En fallstudie av hur ett par kommuner i Kronobergs län hanterar kvinnovåldsproblematiken

Institutionen för samhällsvetenskap Statsvetenskap 61-100 p. POM 556 Magisteruppsats 10 p.

Höstterminen 2006.

Kvinnofridskränkning

- ett stort samhällsproblem

En fallstudie av hur ett par kommuner i Kronobergs län hanterar kvinnovåldsproblematiken

Författare: Sara Strömblad

Handledare: Lena Agevall

Examinator: Daniel Silander

Abstract

University: Växjö University, School of Social Sciences, Department of Political Science.

Level: Master thesis

Title: Women assault – a major societal problem Author: Sara Strömblad

Supervisor: Lena Agevall, Associate Professor of Political Science (Ph D)

Equal opportunity issues are considered to have a clear position in Swedish policy and the making of Swedish gender policy is considered a precursor. Though many experts and scientist have shed light on the fact that the issue of women assault has had a less stable development than other gender issues such as child care, the labour market etc.

within the Swedish society, and that it does not attract the wide political support it needs. The purpose of this study is to demonstrate the Municipalities’, in the county of Kronoberg, policy on the issue of women assault within their local policies of equality. In my thesis I have chosen a theoretical framework that is built on a dilemma of justice based on three different dimensions; the extent, content and influence of the local policies. To clarify I have subsequently summarized these three as ideal types politics of recognition and politics of redistribution.

I came to the conclusion that the prerequisites for the issue of women assault and its consequences to attract attention would increase if the issue was more frequently debated amongst the local politicians in the county. Women assault is not just a serious societal problem but also an obstacle for a sustainable societal development.

Keywords: Women assault, gender equality, redistribution, recognition, dilemma of

justice

Innehållsförteckning

1 BAKGRUND 4

1.1KVINNORS ORGANISERING OCH HANDLINGSUTRYMME 7

1.2DISPOSITION 9

1.3AVGRÄNSNING 9

2 PROBLEMDISKUSSION 10 2.1SYFTE 11 3 TEORETISKA FÖRESTÄLLNINGAR 12

3.1 JÄMSTÄLLDHET SOM BEGREPP OCH FENOMEN 12

3.1.1 JÄMSTÄLLDHET I DEN POLITISKA DEBATTEN 13

3.2PÅ (O)LIKA VILLKOR 15

3.3OMFÖRDELNING &ERKÄNNANDE 16

3.3.1LIKHETS-&OLIKHETSPRINCIPEN 18

3.4 TRE TEORETISKA DIMENSIONER 18

3.4.1INNEHÅLL, OMFÅNG OCH INFLYTANDE 19 3.4.2REFERENSRAM 21

3.5TEORIKRITIK 22

4 METOD 23

4.1VAL AV METOD 23

4.1.1URVAL 23 4.1.2TILLVÄGAGÅNGSSÄTT 24 4.1.2.1 Informanterna 25 4.1.3INTERVJUUNDERSÖKNING 26

4.2MATERIALDISKUSSION 29

4.3KÄLLKRITIK 30

5 EMPIRISK ANALYS 33

5.1DEN CENTRALA POLITIKEN - STATENS UPPGIFT 33 5.2DEN REGIONALA POLITIKEN –LÄNSSTYRELSENS UPPGIFT 35 5.3DEN LOKALA POLITIKEN – KOMMUNERNAS UPPGIFT 37 5.4KOMMUNERNAS FÖRMÅGA ATT ETABLERA POLITISKA FRÅGOR AV SÄRSKILD

RELEVANS FÖR VÅLDSUTSATTA KVINNOR… 39

5.4.1… MED AVSEENDE PÅ INNEHÅLLET 40 5.4.2 … MED AVSEENDE PÅ OMFÅNGET 43 5.4.3… MED AVSEENDE PÅ INFLYTANDET 47

6 SAMMANFATTANDE ANALYS 51

6.1SLUTDISKUSSION 53

6.2EGNA REFLEKTIONER 55

7 KÄLLFÖRTECKNING 56

BILAGA 1 59

FIGURFÖRTECKNING

Figur 1 Referensram av kommunernas utformning av kvinnovåldsfrågan...21

Förord

Jag upplevde att jag så gott som dagligen läste små notiser i tidningarna om mäns våld mot kvinnor, utan att egentligen få veta något om våldets konsekvenser eller om de män som utfört dåden. Tidningarnas benämning av kvinnovåldet omskrivs inte sällan till ’familjedrama’, eller ’lägenhetsbråk’ etc., vilket gör det till något mycket tragiskt - men privat - som inte berör oss ’vanliga Svenssons’. Den typiska bilden av en misshandlare som fortfarande florerar i vårt samhälle är tveklöst den alkoholiserade, arbetslöse invandrarmannen som slår sin kvinna i hjälplös förtvivlan över sin egen situation. Men sanningen är en helt annan. En sådan felaktig bild av den ’typiske misshandlaren’ är precis vad som gör att många kvinnor inte vågar berätta om det våld hon utsätts eller har utsatts för, eftersom hennes man kanske är en välutbildad och omtyckt granne och kollega. Så vem skulle tro henne… På kvinnojourerna talas det om ’den typiske misshandlaren som inte finns’ – en som ser ut och uppför sig som vem som helst.

Det närmaste jag själv har kommit kvinnomisshandel är en barndomsväns egna berättelser. Hennes mammas dåvarande sambo satte skräck i hela familjen (mamma och tre barn) under flera år. Hot och våld tillhörde vardagen för min vän och hennes syskon som tvingades se på när mannen – fysiskt och psykiskt - misshandlade deras mamma år ut och år in. Själva blev de utsatta för alla möjliga livsfarliga ’experiment’

varav hans egna favorit var den när min vän och hennes småsyskon tvingades ligga utspridda på gräsmattan för att han skulle kasta kniv emellan dem.

Tilläggas kan att jag aldrig förstod, då, hur illa det var – trots att jag spenderade en hel

del tid hos min vän och hennes familj. Dessutom var mammans sambo både svensk

och trevlig…

1 Bakgrund

”Varje dag är en kamp för överlevnad, en kamp för frihet. Frihet, en rättighet som alla människor borde ha. Ingen borde behöva leva som flykting i sitt eget land, ingen borde behöva leva i ständig rädsla, rädsla för en annan människa, rädsla för myndigheter, rädsla för att idag kan vara den sista

dagen i mitt och mina barns liv”.¹

Hur svårt det än är att ta till sig, så är det precis så som tusentals kvinnor i vårt välfärdsland Sverige lever idag. Det är av någon anledning lättare att tala om barn som svälter i Afrika, eller hemlösa i Indien, och kanske är förklaringen helt enkelt den att det är lättare att tala om något som sker på avstånd. Samtidigt som kvinnomisshandel, som sker mitt ibland oss, fortsätter att vara ett väl dolt och nertystat samhällsproblem.

Misshandel mot kvinnor som anmäls visar en ökning med nästan 20 % de senaste 10 åren. År 2005 fick man in drygt 22 700 anmälningar.

13 500 av dessa begicks inomhus mot kvinnor av en manlig bekant. I Kronobergs län var samma år antalet anmälda fall 330, varav 205 (62 %) av dessa begicks inomhus av en manlig bekant.

År 2000 inrättades ett Nationellt råd för Kvinnofrid på uppdrag av regeringen. Rådets uppgift var att fördjupa politikers och tjänstemäns kunskap om mäns våld mot kvinnor. Rådets definition av kvinnomisshandel

, som jag har valt att använda mig av, är;

"Kvinnomisshandel är ett avsiktligt, upprepat våld utövat av en man mot en kvinna som han har eller haft ett emotionellt förhållande till.".⁵

1 Såsom en misshandlad kvinna - som av självskriven anledning vill vara anonym - beskriver sin situation, på hemsidan; ”Bakom fasaden – om kvinnomisshandel”.

http://hem.passagen.se/kvinnomisshandel/index/htm Hämtat 31/08-2006.

2 BRÅ (Brottsförebyggande rådet) www.bra.se

3 Ibid.

4 Jag kommer att använda mig av begreppet kvinnomisshandel, men också av begreppen

kvinnofridskränkning, mäns våld mot kvinnor samt våldsutsatta kvinnor. Begreppen kommer alltså att skifta, men definitionen av dem kommer att vara densamma.

5 Nationellt råd för Kvinnofrid, ur ”Kommunerna som blundar för mäns våld mot kvinnor”, www.regeringen.se

Ökningen av misshandel mot kvinnor kan tänkas bero på det idag ökade antalet anmälningar såväl som en ökning av det faktiska våldet. Samtidigt har Brottsförebyggande rådet uppskattat att bara cirka vart femte fall anmäls till polisen.

Med andra ord talar vi om ett stort mörkertal.

Enligt den s.k. brottsofferparagrafen i socialtjänstlagen är det kommunernas ansvar att se till att våldsutsatta kvinnor och dess anhöriga

får den hjälp och det stöd de är berättigade till;

”Socialnämnden bör verka för att den som utsätts för brott och dennes anhöriga får stöd och hjälp.

Socialnämnden bör härvid särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation”.⁸

I den nionde upplagan av Norströms & Thunveds Nya sociallagarna – med kommentarer, lagar och författningar som de lyder den 1 januari 2006, förklarar man att med uttrycket ”är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet”

avses kvinnor som lever eller har levt tillsammans med en man som metodiskt utsätter henne för misshandel. Något krav på att mannen ska vara dömd, eller ens polisanmäld, för något sådant brott finns naturligtvis inte, utan tvärtom skall socialnämnden kunna erbjuda hjälpinsatser av olika slag i ett mycket tidigt skede till en kvinna som behöver det.

Vidare åligger det Socialstyrelsen och Länsstyrelsen att tillsammans kontrollera i vilken utsträckning landets kommuner har handlingsplaner för verksamheten med våldsutsatta kvinnor.

Värdet av kommunala handlingsplaner berördes för första gången i Kvinnovåldskommissionens slutbetänkande 1995. I det underströk Kvinnovåldskommissionen kraftigt vikten av att inom kommunerna upprätta handlingsplaner för att på bästa möjliga sätt kunna bemöta våldsutsatta kvinnor, öka uppmärksamheten kring frågan och för att tydliggöra ansvar och rutiner vid arbetet med dessa. År 2005 hade cirka 70 % av Sveriges kommuner handlingsplaner. Inom vissa områden är kommunerna i Sverige enligt lag skyldiga att årligen upprätta

6 www.kvinnofrid.se

7 Med stöd och hjälp (behandling) till anhöriga tänker jag mig främst kvinnans eventuella barn, men det gäller även våldsutövaren.

8 5 kap. 11 § SoL.

9 Det kan vara hjälp i form av rådgivning eller hjälp med att ordna en tillfällig bostad etc. Norström &

Thunved, 2006:124 – 125.

10 www.socialstyrelsen.se, Kommunala handlingsplaner för våldsutsatta kvinnor.

kommunala handlingsplaner.

Inom andra områden rekommenderas kommunerna på uppdrag av regeringen att arbeta fram handlingsplaner. Handlingsplaner för våldsutsatta kvinnor hamnar i den senare kategorin, dvs. regeringen rekommenderar kommunerna att upprätta sådana.

De kommuner som inte arbetat fram en handlingsplan för våldsutsatta kvinnor anser kanske att en sådan inte behövs eller förlitar de sig måhända på eventuella kvinnojourer

i kommunen. Men oavsett hur kommunerna väljer att göra så är det, enligt regeringen, viktigt att det i varje kommun finns fastställda riktlinjer för hur deras arbete med kvinnovåldsfrågan ska bedrivas.

Målsättningarna med handlingsplanerna varierar mellan olika kommuner och metoderna är inte alltid renodlade. Tyngdpunkten läggs ofta på något av följande ändamål; direktiv för tjänstemännen, metod för verksamhetsutveckling, information om kommunens och berörda ämbetsverks och frivilligorganisationers resurser eller kommunens övergripande mål och policy. För att en handlingsplan ska vara ett effektfullt redskap bör den vara förankrad och välbekant bland kommunpolitiker och tjänstemän. Vidare bör det naturligtvis också finnas resurser för att kunna åstadkomma det som enligt planen ska uppfyllas.

Avsikten med dessa handlingsplaner är att det ska leda till förbättrade metoder i omhändertagandet och bemötandet av våldsutsatta kvinnor. Detta i sin tur ställer krav på myndighetskoordinering. Då våld mot kvinnor är ett mångfacetterat problem fordras det att verksamheter inom olika myndigheter och organisationer samverkar.

Därför är det av största vikt att känna till hur ansvaret fördelas mellan olika myndigheter samt hur myndigheternas insatser för våldsutsatta kvinnor kan komplettera varandra. Det gäller att förtydliga vilka olika ansvarsområden och arbetsuppgifter de olika verksamheterna har för att den som utsatts för våld ska få ett så bra omhändertagande som möjligt.

11 T.ex. är kommunerna enligt lag skyldiga att årligen upprätta en handlingsplan för att främja jämställdheten på arbetsplatser.

12 www.socialstyrelsen.se, Kommunala handlingsplaner för våldsutsatta kvinnor, s. 12-14

13 Det finns cirka 160 ideellt drivna kvinnojourer i landet.

14 www.socialstyrelsen.se, oktober 2005

15 www.socialstyrelsen.se, Våldsutsatta kvinnor, Ett utbildningsmaterial för hälso- och sjukvårdens personal. Förutsättningarna att ge god hjälp till utsatta kvinnor ökar givetvis om samarbetet fungerar bra mellan hälso- & sjukvården, socialtjänst, brottsofferjour och kvinnojour.

1.1 Kvinnors organisering och handlingsutrymme

För att kunna diskutera och i viss mån förstå varför en del män utövar våld mot kvinnor måste man börja med att undersöka vilket politiskt handlingsutrymme kvinnor som grupp

har i samhället och hur detta uppfattas. Genom att relatera kvinnors organisering och den etablerade politiken till varandra, kan vi undersöka hur maktordningen mellan män och kvinnor ser ut. Först då är det också möjligt att säga något om konsekvenserna för kvinnors möjligheter att handla.

Malin Rönnblom studerade i sin avhandling Ett eget rum vilken betydelse politikers uppfattningar om jämställdhet och kön har för deras syn på kvinnors handlingsutrymme och på kvinnors organisering i egna grupper. Hon frågar sig vilka möjligheter till inflytande kvinnor har på det politiska området. Hon konstaterar att det som framträder i hennes material är att frågor som berör kön som kategori (såsom mäns våld mot kvinnor) effektivt avlägsnas från den politiska agendan, samtidigt som de här frågorna kan betraktas som avgörande för vilken politik som förs.

Kvinnor började ställa krav i riksdagen i slutet av trettiotalet. Då ville kvinnor att det

’privata’ våldet mot kvinnor i hemmet skulle diskuteras på den offentlig-politiska arenan. Detta ’krav’ väckte motstånd och resulterade i starka oppositioner mot att definiera våld mot kvinnor som en fråga för det offentliga. Så här tidigt (sent trettiotal) uppfattades våld som oförenligt med idealet om det svenska goda ordningsamma hemmet. När det ’privata’ kvinnovåldet i hemmet och insatserna mot detta samordnades med sedan tidigare erkända, generella värden (t.ex. att skydda utsatta barn) så kunde samhället ingripa och legitimera åtgärder mot våldet. Problem som omformulerades från att vara kvinnors, till att vara hela samhällets, blev på så vis legitima. Åtgärder som åsidosatte kvinnors kroppsliga integritet kunde möjliggöras när samhällsgemenskapen sattes i fokus.

Utifrån ovanstående resonemang ser Wendt Höjer en analys av våld i termer av könsmakt som en premiss för kvinnopolitiskt

16 Det finns dock en problematik bakom att kategorisera in kvinnor och män i grupper som jag kommer att återkomma till längre fram i uppsatsen. En del forskare anser det vara en nödvändighet för att påvisa de skillnader som faktiskt finns emedan andra menar att det ’skapar’ problem just för att man påvisar dem och lyfter fram dem. Jfr Eduards 2002:23.

17 Rönnblom, 2002:249.

18 Wendt Höjer 2002:200-201.

handlingssätt gentemot detta förtryck. Ett erkännande av kvinnovåld som uttryck för, och vidmakthållande av, kvinnoförtryck kan på så vis möjliggöra kvinnor som handlande subjekt.

I Sverige tog idén om kvinnohus

fart under mitten av sjuttiotalet. Syftet med kvinnohusen var att öka medvetenheten om kvinnans betydelse i samhället och att inspirera till ett ökat kvinnligt deltagande i kommunens sociala, politiska och kulturella liv. Mäns våld mot kvinnor gav grund till framväxten av en stor svensk folkrörelse ROKS (Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige)

. ROKS syfte är att ta till vara jourernas unisona intressen genom att besöka politiker och myndigheter, medverka i debatten och befrämja forskning om sexualiserat våld. Under nittiotalet lämnade flertalet jourer ROKS för att bilda en ny riksorganisation, SKR (Sveriges Kvinnojourers Riksförbund)

. Både ROKS och SKR beskriver sig som feministiska organisationer, men där ROKS talar om kvinnoförtryck talar SKR om jämställdhet.

Kommunpolitiker har visat förhålla sig på olika sätt till kvinnojourernas krav på resurser. Först och främst har de ingen skyldighet att ge några bidrag alls, vilket är ett vanligt argument hos de kommuner som väljer att ta fasta på detta. För det andra kan en kommun välja att tilldela medel utifrån sitt inskolade regelsystem, vilket betyder att samtliga ideella föreningar – kvinnojourer, idrottsklubbar och ungdomsföreningar etc. ska behandlas lika. Ingen organisation eller förening ska få mer än någon annan.

För det tredje kan en kommun tilldela medel på grundval av andra normer än lika behandling.

19 Separata samlingsplatser för kvinnor.

20 ROKS är en partipolitisk och religiöst obunden ideell organisation som arbetar ”mot våld och förtryck av kvinnor samt för kvinnors frigörelse och jämställdhet på alla plan i samhället”.

www.roks.se

21 www.rks.se

22 Vidare är SKR, till skillnad från ROKS, mer orienterade mot barn och inriktade på samarbete med män, vilket betyder att de två organisationerna inordnar sig i skilda ideologiska positioner.

23 Har hänt i en del fall för att jourer har förmått ‘övertala’ sina kommuner att ge dem mer resurser, med skäl som att det handlar om liv och död. Eduards 2002:94 – 95.

1.2 Disposition

I mitt första kapitel presenterar jag det ämne – kvinnofridskränkning - jag valt att behandla. Jag inleder med en bakgrundsdiskussion följt av förförståelse och en diskussion kring kvinnors organisering och handlingsutrymme. Kapitel två inleds med en kort problemdiskussion, följt av syfte och frågeställning. I det tredje kapitlet kommer jag att ta upp de teoretiska referensramar jag använt mig av. Jag för en diskussion kring; jämställdhet

i den politiska debatten, (o)lika villkor, feministisk teori som i likhets- och olikhetsperspektiv samt omfördelning och erkännande. Detta avrundas med en presentation av ett teoretiskt perspektiv med tre olika dimensioner – innehåll, omfång och inflytande. I mitt fjärde kapitel, metodkapitlet, motiverar jag min valda metod och för en diskussion kring mitt val av material samt källkritik. I femte kapitlet kommer jag att tillämpa den teori jag har valt i en empirisk analysdiskussion. I kapitel sex återgår jag till mina frågeställningar i en sammanfattande analys och slutdiskussion. Jag avrundar uppsatsen med egna reflektioner.

1.3 Avgränsning

Jag har inte haft för avsikt i den här uppsatsen att gå in på djupet vad gäller konsekvenserna för våldsutsatta kvinnors barn och de våldsutövande männen. Men det är troligtvis först vid ett sådant vidare perspektiv som de verkliga samhällsekonomiska konsekvenserna utav våldet blir tydligt. Likaså har jag, i denna studie, valt att inte lägga fokus på kvinnovåldsarbetet på vårdcentraler, lasarett, polismyndigheter eller brottsoffer- och mansjourer i länet, utan jag har istället fokuserat på kvinnojoursverksamheten, tjänstemännens uppgift på socialtjänsterna och politikernas ansvar på den kommunala nivån. Att undersöka övriga ovannämnda myndigheters och organisationers kvinnofridsarbete mer ingående skulle vara mycket intressant, men alltför omfattande för att inkluderas i en studie av detta slag.

24 Med jämställdhet tänker jag mig att män och kvinnor har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla huvudsakliga områden i livet. Jämställdhet utgår från en jämn fördelning av makt och inflytande. www.ne.se

2 Problemdiskussion

Vad gäller arbetet med våldsutsatta kvinnor varierar målsättningarna såväl som tillvägagångssätten mellan olika kommuner i Sverige. En våldsutsatt kvinna ska inte behöva bo i

”rätt” kommun för att få den hjälp hon är berättigad till.

För att på bästa sätt kunna hantera kvinnovåldsproblematiken, och konsekvenserna av detta, i kommunerna krävs en enhetlig och konsekvent syn på vad orsaken till problemet bottnar i. Om ingen gemensam kvinnovåldsförståelse finns kan det vara svårt att formulera konkreta åtgärder för att bekämpa våldet i fråga. Att endast se problemet som individuellt och/eller avvikande kan tolkas som att det verkliga problemet – könsmaktsordningen i vårt samhälle – inte erkänns. Om kvinnovåldsfrågan omformuleras till att vara ett avvikelseproblem

som bara rör ’de andra’ riskerar frågan att bagatelliseras och i värsta fall avpolitiseras. Därför är det av största vikt att undersöka hur kunskapen om, och förståelsen för, problemet kommer till uttryck i sitt lokalpolitiska sammanhang bland de politiker och tjänstemän som ansvarar för att kvinnovåldsfrågan uppmärksammas och debatteras. Förutsättningarna för att våldets utbredning, och dess samhällsekonomiska följder, uppmärksammas och synliggörs ökar om kvinnovåldet förstås ur ett könsmaktsperspektiv. Internationellt uppmärksammas och beskrivs kvinnovåldet inte bara som ett stort och allvarligt samhällsproblem, utan också som ett direkt hinder för en varaktig samhällsutveckling.

”Worldwide, it has been estimated that violence against women is as serious a cause of death and incapacity among women of reproductive age as cancer, and a greater cause of ill-health than traffic

accidents and malaria combined”²⁷

25 SOU 2004:121, s. 54, Med ett avvikelseperspektiv söker man individuella förklaringar till kvinnovåldet. De dominerande är att man pekar på socialt utslagna män/kvinnor, personer från främmande kulturer och/eller andra ’udda’ personer. Se även artikel ”All misshandel har kulturella rötter” i Genus 2001:03, Nationella sekretariatet för genusforskning.

26 SOU 2004:121, Slag i luften – En utredning om myndigheter, mansvåld och makt.

27 SOU 2004:121, s. 44, Slag i luften – En utredning om myndigheter, mansvåld och makt. Jfr Världshälsoorganisationen 1997:3.

Sett ur ett sådant perspektiv är mäns våld mot kvinnor inte en privat fråga utan i allra högsta grad en lokal, nationell och internationell angelägenhet som vi alla bör ta ansvar för.

Enligt den rapport som Socialstyrelsen presenterade i oktober 2005 varierar kommunernas sätt att förhindra mäns våld mot kvinnor och deras behandling av redan våldsutsatta kvinnor

. En del kommuner har arbetat fram en handlingsplan för att underlätta arbetet med våldsutsatta kvinnor och deras anhöriga. Det faktum att det inte finns en enhetlig tolkning av vad en sådan handlingsplans mening och syfte ska vara kan tolkas som att dessa inte har en nämnvärd prioritet i politiken, vilket i sin tur kan försvåra tillämpandet av dem i praktiken.

2.1 Syfte

Syftet med min studie är att undersöka hur kommunerna i Kronobergs län

hanterar kvinnovåldsfrågan, dvs. om den åtgärdas som ett specifikt problem eller mer som en del i den generella jämställdhetspolitiken.

För att uppnå syftet kommer jag att besvara följande två frågor;

1) Hur resonerar politiker och tjänstemän kring orsakerna till, och konsekvenserna utav, kvinnovåldsproblematiken i kommunerna i Kronobergs län?

2) Hur ges kvinnovåldsfrågan utrymme, inom ramen för ämnet jämställdhet, i den politiska diskussionen i kommunerna i Kronobergs län?

28 www.socialstyrelsen.se, Kommunala handlingsplaner för våldsutsatta kvinnor.

29 I Kronobergs län ingår Alvesta, Lessebo, Ljungby, Markaryd, Tingsryd, Uppvidinge, Växjö och Älmhults kommun.

3 Teoretiska föreställningar

För att ta itu med mitt problem, kommunernas arbete med att förebygga mäns våld mot kvinnor, krävs det teoretiska verktyg. Dessa ämnar jag presentera i detta kapitel.

Jag har således för avsikt att redogöra för de teoretiska referensramar jag kommer att använda mig av i min uppsats. För att kunna studera uppsatsens syfte så behöver jag följande teoretiska begrepp att utveckla en diskussion och förståelse kring; ett resonemang om (o)lika villkor, jämställdhet i den politiska debatten, feministisk teori som i likhets- och olikhetsperspektiv samt omfördelning och erkännande. Detta följs av en diskussion kring ett teoretiskt perspektiv med tre olika dimensioner – innehåll, omfång och inflytande.

3.1 Jämställdhet som begrepp och fenomen

Jämställdhet handlar om att kvinnor och män skall inneha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Det betyder att män såväl som kvinnor har en uppgift i jämställdhetsarbetet som går ut på att förändra villkoren för både kvinnor och män.

Begreppet jämställdhet är närbesläktat med jämlikhet. I Sverige brukar ordet jämställdhet främst användas om förhållandet mellan kvinnor och män, jämfört med jämlikhet som är ett vidare begrepp vilket avser rättvisa förhållanden mellan alla individer och grupper i samhället oavsett kön, ras, religion eller social tillhörighet etc.

Jämställdhet anses idag vara en av våra viktigaste jämlikhetsfrågor och vi kan konstatera att Sverige successivt har uppnått en formell jämställdhet i den egenskapen av att det inte längre finns några formella eller rättsliga hinder för jämställdhet, då alla yrken (bland annat) är öppna för båda könen genom just jämställdhetslagen. Däremot

30 www.regeringen.se

fortskrider ständigt arbetet för reell jämställdhet, dvs. att kvinnor och män ska bemötas lika och på lika villkor i verkligheten.

3.1.1 Jämställdhet i den politiska debatten

’Jämställdhet är ingen kvinnofråga’ menar politikerna då de understryker att ett jämställt samhälle bygger på samarbete mellan män och kvinnor. Men samarbete mellan män och kvinnor riskerar att utesluta satsningar på kvinnor som grupp, då ingen grupp här tillerkänns tolkningsföreträde. Istället framhålls vikten av att män och kvinnor ska ha lika möjligheter att påverka politiken. Lika möjligheter förutsätter lika villkor och då är frågan om vi har det. Då den etablerade politiken

idag ger utrymme för fler kvinnor, jämställdhetsexperter och feminister som arbetar inom dess ramar så har den, även om den är i ständig förändring och förbättring, spår av patriarkiska

inslag. Det är med andra ord värt att diskutera vilka möjligheter kvinnor och kvinnogrupper har, eller anser sig ha, att föra fram sina egna frågor och krav till den etablerade politiken.

För att kunna studera kvinnomisshandel och förstå hur och varför det är ett så stort samhällsproblem, så måste man först känna till bakgrunden. Med bakgrund menar jag utvecklingen av kvinnors situation i samhället samt vilket politiskt handlingsutrymme kvinnor som grupp har haft och har i samhället idag. Följaktligen kommer jag att föra en diskussion kring jämställdhetsfrågor som jag längre fram i min uppsats förhoppningsvis kan nyttja som en möjlig förklaringsansats till en del av problemet.

I början på 1970-talet inträffade i många länder politiska pådrag för att stärka kvinnors demokratiska medborgarskap. Inom ramen för sin framgångsrika

31 www.ne.se, Kommun 1’s jämställdhetsprogram, 2006:6.

32 Med ’etablerad politik’ menar jag politik som har uppnått högt erkännande inom sitt område.

33 Definition av ’patriarkat’ i NE (Nationalencyklopedin); ”Familje- eller samhällssystem där den politiska och ekonomiska makten, både inom hushållet och i den offentliga sfären, innehas av äldre män, och där följaktligen varken kvinnor eller yngre män deltar i det formella beslutsfattandet. Medan det således alltid rör sig om mansdominans, kan graden och karaktären av kvinnoförtryck variera.”

www.ne.se

34 Rönnblom, 2002:255-256.

välfärdsstat är Sverige ett av de länder där politiska insatser för kvinnor fortfarande är internationellt förespråkat.

Uppkomsten av jämställdhet som ett eget politiskt område på 70-talet medförde att ojämställdhet erkändes som ett gemensamt samhälleligt dilemma som skulle lösas med gemensamma ansträngningar inom ramen för politiken. 1980 kom den första jämställdhetslagen som innebar att vi fick en lagstiftning som förbjöd könsdiskriminering på arbetsmarknaden. I Sverige anses jämställdhetsfrågor inneha en självklar position i politiken och kvinnovåldsfrågan förväntas numer bedrivas formellt inom ramen för den svenska jämställdhetspolitiken.

Men samtidigt menar flertalet forskare att kvinnovåldsfrågan har hamnat i skymundan av andra jämställdhetsfrågor som exempelvis kvinnors lön, barnomsorg och kvinnors politiska deltagande.

Det faktum att jämställdhet över huvud taget står på den politiska dagordningen tyder på att ojämställdhet mellan kvinnor och män erkänns och definieras som ett samhälleligt problem med negativa effekter på samhällsutvecklingen. Att jämställdhet inte enbart handlar om fördelning och om jämnt antal kvinnor och män utan också om attityder och värderingar har fastställts i de flesta senare offentliga rapporter och utvärderingar om jämställdhet som finns att tillgå.

Dock hävdar många feminister och forskare inom ämnet att denna uppfattning fortfarande inte är utbredd och fullt accepterad i den samhällspolitiska debatten.

Som tidigare nämnts är frihet från könsrelaterat våld ett av målen för regeringens jämställdhetspolitik. Detta mål är dock inte reglerat i lag utan bör nog förstås mer som en vision från regeringens sida.

Det kan tänkas bero på att när man talar om mäns våld mot kvinnor inom ramen för ämnet jämställdhet så omvandlas denna fråga till en privat angelägenhet från att vara ett politiskt problem.

35 För att ta ett exempel så utnämndes Sverige 1995 till ’mest jämställda nation’ av FN (Jfr Eduards 2002:237).

36 En positiv förändring som skett under senare år är således att frågan om våld mot kvinnor och kvinnofridslagen numer också ingår i området jämställdhet. Se bl.a Rönnblom 2002:52 & Lindvert 2002:217.

37 Lindvert 2002:200.

38 Holmberg, Bender & Brottsoffermyndigheten, 2003:8.

39 Se bl.a. Holmberg, Bender & Brottsoffermyndigheten, 2003:8, Wendt Höjer 2002 m.fl.

40 Holmberg, Bender & Brottsoffermyndigheten, 2003:67.

3.2 På (o)lika villkor

Följande stycke handlar om att förändra våra attityder, värderingar och insikter – för att på så vis bredda både mäns och kvinnors utvecklingsmöjligheter.

De allra flesta politiska teoriers grundläggande uppfattning är att alla samhällsmedlemmar ska bemötas lika och på lika villkor. Det finns dock en paradox i denna till synes fina ståndpunkt. I praktiken leder det inte sällan till könsdiskriminering. Detta påstående kan tyckas märkligt och därför tänker jag utveckla detta vidare. I själva verket är det så att i många olika aspekter lever kvinnor och män under olika villkor i vårt samhälle.

Att kvinnor har vissa gemensamma intressen, skilda från och/eller i motsats till mäns, står nog ganska klart fast. Kvinnor har naturligtvis särskilda intressen och gemensamma engagemang med avseende på barnafödande, i deras exponering för könsrelaterat våld såväl som i deras uteslutning från många arenor där ekonomisk och politisk makt utövas. Med det sagt vill jag också understryka att det självfallet finns många män som delar kvinnors intressen, glädje och/eller oro. Mot denna bakgrund av biologiska skillnader mellan män och kvinnor som anses naturliga så framstår allt som oftast sociala och politiska distinktioner som både förklarliga och godtagbara.

Debatten som ifrågasättandet av dessa biologiska tankepremisser om män och kvinnor har genererat har fått flertalet kvinnoforskare att inse vikten av att istället påvisa och synliggöra skillnaderna mellan män och kvinnor. Detta gäller främst skillnader av förmåner i välfärdsstaten såsom löner, positioner, makt och inflytande. Jämställdhet bör och ska givetvis eftersträvas vare sig kvinnor och män är lika eller olika.

Jag vill hävda att en åtskillnad kan göras mellan modern och postmodern feministisk teori. Tidigare feminism har huvudsakligen riktat sitt intresse mot sociala och politiska frågor emedan postmodern feminism fokuserar mer på det kulturella förståelsesystemet och hur kvinnor och det kvinnliga skrivs in i detta.

Deras unisona strävan kan dock antas vara att de belyser föreställningar som många tar för givet om

41 Rönnblom 2002:221.

42 Postmodern feminism är en sammansatt term på 1980- och 90-talens språk- och kunskapsteoretiskt orienterade feministiska teorier, www.ne.se

manligt och kvinnligt. Deras resonemang skapar skepticism till föreställningar som rör kunskap, makt och frihet som ofta tas för givna. Dessutom menar alla feministiska teorier att vi har att göra med könsmaktrelationer och ett mansdominerat samhälle där kvinnor definieras som en könsbestämd kategori som är, mer eller mindre, subordinerade männen.

3.3 Omfördelning & Erkännande

Nancy Fraser hävdar i sin bok Radikala fantasin att kvinnor genom sin ogynnsamma situation hindras från att komma till tals och delta på lika villkor i formandet av vår kultur och det offentliga. Samma författare menar att detta i sin tur leder till en för kvinnor kulturell och ekonomisk underordning. För att eliminera orättvisorna mellan könen krävs det därför en omdaning av både den politiska ekonomin och kulturen.

Vidare påstår Fraser att det krävs åtminstone två analytiskt skilda typer av ansatser för att häva dessa orättvisor; omfördelning och erkännande. Men att använda dessa samtidigt är inte helt oproblematiskt då omfördelningens logik går ut på att göra kön som sådant overksamt, emedan erkännandets logik går ut på att lägga större vikt vid könets specifika karaktär. Detta är således den feministiska tolkningen av dilemmat omfördelning och erkännande.

Dilemmat är alltså diskussionen om huruvida skillnaderna mellan manligt och kvinnligt bör dämpas eller framhävas.

Fraser tar sin utgångspunkt i följande diskussion; vi behöver en politik om kvinnor och män som eftersträvar socioekonomisk jämlikhet eller en ökad omfördelning av sociala och ekonomiska resurser men på samma gång behöver vi också en politik som uppmärksammar, erkänner, kvinnors specifika behov som grupp.

Omfördelningsprincipen sammankopplas med likhetsbegreppet emedan erkännandeprincipen sammankopplas med olikhetsbegreppet, vilket i viss mån går att utläsa av resonemangen kring dem båda. Fraser menar att dessa perspektiv

43 Eduards 2002:144.

44 Fraser, 2003:191.

45 ibid, 2003:192.

gemensamt utgör de väsentliga beståndsdelarna i en politik som syftar till att skapa ökad rättvisa emellan kvinnor och män.

Frasers resonemang om rättvisa i form av ekonomisk omfördelning hämtar hon ur en traditionsenligt erkänd teori som belyser orättvisor som grundas i samhällets (socioekonomiska) struktur. Resonemanget om rättvisa i form av kulturellt erkännande kan härledas ur en nyare teoritradition. En teori som istället betonar den kulturella samhällsordningen och som således lägger mindre vikt vid ekonomiska förhållanden. Den variant av maktförhållande som det fokuseras på i den nyare teoritraditionen kan definieras med begrepp som kulturell dominans (att vara underordnad en grupps tolkningar för att rådande kultur bygger på de andras och därmed hotar ens egna), osynlighet (när samhällets representativa kanaler inte uppmärksammar en viss grupp) och icke-respekt (att en grupp ej respekteras pga.

annorlunda ras, kön eller religion etc.)

I moderna välfärdsstater har krav om ekonomisk omfördelning varit det mest framträdande under 1900-talet. Ekonomisk omfördelning kännetecknar det som vi numera i vardagligt tal menar med rättvisa. Fraser anser emellertid att en förändring håller på att ske, till fördel för krav på rättvisa i form av kulturellt erkännande.

Därmed understryker Fraser att en nutida teori måste kunna beakta såväl strävan efter ekonomisk omfördelning som strävan efter kulturellt erkännande. Enligt Phillips existerar det inget rationellt eller politiskt krav på att hålla sig till ett av de här alternativen. Vad som blockerar oss från att se det är den ’otvetydiga jämställdhetsprincipen’, dvs. en alltför principfast tolkning av jämställdhet, som avlägsnar den från varje förnuftigt sammanhang.

Fraser betonar att människor som är utsatta för både kulturell och ekonomisk orättvisa är i behov av erkännande såväl som av omfördelning.

46 Lindvert 2002:26 Jfr Fraser.

47 Phillips 2000:51.

48 Fraser 2003:184.

3.3.1 Likhets- & Olikhetsprincipen

Likhetsprincipen – som har kopplingar till omfördelningens politik - förutsätter att kvinnor ska inneha samma rättigheter som män eftersom kvinnan och mannen är lika.

Här menar man att de könsskillnader som finns inte berättigar en ojämlik behandling av kvinnor och män. Olikhetsprincipen däremot – som har kopplingar till erkännandets politik - bygger på att kvinnor och män är olika. Här framhäver man att kvinnors karaktärsdrag och traditionellt kvinnliga värden bör synliggöras i den offentliga politiken och att samhället måste förändras till att manövrera det faktum att män och kvinnor är olika. Enkelt uttryckt så understryker det senare perspektivet att en rättvis behandling innebär att män och kvinnor ska behandlas olika.

Att diskutera principer likt de ovannämnda kan tyckas långsökt och trivialt. Men det finns en mening med att resonera kring dessa, då det i allra högsta grad handlar om hur (olika) vi vill att det ska gå till när vår offentliga politik utformas. Detta har visat sig vara tveksamt också i den svenska jämställdhetspolitiken, där det inte heller anses helt självklart om/när man bör framhålla eller tona ned skillnaderna mellan män och kvinnor.

Dilemmat är således om rättvisa uppnås genom att utforma allmänna policyprogram som förser män och kvinnor med lika medel utan hänsyn till livssituation, eller om rättvisa nås genom en särskiljande politik där de medel som används uppmärksammar mäns och kvinnors specifika villkor.

3.4 Tre teoretiska dimensioner

För att undersöka hur kommunerna i Kronobergs län arbetar för att hantera kvinnovåldsproblematiken i kommunerna på bästa möjliga sätt - kommer jag att tillämpa tre teoretiskt betydelsefulla dimensioner om jämställdhetspolitikens utformning. De tre teoretiska dimensionerna är innehåll, omfång och inflytande, som jag sedan sammanfattar som modellerna erkännandets politik och omfördelningens

49 Lindvert 2002:24.

politik för att lättare kunna se ett mönster.

Lindvert använde sig av dessa i sin avhandling när hon undersökte på vilka villkor den svenska jämställdhetspolitiken bedrivs.

Jag har således rekonstruerat Lindverts teoretiska ramar något för att göra teorin applicerbar på mitt eget undersökningsområde.

3.4.1 Innehåll, omfång och inflytande

Utifrån den första dimensionen, innehåll, tänker jag analysera innehållet i de kommunala handlingsplaner, regionala program och checklistor jag har fått ta del av, samt sammanfatta det lokala (politiska) samtalets innehåll utifrån mina intervjusvar.

Som jag diskuterat i inledningen så har det visat sig att handlingsplanernas målsättningar såväl som planläggningen i upprättandet av dessa skiljer sig åt markant i olika kommuner. Här undersöker jag vilken grupp av individer som handlingsplanerna främst riktas mot. Det bör självfallet vara mot gruppen våldsutsatta kvinnor, men det är ändå värt att studera hur man resonerar kring dessa, eventuellt inblandade barn såväl som kring de män som gör sig skyldiga till kvinnovåldsbrott.

Dimensionens ena extremvärde utgörs av att våldsutsatta kvinnors villkor och rättigheter som grupp förs fram emedan dess andra extremvärde betonar vikten av att betrakta våldsutsatta kvinnor i ett vidare kollektiv där samtliga inblandade, kvinnan, mannen och barnen beaktas.

Den andra dimensionen, omfång, kommer jag att diskutera i termer av jämställdhetspolitikens omfång. Här vill jag undersöka om de kommunala insatserna gällande arbetet med kvinnovåldsfrågan är explicit avgränsade eller mer en del av en vidare handlingsplan. Acceptans för offentliga (statliga och kommunala) insatser kan antas vara en förutsättning för att skapa rättvisa för kvinnor. Jag ämnar undersöka om tjänstemän och politiker godtar att de kanske måste genomföra radikala samhällsförändringar med politiska medel för att förbättra våldsutsatta kvinnors

50 Här bygger jag vidare på Lindverts teoretiska ansatser. 2002:35.

51 Lindvert 2002. Lindvert diskuterar och jämför hur (o)lika framgångsrikt jämställdhetsfrågor som barnomsorg, arbetsmarknadsutbildning, våld mot kvinnor och könsdiskriminering bedrivs i Sverige och i Australien. I Sverige dominerar omfördelningens politik och i Australien är det erkännandets politik som alltjämt dominerar. Hennes resultatet visar att Sverige har, och har haft, stor framgång med de flesta jämställdhetsfrågor, med undantag av frågan våld mot kvinnor.

situation. I ett av extremvärdena har kommunerna till uppgift att verka korrigerande när ideella jourer och organisationer inte fungerar tillfredsställande emedan det i det andra extremvärdet är de kommunala institutionerna själva som avgör i vilken utsträckning ideella jourer och organisationer ska erbjudas utrymme.

I den tredje och sista dimensionen, inflytande, kommer jag att fokusera på hur de aktörer som arbetar med kvinnovåldsfrågan försöker påverka den politik som förs i kommunerna. Jag vill veta om kraven på de kommunala politikerna främst framförs underifrån (jourer

och berörda organisationer) eller om kraven snarare kommer ovanifrån, dvs. från centrala politiska instanser.

Dessa tre dimensioner består av utmärkande egenskaper som i varierande grad använts som viktiga jämförelsepunkter vid framställningar av jämställdhetspolitik.

Eftersom jag tar avstamp i och använder mig av Lindverts teoretiska dimensioner finner jag det naturligt att fortsätta i samma forskares spår. Följaktligen sammanfattar jag därför ovan diskuterade extremvärden som modellerna erkännandets politik och omfördelningens politik

för att lättare kunna se ett mönster.

52 Främst kvinno-, mans- och brottsofferjourer.

53 Se ovan 3.3 Omfördelning & Erkännande för en närmre beskrivning av erkännandets- och omfördelningens politik. Lindvert 2002, Fraser 2003.

3.4.2 Referensram

Figur 1

Erkännandets politik Omfördelningens politik

Innehåll

Våldsutsatta kvinnor betraktas som en avgränsad

grupp (kvinnors specifika villkor som grupp beaktas)

Våldsutsatta kvinnor betraktas i ett vidare kollektiv där samtliga

inblandade beaktas (jämställdheten beaktas)

Omfång

Mindre politiska resurskrävande insatser.

Separata insatser.

Större politiska resurskrävande insatser. Programenliga

jämställdhetsinsatser.

Dimension

Inflytande

Politiken initieras underifrån (ideella kvinno-,

mans- och/eller brottsofferjourer och andra

organisationers insatser)

Politiken initieras ovanifrån (centrala politiska insatser)

Källa: Anpassad efter Lindverts referensram, 2002:37

Modellen erkännandets politik består av att insatserna styrs mot en tydligt särskiljd grupp. I regel finner du här endast måttliga offentliga insatser och därav är kvinnorörelser (jourer, föreningar och organisationer) desto aktivare. Modellen omfördelningens politik kännetecknas utav att kvinnor uppmärksammas som integrerade i ett vidare kollektiv, vanligtvis efterfrågas förändringar i könsmaktsordningen och andra jämställdhetsstrategier av olika slag. Dessutom läggs vikt vid att politiken initieras (centralt) ovanifrån.

54 Utformning; Kommunernas förmåga att skapa och etablera politiska frågor som är av särskild relevans för våldsutsatta kvinnor i den inrättade politiken.

Erkännandets politik är, enligt Lindvert, ’atypisk’ för en socialdemokratisk välfärdstradition som Sveriges. Sverige förutsätts värna om likabehandling, och som jag tidigare nämnt kan det kopplas samman med omfördelningsprincipen. Därför blir det än mer intressant att undersöka hur kommunerna i Kronobergs läns hanterar kvinnovåldsfrågan, som förutsätts vara en erkännandepolitisk fråga,

med en politik som påstås karakteriseras av omfördelning

. Jag kommer med hjälp av ovan beskrivna dimensioner att undersöka i vilken utsträckning det ges plats för kvinnovåldsfrågan i den kommunala politiken i Kronobergs län.

3.5 Teorikritik

Ett teoretiskt dilemma med min studie kan tänkas vara det komplicerade resonemanget om rättvisa i form av omfördelning och/eller erkännande

. Var för sig sägs inte något av dem fungera tillfredsställande samtidigt som de båda strategierna kan motverka varandra om de bedrivs samtidigt. Fraser själv, som är en av vår tids ledande feministiska politiska teoretiker, menar att rättvisa och jämställdhet av idag kräver både omfördelning och erkännande.

Frasers resonemang avstannar dock på ett teoretiskt plan, och får forskare som Lindvert att fråga sig om, och i så fall hur, man i praktiken hanterar omfördelning-erkännande-dilemmat, dvs. hur man utvecklar en politik som å ena sidan likställer kvinnors och mäns villkor, och som å andra sidan synliggör skillnaderna mellan kvinnor och män.

Motsättningar, likt de ovannämnda, finns det givetvis gott om också i det verkliga livet, och en hantering av dem erfordrar väl en balans, goda etiska och/eller sunda moraliska bedömningar. I vissa avseenden krävs det generella åtgärder och i andra passar selektiva åtgärder bättre.

55 Kvinnovåldsfrågan kopplas till erkännandepolitiska frågor eftersom denna saknar naturlig anknytning till ekonomi.

56 Lindvert 2002:37.

57 Fraser, 2003 och Lindvert, 2002 använder sig båda av rättviseresonemanget Omfördelning &

Erkännande.

58 Fraser, 2003:19.

59 Lindvert, 2002:27-28.

4 Metod

I följande kapitel redogör jag för mitt val av metod och beskriver det tillvägagångssätt jag har använt mig av för att uppnå syftet med min studie och för att besvara mina frågeställningar.

Metodkapitlet anser jag vara ett av de viktigaste i en uppsats eftersom det är här du som läsare ska kunna granska och bedöma huruvida mitt arbete och min ansats, dvs. mitt tillvägagångssätt, varit korrekt.

4.1 Val av metod

Jag har använt mig av en litteraturstudie i kombination med samtalsintervjuer, då jag ganska tidigt bedömde en sådan sammankoppling vara den mest tillfredsställande metod att besvara mina frågeställningar på. Då tanken hela tiden har varit att få en god inblick i, och större kännedom om, hur man tänker och arbetar kring problemet kvinnofridskränkning så hade jag omöjligt fått ett tillfredställande resultat om jag hade frångått intervjuer helt. Jag har den uppfattningen att skriftliga handlingar, dvs.

sådana som inte är juridiskt bindande, många gånger fyller en begränsad funktion i praktiken och därför tror jag att enbart studera handlingsplaner och dyl. för att sedan presentera konklusioner utifrån dessa vore att skrapa på ytan och att delvis missa målet. För att komma djupare in under ytan krävdes i mitt fall levande samtal med inblandade människor som hade något att tillföra min studie.

4.1.1 Urval

Mina sex respondenter var tjänstemän och politiker på regional och kommunal nivå.

Jag har vid tidigare studier erfarit att politiker, jämfört med tjänstemän, generellt har

en mer abstrakt kännedom av specifika ämnesområden. Tjänstemän, givet sitt mer

konkreta arbete upplever jag av naturliga skäl vara mer i detalj insatta på sitt

verksamhetsområde och har av den orsaken ofta mer kännedom om hur det fungerar i praktiken. Men denna gång vill jag påstå att de politiker jag intervjuade var väl insatta i kvinnovåldsproblematiken. Detta kan tänkas bero på att de intervjuade politikerna hade införskaffat sig kunskap och erfarenhet om ämnet i andra anseenden. Ett exempel på vad jag menar är att en av de intervjuade politikerna var också aktivt involverad i en av länets kvinnojourer, och hade därav sannolikt en vidare förståelse för kvinnovåldsproblematiken och dess konsekvenser i stort.

4.1.2 Tillvägagångssätt

Min tanke var från början att intervjua politiker och tjänstemän i Kronobergs läns samtliga kommuner, så jag började med att skicka ett e-mail till socialförvaltningar, socialnämnder och socialkontor i länets alla kommuner där jag presenterade mig själv och mitt forskningsproblem. Jag bad i mitt första mail om att få ta del av kommunens (eventuella) handlingsplan för våldsutsatta kvinnor, samt att få ett (eller flera) namn på en lämplig person som förväntades kunna bidra med sin kunskap med avseende på mitt forskningsproblem. Jag var till att börja med främst intresserad av att få veta vart - i vilken enhet - i kommunen ärenden som kvinnofridskränkning behandlas, och därför ville jag komma i kontakt med någon som skulle kunna lotsa mig vidare till

’rätt’ kontorsenhet och/eller person.

Då jag fick svar från endast tre kommuner, förstod jag ganska snart att det inte skulle

vara helt lätt eller okomplicerat att få tag i kunniga personer som var villiga att hjälpa

mig i mitt arbete. Två av dessa skickade mig sin kommunala handlingsplan på en

gång, och båda klargjorde hur positivt de såg på att fler uppmärksammar ett sådant

aktuellt men nertystat samhällsproblem och att de mer än gärna ställde upp om jag

behövde mer hjälp under studiens gång. Den tredje personen som svarade på mitt mail

klargjorde vänligt men bestämt att kommunen i fråga inte har någon handlingsplan

som jag kunde ta del av, men gav mig istället ett par namn och telefonnummer på

personer i kommunen som var lämpliga att vända sig till för att få svar på frågor eller

annan hjälp. Cirka två veckor senare skickade jag samma mail en andra gång till de

övriga fem kommuner som jag inte fick svar ifrån vid första utskicket. Men läget förblev oförändrat då ingen av dessa hörde av sig efter mitt andra försök till trots.

Efter ytterligare ett par veckor då jag själv hade lagt ner mer tid på att få grepp om vilken enhet/omsorg i de olika kommunerna som ansvarar för våldsutsatta kvinnor och deras familjer, skickade jag ett nytt mail med en presentation av mig själv och en beskrivning av syftet med min undersökning. Jag avslutade detta mail med att förklara att jag skulle komma att ringa upp (alternativt maila) personen ifråga om ett par dagar för att få veta om vederbörande kunde tänka sig att ställa upp på en intervju kring temat kvinnofridskränkning. Här fick jag ett flertal positiva svar via e-mail redan nästa dag då många svarade att de gärna ställde upp på en intervju. En del förklarade också att de nog var fel person att intervjua men föreslog istället en annan/andra personer jag borde vända mig till. Men här visade det sig att de personer som svarade på mitt sista mail (angående intervjuer) var personer från de tre kommuner som svarade på mitt allra första mail och vice versa. Med andra ord var det åter igen tyst från de fem kommuner som inte hörde av sig efter mitt allra första mail. Svaren jag fick varierade från; ”Jag tillhör en av dom som tycker att det är allas vårt ansvar att hjälpa en kollega i sin utveckling, så bara ring så bestämmer vi en tid för intervju”

till; ”Vi har haft uppe din förfrågan i personalgruppen och det är ingen som har möjlighet att hjälpa dig. Tyvärr”. När det, två utskick senare, fortfarande var knäpptyst från två av kommunerna började jag nästintill tvivla på deras existens. Ett par telefonsamtal krävdes för att mina tvivel skulle upphöra och för att dessa personer skulle förklara att varken de eller någon annan i kommunen så vitt de kände till hade tid att ställa upp på någon intervju.

4.1.2.1 Informanterna

Slutligen blev det då sex respondenter från två kommuner i Kronobergs län,

varav fyra av dessa är verksamma politiker och tjänstemän på kommunal nivå, en

60 I min uppsats har jag valt att kalla dessa två kommuner för ’kommun 1’ och ’kommun 2’, med hänvisning till Konfidentialitetskravet i Forskningsetiska principer; ”Forskaren skall vara medveten om att även om personuppgifter publiceras utan att enskilda nämns vid namn, kan det, om data är tillräckligt detaljerade, vara möjligt för åtminstone vissa läsare att identifiera enskilda individer eller grupper av individer.” Vetenskapsrådet 1990:12 – 13.

tjänsteman på regional nivå

samt en ideellt verksam kvinnojourare. Av mina respondenter var endast en av manligt kön och resten var kvinnor. Kan möjligtvis upplevas vara en något snedvriden fördelning, men min enda förklaring till detta är att jag givetvis inte hade för avsikt att intervjua fler kvinnor än män, men att det av naturliga skäl blev så då kvinnor är klart överrepresenterade inom dessa specifika enheter där man arbetar med att hjälpa våldsutsatta kvinnor. Vidare fick jag helt enkelt fler (och snabbare) svar från kvinnor än män, vilket gjorde att jag satte igång att intervjua allt eftersom intresserade respondenter hörde av sig, speciellt då jag ganska snabbt insåg att det var svårare än jag hade räknat med att hitta intervjupersoner. En förklaring till att det var så svårt att hitta intervjupersoner till min undersökning kan vara tidsbrist, något som flertalet av de tillfrågade också uppgav vara orsaken till varför de inte kunde ställa upp. En annan möjlig förklaring kan också vara att kvinnovåldsproblematiken upplevs vara ett känsligt ämne, som många drar sig för att tala öppet om.

4.1.3 Intervjuundersökning

Ett par av de tillfrågade intervjupersonerna bad om att få se frågorna på förhand och jag valde därför att låta alla respondenter få ta del av min intervjuguide ett par dagar före intervjutillfället. I min intervjuguide angav jag de ämnen som var föremål för min undersökning och jag hade också förslag till frågor över de ämnen som var menade att täckas.

Jag vet inte om detta kan ha påverkat intervjuerna negativt på något vis, men tilläggas kan att respondenternas sätt att förbereda sig inför intervjuerna varierade markant trots det. En del hade redan gjort anteckningar och förberett sina svar och formuleringar emedan andra berättade att de inte hade hunnit läsa igenom frågorna innan.

Jag hade själv aldrig träffat, eller på annat sätt varit i kontakt med, någon av de politiker eller tjänstemän jag intervjuade, så jag inledde varje möte, som alla sex ägde rum på intervjupersonernas arbetsplats, med en kort men personlig presentation av

61 Socialkonsulent på Länsstyrelsen.

62 Kvale, 1997:121.

mig själv och syftet med min uppsats. Detta är viktigt då den intervjuade givetvis bör få en bakgrund till intervjun genom en kort orientering där jag berättar om mig själv och syftet med den undersökning de nu ska bli en del av.

Att gå ’rakt på’ frågorna kan få förödande konsekvenser, enligt Kvale, eftersom de första minuterna av en intervju kan vara helt avgörande för respondentens uppfattning av mig som intervjuare och därmed också påverka hans eller hennes sätt att tala om sina erfarenheter.

Därefter bad jag också om intervjupersonens tillstånd att få spela in vårt samtal på band, något som ingen hade invändningar emot. Jag upplevde inte att någon av respondenterna kände sig obekväma i situationen på grund av att jag bandade samtalet. Visst finns det risk för negativa aspekter såsom att det blir ’politiskt korrekta’ svar eller mer återhållsamma svar, men på det stora hela ser jag fler positiva än negativa aspekter utav den intervjutekniken. Jag upplever att jag kan koncentrera mig på, och rikta all min uppmärksamhet åt, personen jag intervjuar istället för till pennan och pappret och att samtalet blir mer levande på så vis. Det finns givetvis negativa och positiva sidor med alla intervjumetoder. Hade jag exempelvis skickat ut enkäter hade kanske risken varit större att jag fått mindre genomtänkta svar tillbaka, hade jag inte bandat intervjun utan istället antecknat under tiden hade risken funnits att jag missat väsentliga delar av samtalet.

Alla intervjuer genomfördes under maj och juni 2006. Tidsmässigt varierade intervjuerna, från 45 minuter för den kortaste och 90 minuter för den längsta. Jag lyssnade av och transkriberade samtliga intervjuer direkt efter intervjutillfället eftersom samtalet då fortfarande var tämligen färskt i minnet vilket underlättade vid transkriberingen när ljudupptagningen vid enstaka tillfällen var något oklar. Så fort transkriberingen var gjord skickade jag tillbaka dokumentet till respondenten i fråga för att få ett godkännande samt ge honom eller henne chansen att utveckla sina egna resonemang eller korrigera och/eller rätta till något som jag eventuellt missuppfattat eller tolkat fel. För mig känns det viktigt att respondenten är helt på det klara med vilket material som jag kan komma att använda mig av i min färdiga studie, och lika

63 Hänvisar här till Informationskravet Regel 1 i Forskningsetiska principer; ”Forskaren skall informera de av forskningen berörda om den aktuella forskningsuppgiftens syfte”. Vetenskapsrådet 1990:7.

64 Kvale, 1997:121.

viktigt är det givetvis att jag inte använder mig av något jag i själva verket missuppfattat. Att göra så bör stärka uppsatsens validitet, eftersom mitt resultat på det viset borde stämma bättre överens med respondenternas verklighet. Tilläggas bör att endast en av mina respondenter faktiskt klippte och klistrade en del i det transkriberade materialet, till skillnad mot övriga fem som knappt rörde materialet sånär som på ett fåtal ändringar av ordval.

Före själva intervjutillfället redogjorde jag klart och tydligt för mina intervjupersoner att konfidentiell behandling var fullt möjligt, något som avböjdes av de flesta. Men då en av tjänstemännen hade konfidentiell behandling som krav så var det givetvis enklast att behandla samtliga respondenter lika och därav har alla sex behandlats konfidentiellt. Mina intervjuer har varit halvstrukturerade, vilket i praktiken betyder att jag hade strukturerade frågor men inga bestämda svarsalternativ.

Kvale menar att det är viktigt att vara både tematisk och dynamisk i sitt intervjugenomförande.

Tematisk har jag varit då jag har knutit an mina intervjufrågor till min studies problemställning, och dynamisk i den mån att jag lyckades få mina respondenter motiverade till att berätta om sina upplevelser och att samtalen flöt på bra och avslappnat rakt igenom intervjuerna. Under intervjuerna specificerade jag inte närmre vad jag lägger i begreppet mäns våld mot kvinnor i nära relationer, utan jag lät istället respondenterna utgå från sina föreställningar om våld. När jag framförde frågor använde jag företrädesvis begreppen kvinnofridskränkning, mäns våld mot kvinnor och män som slår. Men så tidigt som möjligt under samtalets gång försökte jag ’känna av’ vad/vilka begrepp som respondenterna i fråga föredrog att använda, för att själv bruka samma begrepp. Detta gjorde jag dels för att jag hoppades att det skulle få respondenterna att känna sig bekväma i samtalet, såväl som i situationen generellt, och för att inte någon skulle uppfatta det som att jag försökte ’rätta’ honom eller henne om de använde ’fel’ termer.

Att åstadkomma god validitet, dvs. att jag faktiskt har mätt det jag avsåg att mäta, är väsentligt för mina förutsättningar att erbjuda dig som läsare tillförlitliga tolkningar av den verklighet som jag har undersökt under studiens gång. Ett systematiskt, men

65 Hänvisar här till Samtyckeskravet Regel 2 i Forskningsetiska principer; ”Forskaren ska inhämta uppgiftslämnarens och undersökningsdeltagarens samtycke”. Vetenskapsrådet, 1990:9.

66 Lantz, 1993: 21.

dessvärre ofrånkomligt, ’fel’ som jag (liksom många andra författare) gör vid kvalitativa studier av detta slag är att vi mäter det upplevda och inte det faktiska av någonting.

Men genom respondenternas godkännande av de transkriberade intervjuerna, såväl som genom min lyhördhet inför respondenternas resonemang, har jag strävat efter att stärka uppsatsens validitet i bästa möjliga mån. Vidare har jag så noggrant som möjligt redovisat mitt tillvägagångssätt för dig som läsare, bifogat min intervjuguide samt varit ytterst noga med att informera mina respondenter om studiens syfte i ett försök att uppnå en högre grad av reliabilitet. Men då mitt tillvägagångssätt (som är vanligt vid kvalitativa studier av detta slag) utvecklats successivt så får inte begreppet reliabilitet samma meningsfulla betydelse. Min studie, liksom all annan forskning, syftar givetvis till att skapa gångbara resultat på ett korrekt sätt. Jag är fullt medveten om att både reliabilitet och validitet vid en kvalitativ studie av mitt slag, i form av djupintervjuer som forskningsmetod, kan vara problematiskt att fullt ut uppnå. Men det har givetvis varit min skyldighet – och intention – att på ett så korrekt sätt som möjligt återge den verklighet som mina respondenter har gett mig. Jag hoppas, och tror, att jag har lyckats med detta.

4.2 Materialdiskussion

Med hjälp av offentliga utredningar och tidigare forskning var min inledande intention att förstå hur forskare och andra experter ser på kvinnovåldsproblematiken i Sverige. Med de kommunala handlingsplanerna och mina intervjusvar hade jag som avsikt att utifrån dessa analysera hur politiker och tjänstemän ser på kvinnovåldsproblematiken i Kronobergs län. Statens offentliga utredning Slag i luften, från 2004 – en utredning om myndigheter, mansvåld och makt, liksom Socialstyrelsens och Länsstyrelsens gemensamt utarbetade rapport Kommunala handlingsplaner för våldsutsatta kvinnor, från 2005 var självklara att studera och ha som underlag, då en fördjupning av dessa gav mig en bra första insikt om vad tidigare utredningar visade och det ökade också min förståelse för vad kommunala handlingsplaner egentligen är och vad de syftar till.

67 Esaiasson m.fl. 2004: 60 – 69.

68 Esaiasson m.fl. 2002:61-68, Kvale 1997:213, Thuren 1997:22-23, m.fl.

Ett flertal tidigare forskare är gemensamt övertygade om att kvinnovåldsproblematiken i grund och botten handlar om att rådande könsmaktsordning – där mannen anses vara överordnad kvinnan - i vårt samhälle inte erkänns. Sverige betraktas dock, jämfört med många andra länder, ligga långt fram vad gäller jämställdhetsarbetet, där också kvinnovåldsfrågan idag förväntas ingå.

Regeringens välmening framgår tydligt i ett av målen för dess jämställdhetspolitik;

frihet från könsrelaterat våld. På samma gång är regeringen snabb med att understryka att det är kommunerna själva som är de viktiga uppdragsgivarna i jämställdhetsarbetet och att det är hos dem som de substantiella möjligheterna att påverka mäns och kvinnors villkor i samhället ligger. Carin Holmberg och Christine Bender ihop med Brottsoffermyndigheten konstaterade dock i sin rapport Det är något speciellt med den här frågan, 2003, att kvinnovåldsfrågan måste ges eget och större utrymme i den lokalpolitiska debatten för att Sveriges samhällsmedlemmar ska förstå hur allvarligt och vanligt problemet är.

4.3 Källkritik

Källkritik

är viktigt då jag i min undersökning eftersträvar tillförlitliga och sanningsenliga resultat i mina studier. Oavsett om jag studerat något som har hänt i dåtid, eller något som sker i samtid, så har jag ansett det vara av största vikt att kritiskt granska mina källor, primära såväl som sekundära. Att ta del av andra författares bakgrunder och åsikter, eller en intervjupersons ställning till ämnet i fråga har varit av stor vikt då jag har försökt att finna kopplingar och sanningar för mitt slutresultat.

Diskussionen om kvinnovåldsproblematiken, dess bakomliggande orsaker såväl som konsekvenserna av det i vårt samhälle, är måhända inte helt lätt att få grepp om.

Beroende på vem du talar med så skiftar med största sannolikhet också uppfattningarna och meningarna om vidden av kvinnovåldet, dvs. hur utbrett och hur pass allvarligt det är, och som konstaterats i flera rapporter och utredningar så kan det

69 Rönnblom, 2002:252.

70 Källkritik, såsom beskrivet i Nationalencyklopedin; ”Källkritik, vetenskaplig metod som utvecklats inom historievetenskaperna men som har en mer allmän användbarhet, eftersom målet ytterst är att genom kritisk prövning söka fastställa om en källas informativa innehåll är sant eller falskt, brukbart eller oanvändbart för den fråga man söker svar på”, www.ne.se