LI3003
Handledare: Piia Posti 15 hp
Examinator: Johan Sahlin
G2 G3 Avancerad nivå
Dan Silfwerin
"Där sover Daimon med öppen mun"
Mörkret i Majken Johanssons lyriska produktion
2010-01-14 G3 Litteraturvetenskap
Innehållsförteckning:
1. Inledning 2
1.1 Syfte, frågeställning och metod 3
1.2 Forskningsöversikt 4
2. Teori 5
3. Diktsamlingar 7
4. Analys 8
4.1 Mörkrets identitet 9
4.2 Mörkrets kontrast före och efter frälsning 10
4.3 Mörkret i människans existens 11
4.4 Den mörka ironin 14
4.5 Den mörka relationen 17
4.6 Frälsning i mörkret och mörkret i frälsning 19
5. Sammanfattning 23 6. Källförteckning 25
1. Inledning
När Majken Johansson ställs i det offentliga strålkastarljuset så är det oftast som en intressant personlighet och som en del av den konstnärliga myten. Hon var den skeptiska cynikern, skolad i Lund, som helt tidsenligt ställde sig totalt emot gudsmyter och andra föreställningar som tillät människan att fly sig själv och världen. Hon var dessutom en gravt alkoholiserad människa som klarade universitetsstudierna i ett dis av ständig berusning. Utöver detta hade hon försökt ta livet av sig flera gånger. Den lidande konstnären rymdes i henne. Plötsligt blev hon frälst och senare också officer inom Frälsningsarmén, den nyktraste av alla frikyrkor.1 Den offentliga bilden av henne visade först på en bitsk, skeptisk författare, sedan på den frälsta lyrikern med stärkt uniform, läsandes och spelandes munspel på TV i bonnett (den kvinnliga uniformshatten). Ena dagen betraktades hon som Arméns kulturella ansikte, den andra ömkades hon offentligt när hennes återfall in i alkoholismen kablades ut som skandaler.
Det som sällan tas upp är dock hennes lyrik, hennes texter. Som diktare var Majken Johansson respekterad och hon fick redan vid debuten 1952 en stark position i den tidens lyrikgeneration. Trots detta har hon blivit märkligt bortglömd idag. Hennes plats i kanon har minskat och andra 50-talslyriker har tagit allt större plats. Tranströmer, som debuterade samma årtionde, har idag en enorm status och andra lyriker aktiva under samma tid, som Aspenström och Vennberg, intar en självklar plats i varje samlingsantologi. Jag upplevde, i samband med mitt val av uppsatsämne, en frustration över att intresset och fascinationen över Johanssons dikter var så litet. Jag själv fann hennes lyrik stark och inflytelserik och absolut värd att belysas. Min grundläggande ambition var därför att lyfta fram Majken Johansson, att väcka ett intresse för hennes dikt, även inom min egen generation.
Hennes biografi har, som sagt, blivit belyst genom flera mer eller mindre välgjorda och objektiva dokumentärer så det föll sig naturligt att istället göra en analys baserad på hennes dikter. Jag koncentrerar min analys kring ett centralt tema i hennes lyrik och ”mörkret” är min analysbas. Detta är ett tema som går som ett tjockt rött rep genom stora delar av Johanssons produktion. Som verktyg står ett strukturalistiskt perspektiv med
Ferdinand de Saussures teorier om språkets uppbyggnad och ordens relationella betydelse i
1 Frälsningsarmén är en av de stora, etablerade frikyrkorna i Sverige där man i egenskap av soldat (medlem) lovar att aldrig förtära någon rusdryck . ”Medlemskap”, Frälsningsarmén,
http://www.fralsningsarmen.se/dl2/p3/admin.nsf/wwwpublished/fralsningsarmen_verksamhet_medl emskap?OpenDocument, (09‐12‐12)
grunden. Min analys är vidare baserad på strukturalisternas tankar om struktur i
återkommande motiv och teman; men den rör sig i samband med Johanssons dikter mot ett poststrukturalistiskt perspektiv. Min uppsats börjar med ett inledande avsnitt om syfte, frågeställningar och metod, följd av en forskningsöversikt och en kort beskrivning av teorin.
Ett kort avsnitt om Johanssons diktsamlingar får sedan leda in till själva analysen. Den är uppbyggd på sex analysavsnitt som i tur och ordning tar upp mörkrets identitet, mörkrets kontrastering innan och efter Johanssons omvändelse, mörkret i människans existens, den mörka ironin, mörkret i relationen samt frälsningen i mörkret och mörkret i frälsningen. Sist kommer en sammanfattning av det jag kommit fram till i analysen.
1.1 Syfte, frågeställning och metod
Mitt syfte med denna uppsats är att göra en strukturalistiskt orienterad analys av Majken Johanssons användande av mörkret. Jag har velat visa på hur hon använder mörkret utifrån tematik, hennes användande av ord i nära språklig relation till mörkret och mörkrets
kontrastering. Var hittar man mörkret hos Johansson? Hur visar Johansson själv på den mörka tematiken och hur behandlar hon de motsatsrelationer som kan uppkomma, till exempel mörker mot ljus, gott mot ont? Jag undersöker också hur Johansson identifierar sitt mörker och hur den identifieringen förändras. Min analys kommer även att visa på en förskjutning i kontrasteringen av mörkret som finns i Johanssons dikter, före och efter den personliga omvändelsen. Till min hjälp har jag tagit de strukturalistiska tankar om språkets uppbyggnad och dess relationella ordbetydelser som framställs till exempel av Ferdinand de Saussure.
Strukturalisternas idé om språket som en fast enhet och ett system kommer jag att använda för att visa på återkommande tematik och motiv i Johanssons produktion utifrån mörkret. Jag kommer också att presentera en poststrukturalistisk läsning av Johanssons användande av mörkret där strukturalismen systemtankar blir otillräckliga. De dikter som då citeras kommer att presentera ett mörker som framkommer i en dekonstruktion av texten. Jag kommer att utgå ifrån i huvudsak 12 dikter, från hela Johanssons lyriska produktion. Dikterna har behandlats utifrån en beskrivning av dess mörka vinkling och jag pekar på var mörkret syns, i ord eller tematik. De har valts i syfte att förtydliga de fyra huvudsakliga användningsområden för mörkret hos Johansson som jag kommer att presentera. I samband med identifieringen av återkommande motiv och teman citerar och analyserar jag dikter som ”Öresund”,
”Demonerna”, ”I grund och botten” och ”Till och från”. Dessa har analyserats utifrån huvudteman som mörkret i människans existens, i relationen och det ironiska mörkret. Det
poststrukturalistiska perspektivet kommer att behandlas i diktanalyser av ”Lucifer”, ”Hydra”, och ”Bakom sin rygg”. De kommer att visa på en annan användning av den mörka tematiken med ljuset som framkallas av mörkret och där mörkret finns i klassiskt ljusa motiv. Alla dikter har valts för att ge en övergripande bild av mörkrets roll och utveckling hos Johansson. I den utvecklingen får också begreppet ”intertextualitet” en viktig plats. Hos Johansson blev Bibeln den mest inflytelserika texten i relation till hennes egen lyrik. Detta märks inte minst genom rena bibelcitat och genom dikter som behandlar och tar upp gestalter från olika bibelavsnitt (bland annat är titeln på hennes sista samling, Djup ropar till djup, hämtad från en psalm av David).
1.2 Forskningsöversikt
Det finns ytterst lite forskningslitteratur skriven om Majken Johansson och hennes dikter.
Hennes dikter har behandlats i enstaka fall av recensenter och ännu mer sällan av
litteraturvetare. En av hennes mest kända dikter torde vara ”Villanella på en spik” som i och med utgivandet av diktsamlingen Andens Undanflykt (1958) flitigt analyserades av
recensenter som Bo Strömstedt, Björn Julén och Sigvard Lindqvist.2 En litteraturvetare som skrivit en del om Johansson, både biografiska texter och en del diktanalyser, är Eva Lilja. Hon skriver bland annat i 1950-talets poesi3 och i Bo-lövens sorl – Romantisk modernism och estetisk funktionalism i femtitalets poesi4 om Majken Johanssons inflytande inom lyriken, hennes offentliga roll inom den samhälleliga debatten och hennes tid på universitetet i Lund.
Den skrift om Majken Johansson som innehåller mest material, trots en personlig ton och en biografisk riktning, är Karin Hartmans bok Bottenglädjen – En bok om Majken Johansson.5 Hartman ger i egenskap av nära, personlig vän en ingående biografisk bild av Johansson men tar också upp mottagandet av dennes diktsamlingar, recensioner, enskilda diktanalyser och skrivna artiklar. Hartman skriver dock inga egna diktanalyser av Johanssons dikter och det är i grund och botten en beskrivande bok som behandlar Johanssons livskamp och de dikter som producerades under den tiden. Kunskap direkt från författaren får man från den halvt prosaskrivna, biografiska boken Från Magdala där hon själv beskriver
2 Karin Hartman, Bottenglädjen – En bok om Majken Johansson, Stockholm, 2002, s. 61f.
3 Eva Lilja, ”Busbrud och frälst fruntimmer – Majken Johansson i femtiotalet”, 1950‐talets poesi, red.
Ingemar Algulin, Eva Lilja och Jan Magnusson, Jönköping, 2003, s. 59‐71.
4 Eva Lilja, ”Mot en sekulariserad kultur – Tröstdebatten och Majken Johanssons omvändelse”, Bo‐
lövens sorl – Romantisk modernism och estetisk funktionalism i femtitalets poesi, red. Eva Lilja och Jan Magnusson, Göteborg, 1998, s. 127‐136.
5 Karin Hartman, Bottenglädjen – En bok om Majken Johansson, Stockholm, 2002.
viktiga episoder i hennes liv.6 Även förordet till samlingsvolymen Det sällsamma bekymret, där hennes fem första diktsamlingar samlades till nyutgivning, erbjuder en inblick i
Johanssons kreativa situation och några av de få tryckta litteraturkommentarer skrivna av Johansson själv.7
Angående ”mörkret” som ord eller tematik så finns det mycket litteratur, men det är en tämligen svårsorterad litteratur som är svår att applicera på mitt enskilda ämne. Den studie som jag funnit mest lämplig är skriven av Jöran Mjöberg och behandlar den undre människan som genomgående tema i den västerländska litteraturen.8 Mjöberg börjar i antiken och de grekiska dramerna och går sedan vidare till att belysa William Shakespeare och Robert Louis Stevenson. Han visar på Hesses undre människa och redovisar sedan det svenska intresset för denna tematik inom romanen och lyriken. Denna studie kommer till viss del att användas då jag visar på Majken Johanssons normaliserande av mörkret i människan och vardagen.
2. Teori
Med hjälp av strukturalistiska idéer om i synnerhet språkets uppbyggnad ämnar jag identifiera och analysera mörkret och dess uttryck i Johanssons lyrik. Den teoretiska bakgrund som ligger till grund för min analys är de tankar som framlagts av Ferdinand de Saussure om språkets funktion och dess betydelse. Jag kommer att göra en strukturalistisk identifiering av mörkret som tema och motiv. Saussure utgör en bra grund till en djupare systematisk analys då dessa tankar till stor del leder in i grundläggande strukturalistiska metoder.
Man kan förenklat dela upp Saussures tankar om språket i tre huvudpunkter. För det första bör nämnas Saussures grundläggande idé att språket inte avspeglar samhället eller världen, utan är ett eget system, som utgör världen (”for Saussure, language constitutes our world, it doesn’t just record or label it”).9 Avspeglingen sker inte utifrån att objektet avspeglas i ett ord, utan språket blir den kanal som förmedlar den betydelse ett objekt har fått av
människan. Orden konstruerar tingen.
Över huvud taget ställer sig Saussure kritisk till att ord skulle ha definitiva betydelser. Det första Peter Barry tar upp när han redogör för Saussure och dennes idéer är det godtyckliga meningsgivande som vi använder när vi bestämmer vad ord egentligen betyder.
6 Majken Johansson, Från Magdala, Stockholm, 1972.
7 Majken Johansson, Det sällsamma bekymret, Stockholm, 1971.
8 Jöran Mjöberg, Det förnekade mörkret – Bilder av den undre människan, Stockholm, 2007.
9 Peter Barry, Beginning Theory‐ An introduction to literary and cultural theory, Manchester, s.40
Bestämmande av mening utifrån samhället och denna mening uppstår på grund av samhällets normer, strukturer och konventioner. Detta rimmar väl med det första exemplet då språket tydligare ställs som ett eget system, inte som en beskrivning av samhället.
En mycket viktig del hos Saussure, ur mitt analysperspektiv, är hans teorier om ett språkligt system uppbyggd på relationer och skillnader. Han menar att ordens betydelser, på ett systematiskt sätt, beror på varandras mening. Varje ord behöver andra ord för att betyda någonting över huvud taget. Han talar om paradigmatiska kedjor eller länkar som tydligt visar på hur ordens betydelse formas (eller ändras) i relation till andra nödvändiga ord formade som motsatser eller närbesläktade termer. Eftersom min uppsats är uppbyggd kring att identifiera och analysera mörkrets roll i Majken Johanssons lyrik, blir en konsekvens av detta ämnesval att försöka identifiera mörkret ur ett språkligt perspektiv. En paradigmatisk kedja som koncentreras kring mörkret skulle kunna se ut så här:
djävul—ondska—svart—mörker—ljus—Gud
Mörkret definieras språkligt med hjälp utav ord som ”svart” och ”djävul” samtidigt som ordet
”ljus” har en lika viktig roll i utformandet av betydelsen. Saussure menade att orden i en paradigmatisk kedja står och faller med varandra. Tas ett ord bort ruckas betydelsen och blir till en annan. Relationen ”ljus” mot ”mörker” är ett tydligt exempel på motsatsens betydelse.
Ett mörker kan aldrig vara ett mörker utan att ställas bredvid ljuset. Orden står i ett ömsesidigt meningsförhållande. Johanssons användande av mörker står ofta i relation till ljuset. Ljuset kan stå som klar motsats och kontrast. I min analys kommer jag att visa på både denna relation men också hur Johansson bryter detta system när hon i vissa dikter till exempel använder och framkallar mörkret inom en ljus terminologi.
En del av denna systematiska undersökning av språket innehåller bland annat ett identifierande av återkommande motiv och tematik, vilket i sin tur formar språket, inte minst det litterära uttrycket. Denna identifiering kommer jag att göra i och med min läsning av Johanssons dikter. Mörkret som en återkommande tematik och som en ofta förekommande språkgrund är, enligt min tes, ett viktigt drag i diktningen.
Det strukturalistiska perspektivet måste dock kompletteras med en poststrukturalistisk läsning för att visa på Johanssons användande av mörkret.
Poststrukturalismen går, till skillnad från strukturalisterna, ifrån tanken att språket är en enhet och ett enhetligt system. De tittar snarare med en skepsis på språket och avser att nysta upp det för att peka på dess funktion i en icke-enhet. Peter Barry beskriver ett av
poststrukturalisternas sätt att läsa en text på följande sätt: ”They seek to show that the text is characterised by disunity rather than unity”.10 Ett textuellt centrum finns inte och
koncentrationen ligger snarare på vad som kan brytas ut från det normativt uppbyggda
språket. Johanssons användande av språket sätter i vissa fall mörkret i språkligt osystematiska textsituationer och detta bäddar för en poststrukturalistisk läsning. Exempelvis luckrar hon upp de fasta begreppen ”mörker” och ”ljus” och problematiserar deras motsatsrelation.
3. Diktsamlingar
Majken Johansson debuterade 1952 med Buskteater. Det var den första av sex diktsamlingar publicerade under ett tidsspann av nära fyrtio år (räknar man den diktcykel som ingår i självbiografin Från Magdala från 1972 så är det sju). Hartman berättar i sin bok hur Johanssons första samling blev väl mottagen och hur man i Bonniers Litterära Magasin summerade 1952 så här: ”Den enda bland tiotalet debutanter som väckte någon
uppmärksamhet var Majken Johansson”.11 I den allmänna kritiken var ironin viktig och identifierades som ett huvuddrag i Johanssons lyrik.
Ironin finns med som ett inslag i nästa diktsamling, men får enligt många stå tillbaks för en känsla av frustration och pessimism. I grund och botten (1956) togs emot väldigt bra med goda recensioner till exempel från Åke Janzon och Viveka Heyman (Svenska dagbladet respektive Arbetaren).12 Nakenheten i vissa dikters strofer ställdes bredvid hennes högt utvecklade poetiska teknik. I samband med utgivningen av denna samling fick sorgen en stor plats i hennes liv då en människa (kallad S. av Johansson) tog livet av sig i nära
anslutning till skrivandet och publiceringen.
Mitt i den mediala cirkus som Johansson skapade i och med sitt offentliga inträde i Frälsningsarmén och dess effekt på författarkåren ges Andens Undanflykt ut 1958 och med den befästes Johanssons litterära position. Flera dikter är numera kända, som
”Villanella på en spik”, vilken torde vara den mest analyserade av hennes dikter.
Litteraturkritikern Stig Carlson skriver att dikterna ”skär nästan samtliga som rakblad genom våra bekvämligheters sittfläsk”.13 Hennes frälsning och hennes vilja att engagera sig i det frikyrkliga livet syns inte mycket i dikterna, på grund av att de förmodligen skrevs under en tid av religiös osäkerhet och inte efter frälsningen och inträdet i Frälsningsarmén.
10 Barry, s.70.
11 Hartman, s.31.
12 Ibid, s. 42.
13 Ibid, s. 57.
Liksom överlämnad och Omtal (1965 och 1969) står i kontrast mot varandra ur det perspektivet att den förstnämnda är, trots omvändelsen, tämligen mörk och utan tydliga glädjeutrop i herren. Omtal däremot blir den första samlingen där viljan att berätta om tron, i form av bibelcitat och bekännelser, kommer till uttryck. Eva Lilja talar i 1950-talets poesi om att nämnda samling förändrade den så kallade religiösa poesin. Johanssons dikter i och med denna och följande samlingar samlade sig kring en alltmer kristen tematik. Räddningen och gudstron blir ett centralt tema. Många dikter presenterar en ny syn på harmoni och trygghet, i jämförelse med tidigare produktion. Den mörka tematiken gestaltas som djävulen, istället för som en oförstörbarbar del av människan. Johansson börjar beskriva mörkret som en enhet, vilken man kan bekämpa med hjälp av ljus, det vill säga Gud.
Djup ropar till djup (1989) skulle bli Johanssons sista samling. Om man inte räknar de dikter som finns i Från Magdala (1972) var det alltså ett hopp på tjugo år mellan Johanssons två sista diktsamlingar. Detta fick en betydelse i både stil och tematik då hon i den senare samlingen till exempel beskriver frustrationen i den kreativa processen (se t ex
”Liljanskogen”). Recensenterna gav både dåliga och goda omdömen. Samlingen i sig präglas av hopp men också mycket sorg och rädsla. Gudcitaten haglar, men inte alltid i odelat saliga utrop.
Johansson började som en ironisk och skeptisk diktare som uttryckte sitt tvivel inför sig själv och världen. Hon rör sig sedan mot en mer frågande och sökande dikt där tron till slut blir en verklighet. Denna tro blir ett stående inslag i hennes senare samlingar. Bilden av den kristna lyrikern nyanseras dock, inte minst genom mörkertematiken. Under en läsning av Johanssons samlade dikter finner man ett stort antal bibelcitat och direkta beskrivningar av relationen till Gud. På samma gång återkommer tvivlet inför sig själv och sin egen aktiva del i mörkrets skeenden (till exempel genom syndabegreppet).
4. Analys
Majken Johanssons mörker yttrar sig på många olika sätt utan att hon språkligt använder just ordet ”mörker” särskilt frekvent. Hennes eget betraktande av mörkret förändras och
koncentreras kring olika sorters tematik och varierar även inom tematiken. Ord och teman som vanligtvis sätts i nära relation till mörkret, som till exempel ”döden”, ”djävulen” och
”ångest”, ställs bredvid ett mörker i egenskap av en följd av känslor där t ex en rädsla inför
”framtiden” eller den fysiska ”rörelsen” i förlängningen blir en beskrivning av ett mörker. Det
förekommer också en återkommande materialisering av mörkret, där Johansson gestaltar det som ett fysiskt objekt i relation till diktjaget.
4.1. Mörkrets identitet
Mörkret som en beskrivning av brist på ljus förekommer sällan. I dikten ”Om natten” ur I grund och botten från 1956 nämns dock natten, om vad den är och vad man inte ska göra under den tid den varar. Det bokstavliga mörkret, den mörka delen av dygnet, kommer här till uttryck. Ett mer vanligt förekommande sätt som visar på mörker är istället den rent demoniska och djävulusiska formen. ”Demonerna” och ”Hydra” (Buskteater 1952), ”Rapport” (I Grund och Botten 1956) och ”Lucifer” (Liksom överlämnad 1965) är alla dikter som illustrerar mörker genom demoniska figurer.14 Även ”Utedansbanorna” där ” allt fördömt for som en blå ande / ut ur min strupe” skulle kunna inkluderas i denna version av mörkret (r.12-13).
Ångest som en beskrivning av en mörk del av människan, eller som ett utryck för mörkrets närhet, är ett klassiskt litterärt tema. Också hos Johansson yttrar sig rädsla och osäkerhet inför människor, framtiden, ensamheten och författarskapet. I och med ångestens svårdefinierbara natur kan man inlemma ångesten som tema i många olika sorters
mörkerskildringar. Därför ger jag bara några exempel på ångestteman hos Johansson och hur de yttrar sig. I hennes första diktsamling från 1952, Buskteater, ställs framtiden i en aggressiv och hopplös roll. Dikten ”Fiende” beskriver den som förkroppsligad, ”lutad mot min axel”
och ”med panna av sten” (r. 1-2). Framtiden försöker hon vidare slå sönder via solen (som hon kallar ”hammare”) vilket i sig bara mynnar i en förvirring då hon ”glömde fråga solen / vad jag ska göra med min besegrade fiende” (r. 9, 11-12).
I Grund och Botten från 1956 skriver Johansson i dikten ”Eppur si mouve” hur hon rör sig ”men som en kalabalik” (r. 2). Den kaotiska rörelsen som ”ett klot av kroppar / där ingen är den andra lik” (r. 3-4) är så otäck att ”Solen har slagit händerna för ögonen” (än en gång står solen som motpol) (r. 5). Ångesten sätts här i relation till livets rörelse, en rörelse som diktjaget klarar av men som sker i en ständig konfrontation med skräcken.
Döden är ett tema som genom litteraturhistorien ofta förknippats med mörkret.
Mörkret finns i ovissheten om döden själv och inte minst det svarta i sorgen efter sin avlidna älskade. Johanssons förhållande till döden skiftar genom hennes samlade lyrikproduktion. Ett exempel på en desperat hållning till döden finner vi i ”Till de föregående” som är en dikt vars
14 Majken Johansson, Dikter, Uddevalla 2002, s. 18ff, 41, 83. Hädanefter kommer hänvisningar till primärtexten att förekomma inom parentes.
första del avslutats med ett betraktande av hur diktjaget betedde sig: ”Klagade: / ”Döden kommer inte, fastän jag vill” (r.13-14). I hennes senare produktion flyttas fokus till den egna sorgen efter en person i dikter som ”Tankar om S.” och ”Aprés toi”.
Johanssons benägenhet, som växer fram i de senare diktsamlingarna, att materialisera mörkret genom att projicera ångest och skam mot alkoholen syns främst i produktionen efter frälsningen i till exempel ”Charterresan” och ”Trappuppgång”.
4.2 Mörkrets kontrast före och efter frälsning
I avsnittet ovan identifierar jag mörkret och visar på dess litterära uppgift. Hos Johansson blir det en del av relationen, ironin, ångesten och rädslan. Johanssons dikter innehåller också en förskjutning av mörkret och en förändring i hur det kontrasteras. Det finns en tydlig skillnad i kontrasteringen av mörkret i Johanssons diktsamlingar som i detta analysperspektiv samlar sig i två huvudgrupper: före och efter Johanssons omvändelse.
Ska man hårdra det kan man säga att mörkret ställs mot två huvudmotiv, två motiv som står i definierande relation till mörkret som tema. Det ena är den mänskliga existensen, den egna och andras. Dikter som ”Demonerna” och ”Öresund” beskriver den inre människans kamp och ångest. Mörkret blir en del av existensen och någon motsats ges inte eftersom att mörkret är en naturlig del av människan. Det andra motivet blir hos Johansson alkoholen, missbruket och återfallen.
Jöran Mjöberg har i Det förnekade mörkret – bilder av den undre människan från antiken till 1900-talet tagit upp det återkommande litterära motivet med en inre revolterande existens som nästan alltid står i kontrast mot en själv:
Genom hela människans medvetna historia, genom de olika civilisationerna som vuxit fram på olika kontinenter, tycks en upplevelse av en annan, inre människa återkomma i många sammanhang, […] Det är en människa som nästan alltid är i revolt mot det psyke hon är bosatt inom, en inre människa som tolkar sitt uppror mot det givna, det medfödda, det uni- formerade.15
Mjöberg exemplifierar människans medfödda vilja att inruta mörkret i en bokstavlig och begränsad existens. Han visar på exempel i hela den västerländska litteraturhistorien där författare inte bara identifierat ”den mörka människan” utan också givit den en rent fysisk yttring.
15 Johan Mjöberg, Det förnekade mörkret- bilder av den undre människan från antiken till 1900-talet, Stockholm, 2007, s. 7.
Johansson pratar sällan om en annan, dold människa, utan sätter människans svarta och undre egenskaper som en del av vardagen. Den undre människan blir i Johanssons dikt inte en realitet utan det eventuella upproret mot förnuftet och känslan finns som en naturlig del av det mänskliga uttrycket.
När Johansson sedan rör sig närmare den kristna terminologin sker en
förändring i identifieringen av mörkret och dess del i människan. Mörkret blir ondskan och i förlängningen alkoholen (se ”Odödlighet”), och ställs plötsligt i stark motsats till ett mer konstant ljus, nämligen Gud. Johanssons mörker närmar sig Mjöbergs exempel då synden fortfarande står som en naturlig del av människan, men som en fullkomligt oönskad
satansaktivitet. Den del av människan som är kapabel till synd är skild ifrån den del som vill stå nära Gud. Alkoholismen görs sig påmind hos Johansson som det som skiljer henne ifrån Gud och hans nåd (se ”Bakom sin rygg”).
Sammanfattningsvis kategoriserar jag kontrasteringen av mörkret som följer:
mörkret i relation till människans existens (innan frälsningen) och
mörkret=djävulen=alkoholen mot Gud=räddning=liv (efter frälsningen). Mörkret går från en svåridentifierad del av vardagen och människan till att vara en direkt motsats till Gud i form av Djävulen och hans materialiserande i alkoholen. Problemet med denna kategorisering är kronologin. Dikter skrivna i en svåridentifierad del av Johanssons liv, trosmässigt, lämnas utanför indelningen. I dikter som ”Att inte bli infångad” ligger mörkret snarare i frustrationen över att diktjaget har svårigheter med att acceptera den eventuelle guden.
Utöver denna indelning finns också en grupp dikter som inte kontrasterar mörkret, utan som snarare skapar en möjlighet till mörker genom att spela på relationen mellan det och ljuset. Exempel på detta finner vi bland annat i ”Lucifer” och ”Hydra” där Johanssons språk öppnar för tolkningsmöjligheter där ljus betecknar mörker och vice versa.
4.3 Mörkret i människans existens
I en dokumentär, gjord året efter Majken Johanssons död, spelas ett äldre filmklipp upp där hon själv beskriver sin tidigare tendens att fly och söka skydd i personer, rus och tankar. ”Jag var en utpräglad eskapist”, säger hon med säkerhet och kallar spriten och intellektualismen (det intelligenta livet före frälsningen) för ”vissna löv”.16 Trots denna säkra ton är hennes ångestfyllda tillvaro och utveckling något som hon öppet talade om, även efter frälsningen.
Människans oförmågor och mörka sidor är ett centralt tema hos Johansson.
16 Eva Kronsjö Ihlar, Majken Johansson, Svt, Stockholm, 1994.
Det finns ett antal texter, redan i hennes första diktsamling, som tar upp det dubbla i människan, ångesten och de ofrånkomliga mörka hörn som man konfronteras med.
Dikten ”Demonerna” från Buskteater är intressant ur flera perspektiv. Titeln inte bara står i väldigt nära språklig relation till ordet ”mörker”, dikten visar också på ett utav Johanssons tidiga grepp i beskrivningen av mörkret, nämligen dess normalisering i vardagen. Det djävulska och mörka existerar som en vanlig och naturlig del av alldagligheten. När
Johansson döper sin dikt till ”Demonerna” antyder hon också det inre kaoset. Hon börjar med att ömka demonerna som finns ”rotslagna här / i mina blomkrukor” (r. 1-2). Demonerna ges en ganska kraftlös ställning där makten endast ligger i ett banalt men reellt närvarande. I blomkrukorna och under fönsterbrädet finns de och ”drar fingerkrok” (r .2). I nästa skede av dikten ligger Daimon ”med öppen mun” under hennes kudde (r.7).17 Johansson placerar det demoniska i sängen och under det som man vilar huvudet på. Sömn som aktivitet nämns bara hos Daimon som drömmer om ”att nattens fångdräkt / är en toga” (r.8-9). Johansson går här från vardaglighet till fundamentalt fysiska behov. Demonerna inkräktar inte bara på det vakna och triviala livet, utan också på behovet av vila och sömn. Dikten avslutas med att morgonen delas upp, först till hennes kroppsdelar och sedan parallellt mellan ”jacka och byx, hjärta och kniv” (r.13). Ofrånkomligt skrivs morgonen till demonerna och går åt till ”demonernas minne” (r.15). Dikten som helhet beskriver människans totala dubbelhet. Gott och ont, det normativa, friska och morbida ryms inom samma enhet. Ångesten och mörkret inte bara finns där, utan ska finnas där, som en ofrånkomlig del av människans tillvaro. Människans försök att fly mörkret, eller att stämpla den som abnorm, är fåfänga då ”demonerna” är en lika naturlig del av vardagen som blomkrukor. Normaliseringen av mörkret är ett av de återkommande motiven hos Johansson och då inte minst dess normala plats och uttryck i människan.
Existensens mörker och relationen liv och död ställs på sin spets när Johansson beskriver det i sin dikt ”Födelsemånad”. Även här blir mörkret en del av en enhet som beskrivs i kontrast till ljuset, eller i detta fall livet. Titeln indikerar just livet som en tematik.
Redan i första strofen, i första delen, blir dock döden eller förgängelsen aktualiserat: ”Solen gick i kvav” (r.1). Solen vars lysande förminskas, en hetta som i dikten är ”-utan ljus, utan glöd, endast hetta” (r.5), beskrivs som tryckande och riktat mot diktjaget. Dikten fortsätter med att beskriva födelseögonblicket som ett ögonblick av renhet och stadighet. Den födda nås
17 Daimonion är en gudomlig makt inom den grekiska mytologin. Har mer och mer definierats som en ond makt. Ordet är grund till det mer bibliska ”demon”. ”Daimon”, Nationalencyklopedin,
http://ne.se/sok/Daimon?type=NE sökord Daimon, (09‐12‐12).
av solen för första gången med ”alla gåvor i behåll” och födelsen gestaltas som ett möte med ljuset (r.8). Redan raden efteråt vänder Johansson på allting när hon beskriver den fysiska miljön runt sin födelsedag: ”Men här dryper svavel, här luktar schakt, här / död, då jag i dag föddes” (r.10-11). Den språkliga paradoxen blir omedelbar då ordet ”död” står på samma rad som ”föddes”. Johansson använder sig av ett bakvänt livsperspektiv. Hon skapar ett dödens möjliggörande genom födelsen, en mörk produkt av ögonblicket då en människa träder in i världen. Livet blir dödens förutsättning.
I diktens andra del beskrivs ett visuellt, nattligt möte. Diktjaget beskriver honom (eller ”han”) som ”Blekgul, och med den breda hårda nacken som träet i en krycka” (r.1).
Miljön beskrivs som död utan ”spår av liv” (r.3). Intressant nog leder mötet till ett tigande från själen, våndan i själen är så tyst ”sådan man eljest / aldrig tror den vara möjlig” (r.16-17).
Vem diktjaget möter framkommer inte helt. Ett förslag skulle vara att ”han” är döden och att livet inte har någon plats i mötet. I så fall kan tystandet av själens vånda sättas i relation till utslocknandet av existensen och relationen mörker mot liv blir aktuell igen. Johansson antyder att döden är en förutsättning för lugnet i själen.
”Jag upplevde f.f.g. begravningen” (r.18) börjar diktens tredje del. Strofen tycks innehålla en paradox då en början sätts i samband med ett slut. Samma sak gäller för
diktdelens avslutning där två ljus lyser och ”När de brinner sägs det: / Är mörkret nära?” (r.
22-23). Hela dikten sätter mörker i motsatsrelationer, mörkret i liv och död, mörkrets utslocknande via döden (själens vånda som tiger). Johansson använder dubbelheten för att normalisera mörkret, för att ge det en lika nykter existens som ljuset. Mörkret blir en definitiv del, ett fastställt faktum.
Ett annat sätt att närma sig mörkret hos Johansson är att beskriva dess utveckling. I dikten ”Öresund” från Liksom Överlämnad beskriver Johansson skillnaden i mörkrets existens, beroende på ålder och erfarenhet. Den är uppbyggd som ett minne som visar på barndomens rädslor: ”Vad du skrämde mig som barn” (r. 1). Sundet och allt som det gjorde beskrivs som fruktansvärt otäckt för ett barn. Alltifrån att det tog diktjagets badboll till att vara färdmedel åt ett odjur som ”avlades vid synranden” (r. 3), ett odjur som i själva verket är en färja, helt och hållet utlämnad till havets nycker. Vattnet ges inga andra effekter än osäkerhet och rädsla: ”kalla svartdjupa Havet som man kan dö i” (r. 8). Sedan ställs allt i ett vuxet och logiskt perspektiv. Nästan skadeglatt ser diktjaget hur havet tämjts av ett
”badhusplank” (r. 9). Den fysiska rädslan är borta, den faktiska vattenmassan är inget som innehåller något hot. Känslan av ångest har dock inte försvunnit. Med ett vuxet perspektiv
fortsätter diktjaget med att konstatera att hotet finns kvar men ”på en annan botten” (r. 12).
Diktens slutord menar att ångesten istället ligger i en ”fruktan / för sitt eget djup” (r. 15).
Här använder Johansson två skilda språkliga metoder. När mörkret är fysiskt, den barnsliga rädslan, då använder hon ett naivt språk och jordnära metaforer. När mörkret sedan oundvikligt (på grund av tiden) riktas inåt, blir psykologiskt, är hon lika bekväm med att använda ett mer poetiskt och andligt språk. Dikten problematiserar den tidsmässiga förskjutningen av mörkret. Det barnsliga mörkret går att stänga ute, havet kan man fly ifrån.
Men det inre mörkret, det egna djupet, har man i sig och går inte att tämja, går inte att inruta i något fysiskt. Intressant att notera är att döden som exempel endast förekommer i den
barnsliga beskrivningen av sundet. Rädslan för den fysiska döden är inte lika viktig senare i livet, då den psykiska existensen alltmer tar plats. Liksom i ”Födelsemånad” blir döden, ur den rationella vuxenhetens perspektiv, en följd av livet. ”Öresund” tar dock upp rädslan för livets slut som enbart förekommande i barnens direkta och onyanserade bild. Rädslan för döden blir med tiden onödig, då döden är ett faktum redan i och med födelsen.
4.4 Den mörka ironin
Livets problematik och dess frågor aktualiseras hos Johansson också i den mörka ironiska ton som ofta återkommer. Ironin som grepp var Majken Johansson känd för. I många recensioner är ironi det som tas upp som hennes styrka. Bland andra beskriver Hartman hur två nyckelord i samband med den första samlingen var ”fräck och halsbrytande ironisk”.18 Ironin hos Johanssons är ofta just ”fräck” och ställs ofta i relation till humor. Hon ironiserar inte sällan över sin egen roll som författare och som en del av det litterära etablissemanget (se till exempel ”Vi” från Buskteater). Den mörka ironin är inte utan humor men står ofta i samband med allvarliga teman. Den sätts inte alltid i samband med en mörk terminologi men den finns dock där som ett levande element.
I ”Ett under” från samlingen I grund och botten blir existensen och sökandet efter mening i livet aktualiserade och frustrerat beskrivna. I diktens början skönjer man en determinerad världsordning där allting är som det ska, och där människan kan förverkliga sig själv om hon blott har viljan: ”Alla får sitt, om de gitter jaga. / Mannen får sitt, och kvinnan får sitt, blott de lägger sina strån / i kors.” (r. 1-3). Därefter kommer en tvåfaldig beskrivning av den ofrånkomliga döden, där hon avdramatiserar och kanske till och med visar på en längtan efter slutet. ”Människan jagar sin död, och faller död ned.” (r. 4), är en rad som inte
18 Hartman, s. 31.
visar en vilja att fly döden, utan ett efterföljande och en vilja att fånga in, vilket vi också som en del av ordningen till slut lyckas med. Ordet ”jaga” blir centralt i dikten och nämns både i uppfyllande syfte (om hur vi får vad vi jagar efter i livet) och i samband med det rastlösa livet, livet som naturligt nog tar slut.
Johanssons humor får en stor roll i nästföljande verser där ett rim om en kontorist redovisas. En kontorist som ”får sin träsmak / ännu i sin grav / om blott han spelar under täcket / tills täcket faller av”(r. 6-9). Johansson visar på en allvarlig följd av livet. Man kan skönja den ouppfyllda existensen som styrs av triviala arbetsuppgifter och ett
slentrianmässigt döljande av aktivitet och lust. Spelandet under täcket och det återkommande kontorsarbetet är så starkt att det överbryggar skillnaden mellan liv och död. Träsmaken sitter kvar. Detta skymtande allvar finns kvar i den sista meningen i dikten: ”Ett under är det, att vi inte är ensamma” (r. 10). Meningen i sig visar på en positiv produkt av livet, där vi trots jagandet inte är ensamma, utan som genom ett mirakel faktiskt är omgivna av andra existenser. Mörkret blir ändå tydligt i detta konstaterande. Människan borde, enligt dikten, vara ensam bara i egenskap av sin naturliga aktivitet som människa. Människan tillverkar en ensamhetens möjlighet genom livet, men som genom ett under finner vi oss i en situation av gemenskap. De mörka orden får stå tillbaks i den här dikten, döden avdramatiseras och existensen normaliseras. Trots det ligger mörkret just i konstaterandet. Dikten får en ljus avslutning, men med ett bakomliggande deterministiskt kretslopp som går ut på att alla får sitt, vare sig det är vanebildande tomhet eller det världsliga uppfyllandet. Uppfyllandet ligger här i att fungera som människa, hitta en livspartner och ett kreativt jobb. Undret finns i gemenskapen, en gemenskap som inte finns tack vare människans eget liv.
I ”Undre råd” använder Johansson en liknande uppbyggnad med en humoristisk, ironisk början och med ett mörkt konstaterande som avslutning. Diktens första del är en rad uppmaningar där den första raden lyder ”Låt bli att hjälpa någon” (r. 1). Raden efter tar upp en paradoxal beroendesituation. Å ena sidan menar diktjaget att man inte ska låna ut pengar överhuvudtaget, å andra sidan står det ”lita alltid på någon annan” (r. 2). Viljan att stå till tjänst ska alltså inte finnas, men ens eget konstanta beroende av andra ska man inte bara låta vara kvar, man ska till och med renodla det. Den ironiska tonen når sitt klimax i den första diktdelens sista mening: ”Och bli / allt religiösare och religiösare, utan / att behöva röra / dig ur fläcken” (r. 4-7). Ordet ”religiös” får en världslig och själlös känsla runt sig och de
systematiska trossystemen tillskrivs den föga smickrande egenskapen av att fördjupas genom stillastående och inaktivitet. Hela denna diktdel fungerar som en motsats till den gängse moralen och de etablerade sociala normerna.
Den andra delen har en mer allmän ton och betraktar människans sätt att hantera sin inneboende oro och oförmågan till stillhet. Stillheten som vi skyr ”om inte / fåtöljen är nog djup och deckaren bra” (r. 9-10). Den personliga stillheten blir här endast en situation som möjliggör oro och dessutom helt beroende av den kroppsliga bekvämligheten. Tidigare i strofen står det att ”[o]ro skall med jäkt förjagas” (r. 8). Oron kan endast förjagas med hjälp av aktivitet och om vi slappnar av någon gång, är det inte med oss själva utan med en deckare som tystar våra egna tankar. Dikten avslutas med två konstateranden: ”Det fördoldas kraft / sitter i telefonstolparna, så därför / är vi till. / Om också utan att orka / och alls inte i hela vårt liv” (r. 11-15). Den fördolda kraften, kommunikationen mellan människor, möjliggör
existensen och blir dess innehåll. Tråden mellan telefonstolparna antyder också ett beroende av de andra existenserna, för att föras fram mellan den ena fasta punkten till den andra. Lägg märke till likheten mellan ”Ett under” och denna dikt. Existensen fastställs och dess innehåll beskrivs. Här avslutas dikten dock med ett mer renodlat dystert konstaterande, en mening som innehåller den tynande orken inför livet. Ironin, som indirekt vill gestalta diktjagets insikt om människans situation, är ändå ett innehåll som dikterna har gemensamt
Den mörka ironin förekommer också hos Johansson i samband med ett
betraktande av den fysiska kontra den psykiska hälsan. Exempel på detta är den formalistiskt experimentella dikten ”Betänkande med anledning / av en hälsoundersökning i Lidingö Stad”.
Den är utformad som ett frågeformulär som undersöker den fysiska hälsan. Man frågar om hemorrojder, njurbesvär och andra fysiska åkommor. Diktjaget har svarat nej på samtliga frågor. I dikten skönjer man en kraftig ironisering över den missriktade kommunikationen där frågor om den fysiska hälsan snarare belyser den bristande koncentrationen i samband med den psykiska. Patientens friskhetstillstånd bestäms inte av patienten själv, utan av ett
frågeformulär. En liknande ironisk beskrivning av personlig hälsa finner vi i dikten ”Gertrude Stein again” där raden ”Därpå blind, lam, dövstum men vid full vigör” (r. 11) starkt ironiserar bristen på kommunikation och samhällets definition av friskhet. Bristen på de mest
grundläggande funktionerna hos människan, för att idka kommunikation, innebär i nämnda dikt inget sjukdomstillstånd.
En liknande ironisk kommunikationstematik finner vi i en dikt av Kristina Lugn som börjar ”Kuratorn har sagt”.19 Dikten beskriver hur någon behandlas och medicineras för att glömma en annan person. Diktjaget har blivit övertygat om att hon är ”fullt frisk och normalbegåvad” (r. 14). Allting har en mycket självklar ton och problemen tycks ha fysiska
19 Kristina Lugn, Lugn bara Lugn, 1984, s.94.
lösningar med dövande mediciner, falukorv och en egen lägenhet. Även här blir koncentrationen missvisad, behandlingen riktad mot överbyggnaden, inte roten.
4.5 Den mörka relationen
När Johansson beskriver relationer i sina dikter sker det, i likhet med många av hennes andra mörkerskildringar, ofta ur ett frustrerat perspektiv med stor koncentration på saknad och egna oförmågor. Från den tidiga, ilskna kärleksdikten rör hon sig mot den bokstavliga sorgen efter en människa och konstaterandet av den egna synden. I Johanssons lyrik finns det i huvudsak två relationer beskrivna, relationen till människan och dess komplexa natur och relationen till Gud. I min tes hävdar jag att det sker en uppenbar förskjutning i betraktandet av mörkret från det att Gud träder in som en intertextuell och andlig kraft. Därför exemplifierar jag nedan både relationen till människan och relationen till Gud utifrån det mörka perspektivet.
”Till och från” är en dikt som tydligt visar på en frustration inför en relation som är lika mycket passionerad som den är dysfunktionell. Johansson ger röst åt en ilsken person som tröttnat på något som det inte går att frigöra sig ifrån: ”Du förtjänar inte att det skrivs en rad / för din skull” (r. 1-2). Ambitionen att inte bry sig om detta ”du” har redan visat sig vara ett fåfängt försök, trots en grundläggande vilja att inte intressera sig för densamma.
Själen låter sig luras in i ett intresse och det som Johansson kallar ”trilskan” (r. 8) får ett auditivt uttryck i ”Triiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiia” (r. 7) när det upptäcks att personen ändå inkräktar i känslovärlden. Människan som skapar detta känslouppror beskrivs med mycket negativa bilder och liknelser. Johansson leker först med uttrycket ”i möblerade rum” då hon menar att man inte kan ha denna person ”i möblerade hjärtan” (r. 13). Detta användande, eller
omformulerande av vanliga uttryck, återkommer i de följande meningarna där hon visar på vilken lögnare hennes förälskelse är. Hon konstaterar snabbt att det klassiska uttrycket att man
”ljuger som en häst travar” blir inadekvat och löjligt svagt. Istället tycker hon att personen ljuger ”som en hjord av sabeltandade antiloper i störtgalopp” (r. 16). Hon är en lögnare och bedragare som egentligen inte duger någonting till. Men trots det sitter diktjaget hemma och väntar. Till slut blir det som en kapitulation då hon erkänner ”att jag vill ha dig här, och inte på krogen med någon annan” (r. 30). Dikten beskriver en ond cirkel, en total maktrelation, där den ena parten är fullständigt beroende av sin egen förslavade situation. Makten är måhända inte ett medvetet utövande av den andra parten, men diktjaget är klart styrd. Diktjaget är rationellt medveten om vilket dåligt val av förälskelse hon gjort, men är ändå beredd att stå
till fullständig känslomässig tjänst. Mörkrets ord blir här ”vanmakt”, en kraftig frustration över sin egen känsla av beroende och desperation inför en till synes omöjlig förälskelse.
Ett kapitel om relationer i Johanssons lyrik kan inte skrivas utan att ta upp gestalten S. som återkommer både som motiv men också som dedikation i stora delar av Johanssons lyrikproduktion. S. är ofta textuellt placerad i samband med dikter som behandlar sorg eller kärleksfull sorgsenhet. Ord som ”döden” och ”saknaden” aktualiseras ofta i
samband med att Johansson behandlar S. i sina dikter. Sneglar man på Johanssons biografi ser man att S. var en person som var involverad med henne i en relation och som sedan gick bort genom självmord.
Den mörka sorgen syns tydligt i dikten ”Aprés toi” från Johanssons sista samling Djup ropar till djup. Dikten är uppbyggd som en växling från ljus till mörker i sorgen. Hon börjar med att betona vikten av att vara positiv trots ansträngning: ”Eftersom
‛bästa bot / mot hjärtesot / är skratta’” / har jag nästan fläkt käften ur led / i snart tjugo år nu”
(r. 1-5). Nästa strof talar om hur skrattandet tvingade kinderna att vara ”blossande av livslust”
(r. 7). Än så länge presenteras endast en frenetisk vilja att hålla sig positiv. Diktjaget vet att skrattet är den bästa medicinen mot sorg och smärta, så därför idkar hon en kraftfull
verksamhet för att alltid skratta. Skrattet får en indirekt påtvingad plats i livet och påverkar kroppen tills den blir fysiskt överarbetad. Vridningen mot sorgen sker i de följande stroferna när den fysiska smärtan (den som fläker och blossar) ställs i relation till vad som annars skulle vara: ”I stället för att blekna / av den dagligen vaknande / smärtan / i tomrummet / efter dej”
(r. 8-12). Alternativet för diktjaget är att inte anstränga sig till skratt och då följaktligen blekna och vakna varje dag i en själsligt påfrestande situation. Diktens mörker ligger här i diktjagets oförmåga att hantera en saknad, eller ett tomrum. Skrattet blir ett desperat försvar mot ”den dagligen vaknande smärtan” som annars inte skulle gå att hantera. Johansson använder humorn och de grova, nästan löjeväckande beskrivningarna av situationen. Humorn i början dras mot ett enkelt men hopplöst konstaterande av sorgen. Döden nämns inte rakt ut men mistandet av någon man älskar syns tydligt. Den som lämnat efter sig ett tomrum hade en fundamental betydelse i diktjagets liv och fungerande. Mörkret som sorg är ett av
Johanssons viktiga motiv, inte minst gällande dikter som behandlar relationen till människor, som i till exempel ”Elegi vid en grav” där den direkta sorgen efter döden i förlängningen aktualiserar och problematiserar döden och livet som man tar för givet.
Relationen till Gud har många bottnar hos Johansson. Den förändras och används i olika syften. Räddningen och befriandet tas ofta upp och kryddas med bibelcitat.
Den faktiska relationen till Gud, ofta bokstavligt illustrerad i beskrivningar av ett barns
relation till fadern, blir främst väldigt personliga och formade efter behov. ”Barn till en kung”
leker både med denna relation och med syndabegreppet. Texten tar upp ilska och beskriver diktjagets svårigheter med att inruta sig i Bibelns uppmaningar att inte vara arg, rikta ilska mot människor, eller att inte missbruka satans namn. Synden får bli mörkret, ett mörker som berör syndaren, men som inte nämnvärt påverkar skaparen. Johansson beskriver barnets ursinnighet med en svordomsharang där hon byter ut viktiga bokstäver i till exempel ”jävlar”,
”helvete” och ”satans” mot ett tankstreck. Hon leker ironiskt med den förkristna språkdräkten.
Resultatet blir en extremt personlig syn på relationen till Gud. Han förstår och tar upp diktjaget i knäet och kysser henne ”snäll och glad igen” (r. 23). Det intressanta är att Gud även låter henne ”svära färdigt” (r. 21). Hela dikten blir som en utmaning till sitt eget mörker, en knäpp på näsan för den egna förmågan till synd. Den finns där men har i och med den personliga relationen till Gud förlorat sin egentliga makt. Gud står inte förolämpad i en syndasituation, utan visar i den här dikten, en stor förmåga till förståelse, förlåtelse och kärlek. Den personliga versionen av Gud och relationen till honom är en viktig tematik hos Johansson och syns ofta genom okonventionella yttranden som mynnar i egna personliga behov (i dikten ”Till minne av S.” ber hon till exempel kristna att be för självmördare).
4.6 Frälsning i mörkret och mörkret i frälsning
Johanssons mest dubbla och paradoxal användande av mörkret finner vi i dikter som
tematiserar just frälsningen och gudstron. Det finns ett tydligt ”trendbrott” i hennes lyrik, där tematik och användandet av olika intertexter förändras. Gud som en frälsare och befriare blir plötsligt ett starkt litterärt inslag och referenser till Bibeln syns ofta som rena Bibelcitat. Den religiösa terminologin används frekvent, inte minst i ambition att visa på relationen mellan mörkt och ljust, ont och gott. I Johanssons produktion finns också ett brott mot det mörkrets struktur som tidigare ställts upp med återkommande motiv i fastställda strukturer. Ljuset får paradoxalt gestalta mörkret och mörkret ljuset. Frälsningen hos Johansson blir en konstant premiss för ljus, men också ett ljus som i det mänskliga livet blandas med det (tidigare) normaliserade mörkret.
Gud som ljuset, och frälsningen som motpol till allt mörkt, märker man inte minst i dikten ”Odödlighet” från Omtal. Där blir mörkret tydligt inbakat tillsammans med alkoholen: ”Varje återfall var ett sätt att suicidera” (r. 1). Alkoholen, eller snarare återgåendet till missbruket, likställs med självmord och blir ett totalt bortvändande från livet. Inte ens konsten står som ett ljus då hon menande uttrycker att hon ”aldrig trott på ‛konstens
odödlighet’” (r. 3). Direkt i nästa strof flyttas fokus mot räddningen och viljan att räddas från mörkret. Hon skriver en kommentar mot sin egen skepsis inför odödlighet och inser att hon tror på själens motsvarighet. Diktjaget får svar och inser att hon är räddad: ”Lyftad ur dyn / önskar jag mig inte längre döden” (r. 10-11). ”Jag lever i honom” (r. 12) visar på en tydlig parallell till pånyttfödelsen i den kristna omvändelsen. Den kristna symboliken ställer
alkoholen i skuggan. Vad som dock är tydligt är Johanssons nya sätt att materialisera mörkret i jämförelse med tidigare dikter. Nu blir alkoholen mörkret och dess motsats är frälsningen.
Överlag får Gud och djävulen (i alla dess former, då nykterhet som sagt kan stå i relation till alkoholen) klassiskt stå för ljus respektive mörker, i synnerhet i Johanssons senare diktsamlingar. Allteftersom Gud och Satan blir verkliga för Johansson inom tron blir också den kristna symboliken viktig i gestaltandet av ljus och mörker. Hennes personliga frälsning får stå som bakgrund i denna återkommande metaforik. Det som skiljer Johansson från mycket annan så kallad kristen diktning är hennes nyanserade stil som visar på dubbelheten i människans liv oavsett gudstro och omvälvande frälsning. En dubbelhet som hon också använder språkligt i vissa utav hennes dikter.
Ett tydligt exempel på en dikt som spelar med mörker och ljus inom en kristen terminologi ser vi i dikten ”Lucifer”. Lucifer är namnet på den ängel som enligt bibliska myter blev störtad från himlen och blev Satan. I dikten har Lucifer en aktiv roll när hans sladdar ”drar från hans gloria genom oss / ner till kontakternas kaos och byter / sin ström mot vår vilja” (r. 1-3). Detta sker tills alla människor genom tillströmningen av Lucifers energi ”står tända av hat” (r. 13). Människorna beskriver Johansson här genom att räkna upp alla personformer, från jag, du, han, hon, den och det till vi, ni och de. Dikten avslutas med meningen: ”Världen är upplyst” (r. 13). Alla upptäcker tydligt den kristna parallellen i och med utpekandet av Satan. Det Johansson gör är att hon beskriver den, ur kristen synpunkt, mörkaste aktiviteten i den andliga världen, nämligen Satans förledande av människan, och beskriver den i en miljö av ljus. Hon går till och med så långt att upplysandet av världen är en konsekvens av Lucifers aktivitet. Lucifer kallas ofta ljusets ängel och det förklarar Johanssons val av metaforik till viss del.20 Men att tillskriva Lucifers aktivitet på jorden epitetet ”ljus” gör det hela mer kontroversiellt. Med poststrukturalistisk terminologi kan detta beskrivas som dekonstruktion då Johansson inte bara idémässigt bryter ner normen angående djävul kontra ljus, utan också visar på detta i språket med den ljusa terminologin. Än en gång ställs mörkret i tydlig relation till ljuset och definieras utifrån detta. Här ställs dock inte motsatsorden i
20 Lucifer är i själva verket en latinsk översättning av det grekiska ordet Fosforos, som betyder ljusbringare . ”Lucifer”, Nationalencyklopedin, http://ne.se/lucifer, sökord Lucifer, (09‐12‐12).
relation till varandra utan blir inflätade med varandra i en bildsituation. Ljuset definierar inte bara mörkret, utan framkallar det.
En liknande tematik och språkanvändning, fast på ett motsatt sätt, hittar vi i en annan dikt med en mörk mytologisk karaktär som titelgestalt. Denna dikt skrevs innan Johanssons omvändelse och placerar sig textuellt mer i den grekiska mytvärlden än i den bibliska. ”Hydra” är en dikt, som i likhet med ”Till och från” beskriver en maktrelation.
Situationen är ett intimt möte mellan diktjaget och den hon kallar ”Hydra”. Tonen är otäck och beskrivningen rå: ”Som olja var hon mig i strupen / och hal i greppet / kring min arm” (r.
1-3). Johansson använder en erotiskt kroppslig metaforik som beskriver en enorm hängivelse i samband med ett våldsamt maktutövande som gränsar till tortyr. Diktjaget blir i förlängningen så beroende av denna ”hydra” att hon ”kunde andas bara invid hennes hud” (r. 9). Innan dess har hon fått sin rygg ”uppknäppt” och lungorna ”blottade” (r. 7-8). På två ställen mitt i dikten har Johansson sprängt in en parentes som visar på hydrans intensiva blick: ”(med sakta ringande pupill)” (r. 11,17). Trots en genomgående mörk språkdräkt framkommer inte någon tydlig motvilja från diktjagets sida. Detta totala slavtillstånd, där diktjaget saknar förmåga att åstadkomma något av egen makt, tillskrivs (till skillnad från ”Till och från”) inga uttalade negativa följder eller känslor. Ord som ”skälvande” förekommer men kan lika gärna ingå i en sexuell beskrivning som i en situation av rädsla. Skulle då ”Hydra” inte kunna vara en mörk beskrivning av en kärleksfull men konsumerande passion? Ett mörkt vokabulär för att beskriva det frivilliga givandet av sin kropp till en annan människa? Ett argument emot en sådan tolkning skulle vara att ta bort det kroppsliga perspektivet. ”Hydra” kanske är en bild för till exempel ångesten och att mötet med ångesten bara bottnar i ett ordentligt mörker.
Problemet med en sådan tolkning är dock Johanssons genomgående användning av kroppslig metaforik. ”Hydra” bör sålunda läsas som en dikt där Johansson frammanar ett positivt perspektiv på mörkret genom passionen. Att beskriva mörkret i ett möte med en annan existens visar inte på något ovanligt men om man som Johansson visar på det intima mötet positivt trots mörka ord, så blir det hela mer dubbelt.
Johansson skrev också dikter som i förlängningen diskvalificerade den klassiska bilden av ett sorgelöst och enkelt liv som kristen människa. Frälsningen är inte bara ljus utan kan också nära ett mörker. Ett bra exempel på detta finner vi i den korta dikten ”Bakom sin rygg”. Klassiskt blir här barnet människan och Gud Far. Synden och inte minst skammen får en avgörande och fruktansvärd roll. Jag citerar dikten i sin helhet:
Bakom sin rygg Barnet gråter till far.
Barnet har varit ont och därför har det ont överallt
men vågar inte komma till Faderns famn, fatta hans utsträckta varma hand.
Bakom sin rygg håller barnet de hjälplösa händerna trotsigt sammanknutna.
Barnet gråter till Far bara när ingen ser det.21
Till skillnad från ”Barn till en kung” blir skammen här ett hinder för den syndfulla
människan. ”Barnet” skäms så pass att Faderns närvarande inte kan tillgodogöras utan, på grund av rädsla, förminskas. Dessutom finns en ovilja hos barnet att utåt sätt visa sin svaghet.
De ”trotsigt sammanknutna” händerna visar på oviljan att gå till Fadern. Den vanligtvis ljusa relationen mellan Gud och människan (den är i synnerhet beskriven så av Johansson i största delen av hennes produktion) blir underordnad det mörker som finns inom det syndiga
”Barnet”. Den kristna tron beskrivs hos Johansson som räddning och frihet, men inte som lösning på människans benägenhet till synd eller på tillvarons återkommande problem.
Johansson beskriver, i motsats till ”Lucifer” som beskriver den mörka aktiviteten, den mest ljusa och intima delen av relationen till Gud hos människan, nämligen bönen och inte minst bönen om förlåtelse. Synden blir en bortvändhet från Gud som i längden tar bort den fundamentala känslan av absolut förlåtelse. Barnet kan inte gå till Gud trots att Han i
egenskap av förälder finns där. Guds existens och nåden framställs här som existerande, men svåråtkomligt. Johansson aktualiserar den omedelbara och oförtjänta förlåtelsen. Den
desperata oförmågan till rättfärdighet tillintetgör inte Guds vilja att förlåta ”barnet”. Mörkret i frälsningen beskrivs av Johansson främst i accentuerandet av skammen.
21 Johansson, Dikter, s.154.
5. Sammanfattning
I min analys har jag funnit att Majken Johanssons mörker uttrycks inom fyra huvudsakliga tematiska områden. Det är inom människans existens, det ironiska mörkret, inom relationen och den mer dubbla bilden av frälsningen. Efter strukturalistiska analysmodeller har jag identifierat återkommande motiv och vokabulär inom dessa områden. Ett motiv är mörkret inom människan där ångesten inför existensen och det inre djupet aktualiseras. Johansson visar upp en insikt av mörkrets och ondskans normalisering i vardagen och hur den färgar livet. Inom en sådan tematik använder sig Johansson oftast av ett mörkt vokabulär med ord som med lätthet skulle kunna sättas in i en paradigmatisk kedja i relation till mörkret, till exempel ”demoner”, ”grav”, ”död” och ”schakt”. Mörkret hittar man också inom ironin, där dock terminologin ofta hamnar ganska långt ifrån en språknära relation till ordet ”mörker”.
Det mörka hittas snarare inbäddat i ironin som oftast ironiserar över allvarliga ämnen. I mina valda exempel ironiserar Johansson till exempel om sökandet efter meningen i livet (eller alternativt det meningslösa letandet efter meningen i livet) och den missriktade
kommunikationen i relationen frisk kontra sjuk.
Mitt tredje exempel på det mörka temat hos Johansson rör sig kring hennes mörka förhållande till den mänskliga och andliga relationen. Frustrationen är ett viktigt tema när dikter behandlar relationer i Johanssons tidiga produktion. Senare flyttas fokus mot sorgen, då den mänskliga relationen till största del beskrivs i situationer av sorg och saknad.
Relationen till Gud beskrivs ofta som mer ljus och befriande. Mörkret står då hellre att finna i behandlandet av synden och den egna personens benägenhet till att handla mot Guds vilja.
Relationen till Gud som Far utvecklas starkt och har en starkt personlig prägel. Johanssons
”version” av Gud är idiosynkratisk och har inte alltid en etablerad teologisk grund. Svordomar och förlåtelse för självmördare skulle kunna uppfattas som mer problematisk för andra
bibeltolkare.
Hos Johanssons finns också en språklig förändring som rör sig kring den förskjutning som sker i det egna betraktande av mörkret före och efter frälsningen. I den tidiga produktionen ter sig mörkret som en naturlig del av människan. Det är dock en svåridentifierad existens, vars enda förklaring ges just som en människodel. I den senare produktionen blir ondskan identifierad som Satan i relation till den goda Guden. I förlängningen nämns det mörka som ett materialiserat objekt, nämligen alkoholen, som ständigt tas upp både som det ständigt närvarande och som en bild för det gamla, syndfulla livet.
En viktig växelverkan, både inom tematik och inom språk, är Johanssons sätt att spela på mörker mot ljus och inte minst i samband med den kristna terminologin. Johansson använder ofta ett spel med mörker och ljus för att beskriva sin egen hållning till livet. I dikten
”Lucifer” beskriver hon ondska genom ljus och i dikten ”Hydra” ges en möjlighet att tolka ljus genom mörker. Johansson går utanför idén om en ordnad språklig struktur och en
poststrukturalistisk läsning blir därför mer lämplig. Ett tydligt exempel på Majken Johanssons syn på sitt eget mörker ges i ”Bakom sin rygg” där hon tar död på myten om en okomplicerad, ljus tillvaro, enbart genom frälsningen och relationen till Gud.
6. Källförteckning
Barry, Peter, Beginning Theory – An introduction to literary and cultural theory, 2:a upplagan, Manchester, 2009
”Daimon”, Nationalencyklopedin, http://ne.se/sok/Daimon?type=NE, , (09-12-12) Hartman, Karin, Bottenglädjen – En bok om Majken Johansson, Stockholm, 2002 Ihlar Kronsjö, Eva, Majken Johansson, SVT, Stockholm, 1994
Johansson, Majken, ”Aprés toi”, Dikter, Stockholm, 2002, s. 167.
Johansson, Majken, ”Bakom sin rygg”, Dikter, Stockholm, 2002, s. 154f.
Johansson, Majken, ”Barn till en kung”, Dikter, Stockholm, 2002, s. 136.
Johansson, Majken, ”Demonerna”, Dikter, Stockholm, 2002, s. 20f.
Johansson, Majken, Det sällsamma bekymret, Stockholm, 1971 Johansson, Majken, Dikter, Stockholm, 2002
Johansson, Majken, ”Ett under”, Dikter, Stockholm, 2002, s. 42.
Johansson, Majken, Från Magdala, Stockholm, 1972
Johansson, Majken, ”Födelsemånad”, Dikter, Stockholm, 2002, s. 79f.
Johansson, Majken, ”Hydra”, Dikter, Stockholm, 2002, s. 18f.
Johansson, Majken, ”Lucifer”, Dikter, Stockholm, 2002, s. 83.
Johansson, Majken, ”Odödlighet”, Dikter, Stockholm, 2002, s. 113f.
Johansson, Majken, ”Till och från”, Dikter, Stockholm, 2002, s. 69f.
Johansson, Majken, ”Undre Råd”, Dikter, Stockholm, 2002, s. 84.
Johansson, Majken, ”Öresund”, Dikter, Stockholm, 2002, s. 89f.
Lilja, Eva, ”Busbrud och frälst fruntimmer – Majken Johansson i femtiotalet”, 1950-talets poesi. red. Ingemar Algulin m.fl, Jönköping, 2003, s. 59-71.
Lilja, Eva, ”Mot en sekulariserad kultur – Tröstdebatten och Majken Johanssons omvändelse”, Bo-lövens sorl – Romantisk modernism och estetisk funktionalism i femtitalets poesi, red. Eva Lilja och Jan Magnusson, Göteborg, 1998, s. 127-136.
”Lucifer”, Nationalencyklopedin, http://ne.se/lucifer, (09-12-12)
Lugn, Kristina, ”Kuratorn har sagt…”, Lugn Bara Lugn, Malmö, 1984, s. 94.
”Medlemskap”, Frälsningsarmén,
http//:www.fralsningsarmen.se/dl2/p3/admin.nsf/wwwpublished/fralsningsarmen_verksa mhet_medlemskap?OpenDocument, (09-12-13)
Mjöberg, Jöran, Det förnekade mörkret – Bilder av den undre människan, Stockholm, 2007
