Mesolitiska Lokaler i Norrbottens län

(1)

Kandidatuppsats, 30 hp Examensarbete för arkeologiprogrammet

Umeå Universitet, VT 2021

Mesolitiska Lokaler i Norrbottens län

Jämförelsestudie och tolkning av stenmaterial

(2)

(3)

2 Mesolitic sites in the county of Norrbotten.

Comparative study and interpretation of lithic material. Mica Westerlund.

Abstract

This essay is about the earliest sites in the county of Norrbotten, Sweden. The sites are dated to the Mesolitic period through radiocarbon dating. This essay includes an analysis which is based on the lithic material from fourteen archaeological examined sites in the county of Norrbotten. The aim of this essay is to investigate if there are any significant differences between the sites comparing lithic raw-materials and artifacts.

The quantitative analysis confirms differences between the sites and their lithic material. There are visible differences within the raw-materials, artefacts and amount of lithic material. The possible reasons for differences in the lithic material are discussed through the essay: settlement patterns, chronology and geographical location of the sites. Keywords: Mesolitic sites, lithic material, Northern Sweden.

Förord

Jag vill säga tack till:

David Loeffler och Peter Holmblad, för handledning.

Ingela Bergman och Lars Liedgren, för all information och råd.

Silvermuseet och dess personal för alla mina timmar i museets lokaler. Olof Östlund för hans rekommendationer och material.

Frida Palmbo som har bidragit med material, tips, genomläsning och ArcGIS-kurs. Meja Aheinen Vesterlund och familjen för peppning, stöd och guidning i

rapportskrivande.

Personalen på Norrbottens museums bibliotek/arkiv för hjälp med rapportsökande och tillåtelse med besök trots Corona-tider.

Det valda uppsatsämnet är av personligt intresse för mig eftersom jag själv kommer från Arjeplog i Norrbotten. Därför ville jag fördjupa mig i material från området och det är ett ypperligt tillfälle att uppmärksamma arkeologi i norra Sverige.

(4)

3

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 5 1.1 Uppsatsens syfte ... 5 1.2 Problemformulering ... 5 1.3 Frågeställning ... 5

2. Bakgrund och tidigare forskning ... 6

2.1 Senaste inlandsisen och landhöjning ... 6

2.2 Kronologiska tidsindelningar ... 6

2.3 14_C-metoden ... 8

2.4 Arkeologin och mesolitikums forskningshistorik i Norrbotten ... 9

2.5 Boplatsbegreppet ... 12 2.6 Kulturbegreppet ... 14 2.7 Bergarter i Norrbotten ... 15 3. Metod ... 16 3.1 Urval ... 16 3.2 Kvantitativ analys ... 16 3.3 Översiktskartor i ArcGIS ... 17 3.4 SGU:s Kartgenerator ... 17

3.5 14C-dateringar och kalibreringar ... 18

4. Källmaterial ... 19

4.1Kangos, Junosuando Raä 22 ... 20

4.2 Dumpokjauratj, Arjeplog Raä 1568 ... 20

4.3 & 4.4 Aareavaara. Pajala Raä 1276 och Raä 1277 ... 21

4.5 Ipmatisjauratj, Arjeplog Raä 2374 ... 23

4.6 Rackträsk, Arjeplog Raä 3066 ... 23

4.7 Bodträskfors, Edefors Raä 405 ... 24

4.8 Nelkerim, Jokkmokk Raä 1220 ... 25

4.9 Döudden, Arjeplog Raä 508 ... 26

4.10 Stockberg, Älvsby Raä 912 ... 27

4.11 Kårtjejaure, Gällivare Raä 115 ... 29

4.12 Norpan 2 Vuollerim, Jokkmokk Raä 1292 ... 30

4.13 Alträsket, Överluleå Raä 184 ... 32

4.14 Petbergsliden, Älvsbyn Raä 282 ... 33

(5)

4

5.1 Potentiella kust och inlandslokaler ... 36

5.2 Kvantitativ analys ... 36

5.2.1 Kangos, Junosuando Raä 98... 37

5.2.2 Dumpokjauratj, Arjeplog Raä 1568 ... 37

5.2.3 Aareavaara, Pajala Raä 1276 ... 39

5.2.4 Aareavaara, Pajala Raä 1277 ... 39

5.2.5 Ipmatisjauratj, Arjeplog Raä 2374 ... 40

5.2.6 Rackträsk, Arjeplog Raä 3066 ... 40

5.2.7 Bodträskfors, Edefors Raä 405 ... 41

5.2.8 Nelkerim, Jokkmokk Raä 1220 ... 42

5.2.9 Döudden, Arjeplog Raä 508 ... 42

5.2.10 Stockberg, Älvsby Raä 912 ... 43

5.2.11 Kårtjejaure, Gällivare Raä 115 ... 44

5.2.12 Norpan 2, Jokkmokk Raä 1292 ... 45

5.2.13 Alträsket, Överluleå Raä 184 ... 46

5.2.14 Petbergsliden, Älvsby Raä 282 ... 47

5.3 Indexvärde på litiska fynd/kvadratmeter ... 48

6. Analys ... 49

6.1 Råmaterial ... 49

6.2 Sakord (artefaktkategori/fyndkategori) ... 50

6.3 Kvantitativa aspekter ... 51

7. Diskussion och tolkning ... 52

(6)

5

1. Inledning

Mesolitikum är den mellersta tidsperioden av stenåldern. På grekiska betyder mesos mellan och lithos sten. Som namnet indikerar var tekniken under denna period främst baserad på litiskt material (Misra 2001). I denna studie jämförs och tolkas litiskt material från denna tidsperiod.

1.1 Uppsatsens syfte

Syftet med uppsatsen är att undersöka om de litiska materialen från mesolitiska lokaler i Norrbottens län påvisar variation. Syftet är också att utreda vilka faktorer som kan ha legat till grund för eventuell variation i de litiska materialen.

1.2 Problemformulering

Mesolitikum har studerats i Norrbotten sedan början av 1900-talet. Forskningen fick ett genombrott när 14_{C-metoden introducerades och man kunde datera fynd och lokaler till} mesolitikum.

De fyra äldsta daterade lokalerna i Norrbotten är delvis eller helt undersökta. Dessa har tidigare jämförts med varandra utifrån läge i landskapet, dateringar, litiskt material och benmaterial (Östlund 2017).

De litiska materialen från mesolitiska lokaler i Norrbotten är enskilt undersökta och dokumenterade. I denna studie jämförs litiskt material från hela den mesolitiska perioden med varandra. Jämförelser och tolkning av litiskt material kan bidra till ökad förståelse för de första människorna i Norrbotten.

1.3 Frågeställning

1) Finns det variation i de litiska materialen från mesolitiska lokaler i Norrbottens län och hur ser i sådana fall variationen ut?

(7)

6

2. Bakgrund och tidigare forskning

2.1 Senaste inlandsisen och landhöjning

Den senaste inlandsisen har dröjt sig kvar längst och smält bort sist i norra Skandinavien, vilket betyder att Norrbottens län med angränsande områden har befolkats sist i Norden (Regnell et al. 2019:13). Norrland befolkades från samtliga väderstreck (Olofsson 2003). Genom att studera inlandsisens tillbakadragande går det att utesluta de tidigaste

dateringarna på mänskliga lämningar i vissa områden eftersom de fortfarande har varit täckta av is (Engelmark & Buckland 2005:97–100). Det går att studera inlandsisens tillbakadragning genom till exempel 14C-dateringar av organiskt material,

lervarvskronologi i avlagringar och OSL datering av sediment (Stroeven et al. 2016:98– 101). Optiskt stimulerad luminescens (OSL) är en dateringsmetod som används inom arkeologi och geologi. I metoden kan man beräkna hur lång tid det har gått sedan ett sediment blev utsatt för direkt solljus. Metoden kan exempelvis användas på skörbrända stenar och kvarts (Heimdal & Häggström 2007:30).

Den senaste istiden kallas för Weichsel och värmeperioden vi lever i nu kallas för

Holocen, dessa två är geologiska definitioner (Wastenson & Sjöberg 1992:15). Wastenson & Sjöberg (1992) skriver att ”de sista resterna av inlandsisen försvann för 9000 år sedan”. Forskningen om inlandsisens tillbakadragande har reviderats sedan detta skrevs. Lokrantz & Sohlenius (2006) skriver att den senaste inlandsisen varade fram till 11 500 BP

(Lokrantz & Sohlenius 2006:5). Den senare tolkningen överensstämmer bättre med 14 C-dateringarna från Norrbottens äldsta fornlämningar (kapitel 4).

Stora landområden i Sverige som tidigare varit täckta av vatten har torrlagts genom landhöjningen. Det var på grund av inlandsisens tillbakadragning som landhöjningen påbörjades då terrängen avlastades från den tunga ismassan (Näslund 2014:1).

Landhöjningen pågår än idag men i lägre hastighet. Den förhöjda havsnivån kallas för högsta kustlinjen (HK) och motsvarar den nivå dit havet har nått som högst sedan den senaste istiden. I Norrbotten ligger denna nivå på cirka 210 m.ö.h (meter över havet) (Lindén et.al: 16–17). När inlandsisen smälte frigjordes enorma mängder vatten som varit bundet i isen och havsnivån höjdes markant (Näslund 2014:1).

2.2 Kronologiska tidsindelningar

(8)

7

europeiska grupper följer iskanten mot norra Norden (Burenhult 1999:179–181 & Nordqvist 2000:128). Norrland befolkades av grupper från många håll när isen drog sig tillbaka. Detta är möjligtvis en anledning till det blandade fyndmaterial som påträffas på de äldsta boplatserna (Olofsson 2003).

De äldsta daterade fornlämningarna i Norrbottens län går så långt tillbaka som mesolitikum. Mesolitikum kan delas upp i ytterligare tidsperioder. Den kronologiska periodindelningen för mesolitikum i norra Sverige har varit problematisk. Problematiken grundas i att norra Sverige under en längre tid var ett tomrum i mesolitisk forskning. Till en början så troddes inte Norrland ha en mesolitisk tidsperiod (Loeffler 2005:206). När väl bevis för en mesolitisk period i Norrland uppdagades blev resultaten förbisedda och

exkluderade. Teorierna om en mesolitisk period i Norrland blev till en början nervärderade och trots starka bevis skulle det ta cirka 80 år innan teorierna blev accepterade och

godkända (Loeffler 2005:4, 206). De kronologiska tidsperioderna för Norrland har genom åren justeras bakåt i tiden när ny forskning publicerats (Norberg 2008:21).

1996 presenterade Lars Forsberg en sammanställning av mesolitiska data från Norrland (Forsberg 1996:16). Forsberg delar upp mesolitikum i Norrland i tre perioder: tidig-, mellan- och senmesolitikum (figur 1). Forsbergs kronologiska tidsindelning baseras bland annat på stenslagningstekniker, stenföremålstyper, 14C-dateringar och inlandsisens

tillbakadragande. Forsberg använder sig av De Geers (1940) modell av inlandsisens avsmältning. Modellen är på senare år justerad av Cato (1985) (Forsberg 1996:242).

Hesjedal et al. (1996) delar upp stenåldern i Finnmark, Norge, i en tidig och en sen del. Mesolitikum är inte ett begrepp som används inom Hejsedals indelning, han refererar endast till en tidig och en sen del av stenåldern. Den tidiga stenåldern har i denna uppsats tolkats som mesolitikum och är uppdelad i tre faser (figur 1). Indelningen av dessa tre faser baseras bland annat på 14_{C-dateringar, stenslagningstekniker, stenföremålstyper och} klimatförändringar (Hesjedal et al. 1996:235–236).

Baudou delar upp mesolitikum i övre Norrland i två perioder. Enligt Baudous

kronologiska schema pågår mesolitikum i övre Norrland mellan 7000–4200 BC. Den mesolitiska perioden har han delat in i Boreal och Atlantisk tid (figur 1). Baudou anser inte att övre Norrland har någon Preboreal tid (Baudou 1995:52). Hesjedal använder däremot Preboreal tid i sin tidsindelning (figur 1).

Baudou skriver att periodavgränsningarna i sin indelning är osäkra och kan diskuteras (Baudou 1995:52). När Baudou gjorde sin kronologiska tidsindelning var de äldsta kända boplatserna i Norrland daterade till 7000–6000 BC. Baudou ansåg att före 7000 BC var Norrland täckt av inlandsisen (Baudou 1995:55). Baudous periodindelning är bland annat baserad på inlandsisens tillbakadragande och kulturhistoriska skillnader. De mesolitiska kulturer som Baudou nämner är fosnakulturen på den norska västkusten och

(9)

8

användes i Sydskandinavien, men där bearbetades flinta (Baudou 1995:54–56). Eftersom både Baudou och Forsberg anser att mesolitikum avslutas vid 4200 BC så avgränsas mesolitikum i denna uppsats till detta årtal. De äldsta dateringarna från lokalen Aareavaara 1276 faller inte inom någon av de tre forskarnas (Forsberg:1996; Hesjedal et al:1996; Baudou:1995) kronologiska indelningar av mesolitikum (figur 1 och tabeller i kapitel 4).

Figur 1: Den röda tidslinjen representerar Forsbergs kronologiska tidsindelning av mesolitikum i Norrland (Forsberg 1996:244). Den gröna tidslinjen representerar

Hesjedals kronologiska tidsindelning av tidig stenålder i Finnmark, Norge (Hesjedal et al. 1996:235). Den blåa tidslinjen representerar Baudous kronologiska indelning av

stenåldern i övre Norrland. Till övre Norrland hör landskapen Norrbotten, Västerbotten och Lappland (Baudou 1995:52).

2.3 14_C-metoden

En 14C-datering är en radiometrisk dateringsmetod av organiskt material som gör det möjligt att datera fornlämningar. Alla levande organismer och allt dött organiskt material innehåller kol. Den radioaktiva kolisotopen 14_{C bildas i atmosfären när kväveatomer} träffas av kosmisk strålning. 14C-isotopen är radioaktiv och sönderfaller med en halveringstid på 5730±40 år (Greene & Moore 2010:167–168). Isotoperna 14C och 12C bildar koldioxid i atmosfären. Båda kol-isotoperna tas upp av levande växter genom fotosyntesen och så småningom upptas isotoperna av andra organismer. Förhållandet mellan isotoperna 12_{C och}14_{C hålls stabilt i organismen under dess livstid och speglar den} aktuella balansen av isotoperna i atmosfären. När organismen dör kan inte mer kol tas upp och detta leder till att mängden 14C minskar genom radioaktivt sönderfall. Genom prover på organiskt material mäts mängden radioaktivt kol och man kan då studera förhållandet av kolisotoperna i provet. Utifrån detta och känd halveringstid på 14_{C kan man}

åldersbestämma fynd och räkna ut hur lång tid som gått sedan organismen dött (Greene & Moore 2010:167–168).

(10)

9

få större exakthet i dateringarna. Laboratorier med Accelerator Mass Spectometry (AMS) ger exaktare dateringar då metoden jämför halten av 14C med den normala isotopen 12C. De värden som man idag får fram med 14C–metoden är allt mer precisa. Utvecklingen av 14_{C-datering fortgår (Greene & Moore 2010:168–169). Förbättringar av}

kalibreringskurvorna utarbetas av International Calibration Group. Kalibreringskurvan IntCal20 kom 2020 och har tagits fram för att noggrannare kunna överföra 14C-dateringar till kalenderår (Reimer et al 2020). Det finns särskilda kalibreringskurvor för marina miljöer och särskilda kurvor som gäller för den södra delen av halvklotet (Reimer et al 2020).

Det finns olika parametrar som kan påverka mätningar med 14_{C-metoden. Genom} processen kan flera problem uppstå som i sig sen kan leda till missvisande resultat. Det kan uppstå fel när val av prover görs, hur proverna hanteras, vid analystillfällena i

laboratorier och vid mottagandet av analysresultaten. Det kan också ske felskrivningar på fyndpåsar, fyndpåsarna kan också blandas ihop (Persson 1999:73 & Nordqvist 2000:97). En vanlig felkälla vid 14C-dateringar är att anta samband mellan prover och de undersökta ytorna. Det är inte säkerställt att påträffade fynd/artefakter har använts under samma period som de 14C-daterade proverna visar. Bara för att proverna är tagna på samma ställe där man gjort andra fynd så behöver det inte betyda att de är från samma tidsperiod (Nordqvist 2000:97). Det är viktigt att vara kritisk när det kommer till valet av material. Slarvigt tagna prover kan ge dåliga resultat, förorenade prover kan ge drastiska ändringar i ett provs ålder. På grund av reservoareffekten kan marina material/prover visa en äldre datering än den kontext som materialet är funnet i. Reservoareffekten är att levande organismer kan få i sig gamla kolisotoper. Sådana felaktiga resultat kan visas i material från både insjöar och hav (Persson 1999:73 & Nordqvist 2000:97–98).

2.4 Arkeologin och mesolitikums forskningshistorik i Norrbotten

I Loefflers avhandling förklaras det att hela Norrland tidigare har ansetts vara utan en mesolitisk tidsperiod och som nämnt ovan skulle det ta många år innan bevisen för en sådan blev accepterad (Loeffler 2005:3). Nedan nämns några händelser som har lett till upptäckandet av mesolitikum i Norrbotten. Stora delar av denna information kommer från Länsstyrelsen (1998).

Sigurd Dahlbäck bosatte sig i Överkalix 1917. Här skulle han arbeta för Nordiska museet och Riksantikvarieämbetet. Under den här tiden fanns det en relativ liten kunskap om fornhistoria i Norrbotten. Dahlbäcks arbete var att tillsammans med ortsbefolkningen samla in olika fynd och få människor att bli intresserade av arkeologi. De fynd som Dahlbäck samlade in under sina 15 år i östra Norrbotten har i modern tid kunnat tolkas som fynd från stenåldern (Länsstyrelsen 1998:9).

Amatörarkeologen Knut Tinnberg inventerade fornlämningar under mitten av 1930-talet bland annat vid Torneträsk i Kiruna kommun och vid Saltoluokta i Jokkmokks kommun. Tinnbergs målsättning var att påträffa de äldsta boplatserna. Han sökte boplatser i

samband med gamla strandlinjer som inte längre låg i anslutning till vatten. Många av Tinnbergslokalerna i Torneträsk och Saltoluokta har blivit ifrågasatta eftersom det

(11)

10

naturbildningar (Janson & Hvarfner 1966:22). Trots att en del av fyndmaterialet från inventeringarna har ifrågasatts har Tinnberg bidragit med metod och ansats att påträffa de mesolitiska boplatserna (Hedman 2009:2–3).

Projektet Nordarkeologi startades av docent Hans Christiansson från Uppsala universitet. Projektet påbörjades under 1960-talet och gick bland annat ut på att studera kust- och inlandsboplatser (Falk 1997:1). De inventeringar som gjordes inom projektet utfördes inom Arjeplog och Arvidsjaurs socknar. Runt sjön Storavan, inom Arjeplog och Arvidsjaurs socknar hade det frameroderats många boplatser. Projektet Nordarkeologi omfattade också andra delar av Norrland, framförallt Västerbottens län (Falk 1997:1). Mellan 1980 och 1994 bedrevs Luleälvsprojektet i Norrbotten. I projektet studerades resurstillgångar och resursnyttjande i Lule älvdal under olika tidsperioder. Institutionen för arkeologi vid Umeå universitet deltog i projektet. I Vuollerim blev hyddbottnar ett uppmärksammat resultat från projektets inventeringar (Baudou 1995:65 & Lundholm 1994:12–13).

När den stora regleringen och utbyggnationen av vattenkraften längs Luleälven och Skellefteälven genomfördes så gjordes inventeringar och arkeologiska undersökningar av Riksantikvarieämbetet. Inventeringarna och undersökningarna gjordes mellan åren 1942– 1975. De lokaler som undersöktes låg i direkt anknytning till strandzoner som påverkas av vattnets fluktuation. Intill Lilla respektive Stora Luleälven upptäcktes ett 100-tal lokaler. Av dessa har ett 20-tal stenåldersboplatser intill lilla Luleälv undersökts. (Länsstyrelsen 1998:13). Skellefteälvens sjöar inventerades i samband med vattenkraftsutbyggnad på 50- och 60-talet. Av de cirka 90 påträffade stenåldersboplatserna har ett fåtal blivit

arkeologiskt undersökta (Länsstyrelsen 1998:13). Bergmans (1995) avhandling Från Döudden till Varghalsen har sin utgångpunkt i regleringsundersökningarna i Arjeplogs och Arvidsjaurs socknar. I avhandlingen skriver Bergman om fångstsamhällenas

utveckling och olika boplatsers mönster och resursnyttjande från mesolitikum till och med äldre järnålder (Bergman 1995:1). Lars Forsbergs avhandling Site variability and

settlement patterns baseras också på sjöregleringsundersökningarnas material och

behandlar bosättningsmönster och variation inom jägar-samlarsamhällena längs med Lule älvdal (Forsberg 1985:1).

Riksantikvarieämbetet (Raä) har fornminnesinventerat i Norrbotten sedan 1950 talet. Riksantikvarieämbetet installerade ett nytt regionkontor i Luleå 1984. Samma år startade en ny fornminnesinventering, som genomfördes i samarbete med olika aktörer i regionen, exempelvis Länsstyrelsen och olika museer. Vid denna tid hade Norrbotten ett okänt fornlämningsmönster och mycket arbete lades ner för att kartlägga de lämningar som påträffades i samband med inventeringarna (Länsstyrelsen 1998:15). Bland de mest intressanta fornlämningar som påträffades var stensättningar med rödockra. Vid senare tillfällen har två av dessa daterats till cirka 5000 BC (Ramqvist 2017:90). De

kamkeramiska boplatserna som påträffades i Överkalix (Lillberget, Rudjärv och

(12)

11

Sedan slutet av 80-talet och in på 90-talet har ett flertal arkeologer deltagit i

fornminnesinventeringar av kustområdena i Norrbotten. Insatserna har legat till grund för ytterligare arkeologiska undersökningar och forskning (Länsstyrelsen 1998:16).

Vid kusten har flera boplatser med havsanknytning påträffats. Ett antal av dessa boplatser har blivit arkeologiskt undersökta, exempelvis boplatsen i Alträsket som daterats till cirka 5000 BC (Länsstyrelsen 1998:25).

Under 1990-talet var det färre påträffade boplatser från äldre stenåldern i Norrbottens inland än vid kusten. I samband med regleringsundersökningarna av Luleälven och

Skellefteälven förväntades att fler gamla boplatser skulle påträffas. Varför inte fler lokaler påträffades kan bero på att boplatser från stenåldern kan vara svåra att identifiera då det vissa gånger inte finns några synliga lämningar ovan mark och att de ligger dolda under vegetationen. En teori är att landhöjningen har försvårat sökandet efter äldre lämningar. Landhöjningen kan ha gjort att arkeologerna har inventerat i fel områden. Antingen har boplatserna hamnat under vattenytan eller så kan de påträffas på högre höjder intill tidigare strandlinjer (Länsstyrelsen 1998:24).

Silvermuseet i Arjeplog drev under 1999–2003 forskningsprojektet Människan, elden och landskapet. Syftet var att studera Norrlands tidigaste kolonisation och bosättningar

(Bergman 2020). I projektet undersöktes landhöjningen och det inventerades i områden där tidigare strandlinjer befunnit sig (Bergman 2020). Landhöjningen har inte bara påverkat havsnivån, utan också vattennivån i inlandssjöar. Inventeringarna inom Människan, Elden och landskapet har riktat in sig på tidigare strandlinjer i stället för nuvarande strandlinjer eftersom möjligheten att påträffa de äldsta fornlämningarna ansågs vara större om man studerar det forntida landskapet och inte det nuvarande (Bergman 2003:1 453). Inventeringarna gav bra resultat och inom projektet upptäcktes bland annat de två mesolitiska boplatserna Dumpokjauratj, Arjeplog Raä 1568 och Ipmatisjauratj, Arjeplog Raä 2374. På dessa boplatser genomfördes arkeologiska undersökningar av Silvermuseet (Bergman 1999:2 & Bergman 2005:1).

Under sommaren 2006 gjorde Norrbottens museum en inventering i socknarna kring Pajala. Inventeringen gick ut på att hitta de första kustboplatserna från den tid då

inlandsisen drog sig tillbaka. Inventeringen gjordes inom projektet Mellan is och hav som Norrbottens museum startade efter upptäckten av boplatsen vid Kangos, Junosuando Raä 22 (Östlund 2017:3).

Under de senaste åren (2000-talet) har antalet daterade boplatser från mesolitikum ökat i Norrbottens län. Möjligheten att kunna undersöka och jämföra boplatsmönster har därför förbättrats markant. Den tidigare forskningen om senaste inlandsisens

bortsmältningsförlopp har därmed blivit reviderad (Wastenson & Sjöberg 1992:14–15). Dumpokjauratj Arjeplog 1568 (Bergman 2004b), Kangos Junosuando 22 (Östlund 2004), Areavaara Pajala 1276, 1277 & 1281 (Östlund 2011), Kitkiöjärvi Pajala 867 (Hedman 2009), Tjöllomtjärn Jokkmokk 4611 (Hedman 2009) och Bodträskfors Edefors 405

(13)

12 2.5 Boplatsbegreppet

I detta kapitel redovisas tre olika definitioner/beskrivningar av boplatsbegreppet.

Riksantikvarieämbetets beskrivning av olika boplatser är en slags registreringsform, där definitionen på boplats är ”en plats där verksamhet under förhistorisk tid efterlämnat föremål, råämnen för bearbetning och/eller avfall” (Riksantikvarieämbetet 2021:12). Utifrån Riksantikvarieämbetets riktlinjer utgörs en boplats enbart av fyndmaterial och anläggningar som inte är synliga ovan mark, en så kallad boplats utan synlig anläggning (Riksantikvarieämbetet 2021:12). Ett boplatsområde motsvarar ett ”område med

lämningar av boplatskaraktär från förhistorisk tid, dvs. anläggningar för boende, förvaring, matberedning eller dylikt samt föremål, råämnen för bearbetning och/eller avfall som lämnats kvar på platsen” (Riksantikvarieämbetet 2021:13). Ett boplatsområde består av minst två ingående anläggningar/lämningstyper som exempelvis boplatsgropar, kokgropar och boplatsvallar. Även en boplats kan ingå i ett boplatsområde. Kokgropar,

boplatsgropar och boplatsvallar kan även förekomma som ensamliggande registreringar (Riksantikvarieämbetet 2021:14).

Forsberg (1988) har problematiserat boplatsbegreppet och boplatsmönster. Forsberg har blivit inspirerad av bland annat Binfords (1980) boplatsmönster. Utifrån Binfords (1980) indelning har Forsberg gjort ett eget arbete på norrländska boplatser och dess mönster. Forsberg skriver att boplatser har haft olika funktioner och ändamål. Inom jakt- och fångstsamhällen har grupper av människor valt sina exploateringsområden i hänsyn till årstiderna. Forntidens jakt- och fångstfolk rörde sig i årscyklar där det årliga

förflyttningsmönstret upprepades. På grund av den ojämna fördelningen av resurser blir det automatiskt så att det arkeologiska materialet inom boplatserna varierar (Forsberg 1988:58). För att kunna beskriva ett boplatsmönster är det viktigt att studera

årstidsvariationen och boplatsens funktion (Forsberg 1988:59). När olika boplatser ska kategoriseras och delas upp bör man också ta hänsyn till lokalernas position i landskapet (Forsberg 1988:61).

Forsberg delar upp boplatsers funktion i 3 grupper: basläger, aktivitetslokaler och samlingsboplatser.

Baslägren har använts av en större grupp, på cirka 4–8 familjer. På dessa platser speglas många aktiviteter exempelvis bearbetning, konsumtion och tillverkning av olika material. Variationen och mängden i det arkeologiska materialet är större inom ett basläger än från aktivitetslokaler. Ett basläger bör sannolikt befinna sig intill en sjö som innehåller rikligt med fisk (Forsberg 1988:61).

Aktivitetslokaler är platser där specifika resurser har nyttjats under en kortare tid och då bör mängden arkeologiskt material vara mindre(Forsberg 1988:59–61).

(14)

13

Den tredje som beskriver boplatsbegreppet är Bergman (1995). Hon definierar begreppet boplats/bosättning som en lokal eller yta som har använts av människor i olika syften. Boplatser kan variera i tidsrymd och omfattning, det kan vara en plats som nyttjats för bosättning men också för resursnyttjande. Samma lokal kan fylla flera funktioner

beroende på tidpunkt. Hur man väljer att klassificera boplatserna beror på fyndmaterialets innehåll och mängd, samt lokalens placering och storlek (Bergman 1995:8–9).

Bergman (1995) klassificerar boplatser utifrån 5 grupper i sin avhandling Från Döudden till Varghalsen.

Basboplatser har använts under en längre tid, antingen en hel säsong eller större delen av året. Platsen var ett centrum för områdets resursnyttjande och inom lokalen tillverkades majoriteten av redskapen. Inom lokalen påträffas flera anläggningar och stora mängder skärvsten. Anläggningarnas placering påvisar att olika aktiviteter förekommit inom boplatsområdet. Inom lokalen har flera familjer vistats och bott (Bergman 1995:9).

Lägerplatser är en mindre och kortvarigare bosättningsform som använts när man lämnat basboplatsen för andra verksamheter. Det kan vara en mindre grupp av människor som har bott på platsen när de har varit ute för att till exempel tillvarata resurser. Här påträffas mindre mängder fyndmaterial än på basboplatserna och materialet är mer ensidigt och har inte lika stor funktionell variation. Lägerboplatserna är mindre i storlek, har färre

anläggningar och mindre mängder skärvsten. I näromgivningen bör det finnas exploateringslokaler (Bergman 1995:9).

Exploateringslokaler är lokaler där man inom ett dygn eller en dag har exploaterat en eller flera resurser. Här finns små mängder skärvsten och högst en eller ett fåtal anläggningar. Lokalen innehåller få aktivitetsområden. Fångstgropssystem och råmaterialsförekomst av till exempel kvartsit- och kvartsbrott hör till exploateringslokalerna (Bergman 1995:9).

Ett Förråd/gömma är en depå där människor har förvarat till exempel mat, redskap, arbetsmaterial. Arkeologiska spår från dessa lokaler är få(Bergman 1995:9).

En Samlingsboplats är en lokal som endast har använts ett fåtal gånger under året. Dessa boplatser är placerade i områden med rika resursförekomster. Samlingsboplatserna är till ytan ganska stora och innehåller flera anläggningar. Inom dessa lokaler har ritualer och religiösa aktiviteter hållits. De religiösa och rituella handlingarna är det som skiljer samlingsboplatser från basboplatser (Bergman 1995:9).

Både Forsberg (1985) och Bergman (1995) klassificerar boplatser utifrån mängd och variation på fyndmaterialet, antal variation av anläggningar/lämningstyper samt utifrån lokalens placering och storlek.

(15)

14

aspekter. Det är heller inte optimalt att gräva spridda provgropar, utan istället bör sammanhängande ytor grävas lager för lager (Björck & Larsson 2007:69).

Eftersom sådana omfattande undersökningar inte har gjorts på alla boplatser som ingår i denna studie så används det neutrala begreppet lokal. En lokal är ett översiktligt begrepp på platser där det har påträffats fornlämningar. Lokalerna kan vara arkeologiskt

undersökta men dess funktion kan vara obestämd. Lokalernas olikheter och skillnader i stenmaterialen kan påvisa olika funktioner/aktiviteter mellan lokalerna. Boplatsmönster har ändå till vis del tagits hänsyn till då variation i det litiska materialet kan kopplas till detta.

2.6 Kulturbegreppet

Inom forskningen vill man veta mer om människorna som har levt och verkat på de olika boplatserna/lokalerna. Man är nyfiken på de människor som har använt och tillverkat de materiella artefakterna. Människorna som levde och nyttjade lokalerna för flera tusen år sedan har lämnat spår efter sig. Teorier om människornas åskådning och sociala liv är dock osäkra tolkningar (Pettersson 2004:27). Begreppen kultur och etnicitet är ett aktuellt diskussionsämne inom arkeologin - hur begreppen ska uppfattas och tolkas (Pettersson 2004:22). De senaste 200 åren har kulturella gruppidentiteter identifierats genom de materiella artefakter som upptäckts vid arkeologiska undersökningar. Genom att studera arkeologiska artefakter görs många tolkningar men de är fortfarande tolkningar och inga säkra slutsatser (Pettersson 2004:22).

Det har länge varit ett tomrum gällande kultur i mesolitisk forskning i norra Sverige. I Norrland har det saknats godtagna kulturnamn för den mesolitiska tidsperioden. Carlsson (2015) beskriver kvartskulturen i Norrland under senmesolitikum. Carlsson nämner dock att ”förhållandet mellan kulturer i Norrland måste utredas närmare” (Carlsson 2015:35). Inom kvartskulturen i Norrland har bipolär slagteknik och importerad mikrospånteknologi använts. Likheter gällande råmaterial, stenslagningstekniker och redskap finns mellan närliggande områden. Det finns också vissa regionala skillnader och teorier om att olika folkgrupper har försökt erhålla en egen identitet (Carlsson 2015:34). Arkeologens metod för att påvisa regionala skillnader och kontakter blir att identifiera gemensamma och säregna egenskaper hos olika kulturer (Carlsson 2015:34).

(16)

15 2.7 Bergarter i Norrbotten

Under mesolitikum bearbetade människor råmaterial som fanns tillgängliga i

närområdena. Kvarts och kvartsit finns i hela Norrbotten. Kvarts är ett mineral som består av kiseldioxid. I sin renaste form är kvarts en kristallin, genomskinlig sten (bergkristall) (Lundegårdh 1991:106). Kvartsit är omvandlad sandsten som huvudsakligen består av kvarts. Kvartsit är mer grovkornig och är ofta mörkare och grå i färgen. Kvartsit innehåller andra mineraler, exempelvis glimmer och fältspat. (Lundegårdh 1991:168–170).

Berggrunden varierar i Norrbotten (figur 2). De olika färgerna representerar olika bergarter inom länet. Färgerna presenteras inte, de ska endast ge en översikt över skillnaden i bergarter i Norrbottens län.

(17)

16

3. Metod

3.1 Urval

De 14 analyserade lokalerna kommer från en sammanställningslista av mesolitiska lokaler i Norrbottens län, gjord av skribentens handledare David Loeffler. Listan från Loeffler innehåller totalt 25 mesolitiska lokaler från Norrbottens län, men ett urval har gjorts. Kriterierna för denna analys är att lokalerna skall vara arkeologiskt undersökta och daterade genom 14C-metoden. Antalet lokaler har därför minskats ner till 14 st. Loefflers lista innehåller inga gravar och fångstgropar, därför ingår dessa inte i analysen.

3.2 Kvantitativ analys

Stenmaterialet från de 14 mesolitiska lokalerna i Norrbottens län studeras genom en kvantitativ analys. En kvantitativ analys är en undersökningsmetod och ett

samlingsbegrepp inom samhällsvetenskap som används för att samla in empirisk data. Datan sammanställs och presenteras sedan i statistisk form (Löfgren 2006:11). Resultatet analyseras och sammanställs för att besvara frågeställningarna.

Det går att göra kvantitativa analyser på fyndmaterial från arkeologiska undersökningar när man räknar till exempel benfragment, avslag eller keramik. Den kvantitativa analysen i denna uppsats baseras på fyndlistorna från de tillhörande arkeologiska

undersökningsrapporterna. Varje fynd kvantifieras efter variablerna råmaterial, antal och sakord (artefaktkategori/fyndkategori). Till skillnad från Forsbergs (1996) studie så har vikt och färg inte analyserats eftersom variablerna inte ingår i alla lokalers befintliga fyndlistor från undersökningsrapporterna.

Denna uppsats är skriven under Covid 19-pandemin och detta har begränsat den fysiska tillgången till litiskt material. Om skribenten hade haft fysisk tillgång till det litiska materialet hade det möjligtvis varit aktuellt att studera färg och kategorisera fynden i redskap/debitage m.m. Denna gång var tidsbristen för stor och tillgängligheten har varit minskad på grund av Covid-19.

Tanken var från början att kategorisera upp det litiska materialet i redskap och debitage. Problem uppstod när kärnor skulle klassificeras. Via rådfrågning anser Kjel Knutsson, professor vid Uppsala Universitet att kärnor varken kategoriseras som redskap eller debitage. Debitage är de

(18)

17

Sammanställningen av den kvantitativa informationen presenteras i cirkeldiagram med tillhörande tabeller. Cirkeldiagrammen jämförs sedan för att se om det finns några skillnader i sammansättningen mellan de mesolitiska lokalernas litiska material. I analyskapitlet diskuteras om några skillnader kan upptäckas, och i så fall vilka dessa skillnader är. Eventuell variation diskuteras med återkoppling till bakgrund, tidigare forskning och lokalernas källmaterial för att analysera vilka potentiella orsaker det kan finnas till variation i det litiska materialet.

3.3 Översiktskartor i ArcGIS

Två kartor är gjorda i ArcGIS version 10.3.1. En av kartorna är en översiktskarta över Norrbottens län. Översiktskartan innehåller lokalernas position i länet och ger perspektiv på avståndet mellan lokalerna (kapitel 4, källmaterial). Den andra kartan visar om lokalerna har legat i anknytning till högsta kustlinjen (HK). Om en lokal har legat i anknytningen eller nedanför HK så kan lokalen vara en potentiell kustboplats (kapitel 5, resultatdel). Kartan med potentiella kustboplatser är gjord för att kunna jämföra position och om det finns variation inom det litiska materialet mellan kust- och inlandsboplatser.

3.4 SGU:s Kartgenerator

Sveriges geologiska undersökning har en funktion som heter Kartgeneratorn (Sverige geologiska undersökning 2021). Med denna funktion laddades kartor ner. I

Kartgeneratorns teman valdes strand-nivåer under olika årtusenden. De nerladdade kartorna ger en översikt var havets strandnivå har befunnits sig under årtusendens gång.

Alla lokaler som är belägna på en nivå under 210 m.ö.h. (HK i Norrbotten) (Lindén et.al: 16–17) har undersökts i SGU:s Kartgenerator. I Kartgeneratorn har lokalernas position i landskapet studerats i förhållandet till havsnivån. Syftet har varit att se om lokalerna har varit belägna intill/nära en forntida strandlinje och för att kategorisera lokalerna som inlands- eller kustboplatser. De lokaler som är belägna ovanför HK har inte undersökts i Kartgeneratorn eftersom de anses vara troliga inlandsboplatser. De kan ha legat i

anknytning till andra vattendrag eller sjöar, men de kan inte betraktas som kustboplatser.

(19)

18 3.5 14_{C-dateringar och kalibreringar}

Lokalernas 14C-dateringar i analysen används för att se om och hur kronologi kan vara en potentiell faktor till variation inom de litiska materialen. Alla 14_{C-dateringar från de} mesolitiska lokalerna är kalibrerade av skribenten med 2 sigma genom CALIB version 7.10 (Stuiver et.al: 2020).

Resultaten från 14C-dateringar presenteras i BP värden (before present) (Taylor & Bar-Yosef 2014:28). I denna uppsats används kalenderår: BC och AD (beroende på om en datering är före eller efter Kristi födelse). Genom att kalibrera BP värden överförs de till kalenderår (Persson 1999:17 & Reimer et.al 2020). Alla 14_{C-dateringar som ingår i denna} uppsats är kalibrerade av skribenten med kalibreringskurvan IntCal 2020 (Reimer et.al: 2020). IntCal20 är en av tre kalibreringskurvor. IntCal20:s syfte är att bistå med en heltäckande summering över hur den atmosfäriska kolkvoten varierat och möjliggör en samsyn för 14C-datering (Reimer et.al 2020).

14_{C-dateringarna i uppsatsen är baserade på olika prover/material. Vissa prover består av} träkol och andra av ben. Benen kommer från både landlevande och marina djur.

(20)

19

4. Källmaterial

Norrbottens län är stort till ytan. Figuren nedan är gjord för att få en översikt på avståndet mellan de lokaler som ingår i uppsatsen (figur 3).

Figur 3. Översiktskarta. Lokalernas geografiska läge i Norrbottens län.

Kartan är skapad i ArcGIS version 10.3.1. GSD-Översiktskarta (CC BY, Lantmäteriet). Nedan sammanställs information om de 14 lokaler som ingår i uppsatsen. Varje lokal är daterad till mesolitikum genom 14C-metoden och är helt eller delvist undersökta. Varje lokal är studerad utifrån arkeologiska undersökningsrapporter. Bakgrundsinformation om varje enskild lokal redovisas för att i senare kapitel jämföra undersökningsytor,

fyndmaterial, position i landskap m.m. Tiden för de arkeologiska undersökningarna kan vara av intresse eftersom 14C-dateringarnas exakthet kan variera.

I källmaterialet presenteras alla 14_{C-dateringar som är gjorda inom varje enskild lokal.}

(21)

20

4.1 Kangos, Junosuando Raä 22

Norrbottens museum utförde sommaren 2004 en förundersökning av en boplats i Kangos, Junosuando Raä 22. Lokalen registrerades som en stenåldersboplats redan 1993 i samband med Riksantikvariatämbetets fornminnesinventering. År 2004 inleddes en

förundersökning på initiativ från vägverket som planerade att bredda väg 886 mellan Hukanmaa och Kangos (Östlund 2004:3).

År 2004 undersökte arkeologer från Norrbottens museum en yta på cirka 20 kvadratmeter. Det som upptäcktes var avslag av främst kvarts, kärnor, brända ben, en eventuell städsten och en gropanläggning. Inuti anläggningen hittades kol, rödbränd sand och brända ben. Ingen skärvsten upptäcktes men på grund av kolet och rödfärgningen har anläggningen tolkats som en härdgrop (Östlund 2004:6–7). För att datera lokalen skickades brända ben på 14C-analys. Ett av de äldsta resultaten är 8169–7599 BClab.nr Ua-23 818 (tabell 1). De brända benen har artbestämts till ren (Östlund 2004: Bilaga 6:2).

Tabell 1: 14C-dateringar Kangos, Junosuando 22.

Lab nr Material 14_{C BP} 14C cal 2 sigma

BC Källa

Ua-23818 Brända renben 8720±60 8169-7599 Östlund 2004

Ua-23266 Brända renben 8555±65 7723-7501 Östlund 2004

Ua-47137 Träkol 8793±63 8204-7616 Ekholm 2015

Ua-47234 Brända renben 8786±59 8198-7614 Ekholm 2015

Lokalen i Kangos är belägen cirka 250 m.ö.h. och ligger ovanför HK, högsta kustlinjen. Lokalen är betraktad som en inlandsboplats.

4.2 Dumpokjauratj, Arjeplog Raä 1568

Norr om sjön Dumpokjauratj i Arjeplogs kommun upptäcktes 1966 i samband med en av Silvermuseets inventeringar en lokal av stenålderskaraktär. Inventeringens syfte var att testa en hypotes om sjötippningseffekterna av landhöjningen inom Arjeplogs kommun. Uppe på åskrönet som lokalen är belägen på, påträffades ett 10-tal avslag. På åsryggens västra sida påträffades en skärvstenssamling, avslag och brända ben (Bergman 1993:4).

Lokalen har undersökts åren 1994, 2000, 2001 och 2002. Totalt har 144 kvadratmeter undersökts. Undersökningarna 1994 ingick i Silvermuseets forskningsprogram för att fördjupa kunskapen om fornlämningar och fornlämningsmiljöer i inlandet, speciellt inriktat på Arjeplogs kommun. Sommaren 1994 påträffades tre anläggningar, en kokgrop och två härdar. Vid undersökningen har skörbränd sten, kol, artefaktfynd och brända benfragment påträffats. (Liedgren 1996a:2–3). Under sommaren 2000 ingick

undersökningarna i forskningsprojektet Människan, elden och landskapet. Detta år

påträffades tre nya anläggningar och en stor mängd fyndmaterial (mestadels avslag) inom lokalen (Bergman: 2001a:1–4). Vid fortsatta undersökningar inom lokalen i

(22)

21

framkom även stora mängder fyndmaterial: skrapor, knivar, avslag, mikrospån, kärnor m.m. Även ett hängbryne med fästehak och en slipad skifferkniv påträffades. Det hittades även rödockra och brända ben (Bergman 2004a:3). Under sommaren 2002 fortsatte man att undersöka de tidigare undersökta ytorna. Vid denna undersökning hittades en mindre mängd fynd, jämfört med tidigare säsonger. Huvudsakligen upptäcktes stenmaterial: skrapor, kärnor och avslag (Bergman 2005:3).

Lokalen vid Dumpokjauratj är utgrävd i omgångar och det finns ett stort fyndmaterial att studera. Det har gjorts många 14C-dateringar från lokalen, ett av de äldsta resultaten är 7938–7533 BC lab.nr Ua-19 212 (tabell 2) (Bergman & Zackrisson 2007:129).

Tabell 2: 14C-dateringar Dumpokjauratj, Arjeplog 1568.

Lab nr Material 14_{C BP} 14_{C cal 2 sigma BC Källa}

Ua-19212 Träkol 8630±85 7938-7533 Bergman & Zackrisson ₂₀₀₇

Ua-18265 Träkol 8250±85 7487-7072 Olofsson 2003

Ua-17480 Träkol 8215±100 7522-7033 Bergman 2004

Ua-17340 Träkol 8440±90 7606-7193 Ekholm 2015

Ua-23917 Brända renben 8450±55 7590-7366 Ekholm 2015

Ua-17338 Träkol 8000±80 7127-6655 Ekholm 2015

Ua-43894 Brända älgben 7574±49 6559-6266 Ekholm 2015

Ua-43895 Brända älgben 7707±50 6635- 6463 Ekholm 2015

Lokalen vid Dumpokjauratj är belägen cirka 430–435 m.ö.h. och ligger ovanför HK, högsta kustlinjen. Lokalen är betraktad som en inlandsboplats.

4.3 & 4.4 Aareavaara. Pajala Raä 1276 och Raä 1277

Under en inventering sommaren 2009 upptäckte arkeologer från Norrbottens museum två lokaler öster om byn Aareavaara. Inventeringen gjordes på initiativ av Northland

Resources med anledning av den pågående gruvetableringen i Pajalatrakten (Östlund 2011:5–6). De 14C-dateringar som gjordes indikerade att fornlämningen kunde vara upp till 11 000 år gammal (tabell 3). Under sommaren 2010 gjordes en arkeologisk

(23)

22

Under sommaren 2010 undersökte Norrbottens museums arkeologer 6 kvadratmeter av lokalerna. En anläggning påträffades inom båda lokalerna. Anläggningen har tolkats som härd och låg inom Areavaara 1276:s undersökningsområde. De fynd som påträffades i samband med undersökningarna och liggande ytligt i markberedningsspår, bestod av brända ben och stenmaterial, främst kloritskiffer och kvarts (figur 4). Från Aareavaara 1276 påträffades cirka 67 gram stenmaterial och från Aareavaara 1277 hittades knappt 162 gram stenmaterial (Östlund 2011:6).

Figur 4: Första bilden visar ett avslag av vit och gul/orange kvarts från Aareavaara 1276. På den andra bilden visas ett mörkt/svart avslag av skiffer från Aareavaara 1277.

© Norrbottens museum. Foto: Mica Westerlund.

Ytterligare två 14C-dateringar gjordes under 2011. Aareavaara 1276s äldsta datering är 11 260–8356 BC lab.nr Ua-38 699 (tabell 3) och Aareavaara 1277s äldsta datering är 10420– 7493 BC lab.nr Ua-38 698 (tabell 4). Troligtvis är de båda lokalerna samtida och ska ha befunnit sig intill inlandsisens utkant. Det baseras på de sedimentprover som tagits i befintliga sjöar i lokalernas närhet (Möller et al. 2012: 112–113 & Östlund 2011:6).

Lokalerna intill Aareavaara är belägna cirka 160–170 m.ö.h. och ligger under HK, högsta kustlinjen. Landskaps- och vegetationsanalyser påvisar att lokalerna kan ha varit belägna på öar i en forntida skärgård. Lokalerna har haft anknytning till havet och inlandsisen (Östlund 2017:120–122)

Tabell 3: 14C-dateringar Aareavaara, Pajala 1276.

BC Källa

Ua-38699 Brända ben 10 291±565 11260-8356 Östlund 2011

LuS 9106 Brända ben 8555±60 7713- 7511 Östlund 2011

Ua-41267 Brända ben 9637±128 9301-8641 Östlund 2011

Tabell 4: 14_{C-dateringar Aareavaara, Pajala 1277.}

Ua-38698 Brända ben 9384±488 10420-7493 Östlund 2011

(24)

23 4.5 Ipmatisjauratj, Arjeplog Raä 2374

I samband med upptäckten av lokalen vid Dumpokjauratj fortsatte Silvermuseet i Arjeplog att inventera områden liknande Dumpokjauratj. Under inventeringen påträffades ett 10-tal lokaler med anknytning till äldre strandlinjer. Inom lokalen Ipmatisjauratj upptäcktes skörbränd sten och ett avslag av vulkanisk bergart i ett erosionshak. Fornlämningen är en av tre lokaler som blev föremål för undersökningar under fältsäsongen 1997 (Bergman 1999:1).

Syftet med undersökningen inom Ipmatisjauratj 1997 har varit att datera en eller flera anläggningar och klarlägga bosättningens eventuella samband med äldre strandlinjer (Bergman 1999:2). Vid undersökningen påträffades två skärvstenspackningar (A1 och A2). Inom båda anläggningarna framkom ett sot- och kollager. Inom rödfärgade partier påträffades brända ben i båda anläggningarna. Intill anläggning A1 upptäcktes en flisa av grönsten, möjligtvis ett fragment från ett nordbottniskt redskap. Ett avslag av tät bergart påträffades. Inga artefakter upptäcktes vid A2 (Bergman 1999:2). Lokalens äldsta datering är 5982–5722 BC lab.nr Ua-12 050 (tabell 5) (Bergman 1999:3).

Tabell 5: 14C-dateringar Ipmatisjauratj, Arjeplog 2374.

BC Källa

Ua-12561 Träkol 5145±55 4048- 3794 Bergman & Zackrisson ₂₀₀₇

Beta 107470 Träkol 4320±50 3090-2877 Bergman & Zackrisson ₂₀₀₇

Lokalen vid Ipmatisjauratj är belägen cirka 480 m.ö.h. och ligger ovanför HK, högsta kustlinjen. Lokalen är betraktad som en inlandsboplats.

4.6 Rackträsk, Arjeplog Raä 3066

Lokalen är belägen intill en myr, öster om byn Rackträsk i Arjeplogs kommun. Lokalen upptäcktes i samband med Silvermuseets inventeringar 1999. Inga rapporter från

inventeringarna 1999 eller Fornsök ger någon information om vad som påträffades inom fornlämningen (Riksantikvarieämbetet 2020).

Silvermuseet i Arjeplog har undersökt lokalen under fältsäsongerna 1999 och 2000. År 1999 undersöktes en yta på 1 kvadratmeter och år 2000 undersöktes ytterligare 7

(25)

24

område med skärvsten (Bergman 2001b:34). Det är möjligt att det är området med skärvsten som påträffades vid inventeringen.

Under torven noterades att skärvstenspackningen var omgiven av blekjord. Invid packningen framkom en sotfärgning med träkol. Även ett område med rödfärgning iakttogs. Totalt upptäcktes endast skörbränd sten och ett avslag (Bergman 2001b:34). Vid undersökningarna 2000 upptäcktes skörbränd sten, träkol, rödfärgning, avslag och brända ben. 14C-prover och makrofossilprover togs (Bergman 2001a:28). Det gjordes ett dateringsförsök på 14C-proverna från anläggningen. 14C-analysen gav resultatet 6209– 5846 BC lab.nr Ua 15 390 (tabell 6) (Bergman 1999).

Tabell 6: 14C-dateringar Rackträsk, Arjeplog 3066.

BC Källa

Ua 15390 Träkol 7135±75 6209-5846 Bergman 1999

Lokalen vid Rackträsk är belägen cirka 435–440 m.ö.h. och ligger ovanför HK, högsta kustlinjen. Lokalen är betraktad som en inlandsboplats.

4.7 Bodträskfors, Edefors Raä 405

Lokalen Bodträskfors, Edefors 405 är belägen i Bodens kommun och registrerades i samband med en inventering 1991. Lokalen upptäcktes då redskap av sten, brända ben, kvartsavslag och skörbränd sten påträffades i en frameroderad slänt av en skogsbilväg. Under sommaren 2009 gjorde Norrbottens museum en räddningsundersökning av lokalen. Anledningen var att lokalen hade tagit skada när man drog brandgata vid den befintliga skogsbilvägen 2006 i samband med en skogsbrand i området. Syftet med

räddningsgrävningen var att tillvarata så mycket information som möjligt. Informationen riskerade att förstöras i samband med erosion av de blottlagda ytorna, målet var också att förhindra mer erosion av ytan (Lindgren 2010:4).

Mängden fynd inom lokalen översteg dock förväntningarna, totalt påträffades 463 fynd. Fynden består bland annat av avslag, skrapor, kärnor och en mejsel. Brända ben och skörbränd sten hittades också (Lindgren 2010:16). Inom lokalen påträffades en anläggning som har tolkats som rester av en härd (Lindgren 2010:21). Det upptäcktes också en

nedgrävning inom lokalen då man kunde se i profilerna att de tidigare marklagrena hade brutits. I nedgrävningen påträffades stenmaterial och rostjord (Lindgren 2010:16).

Från lokalen Bodträskfors, Edefors 405 skickades tre prover in för 14_{C-datering, två av} dem bestod avträkol och ett bestod av brända ben. Båda 14_{C-proverna kom från den}

(26)

25

(tabell 7). Det andra provet bestod av brända ben från säl och gav resultatet 5207–4844 BC lab.nr Ua-50 774 (tabell 7) (Ekholm 2016:13).

Tabell 7: 14C-dateringar Bodträskfors, Edefors 405

Ua-38320 Brända ben 6777±180 6011-5376 Lindgren 2010

Ua-38319 Träkol 6743±45 5725-5566 Lindgren 2010

Ua-38318 Träkol 6146±41 5216- 4986 Lindgren 2010

Ua-50774 Ben från ringsäl 6077±48 5207-4844 Ekholm 2016

Ua-50773 Älgben 6174±44 5287-4997 Ekholm 2016

Lokalen Bodträskfors, Edefors 405 är idag belägen cirka 90 m.ö.h. och ligger under HK. Bodträskfors äldsta datering påvisar cirka 6000 BC. För 8000 år sedan låg lokalen i

anknytning till havet (figur 5). Lokalen kan betraktas som en potentiell kustboplats. Denna teori stärks eftersom ben från säl har påträffats och gett datering till cirka 5200BC (tabell 7) (Nilsson 1991). Enligt SGU låg lokalen inte långt från havet för 7000 år sedan.

Figur 5: Lokalen Bodträskfors, Edefors 405:s placering i landskapet för 8000 år sedan. © Sveriges geologiska undersökning.

4.8 Nelkerim, Jokkmokk Raä 1220

(27)

26

sten, avslag i kvarts och kvartsit, kol, rödockra och brända ben. Den osteologiska analysen påvisade ett eventuellt fynd av skallben från människa. Högen har tolkats som en gravhög eller avfallshög (Westfal 1983:48).

Ola Magnell vid Lunds Universitet har år 2006 gjort ännu en osteologisk analys på benmaterialet från bland annat Nelkerim. Totalt har två av de 601 brända benen kunnat artbestämmas till ren och älg. De två benfragmenten har 14_{C-daterats, resultatet blev} 6331–6064 BC lab.nr Ua-33 016 och 6066–5892 BClab.nr Ua-33 015 (tabell 8). (Olofsson 2007:8). Inga fragment från materialet har kunnat tolkas som människoben. Teorin om möjlig gravhög för människa kan därmed strykas (Olofsson 2007:8).

Tabell 8: 14C-dateringar Nelkerim, Jokkmokk 1220.

Ua-33016 Brända ben 7320±45 6331-6064 Olofsson 2007

Ua-33015 Brända ben 7110±50 6066-5892 Olofsson 2007

Lokalen Nelkerim är belägen cirka 215 m.ö.h. och ligger just över HK, högsta kustlinjen. Lokalen betraktas som en inlandsboplats.

4.9 Döudden, Arjeplog Raä 508

Lokalen på Döudden i sjön Lullebådne inom Arjeplogs kommun upptäcktes 1957 vid ett inventeringsarbete. På grund av en kommande dämning inom Skellefteälven gjordes det arkeologiska undersökningar bland annat vid Lullebådne, Hornavan och Kakel (Hallgren 1959:1–3). På Döudden påträffades större mängder av skörbränd sten och en mängd föremål. Det pågick arkeologiska undersökningar inom lokalen mellan 1958 och1959. En stor yta upptogs, cirka 1180 kvadratmeter, vilket gjorde att nästan hela udden

totalundersöktes. Den undersökta ytan begränsades efter vattenregleringens dämningsgräns och inte efter fornlämningens utsträckning (Hvarfner 1960:1–4).

(28)

27 Tabell 9: 14_{C-dateringar Döudden, Arjeplog 508.}

Lager Material Lab nr 14_{C BP} 14C cal 2

sigma BC/AD Källa

A Träkol n St 453 6105±100 BC 5296-4796 Engstrand & _{Östlund 1962} A Träkol n St 456 6115±100 BC 5300-4801 Engstrand & _{Östlund 1962}

A Träkol St 453 6260±225 BC 5626-4701 Bergman 1995 A Träkol St 456 6170±100 BC 5325-4843 Bergman 1995 A Träkol St 548 5200±150 BC 4335-3704 Bergman 1995 A Träkol St 550 5070±125 BC 4228-3638 Bergman 1995 A Träkol St 551 5050±120 BC 4225-3541 Bergman 1995 A Träkol St 552 5100±185 BC 4335-3524 Bergman 1995 B Träkol St 547 3200±100 BC 1732-1222 Bergman 1995 B Träkol St 549 3815±85 BC 2483-1985 Bergman 1995 B Kol St 553 3560±85 BC 2137-1689 Bergman 1995 C Kol St 454 1920±80 BC 109- _{AD 322} Bergman 1995 C Kol St 455 1710±70 AD 133-533 Bergman 1995 C Kol St 457 1810±75 AD 59-390 Bergman 1995

I de undersökningar som gjordes 1958 och 1959 påträffades brända ben, skörbränd sten, asbestkeramik, avslag och andra stenredskap inom lokalen. De brända benen har

genomgått osteologiska analyser och det identifierbara materialet innehåller flera olika arter. Inom lager A har arterna älg, ren, bäver, mård, sångsvan, gås, gädda, lax och abborre påträffats (Bergman 1995:236). Skörbränd sten, brända ben och stenmaterial har påträffats i lager A, däremot hör troligtvis inte asbestkeramiken till denna fas då den har påträffats i alla lager förutom lager A (Bergman 1995:106).

Lokalen på Döudden är belägen cirka 425 m.ö.h. och ligger ovanför HK, högsta kustlinjen. Lokalen betraktas som en inlandsboplats.

4.10 Stockberg, Älvsby Raä 912

Lokalen Stockberg är registrerad och dokumenterad under sommaren 1991. Det enda som påträffades ovan jord var en synlig grop. Den synliga gropen tolkades då som en

fångstgrop (Färjare 1996:6). Två delundersökningar gjordes av lokalen under sommaren 1993. Målet med undersökningarna var att fastställa funktion, ålder och konstruktion på de synliga lämningarna. (Färjare 1996:1).

(29)

28

Figur 6: På första bilden visas en kärna i kvarts. På den andra bilden visas en skrapa i kvarts. Båda fynden kommer från Stockberg. © Norrbottens museum. Foto: Mica Westerlund.

Vid den andra delundersökningen grävdes lämningen ner till botten. Där påträffades skörbränd sten, brända ben, sot och kol. Möjligtvis rör det sig om en kokgrop eller härd i lämningens botten. Härifrån lämnades tvåprover in för 14C-datering (Färjare 1996:13).

Lokalen registrerades vid en inventering 1991 som en fångstgrop, men enligt undersökningarna 1993 visar sig detta vara felaktigt (Färjare 1996:13).

Fornlämningen Stockberg har flera tolkningsalternativ: fångstgrop som anlagts på äldre boplats, avfallsgrop (rester från utrensade härdar/kokgropar i närområdet) eller en boplats som har använts flera gånger/en kokgrop som senare använts till exempelvis bostad (Färjare 1996:14).

14_{C-analyserna från grävningarna 1993 gav bland annat resultaten 4539–4257 BC lab.nr St} 13 729 och 4326–3992 BC lab.nr St 13 727 (tabell 10) (Färjare 1996). Ekholm har skickat in två ben från lokalen på 14_{C-analys. De kommer från härd/kokgrop (A1). Benen är} artbestämda till älg och ren. Resultatet från älgbenet blev 5621–5486 BC lab.nr Ua-50 777 och renbenet resulterade till 5518–5327 BC lab.nr Ua-50 778 (tabell 10) (Ekholm

2016:12–13).

Tabell 10: 14C-dateringar Stockberg, Älvsby 912.

Ua-50777 Älgben 6614±45 5621-5486 Ekholm 2016

Ua-50778 Renben 6473±52 5518-5327 Ekholm 2016

St 13729 Kol 5545±75 4539-4257 Färjare 1996

St 13727 Kol 5320±65 4326-3992 Färjare 1996

(30)

29

med havet (figur 7). Enligt SGU var lokalen helt under havsnivån för 8000 år sedan. Stockberg kan betraktas som en potentiell kustboplats.

4.11 Kårtjejaure, Gällivare Raä 115

Lokalen Kårtjejaure är belägen ovanför Stora Sjöfallet i Gällivare kommun. Lokalen ligger på en strand på norra sidan av sjön Kårtjejaure. Lokalen upptäcktes under

Riksantikvarieämbetets kulturhistoriska undersökning 1962 (Bergengran 1964:3 & Mulk 1994:87). Vid inventeringen påträffades två härdar och lösfynd. Fynden är förarbeten till spetsar och en mejsel, samt retuscherade och bearbetade avslag (Bergengren 1964:3). Lokalen i fråga omfattar lämningar från mesolitikum till cirka 1700 AD vilket betyder att lokalen har återanvänts genom tiderna. Lokalen vid Kårtjejaure är en av få

boplatslämningar som är daterad i förfjällsregionen (Mulk 1994:89).

Lokalen undersöktes fältsäsongerna 1963–1964. Sammanlagt undersöktes 460

(31)

30

skärvstenssamling vid strandkanten. Resultat blev på 5475–5075 BC lab.nr St 1571 (tabell 11) (Mulk 1994:286).

Tabell 11: 14C-dateringar Kårtjejaur, Gällivare 115.

BC/AD Källa St 1571 Träkol 6330±80 BC 5475-5075 Mulk 1994 St 1566 Kol 740±65 AD 1165-1394 Mulk 1994 St 1567 Kol <250 Mulk 1994 St 1568 Kol 430±65 AD 1404-1636 Mulk 1994 St 1570 Kol 280±65 AD 1455-1808 Mulk 1994 St 1572 Kol 370±65 AD 1434-1647 Mulk 1994

St 1573 Kol 1925±70 BC 88-AD 309 Mulk 1994

St 1574 Kol 1995±70 BC 161-AD 206 Mulk 1994

St 1575 Kol 920±85 AD 992-1273 Mulk 1994

I utgrävningsrapporten från Kårtjejaure har råmaterialen delats upp i sjöfallskvartsit och kvartsit, i olika färger. I denna uppsats används endast benämningen kvartsit.

Lokalen Kårtjejaure är belägen cirka 415 m.ö.h. och ligger ovanför HK, högsta kustlinjen. Lokalen betraktas som en inlandsboplats.

4.12 Norpan 2 Vuollerim, Jokkmokk Raä 1292

Norpan 2 upptäcktes på våren 1983 genom en inventering som genomfördes inom Luleälvsprojektet. Forskningsprojektet startades 1980 av Institutionen för Arkeologi vid Umeå universitet och ansvarig för de arkeologiska insatserna vid Norpan 2 var Ulf Westfal. Målet med projektet var att försöka hitta och registrera oupptäckta, förhistoriska lämningar. Förhoppningen var att de skulle upptäcka lokaler som har fungerat som bostäder. Norpan 2 upptäcktes genom att man påträffade brända ben och kvartsavslag

(Loeffler 1998:2–3).

Efter att ha röjt den täta tallskogen runt fyndplatsen upptäcktes en svacka i terrängen. Undersökningar inleddes för att ta reda på om den upptäckta svackan kunde vara rester av en konstruktion från ett förhistoriskt grophus vilket sedan bekräftades genom

undersökningen (Loeffler 1998:3–4).

(32)

31

(Loeffler 1998:70–74). Ingen osteologisk analys är gjord på de ben som har påträffats. Däremot gick osteologen Elisabeth Iregren igenom några av benfynden i fält, då kunde arterna älg, fågel, fisk och bäver konstateras (Loeffler 1998:50).

Tabell 12: 14C-dateringar Norpan 2, Jokkmokk 1292.

BC Källa St 9647 Träkol 5575±145 4722-4053 Loeffler 1998 St 9648 Träkol 5025±180 4252-3377 Loeffler 1998 St 10516 Träkol 5290±160 4450- 3766 Loeffler 1998 St 10517 Träkol 5350±145 4463-3804 Loeffler 1998 St 11616 Träkol 5470±210 4777-3802 Loeffler 1998 St 10515 Träkol 4390±300 3765-2207 Olofsson 2015

Lokalen Norpan 2 är idag belägen cirka 110–120 m.ö.h. och ligger under HK. Den äldsta dateringen från Norpan 2 visar cirka 4700 BC. SGU:s kartgenerator visar att för 6000 år sedan var Luleälven enskilda sjösystem och hade inte anknytning till havet.

Kartgeneratorn visar att för 7000 år sedan var lokalen inte direkt anknuten till havet. Genom vattendrag (Luleälven) har lokalen haft kontakt med havet (figur 8). Lokalen betraktas inte som en havsboplats men den har haft anknytning till havet genom älven. Det öppna havet var beläget cirka 90 km nerströms (Loeffler 1999:101)

(33)

32 4.13 Alträsket, Överluleå Raä 184

Lokalen Alträsket påträffades 1988 i samband med Riksantikvarieämbetets

kulturhistoriska inventering. Vid upptäckten tolkades lämningen som en boplatsvall. Redskap, kvartsavslag och skörbränd sten påträffades (Halén 1990).

Under fältsäsongen 1989 undersöktes 16 kvadratmeter inom lokalen för att ta reda på om anläggningen var en hyddgrund eller någon annan typ av lämning. Målet var också att datera lämningen. Vid de arkeologiska undersökningarna påträffades 3 härdar, 1 härdrest, 1 kokgrop och 1 skärvstenssamling. Ett nergrävt bottenplan/golv påträffades i

anläggningen. Tre ställen med runda, svarta färgningar i form av kolrester framkom, vilket har tolkats som stolphål. Inom grävningsområdet har skörbränd sten, benmaterial, avslag och olika stenredskap samlats in (figur 9). Samtliga benrester inom anläggningen har artbestämts till ringsäl. Undersökningarnas resultat har bekräftat att anläggningen är en hyddgrund (Halén 1990).

Figur 9: Bilden visar fyra avslag av rosenkvarts från lokalen Alträsket. © Norrbottens museum. Foto: Mica Westerlund.

Från anläggningen skickades fyra prover in till Svedberglaboratoriet i Uppsala för en 14 C-datering. 14_{C-proverna togs från härdresten, de bekräftade härdarna och}_kokgropen.

(34)

33 Tabell 13: 14_{C-dateringar Alträsket, Överluleå 184.}

Ua-50771 Ben från ringsäl 6146±44 5217-4964 Ekholm 2016

Ua-50 772 Ben från ringsäl 5827±42 4787-4557 Ekholm 2016

Ua 1587 Träkol 6045±105 5225- 4708 Hálen 1994

Ua 1589 Träkol 5725±115 4827-4347 Hálen 1994

Ua 1590 Träkol 5350±110 4443-3958 Hálen 1994

Ua 1588 Träkol 5920±120 5205-4494 Hálen 1994

Lokalen Alträsket är belägen cirka 95 m.ö.h. och ligger under HK. Lokalens äldsta

datering påvisar cirka 5200 BC. För 7000 år sedan var lokalen belägen på en ö i havsmiljö (figur 10). Lokalen kan betraktas som en potentiell kustboplats. Denna teori stärks av påträffandet av ben från säl (Nilsson 1991) (tabell 13).

4.14 Petbergsliden, Älvsbyn Raä 282

(35)

34

Vid undersökningen 1993 undersöktes totalt 8 kvadratmeter (Burman 1994:3). Söder om vägen togs sju stycken 1x1 meter stora provschakt upp. I alla provschakt i den första nivån påträffades skörbränd sten. I tre av rutorna påträffades även brända ben och kvartsavfall. I den andra nivån påträffades skörbränd sten, avslag, splitter och annat kvartsavfall. Även brända ben och två skrapor påträffades (figur 11). De brända benen var väldigt

fragmenterade och kunde endast artbestämmas till fisk och däggdjur. (Burman 1994:3). I härden norr om vägen påträffades en skärvstenssamling, träkol och sot. I härden

upptäcktes ett bränt ben och ett avslag i vit kvartsit (Burman 1994:3).

Inga 14C-dateringar gjordes 1993, men Burmans rapport och analyser från stenmaterialet indikerar att lokalen möjligtvis kunde vara mesolitisk. Therese Ekholm från Institutionen för arkeologi och antik historia vid Uppsala Universitet har skickat in ett bränt ben från boplatsområdet på 14C-analys. Benet har artbestämts till älg. Resultatet från 14C-analysen var 4768–4528BC lab.nr Ua-50 776 (tabell 14). Dateringen visar på senmesolitisk tid (Ekholm 2016:13).

Tabell 14: 14_{C-dateringar Petbergsliden, Älvsbyn 282.}

Labnr Material 14_{C BP} 14C cal 2 sigma

BC Källa

Ua-50776 Älgben 5790±45 4768-4528 Ekholm 2016

Lokalen Petbergsliden är belägen cirka 155 m.ö.h. och ligger under HK. Lokalens äldsta dateringar påvisar cirka 4700 BC. Trots att lokalen är belägen på en nivå under HK så visar SGU:s kartgenerator att lokalen inte har legat i anknytning till havet för 7000 år sedan (figur 12). Enligt SGU:s Kartgenerator var lokalen belägen vid havet för cirka 9000–10 000 år sedan, men det finns inga dateringar till denna tidsperiod från lokalen. För 7000 år sedan var lokalen Petbergsliden belägen intill en sjö och betraktas som en

(36)

35

(37)

36

5. Resultatredovisning

5.1 Potentiella kust och inlandslokaler

Resultatet från undersökningen i SGU:s kartgenerator visar att 5 av lokalerna kan vara potentiella kustboplatser (figur 13).

Figur 13: De mesolitiska lokalernas placering i jämförelse till HK. Av totalt 14 lokaler är 5 av dem potentiella kustboplatser. De 5 potentiella kustboplasterna Aareavaara 1276, Aareavaara 1277, Bodträskfors, Stockberg och Alträsket är rödmarkerade.

Kartan är skapad i ArcGIS version 10.3.1. GSD-Översiktskarta (CC BY, Lantmäteriet).

5.2 Kvantitativ analys

(38)

37 5.2.1 Kangos, Junosuando Raä 98

Vid undersökningen tillvaratogs 69 fynd i stenmaterial. Det dominerande råmaterialet är kvarts (figur 14 & tabell 15). Den dominerande sakordskategorin är blandat avslag/kärnor (figur 14 & tabell 15). I förundersökningsrapporten från Kangos står det: avslag + kärnor, avslag + del av kärna eller avslag/kärna. Dessa benämningar tyder på avslag, bipolära kärnor och avslag från plattformskärnor som har blandats i samma fyndpåsar (Östlund 2004: Bilaga 3). Det är svårt för skribenten att skilja dessa åt eftersom materialet inte är studerat fysiskt utan baseras på fyndlistorna från undersökningsrapporterna.

Figur 14: Illustration av andelar råmaterial och sakord (fyndkategori) av fynden från Kangos.

Tabell 15: Tabell som redovisar antalet råmaterial och sakord från Kangos.

5.2.2 Dumpokjauratj, Arjeplog Raä 1568

Vid undersökningarna 1994, 2000, 2001 och 2002 tillvaratogs totalt 5192 fynd i stenmaterial. De flesta fynd är av råmaterialet kvarts (figur 15 & tabell 16). Den dominerande sakordskategorin är avslag (figur 15 & tabell 16).

Kvarts 97% Grönsten/skiffer 3%

Material

Avslag 32% Blandat avslag/kärnor 68%

Sakord

Sakord Material Antal

Avslag Grönsten/skiffer 2

Avslag Kvarts 20

(39)

38

Figur 15: Illustration av andelar råmaterial och sakord (fyndkategori) av fynden från Dumpokjauratj.

Tabell 16: Tabell som redovisar antalet råmaterial och sakord från Dumpokjauratj. Kvarts 42% Kvartsit 22% Skiffer 1% Bergskristall 1% Blandat kvarts/kvartsit 3% Vulkanit 31% Obestämt <1%

Material

Avslag 92% Restprodukt 5% Skrapa 1% Obestämt 1% Kärna1% Spån <1% Stycke <1% Kniv <1% Bryne <1% Mikrolit <1% Spets <1%

Sakord

Bryne Skiffer 12

Kniv Skiffer 2

Kärna Blandat kvarts/kvartsit 1

Kärna Kvarts 25 Kärna Kvartsit 10 Kärna Vulkanit 9 Mikrolit Vulkanit 1 Skrapa Kvarts 18 Skrapa Kvartsit 11 Skrapa Vulkanit 5 Spets Skiffer 1 Spån Kvarts 3 Spån Kvartsit 6 Spån Vulkanit 13

Avslag Kvarts 2117

Avslag Kvartsit 1131

Avslag Vulkanit 1355

Avslag Bergskristall 45

Avslag Obestämt 2

Avslag Blandat kvarts/kvartsit 149