Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.
0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28
CM10 1 222423
Anita Varga
En studie i Göran Tunströms roman Juloratoriet
NORMA
,\O TE
.ÖTEBO^
z
~~
<
Centralbiblioteket
ÖM Gc 02/ 119
£X
^Såsom i en spegel
Anita Varga
Såsom i en spegel
En studie i göran tunströms roman juloratoriet
Norma
sia
c32
I
CENTRAL- BIBLIOTiiKET
litteraturvetenskap framlagd vid Göteborgs Universitet 2002
ABSTRACT
Varga, A. 2002: Såsom i en spegel. En studie i Göran Tunströms roman Juloratoriet.
(Through a Glass, Darkly. A Study of Göran Tunströms Novel The Christmas Oratorio, 1983). Swedish text with a summary in English. 267 pp. Norma, Skel
lefteå, ISBN 91 7217 O45-X.
This dissertation is a narratological investigation centering on the relationship between form and thematics in Göran Tunström’s novel Juloratoriet (The Christ
mas Oratorio, 1983). The goal of the study is to demonstrate the way in which the novel is constructed as a literary text. Hermeneutics, structuralism and pheno
menology provide the study’s theoretical and methodological basis.
Chapter II, the first analytical section of the dissertation, examines the ways in which Juloratoriet employs magic-fantastic strategies without breaking the rea
listic code that constitutes the novel’s overall plan. Chapters III through V are thematically interrelated by focusing the mourning processes of the novel’s char
acters Aron and Sidner. The theme of mourning is explored from three formal perspectives in these chapters. The ’dualistic’ structure of the novel is investigated, utilizing the opposition idyll/breakdown, in Chapter III. Chapter IV explores the novel’s use of allegorical descriptive techniques, while motifs and narrative struc
tures from Christian contexts are delt with in Chapter V. The novel’s metatextual strategies are analyzed in Chapter VI. Two analytical directions are taken here. The first involves existential and esthetic themes emerging through the figure Victor and his relationship to the text i.e. the novel in its entirety. The second direction is an exploration of the novel’s intricate use of the metafictive technique ’mise en abyme’.
Key words: Phenomenology, hypertextuality, allegory, metafiction, mise en abyme, magic-fantastic.
Anita Varga, Department of Literature, Gothenburg University, Box 200, SE 40y 30 Gothenburg, Sweden.
©Norma Bokförlag 2002
© Anita Varga 2002
ISBN 91 7217 045-x Typesetting Magnus Åkerlund
Printed in Sweden by Bjärnums tryckeri, Bjärnum 2002
Distributor Norma bokförlag
Kyrkstadsvägen 6, 931 33 Skellefteå
Phone + 4é-(o)9io-77 91 02, Fax + 4é-(o)9io-77 91 55 www.artos.se
Förord 9
i. Inledning n
1. PROBLEMFORMULERING, SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING II 2. TEORETISKA OCH METODISKA UTGÅNGSPUNKTER 12 3. AVGRÄNSNING OCH UPPLÄGGNING 14
4. FORSKNINGSLÄGET 15
5. JULORATORIETS PLATS I TUNSTRÖMS FÖRFATTARSKAP 17
ii. Realism och fantastik 24
1. DEN FANTASTISKA BERÄTTELSEN 25 2. SKRÖNA OCH FANTASTIK 27 3. DRÖM OCH FANTASTIK 29
3.1 Den vilda färden 31 3.2 Förvandlingen 34
3.3 Drömmens symboliska nivå 36
4. SINNESSJUKDOM OCH FANTASTIK 38
J. BARNETS PERSPEKTIV SOM FANTASISKAPANDE GREPP 43 5.1 Victor och det magisk-fantastiska 45
5.2 Sidner och det magisk-fantastiska 48
5.3 Härliga Birgittas fantasiland 50
6. VISIONEN SOM FANTASISKAPANDE GREPP 52 7. SAMMANFATTNING 54
in. Idyllens sammanbrott 56 1. IDYLLENS KRONOTOP 56
2. UTDRIVNINGEN FRÅN PARADISET 58
3. ELEMENTEN I ROMANENS TVÅ KRONOTOPISKA VÄRLDAR 60 3.1 Symbol och metafor 60
3.2 Musik och tystnad 62
3.2.1 Musikens metaforiska funktion 62 3.2.2 Musikens tematiska funktion 63 3.2.3 Musikens symboliska funktion 66
3.2.4 Musiken och bilden av det lyckliga familjelivet 67
3-3 Språk och språklösbet 73
3.3.1 Sambandet mellan språk och värld 73 3.3.2 Sammanbrott och språklöshet y8
3.4 Ljus och mörker 82 3.4.1 Romanens ljusmetafysik 82 3.4.2 Ljusa och mörka gestalter 84 3.4.3 Ljus-och mörkermetaforiken 85 3.4.4 Ljus- och mörkersymboliken 87
4. SAMMANFATTNING 91
iv. Allegorin 92
1. ALLEGORIN SOM FRAMSTÄLLNINGSSÄTT 92
1.1 Allegori och metafor 92 1.2 Typologi och figuration 93
1.3 Den mytologiska romanen 95
2. SORGEPROCESSEN SOM ALLEGORISK RESA 96 2.1 Angela Mortens 97
3. ORFEUSMYTEN SOM HYPOTEXT IOO
3.1 Arons orfiska resa 101
3.1.1 Strukturella paralleller mellan myt och roman 101 3.1.2 Cocteaus film Orphée som hypotext 103
3.1.3 Den dubbelexponerade Eurydike 106 3.1.4 Dialogen mellan Orfeus och Eurydike 107 3.1.5 Arons inre resa no
3.2 Sidners orfiska resa in
3.2.1 Den fördubblade Orfeusgestalten 112 3.2.2 Tessas öde - ironi eller tragik 115
3.2.3 Orfeus - förlegat hjälteideal eller modern man? 116
4
4.1 Bergskog som ett förhelvete 118 4.2 Ledsagaren 122
4.3 Drömmen 124
4.4 Förbindelsen mellan Sidner och Stollen 127 4.5 Skärselden 128
4.6 Skuld och försoning 130 4.7 Paradiset 133
5. SAMMANFATTNING I35
v. Den religiösa diskursen 137
1. DEN LUTHERSKA DISKURSEN 138 1.1 Lars Ahlin - en exkurs 138
1.2 Arons liv i och utanför kallelsen 139 1.3 Språket 141
1.4 Händerna 143
2. MYSTIKENS DISKURS 146
2.1 Kärleksföreningen 147
2.2 Det religiösa förloppet 148 2.3 Vandringen in i natten 153
3 . SWEDENBORGDISKURSEN IJ5
3.1 Äktenskapliga kärleken och dess motsats som hypotext 155 3.2 »Om Smekningar« - en vetenskaplig ansats 156
3.3 »Om Smekningar«
- en swedenborgskt färgad sjukdomsprocess 161 4. LEGENDENS DISKURS l68
4.1 Berättelsen om Torin Brink och Härliga Birgitta 168 4.2 Legenden som genre 169
4.3 Härliga Birgitta - helgon och hora 170 4.4 Nåden 171
4.5 Torins martyrium 172 4.6 Agapetemat 176
5. SAMMANFATTNING I79
vi. Romanens metatextuella nivå 181
I. BEGREPPET METAFIKTION l8z
Z. PRODUKTMIMETISKA BERÄTTARSTRATEGIER 184 3. PROCESSMIMETISKA BERÄTTARSTRATEGIER I 86 3.1 Berättandet som projekt och process 186 3.z Berättandet som analys 189
3.3 Berättandet som personlig omskrift 19z
4. HYPOTEXT OCH METATEXT 193
J. »MISE EN ABYME« SOM METAFIKTIVT GREPP I94 5.1Explicita och implicita »mise en abyme«-strukturer 197 5. Z Legenden om Wu Tao-tzu som metafiktivt motiv zoi
5.Z.1 Inträdet i musiken zoz
5.Z.Z Fannys och Victors testunder Z04 5.Z.3 Darjeeling zo6
5.Z.4 Kärlekens rum zo8
5.Z.5 Myten om Wu Tao-tzu som hypotext zio
5.z.6 Victors inträde i konsten zn
6. SIDNERS UPPSATSER OCH ROMANTEXTEN JULORATORIET ZI7 6.1Sidner, Bach och slutet av berättelsen 217
6. z Sidner, Bach och början av berättelsen zzo
6.3 Sidners tredje uppsats zzz
6.3.1 De infällda berättarsituationerna ZZ3
6.3.Z Den övergripande berättarsituationen zz6
7. SAMMANFATTNING Z3O
vu. Avslutning z3z Noter Z35
Summary Z54 Litteratur Z57
Sak- och Personregister Z64
Förord
Många fler än som kan nämnas här har hjälpt och stöttat mig i mitt arbete under de år som gått. Ett särskilt stort och varmt tack vill jag rikta till min handledare docent Mats Jansson, vars kritiska men sam
tidigt lyhörda, inkännande och engagerade handledarskap lotsat mig fram till en färdig doktorsavhandling.
Jag vill även tacka professorerna Beata Agrell och Stina Hansson som noga läst och givit mig värdefulla synpunkter på manuset i av
handlingens slutskede.
Vidare mina doktorandkolleger vid litteraturvetenskapliga insti
tutionen i Göteborg. I synnerhet Kersti Nilsson och Michael Wirth som läst delar av mitt manus i olika skeden av dess framväxt och kommit med värdefull kritik under årens lopp. För betydelsefulla insatser i avhandlingens slutfas, tack Björn Andersson, Maria Cavallin, Johanna Hedenberg och Johanna Lundström. Björn för kritiska synpunkter på framförallt metodiska problem. Maria, Johanna och Johanna för hjälp av teknisk och formell karaktär inför transformationen av avhandlingsmanuset till tryckfärdig text.
Stort tack också till personalen vid universitetsbiblioteket i Göte
borg som många gånger ansträngt sig långt mer än jag hade kunnat förvänta mig.
Slutligen vill jag tacka min familj - mina föräldrar, mina tre systrar samt min älskade Jonas - som hela tiden trott på detta projekt, också då jag själv tvivlade.
Avhandlingen tillägnas docent Bertil Nolin, som med sin upp
muntran och entusiasm en gång lockade mig in på denna bana.
Göteborg 15 november zooi
i. Inledning
I PROBLEMFORMULERING, SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING
Göran Tunströms författarskap är ett av de mest intressanta och betydelsefulla i den sena svenska 1900-talslitteraturen. Hans rika produktion innehåller såväl poesi, dramatik och noveller som roma
ner, reseskildringar och självbiografiska alster. Det är dock främst som romanförfattare Tunström gjort sig känd och av hans romaner är det framförallt romanen Juloratoriet (1983) som rönt störst upp
märksamhet. För denna roman fick Tunström både Stora roman
priset och Nordiska rådets litteraturpris 1984 .Juloratoriet är också, oavsett det publika intresset, central i författarskapet ur ett rent es
tetiskt perspektiv. I detta romanverk flätar Tunström samman en rad av författarskapets återkommande teman och motiv till en mycket sammansatt konstnärlig helhet. De rent formmässiga aspekterna är här av särskilt intresse. Som flera av recensenterna antydde redan då Juloratoriet publicerades framstår romanen nära nog som en genre
hybrid. Kent Lidman påpekade att »Juloratoriet är en blandning av de flesta konstnärliga genrer.«1 Magnus Ringgren konstaterade att Tunström i denna roman »väver samman poesi, skröna, realistiskt berättande och myt till en sällsamt fascinerande enhet«1 och Björn Widegren menade att Juloratoriet »är en hisnande blandning av skröna, idéroman och allmänt tokstölleri.«?
Det stora intresse som visats romanen, både från kritiker och läsare, samt romanens egen inre komplexa struktur motiverar en vidare analys av romanen i avhandlingsformat. Att Tunströmforsk- ningen fortfarande befinner sig i sin linda och att det ännu inte finns någon avhandling om Tunströms författarskap framstår som ytter
ligare ett argument för min undersökning. Det finns således mycket att göra på detta område och denna avhandling är tänkt att fylla några av dessa luckor.
Föreliggande arbete är således en analys av romanen Julorat
oriet. När romanen tidigare uppmärksammats - i artiklar och veten-
skapliga uppsatser - har intresset huvudsakligen riktats mot de te
matiska aspekterna av romanen, medan dess form - som ju är en viktig aspekt av hur tematiken sätts fram - har lämnats därhän. Vad som alltså saknas är en genomgripande analys av dessa teman ur ett strukturellt perspektiv, dvs en analys som uppmärksammar samban
det mellan form och tematik. En sådan undersökning skulle också till stora delar kunna blottlägga romanens egenartade struktur. Det är dessa i huvudsak rent formmässiga problem - berättartekniska grepp, olika framställningstekniker och textstrategier av strukturell karaktär - jag kommer att intressera mig för i föreliggande avhand
ling. Min övergripande fråga är därför formulerad med inriktning på dessa: Hur är romanen Juloratoriet konstruerad som konstnärlig text? Frågan kan också formuleras på följande sätt: Hur, dvs med vilka medel och på vilka sätt skapas romanens intrikata struktur och vilken funktion fyller dessa kompositionsprinciper vid gestaltningen av romanens olika teman?
Z TEORETISKA OCH
METODISKA UTGÅNGSPUNKTER
Avhandlingens problemställning är alltså inriktad mot de struktu
rella och berättartekniska aspekterna av romanen. För att besvara avhandlingens huvudfråga hämtar undersökningen stöd i herme- neutisk, strukturalistisk och fenomenologisk teoribildning. I synner
het Wolfgang Isers fenomenologiska läsaktsteori har varit viktig för mitt arbete. I sin läsaktsteori presenterar Iser både ett synsätt på text och en metod för texttolkning som gör det möjligt att rikta fokus mot texten som meningsbärande struktur, mot dess växelbruk av olika kompositionsprinciper och mot dess avancerade spel med in
byggda läsarpositioner.
Iser har till stora delar utarbetat sin läsaktsteori utifrån Roman Ingardens teorier om det litterära konstverkets liv och J. F. Austins teorier om talakten. Beträffande den talaktsteoretiska grunden hänvi
sar Iser till att både den litterära texten och den språkliga utsagan är en yttrandehandling i en lingvistisk kommunikationssituation.4 Aus
tin delar upp talakten i olika samtidigt verkande akter, vilka Iser över
för på läsakten. Av dessa olika akter är det den illokutionära akten som är betydelsefull för mitt arbete. Den litterära texten sätts, enligt
Iser, fram som en illokutionär akt, dvs som en serie strategier riktade mot en tänkt läsare vilken tänkes svara på och realisera textens bety
delse i läsakten.5 Den illokutionära akten är sålunda laddad med en kraft och en potentiell betydelse och sätts följaktligen fram som en inbjudan till tolkning.6 Den läsare mot vilken textens illokutionära kraft och potentiella effekt riktas får dock inte förväxlas med den faktiske läsaren. Här är det istället fråga om en implicit läsare, knuten till texten som den position mot vilken textens strategier riktar sig.7 Den implicite läsaren framträder alltså som en position eller en roll, som den verklige läsaren måste inta för att fånga upp de strategier som producerar de koder vilka utgör textens betydelse. Det är denna roll jag som texttolkare kommer att beskriva i mina analyser. Mitt huvud
syfte är då att spåra textens olika strategier och presentera de olika tolkningar/läsarter dessa strategier genererar.
En annan för mitt arbete viktig litteraturteoretiker är Gérard Genette, vars begreppsutredning givit mig redskap och analysinstru
ment att hantera texten rent formmässigt. Om Isers teorier kring tolkningsakten huvudsakligen används implicit som en metod vil
ken styr själva tillvägagångssättet i analyserna, tillämpas Genettes teoretiska apparat explicit i analysen av romanens formella upp
byggnad. Det finns ett par viktiga begrepp som jag vill introducera redan här. Resterande förklaras i anslutning till att de aktualiseras under arbetets gång.
Jag kommer i första hand att använda mig av Genettes indelning av den skönlitterära texten i tre separata delar: historien, berättelsen och berättandet. Dessa tre begrepp ser jag som nödvändiga för att kunna diskutera romantexten på ett klart och tydligt sätt. Historien avser det kronologiska händelseförloppet, berättelsen avser dis
kursen, dvs den föreliggande texten och berättandet avser själva akten att berätta, dvs berättandeprocessen med avseende på vem som berättar, hur det berättas och med vilken address.81 realiteten låter sig denna tredelning aldrig göras fullt ut eftersom samtliga tre nivåer i själva verket är olika aspekter av berättelsen. Genette påpe
kar också att berättelsen är den enda nivån som är tillgänglig för analys.9 Därför kommer undersökningen alltid att ha berättelsen som objekt. Däremot har varje litterär text möjligheten att, vilket Juloratoriet tydligt exemplifierar, växla mellan dessa nivåer genom
att t.ex betona det historiska förloppet eller koncentrera sig till själva berättandeprocessen. Dessa tre grundläggande begrepp an
vänds regelbundet i mina analyser.
En hypotes jag har är att romanens intrikata struktur till stora delar hänger samman med ett frekvent och mycket medvetet bruk av ett antal redan förefintliga litterära texter. I anslutning till analy
serna av dessa texters funktioner i romanen kommer jag också att använda mig av Genettes utredning av det mångtydiga begreppet intertextualitet.3 * * * * * * 10 Detta begrepp har kommit att användas relativt onyanserat om alla former av inskrivningar av en tidigare text i en senare: citat, allusioner etc. Genette har uppmärksammat denna otydlighet och gjort ett försök att artbestämma de olika former av transtextuella relationer, där intertextualitet endast utgör en av fem olika kategorier. Den form av transtextualitet som jag regelbundet använder mig av i mina analyser och som därför presenteras redan här är den fjärde formen, som Genette benämner hypertextualitet.
Med hypertextualitet avser Genette alla relationer som förenar en senare text, vilken Genette benämner hypertexten med en tidigare, vilken han kallar hypotexten.11 För att åskådliggöra denna text
förbindelse exemplifierar Genette med förhållandet mellan Odyssén och Eneiden. Odyssén är då hypotexten på vilken hypertexten Enei- den bygger.11 Övriga kategorier kommer att preciseras då de blir aktuella under arbetets gång.
3 AVGRÄNSNING OCH UPPLÄGGNING
De strategier Juloratoriet använder sig av återgår till stora delar på en redan existerande litterär repertoar, bestående av såväl äldre som nyare stilgrepp, genrekonventioner, motiv, litterära formspråk och olika former av hypertextualitet i vid bemärkelse. Avhandlingens övergripande hypotes är att Juloratoriet vid iscensättningen av ro
manens olika teman gör bruk av i huvudsak fem olika typer av betydelseskapande strategier ur denna repertoar: magisk-fantas
tiska, idylliserande, allegoriska, religiösa och slutligen metatextuella strategier. Jag kommer att söka besvara avhandlingens övergripande fråga genom att undersöka hur Juloratoriet arbetar med dessa stra
tegier och beskriva de olika läsarter romanen härigenom inbjuder till. I avhandlingens första analysdel, dvs i kapitel II »Realism och
fantastik«, undersöker jag hur romanen genom ett systematiskt och mycket medvetet bruk av magiska och fantastiska inslag bryter mot den realistiska kod romanen med andra medel söker etablera. I ka
pitel III-V undersöks romanens sorgetema utifrån tre olika form
perspektiv. I kapitel III »Idyllens sammanbrott«, tar jag min ut
gångspunkt i romanens ’dualistiska’ struktur och undersöker den funktion motivet idyll-sammanbrott fyller för romanens komposi
tion och struktur. I kapitel IV »Allegorin«, utreds hur romanen ex
perimenterar med allegoriska framställningstekniker. I kapitel V
»Den religiösa diskursen«, vilar tyngdpunkten på det stoff som hämtats ur den kristna föreställningsvärlden, och på den betydelse detta får i romanens kontext. I kapitel VI slutligen, »Romanens metatextuella nivå«, riktar jag uppmärksamheten mot romanens bruk av metatextuella strategier.
4 FORSKNINGSLÄGET
Tunströmforskningen befinner sig fortfarande i sitt inledningsskede.
Det föreligger ännu inget större vetenskapligt arbete i avhandlings- format, och de vetenskapliga artiklar och skrifter om Tunströms för
fattarskap som i nuläget finns understiger - grovt räknat - tjugota
let. När det gäller de arbeten som enbart rör romanen Juloratoriet begränsas antalet ytterligare. En naturlig följd av materialets ringa omfång är dock att samtliga artiklar och skrifter - också de som inte kommit att spela någon omedelbar eller avgörande roll för mina textanalyser - varit av viss vikt för mitt arbete. De har samtliga på olika sätt öppnat dörrar in mot Tunströms textvärld. Jag kommer fortsättningsvis att hänvisa till flertalet av dessa artiklar och skrifter i notapparaten.
Det finns emellertid några arbeten som jag särskilt vill framhålla.
Först och främst finns två monografier om Tunströms författarskap;
Stina Hammars omfångsrika analys av Tunströms författarskap i Duets torg - Göran Tunström och tankekällorna (i999) och Doris Ottosens Om kcertegn. Det guddommelige i Göran Tunströms forfatterskab (1989). Hammar, som alltså behandlar hela författar
skapet, anlägger ett mycket brett perspektiv där infallsvinkeln både är komparativt genetisk och strukturell. Speciellt värdefullt är att hon är den första som på allvar tar sig an relationen mellan Tun-
ström och Lars Ahlin. Jag kommer att återknyta till Hammars un
dersökning i kapitel V »Den religiösa diskursen«, där sambandet mellan dessa båda författare inledningsvis berörs.
Ottosens monografi, Bo Larssons kapitel »Kärlekens källa«13 samt Eva Johanssons artikel »Centrum sökes. En analys av Göran Tunströms roman Juloratoriet som livsberättelse »,14 behandlar tros- och livsåskådningar i Tunströms författarskap. Dessa tre arbeten, som trots deras gemensamma ämne i praktiken skiljer sig en hel del ifrån varandra, har spelat en viss roll för min avhandling. Samtliga undersökningar tar, liksom jag gör i kapitel V, sin utgångspunkt i hypotesen att Juloratoriet i någon mening förhåller sig till ett religiöst referenssystem. Mitt perspektiv är emellertid i lika hög grad form
mässigt som tematiskt och jag aktualiserar också andra menings
sammanhang än Larsson, Ottosen och Johansson gör. Johansson dis
kuterar även myten som livstydningsinstrument och kommer här in på en rad konkreta myter och litterära texter som spelar en väsentlig roll för förståelsen av Juloratoriet. Detta ger mig anledning att åter
komma till Johanssons artikel också på andra ställen i avhandlingen.
En annan viktig artikel av Eva Johansson är »Den sakramentala konsten - Bachs juloratorium i Tunströms Juloratoriet«,15 där hon behandlar musikens funktion i Juloratoriet. Denna artikel publicera
des i slutskedet av mitt arbete, då min analys av hur musiken används i romanen - liksom avhandlingen överhuvud - redan var skriven.
Våra infallsvinklar är också så olika att hennes arbete inte påverkar min analys i stort. Däremot gör hon vissa iakttagelser som korrellerar med mina egna både med avseende på musikens funktion i romanen och i helt andra sammanhang, varför jag ändå funnit det nödvändigt att ta hennes artikel i beaktande. Jag återkommer till denna i kapitel III »Idyllens sammanbrott«, i avdelning 2 »Paradisutdrivningen« och 3. 2 »Musik och tystnad« samt på flera andra ställen i avhandlingen.
Jag vill också nämna Rikard Schönströms artikel »Att vara i sig själv och i världen. Kring ett tema i Göran Tunströms diktning«,16 där Tunströms sjuttiotalsproduktion - såväl romaner som dikter - granskas. Denna kastar också indirekt ljus över Tunströms åttiotals- produktion och särskilt över Juloratoriet. Artikeln är, utifrån mitt perspektiv, särskilt relevant eftersom Schönström tar upp den i för
fattarskapet återkommande problematiken mellan den fiktive ro-
manförfattaren och hans text och visar hur Tunström här söker formuleringsstöd hos bland annat Mircea Eliade. Jag kommer att återknyta såväl till denna problematik som till Eliades betydelse för Tunströms författarskap - och i synnerhet för Juloratoriet- i kapitel VI »Romanens metatextuella nivå«.
Berättandeproblematiken i Tunströms författarskap har också ägnats mer systematiska och ingående analyser på senare år. Dessa undersökningar har kommit att spela en mer direkt roll för min undersökning. Hans H. Skeis »Fra Sunne til Darjeeling. Göran Tun
ströms roman: Juloratoriet«17 och Anders Tyrbergs »Att berätta ett jag. Narrativitet och identitet i Göran Tunströms författarskap«18, som båda - utifrån delvis olika utgångspunkter - behandlar narrato- logiska aspekter av Juloratoriet, har varit viktiga för mina analyser av romanens metanivå. Jag återkommer till dessa arbeten i kapitel VI »Romanens metatextuella nivå«.
Slutligen har Mikael van Reis artikel »Barnet är människans fader.
Göran Tunströms ljus och mörker«,19 där van Reis bland annat tar upp Juloratoriets bruk av motsatsparet ljus och mörker, varit av vikt för mitt arbete. Hos van Reis har jag sökt stöd vid undersökningen av hur ljuset och mörkret används som viktiga strukturgivande och meningsbärande element i idyllens kronotop i kapitel III »Idyllens sammanbrott«, särskilt i avdelning 3. 4 »Ljus och mörker«.
5 JULORATORIETS PLATS I TUNSTRÖMS FÖRFATTARSKAP
Göran Tunströms författarskap uppvisar, trots dess genremässiga mångfald, en påtaglig enhetlighet vad gäller teman, motiv och prob
lemområden. Detta har också påpekats på flera håll i Tunström- forskningen, inte minst i samband med utgivningen av Juloratoriet.
I anslutning därtill konstaterar Åke Leijonhufvud: »I sin nya roman, Juloratoriet, fortsätter Göran Tunström att berätta den värmländ
ska skröna som upptagit honom ända sedan debuten för tjugofem år sedan.«5 * * * * 10 En likartad iakttagelse gör Ingrid Schöier: »Göran Tun
ström skriver på sätt och vis också samma bok om och om igen.«11 Dessa observationer får också stöd av Tunström själv: »Jag skriver nog samma bok hela tiden. Och jag hämtar mycket från mitt eget liv.«11 Det är alltså till Tunströms tidigare produktion och inte till
det litterära åttiotalet i övrigt Juloratoriet i första hand skall relate
ras enligt dessa utsagor. Några av recensenterna menade till och med att romanen i flera avseenden framstår som direkt otidsenlig. Så exempelvis Gunnar Andersson:
Juloratoriet är i sin livsbejakelse och analytiska skärpa, sitt rikt sammansatta språk och sin humoristiska infallsrikedom en ly
sande solitär i tidens anspråksfulla lull-lillboksflöde, ett klassiker
epos redan vid sin tillblivelse.13
Även Caj Lundgren noterade romanens särställning i förhållande till tidens rådande tendenser:
Nog är det en lycka att dikten har sina drömmare och galningar.
Inte minst i en tid då litteraturens teoretiker hotar att smitta berättarna med sin teknologiska syn på vad de sysslar med - en tid där berättelsen främst är ’text’ och ’diskurs’, inte fabel och skröna, och där författare som vill tas på allvar får passa sig noga för att själva tro på vad de fantiserar ihop. Men än finns det alltså fantaster och en av dem heter Göran Tunström,14 Flera av recensenterna framhöll istället Tunströms djupa förankring i en inhemsk, i första hand värmländsk, berättartradition. »Den sju
dande berättarglädjen« påpekade Oscar Hemer, »för ofta tankarna till en värmländsk skröna.«15 Gun Zanton-Ericsson menade att
»Tunström är en benådad berättare« som »djärvt och egensinnigt förvaltar ett värmländskt litterärt arv«.16 Kent Lidman ser Tun
ström som »en i raden av litterära storheter som bygger vidare på den värmländska traditionen.«17 En värmländsk berättartradition som hos Tunström, vill jag tillägga, vidareförts och bearbetats under intryck av modernismen, det svenska sextiotalets språkdebatt samt ett påtagligt intresse för äldre litteratur som exempelvis myt och le
gend. Allt genomsyrat av ett religiöst idékomplex som rymmer såväl traditionell kristendom - lutheranism, judiska läror och i viss mån katolicism - som primitiva religioner.18
Det är också möjligt att urskilja vissa intryck hos Tunström från andra, såväl utländska som svenska, författare. Flera av recensen
terna gjorde även direkta kopplingar framförallt till svenska förfat
tarskap. Vid sidan av Selma Lagerlöf, som både direkt och indirekt refererades till i samband med diskussionen kring den värmländska
berättartraditionen, nämndes Lars Ahlin och Sven Delblanc. Det finns i romanen, framhöll Nils Schwartz, »ett fånga-dagen-budskap, inte av det hedonistiska slaget, utan snarare i en religiös tonart som för tankarna till Lars Ahlins sant mänskliga jämlikhetsvision.« Detta gäller, menade Schwartz, »både den tematiska genomföringen och den språkliga orkestreringen.«19 Lennart Bromander jämförde istäl
let juloratoriet med Delblancs Samuels bok (198z) och ansåg att dessa två »har åtskilliga beröringspunkter.«3° Även Gunnar Anders
son ville se paralleller mellan dessa båda romaner och menade att Aron »i sin rena kärleksframtoning har stor släktskap med Sven Delblancs Samuel« medan Sidner förefaller »ha många likheter, för
modligen oavsiktliga, med Samuels son Abel.«31 Också Kent Lid
man uppmärksammade beröringspunkterna mellan romanerna, men såg främst likheter mellan Tunströms romangestalt Aron och Del
blancs Samuel.31
Som jag inledningsvis framhöll skall dock romanen i första hand relateras till det övriga författarskapet. Så gjorde också de flesta sam
tida kritiker. Nils Schwartz framhöll att Juloratoriet kan betraktas som »en pendang till diktsamlingen ’Sorgesånger’.«33 Caj Lundgren ville istället knyta juloratoriet till Tunströms sjuttiotalsromaner:
Liksom hans tidigare romaner De heliga geograferna ( 1973 ) och Guddöttrarna (1975) är den en saga om livet på jorden och i synnerhet i Sunne. Liksom de böckerna och liksom Jesusromanen Ökenbrevet (1978) ställer den också stora och tunga frågor om människovarandets villkor och vad det egentligen är att leva.54 Även Bengt Berg såg sambandet mellan Juloratoriet och Tunströms sjuttiotalsromaner: »Tematiskt ansluter sig juloratoriet till roma
nerna De heliga geograferna och Guddöttrarna samt den mer lätt
samma och genuint humoristiska berättelsesamlingen Prästungen. «33 Flera andra recensenter ville inte koppla romanen till något enskilt alster ur Tunströms författarskap utan pekade istället på vissa åter
kommande teman och motiv. Denna mer allmänna förankring av Juloratoriet i Tunströms tidigare författarskap är avläsbar hos ex
empelvis Magnus Ringgren som konstaterar: »Många motiv från Tunströms tidigare författarskap känns igen. Han utforskar separa- tionsångestens öde land och tillblivelsens mysterier.«36 Också Oscar Hemer lade märke till separationsångesten som ett återkommande
inslag i Tunströms författarskap: »Separationsångesten och gräns
upplevelsen är beprövade Tunströmska teman som i Juloratoriets rika persongalleri ges oanade variationer.«37 Gun Zanton-Ericsson går ett steg längre och hävdar att Juloratoriet »är en syntes av de teman och den problematik« Tunström »tidigare ägnat sig åt i poesi och prosa.«38 Då är vi också tillbaka i den enhetlighet i författarska
pet jag inledningsvis, och med stöd av ett par recensenter, framhöll som påtaglig. Denna enhetlighet gäller såväl teman och motiv som problemområden. Fadersproblematiken, motivet med den frånva
rande fadern och sorgetemat låter sig spåras ända tillbaka till roma
nen Maskrosbollen (196z), och spelar sedan en framträdande roll i De heliga geograferna (1973), Guddöttrarna (1975), Prästungen (1976) och i Juloratoriet. Men enhetligheten gäller även valet av plats och persongalleri. Som de flesta kritiker påtalade har Sunne kommit att bli en fast litterär ort Tunström återkommit till genom åren. Men också gestalterna synes alltså i mångt och mycket vara desamma. Ingrid Elam hävdar att såväl Juloratoriet som Tjuven (1986) skall betraktas som
[...] ’ahistoriskt’ existentiella dramer, utbroderade till en bred episk gobeläng med stående figurer såsom den tidigt döda mo
dern, den felande och frånvarande fadern, den heliga dåren - stollen - det ensamma barnet och den goda fen i häxans skep
nad.39
Den tidigt döda modern är en gestalt som dyker upp först i Julora
toriet, där hon framträder genom Solveigs gestalt. Hon varieras se
dan i Tjuven, dels genom Johans frånvarande mor. Här klargörs dock aldrig förhållandena kring hennes frånvaro helt. Hon kan vara död, men hon kan lika gärna ha övergivit honom. Dels genom Hed
vig, som dör strax efter att hon fött sin och Johans son, Domaren.
Den tidigt döda modern återkommer sedan i Skimmer (1996) i Péturs mor Låra, som dog när han var helt liten. Fram till och med Juloratoriet är istället den ensamstående modern/änkan en återkom
mande gestalt. Vi hittar henne i Maskrosbollen, där hon efter sin makes död lämnas ensam med sönerna Sigfrid och Bastiano. Hon återkommer sedan i De heliga geograferna och i Guddöttrarna, i Jacobs mor Paula som blir änka och ensamstående mor efter Hans- Christians död. Hon framträder även i den självbiografiska berättel-
sen Frästungen, där Tunström skildrar hur hans mor lämnas ensam med tre barn - varav ett är Göran - när fadern rycks bort.
Dessa ovan nämnda kvinnor framställs alla som milda och tillba
kadragna mödrar, vilka synes fylla en relativt obetydlig funktion i sönernas liv i förhållande till den fader som gått förlorad. Det finns emellertid ett par andra situationer där änkan/modern tecknas på ett helt annat sätt. I Sylvias karaktär i Guddöttrarna framträder änkan/
modern i det närmaste som en inkarnation av den Jungianska arke- typen ’den onda modern’. Genom sin dominanta och manipule
rande karaktär, sin ovilja och också oförmåga att släppa greppet om sin vuxne son Ivan driver hon honom till självmord. Deras destruk
tiva mor-sonrelation hindrar sonen från att utvecklas till en själv
ständig vuxen individ och berättelsen om dem avslutas med att Ivan hänger sig. Detta mor-sonförhållande återkommer och varieras se
dan i Juloratoriet igenom Fanny och Victor. Fanny, som blivit änka genom sitt tidigare äktenskap, stöter bort Victors far Sidner och lå
ter sonen växa upp helt avskild från allt som är kopplat till hans far.
Fanny, som även hon synes ha starka drag av ’den onda modern’, dominerar i likhet med Sylvia sin son på ett destruktivt sätt. I Julora
toriet går det dock aldrig så långt som till att Victor hänger sig, men det berättas hur Fanny har honom till att »spatsera omkring i lägen
heten i vit skjorta, välpressade byxor och en slips, åtdragen som en snara kring halsen.«(s. 32.5, min kurs.) Skillnaden mellan dessa två parkonstellationer är att det i Juloratoriet trots allt finns en far och att han slutligen kommer hem. När Sidner/fadern dyker upp krossar han Fannys/moderns välde, bryter upp den destruktiva dyaden mel
lan mor och son och släpper in Victor i vuxenvärlden.
Den mest framträdande karaktären i Tunströms gestaltgalleri är annars sonen, som vid tolv års ålder förlorar sin far. Jag tror att man kan sträcka sig så långt att man kan urskilja en Tunströmsk grund
historia - vilken har en viss självbiografisk botten - där den tidigt faderslöse sonen och hans sökande efter mål och mening är den bärande strukturen i berättelserna. Vi kan skönja den i berättelsen om Sigfrid i Maskrosbollen, den utgör den episka kärnan i diptyken De heliga geograferna och Guddöttrarna, där den framträder ge
nom romangestalten Jacobs sökande efter det autentiska livet, och den strukturerar Tunströms självbiografiska berättelse Prästungen.
I Juloratoriet ser vi den omformulerad och gestaltad genom berättel
sen om Sidner, som vid tolv års ålder förlorar sin mor och vid arton sin far, och hans sökande efter identitet och inre förlossning. Sonen som mycket tidigt förlorar sin far och mor återkommer sedan både i Tjuven och i Skimmer, men här har både den Tunströmska grund
historien och det självbiografiska stoffet - som tonats ned redan i Juloratoriet - fått stå tillbaka för ren fiktionsdiktning. Till Sidner och den problematik som här aktualiseras återkommer jag i de ka
pitel som behandlar Arons och Sidners sorgeprocesser, dvs kapitel III
»Idyllens sammanbrott«, IV »Allegorin« och V »Den religiösa dis
kursen«.
En nästan lika framträdande karaktär, som också ofta samman
flyter med den förra, är sonen som omskriver sin och sin familjs historia inom fiktionens ramar. Han skymtar redan genom jag
berättaren Bastiano i Maskrosbollen, men framträder sedan tydli
gare i sjuttiotalsromanerna och framåt. Han återkommer dels i Ja
cobs karaktär i De heliga geograferna och Guddöttrarna, dels i Gör
ans i Prästungen. I Juloratoriet har rollerna glidit isär. Här gestaltas sonen som förlorat sin far - och mor - av Sidner, medan den fiktiva författarrollen gestaltas av Victor. I Tjuven respektive i Skimmer har rollerna delvis återigen förenats. I Tjuven intar den både faders- och moderslöse Johan den fiktiva författarrollen medan dessa båda rol
ler i Skimmer innehas av den moderslöse Pétur. De ursprungliga konturerna hos dessa gestalter och de historier som i dessa två roma
ner berättas är dock så markant förändrade att det inte längre går att tala om någon Tunströmsk grundhistoria.
De psykologiska motiv som driver författargestalterna till att skriva om sina historier inom fiktionens ramar förenas i romanerna De heliga geograferna, Guddöttrarna, Juloratoriet och Tjuven med ett ifrån Tunströms sida påfallande intresse för skapandets och omskapandets möjligheter och villkor. Omskapandet av historierna inom fiktionens ramar formar sig i samtliga dessa romaner till ett berättartekniskt experimenterande med förhållandet mellan fiktion och verklighet, där fokus vilar lika mycket på den historia som skall berättas som på hur historiens transformation till text skall kunna förverkligas, dvs på själva skapelseprocessen. Den här problemati
ken återkommer jag till i kapitel VI »Romanens metatextuella nivå«.
Här berör jag också mycket kortfattat skapelseproblematiken i de övriga tre romanerna.
När jag nu griper mig an analysen av Juloratoriet kommer det övriga författarskapet att behandlas mycket marginellt. Fokus kom
mer som jag understrukit i detta inledande kapitel att uteslutande vila på Juloratoriets egen inre komplexa struktur. Men med detta inledande försök till en kontextualisering i snäv bemärkelse hoppas jag ändå i viss mån ha kunnat teckna en begränsad bild av mottagan
det av romanen, visa på romanens ställning i det övriga författarska
pet - i synnerhet dess uppenbara samhörighet med detta - och peka på vissa centrala och återkommande komponenter som också är framträdande i Juloratoriet. Vad jag nu fortsättningsvis kommer att koncentrera mig på - inom ramarna för avhandlingens övergri
pande frågeställning - är hur dessa författarskapets återkommande motiv, teman och problemområden får sin speciella form och inne
börd i romanen Juloratoriet.
ii
. Realism och fantastik
Detta kapitel skall behandla motsatsförhållandet mellan realism och fantastik i Juloratoriet. Till begreppet fantastik och vad jag avser med detta återkommer jag nedan. Analysen skall inledas med en kortfattad diskussion om problematiken kring det mångbottnade och ofta använda begreppet realism, vilken avslutas med en stipula- tiv definition som anger hur jag kommer att använda termen.1
Orsakerna till realismbegreppets svårdefinierbarhet är flera. En viktig orsak är att begreppet, som användes redan under antiken, omtolkats och omformulerats under historiens gång.1 En annan orsak är att de termer som vanligen tas i bruk för att förklara begreppet - verklighet, objektivitet, sanning, osv - i sig är så mångbottnade att dessa själva kräver ytterligare definitioner.31 modern tid har det dock huvudsakligen kommit att användas antingen som ett historiskt be
grepp - realismen som epok eller rörelse under 18oo-talet - eller som ett deskriptivt begrepp - genrebegrepp, stilgrepp osv.4 När jag använ
der mig av termen gör jag det i den senare betydelsen. Min definition närmar sig då Atle Kittangs, där realism likställs med verklighets- illusion.3 Som deskriptiv diskurs förmedlar realismen, menar Kittang, en konkret detaljvetenskap om världen, vilket ger fiktionen maximal illusionsskapande effekt. Detaljerna bringas här i ett logiskt förhål
lande till varandra så att textens universum kan avläsas som ett funktionellt sammanhang organiserat på ett sådant sätt att läsaren känner igen sig.6 Det rör sig dock inte om ren imitation av verklighe
ten, utan som Armine Kotin Mortimer understryker, om ett fiktions- skapande med verklighetsilluderande medel:
[...] manipulating words in such a way that the reader is led into thinking of created characters as real people and invented inci
dents as real events. The realistic illusion fosters the belief that fictive events can actually happen.7
De kriterier på en realistisk berättelse som jag då i synnerhet vill lyfta fram är historisk trovärdighet, dvs att berättelsen är konkret förank
rad i tid och rum, ett förklaringssystem baserat på sannolikhet, dvs att
varje händelse, gestalt och objekt kan förklaras logiskt-rationellt, en realistisk miljöbeskrivning och slutligen psykologiskt trovärdiga ge
stalter tecknade med djup och skärpa. En realistisk roman är alltså, med min definition, en roman som upprättar och huvudsakligen hål
ler sig inom en verklighetsilluderande kod. Utifrån denna definition skall också Juloratoriet karaktäriseras som en realistisk roman.
Samtidigt som Juloratoriet i första hand skall beskrivas som en realistisk roman förekommer passager där berättelsens realistiska kod ifrågasätts genom magiska, fantastiska och övernaturliga in
slag.8 Genom dessa passager problematiseras romanens realism. I följande kapitel ämnar jag undersöka hur romanen trotsar sin egen realistiska kod och laborerar med ’magiska’ strategier. Med vilka medel genomförs detta och vilken effekt får det för tolkningen av romanens fiktions verklighet?
I DEN FANTASTISKA BERÄTTELSEN
När Juloratoriet experimenterar med ’magiska’ strategier arbetar romanen med genredrag som vanligtvis hör hemma i den fantastiska berättelsen. Romananalysen skall därför föregås av en mycket kort precisering av hur en sådan berättelse ser ut.
Att definiera den fantastiska berättelsen är inte helt oproblematiskt.
Termen har under 1970- och 1980-talen kommit att användas ganska allmänt, utan någon vidare precisering av dess innebörd.9 När jag an
vänder mig av den fantastiska berättelsen utgår jag ifrån Tzvetan To- dorovs definition av begreppet. Todorov, som uteslutande diskuterar vuxenlitteratur, tar sin utgångspunkt i läsaren, dvs en i texten inbyggd läsarposition, och dennes uppfattning om vad hon/han konfronteras med i texten.10 Det fantastiska, menar Todorov, är själva den tvekan som upplevs av en person som endast känner till naturlagarna men konfronteras med det övernaturliga.11 En fantastisk berättelse är alltså en text som inom ramarna för ett realistiskt meningssammanhang ope
rerar med sådana strategier - magiska, fantastiska, övernaturliga - att det blir osäkert vad som verkligen sker och inte sker i berättelsen.
Följden av att Todorov tar sin utgångspunkt i den implicite läsa
rens tvekan och osäkerhet är att han endast ser den fantastiska be
rättelsen som en tillfällig genrebeteckning, vilken blott äger sin gil
tighet så länge denna tveksamhet framkallas. Så fort texten upphör
med sitt dubbelspel och begränsar sig till att sätta fram endast en läsart aktualiseras en angränsande genre.11 Todorovs definition är central för min analys. Som undersökningen kommer att visa iscen
sätter romanen vid flera tillfällen ett dubbelspel av omväxlande magiska och realistiska strategier, vilka skapar osäkerhet inför hur dessa passager skall tolkas.
En annan term som det ligger nära till hands att erinra om i detta sammanhang är begreppet ’magisk-realism’, ett begrepp som också använts i anslutning till JuloratorietT3 Tunström aktualiserar själv indirekt detta begrepp då han bekänner sitt intresse för den »icke
realistiska litteraturen« och där speciellt hänvisar till Bertil Schütt som - menar Tunström - hörde hemma »i en tradition som inte fick någon genomslagskraft i Sverige« och som »arbetade med en surrea
listisk förstoringsteknik, precis som Marquez«.14 Marquez, som ofta presenteras som den magiska-realismens främsta företrädare, har även åberopats av kritikerna i samband med Tunströms egna texter. Exempelvis vill Margareta Frimodig se inslagen av fantasteri i Juloratoriet som en direkt influens ifrån Marquez.15
Åsikterna om vad som exakt skall läggas in i begreppet magiska
realism varierar. Surrealistiska inslag, som Tunström anför, har ofta angivits som centrala inom den magiska-realismen.16 Enligt Wendy B. Faris, som belyser den magiska-realismen ur ett strukturellt per
spektiv, finns några återkommande inslag som kan sägas vara ut
märkande för dessa texter: i ) Att de magiska, fantastiska och över
naturliga inslagen verkligen tillåts äga rum i berättelsen.17 Gregor Samsa i Kafkas Förvandlingen (1935) förvandlas verkligen till en skalbagge och Melquiades i Marquez Hundra år av ensamhet (1967) har i sanning fått tag i en flygande matta. 2) En realistisk miljö
beskrivning, dvs att de magiska händelserna, objekten och företeel
serna iscensätts inom ramarna för en i övrigt realistisk kontext.18 3) Spelet med läsarens tvekan. Läsaren ställs alltså ofta tvekande inför vad som verkligen sker i berättelsen.19 4) Upprättandet av två olika världar, en magisk och en realistisk, vilka griper in i varandra.10 5) Ifrågasättandet av givna idéer och föreställningar om tid, rum och identitet.11 De viktigaste av dessa kriterier, och som skiljer ut den magiska-realismen ifrån andra närbesläktade genrer är, såsom jag ser det, punkt 1, 2 och 4, där punkt 4 delvis kan ses som en omskriv-
ning av de första två. Utifrån dessa kriterier kan den magisk-realis
tiska berättelsen alltså definieras såsom en berättelse som, inom ra
marna för en i övrigt realistisk kontext iscensätter magiska, fantas
tiska och övernaturliga händelser vilka både sanktioneras av texten och verifieras av läsaren.
En delfråga detta kapitel kommer att söka besvara är om och i så fall på vilka grunder romanen kan definieras som magisk-realistisk?
2 SKRÖNA OCH FANTASTIK
I den del av berättelsen som gestaltar Sidners första möte med Splendids far, Alfons Nilsson, opererar romanen med både magiska och realistiska strategier. De magiska strategierna iscensätts genom skrönan som fantasiskapande inslag. Med skröna avses då helt en
kelt en lögnaktig historia med komiska inslag. Då skrönan tas i bruk i Juloratoriet vilar emellertid fokus mer på den lögnaktiga än på den komiska aspekten.
Den passage där skrönan tas i bruk är alltså den del av romanen som redogör för Sidners första möte med Splendids far. Vad som sker i denna passage är att Alfons berättar för pojkarna om sin kar
riär som kanonkung och charmör och om de händelser som gjort honom till krympling. Alfons berättelse är emellertid starkt kryddad med överdrifter, möjligen för att roa hans unga publik. Skrönan framträder alltså som en infälld berättelse inuti romanen, åter
berättad av en av romangestalterna.
Alfons tar sin början i en beskrivning av den vida båge han skickas upp i genom sin kanon:
- Och jag flög, som jag alltid drömt om att göra, i en vid båge över gräsmattan därhemma i Småland, flög uppåt och uppåt och mina föräldrar stod där nere och skrek: »Lille Alfons, akta dig, så att du inte bryter nacken«, och jag flög, och vår granne landsfiskalen skrek: »Alfons, akta vår svenska flagga« och vår granne prosten, den gamle humanisten, sa: »Alfons, akta dig så att du inte flyger för högt som Ikaros«, (s. 59)
Berättelsen tar sin början i en realistisk verklighetsbeskrivning. Först berättas om hur Alfons flyger iväg och sedan återges kommenta
rerna om flygturen. Passagen lånar också element och beståndsdelar ur sagans repertoar. Det traditionella tretalet avtecknar sig i den åter-
kommande frasen »[Lille] Alfons, akta [dig]«. Också det sedelärande draget, vilket ger sig till känna retroaktivt vid berättelsens slut då Alfons störtar, kan återföras på sagan. Ikarosmyten, som förebådar det framtida fallet, förstärker här berättelsens didaktiska karaktär.
Berättelsen tar alltså sin början i en realistisk verklighetsbeskriv
ning - delvis presenterad genom sagans genrekonventioner - men tänjer sedan successivt på gränsen för vad som får ske inom ramarna för den realistiska koden:
- Och jag flög över det glittrande sundet mot Köpenhamn, där hamnen var full av båtar och flaggor, flög över järnvägen som dunkade söderut. Mot Kiel. Mot Hamburg. Och zeppelinarna flög bredvid mig som feta cigarrer, piloterna kikade ut och vin
kade till mig, men jag lämnade dem bakom mig.
[---]
Och miss Lola och jag vi flög allt högre mot stjärnorna, i varan
dras armar svävade vi, runt planeten Mars och runt Venus, den heta. (s. 59-60)
Genom meningsuppbyggnaden antyder texten här att Alfons företar en lång och sammanhängande flygtur över Europa. Flygturen kan givetvis också, mot bakgrund av Alfons kärlekshistoria med miss Lola, läsas metaforiskt. Utifrån en sådan läsart kan flygturen mot stjärnorna - i synnerhet mot planeten Venus - tolkas som en poetisk omskrivning av deras passion. Med utgångspunkt i de berättar- strategier som tas i bruk formar sig emellertid Alfons turné som kringresande kanonkung och charmör ur ett rent bokstavligt per
spektiv till en flygtur över Europa och vidare i en rakt uppåtstigande rörelse mot stjärnorna. Här skapar alltså texten för ett kort ögon
blick ett utrymme för tvekan. Har berättelsen övergett sin realistiska kod eller kommer texten att leverera en fullt naturlig förklaring till det berättade?
Romanen väljer det sista alternativet och ger händelserna en lo
gisk förklaring. Detta sker genom dialogen mellan Sidner och Splen
did, i vilken Sidner ifrågasätter sanningshalten i det berättade:
- Var det sant allt han berättade?
- Tror du farsan ljuger?
-Nej.
- Fast han överdriver. Men dä tycker jag han gärna kan få göra.
(s. 62)
Med Splendids medgivande att överdriften använts som berättar- tekniskt grepp uppmanas också läsaren att retroaktivt tolka de magiska och fantastiska inslagen i det berättade som just överdrifter.
På så sätt säkras också historiens hemmahörighet i ett realistiskt meningssammanhang. Alfons skröna tänjer alltså på, men överskri
der inte gränserna för romanens realistiska kod. Den effekt som skapas när romanen på detta sätt tillåter sig att - skenbart - ifråga
sätta naturlagarna är emellertid att en andra kontext - den fanta
stiska - bryter in i den realistiska och för ett kort ögonblick be
blandar sig med denna.
3 DRÖM OCH FANTASTIK
I en av de passager som gestaltar Sidners barndom berättas om hur Sidner och Splendid - på Splendids förslag - besöker en sinnessjuk man - av barnen kallad Stollen - på Bergskogs mentalsjukhus. Detta besök bearbetas sedan i en av Sidners drömmar, vilken återges i sin helhet i romanen. I drömmen räddar Sidner, Splendid och Selma Lagerlöf Stollen ur hans fångenskap och för honom med sig till ön Malön. Drömmen presenteras emellertid med ömsom magiska och ömsom realistiska strategier. Följden av att texten utnyttjar dessa dubbla strategier är att det återigen reser sig en rad tveksamheter kring vad som egentligen sker och hur detta skall tolkas.
Tvetydigheten skapas bland annat genom att drömmen är nära knuten till de konkreta företeelser som föregår själva insjuknandet.
Splendid föreslår redan direkt efter besöket att de skall försöka rädda Stollen:
- Jag unnra bara. Vad ska vi göra med denna Stöllen? Han hadd’et hart därinne i buren. Å så dä stank tå pesspotta hanses.
Du! Vi måste befria han.
- Nej! Det är ju farligt.
- Men vi har ansvar för’en. Dä ä vi som upptäckt hur han har'et.
- Vi kan inte släppa ut en Stolle här i Sunne.
- Äh, ingen skulle märka det. (s. 80)
Även hjälpen från Selma Lagerlöf återgår på verkligheten. I en av sina vakna stunder, strax före drömmen om räddningsresan, berät
tar Splendid att han bett Selma om räddningshjälp, men att hon avböjt (s. 83). I drömmen bibehålies kopplingen till verkligheten
också så till vida att det tydligt påpekas att Selma har ändrat sig.
Detta klargörs redan på drömmens inledande rader: »Selma ha ång
rat sej. Hon vänter på oss, och ska hjälp oss att befria Stöllen.«(s. 84) Verklighetsillusionen skapas alltså redan i drömmens inledning.
Betydelsefulla blir då ytterligare de falska strategier med vars hjälp drömmen iscensätts:
En kväll när månljuset silade in genom fönstret stod Splendid vid hans säng.
- Nu ä det dags, Sidner. Klä på dej, vi måste iväg. Selma ha ångrat sej. Hon vänter på oss, och ska hjälp öss att befria Stöllen.
Hon är borta ve smedja. Hon våga inte åk ända ner i köpingen.
(s 84)
Den logiska kontinuiteten i berättelsens förlopp, samt den ovan simu
lerade realism med vars hjälp drömmen presenteras bäddar för en tolkning av att drömmen äger rum i verkligheten. Också det kom
mande händelseförloppet framstår, bortsett från det makabra i hela företaget, som logiskt och kontinuerligt, vilket ytterligare förstärker verklighetsillusionen. Denna upprätthålls också genom att Sidner och Splendid - de gestalter läsaren vid det här laget känner bäst - behåller sina vanliga karaktärsdrag också i drömmen. Splendid framstår som den drivande medan Sidner är passiv eller rent av motsträvig. Illusio
nen bryts så småningom, men den bibehålies en bra bit in i händelse
förloppet och det har hunnit hända en rad fantastiska händelser under tiden. Avslöjandet att allt varit en dröm sker genom att texten direkt refererar till sovandet som övergripande berättarsituation:
Sidner satte sig upp med ett ryck:
- Var är Selma Lagerlöf? Vem... vem är tant Polly?
- Jaså du är vaken nu? Polly... det har jag ingen aning om.
Splendid smusslade undan boken han läst ur. Sidner sjönk till
baka mot kuddarna, (s. 89)
Illusionen är bruten. Nu vet läsaren att de händelser, som till en början syntes försiggå i den konkreta verkligheten, endast varit en dröm påverkad av Sidners tidigare upplevelser och Splendids hög
läsande av romanerna om Tom Sawyer och Huckleberry Finn.11
3.1 Den vilda färden
Drömmen iscensätts med hjälp av element ur sagans och äventyrs- genrens repertoar. På så sätt fogas det realistiska förloppet in i en äventyrskontext. Här avtecknar sig i huvudsak två övergripande hypertextuella motiv: pojkboksromantiken i Tom Sawyers äventyr och enleveringen i Gösta Berlings saga. Twains roman flätas in i berät
telsens händelseförlopp genom att Splendid läser ur boken för den febersjuke Sidner. Detta avslöjas dock inte förrän en bra bit in i dröm
mens förlopp (s. 89). Motivet kan emellertid spåras ända tillbaka till drömmens inledningsskede. Redan dess första scen, där Splendid väcker Sidner om natten och lockar honom med ut på räddningsresan (s. 84), knyter an till - utan att kunna kopplas till någon specifik epi
sod - Tom Sawyers och Huckleberry Finns nattliga utflykter. Ytterli
gare en passage i drömmen återgår på denna text. I Tom Sawyers äventyr beger sig Tom, Huckleberry samt en tredje pojke (Joe Harper) ut till Jacksonön i Mississippi på en flotte för att leva friluftsliv.23 Denna episod skrivs in i den passage i drömmen där Selma, Splendid, Sidner och Stollen beger sig över till Malön på en flotte (s. 89-90). Inte heller denna gång rör det sig om ett i detalj inarbetat motiv. Däremot förstärker gestalterna och episoderna ur Tom Sawyers äventyr både den pojkboksromantik som är skönjbar i berättelsen om Sidner och Splendid samt äventyrskontexten i drömmen.
Enleveringsmotivet, som i Gösta Berlings saga är knutet till ro
mantiska bortföranden, framträder först och främst genom språk
liga associationer. Motivet aktualiseras genom frasen: »Lägg en filt kring benen, så skall nattens Selma köra dej bort från denna jämmer
dalen där vargar rusar över is och snö.«(s. 86) Denna fras associerar till de vintriga slädfärderna i Gösta Berlings saga och då speciellt till den passage där Gösta och Anna Stjärnhök jagas av vargar.24 Var
garna återkommer också i Juloratoriet, men då som en negation. Det berättas att »ingen varg« uppenbarade sig under den vilda färden.js.
87) I Gösta Berlings saga sluter kavaljererna ett förbund med djävu
len. Djävulen uppträder också i ovan nämnda passage. Det är han som sänder vargarna efter Göstas och Annas släde.251 Juloratoriet ger sig förbundet med djävulen till känna genom Stollens fråga till de övriga under flottfärden över till Malön: »Är du i förbund med jävu- len? Är ni alla i förbund med jävulen på denna flotte?« (s. 88) Hu-
ruvida det finns något förbund i Juloratoriet klargörs aldrig. Gestal
terna varken förnekar eller bekräftar:
Splendid sparkade ut flotten från land och började häftigt staka sig genom det grunda vattnet.
- Neij, det tror jag int. Inte jag i alla fall. Är du, Sidner?
-Nej, jag ...
- Å Selma då?
[---]
-Jag vet inte. [...]. Jo, ibland känner man nog att han är efter en.
Splendid begrundade detta medan flotten styrde rakt ut mot Malöns väldiga, skedliknande silhuett med de väldiga granarna.
-Ja, efter en, dä ä han ju förståss.
-1 synnerhet när man skriver bra. Då känner man att den makt man har över sina medmänniskor inte är av denna världen, (s. 88) Bortförandena, som i Gösta Berlings saga samtliga sker under det is
kalla vinterhalvåret, utspelar sig i Juloratoriet på sommaren. Närmare bestämt vid kräfttiden, eller som Splendid uttrycker det, »Dä ä nästan kräfttid.«(s. 71) I båda romanerna äger bortförandena emellertid rum under den mörka delen av dygnet. Det rör sig om nattliga bortföranden vilka, med avseende på det dramatiska förloppet - episoden med Ma
rianne Sinclaire undantagen - framstår som regelrätta äventyr. I Gösta Berlings saga talas dessutom explicit om äventyr. Under den första enleveringen, just när vargarna visat sig, beskrivs det så:
Anna blev inte rädd. Dagen hade varit rikt välsignad med även
tyr, och natten lovade att bli den lik. Detta var liv, att ila fram över gnistrande snö, trotsande vilddjur och människor.16
När Elisabeth Dohna längre fram i berättelsen anländer till det kalas ifrån vilket hon senare samma kväll skall bortföras anges att det är
»som om hon hade en förkänsla av att nu är det hennes tur att dras in i äventyrens vilda jakt.«17 Som Birgitta Holm påpekar dras alla romanens händelser in i »äventyrens vilda jakt«.18 Enleveringen av kvinnorna utgör då de individuella etapperna i detta skeende medan vårfloden, järntransporten, folkupploppet mm. utgör de kollek
tiva.19 Denna övergripande strukturering av förloppet som en även
tyrens vilda jakt återkommer också i Juloratoriet. Drömmen i sin helhet framstår som ett äventyr, där den vilda jakten genom Värm
land blir mönstergivande för hela förloppet.
Drömmen tar sin början med att Splendid väcker Sidner, varpå pojkarna smyger ut till Selma och den väntande trillan:
I skuggan av muren stod en hög tidaholmstrilla, på kuskbocken satt en kvinna med svart flor för ansiktet.
-Åh , ni kommer äntligen, hörde han henne säja. Hur ska det här gå. Hoppa upp nu så vi får det överståndet.
Hennes röst var mörk som mörkret när månen går i moln. Hon höjde piskan och drev hästarna ut ur kyrkogårdsmurens skugga.
Tidaholmstrillan tog ett skutt över det grunda diket och dam
made ut på vägen. (s. 84)
Den i drömmens inledning förhållandevis lugna färden övergår, efter bortförandet av Stollen, i en rasande jakt. Stegringen i tempot åtföljs både av en intensifiering av Selmas temperament, »Selma blev lik
som alldeles vild« (s. 86), och en förskjutning inom fiktionen ytter
ligare in mot drömmens och sagans värld. Detta visar sig delvis ge
nom miljöbeskrivningen där landskapet genomgår en transforma
tion från realism till sagovärld. Vid drömmens inledning beskrivs det nattliga landskapet: »Månljuset sopade över slätten, champinjo
ner lyste som dödskallar på ängarna«.(s. 84) Efter bortförandet be
skrivs samma scen: »Månen var än klarare än förut, champinjone
rna hade växt, deras ögon följde dem överallt ifrån, det glittrade grönt och ondskefullt ur deras pupiller.«(s. 86) Landskapet har alltså förvandlats och blivit magiskt och levande.
Förskjutningen in mot drömmens och sagans värld visar sig också genom att jakten synes försiggå i ett eget tidrum: det nattliga äventyrets kronotop.30 Också den Selma som framträder i drömmen skall kopplas till nattens magik. Hon bär ett »svart flor för ansiktet«
(s. 84) och kallar sig »nattens Selma.«(s. 86) När Splendid beröm
mer henne för att hon kör så bra svarar hon: »Bara om natten, mina barn. Bara om natten.«(s. 85) När Stollen inför löftet om en kyss av Selma under den vilda färden säger: »Men jag är en padda.« svarar hon: »Kyss mig får vi se, innan morgonen kommer.«(s. 87) Detta uttalande döljer ett förtäckt löfte om förvandling, vilken endast kan ske under natten. När Stollen då omedelbart frågar Selma varför hästarna måste skena, svarar hon: »annars hinner morgonen ifatt
oss.«(s. 87) Detta understryker ytterligare nattens magi. Den natt
liga räddningsresan är en kamp med tiden. Endast under natten kan projektet ledas i hamn. Därefter är förtrollningen bruten.
Jakten tycks därtill försiggå både i verkligheten och utanför den:
[...] de passerade Sunne köping med sån fart att hjulen dånade likt trumeld mot gatorna och borde väckt varenda människa, men människorna i Sunne vaknar inte så lätt. Ingen hejdade deras färd över bron, ingen visade sig på Storgatan, på Leran låg husen försänkta i sömn, ingen varg och inget lo reste sig upp mot dem i Tremansbacken, vid Rottneros vände korna sina klok
ögon ut mot vägen men fällde ingen ogynnsam kommentar. Ing
enting fick Selma att stanna förrän de till sist svängde ner på en liten slingrande skogsväg vid Öjervik, och stannade alldeles vid stranden, (s. 87)
Den rasande jakten är över och i samma ögonblick anländer morgo
nen: »gryningen kom och snart steg den första morgonfågeln ur nattens öppnade hand.«(s. 87) På morgonen förvandlas nattens Selma tillbaka till sin vanliga gestalt. Hon lyfter av sig floret (s. 87), vill bli kallad »fröken Lagerlöf nu när det är morgon« (s. 88) och förbereder sig för att åka hem (s. 90).
3.2 Förvandlingen
I ett avseende är emellertid brottet mellan verklighet och fiktion tyd
ligt redan från början; Selma Lagerlöf. Medan Sidner, Splendid och också Stollen behåller sina vardagliga karaktärsdrag även i dröm
men har det skett en betydande förändring med Selma. Hon har, som tidigare påpekats, ett »svart flor för ansiktet« (s. 84) och kallar sig
»nattens Selma« (s. 86). Den Selma som framträder i drömmen är starkt knuten till hennes eget författarskap. Det är inte den vardag
liga, låghalta privatpersonen som framträder, utan på en och samma gång den karismatiska sagoberätterskan och ett slags författar
skapets kollektiva berättarjag, som på Splendids beröm över att hon kör så bra svarar: »Bara om natten, mina barn. Bara om natten.«(s.
8 5 )31 Drömmens Selma är alltså nära förbunden med hennes eget skapande. Den förvandling Selma genomgått i drömmen från den vardagliga gestalten till »nattens Selma« förtydligas ytterligare ge
nom en parafrasering av förklädnadsmotivet i Rödluvan och var-
