NATIONALEKONOMISKA INSTITUTIONEN VT-2010
Uppsala universitet Författare: Mattias Öhman
Nationalekonomi D/Magisteruppsats 15 hp Handledare: Peter Nilsson
Välgörenhet och social påverkan
Ett fältexperiment om pantning och donationsbenägenhet
Mattias Öhman
i
Sammanfattning
Med ett naturligt fältexperiment studeras betydelsen av social påverkan för individers benägenhet att skänka pengar. Den dominerande teorin inom nationalekonomin som förklaring till välgörenhet är warm glow altruism. Teorin säger att människor skänker pengar på grund av en kombination av altruism och warm glow. Men det finns även teorier som förutsäger att socialt tryck spelar roll. I experimentet ställdes frågor till pantkunder om deras bidrag till välgörenhet. Individerna i behandlingsgruppen blev tillfrågade innan de började panta och kunnat välja om de ska skänka panten. I kontrollgruppen besvarades frågorna efteråt. Resultatet tyder på att social påverkan spelar stor roll för benägenheten att skänka panten.
Nyckelord: Välgörenhet, social påverkan, pantning, fältexperiment, warm glow.
ii
Innehållsförteckning
1. Inledning ...1
2. Bakgrund ...3
2.1. Om välgörenhet ... 3
2.2. Om pantning ... 6
3. Teori och metod ...8
3.1. Beteendehypoteser ... 8
3.2. Fältexperiment ... 9
3.3. Data och empirisk specifikation ... 13
4. Resultat ... 17
4.1. Deskriptiv statistik ... 17
4.2. Statistisk analys ... 19
5. Sammanfattning och diskussion ... 22
6. Referenser ... 26
7. Bilagor ... 27
7.1. Frågeformulär ... 27
7.2. Statistisk kontroll ... 28
1
1. Inledning
Varför skänker människor pengar till välgörenhet? Är människor altruister eller känner de sig tvingade att skänka pengar för att ge ett bra intryck? Hur stor roll spelar social påverkan för hur människor väljer att agera i sådana sammanhang? Syftet med den här uppsatsen är att bidra till kunskapen om altruistiskt beteende. Med hjälp av ett naturligt fältexperiment undersöks effekten av social påverkan på individers benägenhet att skänka sin pant.
Traditionell ekonomisk teori, som den vanligen förstås, ger ett begränsat utrymme för social påverkan. Individer agerar autonomt och tar endast hänsyn till andra människors uppfattningar och situation ifall det kan öka den egna förväntade nyttan. När nationalekonomer observerar avvikelser i individers beteenden från det som kan förväntas av en Homo Economicus så söker man ändå tolka dessa inom ramen för Rational Choice-teorin. Det innebär att en handling förklaras genom att man studerar hur individen försökte nyttomaximera vid tillfället (således nyttomaximerande i en subjektiv kontextuell mening: individen kan naturligtvis begå misstag).
Under senare år har denna tolkningsram utmanats av ett växande fält som kallas beteendeekonomi. Beteendeekonomer använder sig inte sällan av teorier från andra discipliner, som till exempel socialpsykologi, vilket innebär att de förklaringar man ger ibland hamnar i konflikt med traditionell Rational Choice-teori. Inom detta fält studerar man oftast situationer som Rational Choice misslyckas med att förklara på ett övertygande sätt; situationer där individer är ”irrationella” och agerar på ett sätt som inte i någon meningsfull betydelse kan betraktas som nyttomaximerande. Även om beteendeekonomin hittills i någon mån präglas av att vara en reaktion och kritik mot Rational Choice har den tillsammans med experimentell ekonomi, där individers beteenden undersöks i ekonomiska experiment, samtidigt breddat vad som är möjligt att studera inom ramen för ”nationalekonomi” och gjort att ämnet har närmat sig discipliner som sociologi och psykologi.1 Den här uppsatsen kan betraktas som beteendeekonomisk i den meningen att den huvudsakliga teoretiska basen inte är traditionell Rational Choice, och som undersökningsform används ett fältexperiment – något som under senare år har blivit vanligare inom nationalekonomin. (Breman 2008a)
Enligt Breman (2008a) har välgörenhet som forskningsfält länge varit litet inom nationalekonomin, vilket kan bero på att det inom ramen för den traditionella teorin har varit svårt att studera. I och med utvecklingen som beskrevs ovan har det emellertid blivit möjligt även för nationalekonomer att ta sig an detta område. Det ger samtidigt en möjlighet att studera
1 Även vissa ”traditionella” nationalekonomer har studerat frågor utanför konventionella marknader. Till exempel så har ekonomipristagaren Becker (1991) använt ekonomisk teori för att studera familjer. Se även Bowmaker (2005).
2 betydelsen av social påverkan på människors beteende i en situation där de ”egennyttigt” inte kan sägas nyttomaximera.
Sedan drygt tio år tillbaka har det i många ICA-butiker med pantautomater tillverkade av Tomra Systems varit möjligt att skänka sin pant till Röda Korset, genom ett samarbete mellan dessa tre aktörer. Under 2009 skänktes panten i ICA-butikerna i Sverige bort vid 7 procent av panttillfällena. Är det möjligt att med social påverkan få fler människor att välja att skänka sin pant? För att undersöka detta genomfördes korta intervjuer med ICA-kunder som pantade.
Behandlingsgruppen fick precis innan de började panta svara på två frågor om huruvida de bidrar till välgörenhet och om de brukar skänka sin pant, medan kontrollgruppen blev tillfrågade först efteråt när de redan hade valt om de skulle skänka panten vid detta tillfälle.
Studiens frågeställning är om individerna i behandlingsgruppen kommer att vara mer benägna att skänka sin pant jämfört med individerna i kontrollgruppen. Frågeställningen består av två delfrågor. Dels om individerna i såväl behandlingsgruppen som kontrollgruppen kommer att vara benägna att säga att de brukar bidra till välgörenhet, dels om individerna i behandlingsgruppen kommer att agera konsekvent med ett sådant svar och därmed välja att skänka sin pant.
Experimentets teoretiska grund är de två socialpsykologiska teorierna om social önskvärdhet och konsekvensprincipen. Enligt dessa kan man förvänta sig att individerna i behandlingsgruppen kommer att vara mer benägna att skänka panten än individerna i kontrollgruppen. Teorin om social önskvärdhet säger att människor tenderar att vilja framställa sig själva i ett positivt ljus, som ”goda medborgare”. Vanligtvis betraktas detta som ett av problemen med intervjuer i vetenskapliga undersökningar eftersom det innebär att man inte kan vara säker på att svaren är sanna. Den här studien söker i stället dra nytta av denna effekt med antagandet att det allmänt betraktas som önskvärt att bidra till välgörenhet. Konsekvensprincipen säger att människor tenderar att agera konsekvent i enlighet med tidigare åtaganden. Den som intervjuas och säger att den brukar skänka pengar till välgörenhet och sedan omedelbart ställs inför en situation där det är ett möjligt val kan därför förväntas vara mer villig att skänka sin pant.
Uppsatsen inleds med en bakgrund om välgörenhet och pantning och en diskussion om hur nationalekonomer har förklarat varför människor bidrar till välgörande ändamål. Sedan följer en genomgång av de teorier och metoder som har använts för detta experiment, samt hur materialet kommer att analyseras statistiskt. Efter detta redovisas resultatet. Uppsatsen avslutas med en sammanfattning och diskussion om experimentet och resultatet och även förslag på vidare forskning. Som bilagor ingår det frågeformulär som har använts vid intervjuerna samt en statistisk kontroll med några ytterligare test av materialet.
3
2. Bakgrund
Det här avsnittet innehåller dels en bakgrund om välgörenhet och pantning i Sverige, dels en diskussion om tidigare forskning om välgörenhet.
2.1. Om välgörenhet
Uppsatsen började med att ställa frågan varför människor skänker pengar till välgörenhet. Men hur vanligt är det och hur mycket pengar handlar det om? I Sverige har forskningen om välgörenhet till största delen genomförts av socionomer, sociologer, statsvetare och företagsekonomer. Studier genomförda av nationalekonomer har tidigare varit begränsat, men bilden har börjat förändras på senare år. (Breman 2008a)
Givandet i Sverige är stort – insamlingsorganisationer med ett 90-konto samlade in nästan 5 miljarder kronor under 2008.2 I Sverige beräknas den totala omsättningen för den ideella sektorn vara omkring 140 miljarder kronor. (Wijkström & Einarsson 2006) 90-konton administreras av Stiftelsen för Insamlingskontroll (SFI) och ska fungera som en garanti för den som vill skänka pengar att insamlingen går till på rätt sätt och att pengarna går till det avsedda ändamålet. Figur 2.1 visar hur mycket pengar som har samlats in från allmänheten under perioden 1999 till 2008. Rekordåret 2005 förklaras av tsunamin på annandag jul 2004. Trenden under denna period är att svenskarna skänker alltmer pengar.
Figur 2.1: Totalt insamlat från allmänheten (miljoner kr). Data från SFI, 2009.3
2 SFI, ”Svenskarna skänker mer till välgörenhet” (2009-12-07), Pressmeddelande, http://www.mynewsdesk.com/se/view/pressrelease/svenskarna-skaenker-mer-till-vaelgoerenhet- 350427 (2010-05-10).
3 Konstruerat från SFI, ”Sammanställning 1999 – 2008” (2009-12-07), Statistik, http://www.insamlingskontroll.se/Statistik/21811_Sammanstaellning_1999_-_2008 (2010-05-10).
3002 3234 3506 3381 3724 4073 5322
4509 4555 4855
0 1000 2000 3000 4000 5000 6000
1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008
4 Är svenskarna ovanligt generösa? Det är komplicerat att göra en jämförelse mellan olika länder, vilket beror på att definitionerna i källmaterialet kan variera. Enligt data från 1995 om storleken på och intäkterna till den ideella sektorn i 17 länder ligger Sverige ungefär i mitten med 9 procent av intäkterna från gåvor. Till skillnad från i många andra länder så är donationer till välgörenhet inte avdragsgilla, vilket förmodligen är en bidragande orsak till att Sverige inte ligger högre upp i jämförelsen. Sverige har i stället jämfört andra länder en stor andel frivilligt arbetande inom den ideella sektorn. (Breman 2008a)
En fråga som nationalekonomer har intresserat sig för i detta sammanhang är därför om skatteavdrag för privata donationer skulle vara samhällsekonomiskt motiverat, det vill säga om donationerna skulle öka mer än kostnaden för subventionen. Andreoni (2006) menar att det är teoretiskt motiverat. Det står klart att donationer är priskänsliga, men studierna på detta område ger dock spretiga svar så frågan måste än så länge betraktas som obesvarad. (Randolph 1995; Auten, Sieg & Clotfelter 2002; Breman 2008a) En annan fråga som ekonomer har studerat är om det finns en så kallad crowding out-effekt. Denna hypotes säger att om staten skänker 1000 kronor så minskar de privata donationerna med lika mycket. Skälet enligt hypotesen är att altruistiska personer inte bryr sig om varifrån pengarna till välgörenhet kommer – endast hur mycket pengar som skänks. Skattemedel är substitut för privat välgörenhet. Om människor är rena altruister innebär det således att statliga bidrag är ineffektiva. Breman (2006) visar dock att effekten av en sådan utträngning är ganska liten, även om nyare studier ger belägg för att det kan vara fallet i frågan om internationellt bistånd. (Breman 2008b)
Hur har nationalekonomer försökt förklara varför människor skänker pengar till välgörenhet och bidrar till kollektiva nyttigheter? Det finns i dag flera försök till förklaringsmodeller. Två exempel på teorier är conditional cooperation och warm glow altruism. Conditional cooperation säger att individer är beredda att bidra till kollektiva nyttigheter ju mer andra bidrar. Teorin kan förklara dels varför en individ bidrar med pengar givet att den vet att någon annan gör det, dels varför man i många experiment finner att bidragen till kollektiva nyttigheter sjunker över tid. De flesta villkorligt samarbetande individer bidrar nämligen med en summa något under genomsnittet av de totala bidragen, vilket resulterar i att bidragen sjunker för varje period.
(Fischbacher, Gächter & Fehr 2001) I en välgörenhetskontext implicerar teorin att insamlaren bör ge information om hur mycket andra givare har bidragit med, och kanske särskilt framhålla hur mycket de som har bidragit mest har gett. Croson & Shang (2009) undersökte empiriskt ifall information om vad andra givare hade skänkt hade någon inverkan på individer i färd med att skänka pengar. I USA finns en reklamfri radiokanal, national public radio, som finansieras genom gåvor från särskilt privatpersoner. Varje vecka uppmanas lyssnarna att ringa in och skänka pengar. I experimentet så varierades informationen till personerna som hade ringt in om vad
5 tidigare givare hade skänkt, och resultatet pekade på att informationen signifikant påverkade hur mycket individerna valde att ge.
Den dominerande teorin inom nationalekonomin i dag som förklaring till välgörenhet är warm glow altruism, vilket är en kombination av warm glow och altruism. (Andreoni 1990) Altruism innebär att man bryr sig om hur andra har det eller om något specifikt välgörande ändamål.
Teoretiskt innebär det att andra människor eller ändamål (kollektiva varor) ingår i individens nyttofunktion. Warm glow innebär att individen mår bra (får nytta) av att ge som en frivillig handling. Studier har visat att människor som bidrar till välgörenhet i de flesta fall gör det på grund av en kombination av altruism och warm glow. Med hjälp av magnetröntgenkameror har man sett att människor känner mer välbefinnande (eller uttryckt i ekonomisk teori: får högre nytta) om handlingen är frivillig, vilket ger stöd för teorin om warm glow altruism. (Breman 2008a)
Både teorin om warm glow altruism och conditional cooperation är ”utbudsdrivna”, vilket betyder att människor skänker pengar för att det ökar deras individuella nytta (välbefinnande) samtidigt som det också ökar samhällets nytta. Ett sådant givande är således paretosanktionerat.
Men ett annat skäl till att skänka pengar kan vara att individen känner ett socialt tvång. Akerlof
& Kranton (2000) har konstruerat en modell som försöker förklara varför socialt tryck kan vara betydelsefullt för individens beteende. En sådan modell implicerar att donationer till välgörenhet ibland kan vara ”efterfrågedrivna”, det vill säga att individen känner ett socialt tryck som gör det svårt att säga nej till insamlaren. Donationerna är då, för givaren, nyttominskande och givandet är inte paretosanktionerat. DellaVigna, List & Malmendier (2010) fann att när människor gavs möjlighet att undvika dörrknackare som bad om bidrag till välgörenhet så minskade donationerna avsevärt. Det tyder på att inte all välgörenhet kan förklaras av warm glow altruism, utan att även det sociala sammanhanget kan påverka individens beslut.
Spelar det någon roll vem det är som ber om donationer? Breman (2008a) fann att kön kan ha betydelse för hur mycket pengar som individen skänker. I studien undersöktes donationsgraden i en telemarketingkampanj med avseende på kommunikatörens och givarens kön. Forskarna kontrollerade för kommunikatörens skicklighet så att den inte skulle påverka resultatet. Det visade sig att de lägsta resultaten fås om kvinnor ringer kvinnor, medan det högsta resultatet fås om män ringer män. Det senare resultatet var i studien emellertid inte statistiskt signifikant högre än om kvinnor ringer män. Resultatet går emot den vanliga föreställningen att kvinnor skänker mer pengar än män. Om man vill dra slutsatser om skillnader i generositet är det dock viktigt att kontrollera för inkomst, eftersom det i det fallet snarare är den skänkta andelen av individens inkomst som är av intresse.
6
2.2. Om pantning
I Sverige har det ända sedan 1884 funnits ett pantsystem för glasflaskor. Nästan hundra år senare, 1982, infördes ett pantsystem även för aluminiumburkar och för drygt femton år sedan lanserades återvinningsflaskan. I Sverige återvanns 2008 cirka 88 procent av alla burkar och flaskor, vilket är en ökning med 3 procentenheter jämfört med 2007. Det betyder att svenskarna pantar mest i världen.4 Pantens storlek varierar mellan 0,5-2 kronor beroende på typ. Den största delen pantas i pantmaskiner som finns i vanliga livsmedelsbutiker.
ICA samarbetar sedan 1999 med Röda Korset och pantautomattillverkaren Tomra Systems. Det innebär att det i dag på nästan 400 ICA-butiker av totalt cirka 1 400 finns möjlighet att skänka sin pant till Röda Korset. Även i COOP-butiker har det under ett antal år varit möjligt att skänka panten till välgörenhet. I deras fall går pengarna till de egna välgörenhetsorganisationerna Kooperation utan gränser och Vi-skogen.
Under 2009 så valde kunderna på ICA att skänka sin pant vid drygt 7 procent av panttillfällena.
Sett till den totala pantsumman så skänkte de knappt 2,5 procent (drygt 3,5 miljoner kronor), vilket betyder att det i genomsnitt är de mindre pantbeloppen som kunderna väljer att skänka.
Andelen kunder som väljer att skänka sin pant och den andel av pantsumman som skänks varierar dock stort mellan olika butiker. De två figurerna nedan visar hur mycket pengar som skänktes varje månad under 2009, dels totalt för alla ICA-butiker i Sverige (med möjlighet att skänka panten), dels för två ICA-butiker i Uppsala.5
Figur 2.2: Pantdonationsbelopp (kr) under 2009 för ICA-butiker i Sverige.
4 Returpack, ”Sverige pantar sig kvar i världstoppen” (2009-06-23), Pressmeddelande, http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/ab_svenska_returpack/pressrelease/view/sverige-pantar- sig-kvar-i-vaerldstoppen-303364 (2010-05-11).
5 Donationsstatistik från Tomra Systems AB. Kan erhållas med tillåtelse från Röda Korset.
0 50000 100000 150000 200000 250000 300000 350000 400000 450000
7
Figur 2.3: Pantdonationsbelopp (kr) under 2009 för två ICA-butiker i Uppsala.
I figurerna framgår att summan som doneras varje månad varierar över året. Man måste dock vara försiktig vid tolkningen; data finns inte tillgänglig för hur mycket som totalt pantas under varje månad. Det går således inte att utläsa ifall donationsbenägenheten varierar mellan månaderna – det kan lika gärna vara så att det är olika många personer som pantar vissa månader. Eftersom tillgänglig data enbart finns för 2009 så kan man inte heller se om det finns en tidstrend.6 Om det är möjligt att anta att donationsbenägenheten inte varierar kraftigt mellan månaderna så ger figurerna en ungefärlig bild över hur mycket som pantas varje månad. Att maj månad sticker ut i Butik 2 i Uppsala kan eventuellt förklaras av valborgsfirandet; många pantar några burkar och väljer att skänka panten eftersom det bara handlar om totalt några kronor. Att december sticker ut i samtliga tre fall (även för Butik 1 beaktat att många studenter lämnar Uppsala under en del av denna period) kan förmodligen bero på att många känner sig mer givmilda under jul, och januari är i sin tur ett resultat av nyårsfirandet. I tabell 2.1 sammanfattas data för respektive butik ovan samt för hela ICA-kedjan under hela året 2009.
Tabell 2.1: Pantning och donation under 2009.
Affär Donerat (%) Donationskunder (%) Pantbelopp (kr) Pantkunder
Butik 1 4,19 10,0 930 209 50 064
Butik 2 6,15 12,8 884 528 70 779
Alla butiker 2,35 7,1 160 276 435 9 884 308
Det framgår att både Butik 1 och Butik 2 skiljer sig klart från riksgenomsnittet, särskilt Butik 2.
Att skillnaderna kan vara så pass stora mellan enskilda butiker och butiksgenomsnittet är därför viktigt att ta hänsyn till när man ska genomföra ett experiment i en viss butik. Skillnaderna antyder att butikerna har olika kundkrets, vilket kan innebära att de reagerar olika på experimentets behandling.
6 Se dock fotnot 4.
0 1000 2000 3000 4000 5000 6000 7000
Butik 1 Butik 2
8 Det senaste året har Röda Korset haft problem med ett antal skandaler som har skadat organisationens anseende. Än så länge finns emellertid inte data tillgänglig som gör det möjligt att avgöra om det har påverkat människors benägenhet att skänka sin pant till dem.
I bild 2.1 visas alternativen som kunden har att välja mellan på en ICA-butik där man har möjlighet att skänka panten.
Utöver den gula knappen så finns det en text från Röda Korset uppsatt bredvid pantautomaten som uppmanar kunden att skänka panten.
Bild 2.1: Pantautomat i en ICA-butik.
Pantautomaterna står oftast antingen i en så kallad pantstation som finns i större ICA-butiker eller, i mindre butiker, nära hyllorna med läsk och annan dryck. Eftersom pantstationerna står utanför kassorna är det enklare för kunden att ta med en större mängd pant vid ett och samma tillfälle. Det är därför möjligt att butiker med pantstationer har en större mängd pant vid varje panttillfälle, något som också kan påverka kundernas benägenhet att skänka sin pant.
3. Teori och metod
Följande avsnitt består av tre delar. Den första delen behandlar teori; vilka beteendehypoteser som frågeställningen och experimentet bygger på och vad tidigare forskning har funnit. Den andra delen är ett metodavsnitt, som behandlar hur fältexperimentet har genomförts och en diskussion om nyttan av att använda experiment inom nationalekonomin. Den sista delen går igenom hur det insamlade materialet har bearbetats och de modeller som kommer att prövas statistiskt.
3.1. Beteendehypoteser
Den här studien ska med hjälp av ett experiment försöka skatta betydelsen av social påverkan för individers benägenhet att skänka sin pant, det vill säga hur benägenheten förändras när individerna upplever ett socialt tryck på sig att skänka sin pant. Att social påverkan – oförmågan att säga nej – har betydelse i välgörenhetssituationer har visats av DellaVigna, List & Malmendier (2010), vilka baserade sin studie på modellen om socialt tryck och social identitet som Akerlof &
Kranton (2000) har konstruerat. Croson & Shang (2009) har visat att människor påverkas av att veta hur andra har gjort; om en individ har skänkt mycket pengar är man själv benägen att skänka mycket. Följande studie undersöker en tredje slags social påverkan, om individer kan känna ett så pass starkt socialt tryck på sig att skänka sin pant ifall de är (eller upplever sig vara)
9 observerade så att de väljer att göra det. Jämfört med de tidigare studierna är denna sociala påverkan mer subtil, eftersom det inte är någon som ber individen att ge till välgörenhet.
Ett välkänt problem i forskningssammanhang med intervjuer är intervjuareffekten, vilken kan förklaras med teorin om social önskvärdhet. Intervjuareffekten innebär att människor som blir intervjuade tenderar att ge det svar som de upplever framställer dem som socialt önskvärda.
(Arnold & Feldman 1981) I många surveyundersökningar kan detta ställa till problem eftersom individerna inte ger sanna svar, men det finns också en möjlighet att utnyttja denna effekt.
Eftersom det allmänt torde betraktas som en god sak att bidra till välgörande ändamål kan man förvänta sig att en majoritet kommer att svara att de skänker pengar till välgörenhet om de blir tillfrågade. Betyder det att individerna faktiskt kommer att skänka pengar om de hamnar i en sådan situation? Det finns skäl till att tro att det under vissa förhållanden kan vara på det sättet.
Cialdini (2005) visar att människor tenderar att vilja agera konsekvent med sina åtaganden, en slags konsekvensprincip. Den kan förklaras med att individen söker undvika kognitiv dissonans, det vill säga att behöva konfronteras med situationen att ha agerat på ett sätt som individen anser är felaktigt. Individen anpassar i stället sitt agerande (eller sina åsikter) till att vara förenligt med tidigare beteenden. (Mullainathan & Washington 2009) I en studie fann Landry et.
al. (2008) att det är mer sannolikt att individer som redan har skänkt pengar kommer att skänka pengar igen, vilket delvis kan förklaras med människors önskan att agera konsekvent.
Den teoretiska grunden för experimentet består av flera steg. Hypotesen är att individernas beteende påverkas av att de upplever sig vara observerade, vilket innebär att de kommer att agera på ett sätt som gör att de framställer sig själva som socialt önskvärda och konsekventa – och därför skänka panten. Om hypotesen stämmer kan resultatet tolkas i linje med DellaVigna, List & Malmendier (2010). Men till skillnad från deras studie visar i så fall detta experiment att människor inte uttryckligen behöver vara tillfrågade av en insamlare om att skänka pengar för att känna ett så pass starkt socialt tryck att de gör det. Det räcker med att individen upplever en intern konflikt för att beteendet ska förändras.
3.2. Fältexperiment
För att samla in den empiri som behövdes för att testa frågeställningens hypotes genomfördes ett naturligt fältexperiment.7 Ett naturligt fältexperiment innebär att man gör ett experiment i en naturlig miljö, vanligen utan att de medverkande individerna är medvetna om att de deltar i ett experiment. Men vad är syftet med att genomföra experiment inom nationalekonomin? Hur kan fältexperiment användas för att besvara nationalekonomiska frågeställningar?
7 För en diskussion om olika sorters fältexperiment, se Harrison & List (2004).
10 Inom nationalekonomin är man ofta intresserad av att finna kausala effekter, om orsakar . När man ska studera om kausalitet råder vill man idealt sett kontrollera den kontrafaktiska situationen; vad hade hänt om inte inträffat? Utan en sådan kontroll går det inte att veta om det endast är fråga om en korrelation, det vill säga att någon tredje (eller fjärde etc.) variabel påverkar både och eller om orsakssambandet rentav går åt andra hållet. Detta är ofta ett svårt problem att lösa ifall det endast finns tillgång till observationsdata. När det är möjligt kan man därför i stället använda sig av ett experiment, vilket ger en större kontroll av de relevanta faktorer som kan tänkas påverka den variabel som man är intresserad av att studera.
För att se på vilket sätt ett experiment kan hjälpa till att avgöra kausalitet, betrakta som utfallet efter en behandling och som utfallet utan behandling.8 Behandlingen är en binär variabel, , där är behandling och ingen behandling. För varje enhet finns då
där behandlingseffekten kan mätas med . Problemet är att den kontrafaktiska variabeln i är obekant; vad hade resultatet av behandlingen varit ifall inte hade behandlats och vice versa? Eftersom en individ inte samtidigt kan vara behandlad och inte behandlad simulerar ett experiment den kontrafaktiska situationen med hjälp av randomisering, vilket innebär att individerna slumpmässigt delas in i en behandlingsgrupp respektive en kontrollgrupp. Det är då möjligt att mäta den genomsnittliga behandlingseffekten med där och är genomsnittligt utfall av behandling respektive inte behandling.
För att kunna fastslå ett kausalt samband mellan en oberoende och en beroende variabel måste tre villkor vara uppfyllda. (Rosengren & Arvidson 2002) Först och främst krävs att man kan manipulera den oberoende variabeln (genomföra en behandling). Det krävs också att det är möjligt att redogöra för de förutsättningar som råder under experimentet. Dessa måste vara lika för både behandlingsgruppen och kontrollgruppen, det vill säga manipulationen av den oberoende variabeln skall ske givet allt annat lika (ceteris paribus). Detta krav kallas för standardisering. Det sista kravet är att de medverkande individerna har randomiserats, vilket nämndes ovan. Skälet är att det ska vara möjligt att anta att individernas värden på alla relevanta variabler i genomsnitt är lika, så att och endast skiljer sig åt med avseende på manipulationen av den oberoende variabeln.
Laboratorieexperiment erbjuder störst möjlighet att uppfylla dessa krav. Nackdelen är att experimentet sker i en onaturlig miljö, och det är därmed möjligt att individerna beter sig på ett
8 Redogörelsen följer Harrison & List (2004) och Angrist & Pische (2009).
11 sätt som är annorlunda än hur de skulle ha gjort ”på riktigt”. Det beror inte bara på att själva miljön är ett laboratorium, utan även på att insatserna vanligen ligger på en helt annan nivå än utanför experimentet. I laboratorieexperiment är deltagarna dessutom oftast studenter. Ett naturligt fältexperiment genomförs i stället i den naturliga miljön, med individernas vanliga insatser, vilket betyder att det är troligt att individerna agerar på samma sätt som de skulle ha gjort även utanför experimentet. Fältexperiment innebär en möjlighet till manipulation, men det är svårare att uppfylla kraven på standardisering och kontroll jämfört med i laboratorieexperiment.
Datainsamlingen genomfördes på följande sätt. Först bestämdes antalet individer som skulle ingå i experimentet till 100 stycken och att de skulle fördelas jämnt mellan de båda grupperna, det vill säga 50 stycken i respektive grupp. För att kunna uppfylla kravet på randomisering kastades tärning om i vilken ordning individerna skulle delas in i grupperna. Den första individen hamnade i kontrollgruppen, vilket innebar att det var 49 stycken kvar att dela in i den gruppen, och så vidare. Om det hade blivit så att 50 stycken hade delats in i någon av grupperna innan alla 100 hade fördelats så skulle de resterande individerna hamnat i den andra gruppen.
Genom slump så blev fördelningen jämn i slutet vilket innebar att det inte blev ett stort antal som ”tvingades” att tillhöra någon av grupperna. Randomiseringen innebar att det var möjligt att anta att grupperna i genomsnitt skulle vara lika sett till kön, ålder, mängden pant, deras inställning till välgörenhet etc.
Datainsamlingen genomfördes vid sex tillfällen under en period på några veckor vid pantstationen i Butik 1 i Uppsala, som består av två stycken pantautomater. Tiden var jämnt fördelad mellan ”tidigt” (perioden kl 11-15) och ”sent” (perioden kl 16-18). Individerna blev tillfrågade om de ville delta i en studie om välgörenhet för en magisteruppsats i nationalekonomi. De som ställde upp på att delta i studien fick besvara nedanstående fyra frågor.9
1) Brukar du skänka pengar till välgörenhet?
2) Brukar du skänka panten?
3) Har du skänkt panten den här gången?
4) Hur mycket pantade du för?
Respondenterna i behandlingsgruppen fick besvara fråga 1 och 2 före det att de började panta, och fråga 3 och 4 när de var färdiga. Respondenterna i kontrollgruppen fick besvara alla fyra frågorna efter att de hade pantat.10 Frågorna besvaras i princip med ett ja eller nej, med
9 Antalet individer som inte ställde upp, det vill säga bortfallet, antecknades.
10 Frågan om deltagande i studien ställdes samtidigt med frågorna. Personerna som ingick i kontrollgruppen fick således frågan först efter att de hade pantat.
12 undantag för den sista frågan som handlar om pantsumman. Den sociala påverkan i experimentet bestod i att göra individerna i behandlingsgruppen medvetna om att deras val att skänka eller ta panten är observerat.
Ett problem med naturliga fältexperiment är som nämnts att det finns mindre möjlighet att kontrollera för att faktorer andra än de som specifikt ska undersökas inte snedvrider resultatet, eftersom deltagarna i studien är okända. En snedvridning i detta fall skulle kunna ske om benägenheten att skänka pengar beror på en systematisk skillnad bland pantarna, till exempel att äldre personer oftare skänker pengar än yngre. Eftersom ordningen på vilka individer som ska ingå i behandlingsgruppen respektive kontrollgruppen bestämts slumpmässigt, och ordningen som individerna kommer till pantautomaterna kan betraktas som slumpmässig, bör grupperna i genomsnitt vara lika. Det är dock inte säkert att detta räcker; till exempel kan förhållanden som vilken tid och dag som intervjuerna görs på samt individernas attityd till intervjuaren påverka resultatet. För att någorlunda få en möjlighet att kontrollera för sådana potentiellt betydelsefulla faktorer antecknades kön och en grov uppskattning av åldern.11 Skälet till att ålder inte ingick som en egen fråga var för att ta upp så lite tid som möjligt för de deltagande individerna, så att bortfallet skulle bli så litet som möjligt. Kontrollvariablerna ger en möjlighet att analysera materialet uppdelat på ålder och kön, och därmed se om det finns en systematisk skillnad i behandlingseffekten mellan olika grupper.
Det var inte möjligt att kontrollera om individerna talade sanning när de besvarade frågorna (även om det i många fall gick att se ifall någon skänkte panten eller tog den själv). Den invändningen är emellertid bara relevant vad gäller fråga 3 och 4, som handlar om vad individerna faktiskt gjorde vid det här tillfället. De som skänker sin pant får inte ett kvitto på hur mycket som de pantade för och kan därför förväntas uppskatta summan snarare än att svara exakt. En kritik mot experimentdesignen är att givet att det finns ett socialt tryck av att vara observerad så skulle detta även kunna drabba kontrollgruppen, eftersom intervjuaren stod i samma rum som pantautomaten. För att minimera effekten av en sådan påverkan så försökte intervjuaren hålla ett avstånd från den som pantade. En eventuellt kvarvarande effekt innebär att effekten av det sociala trycket i undersökningen underskattas något.
Både fråga 1 och fråga 2 innehåller ordet ”brukar”, som är ett medvetet vagt uttryck. Ska det avse att man skänker pengar en gång i veckan, eller räcker det med en gång om året? Att man skänker panten varje gång, eller bara någon gång ibland? Tolkningen av ”brukar” lämnades helt åt respondenterna själva att göra. Den första frågan innehåller dessutom ordet ”välgörenhet”, vilket olika personer kan tolka olika brett. Räknas det om man skänker pengar till forskning som bedrivs vid ett universitet, eller handlar det uteslutande om att hjälpa fattiga? Även detta var
11 Se bilaga 7.1: Frågeformulär.
13 upp till respondenterna att själva tolka. Eftersom det kan antas att välgörenhet allmänt betraktas som en god sak, samtidigt som intervjuaren inte kan kontrollera svaren, ger det individerna en möjlighet att ljuga. Om beteendeteorin om social önskvärdhet är korrekt kan man således förvänta sig att många kommer att besvara den första frågan jakande. Den andra frågan, som är något mer konkret, tvingar individerna att åtminstone fundera på om de någon gång har skänkt sin pant. Det kan därför förväntas att färre kommer att svara ja på denna fråga än den första frågan, men fler än antalet som skänker panten.
Syftet med de två frågorna är att få individerna att dels fundera på huruvida de faktiskt bidrar till välgörenhet, dels att behöva hantera situationen där de förmodas vilja framstå som socialt önskvärda eftersom de vet om att de är observerade. Den andra frågan ser dessutom till att individerna är fullt medvetna om att det går att skänka sin pant. De personer som ingår i behandlingsgruppen som svarar att de bidrar till välgörenhet (och kanske även att de brukar skänka sin pant) kommer därmed att ha åtagit sig att leva upp till sitt svar enligt konsekvensprincipen. Omedelbart efter att de har besvarat frågorna kommer de att ställas inför en situation där de kan välja att skänka det vanligen lilla beloppet till välgörenhet. Enligt hypotesen innebär det att fler personer i behandlingsgruppen kommer att skänka sin pant jämfört med personerna i kontrollgruppen, vilka ju redan har gjort sitt val när de ska besvara frågorna. Det betyder att individerna kände att de var tvungna att skänka sin pant på grund av det sociala tryck de upplevde av att en okänd person observerade deras beteende.
3.3. Data och empirisk specifikation
Det insamlade materialet kodades för att göra det möjligt att studera och analysera det i statistikprogrammet STATA. Kodningen gjordes enligt tabellerna 3.1–3.4.
Tabell 3.1: Svarskodning.
Fråga Ja Nej 1, 2, 3 1 0
4 Summa (kr)
Tabell 3.2: Gruppkodning.
Grupp Kod
Efter 0
Före 1
Tabell 3.3: Könskodning.
Kön Kod
Man 0
Kvinna 1
Tabell 3.4: Åldersdummys.
Ålder Dummys
<31 UNG 31-50 MED
>50 GAM Det för hypotesen intressanta problemet är om grupptillhörighet påverkar svaret på fråga 3 (om individen valde att skänka panten eller inte). Utifrån ovanstående kodning så skapades variabler för att kunna pröva om så är fallet.
Fråga 1, 2 och 3 är dummys, binära variabler med egenskaperna , med värdet 1 om individ svarar ja på fråga . Grupp är den variabel vi är intresserade av om den har en kausal effekt på fråga 3, och har egenskaperna , med värdet 1 om individ ingår i behandlingsgruppen. Kön är en dummy med egenskaperna , med värdet 1 om individ är kvinna. Åldersklasserna delades upp med tre individuella dummys som skapar tre
14 olika åldersgrupper, där , med värdet 1 om individ faller inom åldersklassen . Unga personer definieras som varandes 30 år eller yngre, medelgamla som personer mellan 31 och 50 år och gamla som personer 51 år eller äldre. Pantsumman, svaret på fråga 4, är den enda variabel som inte är en binär dummy, utan är en kvantitativ variabel. Variabelnamn och förväntad effekt på variabeln sammanfattas i tabell 3.5. Ett positivt tecken betyder att variabeln förväntas öka sannolikheten att individen skänker sin pant.
Tabell 3.5: Beskrivning av variabler.
Variabel Förväntat tecken Beskrivning
FRÅGA1 + Fråga 1: ”Ja”
FRÅGA2 + Fråga 2: ”Ja”
DONERAT Beroende Fråga 3: ”Ja”
SUMMA - Fråga 4: Summa (kr)
GRUPP + Behandlingsgrupp
KÖN ? Kön (Kvinna)
UNG Bas Ålder (<31)
MED + Ålder (31-50)
GAM + Ålder (>50)
Den statistiska analysen görs sedan med hjälp av linjära sannolikhetsmodeller som skattas med minstakvadratmetoden (OLS) och justeras för heteroskedasticitet. En linjär sannolikhetsmodell liknar en linjär regressionsmodell men skiljer sig på några punkter.
I en linjär regressionsmodell kan de oberoende variablerna vara antingen kvantitativa eller binära. Däremot måste den beroende variabeln vara kvantitativ, det är alltså inte möjligt att använda en dummyvariabel som den variabel som ska förklaras. I detta fall är den beroende variabeln binär, vilket innebär att man måste använda något annat alternativ. Ett sådant alternativ är en linjär sannolikhetsmodell. I en sådan är den beroende variabeln binär och regressionskoefficienterna tolkas som ett mått (i procentenheter) på förändringen i sannolikheten att den beroende variabeln antar värdet 1. Den linjära sannolikhetsmodellen leder emellertid till sin konstruktion till heteroskedasticitet. Annorlunda uttryckt betyder detta att feltermernas varians i en linjär sannolikhetsmodell varierar systematiskt med de predicerade värdena vilket ger en lägre effektivitet i skattningarna. Regressionerna kommer därför att vara robusta justerade för heteroskedasticitet. Det finns ytterligare två invändningar mot denna typ av modell. Prediktionerna kan hamna utanför sannolikhetsintervallet 0-1, och de linjära och additiva antagandena i modellen är ofta orealistiska.12 (Edling & Hedström 2003) Empirin kommer att prövas i fyra olika modeller, där ytterligare variabler inkluderas för varje modell. I den första modellen ingår endast behandlingsvariabeln.
12 Även om modellen har vissa teoretiska svagheter kan den användas för att ge tillräckligt goda approximationer. I bilaga 7.2: Statistisk kontroll används en binär logistisk regressionsmodell för att kontrollera resultaten.
15 Modell 1
(1)
där är en konstant, är behandlingskoefficienten och är en felterm. I modellen gäller att
antar värde 1 om individ tillhör behandlingsgruppen, annars 0. Parametern av intresse i ekvation (1) är som reflekterar hur benägenheten att skänka panten påverkas av socialt tryck.
Under ideala förhållanden är individerna i behandlingsgruppen och kontrollgruppen genom randomiseringen identiska i statistisk bemärkelse, förutom exponeringen för behandlingen. I detta fall är det som diskuterats tidigare möjligt att tillskriva de genomsnittliga skillnaderna i donationsgraden mellan grupperna som den faktiska behandlingseffekten. Modell 1 är därför tillräcklig för att uttala sig om kausalitet. Men för att öka effektiviteten av skattningen av kan man kontrollera för andra faktorer som kan tänkas påverka benägenheten att skänka panten vid pantningstillfället. I den andra modellen har kontrollvariabler för kön och ålder införts, vilket minskar endogeniteten.
Modell 2
(2)
där är en konstant, är behandlingskoefficienten, är koefficienterna till kontrollvariablerna och är en felterm.
Modell 2 är en multivariat regressionsmodell, men koefficienterna kan tolkas på ett liknande sätt som i den första modellen. När är 1 så är individ en kvinna. kan då tolkas som förändringen i procentenheter på sannolikheten att individ skänker sin pant om det är en kvinna. Ålder kontrolleras med två separata dummys, där
och .
När individ är 51 år eller äldre har värdet 0 och värdet 1. Om är yngre än 31 år så har båda dummyvariablerna värdet 0. Genom att dela upp ålder i tre klasser på detta sätt ges en möjlighet att se om behandlingseffekten skiljer mellan olika åldrar.
Den tredje modellen inkluderar en interaktionsterm som kontrollerar om det finns en skillnad i behandlingseffekten mellan olika kön, det vill säga om män påverkas mer av behandlingen än kvinnor eller vice versa.
16 Modell 3
(3)
där är en konstant, är behandlingskoefficienten, är koefficienterna till kontrollvariablerna och är en felterm.
antar värdet 1 om individ är en kvinna i behandlingsgruppen, annars värdet 0. Om behandlingseffekten är starkare för män än på kvinnor innebär det att kommer att ha ett negativt tecken.
Den fjärde och sista modellen inkluderar två ytterligare kontrollvariabler, vad individerna svarade på frågan om de brukar skänka pengar till välgörenhet samt frågan om de brukar skänka sin pant.
Modell 4
(4)
där är en konstant, är behandlingskoefficienten, är koefficienterna till kontrollvariablerna och är en felterm.
antar värdet 1 om individ svarar ja på fråga , annars värdet 0. De individer som svarar ja på frågorna förväntas skänka sin pant i högre utsträckning än andra, enligt konsekvensprincipen.
I bilaga 7.2: Statistisk kontroll ingår förutom ett alternativt regressionstest av ovanstående modeller även två hypotestest samt två modeller som studerar pantsummans betydelse.
Hypotestesten avser att testa experimentets underliggande teorier, social önskvärdhet och konsekvensprincipen. Enligt teorin om social önskvärdhet är ett förväntat resultat att det i kontrollgruppen kommer att vara fler individer som svarar att de brukar skänka pengar till välgörenhet respektive skänka sin pant än vad som faktiskt kan observeras vid det här tillfället.
Teorin ger ingen anledning att förvänta sig att andelen som svarar jakande på frågorna skiljer sig åt mellan behandlingsgruppen och kontrollgruppen. Enligt konsekvensprincipen bör individerna som svarar jakande på frågorna i behandlingsgruppen vara mer benägna att skänka sin pant än motsvarande individer i kontrollgruppen. Dessa två hypotestest är således direkt kopplade till de teoretiska antaganden som har gjorts för experimentet. Modellerna som har beskrivits i detta avsnitt svarar på frågan om det finns en behandlingseffekt och i så fall hur stark den är. De två ytterligare modellerna är uppdelade per grupp och inkluderar variabler för om pantsumman är större än median- respektive medelsumman.
17
4. Resultat
Avsnittet inleds med en deskriptiv redovisning av insamlad data. Därefter följer en statistisk analys och resultaten från regressionsmodellerna beskrivna i det föregående avsnittet.
4.1. Deskriptiv statistik
Under de perioder som det stod en intervjuare vid pantstationen pantade totalt 127 stycken individer. Av dessa ställde 100 stycken upp på att svara på frågorna. Fördelningen, bortfall och andra huvudkarakteristika på materialet framgår i tabell 4.1.
Tabell 4.1: Beskrivning av data. Andel av individerna. Antal individer inom parentes. Antal obs: 100.
Totalt Kön Ålderskategori
Man Kvinna <31 år 31-50 år >50 år
Behandlingsgrupp 0,50 (50) 0,48 (24) 0,52 (26) 0,42 (21) 0,38 (19) 0,20 (10) Kontrollgrupp 0,50 (50) 0,60 (30) 0,40 (20) 0,34 (17) 0,46 (23) 0,20 (10) Totalt 1,00 (100) 0,54 (54) 0,46 (46) 0,38 (38) 0,42 (42) 0,20 (20)
Bortfall (27)
Som framgår i tabellen är könsfördelningen i behandlingsgruppen relativt jämn. I kontrollgruppen finns en något ojämnare fördelning mellan könen. Det betyder att om kön har någon betydelse för om individen skänker sin pant eller inte och om behandlingseffekten är olika för män och kvinnor så bör modeller som inkluderar kontrollvariabler för detta ge bättre precision. Åldersfördelningen är relativt jämn förutom att den äldre gruppen är något mindre.
Om ålder har någon betydelse för om individen skänker panten bör således även detta tas hänsyn till i modellen. Sett till hur individerna har fördelats så ser det ut som att strategin att slumpmässigt dela in individerna i de båda grupperna har varit relativt framgångsrik. Bortfallet var endast 21 procent, eller omvänt så var svarsfrekvensen 79 procent
. Det gör det möjligt att anta att resultatet inte kraftigt snedvrids av att vissa inte ville svara. Det hade dock varit önskvärt att bortfallet registrerats med avseende på grupptillhörighet, kön samt ålder. Det hade givit en möjlighet att studera en eventuell systematik i bortfallet.
Tabell 4.2 redovisar pantkarakteristika uppdelat på grupptillhörighet och kön.
Tabell 4.2: Pantkarakteristika (kr) uppdelat på grupp och kön. Antal obs: 100.
Antal Medelvärde Median Min Max Standardavvikelse
Behandlingsgrupp 50 15,2 12,5 4 30 7,1
Man 24 16,0 14,1 6 30 7,1
Kvinna 26 14,4 12 4 30 7,2
Kontrollgrupp 50 18,7 16,4 4 117,2 16,8
Man 30 22,1 18 4,2 117,2 20,3
Kvinna 20 13,7 12,25 4 26 7,5
Totalt 100 17,0 15 4 117,2 13,0
18 Både medelvärdet och medianen skiljer sig något mellan behandlingsgruppen och kontrollgruppen. I kontrollgruppen finns ett värde som kraftigt avviker från de övriga. Att medianvärdena skiljer sig åt innebär att skattningen av behandlingseffekten kan bli missvisande eftersom individerna har pantat för olika stora belopp. Det beror på att om individen är mer benägen att ta panten själv om det är ett större belopp så påverkar det skattningen av behandlingseffekten. En modell som tar hänsyn till detta borde i så fall ge ett bättre resultat. I tabellen framgår att män har pantat för större summor än kvinnor, såväl i genomsnitt som sett till medianen, och att detta gäller i båda grupperna. Det framgår också att det avvikande stora pantbeloppet tillhörde en man.
Figur 4.1 visar hur fördelningen av pantsummorna såg ut.
Figur 4.1: Histogram över pantsummans fördelning. Antal obs: 100.
Av intresse är också vilka belopp som individerna valde att skänka. Förväntningen var att det är individer med mindre pantbelopp som väljer att skänka sin pant. Tabell 4.3 visar hur det såg ut.
Tabell 4.3: Pantkarakteristika (kr) uppdelat på om panten skänktes eller inte. Antal obs: 100.
Antal Medelvärde Median Min Max Standardavvikelse
Skänkt 21 16,5 17 4 28 7,1
Tog själv 79 17,1 14,6 4 117,2 14,1
Av 100 stycken personer som pantade var det totalt 21 stycken som valde att skänka sin pant.
Intressant nog framgår det i tabellen att medelvärdena nästan är identiska, medan medianen för den pant som har skänkts oväntat är större än medianen för den pant som individerna tog själva.
Det betyder att storleken på panten inte förefaller ha den betydelse som man kan tro.
Förklaringen kan vara att beloppen är tämligen små. Det kan också bero på att individerna som väljer att skänka sin pant i allmänhet har bättre inkomst än de som tar panten själva, vilket gör
22 % 46 %
25 %
5 %
1 % 1 %
0 % 10 % 20 % 30 % 40 % 50 %
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 110 120 Kronor
19 att det felaktigt ser ut som att storleken på panten inte har någon betydelse. En analys av pantsummans betydelse görs i bilaga 7.2: Statistisk kontroll. Fördelningen av storleken på den skänka pantsumman framgår i figur 4.2.
Figur 4.2: Histogram över den skänkta pantsummans fördelning. Antal obs: 100.
Tabellerna och figurerna ovan sammanfattar det insamlade materialets karakteristik.
Randomiseringen har varit relativt framgångsrik vad gäller köns- och åldersfördelning. Tabell 4.2 visar att det finns en systematisk skillnad i storleken på pantsumman mellan män och kvinnor. Det framgår i samma tabell att behandlingsgruppen och kontrollgruppen skiljer sig åt avseende pantstorlek, en effekt som kommer av den systematiska skillnaden mellan män och kvinnor. I tabell 4.3 ser man att storleken på panten inte har den betydelse för om individen väljer att skänka sin pant som man skulle kunna tro, medianpanten är större hos de som skänker panten än hos de som tar den själva.
4.2. Statistisk analys
Den här delen börjar med att beskriva skillnaden i donationsbenägenheten mellan behandlingsgruppen och kontrollgruppen, och presenterar sedan resultatet från regressionsmodellerna som har beskrivits tidigare.
I tabell 4.4 redovisas andelen som tog respektive skänkte panten uppdelat på grupp och kön.
Tabell 4.4: Andelen som valde att skänka sin pant uppdelat på grupp och kön. Antal obs: 100.
Totalt Man Kvinna
Behandlingsgrupp 0,32 0,25 0,38
Kontrollgrupp 0,10 0,00 0,25
Först och främst kan man se att det finns en grupp som särskilt avviker från de övriga, nämligen män i kontrollgruppen. Ingen man i kontrollgruppen valde att skänka sin pant, jämfört med 25
19 %
43 %
38 %
0 % 10 % 20 % 30 % 40 % 50 %
0 10 20 30 40
Kronor
20 procent av kvinnorna. Man ser dessutom skillnader för båda könen om man jämför kontrollgruppen med behandlingsgruppen. Andelen män som har valt att skänka sin pant i behandlingsgruppen är på samma nivå som kvinnor i kontrollgruppen. Det är värt att notera att andelen i kontrollgruppen som valde att skänka sin pant är 10 procent, en lika stor andel som valde att göra detta i butiken under hela 2009. Tabell 4.5 visar den skänkta summans andel av det totala beloppet, uppdelat på grupp och kön.
Tabell 4.5: Skänkt pantsummas andel uppdelat på grupp och kön. Antal obs: 100.
Totalt Man Kvinna
Behandlingsgrupp 0,39 0,27 0,48
Kontrollgrupp 0,07 0,00 0,23
I kontrollgruppen skänktes 7 procent av den totala pantsumman, jämfört med 39 procent i behandlingsgruppen. Jämfört med butikens årsgenomsnitt 2009 som var 4,2 procent så skänkte kontrollgruppen en större andel av pantsumman. Av tabellerna 4.4 och 4.5 framgår att de män och kvinnor i behandlingsgruppen som skänkte sin pant stod för en proportionellt större andel av den totala pantsumman i respektive grupp. 38 procent av kvinnorna i behandlingsgruppen valde att skänka sin pant, och de stod för nästan hälften av gruppens totala pantsumma. I tabell 4.6 presenteras resultatet från de linjära sannolikhetsmodellerna, genomförda i STATA.13
Tabell 4.6: Linjär sannolikhetsmodell, robust, justerad för heteroskedasticitet. Standardfel inom parentes. Antal obs: 100.
Variabel Modell 1 Modell 2 Modell 3 Modell 4
Konstant 0,10**
(0,04)
-0,03 (0,07)
-0,06 (0,06)
-0,13**
(0,07)
GRUPP 0,22***
(0,08)
0,20**
(0,08)
0,26***
(0,09)
0,20**
(0,09)
KÖN 0,20**
(0,09)
0,26**
(0,11)
0,17 (0,10)
MED 0,07
(0,09)
0,08 (0,09)
0,07 (0,09)
GAM 0,09
(0,11)
0,09 (0,11)
0,05 (0,10)
KÖN×GRUPP -0,12
(0,17)
-0,04 (0,16)
FRÅGA1 0,09
(0,07)
FRÅGA2 0,27**
(0,11)
R2 0,07 0,14 0,14 0,25
* = Signifikant på 10 %-nivån; ** = Signifikant på 5 %-nivån; *** = Signifikant på 1 %-nivån.
13 För att kontrollera om extremvärdet i kontrollgruppen påverkar resultatet har modellerna även skattats där extremvärdet uteslutits. Skillnaden är dock så pass liten att effekten försvinner vid avrundning.
21 Den oberoende variabeln i modell 1 är mycket starkt signifikant. Konstaten visar andelen som skänkte sin pant i kontrollgruppen, medan visar hur stor andel (i procentenheter) ytterligare i behandlingsgruppen som skänkte den. Koefficienten tyder på att det finns en stark behandlingseffekt. Behandlingsgruppen visar en ökning med ungefär 220 procent jämfört med kontrollgruppen. Determinationskoefficienten är liten, vilket betyder att modellens förklaringsgrad för alla individer är ganska låg. Det finns fler faktorer än vilken grupp som individen befinner sig i som har betydelse för vad man väljer att göra.14
Modell 2 inkluderar kön och ålder som kontrollvariabler, vilket medför att blir dubbelt så stort. är fortfarande starkt signifikant. Koefficientens betydelse har endast sjunkit marginellt och stärker därmed resultatet från den första modellen. Behandlingseffekten är betydande även efter att en del endogenitet har kunnat elimineras i modellen. Koefficienterna till dummyvariablerna för ålder tyder på att ålder har en viss positiv effekt på sannolikheten att individen skänker sin pant, men skillnaden är inte statistiskt signifikant. I modellen framgår även ett av problemen med en linjär sannolikhetsmodell. Koefficienten är negativ vilket betyder att en ung man i kontrollgruppen (en individ där dummyvariablerna är 0) enligt modellen har en negativ sannolikhet att skänka panten, vilket förstås är omöjligt. Däremot är prediktionen rätt – ingen ung man i kontrollgruppen skänkte sin pant.
I modell 3 inkluderas interaktionstermen , vilket ökar signifikansen och koefficientens styrka för . Även koefficienten för är större. Interaktionstermens koefficient är negativ men inte statistiskt signifikant. Resultatet beror på skillnaden i behandlingseffekten mellan män och kvinnor. ska tolkas som behandlingseffekten på män, medan summan av koefficienterna och är behandlingseffekten på kvinnor. Eftersom interaktionstermens koefficient är negativ tycks män påverkas mer av behandlingen än kvinnor.
När svaret på frågorna inkluderas i modell 4 förlorar kön sin statistiska signifikans, men koefficienten är nästan lika stor som i modell 2. Vad individerna har svarat på fråga 2, om de brukar skänka panten, har som förväntat en betydande effekt. är fortfarande starkt signifikant och koefficienten visar sig vara stabil i alla fyra modeller. Ålder minskar något i betydelse och är inte heller här statistiskt signifikant. har ökat och modellen har en förklaringskraft på 25 procent, vilket dock helt enkelt kan bero på det faktum att fler variabler har inkluderats i modellen.
De fyra modellerna ger ett starkt stöd för hypotesen att social påverkan har betydelse för om individerna väljer att skänka sin pant.
14 Ett lågt försvagar inte skattningens relevans. Modellens syfte är inte att förklara varje val. Att det finns individer som skänker sin pant utan att någon ställer frågor till dem var redan känt.
22
5. Sammanfattning och diskussion
Uppsatsens syfte har varit att ge ett bidrag till vår kunskap om altruistiskt beteende. Med hjälp av ett naturligt fältexperiment undersöktes hur stor betydelse social påverkan har på individer som kan välja att skänka sin pant. Resultatet visar att personer som utsätts för ett socialt tryck är betydligt mer benägna att skänka panten. Detta resultat håller även efter kontroll för kön och ålder. Resultatet visar också att män påverkas i högre utsträckning än kvinnor, medan kvinnor generellt sett oftare skänker sin pant. Resultatet kan tolkas med teorierna social önskvärdhet och konsekvensprincipen, vilka passar in i generella teorier om den sociala kontextens betydelse för människors beteende.
Nationalekonomer har först på senare tid intresserat sig för frågor om välgörenhet och altruistiskt beteende. Utvecklingen har skett samtidigt med ett ökat intresse för beteendeekonomi och experimentell ekonomi, som breddat både ämnet nationalekonomi och vilka metoder som används. Denna utveckling har inneburit att frågor som tidigare har varit svåra att förklara har gjorts tillgängliga för ekonomisk analys. Den i dag dominerande teorin inom nationalekonomin om altruistiskt beteende är warm glow altruism. Enligt teorin skänker människor pengar dels på grund av altruism, dels warm glow. Det finns dock även studier som visat att människor kan skänka pengar till välgörenhet för att de känner ett socialt tryck eller har svårt att säga nej.
I Sverige pantas i dag cirka 88 procent av alla flaskor och burkar. Sedan drygt tio år tillbaka har det i många ICA-butiker varit möjligt att skänka sin pant till Röda Korset. Under 2009 så skänkte ungefär 7 procent av pantkunderna sin pant, vilket dock endast var drygt 2 procent av den totala pantsumman. Skillnaden mellan butikerna är dock stor. Till exempel så skänkte nästan 13 procent av pantkunderna sin pant i en butik i Uppsala, ungefär 6 procent av pantsumman.
För att undersöka betydelsen av social påverkan på individer som kan välja att skänka sin pant genomfördes ett naturligt fältexperiment i en ICA-butik i Uppsala. Experimentet genomfördes genom att ställa frågor om individernas egen uppfattning om sitt bidrag till välgörenhet.
Behandlingsgruppen fick besvara frågorna innan de hade pantat, medan kontrollgruppen besvarade frågorna efteråt. Individerna slumpades in i respektive grupp, som bestod av 50 stycken vardera (totalt 100 individer). Randomiseringen innebar att köns- och åldersfördelningen var relativt jämn, medan pantstorleken skilde sig något mellan grupperna.
I kontrollgruppen skänkte 10 procent av individerna sin pant, vilket överensstämmer med andelen som valde att skänka sin pant i samma butik under 2009. I behandlingsgruppen skänkte 32 procent av individerna panten, det vill säga en ökning med 220 procent. Medan ingen man i kontrollgruppen valde att skänka sin pant gjorde 25 procent av männen i behandlingsgruppen
23 detta. För kvinnor var skillnaden inte lika stor, 25 procent av kvinnorna i kontrollgruppen valde att skänka sin pant medan 38 procent av kvinnorna i behandlingsgruppen gjorde det. Äldre skänkte oftare sin pant än yngre.
För båda grupperna fanns en viss behandlingseffekt eftersom intervjuaren stod i närheten av pantautomaterna, men individerna i kontrollgruppen visste inte varför. Intervjuaren försökte vara så ”osynlig” som möjligt för kontrollgruppen, men det går inte helt att utesluta en möjlig påverkan. När individerna i behandlingsgruppen började panta hade de precis svarat på frågor om deras bidrag till välgörenhet. På grund av att människor tenderar att vilja framstå som socialt önskvärda är de flesta benägna att svara positivt på sådana frågor, och en majoritet svarade att de brukade skänka pengar till välgörenhet. Men till skillnad från kontrollgruppen ställdes behandlingsgruppen omedelbart inför situationen där de kunde välja att skänka en, i de flesta fall, liten summa pengar.
Att individerna i behandlingsgruppen var mer benägna att skänka sin pant kan förstås med att individerna kände sig observerade när de gjorde sitt val. Det innebar ett socialt tryck, som tillsammans med en intern konflikt att agera i enlighet med hur de svarade på frågorna gjorde att det blev svårt att ”säga nej”. Att skillnaderna är så pass stora är i perspektivet Homo Economicus svårt att förstå. Individerna borde vid sitt val inte ta hänsyn till intervjuaren eftersom de kan utgå från att de aldrig kommer att träffas igen. De borde bara välja att skänka sina pengar om de får en större nytta av det än att behålla dem själva – något som kan förstås med warm glow altruism – vilket betyder att de inte borde ha skilt sig från kontrollgruppen. Men individerna verkar i stället ha försökt undvika nyttoförluster (”disutility”). Kostnaden att framstå som en snål person var högre än den summa pengar som panten bestod av, vilket innebar att de minimerade sin nyttoförlust genom att skänka panten.
Både teorin om social önskvärdhet och konsekvensprincipen får stöd i experimentet, vilket framgår i bilaga 7.2: Statistisk kontroll. Där ges också en viss förklaring till varför pantsummans storlek inte hade förväntad betydelse. Det var i behandlingsgruppen som sannolikheten att skänka sin pant ökade om panten var stor, vilket kan förstås i linje med social önskvärdhet. En individ med en liten pant kan resonera att det inte spelar någon betydelse om de skänker panten, och väljer därför att ta den själv. Individer med mer pant känner ett större socialt tryck på sig att skänka panten. Eftersom inkomstförlusten av att skänka sin pant är marginell även vid de pantbelopp som i experimentet betraktas som stora är det en rimlig förklaring.
Behandlingsgruppen och kontrollgruppen skiljer sig något åt i svaren på frågorna, vilket var något som inte förväntades teoretiskt. Resultatet kan eventuellt tolkas i linje med konsekvensprincipen. På båda frågorna så svarade män oftare ja i behandlingsgruppen jämfört med kontrollgruppen. Eftersom ingen man i kontrollgruppen skänkte sin pant så kan de helt
24 enkelt svarat i linje med hur de precis har agerat. Ett liknande resonemang kan föras även för kvinnor. Eftersom en del kvinnor i kontrollgruppen skänkte sin pant verkar konsekvensprincipen i detta fall åt andra hållet, det vill säga gör kvinnorna mer benägna att svara ja på frågan. Skillnaderna i svaren var dock ganska små, och förklaringen till skillnaderna bör betraktas som en spekulation.
Experimentet har några svagheter. De största svagheterna i experimentupplägget är tidseffekter och oönskade intervjueffekter. Dessutom kan genomförandet förbättras på några punkter.
Eftersom intervjuerna gjordes under några tillfällen en period på några veckor kan det ha skett saker som påverkat den allmänna donationsbenägenheten. Under intervjuperioden inleddes en rättegång mot en tidigare kommunikationschef, åtalad och sedermera fälld för att svindlat Röda Korset på över fem miljoner kronor. Det har under året även funnits kritik mot höga ersättningar till företrädare för organisationen. Detta kan ha påverkat donationsbenägenheten, men i så fall lika mycket i både behandlingsgruppen och kontrollgruppen. Men kanske kommer man lättare över sitt initiala motstånd om man blir påmind om att det faktiskt handlar om välgörenhet? Det skulle innebära att behandlingseffekten ser starkare ut än om tidseffekterna saknats.
Intervjueffekterna kan vara några olika saker. Dels har de att göra med egenskaper direkt kopplade till intervjuaren. Det finns till exempel indikationer på att intervjuarens kön kan påverka donationsbenägenheten. Resultatet vore visserligen fortfarande ett belägg för att social påverkan spelar roll, men gör att det är svårt att bedöma styrkan på behandlingseffekten generellt, särskilt ifall specifikt individuella faktorer (utseende, röst etc.) spelar roll. Dessutom kan det faktum att intervjufrågorna uppmärksammar individerna om att det är möjligt att skänka pengar göra att fler väljer att göra det – vissa kanske har tagit panten av slentrian tidigare. Som vid alla naturliga fältexperiment saknas möjligheten till fullständig randomisering och kontroll av bakgrundsvariabler, vilket gör att det är omöjligt att helt utesluta att det finns något annat som driver på skillnaderna. Alla dessa faktorer gör att kopplingen mellan hypotesen om social påverkan och experimentet blir svagare. Till sist kunde några saker ha gjorts annorlunda. Bortfallet borde ha registrerats på samma sätt som med de deltagande individerna, det vill säga vilken grupp de skulle ha ingått i samt ålder och kön. Det hade gett en möjlighet att ta hänsyn till bortfallet vid analysen av resultatet, något som nu inte är möjligt. Dessutom borde individerna ha tillfrågats om sin ålder i stället för att intervjuaren gör en uppskattning. En intressant variabel att studerade hade varit inkomstnivå, vilket skulle kunna bidra till att förstå varför pantsummans storlek för individerna i kontrollgruppen inte hade den betydelse som förväntats.
