Artros – för alltid en folksjukdom?
En kartläggning av artros inom det medeltida gravfältet vid S:t Hans och S:t Pers kyrkoruiner i Visby
Belinda Stenhaug Masteruppsats i arkeologi med osteologisk inriktning 45 hp, VT19 Institutionen för arkeologi och antik historia Uppsala universitet, Campus Gotland Handledare: Christoph Kilger och Sabine Sten
2
Abstract
Stenhaug, B. 2019. Artros – för alltid en folksjukdom? En kartläggning av artros inom det medeltida gravfältet vid S:t Hans och S:t Pers kyrkoruiner i Visby. Masteruppsats. Uppsala Universitet, Campus Gotland.
Stenhaug, B. 2019. Osteoarthritis – forever a Public Disease? A Survey of Osteoarthritis Within the Medieval Population at S:t Hans and S:t Per in Visby. Master´s thesis. University of Uppsala, Campus Gotland.
Osteoarthritis is one of the most common general diseases in modern society Sweden. It is also one of the most common diseases traced within archaeological human remains. The aetiology of osteoarthritis has been widely debated within the field of medicine and paleopathology. The initial claim that the degenerative disease is caused by activity and ageing has been questioned and factors such as environment, diet and genetic markers has been brought up and to some extent studied. Even though osteoarthritis being one of the most common diseases recognized among archaeological human remains, it has during recent years often been neglected within the field and referred to mostly in different palaeopathological atlases. By studying human remains from the medieval churchyard of St: Hans in Visby, Gotland, the notion of osteoarthritis as a general disease in the past is discussed in the following study. The concept of a medieval “general public” is examined by looking at social strata through grave placement on the studied graveyard.
Keywords: Osteoarthritis, general disease, archaeology, Middle Ages, Visby, Gotland.
Masteruppsats i arkeologi med inriktning mot osteologi 45 hp
Handledare: Universitetslektor Christoph Kilger och professor Sabine Sten vid Institutionen för Arkeologi och Antik historia, Uppsala universitet, Campus Gotland.
Ventilerad och godkänd 05-06-2019
© Belinda Stenhaug
Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérgatan 3, 621 67 Visby, Sweden eller Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Box 626, 75126 Uppsala, Sweden.
Omslagsbild: Del av höger handled, handrotsben och mellanhandsben tillhörande Annelie Stenhaug, diagnosticerad med artros i distala strålbenet (radius), handrotsben (carpus) samt tredje mellanhandsbenet (metacarpal III). Foto taget 2018. Återfinns i författarens samling.
3
Tack!
Jag vill börja med att tacka mina handledare Christoph Kilger och Sabine Sten för god handledning, råd och stöd.
Därtill vill jag tacka Lena Ideström på Gotlands Museums magasin som varit oerhört hjälpsam vid framtagande av osteologiskt material.
Tack Johan Norderäng på Gotlands Museum för hjälp med litteratur.
Ett tack skänks även till Jonny Geber, lecturer in Human Osteoarchaeology, University of Edinburgh, docent (reader) in Archaeology, Uppsala University, school of history, classics &
archaeology, University of Edinburgh, för hjälp vid patologiska förändringar.
Jag vill också verkligen tacka min bundsförvant Nils Rüdén för all hjälp.
Du är ett ovärderligt bollplank och stöd min vän.
Slutligen ett tack till mina vänner och familj som alltid ställt upp med ett lyssnande öra och som är min största inspiration!
4
5
Innehållsförteckning
1. Inledning ...7
1.1. Problemformulering ...7
1.2. Syfte och frågeställning...8
2. Bakgrund ...9
2.1. Artros ...9
2.1.1. Skadeverkan ... 10
2.1.2. Smärta och behandling ... 11
2.1.3. Diagnos ... 12
2.1.4. Artrosforskning på arkeologiska skelettmaterial ... 13
2.2. Dubbelkyrkorna och Allhelgonakyrkan i Visby ... 14
2.2.1. Arkeologin genom åren ... 15
2.2.2. Osteologisk översikt ... 17
2.3. Samhälle genom gravskick – en teoretisk utgångspunkt ... 18
2.4. Källkritik ... 20
3. Material och metod ... 21
3.1. ArcGIS som verktyg ... 21
3.2. Osteologisk analys ... 22
3.2.1. Könsbedömning ... 22
3.2.2. Åldersbedömning ... 22
3.2.3. Ledförändringar ... 23
6
4. Analys ... 24
4.1. Resultat ... 24
4.1.1. Artros i axelleder, vänster sida ... 26
4.1.2. Artros i axelleder, höger sida... 27
4.1.3. Artros i armbågsleder, vänster sida ... 28
4.1.4. Artros i armbågsleder, höger sida ... 29
4.1.5. Handledsartros, vänster sida ... 30
4.1.6. Handledsartros, höger sida ... 31
4.1.7. Höftledsartros, vänster sida ... 32
4.1.8. Höftledsartros, höger sida ... 33
4.1.9. Knäledsartros, vänster sida ... 34
4.1.10. Knäledsartros, höger sida ... 35
4.1.11. Artros i ankelleder, vänster sida ... 36
4.1.12. Artros i ankelleder, höger sida ... 37
4.1.13. Artros i axialskelettet ... 38
4.1.14. Artros i flera leder ... 40
5. Diskussion ... 43
6. Konklusion ... 50
7. Ett nästa steg ... 51
8. Sammanfattning ... 52
9. Källförteckning ... 53
9.1. Elektroniska källor ... 55
9.2. Bildförteckning ... 56
10. Appendix ... 57
10.1. Sammansättning, köns- och åldersbedömningar ... 57
10.2. Ledförändringar ... 65
10.3. Benlista ... 72
7
1. Inledning
Vanliga sjukdomar inom en befolkning benämns folksjukdomar och mer än halva den svenska sjukdomsbördan kan förklaras genom 15 olika varianter av sådana sjukdomar och skador (Folkhälsoguiden 2016). Dessa sjukdomar visar sig i olika former med skiftande symptom och kan i olika grad efterlämna spår i skelettet. Artros är en av de vanligaste folksjukdomarna idag och det uppskattas att ungefär var fjärde svensk över 45 år lider av åkomman. Antalet drabbade är dock troligtvis mycket högre då siffran i nuläget baseras på det antal individer som sökt läkarvård samt fått diagnos och inte räknar med eventuella mörkertal (Englund &
Turkiewicz 2014). Artros är inte bara en av de vanligaste sjukdomarna idag, spåren av artros är även några av de mest förekommande sjukliga skelettala förändringar som noteras inom medeltida osteologiska skelettmaterial (Sten 2017:27). Skulle detta innebära att det går att diskutera artros som folksjukdom även på medeltiden?
Den medeltida världsarvsstaden Visby är återkommande ämne för diskussion inom allt från sociala medier till den akademiska världen. För arkeologer är staden en intressemässig pärla med oändligt mycket information samlad både innanför och utanför murarna. På lokalen RAÄ Visby 60:1 och RAÄ Visby 60:2 i kvarteret Banken 1 syns idag två lämningar i dagen som utgörs av de medeltida kyrkoruinerna S:t Hans och S:t Per. Vid arkeologiska insatser under 1980-talet tillvaratogs 148 gravlagda individer och lämningar efter ytterligare en kyrka kom i dagen som tolkats varit i bruk under ett äldre skede på platsen (Norderäng &
Kristiansson 2014). Ytterligare 89 gravkontexter påträffades År 1991 och 1998 när platsen åter blev aktuell för arkeologiska insatser (Swanström 1999). Lokalen är en plats innanför Visbys medeltida murar som vid närmare undersökning noteras besitta en myriad av svar, helt beroende av vilka frågor som ställs. Med anledning av det höga antalet tillvaratagna individer lämpar sig lokalen bra för den kvantitativa undersökning som genomförts i och med föreliggande arbete.
1.1. Problemformulering
Det har publicerats en omfattande del forskning som belyser historisk hälsa genom tiderna, däribland innefattande artros (Andersson 2011; Arcini 1999; Bonds 2012; Ekstrand 2000;
Groth 2010; Héden 2012; Hongslo Vala 2009; Kjellström 2005; Sten et al. 2016; Vretemark 2010; Åström 2015 m. fl). Ett större forskningsprojekt genomförs för nuvarande och benämns Osteoporosis och osteoarthritis, då och nu, där hälsan undersöks hos skelettmaterial, bland annat från vikingatida Gotland och Kopparsvik samt medeltida Sigtuna, Skara och Varnhem.
Syftet med projektet är att se skillnader och likheter mellan befolkningsgrupper från olika ekonomier samt miljöer och sedan jämföra resultatet med nutid (Sten 2015:5). Projektet innefattar artros men de resultat som än så länge presenterats har fokuserat på skelettala förändringar som konsekvens av sjukdomen osteoporos; benskörhet.
Det finns med andra ord en hel del publicerat som belyser artros långt bak i tiden inom forskningen. Det har under senare år dock fokuserats mindre på frågan om vem det var som drabbades av artros. Fanns det en större risk att ådraga sig sjukdomen som vuxen, åldring, man, kvinna, eller tillhörande olika samhällsskikt? Eller har artros alltid varit en i modern tid
8 formulerad folksjukdom såsom idag där alla i stort sett ligger i riskzonen att drabbas?
För att kunna närma sig att besvara ovanstående frågor krävs att det finns representativt material som i detta fall utgörs av osteologiskt material då sjukdomens framfart går att spåra direkt i skelettet. För att vidare kunna diskutera frågan om vem det var som drabbades krävs underlag för vilka de undersökta individerna var. De skelettala lämningarna ger en återspegling av människorna som en gång levde, samtidigt som de inte gör det. Osteologen kan aldrig veta exakt vilka de undersökta individerna varit och vilken roll i samhället de haft utifrån enbart de skelettala lämningarna. Här är arkeologin behjälplig. Genom att studera arkeologiska gravkontexter kan inre och yttre gravskick samt gravgåvor nyttjas för att bland annat studera samhällstillhörighet. Sättet som individer behandlats efter sin bortgång, genom den materiella gravläggningen samt föremålen som den döde fick med sig i efterlivet kan ge en insyn i förgångna samhällens ideologiska organisation och sociala skiktning (Arcini 1999:22). Det är dock inte utan problem när det kommer till att studera medeltida gravkontexter. Bland annat på grund av det till synes ”enformiga” gravskicket och avsaknaden av gravgåvor som var tradition vid gravläggning inom tidsperioden. Det är omdiskuterat inom den arkeologiska disciplinen om det är möjligt att studera sociala förhållanden genom medeltida gravskick (Kjellström 2005:7). Istället för att diskutera monumentvariationer och artefaktrikedom som indikatorer på status har närheten till kyrkan, det heliga, påpekats och tolkats som aspekt att ta i beaktning som trolig faktor till hur gravläggningarna tett sig rumsligt (Andrén 2000:7f). Följande arbete ämnar därmed att utöver osteologisk analys även undersöka om rumsliga relationer på kyrkogården kan ge ledtrådar om individernas samhällstillhörighet. Utifrån det medeltida gravskicket diskuteras samhällstillhörighet med utgångspunkten att ju närmare det heliga rummet – ju högre social samhällsställning.
1.2. Syfte och frågeställning
Artros är idag en vedertagen folksjukdom i Sverige som samtliga människor riskerar att drabbas av. Det är även en av de vanligaste patologiska förändringar som noteras inom medeltida skelettmaterial. Följande arbete syftar till att undersöka om det går att benämna artros som folksjukdom även under medeltiden. Detta genom att undersöka osteologiskt material från den medeltida lokalen Visby 60:1 och Visby 60:2 vid kyrkoruinerna S:t Hans och S:t Per i kvarteret Banken 1. Ett urval av de på kyrkogården tillvaratagna 148 individerna har stått ämne för analys.
För att kunna diskutera begreppet folksjukdom problematiseras individernas samhällstillhörighet, med utgångspunkt i att samhällstillhörighet går att utläsa genom det medeltida gravskicket diskuteras individernas eventuella sociala tillhörighet.
Frågeställningar som ämnas besvaras är:
❖ Hur ser spridningen av artros ut i det osteologiska materialet från den medeltida kyrkogården vid S:t Hans och S:t Per i Visby?
❖ Går det att benämna artros som folksjukdom under medeltiden utifrån de undersökta individerna från S:t Hans och S:t Per?
❖ Om artros inte var en folksjukdom under medeltiden, vem var det som drabbades?
❖ Hur ser problematiken ut kring att diskutera samhällstillhörighet utifrån de arkeologiska kontexterna vid kyrkoruinerna S:t Hans och S:t Per?
9
Figur 1. Skelettala förändringar vid olika artritvarianter
2. Bakgrund
Inledningsvis redogörs för sjukdomen artros, hur sjukdomsbilden ter sig samt hur sjukdomens framfart yttrar sig till symptom och patologiska förändringar i människans skelett. Vidare redogörs för rådande forskningsläge samt forskningshistorik innefattande sjukdomen artros i arkeologiska sammanhang.
Inom avsnittet presenteras även en översikt av den kristna kyrkogården belägen intill dubbelkyrkorna S:t Hans och S:t Per samt Allahelgonakyrkan i Visby, Gotland. En kort redogörelse av kyrkornas historia följs av ett sammanfattande avsnitt som uppmärksammar tidigare genomförd arkeologisk samt osteologisk forskning.
2.1. Artros
Det finns tre huvudsakliga förbindelser mellan ben i människans skelett; fibrösa förbindelser (juncturale fibrosae), broskförbindelser (juncturale cartilaginea) och synovialleder (junctura synovialis). De fibrösa förbindelserna och broskförbindelserna benämns som fogar i vilka benen binds samman med bindväv och brosk. Dess ledytor är täckta av brosk samt kapslar fyllda med ledvätska för att dämpa slitage och skada. Dessa fogar har på grund av sammanbindningen ett begränsat rörelsemönster till skillnad från synoviallederna vars sammanbindningar gör benen fria och rörliga. På grund av synovialledernas fria rörlighet ökar risken för förslitnings- och belastningsskador. Samtliga leder kan dock drabbas av denna form av skador som bland annat kan yttra sig i form av artros (Kjellström 2003:86).
Artros brukas i dagligt tal för att benämna de flesta former av ledförändringar. Detta är på ett sätt inkorrekt då artros går att beskriva genom noterade förändringar i och på lederna, men alla ledförändringar är inte säkerligen symtom av artros. Benämningen härstammar från grekiskans ”arthron” som betyder led. Den medicinska termen omnämns generellt som artrit eller artritis vilket syftar till inflammation då ändelsen - itis även den härstammar från grekiskan och översätts till inflammation (Medac 2018). Inom forskningen har det sedan länge rått meningsskiljaktighet kring termonologin vilket lett till att osteologiska analyser visat sig svårtolkade. Flertalet forskare menar att det krävs en viss vaksamhet i tolkningsarbetet av osteologiska analyser där sjukdomar diagnosticerats som artros, artrit, artritis, osteoartrit, gikt eller reumatism när så inte varit fallet (Roberts & Manchester 2005:133). Det finns även flera olika former av artros som försvårar tolkningsarbetet då olika varianter både kan likna och skilja sig från varandra när det gäller patognomin och hur samt när symtom yttrar sig i människokroppen (se figur 1). Tabell 1 visar en översikt av några exempel följt av sjukdomstyp.
Figur 1. Skelettala förändringar vid olika artritvarianter.
10 En artrit som är av typen inflammatorisk anses idag vara akut där behandling bör påbörjas så fort som möjligt för att förhindra destruktion av den drabbade leden. Inflammatorisk artrit kan orsakas av en inflammation i blodet, huden eller skelettet som även angriper närliggande synoviala leder. Inflammatorisk artrit går ofta att behandla genom att immobilisera drabbat område samt intravenös medicinering (Roberts & Manchester 2005:154). Immun artrit omtalas ofta vara autoimmun och kronisk. Med autoimmun innebär att immunförsvaret angriper kroppens egen vävnad och med kronisk effekt innebär långvarigt alternativt livslångt tillstånd (Roberts & Manchester 2005:155). Metabolisk artrit kan vara akut eller kronisk och är relativt ovanlig att diagnosticera inom förhistoriskt osteologiskt material. Vid metabolisk artrit ökar urinsyran i synovialledernas ledvätska vilket kan leda till erosion samt nedbrytning av brosk och ben (Roberts & Manchester 2005:162)
Trots benämningen osteoartrit, vilket skulle syfta till åkomman som inflammatorisk, benämns inte varianten av artrit som att vara inflammatorisk. Istället kan den vara primär alternativt sekundär. Med primär osteoartrit menas att den uppstår av en specifik orsakande faktor. Den sekundära osteoartriten uppstår istället som ett resultat av en annan sjukdom eller trauma. Osteoartrit är den variant som åsyftas med benämningen artros (Arcini 1999:86). Det är en av de vanligaste formerna av artrit som påträffas inom osteologiskt material och är den variant av ledförändringsrelaterad artrit som kommer refereras till samt diskuteras vidare.
2.1.1. Skadeverkan
Människans skelett är basen för rörelseförmågan och byggs upp under ungdomsåren samt når sin fulla styrka vid 25-30 år ålder. Vid uppnådd full styrka förbättras inte skelettets kvalitet i större utsträckning, dock kan benmassan bibehållas genom bland annat kost och livsstil för att undvika sjukdomar (Ekstrand 2003:9). Efter uppnådd full styrka påbörjas en form av motsatt process där skelettet långsamt bryts ned. Detta innebär att en viss del förändringar av bland annat lederna kan bero på en naturlig del av den normala åldringsprocessen, vilket då är viktigt att ha i åtanke vid en analys av mänskliga kvarlevor.
Vid artros sker de första förändringarna i ledbrosket. Broskytorna glider lätt mot varandra med lite friktion i en frisk led där brosket fortfarande är glatt och jämnt. Vid begynnande artros mjukas brosket istället upp vilket leder till att elasticiteten bortfaller och ytorna blir ojämna. Det uppstår en obalans i de uppbyggande samt nedbrytande benbildningsprocesserna som ständigt arbetar i kroppen vilket bidrar till att friktionen ökar och sprickbildningar kan uppstå (Ekstrand 2003:16; Kjellström 2003:86). Vid ökad friktion kan ledbrosket komma att brytas ned helt vilket innebär att ben så småningom leder mot ben, ett tillstånd kallat eburnation (Sten 2017:27). Omkring det skadade ledbrosket kan även broskceller komma att omvandlas till ben vilket kallas osteofytbildning. Dessa osteofyter kan förekomma på alla typer av leder i kroppen, längs med ledpannornas kanter samt på ledytorna (Gestsdóttir 2014:49). På ryggkotor (vertebrae) kan dessa osteofyter bilda överlappande bryggformationer mellan två eller flera kotor, dessa kallas istället syndesmofyter och begränsar rörligheten. När
Form Typ
Septisk artrit Inflammatorisk
Reumatoid artrit (Ledgångsreumatism) Immun, inflammatorisk Psoriasisartrit Immun, inflammatorisk Ankyloserande spondylit Immun, inflammatorisk
Giktartrit Metabolisk, inflammatorisk
Osteoartrit/Artros Primär, sekundär Tabell 1. Olika varianter av artrit.
11 osteofyter eller syndesmofyter bildas i ryggraden omtalas detta som spondylit eller spondylitis, vilket kan leda till fast stelhet som i sin tur kallas ankylos (Kjellström 2003:86; Rogers 2006:163ff). När ledbrosket bryts ned kan även subkondrala cystor bildas genom att synivoalvätskan genomtränger benet. Detta kallas pitting och yttrar sig som små håligheter längs ledytornas kanter samt mitt på ytorna på torrt skelettmaterial (Gestsdóttir 2014:49f).
Samtliga symptom kan synas på röntgenbilder, det är dock i det torra skelettmaterialet som spåren av dem går som lättast att tyda (Rogers & Waldron 1994:38).
Vad som orsakar artros är omdebatterat. Under lång tid associerades sjukdomen med åldrande eller belastning. Dessa orsakande faktorer anses fortfarande vara bakomliggande kandidater, dock inte uteslutande då det har uppdagats att orsakerna kan vara långt mer mångfacetterade med förslag på diet, livsstil, yrkesroll, miljö, trauma, könstillhörighet och genetisk arvsmassa (Johnson & Hunter 2014:6ff; Roberts & Manchester 2005:138).
Förekomsten av artros i specifika leder har även diskuterats med olika bakomliggande orsaker.
Artros i fotlederna har bland annat omtalats som ovanligt i modern samt historisk tid och ofta förekommande som ett sekundärt resultat av trauma (Gestsdóttir 2014:119). Artros i axellederna har också påtalats vara en sekundär konsekvens av trauma alternativt upprepad fysisk aktivitet såsom bågskytte (Roberts & Manchester 2005: 138). Atros i höft- samt handleder har diskuterats drabba kvinnor i större utsträckning än män. Genom att studera släktskap inom populationer förr samt idag finns en förhoppning om att utröna den ärftliga aspekten (Gestsdóttir 2014:108,138).
2.1.2. Smärta och behandling
Olika typer av smärta tolkas vanligen som neurogen, psykogen eller nociceptiv smärta.
Neurogen smärta syftar till en nervsmärta vars smärtcentrum ofta lokaliseras till hjärnan eller ryggmärgen. Vid psykisk ohälsa eller psykiska störningar talas det om psykogen smärta. Den form av smärta som vanligtvis förknippas med begreppet smärta är den nociceptiva, också kallad vävnadssmärta. Nociceptor går att översättas till smärtreceptor eller smärtmottagare och består av fria nervtrådar vilka går att lokalisera i de flesta vävnader i människans kropp.
Vid inflammatoriska sjukdomar arbetar nociceptorerna nästan konstant vilket ger ständiga signaler om smärta, detta går att uppfatta som molande värk (Ekstrand 2000:3f). Denna form av molande vävnadssmärta är den som förknippas vara rådande vid artros där några omnämnda symtom är som följer:
❖ledsmärta
❖ledstelhet
❖försämrad fysisk funktion
❖belastningssmärta
❖morgonstelhet
❖instabilitet
❖vilovärk
❖svaghet/muskelatrofi
❖sällan symmetri av symptom
12 Samtliga ovanstående symptom innehar ett gemensamt utfall i modern tid; en försvårad vardag med kronisk värk och nedsatt kroppsfunktion. Sekundära symptom kan även vara försvårande i vardagen där avlastning från drabbade områden istället kan överbelasta icke drabbade områden, med andra former av symtom som konsekvens.
Det är idag vedertaget inom forskningen att en av de bättre behandlingarna vid artros är fysisk aktivitet. Ordinerad receptbelagd träning är vanligt vid artrosdiagnos, ofta i kombination med smärtstillande läkemedel. Under speciella omständigheter kan det bli aktuellt med operation och då ersätta drabbad led med substitut, detta är dock en sista utväg då den upplevda smärtan kan undvikas genom operation men med nedsatt rörelsefunktion om konsekvens (Glyn-Jones 2015:376; Vårdguiden 2017). Hur behandlingen såg ut i forna samhällen går endast att spekulera kring. Samarbeten mellan praktiserande läkare och osteologer är ovärderligt för att möjliggöra en insikt i vardagen i förfluten tid. Smärta i sig är inte mätbart men genom att applicera information och upplevelse från människor i modern tid är en uppskattning av den förhistoriska vardagen genomförbar. Genom sådana bioarkeologiska samarbeten kan även studier av det förflutna ge fördelaktig insikt idag. Med finansiering från stiftelsen för Kunskaps- och Kompetensutveckling (KK) startades år 2009 ett sådant projekt med namnet Genomförandeprojektet Osteoporosis och osteoarthritis, då och nu.
Genom att studera medeltida mänskliga kvarlevor syftades att undersöka skillnader mellan historiskt och modernt skelettmaterial när det kommer till yttringen av osteoporos samt osteoartrit (Sten 2015:3). Under projektets gång undersöktes cirka 450 osteologiska skelettfynd från vikingatida Kopparsvik, Gotland, medeltida Sigtuna, Skara och Varnhem.
Syftet med att undersöka material härrörande från varierande geografiska platser var att studera förändringar, likheter och olikheter mellan differentierande befolkningsgrupper från skilda miljöer såsom urban stad kontra landsbygd (Sten 2017:27). Ytterligare ett mål med studien var att söka ett samband mellan individer drabbade av osteoporos samt artros och deras levnadsförhållanden, kost och genetiska arvsmassa. Resultat menades efter avslutat projekt kunna bidra till den moderna forskningen inom både medicin och genetik (Ytterman et al. 2017:295).
2.1.3. Diagnos
Idag diagnosticeras artros genom patientkontakt. Samtal med patienten kombinerat med röntgenbilder möjliggör en diagnosticering (Rogers & Waldron 1994:37f). När det kommer till att diagnosticera artros inom populationer där det enda som återstår är skelettala lämningar blir proceduren dock mer intrikat. Som nämnts tidigare yttrar sig artros generellt genom tre symptom i form av ledförändringar som går att notera i skelettet; eburnation, osteofyter och pitting. Med undantag av förekomsten av endast eburnation krävs i regel att en kombination av symtomen finns rådande för att med säkerhet kunna diagnosticera sjukdomen. Detta då eburnation är patognomiskt för artros vilket innebär att det är karaktäristiskt för sjukdomen och en diagnos kan ställas med stor säkerhet då spår av eburnation finns rådande (Rogers &
Waldron 1994:13). När endast osteofyter noteras är alltså inte detta en säker indikator på artros. Osteofytbildning är associerat med naturligt åldrande och är därför svår att särskilja vara beroende på artros eller åldersrelaterat slitage. Om osteofyter förekommer i samband med pitting skulle detta dock med större säkerhet kunna diagnosticeras vara symptom på artros (Gestsdóttir 2014:49f; Robert & Manchester 2005:137). Det krävs dock en viss försiktighet med att bedöma spår av pitting som just symptomet pitting, eller om det kan handla om håligheter som åverkats skelettet post-mortem alternativt om det handlar om spår från andra typer av cystor (Rogers & Waldron 1994:12). För att med säkerhet diagnosticera
13 artros är det också fördelaktigt att den undersökta individen är så intakt som möjligt.
Artrosrelaterade ledförändringar uppstår inte symmetriskt eller efter specifika mönster utan noteras ofta uppstå i enskilda leder (Rogers & Waldron 1994:8f). Detta innebär att ju färre benelement som finns att undersökta; ju mer försiktig bör diagnosticeringen vara.
2.1.4. Artrosforskning på arkeologiska skelettmaterial
Studiet av människans hälsa är ett etablerat ämne inom forskningsvärlden. Välmående och en önskan om en uppnådd sådan är något som går att spåra långt bakåt i tiden. Juliet Rogers och Tony Waldron är två ledande forskare inom den paleopatologiska forskningsvärlden med fokus på bland annat ledförändringar och därmed artros. Under åren har de båda forskarna utgett ett flertal böcker och annan vetenskaplig litteratur, tillsammans men även separat. År 1991 utförde de en studie med syftet att understryka vikten av den metodologiska processen inom osteologiska analyser. 38 forskare med ojämn arkeologisk samt osteologisk förkunskap fick i uppdrag att initialt bedöma sin egen kompetens till nybörjare, erfaren och mycket erfaren av att studera patologier inom osteologiskt skelettmaterial. Därefter undersöktes skelettmaterial i form av 10 individer av samtliga forskare där fokus låg på att notera ledförändringar och undersöka eventuellt möjlig diagnos av artros. Av de totalt 38 medverkande ansåg sig 11 vara nybörjare, 13 erfarna och 6 mycket erfarna inom osteologisk analys. När förekomsten av eburnation och osteofyter bedömdes noterades ingen större skillnad på vilken erfarenhet forskarna hade i resultaten. Efter avslutad undersökning var de med stor erfarenhet eniga om att tre av de 10 undersökta individerna visade såpass tydliga spår att en diagnos gick att ställa. De som i början ansåg sig vara nybörjare menade istället att endast en individ uppvisade tillräckliga spår att en diagnos var möjlig. Rogers och Waldron konkluderade i sin studie att metodiken är oerhört viktig inom den osteologiska analysen samt att när det kommer till att registrera ledförändringar som tyder på artros så krävs omfattande ytterligare arbete. Detta underströk de genom att påpeka att samtliga undersökta individer i studien hade artros i skiftande skeden vid bortgången vilket borde ha fastställts av de medverkande (Rogers & Waldron 1991:55). De båda forskarna uppmärksammade detta återigen i ett senare kompilerat verk A field guide to joint disease in archaeology i vilket de talar om att diagnosticera artros i skelettmaterial och konkluderar att ”In practise, little will be lost by restricting the diagnosis to include only those joints which show eburnation” (Rogers
& Waldron 1994:44).
Studenten Anna Tornberg (2010) undersökte ett benmaterial från ca 87 individer lokaliserade till 18 olika skånska bronsålderslokaler i sin kandidatuppsats De bortglömda människorna. Syftet var att undersöka förekomsten av patologier samt analysera om det fanns överrepresentationer av specifika sjukdomar inom demografiska grupper baserat på ålder och könstillhörighet. I sin analys konstaterar hon frekvenser av artros hos flera individer. Detta baseras på förekomsten av två eller samtliga skelettala förändringar i form av eburnation, pitting och osteofyter. Resultatet från analysen visade på en jämn spridning av artros mellan könen. Inom olika åldersgrupper noteras ledförändringar mest förekommande hos äldre individer med störst påverkan i ryggraden, följt av hand- fot-, axel- och knäleder. Artros i knälederna diskuterar Tornberg som ett möjligt resultat av övervikt (2010:17f).
Enligt forskaren Hildur Gestsdóttir har studiet av artros förlorat sin plats inom den arkeologiska diskussionen. För att motverka detta disputerade hon 2014 med sin doktorsavhandling Osteoarthritis in Iceland An archaeological study i vilken hon studerade förekomsten av artros inom 37 bosättningar från fem olika populationer på Island från skilda tidsåldrar där spannet gick från sent 800-tal till sent 1800-tal (2014:1). Utöver att registrera artrosrelaterade ledförändringar på Island, har hon gjort en jämförande studie med liknande
14 analyser från Sverige, England och Danmark. Slutligen diskuterar hon vidare hur studier av mänskliga kvarlevor kan vittna om livskvalitet, funktionsvariationer och åldrande.
Efter genomförd analys falsifierar Gestsdóttir tidigare uppfattningar om att livet på Island innan urbaniseringen av Reykjavik var likartade över stora geografiska områden. En noterad hög förekomst av artros i fot- och ankelleder vid kustområden kontra låg förekomst inom inlandsområden tolkar hon som en indikator på olikheter i bland annat arbetsintensitet inom de olika isländska befolkningsgrupperna (Gestsdóttir 2014:165f). Hon konkluderar även att skillnader mellan ledförändringar hos män och kvinnor på Island troligtvis inte beror på könsrelaterade aktiviteter, vilket annars är den traditionella tolkningen där artros i höft- och handleder specifikt omnämnts framträda hos kvinnor i större utsträckning än hos män. Istället diskuterar hon biologiska aspekter som största bakomliggande faktorer till artros och att anledningen till att kvinnor oftare riskerar att drabbas av höftled- eller handledsartros beror på arvsanlag (Gestsdóttir 2014:138).
De skillnader som Gestsdóttir noterar vid en jämförelse mellan befolkningen på Island och Sverige, Danmark samt England konkluderar hon i tvåfald. Enligt analysen noterades artros i fot- och ankelleder förekommande i större kvantitet inom den isländska befolkningen.
Detta diskuterar hon kan bero på ekonomiska och sociala skillnader där den isländska befolkningen troligtvis varit mer utsatt för fysisk belastning i vardagen än i de jämförda europeiska länderna. Vidare tyder hennes analys på en större förekomst av artros i höftleder, det första mellanhandsbenet samt fingerben inom den isländska befolkningen. Detta diskuterar hon kunna indikera en större utbredning ärvd artros på Island (2014:165).
2.2. Dubbelkyrkorna och Allhelgonakyrkan i Visby
Lokalen RAÄ Visby 60:1 och RAÄ Visby 60:2 i kvarteret Banken 1 är en plats innanför Visbys murar som besitter en stor mängd information beroende på vilka frågor som ställs. På platsen ligger i modern tid två kyrkoruiner i dagen som omnämns S:t Per och S:t Hans och ytterligare en kyrka omnämnd Allhelgonakyrkan har tolkats varit belägen på platsen (Figur 2).
Det är en plats som kan omtalas vara stillsam och vacker alternativt öde och kuslig. Området har undersökts arkeologiskt vid ett flertal tillfällen under 1900-talet där det största ingreppet genomfördes mellan åren 1980-1988 (Norderäng & Kristiansson 2014). Därefter har en handfull studier genomförts med olikartade syften i samband med uppsatsskrivande i ämnet osteologi, däribland adresserandes allmänhälsa genom tiden, demografiska skillnader och medeltida gravläggningsmönster (Bonds 2012; Ekholm 2015; Héden 2012; Hongslo Vala 2009; Lindkvist 2008; Runesson 2016;
Vernersson 2015; Östlund 2017).
Gravplatsen tolkas ha nyttjats mellan åren 1100–1530 e.kr. Och är en plats som kan vittna om en lång period i en förändrande tid.
Dateringen av de olika kyrkorna samt ordningen i vilken kyrka som byggdes först och på vilken plats är omdebatterat inom forskningsvärlden.
Enligt Eric Swanström skall Allhelgonakyrkan uppförts först på platsen. Kyrkans placering menar han skall ha varit under S:t Hans vilket han understryker genom att påvisa en romansk absids ur 2grundmur som framkom under S:t Hans kor vid utgrävningar på 1980-talet (Swanström 1982:82f; 1991:58f; 2009:510f).
Figur 2. S:t Hans och S:t Pers ruinlämningar idag
15 Forskaren Dick Wase (2014:15) menar istället att den konstruktion Swanström omnämner som Allhelgonakyrkan var ett tidigt skede av S:t Hans kyrka, vilken var först att byggas på platsen runt år 1050-1060. Denna mindre stenkonstruktion skall senare ha ändrats i samband med utbyggnation av kyrkan. Allhelgonakyrkan menar Wase skall ha utgjorts av en mindre träkyrka som sedan revs för byggnation av S:t Pers kyrka. Den nya S:t Per menar han byggdes till följd av ett krig mellan gotländska och tyska köpmän år 1157-1161 då de olika sidorna inte ville dela församling och de enligt Wase tyska stadsborna förpassades till den övergivna Allhelgonakyrkan som revs för nybyggnation av stenkyrkan S:t Per på samma plats (Wase 2014:22ff). Vidare noteras en viss enighet i att S:t Hans och S:t Per skall ha varit sammanbyggda under senmedeltiden och tillsammans ha utgjort Nordens största stadskyrka och Visbys största kyrkliga byggnad med en golvyta på 1800 kvadratmeter (Andrén 2011:97).
Orsaken till delade uppfattningar kring vilken kyrka som uppfördes först och när kan förklaras genom kyrkornas olika ombyggnationer vilket försvårar bedömningen. En enig tolkning är dock att de båda kyrkorna kom att rivas ca år 1535 på begäran av länsherre Henrik Rosenkrantz som förmodas ha fruktat kyrkornas militärt strategiska placering gentemot Visborg slott i händelse av konflikt. Som resultat revs tornen, vilka rasade ner över kyrkorna och gravfältet. Därefter lämnades platsen att nyttjas som stenbrott (Wase 2014:17).
Utöver den fasta lämningsplatsen går det att studera stora mängder insamlad data i olikartade format. Under de arkeologiska utgrävningarna som genomfördes mellan 1980-1988 dokumenterades det omfattande till planritningar, schaktskisser och foton. Över 3000 fyndposter registrerades och prover på puts, kalk och kol togs tillvara som sedermera till stor del gallrades genom tiden. Representativa urval av tagna prover har sparats och de järnföremål som inte korroderat har konserverats (Norderäng & Kristiansson 2014:2). Utöver författad dokumentation, fynd och prover finns även en omfattande mängd benmaterial som tillvaratagits, där en del av det samlande materialet varit ämne för djupare analys. Flera osteologiska analyser har skett i samband med författade kandidatuppsatser och ett urval av dessa som anses relevanta för föreliggande arbetes ämne redogörs för under osteologisk översikt.
2.2.1. Arkeologin genom åren
De nuvarande kyrkoruinerna har tolkats blivit omnämnda redan på 1600-talet, därefter påträffades gravar år 1781 vid en grundgrävning av ett medeltida hus beläget i hörnet mellan Hästgatan och S:t Pers gränd vilket innebär att platsens historiska nyttjande varit välkänt under lång tid. Vid sekelskiftet till 1900-talet framkom ytterligare en mängd gravar i S:t Hansgatan vid nedläggandet av en kloakledning. Dessa tolkades då tillhöra S:t Hans äldre kyrkogård. Vidare från sekelskiftet fram till 1937 genomfördes ett flertal mindre arkeologiska insatser där de båda kyrkoruinernas delar och placeringar successivt kartlades. Under dessa år omnämndes påträffade gravkontexter som även tolkades ha tillhört de två kyrkorna (Norderäng & Kristiansson 2014:190). Inga kvarlevor omnämns ha tagits tillvara, dock finns det ett flertal författade studier som behandlar datering utifrån gravlagda individers armpositionering samt kartläggning och tolkning av diverse gravstenar (Floderus 1933).
Precis norr om S:t Hans genomfördes ett schaktningsarbete för avstyckning i början av 1970-talet där ett långt schakt drogs. Inget skelettmaterial togs tillvara vid insatsen eller omnämns inom dokumentationen, dock har det meddelats muntligt av projektledaren Waldemar Falck att det på platsen påträffades ett hundratal gravar. Huruvida detta stämmer är svårt att säga, det finns en mindre mängd fotodokumentation från insatsen där det syns flertalet gravkontexter i det öppna schaktet, vilket antal det handlar om är dock svårt att diskutera (Norderäng 2013:6).
16 På lokalen syns idag två kyrkoruiner som tolkas ha varit i bruk vid skilda men även överlappande tidsåldrar. De största arkeologiska insatserna utfördes mellan åren 1980-1988 med arkeologen Eric Swanström som projektledare. Under arbetet undersöktes 478 m2 till ytan med en volym av 853 m3 och ett kulturlager på ca 1,6 m. En lämningsrest från ytterligare en kyrka framkom under insatsen och har tolkats varit i bruk under ett äldre skede, denna kyrkas enstaka lämningsrest ligger belägen under S:t Hans kyrkoruin. Den äldre kyrkan har föreslagits kunna vara den såkallade ”Allhelgonakyrkan”, en kyrka som omnämns i den kända Gutasagan (Swanström 1986, Norderäng & Kristiansson 2014:182).
Figur 3. Gravläggningsområden efter grävningarna 1980-1988. Områden markerat med röda cirklar.
Dokumentationen från grävningarna 1980-1988 är omfattande och utgjordes till en början av över 3000 fyndposter som sedermera gallrats och urval sparats. Utöver detta författades 275 plan- och sektionsritningar och ca 320 foton togs löpande vid arbetets gång.
Fotodokumentationen är svårtolkad då ingen fotolista upprättades alternativt har förlagts genom tiden vilket försvårar nyttjande av materialets potentiella information. Vid grävningarna anlades totalt 35 schakt där större delen förlades i området kring S:t Hans kyrkoruin. Inom fem av schakten framkom ca 150 gravkontexter varav 148 tillvaratogs och 1553 benposter registrerades. De gravar som framkom vid utgrävningstillfället påträffades i S:t Hans norra tvärskepp och kor, se figur 3. Gallring av tillvarataget benmaterial har genomförts då ca 38,5 kg djurbensmaterial låg samman med mänskliga kvarlevor från förstörda gravkontexter. Djurbensmaterialet tolkades inte ha hört till gravplatsen utan istället blivit deponerat i modern tid varpå det senare skänktes till Osteologiska laboratoriet på Campus Samtliga tillvaratagna gravar daterades i fält utifrån interna gravläggningsförhållanden (Norderäng & Kristiansson 2014:2f) . Dateringarna delades upp till tre perioder i vilka gravkontexterna studerades för bedömning av att ha anlagts inuti S:t Hans under kyrkans brukningstid (Ygr = yngre gravplats), inuti S:t Hans efter kyrkans brukningstid (Yygr = yngre än den yngre gravplatsen) eller på det äldre gravfältet tillhörande ”Allhelgonakyrkan” (Ägr = äldre gravplats). Kriterier för bedömningen av gravarna i koret var om de noterades vara täckta av eller nedgrävda genom S:t Hans byggnadslager. Detta skall enligt Swanström ha varit enkelt att bedöma. För bedömning av gravlagda där byggnadslager saknades studerades istället gravriktningen. Efter en studie av gravplatsen noterades variationer i gravriktningarna där riktningen antingen följde S:t Hans väst-östliga placering eller en mer exakt väst-östlig riktning som noterades efterfölja den äldre
17 kyrkolämningen tolkad som Allhelgonakyrkan (Swanström 1991:58f). En datering på kol tillvarataget inuti den äldre kyrkan genomfördes 1997. Provet daterades på Ångströmslaboratoriet i Uppsala, labnr: Ua-11974. Kalibrerat gav provresultatet dateringen första halvan av medeltid, cirka 905±70 år (Norderäng & Kristiansson 2014:3).
Individerna bedömdes preliminärt till ålder och kön vid upptagandet. Bedömningen omnämns som preliminär då den genomfördes av Swanström själv som inte var utbildad osteolog (Norderäng & Kristiansson 2014:154).
År 1991 blev området vid S:t Hansplan återigen aktuellt för en exploateringsutgrävning med Swanström som ansvarig arkeolog, dnr: 1067/91. Delar av platsen grävdes ut och ca 60 gravkontexter daterade till tidig medeltid påträffades och tillvaratogs. Därefter dröjde det ytterligare några år tills plasten år 1998 återigen grävdes ut med 29 tillvaratagna gravkontexter som resultat. Samtliga påträffade gravar från grävningarna 1991 och 1998 har tolkats tillhöra kyrkogården vid Allhelgonakyrkan, S:t Hans och S:t Per. De uppvisade dock några utmärkande skiljelinjer i gravskick från tidigare tillvaratagna gravar, detta genom mängden gravgåvor som påträffades i samband med utgrävningarna. Artefaktfynd i kristna gravar är i regel sparsamt vilket utmärker platsen och lämnade de grävande arkeologerna konfunderande (Swanström 1999:8f). Urval av de tillvaratagna gravarna från grävningarna 1991 och 1998 har varit ämne för osteologisk analys.
2.2.2. Osteologisk översikt
Ett flertal analyser innefattande utvalda delar av det osteologiska materialet som tillvaratogs 1980-1988, 1991 och 1998 har genomförts under åren, däribland inom forskningsprojekt, kandidatuppsatser samt i paleopatologiskt utbildningssyfte som delkurs inom Osteologi B på Campus Gotland, Uppsala universitet.
Efter utgrävningen på S:t Hansplan 1991 gjordes ett urval av de tillvaratagna gravarna som skulle komma att genomgå osteologisk analys. Urvalet baserades på gravarnas sammansättning och de gravar som noterades mest kompletta valdes ut för analys. Detta resulterade i att 26 av ca 60 tillvaratagna individerna bedömdes, i den mån det var genomförbart, till kön, ålder, kroppslängd och hälsa (Sigvallius 1995:5ff). Efter avslutad analys bekräftades att 13 av de undersökta 26 individerna uppvisade spår av vad som tolkades vara olikartat långt skriden artros i form av osteofytbildning, pitting och eburnation. Vid det andra utgrävningstillfället vid S:t Hansplan år 1998 tillvaratogs 29 individer från gravplatsen.
Av dessa kom 14 att väljas ut för analys efter samma kriterier som det tidigare urvalet (Liebe- harkort 1999:3). Av de 14 undersökta uppvisades spår av ledförändringar såsom förekomst av osteofyter, pitting och eburnation hos åtta individer.
Jonas Lindkvist genomförde isotopanalyser på 3 av de gravlagda individerna från S:t Hans år 2008 i samband med examensarbetet Kyrkotillhörighet och diet i det medeltida Visby.
Materialet utgjordes av ett urval från tillvaratagna gravar från grävningarna 1980-1988. Syftet med arbetet var att studera individer tillhörande tre olika kyrkor under medeltidens Visby för att undersöka diet och hälsa i relation till socioekonomisk tillhörighet. Analysen från individerna tillhörande S:t Hans uppvisade stor spridning av värden och därmed den rådande dieten vid ung ålder. Detta konkluderade han kunde indikera att de gravlagda kan ha haft skilda geografiska ursprung (2008:36).
Studenterna Stefanie Hedén och Julia Bonds genomförde en osteologisk analys av 24 av de senare påträffade gravarna från S:t Hansplan och grävningarna 1991 samt 1998. Detta med syftet att undersöka förekomsten av osteoartrit och osteoporos där resultaten senare skulle komma att ingå i projektet Osteoporosis och osteoartritis, då och nu. Efter genomförd analys konstaterades att två av de undersökta 24 individerna uppvisade tydliga spår av artros. Hedén
18 konkluderade att statistiska analyser av artros under medeltiden kan vara svårgenomförbart på grund av att graden av sjukdomen endast går att spåra vid långt skriden drabbning (2012:46).
Klara Ekholm (2015) undersökte 20 av de gravlagda individerna tillvaratagna vid grävningarna 1980-1988 inför sin kandidatuppsats Hälsa och social status i medeltidens Visby.
Arbetet ämnade likt titeln att undersöka förekomsten av patologier hos de gravlagda för att därefter utröna om det fanns ett samband mellan social status och hälsa genom gravarnas rumsliga placering i relation till förekomsten av patologier. Resultatet vittnade om förkomsten av ledförändringar hos 14 av 20 undersökta individerna. Ekholm konkluderade efter sin osteologiska analys att de gravlagda troligtvis tillhört ett högre samhällsskikt alternativt tillhört medelklassen och tillfört något till samhället för att gravläggas enligt hög standard (2015:28). Samma 20 individer kom även att bli analyserade inom Linn Vernerssons (2015) kandidatarbete Medeltida läkekonst i vilket bruket av läkekonst inom medeltidens Visby diskuterades, samt även inom Noah Runessons kandidatexamensarbete i vilket han genomförde en jämförande studie innefattande de av Ekholm av Vernersson undersökta individerna från S:t Hans.
Elfrida Östlund (2017) analyserade i sin kandidatuppsats Lika inför gud, eller? nio individer gravlagda i S:t Hans kyrkoruin, tillvaratagna 1980-88, med syftet att studera om korrelation mellan hälsa och social status gick att utröna på platsen. Detta genom att analysera de gravlagda individerna genom osteologisk metod och då fastställa ålder, kön, sjukliga förändringar, trauma och kroppslängd för att sedan sätta attributen i relation till gravarnas rumsliga placering på kyrkogården. Skelettala förändringar uppvisades hos majoriteten av de i studien nio individerna och ledförändringar noterades hos sex av nio individer. Den rumsliga analysen påvisade att social status korrelation med hälsa visade på olika resultat inom materialet där gravlagda i tolkade högstatusgravar uppvisade patologier kopplat till tungt arbete och patologier hos gravlagda i tolkade lågstatusgravar uteblev. Resultaten påvisade även det motsatta. Östlund konkluderade att en vidare problematisering kring vad social status i det medeltida samhället innebar för människorna skulle vara en önskvärd fortsatt aspekt att ta i beaktning i vidare studier (2017:42f).
2.3. Samhälle genom gravskick – en teoretisk utgångspunkt
För att söka få en inblick i hur den medeltida vardagen kan ha sett ut kan den moderna människan vända sig till arkeologin. Hela perioden som modernt benämnts medeltid var allt annat än en tid i väntan på en ny. Det var en period i historien under ständig förändring och för att söka få en inblick i människans vardag och sociala organisation går att studera bland annat kyrkans utveckling samt hur gravskicket tett sig i rummet. Med kristnandet kom tron om återuppståndelse vid den yttersta dagen och döden innebar inte längre slutet utan snarare en längre ”sömn” (Arcini 1999:22). Social tillhörighet efter döden uttrycktes genom den enskilda gravens utformning istället för i form av monumentala gravläggningar såsom bland annat gravhögar. En tolkning av denna förändring i gravskick förklaras genom att gravens position på kyrkogården kom att bli mer betydande än dess konstruktion. Detta omtalas vara en trolig förklaring till den omfattande mängd kyrkor som uppfördes under 1000-1100-talet då ”det var enbart genom kyrkorna och närheten till dem som aristokratin ideologiskt och socialt kunde manifestera de döda” (Andrén 2000:23). Den mindre mängden påträffade gravgåvor förklaras genom att också ritual, sed och ceremoni kan ha kommit att bli mer betydande än det materiella uttrycket, den döde begravdes ofta i sina gångkläder eller omlindad i en svepning snarare än att utsmyckas (Andrén 2011:149; Kjellström 2009:7).
Det finns ett fåtal bevarade skriftliga källor som nämner gravritualer och gravskick under medeltiden. Några av de äldsta litterära källor som påträffats är norska lagtexter från 1200-
19 talet som anförs som källa kring medeltida gravläggningsorganisation där män och kvinnor skulle begravas inom olika områden, kvinnor på kyrkans norra sida respektive män i söder.
Vidare skulle individen begravas på rygg i väst-östlig riktning med huvudet i väster för att på så sätt kunna resa sig på den yttersta dagen (Andrén 2000:9).
Hur tidigmedeltida gravar placerades rumsligt har tolkats följa en genomgående princip;
frälsningsläran och därmed kristen värdighet. Den mest åtrådda och värdiga plasten att gravläggas var där individen kom närmast det heliga i det fysiska rummet manifesterat genom heliga reliker och högaltaret. För att tilldelas en sådan plats krävdes alltså att den döde ansågs ha gjort sig förtjänt av den (Andrén 2000:9). Denna tolkning av gravplacering utifrån värdighet kan diskuteras även kunna avspegla den samtida medeltida sociala organisationen där normativ ordning förkunnade hur gravarna utbreddes rumsligt. De individer som begravdes närmast det heliga och därmed de fysiska manifestationerna av det gudomliga går alltså att spekulera som tillhörande dåtidens högre samhällsskikt vilket innefattade biskopar, präster, kungar och byggherrar. På samma sätt går att studera lägre samhällsskikts gravplacering i periferin som en indikation på deras underordnade sociala ställning (Jonsson 2009:124). Den dåtida sociala ställningen utifrån gravpositionering är dock intrikat, detta då en högt rankad riddare som bannlysts generellt inte var värdig att begravas i vigd jord men ändock torde ha innehavt en högre social position i samhället. På liknande sätt bör exempelvis de hantverkare som på olika sätt bidragit till kyrkoväsendet ansetts ha förtjänat en högre värdighet i guds ögon och därmed en placering närmare det heliga än vad en underordnads sociala position i form av arbetare annars hade inneburit (Andrén 2000:8).
Den medeltida begravningstraditionen är invecklad. Interna likväl som regionala skillnader har kunnat utrönas på kyrkogårdar. Utöver den rumsliga placeringen kan gravarna även skilja sig genom konstruktionen runt den döde. Genom arkeologiska insatser har kunnat fastställas variationer i gravskicket när det kommet till bland annat kisttyper mellan olika men även inom samma kyrkogårdar. Bevarade kistspikar tyder på konstruerade träkistor. Endast förekomsten av trä kan tolkas som att den döde burits på en trätillverkad bår och sedan gravlagts tillsammans med båren. Även stenkistor, stenhällar och huvudstenar har påträffats (Arcini 1999:22; Vretemark 2010a:16ff). Det är omdebatterat inom forskningen huruvida stenkonstruktioner i gravar kan indikera högstatusgravar med argument för stenkonstruktionernas resurskrävande organisation från de i samhället som ansvarade för gravläggnigen (Vretemark 2010a:18).
För att söka få ny kunskap kring social ordning utifrån rumslig begravning har flertalet studier genomförts inom forskningen (Andrén 2000; Arcini 1999; Kjellström 2005; Jonsson 2009; m.fl). Forskaren Katarina Jonsson har bland annat studerat fyra medeltida kyrkogårdar med syftet att utreda gravpositioneringen utifrån samhällstillhörighet. Hon konkluderar i sin studie att social tillhörighet går att utläsa genom gravpositioneringen på de medeltida kyrkogårdarna. Centrum för det heliga och därmed den mest åtrådda rumsliga begravningsplatsen är där den döde kom närmast den gudomliga. Den sociala organisationen menar hon dock är mer komplex än så. Den har manifesterat sig olika mellan medeltida kyrkogårdar samt inom demografiska grupper där ålder och könstillhörighet troligtvis varit av betydelse inom den ideologiskt uppdelade samhällsordningen (Jonsson 2009:139).
Gravrätten blev under högmedeltiden kommersierad vilket innebar att olika aktörer, välgörare samt sponsorer till kyrkan kunde göra sig värdiga att begravas nära centrum för det heliga (Andrén, 2000:8; Kjellström 2009:7). Detta gör frågan om samhällstillhörigheten utifrån den rumsliga placeringen än mer intrikat då sociala konstruktioner förbyttes från att vara uteslutande religiöst präglade till socialt normativa.
20
2.4. Källkritik
Som arkeolog arbetas det ständigt med att tolka det förflutna efter de lämningar som överlevt tidens tand. Genom att arbeta tvärvetenskapligt möjliggörs större insyn i det förflutna och den forna människans vardag. Arkeologiskt arbete kombinerat med osteologiska analysmetoder är ett ovärderligt samarbete när det gäller att utröna hur livet tett sig i svunnen tid. Inte att förglömma är att det handlar om just tolkningar. Genom osteologisk analysmetod går att fastställa parametrar såsom kön, ålder och hälsa. Skelettet är en bra informationskälla för ändamålet. Det osteologiska arbetet eftersträvas vara objektivt i sitt utförande, som inom de flesta andra discipliner. Total objektivitet är dock varken självklart eller alltid genomförbart då den osteologiska analysen utgörs av subjektiva tolkningar. Genom att tydligt redogöra för den valda metodiken möjliggörs framtida tydning av genomfört arbete, vilket är viktigt för framtida studier. Ett och samma material som undersöks av olika forskare kommer med stor sannolikhet att bedömas på olika sätt vilket är viktigt att ha i åtanke. Ett sådant exempel är köns- och åldersbedömningar. Bedömning av kön och ålder kommer skilja sig från varandra beroende på vilka metoder som nyttjats då metoderna själva oftast utförs genom tolkat arbete.
Med anledning av detta kommer tidigare utförda ålders- och könsbedömningar inte att tas i beaktning i föreliggande arbete då egna bedömningar genomförts vilka redogörs för under metod.
Ytterligare ett faktum att ta i beaktning vid studiet av skelettmaterial är den såkallade osteologiska paradoxen. Denna omtvistade paradox innebär komprimerat att en person måste vara frisk för att vara sjuk. En individ kan uppfattas ha varit frisk vid sin bortgång genom att uppvisa ett skelett utan förändringar. Detta innebär dock inte att personen varit frisk enligt modern tidssyn. Individen kan istället ha ådragit sig en sjukdom som utvecklats och spridits snabbt och på grund av sjukdomen omkommit, alternativt att det varit en sjukdom av den naturen att det inte resulterade i noterbara förändringar av skelettet. Kombinerat med den osteologiska paradoxen uppstår en viss problematik vid osteologiska analyser av arkeologiskt skelettmaterial. Gravmaterialet är sällan intakt vilket bland annat resulterar i att en fulltalig hälsobedömning inte alltid är genomförbar. Inom föreliggande arbete yttrar sig detta genom en stor del saknad data i resultatet av artrosbedömningen i handled och ankelled då benen från hand och fot i flera fall saknats alternativt visat sig sämre bevarat än de större benelementen.
Skelettmaterialet som varit ämne för analys inom föreliggande arbete utgör en bråkdel av de gravlagda individerna på den totala kyrkogården. Anledningen till detta är att endast en bråkdel av den totala gravplatsen är utgrävd och framförallt individerna tillvaratagna. Det problematiska med att endast kunna undersöka en mindre del är att en heltäckande bild av kyrkogården blir en omöjlighet att redogöra för och endast möjlig att spekulera kring.
21
3. Material och metod
Det osteologiska materialet som stått ämne för analys i föreliggande arbete härstammar från S:t Hans och S:t Pers kyrkoruin i Visby innerstad på Gotland. Materialet utgörs av mänskliga obrända kvarlevor som framtogs i samband med arkeologiska utgrävningar mellan åren 1980- 1988 på uppdrag av Riksantikvarieämbetet och går under diarienummer 7498/89. Den osteologiska analysen utfördes under våren 2019 där en stor del av materialet först lånades in från Gotlands museum och analyserades i Osteologiska Laboratoriet, campus Gotland. En mindre del av samlingen analyserades på plats i Gotlands museums magasin.
Individerna på kyrkogården har gravlagts enligt tidstypisk kristen urban tradition i medeltidens Visby. De gravlagda individerna har daterats utifrån interna gravläggningsförhållanden till tiden omkring ca 1100 – 1500 och har gravlagts i väst-östlig riktning med huvudet i väster (med undantag för grav 73 som gravlagts med huvudet i öster).
Med ändamålet att diskutera begreppet folksjukdom valdes att genomföra en kvantitativ studie vilket resulterade i att av de totalt 148 tillvaratagna individerna gjordes ett urval för osteologisk analys av 76 individer. Urvalet baserades på gravarnas sammansättning där omrörda gravar med enstaka benelement, gravar innefattande benelement tillhörandes mer än tre individer utan morfologiskt urskiljbara karaktärer och barngravar valts bort. Det analyserade materialets sammansättning är av skiftande karaktär med ojämnt förekommande bevaringsgrad vilket noterats och redogörs för i bifogade appendix.
3.1. ArcGIS som verktyg
Sammantaget har ett 50-tal av de totalt 148 individerna som tillvaratagits vid grävningarna 1980-1988 varit ämne för osteologisk analys. De undersökta individerna har katalogförts i separata studier vilket lett till att det funnits en avsaknad av överskådliga databaser innefattande den totala utgrävda kyrkogården. I samband med kursen GIS för humanister och samhällsvetare upprättade undertecknad därför en databas över samtliga gravar från S:t Hans och S:t Per. Detta med syftet att sammanställa all tillgänglig information för att få en överskådlig bild av gravplatsen. Databasen stod därefter att nyttjas till analyser samt revideras vid nykommen information. Det underliggande materialet bestod i huvudsak av tre arkeologiska rapporter. Den äldsta rapporten författades efter grävningarna 1980-1988 av Eric Swanström, rapporten finns dock endast i opublicerad form med en del bortfall av data som resultat. Den kom att förbli opublicerad och sammanfattades år 1994 av arkeologen Helene Martinsson-Wallin. Sammanfattningen bifogades slutligen i en rapportsammanställning som publicerades 2014 av Gotlands museum (Norderäng & Kristiansson 2014). Gravarnas rumsliga placering utrönades genom enskilda författade beskrivningar som upprättats om samtliga gravar. Detta innebär att gravarnas placering är uppskattad och därmed inte med koordinater exakta. Attributinformationen utgick från Swanströms preliminära bedömningar som gjordes i fält i samband med upptagandet av gravarna, där en del kommit att revideras efter genomfört analysresultat i följande studie.
För att kunna diskutera och problematisera kring eventuell korrelation mellan artros och samhällstillhörighet utifrån rumslig gravläggning nyttjades databasen över kyrkogården. Med
22 hjälp av verktyget ArcGIS upprättades ytterligare en databas innefattandes de individer som diagnosticerats med artros. Med hjälp av den tidigare skapade kartläggningen av hela kyrkogården skapades spridningskartor av artros i olika benelement hos de gravlagda individerna som problematiseras i avsnittet diskussion. Vidare har spridningskartor över gravarna upprättats som uppvisar gravarnas konstruktioner samt köns- och åldersfördelningar.
3.2. Osteologisk analys
Den osteologiska analysen inleddes med att enskilt undersöka de tillvaratagna kvarlevorna i varje grav och katalogisera dem i ett appendix. Därefter undersöktes ledpannornas ytor samt kanter för en bedömning av ledförändringar. Slutligen gjordes en köns- samt åldersbedömning av varje individ. Vid okulära besiktningar där rörbenen visat sig helt ofusionerade benämns dessa som Barngrav och har inte genomgått vidare analys. Valet att inte undersöka barngravarna motiveras genom att resultatet av sådana analyser inte går i linje med syftet i föreliggande studie.
3.2.1. Könsbedömning
När bäckenben (coxae) funnits att tillgå har Aftandilian et als. (1994:18) femgradiga bedömningsskala av vinkeln incisura ischiadica major nyttjats. Vinkeln är en inskärning mellan spina ischiadica och spina iliaca posterior på bäckenet som generellt är bredare hos kvinnor än hos män. Skalan går från vid till snäv vinkel som enligt metoden avmäts med graderingar från 1-5 där 1 representerar feminin morfologi respektive grad 5 som indikerar maskulin. När det varit möjligt har bågens vinkel på subpubis även studerats som generellt är konkav hos kvinnor och konvex hos män (Aftandilian et als 1994:17). För att komplettera könsbedömningen har Aftandilian et als 5-gradiga skala också nyttjats för att bedöma kraniets morfologiska attribut där 1 likt som för bäcken representerar feminint attribut och 5 representerar maskulint. Skalan har nyttjats för att bedöma nackbenets utskott (Protuberantia occipitalis externa), tinningbenets utskott (Processus mastoideus), ögonbrynsbågen (glabella) och underkäkens morfologi (mandibula) (1994:19ff).
3.2.2. Åldersbedömning
För att uppskatta en åldersbedömning på de undersökta individerna har en kombination av ett flertal metoder tillämpats. Valet av att nyttja flera metoder gjordes först och främst för att styrka bedömningen, samt även med anledning av gravarnas sammansättning då en del benelement kom att visa sig saknade inom flera gravar. Bedömningen komprimerades ned till tre kategoriseringar som nyttjades inom den osteologiska analysen; yngre vuxen (ca 18-29 år), vuxen (ca 30-49 år) och äldre vuxen (50+ år). Samtliga individer som uppvisade ofusionerade ledytor kategoriserades som barngravar och genomgick inte vidare analys.
Inledande studerades fusioneringen av rörbenens epifyser för att bedöma individen som vuxen och inte som barngrav. Vidare studerades eruptionsmönster på M3 för att bedöma om individen kunde klassificeras som yngre vuxen. Med eruptionsmönster menas att tändernas utvecklingsfas vid individens bortgång studeras för att fastställa en trolig ålder. Metoden nyttjas generellt för att bedöma ålder hos individer upp till ca 15 års ålder, därefter medföljer en del osäkerhet då yttre faktorer kan komma att påverka eruptionen. Även visdomständernas (M3) framväxt är en ojämn process som inte följer en fast tidsram. Det är dock vedertaget att M3 generellt erupterat vid 20+ års ålder (Aftandilian et al. 1994:47, Brothwell 1981:71). Att ha i åtanke är dock att undantag kan förekomma.
23 Vidare har slitaget på tänderna studerats för att komplettera åldersbedömningen. Där tandmaterialet funnits att tillgå har Brothwells (1981) metod nyttjats som indikation på åldersskede genom tandslitage. Där tänderna saknats har istället alveolerna studerats för bedömning. När kranium funnits att studera har suturernas synostos undersökts för att komplettera åldersbedömningen, där tre stadium studerats. När samtliga suturer varit synliga har en bedömning till yngre vuxen underbyggts. När suturerna visats näst intill osynliga har bedömningen äldre vuxen indikerats (Arcini 1999:51).
Vidare har påträffat mineraliserat sköldbrosk (cartilago thyroidea) noterats. Huruvida det är möjligt att göra en trolig åldersbedömning utifrån sköldbrosket är omdebatterat inom forskningen, där en återkommande konklusion talar för att bredare åldersspann såsom barn, ung vuxen och vuxen är att föredra vid nyttjande av elementet som åldersindikator (Garvin 2008:1024ff). Med anledning av detta har elementet fått agera kontribution till bedömningen då det påträffats.
3.2.3. Ledförändringar
För bedömningen av artros undersöktes artrosrelaterade ledförändringar på varje led. För bedömningen nyttjades en av författaren reviderad version av Kjellströms (2010) opublicerade metod. Enligt metoden tilldelats varje led en grad beroende på om den saknas, är oförändrad eller om artrosrelaterade förändringar i form av eburnation, pitting och osteofyter noteras. Artrosrelaterade förändringar såsom eburnation betecknas E följt av grad. Pitting betecknas P följt av grad. Osteofyter betecknas O följt av grad. När flertalet förändringar påträffas betecknas de i ordningen E, P, O följt av grad. Vid förekomst av förändringar med lika grad skrivs dessa ihop, exempel på detta är EPO2 som då skulle syfta till att det på ledytan noterats eburnation, pitting och osteofyter som går att klassificeras till grad 2. De grader som nyttjas är som följer:
0= yta saknas.
1= opåverkad ledyta.
2= fläck <2mm i diameter vid eburnation. 1-10 perforeringar <2mm vid pitting. Enstaka benutväxt <2mm vid osteofyter.
3= Flera fläckar el. Fläck >2mm. 10 perforeringar el. 2>mm. Flera benutväxter >2mm.
Samtliga ledbedömningar redogörs för i appendix 2. Efter att varje ledyta studerats har eventuell artros samt vilket stadium bedömts hos varje individ. Diagnosticeringen av artros har utförts i linje med Gestsdóttir (2014) metodik att bedöma artros där förekomsten av eburnation med stor säkerhet innebär en diagnos. Vidare har artros bedömts som troligt där en kombination av benbildning i form av osteofyter och håligheter i form av pitting påträffats närvarande där ett av symptomen varit av minst klass 3. Varje enskild led samt ledgrupper som uppvisade artrosrelaterade ledförändringar redogörs för i kapitlet resultat. Med anledning av antalet undersökta individer och det föreliggande arbetets begränsade omfattning har lederna bedömts i sin helhet och inte delats upp i sektioner.
En redogörelse för samtliga påträffade benelement bifogas i appendix 3. I registreringen har hela benelement redogjorts för. Där endast fragment av benelementet funnits närvarade har detta benämnts frag. Antalet fragment har inte registrerats då detta inte ansetts relevant för arbetets syfte.
