Där fanns folk från Härnösand och Ådalen. Örnsköldsvik och Umeå för sin del hade bidragit med ett antal buss- laster och där fanns förstås hela manliga Nordin- grå socken tillsammans med det kvinnliga, som dagen till ära tagit ormskinnsskorna på och begick högtiden med den andakt som sådana allvarliga stunder påkallar.

En prägling av det förflutna eller en vitt- ring av framtiden?

Nordingråspelen i friidrott ägde rum under tolv år. En bit in på sextiotalet minskade det publika intresset och arrangörerna Nordingrå SK valde att lägga ner tävlingarna.

Verkligheten i Nordingrå förändrades samtidigt i snabb takt. En uppräknad imponerande hantverks - och industriproduktion är knappast något som blir verklighet igen. Utmaningar för framtiden finns istället bland företag som framgångsrikt skapar arbete i en knivskarp global konkurrens och entreprenörer som förädlar världsarvet Höga Kustens många möjligheter.

Thorleif Ljungros

Så här presenterades Nordingrå för 50 år sedan

T.v. Nordingråspelen i friidrott premiäråret 1951. En cykel var första pris till vinnaren av 400 meter. Totalt hade arrangörerna “viggat ihop” priser för 85 000 kronor i dagens penningvärde.

T.h. På 1 500 meter vann OS-guldmedaljören Henry Eriksson under publikens jubel.

(7)

Sex paragrafer i ett med vacker handstil for- mulerat protokoll. Mötet beslöt att föreningen skulle leva och främja idrott inom Attmar.

En snabb konstituering av styrelsen.

Så såg Lucksta IF dagens ljus på skottårsda- gen 1920. I år fyller man alltså jämnt sekel.

Var mötet ägde rum och hur många som del- tog framgår inte av det kort protokollet.

Kanske träffades man på något café i bygden.

Sju herrar kände sig i varje fall manade att anta utmaningen att utveckla idrotten i sock- nen. Till ordförande valde Karl Bodén.

Bodén vare skogvaktare och han var också den ende i styrelsen som fick sitt yrke markerat i protokollet. Det var kanske ingen slump. Skogen var betydelsefull i bygden. I nära hundrafemtio år hade man drivit järnbruk i Sörfors. Sen bruket lades ner kom trämassefabriken och ett större jordbruk. Sörfors var tätorten och därför kan det tyckas lite märkligt att klubben tog bynamnet Lucksta IF. Möjligen hängde det samman med att det minsann fanns en västerbottnisk klubb med just det namnet, Sörfors IF strax utanför Umeå.

Hittade protokollsböckerna

Det tror i alla fall Torsten Hådén, en av eldsjälar- na i klubben. Under ett kvartssekel satt han i styrelsen för föreningen, ordförande de sista femton åren fram till 1999. Han har också i högsta grad varit delaktig i att se till att föreningens historia dokumenterats. En 60-årsskrift från 1980 och en rejäl bok när klubben firade sina första 75 år 1995.

-I jakten på historien har vi förstås haft stor hjälp av att föreningens samtliga protokollsböcker från de tidiga åren har återfunnits, berättar Torsten Hådén.

Protokollen skvallrar om att man inledningsvis kanske inte var helt säker på vad föreningen skulle ägna sig åt. I det allra första protokollet diskuterades att arrangera en backtävling och fun- deringar fanns på att gå in i Skidlöparförbundet.

I maj samma år beslöt man att köpa in ett spjut, en diskus och en sparkboll. Så småningom in- handlades både boxningshandskar och brottar- matta.

När den hundraåriga verksamheten nu kan sum- meras visar det sig dock att det är just skidorna (mest på längden) och fotbollen som varit den röda tråden i föreningens verksamhet. Inte så att man saknade framstående atleter inom andra gre- nar. Alvar Andersson vann SM i boxning både som junior och senior. Och i bröderna Sven och Albert Åkerlund hade man två mycket namnkun- nig brottare tillsammans med Ove Falk. Men box- ningen tynade bort efter 30-talets framgångar och brottarmattan den brändes så småningom upp efter att möglat under avställd förvaring.

Nytändning på 50-talet

Protokollen pekar på de upp- och nedgångar som föreningen genomlevde. Vid ett marsmöte 1937 var frågan om att lägga ned föreningen uppe till diskussion. Beslutet blev dock att kämpa vidare.

En nytändning skedde på 50-talet. Förklaringen stavades till stor del Rune Carlén. Hasselåbördig kom han till Lucksta som lärare 1952. Han mötte ett Lucksta IF som var på dekis.

-Föreningen fanns egentligen bara på papperet, förklarade han i en intervju i 75-årsboken. Det fanns inget fotbollslag, inga skidåkare. Vid Sör- forsvallen fanns ett vedbodsliknande omkläd- ningsrum med tjärpappstak som låg alldeles intill vägen. Carlén var gymnastiklärare och nu tog han sig an att motivera ungdomar att både spela fotboll och åka skidor. Pojk- och juniorlag i fotboll startades och det började på allvar röra sig i skid- spåren. Han klev in som ordförande 1958, blev kvar fram till 1974 och fortsatte sedan i många år som styrelseledamot.

Lucksta IF - En förening för bygden

Det historiska protokollet.

På skottårsdagen 1920 samlas ett antal herrar för att bilda Lucksta IF. Sex prydligt nedskrivna para-

grafer och föreningen är född.

(8)

-Rune är utan tvekan föreningens främste ledare inom tiderna, konstaterar Torsten Hådén som tog klivet in i föreningen i samma veva som Rune lämnade ordförandeskapet och tio år senare skulle han ta på sig just det ordförandeansvaret.

Aldrig lånat pengar

Med Carlén vid rodret började det röra sig på allvar i föreningen. Sörforsvallen rusades upp med nya omklädningsrum. Ett elljusspår anlades 1966 med utgångspunkt från Lucksta skola. Och sats- ningarna på egna anläggningar kom att pågå under de kommande 30 åren. Elljusspåret flyttades till Sörforsvallen i mitten av 80-talet och fick så småningom 5 km sträckning. Gräsplanen kom- pletterades med grus- och ungdomsplan. Det egna klubbhuset stod klart 1996.

-Vi har satsat, men vi har aldrig lånat några pengar, berättar Torsten Hådén. Skulle vi bygga så skulle vi inte skuldsätta oss. Kommunala bidrag, bingolotto, sponsorpengar, men framförallt frivilligt arbete av de egna medlemmarna har varit grunden till föreningens utveckling. Vi bygger spanskt, allteftersom vi har råd.

Själv minns han fredagsdanserna på Attmars hembygdsgård som något av både det roligaste när det gällde att dra in pengar. Fem danser varje sommar de första åren och senare sju danser om året. Ofta lapp på luckan med 500 dansanta och glada gäster.

När Elfsborg kom till byn

Carl-Gustaf Lindgren var under många år ordfö- rande i fotbollssektionen. Han berättar om en för- ening lika stadigt förankrad i bygden som trygg i de lägre divisionerna. Medelpadsallsvenskan, eller div 4, var en utmärkt omgivning för att tampas med övriga Medelpadslag, men vid fyra tillfällen de sista tjugo åren har klubben avancerat och spelat också i division 3. Roligaste minnet? Mötet med allsvenska Elfsborg!

-Den framgången nådde vi i Svenska cupen 2002, berättar Carl Gustaf. Vi lottades först mot då ganska nystartade Östersunds FK och lyckades slå ut dom efter straffläggning. 1-1 vid full tid på grusplanen och sedan 5-3 i straffläggningen. Och i nästa omgång skulle vi alltså möte Elfsborg.

Vinst blev det inte, men väl fest. Närmare 1200 personer runt gräsplanen och dessutom ett tränar- möte av det lite annorlunda slaget. Hemmalaget coachades av Örjan Norberg, gästerna från Borås av Anders Grönhagen. Poängen var att herrarna säsongen dessförinnan tillsammans hade haft hand om Gif Sundsvall. Grönhagen drog förstås längsta strået (de gulskrudade gästerna vann med 4-0) men Luckstaborna fick ett fotbollsminne för livet.

-Sådant förgyller förstås det vardagliga slitet i en förening, säger Carl Gustaf, men allra roligast och viktigast under det här åren har varit umgänget med killarna i laget, att kunna följa alla fotbolls- ungdomar och att också vara en del av Medelpads Fotbollförbund, där jag satt med under några år.

Rune Carlén, föreningens störste ledare.

Lärare, föreningsmänniska och politiker.

När han kom till Lucksta i mitten av 50-talet skedde en nytändning av verksamheten.

Under 70- och 80-talet var sommardanserna på Attmars hembygdsgård en av de stora

intäkterna för Lucksta IF.

De glada herrarna som lanserar säsongen 1980 är fr v Stig Lundgren, Torsten Hådén och

Pelle Olsson.

(9)

Fantastisk anläggning

Just möjligheten att få arbeta med ungdomarna är också det som Sven-Erik Elffors, mångårig ordfö- rande i skidsektionen, lyfter fram.

-Det är ju också framförallt på ungdomssidan som Lucksta IF varit en skidförening att räkna med, säger Sven-Erik. Vi börjar med skidlek för de allra yngsta och sedan fortsätter vi med olika grupperingar alltefter motivation och talang.

Många av före tingens ungdomar har också gått vidare till något skidgymnasium. Daniel Rick- ardsson representerade faktiskt Lucksta IF som sistaårsjunior. Andra duktiga åkare under senare år har varit Martin Eriksson, Arvid Elffors, Hen- rik Rosén och Simon Persson.

-Vi har goda förutsättningar med en fantastisk anläggning med fem kilometer elljusspår från Sörforsvallen, säger Sven-Erik. Sen avgör storle- ken på ungdomskullarna och inte minst snötill- gången hur stor aktiviteten blir.

Miljongåvan till skidorna

Pengar saknas däremot inte. För drygt tio år sedan blev Sven-Erik Elffors uppringd av en äldre herre som förklarade att han ville skänka lite pengar till skidverksamheten. När man väl träffades på banken visade det sig att Bror Viklund avsåg att lämna över 1,5 miljon kronor, att delas lika mellan Lucksta IF och Matfors IF.

-Pengarna är öronmärkta för skidsektionen och vi har väl gjort av med 200-300.000 kr vid det här laget. Skidutrustning och lägerverksamhet är några saker som pengarna använts till. Fortfa- rande har vi dock mera pengar på banken än vi fick ta emot, tack vare kloka placeringar.

Gissningsvis såg Bror Viklund värdet av en levande idrottsverksamhet. Eller som Torsten Hådén uttrycker det.

-En sådan här förening på landsbygden, där så många människor spritts åt olika håll, skapar samarbete, sammanhållning och vi-känsla över generationsgränser.

Kjell Carnbro

Första laget? Ett antal Attmarungdomar i full fotbollsmundering.

Möjligen är bilden faktiskt tagen innan föreningen formellt bildades 1920.

I årsboken från 1995 är endast Gerhard Farm (tvåa fr v) identifierad.

(10)

Växte upp i Luleå

Christer växte upp i Luleå och spelade för Luleå SK till dess att han tagit studenten.

- Då flyttade jag till Stockholm för att gå på GIH, Gymnastik– och Id- rottshögskolan, och i den vevan vär- vades jag av Djurgården. Jag kom till en anrik förening som var inne i en generationsväxling. Vi vann Ahearne Cup första säsongen minns jag, men annars gick det rätt tungt för oss.

– Det var i alla fall roligt att ha Hovet, alltså Johanneshovs isstadion, som hemmaplan. Den var intim, plåtig och det blev ett väldigt häftigt ljud i den under matcherna. Och det var två sektioner med bara ståplatspublik.

När Christer var färdigutbildad gymnastikdirektör fick han jobb i Sundsvall.

– Du vet, det var ju så att det civila jobbet styrde.

Hockeyn gav bara småpengar.

Nästa klubb blev Heffners/Ortvikens IF och året därpå, 1971, skrev han på för Timrå IK.

När Timrå IK nådde sin allra största framgång – silver i Mästerskapsserien 1974 – var det med Christer Sehlstedt som förstemålvakt. Född i Luleå, trotjänare i Timrå tolv säsonger och med ett sista framträdande i Bergeforsens SK i division II 1986/87.

– Jag hade en fin karriär och fick vara med om mycket. Det var inte mycket pengar inblandat i hockeyn på min tid men det fanns en stark klubbkänsla, säger Christer.

Ambitiös, träningsvillig och med ett stort jävlar anamma.

Så kan man beskriva Christer Sehlstedt, idag 71 år och en av dem som startade och driver Bryggeriet Stenhammaren i Sundsvall. Och lika seriös som Christer var under sin spelarkarriär, lika noggrann är han som ölbryggare. Kvalitet går i alla lägen för kvantitet.

– Man är den man är, säger han som hade den le- gendariske målvakten Seth Martin i Trail Smoke Eaters som förebild.

– Det var ett amatörlag som blev kanadensiska mästare och därmed fick representera Kanada i VM 1961 och 1963.

Sedermera kom Seth Martin också att representera St Louis Blues i NHL en säsong.

Christer Sehlstedt - Målvakt i Timrås mest framgångsrika lag genom tiderna

Med Seth Martin på Hovet 1967.

Ett stort ögonblick för Christer.

I Luleå SK 1962

Akrobatisk och typisk Christer Sehlstedt-räddning

säsongen 1970–71 med Heffners/

Ortviken.

(11)

-– Jag jobbade på dagen, åkte hem, åt middag och trä- nade hockey mellan sex och halv åtta på kvällen. Det var inte många spelarövergångar då vilket gjorde att trupperna svetsades ihop och det blev ganska tajt mellan spelarna. Spelaragenter var ett okänt begrepp, skrattar Christer.

Det var träning alla dagar i veckan utom på lördagarna, och två matcher i veckan.

– Vi körde hårt och hade en gammal tyngdlyftare, Kalle Sjölin, som höll i försäsongsträningen i Timrå. Vi sprang, tränade styrka och var starka och uthålliga som bara den. Jag minns att jag höll ihop mycket med Lennart Norberg och Jan–Erik ”Biffen” Nilsson.

Timrå IK 1971/72

Timrå IK hade ett starkt lag 1971/72 i det som då hette division I norra.

Till de största profilerna hörde Bo ”Bulla” Berggren, Åke ”Tåget” Söderberg, Håkan Pettersson, Finn Lund- ström, Olle Åhman, Lennart Norberg.

Och, förstås, den betydelsefullaste och mest karismat- iske av dem alla: backen, världsstjärnan Lennart ”Lill–

Strimma” Svedberg.

– Han var duktig, en fantastisk skridskoåkare och bra skytt. Man förstod ju att ryssarna bjudit in honom att träna med dem. ”Lill–Strimma” var unik som spelare, minns Christer som aldrig glömmer beskedet han fick en dag på sommaren 1972.

– Jag var på en målvaktscamp i Leksand där jag fick träna med Jacques Plante. Då fick jag veta att ”Lill–

Strimma” kört ihjäl sig…

– Det kändes nästan overkligt och den händelsen lade en tyst sordin på inledningen av den säsongen. Men vi hämtade oss till slut och kom samman som lag.

Och säsongen därpå, 1973/74, blev Timrå IK näst bäst i Sverige.

– Det var en mycket stark prestation av oss men det är många som glömt den. Man pratar mycket om SM–

semifinalerna mot MODO 2007, men det slår inte det vi gjorde 1973/74. Och det är fakta.

Nådde sina högsta nivåer

För Christer Sehlstedt var det också en period i karriä- ren då han nådde sina högsta nivåer.

– Vi fick åka till Kanada kring jul och nyår 1974, som första inbjudna seniorlag från Sverige någonsin.

Vi bodde i Toronto och spelade sex matcher på tio dagar runt om i Ontario. Det var ett jäkligt intensivt schema, men roligt. Vi fick bland annat möta det tjeckiska landslaget och Dynamo Moskva.

Vi förlorade mot tjeckerna men fick oavgjort mot ryssarna och det var ju en fjäder i hatten.

Christer glömmer aldrig hur kunnig publiken var i Kanada.

-– Det märktes även på kvinnor och barn att de kunde hockey. Vid ett tillfälle där i Kanada kom en kvinna med barnvagn fram till bordet där vi satt på en restau- rang efter en match och berömde Ove Larsson och mig. Ove, för att han gjorde ett så fantastiskt defensivt jobb som forward. Den där kvinnan såg det nästan ingen journalist såg hemma i Sverige.

Fortsättning på sidan 14...

Målvakt i Timrås mest framgångsrika lag genom tiderna

Christer med en mask han fått från Seth Martin.

(71/72)

Iförd en formgjuten mask som gjordes av legendariska Jacques Plante.

(73/74)

(12)

(13)

(14)

Fortsättning från sidan 11…

– Ove är en av de mest underskattade spelare jag spelat med. Otroligt slitstark och duktig på att jobba hem. En annan underskattad spelare var backen Tord Nänzén.

För att inte tala om Lage Edin! Han är den ende som jag sett skrämma skiten ur ”Hårde Hardy”

Nilsson i Skellefteå (skratt).

Det blev aldrig något spel i NHL för Christer –

”det var bara några få svenskar som fick chansen i NHL under 70–talet” – men väl några B-

landskamper.

– Jag är nöjd med det jag presterade, jag tog mig så långt jag kunde med de förutsättningar jag hade.

Jag hade en djävulsk kondition och var alltid moti- verad att träna. Jag var inte den största talangen men jag jobbade alltid hårt och försökte utveckla mig själv och jag har sett åtskilliga exempel på att motivation slagit klass. Inte ens när en viss Peter

”Pekka” Lindmark från Kiruna kom till Timrå och blev stor publikfavorit och förstemålvakt, fick det Christer att tappa sugen.

– Jag kunde nog känna att jag blev lite bortglömd i skuggan av ”Pekka”, men det var bara att bita ihop och spela så bra jag kunde när jag väl fick chansen.

1980-talet

Våren 1983 gjorde Christer sin sista match i Timrå IK, som då åkt ur Elitserien och var tillbaka i division I.

– Jag höll uppe med hockeyn ett år men sedan skrev jag på för Antjärns IK i Härnösand och det blev på sätt och vis en av de roligaste säsongerna i min karriär.

– Antjärn spelade i ettan då, hade ett underbart gäng, bra ledare och en stöttande och ganska stor publik i Högslättens ishall. Jag ångrar verkligen inte att jag gav mig den utmaningen.

Det skulle även bli en andra comeback.

1986/87 övertalades han som 38–åring att spela för Bergeforsen i tvåan.

– Men sedan var det definitivt slut.

Numera följer Christer Sehlstedt mest hockeyn via TV–sändningarna.

– Jag var inte på en enda hemmamatch för Timrå den senaste säsongen. Jag har nog helt enkelt tappat intresset och tycker heller inte att det är så rolig hockey som spelas numera. Visst, alla är starka och snabba men speltempot är ofta högre än nivån på tekniken och spelförståelsen, säger Christer.

Olof Wigren

Christer Sehlstedt

En basebollhandske som Christer använde som plockhandske.

(15)

Olika tidningsurklipp från karriären.

(16)

MoDo AIK

MoDo AIK, som föreningen hette då, var en av landets bästa i slutet av 1960–talet och begreppet

”plantskolan” var redan etablerat för MoDo:s för- måga att vaska fram talanger.

Lagets ryggrad bestod av målvakten Gunnar

”Bäckis” Bäckman, evighetsmaskinen och backen ”Nicke” Johansson och forwardstrion Anders

”Ante” Nordin, Håkan Nygren och Ulf Torstens- son. Både ”Ante” och Håkan Nygren kom sedermera att träna MoDo på 1980–talet.

Nygren var en skön filur som en gång stod mitt på torget i Örnsköldsvik med blicken fäst mot himlen. Det kom fram några personer till honom och till sist frågade en av dem:

Vad tittar du på, Håkan? ”Dom andra stjärnorna där uppe.”

Om det är en myt eller sanning ska jag låta vara osagt men det kan mycket väl ha hänt.

Timrå IK

Timrå IK hade, precis som MoDo, visat sig duktig på att fostra lovande spelare och hade ett lag denna säsong där stommen bestod av bland andra Inge Hammarström, Olle Åhman, Svante ”Hella”

Granholm, Jan–Erik ”Biffen” Nilsson och Kurt

”Kulle” Olofsson.

Allsvenskans största profiler

Två av Allsvenskans största profiler var Ulf Ster- ner och Des Moroney.

Sterner, från Deje i Värmland, började sin karriär i Forshaga men värvades 1961 till hårdsatsande Västra Frölunda där han blev nyckelspelare och samtidigt etablerade sig som stor stjärna i Tre Kronor. Tuff, stark, målfarlig.

Inför hockeysäsongen 1967/68 lanserade Williams Förlag det första, svenska samlaral- bumet med spelarfoton som klistermärken.

Albumet kostade 1:50 kr och sedan såldes sam- larbilderna i ogenomskinliga påsar.

Det blev en hit. Samlandet tog fart i landet och målet för de flesta var förstås att få ihop ett komplett samlaralbum. Ett sådant råkar jag vara ägare till.

Förutom bilder på alla spelare i Allsvenskan, som högsta serien hette då, fanns det bilder på Tre Kronors spelare. Och på den här tiden hette några av de namnkunnigaste spelarna Christer och Tommy Abrahamsson från Leksand – Christer målvakt, har numera bytt efternamn till Abris som sitt gamla smeknamn, och Tommy back, de är tvillingar –, Folke ”Totte” Bengtsson, Inge Ham- marström från Timrå – sedermera Brynäs och en av de första NHL–proffsen när han gick till To- ronto Maple Leafs i början av 1970–talet –, legen- dariske målvakten Leif ”Honken” Holmqvist från AIK, Nils ”Nicke” Johansson från MoDo, Stig–

Göran ”Stisse” Johansson från Södertälje, Tord Lundström och Håkan Wickberg från Brynäs, Carl–Göran ”Lill–Stöveln” Öberg från Djurgår- den och sist men inte minst, Lennart ”Lill–

Strimma” Svedberg, då i Mora. En gudabenådad back som redan som 20–åring var respekterad i hela hockeyvärlden.

”Lill–Strimma”, fostrad i Wifsta/Östrand, värva- des till Timrå IK 1969 och avled tragiskt i en bilo- lycka den 30 juli 1972, bara 28 år gammal.

Ishockey 67/68 - Ett klassiskt samlaralbum

Omslaget till Ishockey 67/68

(Williams Förlag).

Lennart ”Lill–Strimma”

Svedberg, Mora.

Foto ur Ishockey 67/68 (Williams Förlag).

Ulf Sterner, Rögle.

(17)

1964/65 var han den blott andre svensken genom tiderna efter Gustav ”Gus” Forslund på 1930–

talet, att spela i NHL. Sterner spelade en säsong i New York Rangers men återvände sedan till Sve- rige och Rögle, ditlockad av klubbens starke man Gösta ”Pollen-kungen” Carlsson. Ulf Sterner räk- nas som en av svensk hockeys bästa spelare genom tiderna.

Des Moroney å sin sida var beryktad främst för sitt temperament och sina många utvisningsminu- ter, även om han också gjorde en del poäng som ytterforward. Moroney, född i kanadensiska Sud- bury, kom till Sverige i början av 1960–talet och representerade en lång rad klubbar fram till 1980.

Han gjorde sin sista match som 45–åring i division III för Värnamo GIK, där han var spelande tränare.

Des Moroney dog den 11 februari 2018, 82 år gammal, men säsongen 1967/68 var han 31 år, spelade för Västerås och en kultspelare vars sam- larbild stod högt i kurs bland samlarna.

Smeknamn på spelare

Smeknamn på spelare var vanligare förr.

Och det fanns många som vare sig kommit till utifrån dopnamn eller hemort.

Förutom dem som redan nämnts kan jag nämna fler exempel ur Hockey 67/68:

Anders ”Antik” Johansson och Lennart ”Sillen”

Sellinder, AIK, Hans ”Länsman” Dahllöf, Lennart ”Tigern” Johansson, Hans ”Virus” Lind- berg och Stefan ”Lill–Prosten” Karlsson, Brynäs, Lars ”Nubben” Andersson och Olle ”Mapa” Sjö- gren, Leksand, Kjell ”Rövarn” Eklind, Göte

”Göken” Hansson, Mats ”Tuppen” Lönn och Sven–Åke ”Såja” Jakobsson, Mora, Ulf ”Sliparn”

Berglund (från Ångermanland) och Rolf ”Dallas”

Norell, Rögle, Börje ”Poppen” Burlin och Eilert

”Garvis” Määtää, Södertälje, Lars ”Dallas” Dahl- gren och Kjell ”Garrincha” Sundström, IFK Umeå, och Hans ”Trisse” Aleblad, Västerås.

Det är också intressant att studera spelarnas yr- ken, som står angivna under varje bild i samlaral- bumet.

För det här var långt innan alla spelare i högsta serien kunde leva på sitt hockeyspelande. Hock- eyn kombinerades med ett civilt yrke.

Därför kan man läsa att spelarna exempelvis jobbade som grovarbetare, målare, representant, verkmästare, serviceman, elektriker, ritbiträde, murare, ingenjör, förman, kontorist, travtränare (Björn ”Lill–Tumba” Larsson, AIK), flygofficer, affärsbiträde, bensinstationsföreståndare, rörmo- kare, försäljare, timmerman, åkeriägare, gips- makare, gymnastikdirektör, assistent, billacke- rare, truckförare, sotare eller studerande.

Det var helt enkelt en annan tid, en annan slags elitidrott än idag.

Kuriosa: i Tegs SK fanns en 22–årig målvakt från Kiruna som ansågs som utvecklingsbar. Men han skulle göra ett större namn som tränare i Luleå Hockey med tiden.

Hans namn: Freddy Lindfors.

Olof Wigren Des Moroney, Västerås.

Foto ur Ishockey 67/68

(18)

Det blev utklassningsseger för Sundsvalls FI:s suveräne sprinter Stefan Tärnhuvud som nu gjorde debut i yngsta veteranklassen M35 vid IVSM i Malmö den 28/2 – 1/3 2020. Han vann 60 meter övertygande med hela 47 hundradelar!

Sluttiden blev 6.87, vilket imponerar med tanke på att hans personliga rekord är 6.67 från 2013.

Silver gick till Peter Andréas, Ullevi FK med 7.34 och bronset till Niklas Lundberg KA2 IF med 7.61.

Sundsvalls två sprinteress som nu gått upp till vete- ranklass, Stefan Tärnhuvud och Mikael Gerlach, har nu sprungit hem var sitt guld i M 35 de två senaste åren. Mikael var dock inte med den här gången. En annan deltagare från Västernorrland som hade stor framgång var Brännan FF:s duktige Tesfaldet Negash, även han i M 35, som fick med sig två guld och en silvermedalj.

Han vann komfortabelt 3000 meter på fina 8.56,05, 15 sekunder före andre man, liksom lördagens lopp över 1500 meter där tiden blev 4.11,52, dryga 11 sekunder före tvåan. Avslutningsdagens 800 m:s lopp blev en strid på kniven där de tre medaljörerna hamnade inom samma sekund. Där fick Tesfaldet Negash se sig slagen av Daniel Karlsson, Ystads IF som vann på 2.07,11 och tvåan Jonatan Brown,

Veteran-SM Inomhus 2020

Västernorrland hade även deltagare i de äldre klas- serna. I klassen M 65 tog Mats Höglund, Brännans FF silver på 400 meter med tiden 1.26,41 och lika- ledes silver på 200 meter med tiden 34,54.

I klassen M 75 segrade Erik O. Sjödin, Kramfors- Alliansen i höjdhopp med 1.30, samt även guld i tresteg med 7.73. Vidare silver i längdhopp med 3.25 och stavhopp med 2.20. I kula kom Erik 5:a med en stöt på 9.28.

Sammantaget kan man säga att representanterna från Västernorrland skötte sig bra med sammanlagt tio medaljer fördelade på 5 guld, 4 silver och 1 brons. Vid förra årets IVSM blev medaljskörden fem medaljer.

För andra året i rad arrangerades Inomhus-SM för veteraner i Athleticumhallen i Malmö. Intresset för veteranfriidrotten ökar år från år. Det senaste året har antalet deltagare ökat med 25% och hade i år totalt 537 startande. Malmö AI arrangerade tävling- arna som på grund av det stora deltagarantalet fick en del förseningar av programmet, men på det hela taget skötte arrangörerna sig väl och genomförde 2020 års IVSM med som vanligt professionella funktionärer.

Stefan Tärnhuvud, Sundsvalls FI, demonstrerar startpositionen strax innan star-

ten på 60 meter (vid starten på 60-metersloppet hade han hän-

derna bakom linjen…).

Tesfaldet Negash´, Brännans FF här på väg

mot överlägsen seger i 3 000 m:sloppet.

Mats Höglund, Brännans FF i full fart mot andraplatsen på 200 meter med fina

34,54.

Erik O. Sjödin, Kramfors-Alliansen efter segerhoppet i M 75

med 1.30.

(19)

As Time Goes By. Filmklassikern Casablanca såg jag i planet på väg över Atlanten år 2001.

Jag var utsänd av Radiosporten att bevaka några NHL-lag med svenska spelare. Nu känner jag att det faktiskt inte var i går - det var länge sedan - men en händelse i år, 2020, slöt cirkeln.

I Detroit hade jag bland andra träffat Nicklas Lid- ström och Tomas Holmström. (Henrik Zetterberg kom till Red Wings året därpå). I flera år sparade jag laguppställningar och anteckningar från matcherna där borta men det mest minnesvärda var att få uppleva arenorna och en osannolik atmosfär.

Joe Louis Arena. En sagolik och klassisk arena som inte längre finns men doftade kultur lång väg.

Nästa anhalt var Toronto. Och där kan vi verkligen snacka om kultur. Hockey Hall of Fame och arenan Maple Leaf Garden. På planet från Detroit till To- ronto fick jag sällskap av Mikael Renberg. Micke hade helt plötsligt blivit såld från Philadelphia Fly- ers till Toronto. Det var snabba ryck, han skulle infinna sig direkt i Toronto och det var precis när han var på en turné med sitt Flyers i USA.

Han hade ju ingen anledning att ha med sig sitt pass när de bara skulle spela några matcher inom USA. För vem kan väl tro att man ska säljas utan vidare, utan att bli tillfrågad och från en dag till en annan. Låter som legal trafficking, men That´s life i NHL. Han var förberedd på att det kunde bli pro- blem vid passkontrollen. Och så blev det.

Han stoppades. Ingen kommer in i Kanada utan ett giltigt pass och definitivt inte från USA. Han fick ta ett vändande plan tillbaka. Jag hann inte säga hejdå till Micke utan gick fram mot passkontrollen.

En man i uniform, med en stor skrämmande skärm- mössa, som bara den gav rysningar, och dessutom med en blick hämtad från en detektiv i en stentuff deckare:

- Hello Sir, where are you from and why are you coming to Canada?

- I´m from Sweden and I`m gonna meet Mats Sundin.

- …what… what did you say?

- I will meet Mats Sundin, and talk to him.

- Do you know Mats Sundin? Is that true?

- Yes, I will meet him after the game tomorrow.

- Wow…you`re a lucky guy…he´s from Sweden, are all swedes that nice?

- Yes, almost everyone.

- Then I wish you a pleasant stay her in Canada and Toronto.. welcome mister!

Till skillnad från Mikael Renberg kom jag in i Kanada utan att visa mitt pass. Att känna Mats Sundin blev mitt pass. Det tog inte lång tid att förstå hur stor Sundin var i Toronto. Lagkapten för Toronto Maple Leafs som han var.

I centrum av stan fanns en 15 meter hög husvägg med en magnifik och stor bild av honom. Jag pra- tade med honom efter matchen och det var kul att höra att bland det han saknade allra mest från Sverige - förutom vissa maträtter, var Radiospor- tens bevakning av hockeyn. Jag hade givetvis köpt Torontos matchtröja med nummer 13 och namnet Sundin på, som han signerade.

Och så går vi till början av februari 2020.

I TV-programmet Gokväll skulle sångaren och entertainern David Lindgren ta fram tre gäster till en önskemiddag med sina största idoler. Den första önskegästen var Mats Sundin.

- Det är min store idol men jag har aldrig träffat honom, sa David. En dröm skulle vara att ha Mats Sundins matchtröja från Toronto.

Min fru Gunilla och jag hade bokat biljetter till en show i Sandviken två veckor efter David Lind- grens medverkan i Gokväll. I showen ”Oh What a Night”, skulle han uppträda som Jersey Boys.

Ett skönt gäng med 60-tals låtar som grund.

”Jag tar med Toronto-tröjan, det skulle vara kul att visa den för honom”, sa jag till Gunilla.

- Vadå ta med…du ska ju ge honom tröjan om den betyder så mycket för honom, den hänger ju annars bara i källaren bland en massa annan bråte.

Sagt och gjort. Där i Sandviken efter showen, i Göransson Arena, fick David tröjan. Han blev både förvånad och rörd och den otroliga glädje han visade gjorde mig tårögd och jag kände att det var en mening med det här. En cirkel slöts efter nästan 20 år.

Christer Jonasson

Därför hamnade Mats Sundins tröja i Sandviken

Christer Jonasson har överlämnat

tröjan till David Lindgren.

(20)

Arkivcentrum Nord - En guldgruva

Gillar ni idrottshistoria då är ett besök på Arkivcentrum Nord i Härnösand att rekommendera.

I detta arkiv kan man hitta allt ifrån gamla kartor, årsmötesprotokoll och andra saker som har med idrottshistoria att göra.

Hittade vid besök det första protokollet från Ångermanlands Orienteringsförbunds bildande år 1955 på Central Hotellet i Kramfors.

29 föreningar var med i förbundets bildande, nu är det bara 11 föreningar som är med i förbun- det. En sak är säker det var bättre förr, vad det gäller antalet klubbar.

Per Anders Westin

”Så skrev ST för 50 år sedan”

Ovanstående rubrik har jag helt fräckt ”lånat” av Sundsvalls Tidning, ST, som varje dag publi- cerar gamla klipp under just den rubriken och också under rubriken ”Så skrev vi för 25 år se- dan”. Det betyder att några av er kanske läste följande notis, men som kan intressera er andra.

Sportjournalister från 14 Norrlandstidningar fick i uppdrag att ta ut var sin elva ur division II Norrland och samtliga blev överens om följande lag: Målvakt: Kjell Uppling, IFK Luleå.

Fyrbackslinje: Sten Edqvist, Brynäs IF, Ulf Sondell, Sandåkerns SK, Bo Lindmark, IFK Luleå och Mats Jonsson, Gimonäs CK. Mittfältare: Kenneth Åslund, Gefle IF, Gösta Hällström, GIF Sundsvall, Ove Moström, Sandåkerns SK. Forwards: Lasse Nordin, Domsjö IF, Christer Sjölund, Domsjö IF, Gö- ran Sundfors, Brynäs IF. Tre Västernorrlänningar fick plats, men saknar ni någon?

(21)

Minnesord - Ett stort idrottshjärta har slutat slå

Ångermanlands och Västernorrlands Idrottsför- bund hade glädjen att ha Berndt som styrelseledamot i 23 år, 1983-2006.

Berndt fick många utmärkelser som tack för sina imponerande insatser inom idrotten. Utmärkelser kom bland annat från Svenska Fotbollförbundet, Västernorrlands Idrottsförbund och Bollsta IK.

Den finaste utmärkelsen fick han på Riksidrotts- mötet år 2001 då han mottog idrottens högsta ut- märkelse ”Riksidrottsförbundets förtjänsttecken i guld för mångårigt och framgångsrikt ledarskap inom idrotten”.

Sedan starten av Guldklubben inom Västernorr- landsidrotten år 2005 har han varit medlem där.

Klubben har som medlemmar de som, från Väs- ternorrland, erhållit Riksidrottsförbundets för- tjänsttecken.

Berndt var själv mycket mån om att hylla andra idrottsledare och hade stor omtanke om sina med- människor. Något han hade en extra stor omtanke om var Junselelägret för pojkar och flickor.

Lägret som till en början var för flera idrotter är nu enbart ett fotbollsläger.

I styrelsearbetet var Berndt den eftertänksamme ordföranden som såg till att alla kom till tals, den vänlige magistern som vårdade språket och tack vare sina värdefulla nätverk en medlem rik på kunskap.

Berndt hade inte varit den utmärkte ledaren om han inte haft stöd av sin familj med hustru Greta i spetsen. Ett stort tack till familjen som lånat ut Berndt till idrotten i en omfattning som är beund- ransvärd.

Berndts stora idrottshjärta har slutat slå.

Vi glömmer honom inte.

Han är en del av vår idrottshistoria.

Leif Thunman Ordförande Västernorrlands IdrottsHistoriska Sällskap Berndt Lindström, Sollefteå, avled den 6 april,

88 år gammal. En verklig eldsjäl har gått ur tiden. Ett hjärta som klappat för det ideella ledarskapet och för idrotten, speciellt fotbollen, har slutat slå. Berndt växte upp i Bollstabruk där han började sin idrottsbana med att spela fotboll i Bollsta IK. Han var en duktig vänste- rytter.

Efter gymnasieutbildning i Härnösand och utbild- ning till lärare i både Gävle och Stockholm flyttade han till Sollefteå och spelade med i Sollefteå GIF:s lag i dåvarande division två, näst högsta serien i Sverige. Berndts prestationer på den gröna mattan förde honom ända upp i landskapslaget.

Berndt undervisade i naturkunskap på gymnasiet i Sollefteå. Att han inte bara var en fantastisk idrottsledare utan även en uppskattad lärare är alla kommentarer på Facebook, från forna elever, ett bevis på. Han var den förste läraren i skolan som

”blev du” med sina elever.

Berndt trivdes med att sitta i olika styrelser inom idrotten. Det finns många bevis på detta. Med start 1972 var han med i styrelsen för Ångerman- lands Fotbollförbund i 40 år, varav hela 31 år som ordförande. När han avtackades 2012 utsågs han till hedersordförande.

Flera uppdrag fick han som ledamot i kommittéer och i valberedningen inom Svenska Fotbollför- bundet.

Sin gamla klubb Bollsta IK värnade han om.

Han är en av tre bildare av Bollsta Kamrat- och Supporterklubb. Han blev dess förste ordförande och lämnade över ordförandeklubban 2018, efter 30 år.

(22)

Krönikan

För några år sedan tog RF-stämman bort distrikts- förbundens rösträtt. Därmed försvann garantin för att frågorna på Riksidrottsmötet också skulle få en regional och lokal belysning med argument och ombud från hela Sverige.

Riksidrottsmöten bestämde också, att distriktens chefer skulle vara anställda av RF. 19 distriktsid- rottschefer fick RF:s generalsekreterare som chef.

Nya styrelser, ofta med ledamöter med mycket goda kvalifikationer och lång erfarenhet av ledarskap, upptäcker nu att de inte längre har infly- tande över sin egen chef, sitt eget kansli och sin egen verksamhet. Distriktens handlingsplaner är sedan en tid tillbaka formulerade och utformade på RF-kansliet. I praktiken är distrikten nu region- kontor i RF med huvudkontoret vid Skanstull i Stockholm.

Jan Lindroths skrev att självständigheten äventy- ras när organisationen ”börjar få en ställning av offentlig myndighet”. I praktiken är vi redan där.

Hur kom vi dit? Varför? Vilka har varit drivande?

Så många frågor. Så få svar.

Vi kanske får reda på det i doktorsavhandlingen

”Idrottens väg från folkrörelse”?

Lars Liljegren

*Jan Lindroth är idrottshistoriker och professor med omfattande produktion inom det idrottshistoriska området, med tonvikt på den svenska idrottens tidiga utveckling under de sena 1800-talet och tidiga 1900-talet. Han har bland mycket annat givit ut bokverken Idrottens Historia, 1995 och 2003 kom verket Hundra år med idrottsrörelsen.

Lars Liljegren - Idrottens väg från folkrörelse

Få böcker har inspirerat mig mer genom livet än Jan Lindroths* doktorsavhandling från 1974. ”Idrottens väg till folkrörelse – Studier i svensk idrottsrörelse till 1915”. Den gav mig samma inspiration för idrottens historia som svärfar Bengt Ahlboms skrönor om gamle ten- niskungen Gustaf V eller om OS i Stockholm 1912.

Självständiga föreningar gick en gång samman och bildade regionala distriktsidrottsförbund (DF).

Professor Johan R. Norberg skriver så här i RF:s jubileumsbok från 2003:

”Den interna beslutsprocessen inom RF basera- des på traditionellt föreningsdemokratiska princi- per, det vill säga tanken att medlemmarna skall styra sig själva.”

Folkrörelsemodellen är grunden för idrottens eko- nomi. Om idrottsledarna fick betalt motsvarande en fritidsledarlön betyder det en kommunal skatte- höjning på två kronor. När folkrörelsen, och gläd- jen i det ideella arbetet hotas, är också ekonomin i svensk idrott hotad.

En hastig blick i RF:s verksamhetsberättelse för 2018 visar att nästan 130 miljoner kronor satsas på ”politiska projekt” som inte skulle ha genom- förts om idrottens ledare själva fick bestämma.

Specialförbundens basbidrag från RF ökade med endast 10 procent under åren 2008 – 2018. Inflat- ionen gröpte ur mycket under de åren. Nu sänks de till 2021!

Förbunden tvingas nu istället söka bland en my- riad av styrda bidrag från RF. Som en av de finaste idrottsledare jag känner resignerat sa före års- mötet med Svenska Fäktförbundet: "Den viktig- aste frågan inför årsmötet är hur vi ska kunna få ombuden att acceptera att de inte bestämmer över förbundets framtid.”

Tidigare hade distriktsförbunden en självständig ställning. Det centrala arbetet förankrades i den regionala idrottens behov, drömmar och konkreta önskemål.

(23)

Om sällskapet

Västernorrlands Idrottshistoriska Sällskap, VIHS, har som ändamål att väcka och underhålla intresset för idrottshistoria huvudsakligen i Västernorrland men också idrottshistoria i allmänhet. Sällskapet anordnar kaféträffar och föreläsningar med olika gäster på olika platser i länet. VIHS åtar sig också att hålla fö- reläsningar för andra föreningar. Sällskapet ger ut en tidning - Västernorrlands Idrottsarv 4 gånger per år.

Medlem blir man genom att inbetala årsavgiften 200 kr för privatpersoner och föreningar, samt 300 kr för två personer i en familj, till plusgiro 59 77 71-5 eller bankgiro 750–5266.

Föreningen är öppen för alla och har för närvarande 175 medlemmar huvudsakligen boende i länet men även ett femtontal från andra delar av landet.

Redaktionen

Redaktör och ansvarig utgivare Leif Bolin

Layout Sven Eklund

Material till redaktionen kan sändas på adresser:

bolin_leif@hotmail.com sven.eklund@rfsisu.se

Hemsida: www.rf.se/vihs

Tryck och distribution Accidenstryckeriet, Sundsvall Medverkande i detta nummer:

Thorleif Ljungros – Samhällsvetare och historiker med särskilt intresse för idrottshistoria. Har skrivit boken ”Berättelser om männi- skor och natur i Höga Kusten.

Den som är intresserad av denna bok kontakta thorleif.ljungros@gmail.com

Christer Jonasson – Reporter på Radiospor- ten och Radio Västernorrland med 3000 matchreferat från fotboll, ishockey och bandy.

Numera krönikör i ett antal tidningar.

Leif Bolin – Vice ordförande i VIHS:s sty- relse, tidigare ledamot av SISU:s förbundssty- relse och ordförande i SISU Västernorrland samt ordförande i IBK Sundsvall.

Lars Liljegren – Ordförande i Svenska Id- rottshistoriska Föreningen, har tidigare haft förtroende uppdrag i Riksidrottsförbundets Styrelse, RS, Stockholms Idrottsförbund, Fäkt- förbundet och Handbollsförbundet samt var med i Stockholms OS-kampanjarbete. Flitig debattör.

Kjell Carnbro – Journalist och tidigare chefredaktör för Norra Sveriges Affärer och Företag och Sundsvalls Tidning m flera andra tidningar. Aktiv som ledare i Alnö IF.

Örjan Leek – Fotograf med företaget Profil- bild i Härnösand. Innehavare av ett stort bildarkiv med bland annat idrottsbilder.

Per-Anders Westin – Ordförande i Ånger- manlands Orienteringsförbund, tidigare konsu- lent på förbundet.

Erik O. Sjödin – Ledamot i VIHS:s styrelse.

Skribent och fd folkhögskollärare. Vasaloppså- kare och tidigare redaktör för tidningen Stavta- get, Vasaloppsklubben i Hedemora.

Leif Thunman – Ordförande i VIHS:s sty- relse. Ordförande i Ångermanlands Friidrotts- förbund, tidigare ordförande i Västernorrlands Idrottsförbund.

Olof Wigren – Free-lance journalist med upp- drag i hela landet huvudsakligen inom områ- dena näringsliv och idrott. Tidigare sportchef i dagspress samt redaktör för att antal tidskrifter.

Sällskapets styrelse 2019/2020 Leif Thunman, ordförande, lthunman@hotmail.com Leif Bolin, vice ordförande, bolin_leif@hotmail.com Lars Sjölund, sekreterare, lars.sjolund@gmail.se Arne Brorstad, kassör, arne.brorstad@live.se Bertil Astby, ledamot, bertil2@astby.se Sven Eklund, ledamot, sven.eklund@rfsisu.se Erik O. Sjödin, ledamot, creamusab@gmail.com

Göran Hällström, suppleant, goran.hallstrom@gmail.com Per-Anders Westin, suppleant, angermanland@orientering.se

(24)

SAMARBETSPARTNERS

Avs: Västernorrlands IdrottsHistoriska Sällskap c/o Västernorrlands Idrottsförbund

Box 890 851 24 Sundsvall