2007:041
C - U P P S A T S
Reformsträvandena i Tjeckoslovakien 1968 och en jämförelse med det sovjetiska
samhälleliga och politiska systemet
Andreas Furtenback
Luleå tekniska universitet C-uppsats
Historia
Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap
2007:041 - ISSN: 1402-1773 - ISRN: LTU-CUPP--07/041--SE
Abstract
Jag ville med denna uppsats undersöka likheter och skillnader mellan det tjeckoslovakiska samhälleliga och politiska systemet under reformförsöket 1968 och göra en jämförelse med det sovjetiska systemet på samma område under den tiden. Jämförelsen kom att handla om mänskliga rättigheter, censur och yttrandefrihet. För detta ändamål gjorde jag en litteraturstudie samt en jämförelse mellan systemen och kom fram till att det är stor skillnad mellan Tjeckoslovakien under reformförsöket 1968 och Sovjetunionen. Detta byggde jag på Barry Buzans kriterier för vad som kännetecknar en stat. Tjeckoslovakien hade en demokratisk tradition, medan Sovjetunionen inte hade det. Detta medförde så småningom att i Tjeckoslovakien öppnades det upp och demokratiserades, de kunde stå på sin demokratiska tradition på ett helt annat sätt än Sovjetunionen. I Sovjetunionen var det mer diktatoriskt.
Det är viktigt att lyfta upp betydelsen av inhemsk demokrati.
Innehållsförteckning
1. Inledning... 1
1.1 Syfte och frågeställningar... 1
1.2 Avgränsningar ... 2
1.3 Disposition ... 2
1.4 Material och metod... 2
1.5 Källkritik ... 3
1.6 Varför är detta historiskt relevant?... 3
1.7 Tidigare forskning ... 4
2. Teoriavsnitt- statens idé ... 5
3. Tjeckoslovakien ... 7
3.1 Reformpolitiken i Tjeckoslovakien 1968... 9
4. Sovjetunionen... 13
4.1 Bakgrund- Revolutionen ... 13
4.2 Stalins era ... 14
4.3 Chrusjtjov ... 15
4.4 Brezjnevs epok ... 15
4.5 Det sovjetiska systemet allmänt ... 18
5. Jämförelse av systemen ... 21
6. Sammanfattande diskussion ... 23
Käll- och litteraturförteckning ... 25
Bilaga ... 29
1
1. Inledning
1968 var drömmarnas år. Människor ville under detta år förändra samhället och världen.
Uppror uppstod mot en rad olika företeelser, bland annat mot universitetssystemets sätt att fungera och att svarta krävde sina rättigheter (Kurlandsky, 2005, s. 48-183). Det som upproren dock hade gemensamt för de engagerade i dem var viljan att revoltera och en känsla av främlingskap från den etablerade ordningen. Under denna tid levde en generation som kände sig så annorlunda och förfrämligad inför samhället att den avvisade alla former av auktoritet. En allmän radikalisering genomsyrade samhället, flera individer, främst ungdomar anammar vänsteråsikter. Dessa individer engagerade sig bland annat mot Vietnamkriget.
I augusti 1968 gick Sovjetunionen in med trupper i Tjeckoslovakien och krossade de tjeckoslovakiska försöket att bygga sin reformkommunism. Syftet var att knyta landet hårdare till östblocket och rätta sig efter de sovjetiska direktiven. Inmarschen kom olägligt för proteströrelsen mot Vietnamkriget i västvärlden eftersom det nu blev möjligt att lättare kunna motivera kriget, för att bekämpa kommunismens framfart och fördömdes sålunda i hela världen (Kurlansky, 2005, s. 276-277). I andra kommunistiska stater som försökte sätta en egen prägel på sitt politiska handlande som till exempel Polen mottogs invasionen med blandade känslor. Den polska ledningen hade på grund av sina reformsträvanden haft en konflikt med Sovjetunionen, men de sovjetiska missnöjet minskade dock över tid. Därmed stödde Polen invasionen. Polska författare som protesterat mot det polska styret reagerade dock med missnöje. Jugoslavien och Rumänien protesterade även mot ingreppet (Kurlandsky, 2005, s. 73-296).
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att studera hur det tjeckoslovakiska samhälleliga och politiska systemet såg ut under Pragvåren 1968 och göra en jämförelse med det sovjetiska systemet under samma tid. Denna jämförelse grundar sig på mänskliga fri- och rättigheter, censur och yttrandefrihet. De frågeställningar jag vill besvara är: Vilka var skillnaderna och likheterna
2 mellan systemen, med främst betoning på dessa tre delar (mänskliga fri- och rättigheter, censur och yttrandefrihet)?
1.2 Avgränsningar
Jag har begränsat mig till att endast beskriva Sovjetunionens samhälleliga och politiska system under Brezjnev. Jag har även studerat det tjeckoslovakiska systemet 1968 enligt det samhälleliga och politiska sådana, vilket innebär en avgränsning.
1.3 Disposition
Uppsatsen syftar till att jämföra det tjeckoslovakiska samhälleliga och politiska systemet under reformvågen 1968 med det sovjetiska dito. Således börjar uppsatsen med ett teorikapitel, där frågor som rör staten tas upp, som statens idé, fysiska bas och institutioner, det vill säga förutsättningar som staten behöver för sitt handlande. Därefter följer empiriavsnittet, som tar upp respektive lands system enligt vad jag angett ovan. Efter det följer ett jämförande kapitel, som tar upp likheter och skillnader mellan de bägge systemen.
Uppsatsen avslutas med en sammanfattande diskussion och en källförteckning.
1.4 Material och metod
Till denna undersökning har jag använt mig av en kvalitativ och komparativ metod. Jag har gjort en intervju, letat information i böcker och på internet. Beträffande böcker kan jag nämna Zdenek Hejzlars ”Prag i skuggan av Moskva- Reformkommunismens uppkomst och nederlag i Tjeckoslovakien” från 1976. Hejzlar var en av 1960- talets mest framstående reformkommunister i Tjeckoslovakien. Denna bok har jag använt för att belysa det tjeckoslovakiska samhälleliga och politiska systemet, hur det såg ut 1968, hur fungerade de mänskliga rättigheterna och så vidare, vilket jag tar upp i avsnitt 3.1. En annan bok jag använde mig av var Staffan Skotts ”Sovjet från början till slutet”. Skott är journalist och översättare och har gett ut en rad böcker som bidragit till en fördjupad bild av Ryssland. Hans bok använde jag för att belysa det sovjetiska samhälleliga och politiska systemet allmänt sett, vilket jag tar upp i avsnittet om Sovjetunionen (3.2) och en del även i jämförelsen mellan systemen. ”Politik i Sovjetunionen” av Mats Bäck och Jan-Åke Dellenbrant från 1982 har jag även använt mig av. Dellenbrant är docent i statskunskap, med specialisering på öststatsforskning. Denna bok har fyllt samma funktion som Skotts bok. Dessutom använde jag mig av Geoffrey Pontons ”The Soviet Era- Soviet Politics from Lenin to Yeltsin” från 1994.
Ponton var verksam vid Liverpool John Moores University och har skrivit en rad böcker, bland annat om politisk opposition. I övrigt har denna bok fyllt samma funktion som de
3 övriga böckerna. En intervju gjorde jag 20/6 2006 med Ottokar Storch. Storch var politisk flykting från Tjeckoslovakien, gick i exil i samband med att Röda armén invaderade landet 1968. Jag var i kontakt med den svensk-tjeckiska intresseföreningen och de rekommenderade honom som en lämplig intervjuperson i och med att han levde i Tjeckoslovakien vid den här tiden, när reformförsöket ägde rum. Därmed kunde jag använda hans svar till uppsatsen, vilket jag gjort i avsnitt 3.1, där jag tar upp det tjeckoslovakiska reformförsöket. Till avsnittet om Sovjetunionen använde jag även mig av ”Ryssland- ett annat Europa” med Birgitta Furuhagen som redaktör från 1995. I denna bok tog jag del av de artiklar som Barbara Lönnqvist och Lars Erik Blomqvist skrivit. Barbara Lönnqvist är professor i ryska språket och litteraturen vid Åbo Akademi. Hon har även bott i Sovjetunionen för att studera och forska.
Lars Erik Blomqvist arbetar som översättare av rysk skönlitteratur och som kulturjournalist.
1.5 Källkritik
I användandet av Zdenek Hejzlars bok ”Prag i skuggan av Moskva- Reformkommunismens uppkomst och nederlag i Tjeckoslovakien” så finns det en risk i och med att han var reformkommunist att han skildrar det andra, mer strikta kommunistiska system, som präglade Tjeckoslovakien innan Dubceks maktövertagande 1968 och tiden efter reformrörelsens krossande i augusti 1968 på ett alltför subjektivt sätt. I och med att Jan- Åke Dellenbrant, en av medförfattarna till boken ”Politik i Sovjetunionen” är docent i statskunskap, med specialisering på öststatsforskning sätter jag stor tillförlitlighet till denna källa. I och med att Geoffrey Ponton, författare till boken ”The Soviet Era- Soviet Politics from Lenin to Yeltsin”
var verksam vid Liverpool John Moores University och har skrivit en rad böcker, bland annat om politisk opposition sätter jag stor tilltro till denna källa. Beträffande intervjun jag gjorde 20/6 2006 med Ottokar Storch, den politiske flyktingen från Tjeckoslovakien så har denne på grund av sina erfarenheter utvecklat förhållandevis anti-kommunistiska åsikter och det är därför viktigt att man tar dennes perspektiv i beaktande. Dock finner jag en överensstämmelse mellan den information som framkom under intervjun med honom och andra källor.
1.6 Varför är detta historiskt relevant?
Det som skedde i Tjeckoslovakien under den så kallade ”Pragvåren” 1968 var något unikt.
Vietnamkriget pågick, folk i västvärlden anammade vänsteråsikter och såg USA och kapitalismen som förtryckare. De menade att socialismen däremot stod för frihet. När Sovjetunionen begick en sådan förtryckande handling som att invadera Tjeckoslovakien 1968 så motverkade det sitt syfte, att påvisa att socialismen stod för frihet.
4 1.7 Tidigare forskning
Inga uppsatser har publicerats vid Luleå tekniska universitet om Tjeckoslovakiens reformförsök 1968. Om Sovjetunionen har däremot en rad uppsatser skrivits. Här kan bland annat Fredrik Göthes C-uppsats i statsvetenskap från 1999 (1999:70) ”Leder Sovjetunionens fall till ett nytt världssystem” och Matilda Karlssons C-uppsats i historia ”Konstens utvecklingsvillkor i 1900- talets USA och Ryssland/Sovjetunionen: likheter och olikheter” från 2000 (2000:28) tas upp. Beträffande tidigare forskning i form av annat material har böcker utgetts om Tjeckoslovakien, bland annat Mark Kurlandskys ”1968- de gränslösa drömmarnas år” (2005) och Olof Klebergs bok ”Reform. Ockupation. Tjeckoslovakien 1968”
från 1968. Därtill förtjänar Miklos Kuns bok ”Prague Spring, Prague Fall: blank spots of 1968” (1999) att nämnas. För Sovjetunionen kan Staffan Skotts böcker ”Aldrig mer!” från 2004 och ”Sovjet från början till slutet” från 1992 nämnas. Skott är journalist och översättare och sorteras därmed inte in som forskare. Dessutom kan Elisabeth Woods bok ”Performing justice: Agitation trials in early Soviet Russia” (2005) nämnas. Kristian Gerner som skrev artikeln “Pragvåren år 1968 och Europas enande” om Tjeckoslovakiens reformförsök år 1999, vilket var en del i serien “Tänk om” är en etablerad forskare, verksam vid Lunds universitet. Denne är specialiserad på Öst- och Centraleuropas historia. Torbjörn Wikström skrev 2004 artikeln “The emigration to the Soviet Union during the 1920s and 1930s from northern Sweden: how were the emigrants looked upon during their contemporary time and afterwards”, vilket var en del i serien “The Use and Abuse of History in the Barents Region”.
I samma serie skrev Kaa Eneberg samma år artikeln “A political and economical experiment that failed”.
5
2. Teoriavsnitt- statens idé
Staten är den dominerande aktören såväl i samhället som i de internationella relationerna.
Denna aktör samspelar med individen, möter liknande problem och så vidare (Buzan, 1991, s.
57-63). Vilken grund baserar staten sitt styre på då kan man fråga sig. Staten behöver för det första en idé. Statens idé är att en grupp människor är överens om statens karaktär, det vill säga den utmärks av en speciell etnisk grupp eller att en viss lära/ideologi ligger till grund för den. Utan en stark idé har staten svårt att överleva. Utöver detta behöver statens idé ha stöd bland befolkningen. Trots det kan stater som inte åtnjuter detta stöd, det vill säga diktaturer ändå överleva. Statens ideologi kan vara av politisk, ekonomisk eller social natur. Exempelvis en politisk sådan, kan vara demokrati.
Vid sidan av en starkt bärande idé behöver staten en fysisk bas. Staten måste här behärska ett territorium, det vill säga ha autonomi i sitt beslutsfattande. Befolkningen och tillgångarna i landet utgör även statens fysiska bas (Buzan, 1991, s. 90).
I vissa fall kan skador på den fysiska basen utgöra hot mot de idéer som staten vill stå för.
Den tredje saken staten behöver är institutioner. Statens institutioner är statsapparaten, som innefattar verkställande, lagstiftande, förvaltande och dömande organ (Buzan, 1991, s. 82-83).
Institutionerna i det givna landet utgör förutsättningen för den bärande idén hos staten till exempel om denna kommer att vara demokratisk eller inte. Det vanligaste är att institutionerna kompenserar brister i statens idé, det vill säga att tanken om vad som kännetecknar staten har lågt stöd hos dess befolkning. I vissa fall kan även institutionerna helt överta rollen som statens idé tidigare spelat. Här når vi förklaringen till att stater som är diktaturer, där statens idé har lågt stöd bland befolkningen ändå kan överleva. I dessa fall kompenserar staten den svaga uppslutningen för sin idé med starka institutioner, de mobiliserar stora politiska resurser som militärmakt för att tillse att de ändå kan överleva.
Detta har varit tendensen i totalitära stater (Buzan, 1991, s. 84).
I en del stater är det alltså tydligt att statens idé har starkt stöd bland befolkningen och därför är det inga problem för den att kunna fortleva. I andra stater tvingas dock staten kompensera
6 den bristande uppslutningen bland befolkningen kring sin idé med starka institutioner, de mobiliserar stora politiska resurser, till exempel militärmakt så att de upprätthåller kontrollen över samhällslivet och kan överleva.
7
3. Tjeckoslovakien
Det område som kom att utgöra Tjeckoslovakien var under tiden fram till slutet på första världskriget en del av det Habsburgska riket1. Efter första världskriget kom den nya staten Tjeckoslovakien till, tillsammans med stater som Polen, (Polens historia var dock något speciell, de hade existerat tidigare som stat men varit delade) Ukraina, Rumänien, Serbien och Montenegro samt Finland (Kinder och Hilgemann, 1987, s. 131). Landet var mer industrialiserat än de övriga nybildade staterna i Östeuropa vid den här tiden (Roskin, 2002, s.
28-31). Detta utgjorde även en av förutsättningarna för att demokratin skulle få genomslag där. Tjeckoslovakien kom att utvecklas till den enda av de nybildade östeuropeiska staterna med demokrati (Roskin, 2002, s. 29-37). Denna demokrati kännetecknades av rättvisa val, en fri press och medborgerliga rättigheter. Landet var dock inte homogent befolkningsmässigt, utan bestod av flera minoriteter. En av dessa, sudettyskarna krävde att få tillhöra Tyskland. År 1933 hade Hitler kommit till makten i Tyskland och kom att föra en politik som gick ut på att olika områden, bland annat Sudetlandet, med en tysk befolkning i minoritet skulle tillhöra Tyskland. Detta var dock en del av hans expansionistiska strävanden att lägga under sig stora delar av världen och 1939 lät tyskarna ockupera hela Tjeckoslovakien (Roskin, 2002, s. 37- 44). Sovjetunionen hade intresserat sig för de östeuropeiska områdena och när de ryska arméerna mot slutet av andra världskriget erövrade dessa fick de även möjlighet att sprida sin version av kommunismen. För Tjeckoslovakien som under mellankrigstiden varit den enda östeuropeiska staten med en demokratisk tradition innebar detta att de återigen hamnade under ett auktoritärt styre. År 1946 vann kommunisterna valet och kunde bilda regering (Roskin, 2002, s. 71). Denna regering kom dock att vara blandad med en del demokratiska strävanden. Dessa strävanden kom främst att representeras av Jan Masaryk. I och med den så kallade ”Pragkuppen” 1948 försvann dock Masaryk ur bilden och Tjeckoslovakien blev helt kommunistiskt. En fraktionskamp kom dock att uppstå inom det tjeckoslovakiska kommunistpartiet mellan presidenten och generalsekreteraren Klement Gottwald och den vice regeringschefen Rudolf Slansky. I november 1951 greps Slansky och anklagades för statsfientlig verksamhet. Exakt ett år senare, i november 1952 inleddes rättegången mot honom. Åtalspunkterna var bland annat att denne organiserat en sammansvärjning för att
1 Habsburg var en dynasti med tyskt påbrå som styrde Österrike från 1278 till nederlaget i samband med första världskriget 1918. Deras imperium omfattade stora områden (Roskin, 2002, s. 15).
8 störta kommunismen i Tjeckoslovakien. Följden blev att Slansky dömdes till döden och avrättades samma år (Mlynár, 1980, s. 301). 1956 fördömde Chrusjtjov Stalin vid det sovjetiska kommunistpartiets kongress, hävdade att denne varit en tyrann och ville mjuka upp det hårda socialistiska systemet. Detta medförde en liknande liberaliseringsvåg i östblocket, bland annat gestaltad i att Slansky och de andra åtalade fick upprättelse. Processen mot dem var en symbol för det hårda socialistiska system som existerat tidigare (Söderberg (red.) 1988, s. 696-808). Landet kom att bli medlem i den år 1955 bildade Warszawapakten och knöts nu hårdare till östblocket. I enlighet med sin funktion som sovjetisk satellitstat blev Tjeckoslovakiens möjligheter att ta egna initativ begränsade (Roskin, 2002, s. 71-84). Sedan det kommunistiska maktövertagandet 1948 hade Tjeckoslovakien varit en diktatur (Hejzlar, 1976, s. 28). Från och med 1960 inleddes dock en utveckling i landet som talade om socialistisk demokrati (Kleberg mfl. 1968, s. 113). Staten skulle inte längre ha samma kontroll över samhället, utan skulle verka nära människorna och diskutera med dem (Kleberg mfl.
1968, s. 115). Dessa strävanden igångsattes under ledning av Antonín Novotný. Den hårda diktaturen fanns dock kvar, vilken kännetecknades av att de mänskliga fri- och rättigheterna inte respekterades, att landet var centralstyrt och att medborgarna saknade inflytande i den politiska processen. Detta tillstånd präglade Tjeckoslovakien i stort sett fram till att Dubcek kom till makten 1968. Vid tidpunkten för reformpolitikens inledande i Tjeckoslovakien såg världen annorlunda ut än den gjort på 1950- talet. Världen präglades nu av en allmän uppluckring av samhällslivet och synen på det som gällt tidigare. Tjeckoslovakien stod vid den här tiden vid ett vägskäl. Antingen kunde landet fortsätta sitt gamla totalitära styre och därmed inte nå någon ekonomisk och kulturell utveckling (Krejĉi och Machonin, 1996, s.
186). Det andra alternativet var att reformera det tjeckoslovakiska samhället och därmed nå utveckling såväl inom demokrati som nya initiativ, vilket förväntades öka framtidsutsikterna.
Folk i Tjeckoslovakien var missnöjda med att den tidigare auktoritära regimen berövat dem deras medborgerliga rättigheter. Därför gav de aktivt stöd till Dubceks reformpolitik. En polarisering kom att känneteckna det tjeckoslovakiska samhället, där en del stödde reformvågen medan andra ville ha tillbaka det tidigare, mer strikta kommunistiska system som funnits.
9 3.1 Reformpolitiken i Tjeckoslovakien 1968
Alexander Dubcek hade hela tiden varit kommunist. I sin ungdom hade han befunnit sig i Sovjetunionen och där studerat vid sovjetiska kommunistpartiets högskola i Moskva. Tiden efter andra världskriget hade denne varit medlem i det tjeckoslovakiska kommunistpartiet och där haft olika poster. Dubcek var populär, bland annat inom sitt inhemska parti. Han ansågs ha egenskaper som kunde få motstridiga parter att lösa sina konflikter (Hejzlar, 1976, s. 79- 80). I januari 1968 kom han till makten i Tjeckoslovakien. Han inledde en rad reformer, kallat
”socialism med mänskligt ansikte”. Denna reformrörelse som kallades Pragvåren, härskade under våren och sommaren detta år och kännetecknades av olika saker. Bland annat togs censuren bort, det skedde en uppluckring av samhällskontrollen samt att kulturlivet fick ett uppsving (Internet 1).
I olika östeuropeiska länder växte det så småningom fram idéer om att utforma ett speciellt socialistiskt program för sin nation. Här kan nämnas Ungern 1956, där en reformvänlig kommunist utsågs till ledare. Den nya regeringen lovade fria val och avsåg att Ungern skulle träda ut ur den militära alliansen, det vill säga Warschzawapakten med Sovjetunionen. Detta fick de sovjetiska ledarna att beordra en invasion av landet och revolten krossades samma år (McKay, 2000, s. 1054). Trots detta levde dessa länder under det sovjetiska oket.
I Tjeckoslovakien däremot inleddes från och med 1960 en utveckling som talade om socialistisk demokrati (Kleberg mfl. 1968, s. 113). Staten skulle inte längre ha samma kontroll över samhället, utan skulle verka nära människorna och diskutera med dem (Kleberg mfl.
1968, s. 115).
Reformsträvandena i Tjeckoslovakien hade även följande mål:
• Ökat inflytande för parlamentet och regeringen på bekostnad av kommunistpartiet.
• Underlätta företagsamheten och öka handeln med andra länder.
• Ett oberoende rättsväsende.
• Garantera återställandet för folk som blivit förföljda och garantera dem moralisk och finansiell kompensation.
• Personer som deltagit i tidigare förföljelse skulle uteslutas från viktiga poster i landets sociala och politiska liv.
(Internet 2).
10 Reformkursen Tjeckoslovakien tog efter Dubceks maktövertagande kännetecknades av att det förutom avskaffandet av censuren även infördes informations-,församlings- och tryckfrihet samt hölls fria val. I de första val som hölls byttes Stalintidens politiker ut. Liberaliseringen som kom till stånd ifrågasatte i grunden det socialistiska systemet enligt det gamla modellen.
Näringslivet skulle nu bland annat bli mer självständigt (Briese (red.), 1998, s. 152). Den enskilde samhällsmedborgarens inflytande skulle nu öka såväl inom partiet som i statliga organ. Under mellankrigstiden hade landet varit en borgerlig republik och nu hämtades politiska rättigheter från denna, som yttrandefrihet. En ökad debatt skulle nu alltså vara möjlig inom samhället (Kleberg mfl. 1968, s. 88 f). Under sommaren samma år, det vill säga 1968 utvidgades rättigheterna till att omfatta även upprättelse för de tiotusentals oskyldiga personer, vilka av politiska skäl dömts under åren 1948-1965. Pragvåren kännetecknades således av benådning av politiska fångar och ökat spelrum för författare. Det blev nu även möjligt med större frihet även inom massmedia, som radio och TV. Författarna och massmedia spelade en viktig roll i reformarbetet. Från början präglades Pragvåren främst av en uppgörelse inom kommunistpartiet, med krav på större inflytande för dess medlemmar. Så småningom spred reformvågen sig även till att omfatta det icke-kommunistiska samhällslivet.
Under denna tid började ett antal kulturpolitiska tidningar att utges, vilka främst hade sin bas bland intellektuella (Kleberg mfl. 1968, s. 93 f). Reformerna präglades av ökad demokratisering, i och med den övergripande principen om att partiet skulle bygga sin ställning på folkets förtroende och inte på förtryck. Det skulle nu även bli möjligt att bilda organisationer och föreningar i Tjeckoslovakien, men detta implementerades dock inte på grund av Röda arméns snabba inmarsch. Nu blev det även möjligt att importera utländska tidningar samt göra och publicera opinionsundersökningar. Informationen till medborgarna från partiet och från statliga organ skulle nu förbättras. Det är dock viktigt att påpeka att detta inte innebar steg i mer västerländsk demokratisk riktning utan mer att bevara det rådande kommunistiska systemet genom dessa reformer.
Reformkursen Tjeckoslovakien tog efter Dubcek’s maktövertagande 1968 kännetecknades bland annat av uppkomsten av fackföreningar. Kyrkor och religiösa samfund krävde nu sin rätt att fritt utöva sin verksamhet (Hejzlar, 1976, s. 89-90). I takt med detta började även villkoren för de tjeckoslovakiska minoriteterna att förbättras. Under denna period uppstår även några politiska klubbar, där i synnerhet två var kontroversiella. Detta gällde framförallt den så kallade ”Klubb 231”, som ville hjälpa offren för tidigare förföljelse.
11 Det socialdemokratiska partiet kom även upp till ytan. Hejzlar skriver följande om vad Dubcek ansåg om detta:
”Kommunistpartiets Dubĉek- ledning var medveten om att tillkomsten av nya politiska partier och i all synnerhet ett återuppståndet socialdemokratiskt parti på detta stadium skulle hota den inrikespolitiska utvecklingen genom en alltför tidig desintegration av det politiska systemet och att Moskva dessutom väntade på en sådan utveckling som ett bevis för ”återgång till borgerligt demokratisk politiska förhållanden” och därigenom skulle få en förevändning att ingripa. Under ett sådant belägringstillstånd ansåg man att uppkomsten av nya politiska partier måste förhindras” (Hejzlar, 1976, s. 91).
En diskussion uppstod i Författarförbundets kulturpolitiska veckotidskrift ”Literarni listy” om behovet av ett öppet politiskt system. I juni utkom en grupp kommunistiska och icke- kommunistiska intellektuella med det så kallade ”De 2000 ordens manifest”. Denna text syftade till att påskynde demokratiseringen. För att uppnå detta skulle även utomparlamentariska metoder som demonstrationer, strejker och liknande kunna komma till användning. I Sovjetunionen sågs ”De 2000 ordens manifest” som bevis för att ”anarkistiska tendenser” tagit över i Tjeckoslovakien och att kommunistpartiet inte längre var den ledande kraften (Hejzlar, 1976, s. 92-93). Warszawapaktens trupprörelser och manövrar på tjeckoslovakiskt territorium våren och sommaren 1968 kom att öka Dubceks falangs önskan om att tjeckerna skulle få en egen nationell prägel på sitt politiska handlande. Arbetarna vid företag och institutioner skulle nu omfattas av en självstyrelseprincip. Tanken hämtades från Marx’ modell för kommunistisk självstyrelse och hade tidigare kommit till uttryck i Jugoslavien, Polen och Ungern. Dessa strävanden hade fördömts av de styrande i dessa respektive länder som ”anarkistisk-syndikalistiska tendenser”. I Tjeckoslovakien 1968 ansågs den viktig för att utforma ledningen för näringslivet. Arbetarna skulle nu leda företagen, vilket innebar självstyrelse för dem. Det som hände i landet under detta år, reformkursen innebar inte en demokrati i västerländsk bemärkelse, men man luckrade dock upp byråkratiseringen, centralstyrningen av samhällssystemet.
Reformerna avbröts av den sovjetiska inmarschen i augusti 1968. Det enda bestående Dubcek skapade till eftervärlden var att han lät federalisera staten, landet skulle fungera som ett förbund av delstater. Detta fick dock ingen större effekt eftersom makten ändå skulle tillhöra kommunistpartiet (Karlsson (red.)1999, s. 171). Dubcek underströk dock att Tjeckoslovakien fortsättningsvis skulle tillhöra Warszawapakten (Neville, 2000, s. 234).
12 Det skulle under reformförsöket 1968 bli möjligt för massmedia att kritisera statstjänstemän och till och med ledaren Dubcek (Service, 1997, s. 386). Fackföreningar skulle tillåtas få försvara arbetarnas rättigheter och marknadsreformer kom till stånd. Fortfarande skulle dock landet stå på marxist-leninistisk grund. Dubceks uppluckrande av den kommunistiska diktaturen innebar dock en brytning med Lenins idéer och praktiska agerande (Service, 1997, s. 386).
Samtliga medlemmar i Dubceks parti- och statsledning var trogna anhängare av kommunistpartiet sedan en lång tid tillbaka. Det var med andra ord inte fråga om några
”främmande element” som infiltrerat landet, som Sovjetunionen försökte hävda (Hejzlar, 1976, s. 87). Sovjetunionen och Warszawapakten gick in och satte stopp för liberaliseringsvågen. Sovjetunionen ansåg att de gjorde detta i kontrarevolutionärt syfte, de ville åstadkomma en ”normalisering” av förhållandena i landet. Under denna tid gick en rad tjecker i exil, medan vissa som var med om dessa reformsträvanden så småningom gjorde avbön och erkände att de haft fel. De godkände med andra ord en tjeckisk kopia av Sovjetunionen (Intervju, Ottokar Storch, 20/6 2006). De sovjetiska truppernas inmarsch i Tjeckoslovakien 1968, vilket innebar krossandet av reformrörelsen åskådliggjorde det faktum att de östeuropeiska länder som försökt sätta en egen prägel på sitt politiska handlande inte i praktiken innehade frihet. De kunde inte tillåtas att verka fritt (Skott, 1992, s. 203).
13
4. Sovjetunionen
4.1 Bakgrund- Revolutionen
Bönderna var en förtryckt grupp under tsaren. Visserligen hade Ryssland 1861 avskaffat livegenskapen, men denna grupps rättigheter förblev begränsade, vilket framförallt blev tydligt under den siste tsaren Nikolai II. Svårigheterna bönderna befann sig i manifesterades bland annat i att de hade svårt att lämna området där de brukade sin jord (Kenez, 1999, s. 6- 11). Borgarskapet fick stor betydelse men fick svårt att verka självständigt, de var ständigt kontrollerade av tsaren (Service, 1997, s. 7-8). Allt detta medförde att ett missnöje uppstod i det ryska samhället mot tsaren. Detta aktualiserades i inledningen av 1900- talet. En politisk kraft som verkade i Ryssland på den tiden var det socialdemokratiska partiet. Detta parti splittrades så småningom. En falang stödde Lenin och kom så småningom att kallas bolsjeviker. Den andra gruppen kallades mensjeviker. Mensjevikerna var socialdemokrater medan bolsjevikerna var mer radikala kommunister. De inbördes stridigheterna medförde att partiet splittrades, den formella sådana kom 1912 (Neville, 2000, s. 157-166). Det var bolsjevikerna som så småningom kom att spela den avgörande rollen på den ryska politiska scenen. I och med revolutionen 1917 avsattes tsaren och kommunisterna tog makten. Från början var det tänkt att en bred massa av olika råd, sovjeter skulle styra, medborgarna skulle vara lika inför lagen, i kombination med religions- yttrande- och församlingsfrihet, rätten att organisera fackföreningar och strejka och så vidare (McKay mfl. 2000, s. 936-937). Detta avspeglades även i att sovjeter placerades ut i olika delar av den administrativa strukturen (Furuhagen (red.) 1995, s. 192). Lenin satte dock stopp för demokratisträvandena. I och med oktoberrevolutionen samma år fick hans idéer genomslag. Dessa byggde på att en elit skulle styra, folket skulle inte tillåtas att råda över sig själva (McKay, 2000, s. s. 939 f). Det nya Sovjetunionen utvecklades till ett land med en stark centralstyrning. Staten skulle råda över i stort sett alla samhällssektorer, vilket innebar kommunistisk diktatur (Poe, 2005, s. 118 f).
Från början hade bolsjevikpartiet bestått av hängivna revolutionärer. Efter att de tagit makten började dock partiet locka till sig människor som endast eftersträvade makt, prestige och materiella privilegier (Kotz och Weir, 1997, s. 31). Ideologerna för Sovjetunionen var Josef Stalin och tidigare nämnda Lenin. De hävdade varje nations rätt till självbestämmande och oberoende, att varje nation borde beviljas ett eget territorium att hämta kulturell och politisk kraft ur. Således utvecklades detta land till ett stort imperium, landet hade nu konsoliderat sig,
14 det blev nu möjligt för ledarna att själva välja hur de skulle utforma sitt politiska handlande enligt Karlsson (Furuhagen (red.) 1995, s. 101-102). Sovjetunionen skulle bygga sitt politiska system på ”proletariatets diktatur”, precis som Karl Marx hade menat. Landet skulle vara arbetarnas stat och konsekvensen blev att de kapitalstarka medborgarna fråntogs sina rättigheter (Poulsen, 1982, nr. 13, s. 82-83).
Som en följd av revolutionen tvingades alla som hade ett överskott av spannmål att leverera det till en speciell fördelningscentral, det skulle spridas ut till folket. De som inte gjorde det kunde ställas inför en revolutionsdomstol och få minst 10 års fängelse. Detta angav en förordning från maj 19182.
4.2 Stalins era
I slutet på 1920- talet kom Lenins efterträdare Stalin till makten. Hans styre representerar en tid där de händelser som då ägde rum speglar det omänskliga i det sovjetiska systemet. Under hans ledarskap ville de styrande slå samman alla småjordbruk till stora kollektivjordbruk, så kallade kolchozer. Bönderna gick dock inte med på detta (Skott, 2004, s. 37). Detta var en del av Sovjetunionens industrialisering. Effekterna av denna kollektivisering blev att miljontals människor miste livet. De bönder som vägrade att gå med i kollektivjordbruken fängslades och skickades till slavarbetsläger i norr. I sammanhanget förtjänar även den så kallade
”Gulagarkipelagen” att nämnas. Gulag var ett lägersystem, bestod med andra ord av flera olika läger. I dessa läger tvingades människor arbeta hårt, samtidigt som de fick för lite att äta, vilket medförde att många dog. I detta fall hade de dömts till straffarbete, de skulle till exempel vara med och hjälpa till att industrialisera Sovjetunionen. De första fånglägren hade Lenin låtit upprätta i början på 1920- talet och ett fånglägersystem kom så småningom att sträcka sig från västra Ryssland till Stilla havet (Skott, 2004, s. 44-45). De människor som kom att hamna i lägren under Stalin var bönder som inte ville delta i kollektiviseringen, folk som varit utomlands, präster, misshagliga människor inom partiet och liknande (Persson, 2005, nr. 13, s. 7-49). Det är viktigt att poängtera att inte bara politiskt oppositionella avrättades utan vem som helst kunde mördas under Stalin. Detta var ett sätt för honom att med hjälp av skräck befästa sin maktställning. Under hans styre på 1930- talet började även en terror mot verkliga och påhittade politiska motståndare. Stalin rensar under denna tid ut stora delar av partiet och Röda armén. Inom Röda armén utrensade han i stort sett hela ledningen, vilket innebar marskalkar, arméchefer, amiraler, armékommisarier och officerare.
2 Poulsen, 1982, nr. 13, s. 83.
15 Detta innebar alltså ett utplånande av toppskiktet, arméledningen och inte av de vanliga soldaterna (Skott, 2004, s. 70). Inledningen av utrensningarna kom med mordet på Leningrads partichef Sergej Kirov den 1 december 1934 (Karlsson, 2003, s. 155-160). Syftet var att öka Stalins maktställning genom att splittra möjliga oppositionella och slå skräck i partiet och befolkningen, ingen skulle känna sig trygg.
4.3 Chrusjtjov
Den hårda diktatur Sovjetunionen varit mildrades under Stalins efterträdare Chrusjtjov.
Denne fördömde sin föregångare och satte igång ett ”töväder”, uppluckrande av den hårda samhällskontrollen. Dock var det denne som krossade Ungern-revolten 1956, när ungrarna ville har en egen prägel på sitt politiska handlande. 1957 hade Crusjtjov kommit med den så kallade ”Sovnarchoz-reformen” som syftade till att minska centralstyrningen av det sovjetiska samhället (Furuhagen (red.) 1995, s. 208). Det var dit landet kommit när Leonid Brezjnev tog makten.
4.4 Brezjnevs epok
Den tid som sammanföll med reformsträvandena i Tjeckoslovakien var då Brezjnev satt vid makten. Han kom till makten 1964 i en tid när ryssarna längtade efter lugn och stabilitet, de ville bryta med de tidigare svåra åren. Brezjnev kom att koncentrera sig på att bland annat bygga upp partiapparaten och se över kulturen.
I Sovjetunionen skedde en viss uppmjukning av censuren under Brezjnev. Det blev nu möjligt för författare att i viss mån skildra det sovjetiska samhället. Kontrollen var dock hårdare än under hans föregångare Chrusjtjov. Uppluckrandet av bland annat censuren kan alltså inte ses som att Sovjetunionen tog steg i mer demokratisk riktning, det var bara ett sätt att bryta med Stalintiden. Brezjnevperioden kännetecknades av förföljelser av oliktänkande, författare dömdes till hårda fängelsestraff för böcker de skrivit samt att oliktänkande mötte ett dystert öde i bland annat olika läger. För att anknyta till de ovan nämnda om att det blev bättre under Brezjnev skriver Skott i sin bok ”Sovjet från början till slutet”:
”När man säger att det blivit bättre efter Chrusjtjov och under Brezjnev så betydde det inte att det blivit bra, bara att det blivit mindre dåligt”(Skott, 1992, s. 190).
16 Under denna tid utvandrade ett mindre antal författare, som på grund av censuren inte fick trycka sina böcker, bland annat Solzjenitsyn3.
Från och med 1960- talet uppstod en organiserad, politisk opposition, så kallade ”dissidenter”
utanför partiet. Dessa dissidenter kom framförallt från två yrkesgrupper, vetenskapsmän och författare. De ville ha djupgående förändringar av det sovjetiska samhällssystemet. De oppositionella löpte dock risk att råka illa ut, kunde förlora sina arbeten, fängslas eller deporteras, till och med avrättas (Bäck och Dellenbrant, 1982, s. 115). Som tidigare nämnts garanterade författningen en del mänskliga fri- och rättigheter. Dessa kunde dock åsidosättas om det ansågs vara i det socialistiska systemets intresse. Med stöd i grundlagen hade de sovjetiska myndigheterna rätt att hindra folk från att tala och skriva fritt. Bland de oppositionella kan främst medborgarrättsrörelsen nämnas. Denna var framförallt engagerad av frågor som rörde demokratiska fri- och rättigheter. Bland de åtgärder staten vidtog mot oppositionella var att förklara dem psykiskt sjuka och spärra in dem på mentalsjukhus.
Kommunistpartiet i Sovjetunionen (SUKP) skulle enligt författningen fungera som det sovjetiska folkets förtrupp. Vem som helst kunde inte ansluta sig till det utan detta skedde endast efter en noggrann granskning (Bäck och Dellenbrant, 1982, s. 40). Partiet var hierarkiskt uppbyggt. Det var partiet som skulle kontrollera de andra institutionerna i det sovjetiska samhället, sovjeterna, fackföreningarna, kooperativa sammanslutningar, kulturella och vetenskapliga organisationer.
Den tillåtna litteraturen i Sovjetunionen som kommunistpartiet uppmuntrade till kännetecknades av någon form av landsbygdsnostalgi. Under Brezjnev inleddes processer mot författare som publicerat sig utomlands, tillika med rättegångar och fängslanden av andra oliktänkande. Det som skiljer Brezjnevs agerande mot dessa från Stalin är att rättegångar ägde rum och att anklagelseakter lades fram, enligt Lönnqvist (Furuhagen (red.) 1995, s. 261).
Rättsväsendet fungerade inte lika rättvist som i de västerländska länderna. Domarna måste utses och 95% av dem var i regel medlemmar av kommunistpartiet (Bäck och Dellenbrant, 1982, s. 83).
Den styrande eliten i landet representerades av politbyrån. Denna leddes av generalsekreteraren, i detta fall Brezjnev.
3 Aleksandr Solzjenitsyn är en rysk författare som kritisk skildrat det sovjetiska samhället. För detta blev han väldigt uppmärksammad och tilldelades 1970 Nobelpriset i litteratur (Nationalencyklopedin, nr. 17).
17 Under Brezjnev punkterades Chrjusjtjovs ”Sovnarchoz-reform”, som syftade till att minska centralstyrningen av det sovjetiska samhället, landet kännetecknades nu av en ökad centralstyrning (Service, 1997, s. 389). De första byggstenarna lades under dennes regeringsperiod till att Sovjetunionen så småningom kommer att falla samman. Den ryska maffian fick under hans tid vid makten möjlighet att utvecklas, ryssar i allmänhet fick bättre möjlighet att utbilda sig, vilket i sin tur ledde till att de började ifrågasätta systemet (det samhälleliga och politiska) (McKay, 2000, s. 1056). Under dennes styre skedde även en jordbruksreform, bönderna skulle garanteras åtminstone en minimilön för sitt arbete (Neville, 2000, s. 230). Systemet för fördelning av mat fungerade dock dåligt, vilket kännetecknades bland annat av långa köer. Ett annat problem var bostäder. På grund av att fördelningen av bostäder sköttes av staten tvingades många sovjetiska medborgare bo i små lägenheter i stora, fula bostadskomplex. Under Brezjnev förverkligades ett bostadsprogram som skulle garantera miljontals fler bostäder (Neville, 2000, s. 231). I praktiken var det dock svårt för den vanlige sovjetmedborgaren att skaffa sig bostad. Brezjnevs styre kännetecknades av att skarpa åtgärder vidtogs mot landets olika minoriteter. Dessa var bland annat tatarer, som protesterade mot att de fördrivits från sina hem av tidigare sovjetiska administrationer. Även judar och balter drabbades av förföljelser. Under Brezjnev utvecklades utbildningsväsendet. Varje medborgare skulle nu sättas på skolbänken och lära sig eller förbättra sina kunskaper i ryska, matematik etc. Utbildningssystemet fungerade dock även som ett sätt att indoktrinera medborgaren, lära denne att bli en lojal, hårt arbetande sådan som stödde kommunistpartiet.
Skolor och partiets ungdomsorganisationer hade ett nära samarbete (Neville, 2000, s. 233).
Brezjnevsperioden utmärks av att vanligt folk började få det bättre materiellt ställt. Till exempel blir det allt vanligare med kylskåp och TV- apparater i hemmen (Service, 1997, s.
409). Det blev nu möjligt för vissa priviligerade att åka utomlands. Styret tog även bort diskriminering i antagning till universiteten. Tidigare hade barn till arbetare haft lättare att komma in där framför barn som tillhörde medelklassen. Ett exempel på den obefintliga yttrandefrihet som fanns i Sovjetunionen var att under Brezjnev ökade korruptionen inom partiet och involverade även hans egen familj.
Detta faktum fördes dock inte ut via massmedia, vilket åskådliggör bristen på öppenhet (Kenez, 1999, s. 217).
18 4.5 Det sovjetiska systemet allmänt
Det sovjetiska politiska systemet var väldigt stort och svåröverskådligt och går därför inte att ge en fullständig bild av. De viktigaste organen var dock den unionella partikongressen, centralkommittén, Politbyrån och sekretariatet. Den unionella partikongressen var partiets högsta organ. Denna instans hade inget med den yttersta ledningen att göra och kunde inte sätta emot dem, utan var begränsad till att övervaka mindre organ. Centralkommittén skulle leda partiets hela verksamhet, välja politbyrån etc. (Bäck och Dellenbrant, 1982, s. 50-54).
Politbyrån skulle i sin tur fungera som det viktigaste organet för partiets politik. Sekretariatet skulle fungera som beredande organ åt politbyrån och kontrollera att partibesluten implementerades.
Enligt den sovjetiska författningen skulle medborgarna vara likställda beträffande ursprung, kön, ras och nationalitet. Detta innebar social-ekonomiska fri- och rättigheter, samt politiska och personliga sådana (ibid, s. 64). Beträffande garanterandet av de socio-ekonomiska fri- och rättigheterna lyckades de bra. Arbetslöshet var sällan förekommande, i jämförelse med andra länder. Dessutom kunde man garantera gratis sjukvård. När det dock gällde de politiska och personliga rättigheterna så stod det klart att systemet inte levde upp till att vara ett demokratiskt och frihetligt statsskick. Genom brister i författningen var det möjligt att vidta åtgärder mot oliktänkande (ibid, s. 65). De styrande i Sovjetunionen hade även rätt att beröva människor sitt medborgarskap. Detta skedde främst med kritiker som reste utomlands och sedan inte fick resa hem igen. Dessutom fick folk i Sovjetunionen inte lämna landet eller röra sig fritt inom det. Artikel 59 i den sovjetiska författningen slår fast att medborgarnas utnyttjande av fri- och rättigheter inte får ”inkräkta på samhällets och statens intressen eller andra medborgares rättigheter” (ibid, s. 65). I landet fick inget privat ägande av produktionsmedel förekomma, men ägande av andra saker som vardagsartiklar, föremål för personligt bruk etc. fick dock förekomma.
Målen för den politiska ledningen i Sovjetunionen kan sammanfattas i följande punkter:
• Bygga ett kommunistiskt samhälle, där inte bara klasskillnaderna utplånats utan också skillnaderna mellan land och stad, intellektuellt och fysiskt arbete samt mellan unionens nationer och folkslag.
• Att i detta samhälle skapa reella möjligheter för individens självförverkligande.
• Försvara det socialistiska fosterlandet mot angripare samt
• Verka för den socialistiska principens spridning i världen.
19 (Bäck och Dellenbrant, 1982, s. 64).
Sovjetstaten skulle inte ses som ett förtryckarinstrument utan ses som en garant för det sovjetiska folkets framåtskridande mot en ljus framtid. Landet betecknades som en totalitär stat, det vill säga att medborgarna aktivt måste stödja statens diktatoriska system. Det räcker inte för staten med ett tyst medgivande från deras, det vill säga medborgarnas sida. Folket måste stötta både ledarna och läran, det vill säga marxism-leninismen. Det blev möjligt att skapa ett politiskt system enligt ledarnas önskemål som överlappade hela samhällslivet. De amerikanska forskarna Carl Friedrich och Zbigniew Brezezinski4 lade i en bok fram olika kriterier på vad som kännetecknade en totalitär stat och menade att Sovjetunionen uppfyllde dem (Bäck och Dellenbrant, 1982, s. 122). Såhär skriver Kristian Gerner i sin artikel
”Centraleuropa- sju år efter ’vändningen”, del i boken ”Östeuropa vid skiljevägen” om Sovjetunionen: ”Sovjetperioden utmärktes bland annat av att en rad problem som berörde individernas känslor och autonomi inte kunde artikuleras öppet i offentlig debatt och kanaliseras i ideologiska rörelser och politiska partier” (Karlsson (red.) 1995, s. 21).
Enligt den sovjetiska konstitutionen skulle yttrande- och tryckfrihet råda i socialismens intresse. Detta innebar en politiskt begränsad yttrandefrihet. Eftersom censur fanns så existerade ingen tryckfrihet (Karlsson (red.) 1995, s. 193). Statsapparaten med sin polis och domstolar undertryckte med hårda medel medborgarna. Deras, alltså medborgarnas rättigheter gällde överhuvudtaget inte, annat än inom arbetsrätten och dylika områden.Yttrandefriheten var kraftigt beskuren. Detta kännetecknades av att religiösa och folk som protesterade till omvärlden mot de svåra förhållandena i det sovjetiska samhället drabbades av regimens åtgärder. Det finns olika förklaringar till att religionsutövning var förbjuden i Sovjetunionen.
För det första hade Karl Marx, en viktig ideolog för landet förklarat att religionen var ett opium för folket, den var någonting som människan ansåg sig behöva för att förstå världen omkring sig, men det blev därmed även möjligt för de ekonomiskt dominerande klasserna att använda sig av religionen för att hålla nere arbetarna (Pipes, 2001, s. 361). För det andra hade kyrkan varit en viktig maktfaktor under tsaren (Pipes, 2001, s. 385). Under åren efter revolutionen förblev kyrkan den enda sammanhängande organisation som bedrev opposition mot kommunisternas styre (Skott, 1992, s. 92). Detta fick de sovjetiska myndigheterna att
4 Zbigniew Brezezinski var av polsk börd och verkade vid Columbia University i New York som
östeuropaspecialist. Utöver detta har denne även fungerat som säkerhetspolitisk rådgivare åt president Jimmy Carter (Internet 4).
20 fastslå en kompromisslös hållning, det fanns ingen plats för religionen i det kommunistiska samhället.
Sovjetunionen försökte visa världen att de skapat ett perfekt socialistiskt samhälle. Därför försökte de dölja problem som fanns under ytan, bland annat drogmissbruk, brottslighet och alkoholism (Neville, 2000, s. 232). Det sovjetiska styret byggde mycket på att skapa skräck hos medborgarna. Därför uppstod aldrig någon omfattande politisk uppvigling bland befolkningen mot ledningen (Service, 1997, s. 412). Paradoxalt nog kom det kollektivistiska sovjetiska samhället att skapa en enorm individualism hos Sovjetunionens folk, alla tvingades se efter sig själva. De dåliga levnadsvillkoren skapade frustration hos många ryssar. Bland annat blev psykiska sjukdomar och självmord allt vanligare (Service, 1997, s. 417). Trots det hårda, repressiva styret slöt de flesta ryssar inte upp bakom marxism-leninismen. KGB:s övervakningssystem var väldigt utvecklat, med bland annat möjlighet till avlyssning. Det gick inte att få tag på walkie-talkies, kopieringsapparater och ordbehandlare i butikerna eftersom dessa ansågs vara hjälpmedel för den sovjetiske medborgaren att skaffa information om sin omvärld (Service, 1997, s. 420).
Det politiska styret utövades av två parallella byråkratiska system i Sovjetunionen, staten och kommunistpartiet. På pappret hade partiet en demokratisk struktur. Partimedlemmar valde delegater till periodiska partikongresser, som bland annat skulle välja centralkommittéen.
Centralkommittéen skulle i sin tur utse medlemmarna i politbyrån och generalsekreteraren. I praktiken var landet dock ett hierarkiskt system, där makten delegerades uppifrån och ner.
Generalsekreteraren var den dominerande personen inom systemet och politbyrån var det viktigaste organet i att fatta viktiga beslut (Kotz och Weir, 1997, s. 23-24). Det sovjetiska systemet syftade till att förkroppsliga marxismen. Landet skulle fungera som arbetarnas stat, där kommunistpartiet skulle fungera som ett instrument för arbetarna (Kotz och Weir, 1997, s.
26). I praktiken fungerade det dock inte så, makten låg hos den styrande eliten. Arbetarna saknade inflytande i den praktiska politiska processen.
21
5. Jämförelse av systemen
I denna jämförelse ska jag belysa likheter och skillnader mellan det tjeckoslovakiska systemet under reformsträvandena 1968 och det sovjetiska systemet under samma tid. Likheterna består i att samhället började mjukas upp, men fortfarande var länderna diktaturer och de positiva dragen framträder endast om man gör jämförelser med ytterligheter, till exempel jämför det sovjetiska systemet under Brezjnev med Stalinepoken. Bägge systemen ville visa att den socialistiska ideologin som grund för staten kunde skapa samhällelig utveckling på precis samma sätt som de västkapitalistiska systemen (ibid, s. 116). I Tjeckoslovakien under reformförsöket 1968 vägrade staten precis som i Sovjetunionen att lämna tillbaka egendom som nationaliserats, dragits in till staten från privata ägare (Kenez, 1999, s. 239). I Tjeckoslovakien vidtogs dock denna åtgärd för att inte stöta sig med Sovjetunionen och bli invaderade som Ungern blivit 1956. Dessutom tilläts inte oppositionspartier att verka i landet, precis som i Sovjetunionen (Kleberg mfl. 1968, s. 116). Dubceks parti skulle även ha en marxist- leninistisk agenda (Kleberg, mfl. 1968, s. 118). Kommunistpartiet i bägge länder skulle vara den drivande kraften bakom den framtida utvecklingen (Ponton, 1994, s. 57-58).
Skillnaderna består i att under Dubcek beslutades det att staten inte fick använda hemlig polis mot tjeckoslovakiska medborgare. I Sovjetunionen däremot var det annorlunda. Där inrättades efter revolutionen en hemlig polis, Tjekan som så småningom kom att bli KGB. Denna organisation tog livet av flest människor i historien, fler än Gestapo och SS i Nazityskland.
KGB övervakade således människor, torterade dem etc. Poängen var att krossa all opposition mot de styrande (Skott, 1992, s. 45-48). I Tjeckoslovakien betonades mänskliga fri- och rättigheter i kombination med en rad andra rättigheter som viktiga ingredienser i skapandet av en socialistisk stat, medan Sovjetunionen förblev en totalitär stat, en centralstyrd sådan.
Tjeckoslovakien höll fria val, men möjligheterna att bilda nya partier vid sidan om kommunistpartiet var begränsade. I Sovjetunionen existerade inga fria val, där var röstningen endast till för att folket skulle demonstrera sitt stöd till det kommunistiska styrelseskicket (Bäck och Dellenbrant, 1982, s. 73). Detta innebar sålunda att staten skulle vara överordnad den enskilde medborgaren medan i Tjeckoslovakien talades allt mer om att medborgaren skulle vara överordnad staten. I Sovjetunionen fanns det så kallade ”nomenklatursystemet”, som gick ut på att kommunistpartiet skulle styra alla tillsättingar av poster som var av
22 betydelse i samhället (Internet 3). I Tjeckoslovakien däremot öppnades det alltmer upp och demokratiserades. Sovjetunionen såg sig som världskommunismens centrum, det var menat att denna skulle utgöra förebilden för andra kommunistiska stater som skulle uppstå runt om i världen. Pragvåren i Tjeckoslovakien innebar egentligen ganska moderata reformer, som skulle ske under kommunistpartiets ledning och översyn. Så småningom växte dock polemiken mot Sovjetunionen i det tjeckoslovakiska samhället, i tidningar bland annat kunde detta urskiljas. Fastän Dubcek inte velat det blev det dock möjligt för andra partier att komma upp till ytan. Religionsutövning var förbjuden i det sovjetiska samhället. Som en följd av detta förblev kyrkans möjligheter att verka begränsade (Karlsson, (red.) 1995, s. 115). I Tjeckoslovakien fick dock religiösa rörelser under reformförsöket 1968 tillåtelse att verka utan insyn utifrån (Kleberg mfl. 1968, s. 120). Detta var en del av garanterandet av medborgarnas individuella och politiska rättigheter. Yttrandefrihet fanns under denna tid medan den inte existerade i Sovjetunionen. I Tjeckoslovakien hade människor möjlighet att resa utomlands, en möjlighet som inte fanns i Sovjetunionen (Neville, 2000, s. 234). En skillnad är att i Tjeckoslovakien under Dubcek 1968 togs initiativ, försök gjordes att utveckla samhället, finna nya former att utforma det politiska livet på. I Sovjetunionen däremot under Brezjnev rådde stagnation, det skedde ingen utveckling av det samhälleliga och politiska systemet. En annan skillnad är rättsväsendet. I Sovjetunionen fanns ett orättvist rättssystem, där 95% av domarna i regel var medlemmar av kommunistpartiet (Bäck och Dellenbrant, 1982, s. 83). I Tjeckoslovakien däremot stadgades att domstolarna skulle vara oberoende av politiska faktorer. Dessa skulle endast gå lagens ärenden. Detta innebar en rättsstat (Hejzlar, 1976, s. 115).Det faktum att censuren togs bort, att samhällskontrollen uppluckrades och att kulturlivet fick ett uppsving var något som skilde det tjeckoslovakiska systemet från det sovjetiska. I Sovjetunionen förföljdes författare, ”dissidenter” som gav ut kritiska böcker om det sovjetiska samhället, de kunde anklagas för att sprida anti-sovjetisk propaganda och fängslas (Service, 1997, s. 380-381). För övrigt gavs i Tjeckoslovakien amnesti åt politiska fångar, folk tilläts att utvandra, människor skulle ha lika rättigheter. I Sovjetunionen var det hårdare, där fick folk 10-15 år om de lämnade landet (Intervju, Ottokar Storch, 20/6 2006).
Till skillnad från Sovjetunionen som var en centralstyrd stat och där varje medborgare hade särskilda skyldigheter mot centrum, kommunistpartiet (Furuhagen (red.) 1995, s. 192) skulle i Tjeckoslovakien istället majoritetens beslut följas (Kleberg mfl. 1968, s. 117).
23
6. Sammanfattande diskussion
Denna uppsats gick ut på att studera hur det tjeckoslovakiska samhälleliga och politiska systemet såg ut under reformförsöket 1968 och göra en jämförelse med det sovjetiska systemet under samma tid. Jämförelsen grundade sig på mänskliga fri- och rättigheter, censur och yttrandefrihet. Det finns olika saker som staten behöver för sitt styre. En sådan sak är en idé. Statens idé är att en grupp människor är överens om statens karaktär, till exempel den utmärks av en speciell etnisk grupp eller av en viss lära, ideologi. Denna sak utmärkte skillnaden mellan det tjeckoslovakiska systemet 1968 och det sovjetiska. Tjeckoslovakien hade till skillnad från Sovjetunionen en lång tradition av demokrati. Detta kan förklara att reformer började komma till stånd där och inte i Sovjetunionen. För det andra behöver staten en fysisk bas. Detta innebär ett territorium, den måste ha autonomi i sitt beslutsfattande.
Bägge länder hade autonomi, kunde behärska sitt territorium, även om denna möjlighet så småningom stryptes för Tjeckoslovakien. Den tredje företeelsen staten behöver är institutioner. Statens institutioner är statsapparaten, som innefattar verkställande, lagstiftande, förvaltande och dömande organ (Buzan, 1991, s. 82-83). Institutionerna i det givna landet utgör förutsättningen för den bärande idén hos staten till exempel om den kommer att vara demokratisk eller inte. I fallet Tjeckoslovakien finner vi att de hade sådana institutioner, landet var en utvecklad industrination. Dessutom hade Tjeckoslovakien under 20 år från 1920-1939 haft demokrati med fria val, fri press och medborgerliga rättigheter vilket spelade en avgörande roll för skillnaderna mot Sovjetunionen, där de inte visste vad demokrati var.
Sammantaget innebar dessa viktiga institutioner, en utvecklad industrination och demokrati att Tjeckoslovakien hade helt andra förutsättningar än Sovjetunionen att uppmjuka det politiska och samhälleliga systemet och demokratiseras.
Jämförelsen gjordes av dessa två länder som på pappret hade liknande politiska system, samt var bägge starkt utvecklade industrinationer. Dock bidrar denna uppsats med kunskap om historiens betydelse. Tjeckoslovakien hade under en period av 20 år haft demokrati med fria val etc. samt innan dess även varit en stark industrination med fri företagsamhet.
Sovjetunionen var däremot ett land med avsaknad av demokratiska traditioner. Bolsjevikerna som tagit makten 1917 och dessförinnan medverkat till tsarens fall införde aldrig någon demokrati. Sovjetunionen var en stark industrination, men det var staten som i stor utsträckning ägde produktionsmedlen.
24 I min jämförelse av Tjeckoslovakiens samhälleliga och politiska system år 1968 och Sovjetunionens har jag kommit fram till följande:
Människan har rätt till en individuell frihet, har rätt att ta initativ och nå lösningar på sina problem. Om detta undertrycks har hon ingen chans att utvecklas. I Tjeckoslovakien under reformförsöket 1968 fick mäniskan för första gången i det socialistiska systemet rätt att vara fri. Hon kunde själv i viss mån styra sina tankar och sitt beteende. Därmed skapades förutsättningen för att Tjeckoslovakien skulle kunna utvecklas, vilket jag tror skulle ha blivit följden om de hade fått längre tid på sig att fortsätta med sina demokratisträvanden. I Sovjetunionen var det dock annorlunda, där förtrycktes människor, de tvingades att anpassa sig efter de socialistiska principerna enligt ledarnas tolkning. Detta diktatoriska system kom att prägla Sovjetunionen under hela dess 74-åriga existens. I Sovjetunionen hade människor en väldigt begränsad yttrandefrihet medan det existerade bättre förutsättningar för en sådan i Tjeckoslovakien 1968. Det tjeckoslovakiska experimentet måste ses som unikt i vår tid, att de ville reformera ett socialistiskt system trots att den här tiden präglades av en ökad vänstervåg i världen. Tjeckoslovakien var med i Warszawapakten, skulle fungera som en sovjetisk satellitstat, en sovjetisk kopia. De skulle anamma de socialistiska principerna enligt en sovjetisk modell. Tjeckoslovakien var dock aldrig som Sovjetunionen, de hade till skillnad från dem en tradition av demokrati (statens idé) och var på ett helt annat sätt än ryssarna vana vid att råda över sig själva. Därför är det inte så konstigt att denna process satte igång just i Tjeckoslovakien än i de andra sovjetiska satellitstaterna.
Sovjetunionen skulle vara arbetarnas stat och byggde även till viss del på denna grupps intressen. Makten kom dock i praktiken att ligga i händerna på en elit, som ville sko sig själva framför att hjälpa befolkningen. Det är tydligt att Sovjetunionen tvingades mobilisera stora politiska resurser, institutioner för att kompensera det bristande förtroende som folk hade för dem. Detta var en skillnad från Tjeckoslovakien, där de flesta stödde Dubcek och hans politik.
Samtidigt måste man ha klart för sig att det socialistiska experimentet i detta land inte innebar en fullvärdig demokrati. Det var endast ett sätt att bevara det socialistiska systemet med dessa reformer. Sammanfattningsvis byggde den tjeckoslovakiska reformpolitiken 1968 på att bryta upp den hårda kontrollen och ge medborgarna inflytande. Detta skiljde sig åt från Sovjetunionen som var centralstyrt, totalitärt och där kommunistpartiet skulle bestämma vad folk skulle tycka och tänka. Dessa länders historia vittnar om hur viktigt det är att individen är i centrum och inte blir styrd av staten.
25
Käll- och litteraturförteckning
Böcker
Briese, Ekkehard (1998), “Det 20:e århundradet- 1960-1969”, Egmont Lademann, förlagsort ej angiven. ISBN: 91-7145-020-3.
Buzan, Barry (1991), ”People, States and Fear”, Hertfordshire, Harvester Wheatsheaf, Andra upplagan. ISBN: 0-7450-0719-8, 0-7450-0720-1.
Bäck, Mats och Dellenbrant, Jan Åke (1982), “Politik i Sovjetunionen”, Malmö, Liber Förlag.
ISBN: 91-38-61046-9.
Furuhagen, Birgitta (red.), Utbildningsradion, (1995), ”Ryssland- ett annat Europa”, SNS Förlag, Första upplagan, ISBN: 91-26-95300-5.
Hejzlar, Zdenek (1976), “Prag i skuggan av Moskva- Reformkommunismens uppkomst och nederlag i Tjeckoslovakien”, Firenze (Florens), Stockholm, Coeckelberghs, Första upplagan.
ISBN: 91-7250-092-1.
Karlsson, Klas-Göran (1995), ”Östeuropa vid skiljevägen”, Moheda, Fontes, Första upplagan. ISBN: 91972125-2-0.
Karlsson, Klas-Göran (1999), ”Östeuropa- länder på skilda vägar”, Moheda, Fontes, Första upplagan, ISBN: 91972125-3-9.
Kenez, Peter (1999), ”A History of the Soviet Union from the Beginning to the End”, Cambridge, Storbritannien, Cambridge University Press, ISBN: 0521324262.
Kinder, Hermann och Hilgemann, Werner (1987), “Tidens världshistoria- Från franska revolutionen till våra dagar”, Stockholm, Tidens Förlag, ISBN: 91-550-3319-9.
26 Kleberg, Olof mfl. (1968), “Reform, occupation, Tjeckoslovakien 1968”, Stockholm, Bokförlaget Aldus/Bonniers. ISBN: 6801558-5.
Kotz, David M. och Weir, Fred (1997), ”Revolution from above- The demise of the Soviet system”, London, Routledge, ISBN: 0-415-14316-0.
Krejči, Jaroslav och Machonin, Pavel (1996), ”Czechoslovakia 1918-92- A Laboratory for Social Change”, New York, St. Martin’s Press, ISBN: 0-312-12693-X.
Kurlandsky, Mark (2005), “1968- De gränslösa drömmarnas år”, Stockholm, Ordfronts Förlag. ISBN: 91-7037-080-X.
Lindahl, Rutger (red.) (2001), ”Utländska politiska system”, Stockholm, SNS Förlag, Tionde upplagan. ISBN: 91-7150-823-6.
Lundestad, Geir (1992), ”Öst, väst, nord, syd- Huvuddrag i internationell politik 1945-1990”, Lund, Studentlitteratur, Andra upplagan. 91-44-24262-X.
McCauley, Martin (1993), “The Soviet Union 1917-1991”, London och New York, Longman, Andra upplagan, del i serien “Longman History of Russia”, ISBN: 0582013232.
McCauley, Martin (1998), ”The Longman Companion to Russia since 1914”, Harlow, Essex, Storbritannien, Addison Wesley Longman Limited”, ISBN: 0582276403.
McKay, John P. Hill, Bennett D. Buckler, John och Buckley Ebrey, Patricia, (2000), “A history of world societies”, Boston och New York, Houghton Mifflin Company, Femte upplagan, ISBN: 0-395-94489-9.
Mlynár, Zdenek (1980), “Nattfrost- Om försöken att bygga en mänsklig socialism i Tjeckoslovakien”, Ordfront, Första upplagan, ISBN: 9173241113.
Neville, Peter (2000), “Russia, The USSR, the CIS and the Independent states- A complete history in one volume”, Gloucestershire, The Windrush Press Limited. ISBN: 190062429X.
27 Persson, Gudrun (2005), ”Gulag”, Stockholm, SNS Förlag, Första upplagan, nr. 13, ISBN:
91-85355-15-1.
Pipes, Richard (2001), ”Den ryska revolutionen”, Stockholm, Bokförlaget Natur och Kultur, ISBN: 91-27-083-55-1.
Poe, Marshall T. (2005), “Den ryska tiden i världshistorien”, Stockholm, SNS Förlag, Första upplagan. ISBN: 91-7150-988-7.
Ponton, Geoffrey (1994), “The Soviet Era- Soviet Politics from Lenin to Yeltsin”, Oxford, Storbritannien och Cambridge, Massachussetts, USA, ISBN: 0-631-18775-8.
Roskin, Michael G. (2002), “The Rebirth of East Europe”, New Jersey, USA, Prentice Hall, Fjärde upplagan, ISBN: 0-13-034120-7.
Service, Robert (1997), “A history of twentieth-century Russia”, London, Penguin Books Ltd, ISBN: 0-7139-9148-8.
Skott, Staffan (1992), “Sovjet från början till slutet”, förlagsort ej angiven (Stockholm?), Albert Bonniers Förlag. ISBN: 91-0-055453-7.
Skott, Staffan (2004), ”Aldrig mer!- En bok om kommunismens folkmord och brott mot mänskligheten”, Stockholm, Hjalmarson & Högberg Bokförlag, Andra upplagan, ISBN: 91- 89660-58-7.
Söderberg, Margareta (1988), ”Krönika över 20: e århundradet”, Stockholm, Bonnier Fakta Bokförlag AB, Första upplagan, ISBN: 91-34-50930-5.
Uppslagsverk
Nationalencyklopedin, 1995, Höganäs, Bokförlaget Bra Böcker AB, nr. 17. ISBN: 91-7024- 619-X.
28 Poulsen, Henning (1982), ”Bra Böckers Världshistoria- Från krig till krig, 1914-1945”, nr.
13, Höganäs, Bokförlaget Bra Böcker. ISBN: 91-86102-95-8.
Internet
Internet 1. Internet 3. Nationalencyklopedins Internettjänst, sidan besökt 24/6 2006,
”Pragvåren”, URL: http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=286504.
Internet 2. ”Prague Spring- Spring ’68 summary- Part 3”, sidan besökt 6/9 2006, URL:
http://library.thinkquest.org/C001155/index1.htm.
Internet 3. Nationalencyklopedins Internettjänst, Bo Pettersson- ”Sovjetunionen- statsskick och politik”, sidan besökt 6/9 2006, URL:
http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=312152.
Internet 4. Nationalencyklopedins Internettjänst, ”Zbigniev Brzezinski”, sidan besökt 10/12 2006, URL: http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=137154.
Intervju
Intervju, Ottokar Storch, 20/6 2006.
29
Bilaga
Intervjufrågor till Ottokar Storch 20/6 2006:
1. Vilka var likheterna och skillnaderna mellan det tjeckoslovakiska systemet under
”Pragvåren” 1968 och det sovjetiska systemet?
