Following the white rabbit

Individers erfarenheter av att bli medvetna om och agera på

klimathotet

Carin Thorngren

FOLLOWING THE WHITE RABBIT:

INDIVIDERS ERFARENHETER AV ATT BLI MEDVETNA OM OCH AGERA PÅ KLIMATHOTET

Carin Thorngren

Klimatförändringarna utgör ett allt större hot och för att mildra dem behöver människor mobilisera sig. Idag finns ett växande antal studier kring hur människors psykiska hälsa påverkas direkt och indirekt av klimatförändringarna, liksom kring psykologiska faktorer som hindrar människor från att agera. Färre studier fokuserar på den grupp människor som svarar på klimathotet med aktiv handling. Syftet med den föreliggande studien var att bidra till ökad förståelse av individers upplevelse av att känslomässigt ta in klimathotet och agera på detta. Deltagarna var åtta individer som alla hade gjort större livsförändringar baserat på sin förståelse av klimatfrågan. Datainsamlingen gjordes genom kvalitativa intervjuer och tematisk analys användes som metod för dataanalys. Resultatet belyser svårigheterna relaterade till att leva i två parallella verkligheter – den nya där klimathotet är ytterst reellt och närvarande, och den gamla där det är närmast osynligt. Att leva i skarven mellan de två världarna innebar många gånger att navigera i motstridiga känslor och tankar. Ett viktigt fynd var att relationer påverkades såtillvida att klimatengagemanget kunde leda till såväl ömsesidig distans som oväntad känsla av samhörighet.

FNs klimatpanel IPCC (Intergovernmental Panel of Climate Change) skriver i sin rapport ”Global warming of 1,5 ºC” (IPCC, 2018) att den globala uppvärmningen leder till allvarligare konsekvenser än vad man tidigare förstått. De för Parisavtalet satta målen att begränsa uppvärmningen till 2 ºC över förindustriella nivåer är därför otillräckliga och behöver ersättas av ett mål på 1,5 ºC. Vidare skriver de att det finns en liten möjlighet att nå den begränsningen, men att det kräver omfattande minskningar av växthusgaser inom alla samhällssektorer redan inom tio år. Efter att rapporten publicerades i oktober 2018 har de globala utsläppen av växthusgaser istället fortsatt att öka (Peters et al., 2019). Även Sveriges klimatpolitik är otillräcklig, enligt Klimatpolitiska rådet (Klimatpolitiska rådet, 2019). Klimatfrågan räknas ibland som ett ”super wicked problem” (Levin et al., 2012) eftersom vi både har kort tid på oss att lösa problemet och ur flera olika aspekter dåliga förutsättningar för att driva igenom lösningar. För att minska utsläppen i den takt som krävs radikala politiska beslut. För att sådana beslut ska komma upp i den politiska debatten behöver Overtonfönstret1 _{(Mackinac Centre of}

public policy, 2019) förskjutas så att beslut i klimatfrågan som idag ses som radikala i samhället istället ses som acceptabla. En förutsättning för det är att individer tar in klimatfrågans allvar och på olika sätt agerar på det allvaret. Och här räcker det inte bara att veta att klimatförändringar är ett hot, utan också känna det, för det är först när vi känner att de utgör ett hot som vi kan bli motiverade att agera. Men med den känslomässiga upplevelsen följer också ångest och oro, som behöver bemötas och hanteras för att inte bli överväldigande och passiviserande.

(”Denial”) till acceptans av och agerande på densamma (”Acceptance, empowerment, action”). Stadierna mellan förnekande och acceptans, som innebär själva uppvaknandet, kan enligt Edwards och Buzzell innefatta känslomässiga reaktioner som uppgivenhet, skuld och sorg, men också ångest, depression, känsla av surrealism och isolering. Framförallt tiden närmast efter att individen blivit medveten om klimathotets tyngd beskrivs som känslomässigt smärtsam och svårhanterlig.

Passivitet och engagemang

Klimatförändringarna ses ofta som ett miljöproblem men kan bättre förstås som ett mänskligt problem (Clayton, 2019). Klimathotet är därmed inte bara en naturvetenskaplig fråga, utan i högsta grad också en fråga för psykologin och andra beteendevetenskaper. Flera forskare inom psykologi, sociologi och socialantropologi har intresserat sig för vår oförmåga att ta in och agera på ett allt mer akut klimathot. Resultatet från många av dessa studier kan enligt Stoknes (2015) kokas ned till att det finns fem psykologiska barriärer som hindrar oss från att höra klimatlarmen: Distans till hotet i tid och rum, att klimatfrågan ofta lyfts med ett domedagsperspektiv som skapar skuld och därmed försvar (Doom), kognitiv Dissonans, förnekelse som självförsvar (Denial) och att det är svårt att ta in det som går emot den egna självbilden (iDentity).

Norgaard gjorde en studie på klimatmedvetenheten i ett mindre norskt samhälle fysiskt påverkat av klimatförändringarna. I sin bok Living in denial (2011)skriver hon att individerna i studien var både medvetna och oroliga, men att de inte ville vara medvetna. Skälen till det tycktes vara rädsla relaterat till allvaret i frågan, rädsla för att inte se någon lösning och för att bli ifrågasatta i sina livsstilar. Också oro för att inte politikerna gjorde tillräckligt och skuld över de egna handlingarna gjorde att människorna agerade som att klimatfrågan inte fanns.

Den stora utmaningen tycks vara att komma underfund med hur man ska kunna komma förbi dessa barriärer och mobilisera engagemang. Här har forskning och erfarenhet visat att det inte räcker med vare sig faktakunskap om klimatet (Whitmarsh & Capstick, 2018) eller upplevd oro över detsamma (Maitney, 2002). Fler – till viss del ännu okända – ingredienser måste till. Några av dem är enligt olika studier sammanställda av Lampkin (2010): altruistiska värderingar, känsla av eget ansvar och hög upplevd inre locus of control. I sin doktorsavhandling, med syfte att ringa in vad som kännetecknade klimatengagerade individer, fann Lampkin ytterligare gemensamma faktorer. Utöver en upplevd ansvarskänslan beskrev individerna i studien också att de uppskattade det de hade i livet, och inte hade behov av så mycket mer. Bland det som värderades var någon form av socialt nätverk eller tillhörighet där de kände sig accepterade. Vidare hade individerna god kännedom om klimatfrågan och hade hittat sätt att omsätta den kunskapen till konkreta och meningsfulla handlingar, vilket gjorde att de kände sig kompetenta. En sista gemensam nämnare var att de reflekterade över sitt beteende i klimatfrågan och strävade efter att kontinuerligt förbättras (Lampkin, 2010).

Klimatförändringarnas påverkan på psykisk hälsa

Ett annat område där psykologin kommer att spela en allt större roll är hur människors psykiska hälsa påverkas av klimatförändringarna. Dels ger klimatförändringarna en direkt påverkan på mental hälsa, och dels ger de en indirekt påverkan i den känslomässiga medvetenheten om den framtid som väntar om inget görs och om inte utsläppen minskas radikalt.

sömnproblem, riskbeteenden och självmord (Fritze et al., 2008). De psykologiska effekterna av de mer långsamma och gradvisa effekterna av klimatförändringarna är mindre beforskade. Förhöjda havsnivåer, temperaturökningar och förändrade nederbördsmönster leder till att förutsättningarna för att leva och odla försämras i stora områden. Det kommer att leda till ökad fattigdom och till att många människor tvingas överge sina hem. I vissa fall kommer den plats de kallade hem inte ens längre att finnas kvar, till exempel på grund av havsnivåhöjningar och erosion. Att påtvingad migration medför stor psykologisk påfrestning är känt (Bhugra, 2004), men man vet mindre om den ytterligare pålagring det innebär att helt förlora sin fysiska hemmiljö. Redan idag drabbar dessa mer långsamverkande förändringar människor, och då framförallt de som lever i fattiga områden, och människor som av olika skäl är beroende av sin naturliga omgivning för att överleva.

Men den ökade graden av psykisk ohälsa uppstår inte bara som en effekt av de förändringar som har skett, utan också utifrån medvetenhet om de förändringar som väntar (Fritze et al., 2008). De känslomässiga reaktionerna på klimathotet och miljöförstörelsen har fått flera egna benämningar, vilket i bästa fall kan bidra till normalisering och validering, men också kan riskera att patologisera reaktionerna. Bland de mest använda begreppen är eco anxiety och ecological grief.

Eco anxiety är en form av ångest som kan kopplas till det psykologiska obehag som kommer ur medvetenhet om klimatförändringarna. Eco anxiety är ingen diagnos och därmed kan den betydelse som läggs i begreppet skifta, men innefatta sådant som panikattacker, insomni, orostankar och förändrad aptit (Castelleo, 2018). Enligt Pikhala (2018) kan eco anxiety ibland gå under radarn då reaktionen kan komma gradvis, inte alltid kopplas till klimathotet, och ibland är omedveten. Ojala (2016b) lyfter fram att en anledning till att klimatfrågan väcker så mycket obehag är kopplingen till existentiell ångest. Hon refererar till existentialisten Paul Tillich som hävdade att ångest är vad vi upplever när vi står inför hotet om icke-varande (non-being). Ångesten kan enligt Tillich delas upp i tre delar: den ontiska som uppstår i medvetenheten om vår dödlighet och utifrån hotet om upphörandet av vårt fysiska varande, den moraliska som uppstår när vi inser att vårt varande är moraliskt otillfredsställande och känner skuld, och den andliga som uppstår när individen upplever att hen inte har någon plats eller syfte i världen och hotas av meningslöshet (Paul Tillich, u.å). Enligt Ojala har klimatfrågan förmågan att väcka alla tre typerna av ångest i att den utgör ett hot mot mänsklighetens existens, väcker moraliska frågor kring rätten att leva som vi i västvärlden gör och tvivel kring det meningsfulla i att som ensam individ försöka engagera sig och påverka.

att tro att långt fler grupper kommer att uppleva ecological grief i takt med eskalerande klimatförändringar och miljöförstörelse.

Kort sagt finns det mycket att göra också inom den kliniska psykologin. På American Psychological Associations (APAs) hemsida finns en rapport (Whitmore-Williams et al., 2017) om mental ohälsa kopplad till klimatförändringarna. Här tas dock främst de direkta effekterna upp, och mindre plats ges till den indirekta känslomässiga påverkan som medvetenhet om förväntade klimatförändringar innebär. Möjligheten att stötta individer i att möta negativa känslor i syfte att agera proaktivt på klimathotet nämns inte som ett fokusområde.

Negativa känslors funktion

Känslornas roll för agerande i klimatfrågan är omdiskuterade. Negativa känslor som rädsla och ångest ses många gånger som hämmande och passiviserande (Moser & Dilling, 2007). I den allmänna debatten är det inte ovanligt att ångest eller oro över klimatet förlöjligas och patologiseras. Mer sällan beskrivs de negativa känslorna utlösta av klimathotet som en rimlig eller till och med funktionell reaktion. Det finns dock nyare studier som visar på att människor ser rädsla och oro för framtiden som en motiverande del i sin omställning och sitt engagemang för klimatet. Maria Wolrath Söderberg, professor i retorik och Nina Wormbs, professor i teknikhistoria, har gjort en studie (Söderberg & Wormbs, 2019) riktad till människor som valt att sluta flyga på grund av klimatet. Av frisvaren i enkätundersökningen framkom att även om det i första hand var ökad kunskap och insikt om klimatfrågans allvar som lett till att man slutat flyga, så hade också ångest och rädsla varit starkt bidragande till beslutet.

Maria Ojala har gjort ett flertal studier av barns och ungas upplevelse av klimathotet. I sin doktorsavhandling på ämnet (Ojala, 2007b) kom hon till slutsatsen att oro över klimatet inte bara kan leda till psykiskt illabefinnande utan också vara konstruktiv och motiverande, beroende på omständigheterna. En av delstudierna fokuserade på unga som är aktiva i klimatfrågan, och i en artikel om studien skriver Ojala sammanfattande:

Thus, it could be argued that if one wants to find strategies to promote both psychological well-being and an active engagement among young people, it is not the ability to get rid of worry that should be sought after but rather the capacity to face worry, to learn from it, and to use it for constructive actions. (Ojala, 2007a, s 743.)

Ojala menar att det tycks vara kombinationen av negativa känslor som oro, och positiva känslor som hopp, som leder till aktivt handlande. Var för sig kan oro - liksom hopp - leda till passivitet, men i kombination kan känslorna göra att individer kan behålla fokus på problemet och ha energi att agera på det. Ojala har konstaterat att unga till och med kan uppleva hög livskvalitet, trots hög grad av oro för klimatfrågan, om de kan använda sig av hoppgivande meningsfokuserade strategier. Till sådana strategier räknas perspektivtagande på problemet så att det finns medvetenhet om både allvaret och positiva trender, liksom att ha tilltro till olika samhällsinstansers förmåga att agera (Ojala 2016a).

blogginlägget) ännu inte mött någon som reagerat på klimathotet med allvarlig psykisk ohälsa, men att hon var övertygad om att den gruppen existerade och var växande.

Vi behöver fundera på hur vi bäst bemöter människor med olika former av klimatoro, så att de kan få den stöttning de behöver för att agera konstruktivt. Om psykologer och andra behandlare får en ökad förståelse för hur människor påverkas av ökad medvetenhet om klimathotet, kan individer få hjälp till meningsfullt agerande utan att bli undvikande eller konsumerade av negativa känslor. Viktigt är också att förstå vad som är mest utmanade med, respektive hjälpsamt för, att orka upprätthålla engagemanget över tid. Kan vi förstå det kan vi med hjälp av psykologisk behandling bidra till att bromsa klimatförändringarna.

Syftet med föreliggande studie är att synliggöra upplevelsen hos individer som tagit in klimatproblemets allvar och utifrån det gjort större livsförändringar. Vad kan det egentligen innebära för individen att ta in och agera på klimatfrågans allvar?

Förhoppningen är dels att fånga processen i att först bli medveten – kognitivt och emotionellt – om klimathotet, och andra upplevelser primärt kopplade till den medvetenheten, och dels att fånga de sekundära upplevelser som uppstår i kölvattnet av de egna beteendeförändringarna och som reaktion på tillvaron här och nu. Hur är det att vara medveten om klimatproblemen när omvärlden många gånger agerar som om klimathotet inte finns?

Särskilt syftar studien till att belysa områden som: • känslomässiga reaktioner

• upplevda inre och yttre svårigheter

• hjälpsamma/motiverande inre och yttre faktorer Metod

Urval och deltagare

Urvalet gjordes enligt följande urvalskriterier: För det första skulle deltagarna vara minst 18 år. För det andra skulle de till följd av insikter och kunskaper om klimathotet ha gjort större förändringar i sin livsstil. Dessa förändringar kunde innefatta antingen större individuella livsstilsförändringar förutsatt att dessa kommunicerades till omgivningen (en form av interpersonell aktivism) eller kontinuerligt engagemang i någon form av klimat-/miljöaktivism. Till större livsstilsförändringar räknades sådant som att byta jobb/gå ner i tid, bli vegetarian/vegan och sluta flyga eller köra bil. Anledningen till att just dessa förändringar utgjorde kriterier var dels för att de livsförändringar som gjorts skulle vara effektiva/potentiellt effektiva i att minska utsläpp bortanför det individuella avtrycket. För det tredje skulle förändringarna ha gjorts under de senaste fem åren, detta för att deltagaren skulle ha ett färskt minne av processen.

Rekryteringen av deltagare skedde genom en öppen förfrågan i Facebookgruppen Klimatklubben, med över 20 000 medlemmar. En förfrågan gick också ut till några av ungdomarna i Fridays for Future. Av det drygt 30-tal personer som erbjöd sig som deltagare (alla från Klimatklubben), gjordes sedan ett urval utifrån ambitionen att få till en bredd sett till ålder, kön, bostadsort, yrkesbakgrund och typ av engagemang.

storstadsregionerna. När det gällde yrkesbakgrund var många av de intresserade psykologer (vilket troligtvis var en spegling av studien snarare än urvalsgruppen) och i urvalet begränsades dessa medvetet och kompletterades med yrken som ingenjör, ekonom, egen företagare, projektledare och kommunikatör. Deltagarna hade alla gjort större individuella omställningar, och ägnade sig åt interpersonell aktivism i större eller mindre utsträckning. Merparten av dem var också aktiva i organisationer som Extinction Rebellion, Fridays for Future och Naturskyddsföreningen.

Etiska överväganden

Studien genomfördes med Vetenskapsrådets (2002) olika etiska krav i beaktande. I enlighet med Informationskravet som innebär att alla deltagare ska informeras om studiens syfte och villkor för deltagande, informerades deltagarna både muntligen och skriftligen om bakgrunden till studien, liksom om att deras deltagande var frivilligt och att de hade möjlighet att avbryta sitt deltagande om de så skulle önska. I enlighet med Samtyckeskravet, som innebär att alla deltagare självständigt ska kunna avgöra om de vill deltaga eller inte, tillfrågades deltagarna om såväl muntligt som skriftligt samtycke. Konfidentialitetskravet möttes i att uppgifter från intervjuerna och personuppgifter förvarades så att obehöriga inte kunde ta del av dem och att data från intervjuerna avidentifierades. Slutligen följdes också Nyttjandekravet i att den data som framkom under intervjuerna förbehölls studien.

Datainsamling

Datainsamlingen gjordes med hjälp av semistrukturerade kvalitativa intervjuer. Intervjuguiden (se bilaga 1) bestod av fem temaområden. Dessa områden var: Upplevelser som ledde till klimatengagemanget, Konsekvenser av engagemanget, Andras bemötande/sociala relationer, Utmaningar och svårigheter, Hjälpsamt och motiverande. Exempel på en fråga inom området Upplevelser som ledde till klimatengagemanget var ”Vilka känslor upplevde du som centrala eller dominerande?”. En av frågorna under området Andras bemötande/sociala relationer var ”Hur har andra omkring dig reagerat på ditt engagemang?”. Temaområdena kompletterades med en fråga om deltagaren själv ville lägga till information hen uppfattade som viktig, och som missats under intervjun. Avslutningsvis ställdes en fråga om deltagarens syn på klimatångest. Denna fråga låg sist för att inte färga den övriga intervjun som hade öppnare frågor.

Varje intervju började med att deltagaren informerades om studiens syfte och om att deltagande var frivilligt, liksom att avidentifierande av informationen kommer att göras vid författandet av studien. Godkännande från deltagaren skedde initialt muntligt, och efter intervjun fick deltagarna samma information skriftligt och gav också sitt skriftliga godkännande till deltagande.

Eftersom deltagarna var utspridda över Sverige genomfördes samtliga intervjuer utom en på distans, via Skype eller FaceTime. Längden på intervjuerna varierade från 45 minuter till minst det dubbla. Varje intervju spelades in, efter godkännande från deltagaren.

Analys

meningsbärande data markerades och etiketterades med anteckningar i marginalen. I den processen tillkom ett tema kring stress och hållbarhet. Utifrån ovanstående bearbetning av data korrigerades teman, avgränsades gentemot varandra och kompletterades med underteman. En andra genomläsning syftade till att söka säkerställa att för studien relevanta data fångats upp i analysen och rymdes under befintliga teman. Därefter valdes belysande citat ut. I den mån de behövde justeras för att värna anonymitet gjordes detta.

Förväntade felkällor

Då studiens författare räknar sig till urvalsgruppen och har personlig erfarenhet av forskningsområdet, fanns förstås en risk för bias där egen förförståelse får företräde. Ett sätt att bemöta den risken i genomförandet av studien har varit att på olika sätt söka få en bredd i datan. I linje med den ambitionen har heterogenitet eftersträvats i urvalet av deltagare, och intervjufrågorna utformades för att vara öppna för olika typer av svar. Inom ramen för ett examensarbete rymdes däremot inte möjligheten till kontrollåtgärder som att låta någon annan göra en oberoende kodning.

Resultat

De fyra huvudteman som framkom med tillhörande underkategorier var: ”Livsomställning”, ”Påverkan”, Socialt sammanhang” och ”Inre hållbarhet”.”Uppvaknande” var ett övergripande tema, som utgör förutsättningarna för de andra temana. Figur 1 åskådliggör samtliga teman.

Figur 1. Övergripande tema, huvudteman och underkategorier

Uppvaknande Overkligheten Den nödvändiga känslostormen Hopplöshet & beslutsamhet Inre hållbarhet Att inte räcka till Avgränsningar

Återhämtning

Socialt sammanhang

Kartan ritas om Anspänning Att kunna dela

Påverkan

Uppvaknande

Vägen till att bli medveten om klimatfrågans allvar såg olika ut för olika deltagare. Några hade gradvis skaffat sig mer kunskap om ämnet och i takt med detta också påbörjat en egen omställning. Men för de flesta var processen snabbare, intensivare och mer överväldigande. Ofta fick den då fart tack vare någon yttre händelse (den extrema värmen sommaren 2018, ett radioprogram om klimathotet, IPCC-rapporten) som upplevdes som drabbande och gjorde att individen plötsligt tog till sig klimatfrågan på ett nytt sätt. I backspegeln är det för många svårt att förstå vad som gjorde att de just då var öppna för att ta in klimatfrågan, men inte sällan hade detta föregåtts av någon sorts ”skav” – en känsla av att livet man lever inte är hållbart. Gemensamt för alla deltagare var att de lagt tid och energi på att sätta sig in i klimatfrågan, och att de med ökad kunskap kommit att se den som överordnad alla andra samhällsfrågor. Den ökade medvetenheten innebar för alla också ofrånkomligt en påverkan på såväl tankevärld och emotioner som på agerande. Den ledde till en förändrad upplevelse av världen, det liv man levt och framtiden. Någon beskrev det som en klimatlins som påverkade synen på allt. Med detta följde också starka, ibland svårhanterliga känslor, som rädsla och ångest. Det blev viktigt att med ens göra allt i ens makt för att minska utsläppen – både egna och andras. När individen i detta mötte en omvärld som inte reagerade på samma sätt ledde det många gånger till overklighetskänslor, ensamhet och frustration.

Medvetandeprocessen beskrevs av samtliga som svårnavigerad och känslomässigt tung. Om den hade varit som mest intensiv och omvälvande i ett tidigare skede, var den för alla deltagarna fortfarande på många sätt pågående. De jobbade fortsatt med att hitta hanteringsstrategier och en balans där klimatfrågan fick ta lagom plats. I stort sett var alla överens om att processen var irreversibel – de hade alla passerat en punkt där det inte längre gick att vända tillbaks och göra sig omedveten. Samtidigt beskrevs en fortsatt svårighet att fullt ut förstå och agera.

”Men samtidigt så känns det ju som att jag väl inte till hundra procent fattat heller för då skulle jag väl inte sitta här och prata på Skype.”

Overkligheten

Deltagarna beskrev att de på flera plan hade känt overklighetskänslor. Dels var det svårt att ta in vidden av de konsekvenser som kan komma att vänta om den globala uppvärmningen inte avtar. Kunde det verkligen vara så illa? Kopplat till det kom frågor kring hur det kom sig att ingen hade agerat tidigare, och hur det kom sig att de själva hade varit ovetande. Hur kunde en så stort hot gått under radarn?

”Pågår det här verkligen på riktigt? Riskerar vi att mänskligheten mer eller mindre dör ut på riktigt?! Det är ju liksom bara för stort att ta in.”

Insikten om allvaret drabbade många med full kraft och som en naturlig reaktion följde ofta ett behov av snabbt och effektivt agerande för att minska utsläppen. En deltagare berättade att hon planerade att ta sig till Stockholm och sälla sig till Greta Tunberg som precis hade inlett sin skolstrejk för klimatet. Hon var övertygad om att ”alla andra” också såg självklarheten i Gretas agerande och skulle åka dit, och blev förvånad och förvirrad när det inte blev så.

”Jag tyckte att vi gick omkring som i en bubbla, där människor beter sig som att ”det här finns inte”. Man pratar om sin nästa semester precis som vanligt och… vill liksom inte dryfta här stora… elefanterna i rummet, liksom. Och det tyckte jag var… extremt svårt. Det var liksom lite krisartat, att jag kunde inte… Jag kände det som att jag höll på att bli tokig.”

”Och just den här overklighetskänslan. Att man känner som att man lever i ett parallellt universum och börjar ifrågasätta sig själv så himla mycket. Ja men det är ju… man blir så självmedveten och ifrågasätter sig själv och sitt syfte och varför liksom… och världen. Man tar in så sjukt stora tankar i sitt huvud, på kort tid så man bara blir helt…”

Den nödvändiga känslostormen

För samtliga deltagare hade olika negativa känslor varit en del av medvetandeprocessen. Vanligt förekommande känslor var rädsla, ångest och sorg, men också ilska och skuld. Med tiden hade känslorna blivit en del av den nya vardagen. Speciellt rädsla och oro beskrevs som ofta närvarande och lättväckta känslor.

”Den kan triggas av vad som helst i princip. För den finns där hela tiden, så den bubblar upp emellanåt. Och det kan vara av att jag läser en till tidningsartikel om att nu har Trafikverket gett den här rapporten att vi kör mer och mer fast vi borde köra mindre och mindre bil i det här landet och vi kommer inte nå de målen vi har satt upp till 2030… och… regeringen gör ingenting åt det… då liksom backar vi… igen… Eller när jag träffar folk som inte bryr sig eller… Det kan vara jättemånga olika saker som triggar det men det kan också på nåt sätt bubbla upp av sig själv för att den finns där som en grundton i mig… känns det som.”

Givet situationen och framtidsutsikterna sågs känslorna som adekvata, nödvändiga och till del också funktionella. Flera nämnde att rädslan hjälpt dem att fokusera på och prioritera klimatfrågan. Rädslan sågs framförallt i början av processen som en motivator till att agera och fatta svåra beslut kring förändringar. Och även om fortsatt engagemang sedan också kunde förklaras av förstärkare som värderingar eller social tillhörighet, fungerade rädslan också som en fortsatt påminnelse om klimatfrågans relevans. Utan den skulle risken kunna finnas att klimatfrågan försvann bland mer ”nära” vardagsfrågor. Av den anledningen fanns det deltagare som aktivt kunde söka triggers för rädsla.

Med ökad medvetenhet i klimatfrågan följde ofta en sorg över den värld som kan komma att förloras. Över att det som alltid känts självklart, inte längre skulle komma att vara det. I sorgen uppskattades samtidigt vardagen så mycket mer. När livet i sin nuvarande form sågs som förgängligt, blev tacksamheten över det som finns stor. I sorgen beskrev många också en större medvetenhet om vad som är viktigt: hur ska den tid som finns förvaltas?

vi älskar. Vad är viktigt i livet? Man börjar utvärdera det. Så jag tror att det kan vara väldigt bra saker, som en konsekvens av obehag och väldigt obehagliga känslor också.” Hopplöshet och beslutsamhet

Att leva med klimatfrågan är att leva med dualiteten i att det är hopplöst och att vi måste försöka ändå. Alla deltagare kunde från tid till annan känna en hopplöshet. De hade svårt att se att tillräckligt omfattande förändringar skulle komma till stånd i tid. Några berättade att de i grunden trodde att det är kört, men att det är något de sällan pratar om eller ens vill tänka på.

”…och allra mest… ändå… känner jag att… ja, men det här är kört! Det är en för svår fråga för människans hjärna att fatta. Vi är inte tillräckligt många som kommer fatta det här i tid. Det kommer gå åt helvete… och frågan är bara hur man ska kunna ha ett… så bra liv som möjligt i undergången. Eller på väg ner i undergången. Och det är ju jobbigt att tänka på det, så då får man försöka… Ja, jag kan inte tänka på det hela tiden… utan då får jag försöka vara här och nu och tänka att idag är en bra dag. Jag har min familj och vi har tak över huvudet och vi har fortfarande vatten i kranen och el och… pengar… vi är privilegierade i den här världen.”

”…det är det som är svårast. Det är oron för framtiden, att vi inte… Jag är ju rätt övertygad om att vi inte kommer att klara det här, och det är det som är jobbigast. Men den tanken slår jag bort hela tiden. Nu frågade du och då svarar jag, och så är svaret. Men det säger jag nästan aldrig till någon… för att jag är inte vågar eller vill, eller jag vill inte säga det högt… oftast.”

I vissa situationer har tanken ändå varit svår att värja sig från. Ofta var det kopplat till den osäkra framtid som väntar de egna barnen eller barnbarnen. En deltagare berättade att hon för första gången i sitt liv hade känt av stark ångest, och att orsaken var att hon fått veta att hon skulle bli mormor. En annan individ kunde berätta att det svåraste var när hennes hopplöshet gjorde att hon inte kunde bemöta sin dotter i hennes rädsla för att skaffa barn.

Trots att läget kunde kännas tröstlöst fanns inte alternativet att ge upp. Övertygelsen att man oavsett måste göra vad man kan för att påverka, var för de flesta närmast orubblig.

Livsomställning

Ett urvalskriterium för att vara med i studien var att man hade gjort större livsförändringar till följd av den ökade medvetenheten. Dessa förändringar kunde antingen bestå i egna livsstilsförändringar eller i att på olika sätt organisera sig för klimatet. Samtliga deltagare beskrev att de hade gjort större omställningar i den egna vardagen. Det kunde handla om att förändra matvanor, göra sig av med bilen, vara flygfria eller att på andra sätt minska sin konsumtion. Förändringarna i den egna livsstilen hade ofta föregåtts av kunskap om det egna klimatavtrycket och vilka poster som var ledde till störst utsläpp. Flera deltagare hade också valt att vara aktiva i någon miljö- eller klimatorganisation som Extinction Rebellion, Fridays for Future eller Naturskyddsföreningen. Samtliga hade också på olika sätt drivit klimatfrågan i andra sammanhang.

avstå saker som var viktiga i livet. Samtidigt upplevde många att klimatengagemanget hade tillfört en ny mening till deras vardag.

Inre konflikter

De första konflikterna uppstod ofta till följd av medvetenheten om diskrepansen mellan den egna livsstilen och vad som utgör en hållbar utsläppsnivå. Flera deltagare vittnade om att det var svårt att ta till sig hur negativ påverkan den egna livsstilen hade haft på klimatet. Speciellt svårt var det om de hade en bild av sig själva som miljömedvetna. Med ökad kunskap om hur stor påverkan olika produkter har på klimat och miljö kunde saker som att gå och handla bli komplicerade. I situationer där de egna behoven ställdes mot hållbarhet hamnade deltagarna återkommande i förhandlingar med sig själva. Å ena sidan fanns argument om att ibland kunna unna sig, att det rör sig om marginella utsläpp eller att det inte är rimligt att avstå allt. De argumenten fick ofta stöttning av omgivningens agerande. Å andra sidan fanns en rädsla för att slentrianmässigt tillåta sig att göra saker. Deltagarna var ofta uppmärksamma på argument de uppfattade att de riskerade att lura sig själva med.

”Nä men jag förhandlar med mig själv hela tiden, liksom. Om jag ska åka hem… Jag har ju inte träffat min syster sen hon fick barn i Thailand och… jag vill ju… jag vill ju träffa min lilla systerson. Jag har träffat honom på video, idag senast… men jag har liksom inte åkt dit och det känns liksom att… Folk säger att ”Det är klart att du ska åka dit!” och det känner jag också, men jag känner ju också samtidigt att jag åker ju inte dit för hans skull, liksom. För vems skull åker jag dit för? Min skull eller hans skull liksom? Det är definitivt för min skull som jag åker dit, och det här gör jag ju för hans skull. Så att det där har ju varit svårt för mig.”

Jag släpper ut högt över min… den koldioxidbudget som vi har… och då kan jag känna en inre konflikt varje gång jag… ja, köper lite grädde för jag tycker att det är gött. Och som jag väl försöker hantera delvis genom att minska ner på sån konsumtion och delvis genom att påminna mig om att det inte handlar om att jag… Jag lägger inte min energi bäst på att bli ett perfekt föredöme. Om att få ha det lite gött och äta grädde… hjälper mig att orka med det som kanske kan få större impact… då får jag göra det. Men då kan det ändå bli så här: Ah, men va fan är det här för resonemang?”

Att ge upp drömmar

Samtliga hade valt att mer eller mindre avstå flyg och de flesta beskrev det som en sorg att inte kunna resa som de tidigare gjort eller hoppats kunna göra i framtiden.

”…det här med flygresorna är väl det som kostat mest, för när de försvann så försvann en väldigt stor del av mig. Att jag tyckte om att resa, jag hade gjort det dom senaste åren framförallt… när mina barn blev stora och… vi inte hade en massa idrott som stoppade det längre, så att säga. Och det beskriver också acceptansen och respekten för frågan… för mig, eftersom det var en stor del av min personlighet så som jag såg den, att se världen och se världen också på ett annat sätt, hade jag sett fram emot att göra. Just med kulturer och människor och natur.”

deltagarna nämnde också det jobbiga i att de genom att ha tagit beslut att för egen del avstå något också tagit från en partner möjligheten till en gemensam upplevelse.

Att många runt omkring fortsatte att göra sådant deltagarna själva känt sig nödda att avstå väckte ofta avundsjuka och en längtan. Att andra uppfattade individernas uppoffringar som frivilliga beslut baserade på en personlig uppfattning och värdering, gjorde ofta ont. Det var inte ovanligt att ibland önska att man inte haft den kunskap man har, eftersom det då hade varit möjligt att fortsätta göra allt man önskar göra.

”Nu i vintras så var det bara detaljen om att vi… att jag inte vill flyga som gjorde att jag kände att jag bara ’Men jag vill också bara ligga vid en pool!’ och ’Fan vad det är orättvist, varför ska alla andra kunna göra det och inte jag?’ Du vet… så där. Och lite så här ’Jag vill inte ha det här livet! Jag vill också… Jag vill kunna bestämma över mitt eget liv. Vill jag resa med mina barn då ska jag fan kunna göra det! ’Hur kan det vara att vi har skapat ett system som bara är så destruktivt liksom… och blivit invaggade och fått det i blodet i princip? Och också lite så här ’Det här har du rätt till!’ /…/ Jag vet varför jag gör det och jag står för det… och i min hjärna förstår jag varför, men det känns ändå orättvist. Det känns orättvist! Punkt.”

En ny riktning

Parallellt med berättelsen om klimatmedvetenhetens kostnader, växte också en positiv berättelse fram. Flera av deltagarna berättade om att de i sitt klimatengagemang hittat en mening och en plats i livet som de insett att de tidigare saknat. Från att ha haft ett fokus som främst varit på det lilla livet och individualistiska värderingar hade fokus vidgats till att innefatta allas välmående. Det kändes fint att lyfta blicken och verka för ett högre syfte.

”…att den delvis har lyft mig då… bidragit till att hitta nånting som jag sökte innan, vad det var jag skulle göra. Efter ett jobb för många år sen så har jag svårt att hitta det. Så på nåt vis så skickade gud som jag inte tror på en liten sak att ta hand om, även för mig då. Så på det sättet så var det ju positivt.”

Driven av klimatfrågan hade deltagarna i flera fall utmanat sig själva, visat mod och vågat göra saker som de annars inte skulle ha gett sig på. Det hade verkat stärkande och gjort att de hade vuxit som personer. Det hade också varit stärkande att se att de utifrån sina egna intressen, egenskaper och kunskaper kunde tillföra något till klimatarbetet.

I den positiva berättelsen om det nya livet rymdes också en tacksamhet över att ha blivit klimatmedveten och att ”på riktigt” vara med och agera.

Påverkan

Ett viktigt tema var en önskan att agera på den kunskap man hade och verkligen göra skillnad. För samtliga deltagare fanns en uttalad ambition att utifrån sina kunskaper påverka mer än bara det egna klimatavtrycket. Det fanns ofta ett ansvar att försöka påverka till förändringar i omvärlden i stort. En central del av det var att engagera och involvera människor i sin närhet, och då allra helst i de nära relationerna.

”Jag har en stark känsla av ansvar utifrån att jag ser attjag har ett tagit in allvaret. Jag känner att jag lever… både om man tittar globalt och i Sverige… ett extremt privilegierat liv där jag har möjlighet att göra stora förändringar. Jag har en slags position som psykolog som jag kan göra någonting utifrån. Så om inte jag ska agera vem ska göra det då? Jag känner att jag tillhör på något sätt den gruppen som definitivt bör vara först. Eller ja, först är man ju inte… men med tanke på hur många man ska få med sig så är man väl relativt först kanske. Så den ansvarskänslan är väl en viktig kontinuerlig drivkraft som gör att då behöver jag inte hela tiden vara rädd eller arg eller vad som annars kan driva på, utan det är som att jag bara ser att det här är någonting som jag behöver göra och vill.”

Jag/vi som kraft

Trots att klimatfrågan kräver förändringar på global nivå, fanns en uppfattning om att varje individ – trots sin litenhet – är viktig och kunde göra skillnad. Individerna såg sig själva som agenter och ville sprida upplevelsen till människor i sitt nätverk.

”… det finns saker som jag kan göra så jag kände mig viktig. Och det kändes också som att det blir min uppgift att lite uppmana andra och hitta känslan att dom var viktiga på det dom kan. Så då blir det där det högre syftet. Man blir lite mer ostoppbar när man har det där högre syftet. Det här handlar inte om mig.”

Förstärkningen i det kom från två håll. Dels gav det hopp att se att andra människor var engagerade och vad det engagemanget kunde åstadkomma, och dels gav det energi att få positiv feedback på det egna engagemanget. Det visade att det individerna gjorde – som ibland kunde kännas verkningslöst – faktiskt togs emot av någon, och kanske förändrade något. Flera beskrev att det verkade som att de uppfattades ha kunskap om klimat och hållbarhet. Det hände att andra vände sig till dem för råd och information, vilket deltagarna alltid uppskattade. Det var också stärkande när andra visade intresse för det egna engagemanget och aktivismen, även om steget till att andra också skulle aktivera sig ofta var långt.

”Det skulle vara mycket svårare om jag var helt själv… att ha den här känslan att jag måste göra allt jag kan, om det bara var jag. Då hade jag nog gett upp. Men nu finns det ju fler, som också gör mer och som också liksom… jag är verkligen inte en av dem som gör mest. Jag blir väldigt glad när jag liksom träffar folk som har sagt upp sig från sitt jobb för att… hålla på med klimatfrågan. Det är ju fantastiskt… vilka stora förändringar vissa gör… som jag är långt ifrån.”

Att nå fram

att den egna motivationen främst växt fram ur hur illa situationen ser ut, ville de inte skrämma andra. De ville inte heller riskera att framstå som skambeläggande eller dömande. Vanligt var att försöka prata om saker på ett sätt som möjligt kunde inspirera och visa på olika positiva exempel. Samtidigt ville de inte framstå som att de trodde sig vara förmer än någon annan. Erfarenheten var att de inledningsvis hade tagit upp klimatfrågan mer odifferentierat och känslostyrt, men att de med tiden lärt sig att välja sina ord och sammanhang.

”Jag är väldigt upptagen av frågan hur ska man få fler och fatta. Och hur ska man få politiker att våga fatta mer radikala beslut? Hur ska jag få mina kloka vänner att komma på en aktion och visa att vi är många som står för det här? Och jag vill verkligen… jag försöker lära mig mer om det… hur man kan ha sådana samtal. Vad blir det för psykologiska reaktioner i människor beroende på vilken ingång man har eller hur man lägger fram information eller vad det är man fokuserar på, vilken typ av möten vi har?” Frustration

En vanlig känsla i mötet med andra var frustration. Det var frustrerande att inte få respons på sina försök att påverka och engagera. Det var frustrerande att bevittna andras passivitet. Och samtliga nämnde att det var frustrerande att se människor de uppfattade som intelligenta och empatiska agera som att klimatfrågan inte berörde dem. I nära relationer blev frustrationen än mer märkbar, eftersom det fanns en önskan att de som var nära delade ens övertygelse. Det fanns också en uppgivenhet kopplat till detta: om inte ens personer som var lika en själv, eller stod en nära, engagerade sig i klimatfrågan, hur ska då andra människor som står längre ifrån en själv göra det?

”Sambon sa så här en gång ’Sluta läs så mycket, gör dig lite mer ovetande, ta inte in så många nyheter!’ Jag bara ’Men det är ju det som är det stora problemet! Om du gör dig mer vetande så avlastar du ju mig!’ Om fler gör sig vetande och tar upp det här så kan jag slappna av! Då är vi fler och då behöver inte jag känna att jag drar för tjugo personer, liksom.”

Individerna hade ofta strategier för att förhålla sig till sin frustration, t.ex. genom att påminna sig om att det inte var länge sedan de själva var omedvetna, att de som ännu inte agerar kanske bara ligger bakom en själv i processen, och att klimatfrågan är svår att ta till sig för alla. Bra dagar kunde deltagarna använda sina strategier. Andra dagar var det svårare att förhålla sig. När frustrationen tog över kunde det leda till att individerna gick på de impulser de annars kunde hejda. Det kunde resultera att de gick in i diskussioner de visste var fruktlösa eller agerade på sätt de egentligen inte trodde var hjälpsamma.

”…för den frustrationen kan ju vilja skrämma människor till handling… så då kanske det kan sippra ut lite såna där… ja, och där är jag lite ambivalent. Delvis så vet jag att domedagsbudskap inte funkar, men där det också känns… Ja, men det är en frustration när man märker att folk har inte fattat allvaret i det, så då vill man på något sätt väcka den känslan i dom. Och då väcks det nån sorts frustration över att inte… över mig själv där… att inte riktigt kunna navigera i situationen.”

Socialt sammanhang

Alla deltagare nämnde att klimatmedvetenheten påverkade i olika sociala sammanhang. Hur andra människor hade bemött dem i deras oro eller i samtal om klimatfrågan hade spelat roll för hur relationerna hade utvecklats och kunde leda till både distansering och nyfunna vänskaper.

Kartan ritas om

En vanlig erfarenhet var att klimatengagemanget hade ritat om nätverkskartan. Deltagarnas engagemang kunde leda till en ömsesidig distansering i förehållandet till vänner och familjemedlemmar som inte delade engagemanget. Det kunde förklaras som en naturlig följd av att det är lättare att umgås med dem man är lik. Men klimatfrågan hade för många också synliggjort en skillnad i värderingar som de inte tidigare varit medvetna om och som kunde vara svår att överbrygga. Det kunde innebära en omvärdering av relationen och av den andra parten som person.

”…det är lite jobbigt när ens nära vänner inte vill engagera sig… eller fortsätter boka flygresor, i vissa fall. Att jag känner att det ökar avståndet mellan mig och den personen. Att det är lite svårt att förhålla sig till hur vi kan agera så olika i det här nödläget, som jag tycker det är.”

”Det sätter mycket på sin spets i värderingar och… ja men grundläggande värderingar om… världen och jorden och ansvar och rättigheter och… hur pass egoistisk man kan vara. Jag tror att många liksom rannsakar sig själva och… upptäcker saker om sig själva och omgivningen och familj.”

Hur deltagarna bemöttes i synen på klimatfrågan rev i vissa fall upp gamla sår. Några deltagare uttryckte sorg och besvikelse över att närstående inte visade större intresse för vare sig deras oro eller för objektet för den. Det kunde göra att de ifrågasatte sin egen eller relationens betydelse för den andre personen.

”Det jag känner med dom här är ju att… jag har svårt att säga att jag skulle hantera en person på liknande sätt. Om en person hade gått igenom den transformationen som jag har gjort nu, och som var min nära vän. Att jag inte hade visat större intresse av att sätta mig in i det och hur den här personen kände och… gjorde."

”Min mamma liksom. Det är viktigt för mig att hon ska… av alla människor bry sig om det här, för jag bryr mig ju om det här. Och då bryr hon sig ju om mig, om hon bryr sig om det här, för jag bryr mig om det.”

Men där vissa relationer minskade i betydelse, kunde det hända att andra blev närmare när det visade sig att man delade klimatengagemanget. Och nya kontakter skapade utifrån en gemensam oro för klimatet kunde snabbt bli både många och nära. Deltagarna hade alla sökt sig till nya sammanhang där det fanns jämlikar. Det kunde vara organisationer som Fridays for Future eller Extinction Rebellion, men också nätforum som Klimatklubben. Där hade flera av individerna hittat nya bekantskaper och vänner som de bildade nya sociala nätverk med.

Anspänning

sådana försök var tystnad eller någon form av icke-reaktion, vilket för individerna signalerade att det inte fanns intresse att prata om frågan. Ibland uttrycktes det önskemålet också tydligt, vilket var sårande. Det uppfattades som att klimatfrågan inte hade en plats i det vardagliga samtalen och att det inte var accepterat att ta upp ämnet.

En vanlig erfarenhet var att närstående tycktes känna sig ifrågasatta i sina egna livsval och hamnade i försvar. När det gällde livsstilsförändringar ifrågasattes deltagarna också ibland i sina åtaganden, och det hände att andra närmast försökte övertala dem att backa från sina beslut. En deltagare upplevde att nära vänner tycktes ha svårare att respektera hennes beslut än vad ytligt bekanta hade, och hon trodde själv att det berodde på att ju närmare de stod varandra, och ju mer lika de var, desto mer hotande blev de förändringar hon gjort.

”Det är svårt att jag som varit den här personen har ändrat mig så mycket. Så jag förstår, utan att dom säger det, så förstår jag att i deras processer så vänder dom det mot skuld mot mig, och försöker göra det till att mitt liv förut var väldigt mycket värre än deras är. Vilket jag vet att det inte var. Men lite så… kan jag tolka. Dom tycker inte att jag har någon rätt att uttala mig i det här, eller tycka nånting i det här. Det gjorde nog också att jag drog på att prata om vissa saker om min egen resa, tills jag hade gjort den… tills nu.”

Utöver att omgivningens reaktioner ibland kunde vara negativa, hände det att deltagarna själva tappade kontrollen och reagerade starkare än vad de själva önskade. Några deltagare hade kommit i konflikt med en vän eller anhörig, vilket ofta är en jobbig erfarenhet. Den kunde leda till en mer ansträngd relation eller till att ämnet fortsättningsvis inte berördes i relationen. Många sociala situationer kunde upplevas som prövande, och vissa var svårare än andra. Sådana situationer upplevs generellt mer prövande än andra, och de uppstod ofta i sociala sammanhang där andra pratade om resor och andra saker som deltagarna själva hade valt bort. I de fall deltagarnas klimatengagemang var känt kunde de uppleva att de bara genom sin närvaro gav andra dåligt samvete. I kombination med att samtalsämnena ibland också påverkade individerna känslomässigt blev självmedvetenheten stark. Det uppstod en inre konflikt mellan att vara öppen med sina känslor eller bibehålla relationer och en bra stämning.Balansgången upplevdes mentalt påfrestande vilket ledde till att sådana sammanhang ibland undveks.

”Man känner ju att man utmanar ju andras obehagskänslor. Man anklagar sig ju lätt för att lägga skuld på andra. Och det har jag ju varit väldigt medveten om att jag inte vill göra, men samtidigt så vet jag att bara min existens… kan frammana det. Men det är ju för att man inte vill fejsa dom här svåra sakerna. Det har jag ju förstått, att det har ju ingenting med mig att göra. Men samtidigt är man ju en social varelse liksom, och att det är inte kul att känna att man representerar nån form av skuldkänsla.”

”Jag kan inte sitta här och lyssna på de här historierna om… flygresor eller vad som helst…medan vi äter bullar med palmolja i. Och bara… antingen måste man gå därifrån eller så blir man en partypooper eller så får man fejka… att man inte har den kunskap man har. Man blir väldigt självmedveten, oerhört självmedveten.”

”För att det känns som att det är så mycket snack som man inte kan ha med dem som är närmast… på samma sätt. Och det har varit svårt tycker jag. Det har varit svårt liksom att förhålla mig till… andra människor då, när det är nånting som jag själv känner det så himla viktigt… och så känns inte det riktigt okej att snacka om. Det… det har känts jobbigt faktiskt.”

Att kunna dela

Samtliga deltagare lyfter vikten av att inte vara ensam i sin oro och i sitt engagemang. Att ha fått sätta ord på sina känslor och mötas av någon som är intresserad av att höra om dom beskrevs som fina erfarenheter.

”Ja, men mycket positivt. Det blev ett långt samtal liksom… det fick ta plats och det fick ta tid. /…/Det fanns utrymme för de här känslorna… och det fanns ett genuint intresse, tyckte jag att jag möttes av, av att förstå. För det var ju nån som jag också pejlat som börjat fått upp ögonen lite för det här. Så en nyfikenhet att förstå det från mitt perspektiv.”

Det mest välgörande när rädslan och oron sätter in är att ha människor omkring sig som delar upplevelsen. Att få prata med andra klimatengagerade intresserade upplevdes validerande och stärkande. Och i medvetenheten om att det finns andra som också agerar för klimatet kände man sig mindre ensam. Även utan att prata om klimatet var det skönt att vara tillsammans med andra som delade oron och engagemanget. Då släppte den vanliga sociala anspänningen och det gick att fullt ut vara sig själv.

”När man kom in i den här miljösvängen och fick lite mer såna kontakter, då kunde man ju absolut vara mer öppen och slappna av om det. Då kände man sig inte som ett UFO som bara är tjurig hela tiden, utan då är det bara så här ’Ja, men vi vet. Vi behöver inte prata om det för vi tycker ändå samma sak.’ Så då kan man kanske fokusera på nånting. Då kan man slappna av på ett annat sätt. När man inte känner att man hela tiden behöver övertyga nån annan om nånting, som är princip det som man liksom gör… eller att man absolut inte får börja övertyga dom om nånting. Det är också så här medvetet känsligt ’Nu får jag inte säga det här, nu sa jag det här!’. Så jag har pratat jättemycket med likar, faktiskt.”

De som har en partner eller nära vän som också är klimatengagerad upplevde stort stöd i detta. Det var också värdefullt att ha familjemedlemmar, vänner eller kollegor med liknande värderingar. En för deltagarna förvånande erfarenhet var att de ofta kände en stark och omedelbar samhörighet också i mötet med människor de knappt kände. Erfarenheten var att man på kort tid ömsesidigt öppnat upp sig för varandra.

Inre hållbarhet

Klimatfrågan kunde skapa stress på många nivåer. För det första var det lätt att känna stress i sitt eget engagemang. Det kopplades till att klimatfrågan är stor och akut, samtidigt som så få agerar på den och att de egna insatserna gav så oklar effekt. Att leva med klimatmedvetenheten var i sig också en stressor, eftersom den kunde ge upphov till negativa känslor och friktion i vardagen. Upplevelsen var också ofta att mycket energi gick åt att hantera aspekter av klimatfrågan kognitivt. Mot den bakgrunden behövde deltagarna hitta strategier för att hålla i längden.

”Jag är helt engagerad i det här, och det är på gott och på ont. Jag måste ju fundera på hur jag vilar från det också, tror jag, eftersom jag nu ägnar all min tid i stort sett till det. Och det kan jag känna ibland att det blir för mycket, Ja, jag vet inte riktigt hur man ska hantera det. Så att det på nåt sätt blir mer bara av ett normaltillstånd och inte bara känns som en pålaga, om du förstår skillnaden i det. Att det inte är en stress som jag kan uppleva att det är. När man ser att det fortfarande är så många som inte bryr sig, så blir man ju väldigt stressad. Och då känner jag ännu mer ansvar.”

Att inte räcka till

Deltagarna lade mycket tid och energi på klimatfrågan. Det kunde handla om att med olika medel sätta sig in i varje aspekt av den, agera för att påverka på olika nivåer eller göra saker för att minska de egna utsläppen. Ofta fanns ingen gräns för engagemanget eftersom det alltid fanns mer att göra, mer att läsa, fler diskussioner att ta, fler texter att skriva. Och hjärnan gick på högvarv i sökandet efter den perfekta formuleringen eller bästa sättet att påverka. Det var lätt att engagemanget tog över allt annat, kanske både för att det ibland var svårt att fokusera på något annat, och eftersom få andra saker kändes lika viktiga. När det gällde de egna utsläppen och påverkan på miljön kände sig deltagarna lätt otillräckliga, då den hållbara utsläppsnivån ligger lägre än vad någon av dem – trots omfattande livsförändringar – kunde komma ner till. Känslan var att det alltid gick att göra mer. I jakten på ett tillfredställande resultat glömde individerna ofta bort sig själva och sina egna behov.

”Men sen har jag ju inte känt att jag har räckt till, så det har ju varit en aspekt också att jag kört slut på mig själv… för att man vill engagera sig så mycket, men det finns liksom inte ork riktigt att mäkta med allt det här som behöver göras. /…/ Och det är ju det här tänka på ”Hur ska jag kunna göra det här på ett hållbart sätt för mig?” Det är också svårt för jag har ju märkt att jag kör över mig i det här. Jag kommer ju längre ner på skalan av vad som är viktigt. Till exempel att jag ville sluta med plast. Det har ju förändrat det jag handlar… så till den grad att jag nästan inte handlar nån mat liksom. Och då har jag inte ätit ordentligt… för att inte jag vill skapa en massa plast som kommer att finnas i tusen år. Så att du vet, jag har ju tagit det här till en nivå där inte jag får tillåtelse liksom, av mig själv att göra normala saker. Att ställa väldigt höga krav på mig själv, är väldigt bra på. /…/ Att jag ville liksom bli noll… på nåt sätt. Det räckte inte med nånting jag gjorde, utan jag ville bara göra mer.”

Avgränsningar

annan avgränsning kunde vara att skilja den mer kontrollerbara handlingen från det okontrollerbara och ibland oklara resultatet av den.

”Att inte jag kräver resultat, liksom… som jag föreställt mig. Att ”Det här resultatet ska jag få!” utan att… nöja mig med att jag försökte, liksom. ”Nu gjorde jag det här, jag försökte” och inte ha liksom en bild liksom framför mig om vad jag skulle uppnå med det. För att det kan vara en källa till frustration och besvikelse. Om den här personen inte lyssnade eller… såsom jag hade hoppats, eller jag fick inte ut det här och det här agerandet, det kanske inte kom så här många människor som vi ville. Kanske försöka vara… vara nöjd med det som är på nåt sätt.”

”Alltså för mig har det varit alltid jätteviktigt… alltså nåt sånt här ledord för mitt engagemang… i och med att jag har barnen… det måste… det får aldrig gå ut över dom, mitt engagemang. Dom kommer först, för det är ju därför jag gör det. Jag kan inte… dom får inte tänka i framtiden att jag offrade vår relation för det här, för det… det får inte bli negativt för dom, för det är för deras skull jag gör det.”

Återhämtning

Det fanns olika sätt att återhämta sig och hämta energi. Att umgås med andra med samma relation till klimatfrågan sågs ofta som återhämtande och helande, och det var ett skäl till att flera deltagare också var aktiva i miljöorganisationer.

”…när jag hade gänget på torget… det kändes ändå som att det var mitt andningshål, på nåt sätt. Det var som gruppterapi… att komma dit. Det har du säkert hört från andra också. Men det är liksom mer… att man behöver det. Att man känner att man gör någonting.”

Samtidigt var det också nödvändigt att under kortare eller längre tid vila från klimatfrågan helt och hållet. Det innefattade inte minst att sluta ta in information via olika kanaler.

Aktiviteter som gav återhämtning kunde vara att vara ute i naturen, vara fysiskt aktiv, umgås med sina barn eller sova. Det kunde också vara skönt att umgås med någon som de aldrig hade pratat klimat med, för då gick det att för en stund vara sitt ”gamla” jag.

En annan väg till återhämtning var att mentalt distansera sig från klimatfrågan, till exempel genom mindfulness. En deltagare berättade om hur välgörande det var att i meditation få tillfälle att stanna upp och bara observera vad som hände i omvärlden utan att känna sig nödgad att agera på det. För andra kunde det vara hjälpsamt att bara fokusera på annat viktigt i vardagen.

”…man får coacha sig själv lite grann: ’Du leker med dina barn, du sitter inte och klurar på hur du ska lösa klimatkrisen. Fokus lego, fokus titta på blommor.”

Diskussion

Syftet med den föreliggande studien var att bidra till ökad förståelse för individers upplevelse av att känslomässigt ta in klimathotet och agera på detta. Förhoppningen var att främst få en bättre bild av känslomässiga erfarenheter, påverkan på sociala relationer och motiverande/hjälpsamma faktorer.

dubbel verklighet, där klimatfrågan på samma gång är både ett reellt hot och i stort sett osynlig. Båda världarna är ständigt närvarande och varje erfarenhet ses i ljuset av de båda samtidigt. Det går inte att röra sig i en värld utan att påminnas och påverkas av den andra. I studiens resultat kan denna dubbla påverkan ses som en ständigt återkommande röd tråd som förklarar hur navigerandet i motstridiga tankar och känslor blir en del av individernas vardag. Norgaard (2011) nämner i sin studie förekomsten av ”double reality” och ”the absurdity of the double life” men där används beskrivningen främst för att åskådliggöra fenomenet att känslomässig förnekelse av klimathotet är möjlig, till och med när det gör sig påmint i vardagen.

Studien visar att klimatfrågan är i stort sett konstant närvarande för deltagarna, och att den påverkar många livsområden. Det är inte möjligt att ägna en avgränsad tid till den, utan den påverkar hela ens varande. Det finns en ambivalens till det, då det å ena sidan kan upplevas bli för mycket, samtidigt som det finns ett ansvar för, och ett behov av, att ge frågan plats. Om motivationen inledningsvis kom från negativa känslor som rädsla och oro, tycks den över tid ha gått över till ansvarskänsla och ett åtagande att göra vad man kan för att påverka. Den inre motivationen bidrar till förmåga att hålla fast vid sitt agerande, trots att yttre förstärkare ofta uteblir, och trots att det ibland innebär att gå emot egna farhågor och rädslor.

Av studien framkommer vidare att engagemang i klimatfrågan innebär olika negativa erfarenheter, och att det är kostsamt för individen på många plan – känslomässigt, relationellt och praktiskt. Ju plötsligare medvetandeprocessen sker desto tuffare tycks det vara. Dels blir själva medvetandeprocessen mer intensiv och känslomässig när den inte sker gradvis. Dels kan då också själva omställningen gå snabbt och komma oväntat, vilket gör att vare sig individen själv eller omgivningen hänger med. Samtidigt visade studien på positiva effekter som en förhöjd känsla av mening och nytillkomna relationer. De positiva aspekterna var tydligast bland de deltagare som hade engagerat sig i någon organisation eller på annat sätt hittat någon form av tillhörighet.

Uppvaknande

Studien visar att medvetenhet i klimatfrågan i hög grad är en känslomässig bergochdalbana, där de negativa känslorna är mest tongivande. Framförallt var perioden då klimathotets konsekvenser togs in känslomässigt första gången omvälvande. Upplevelsen av den processen är i hög grad överensstämmande med Edwards och Buzzels (2009) beskrivningen av tredje stadiet av waking up syndrome; ”The moment of realization”. Ofta är det, enligt Edwards och Buzzell, en yttre händelse i form av information eller någon extrem väderhändelse som bryter igenom försvar av förnekelse och individen inser för en stund att klimathotet är reellt. Den punkten liknas av Edwards och Buzzell vid en scen i filmen Matrix, där huvudpersonen Neo erbjuds ta ett av två olika piller – antingen det blåa som kan hjälpa honom att återvända till den bedrägliga verkligheten, eller det röda som gör att han får se världen som den verkligen är. Individen har valet att ”fly” tillbaks det vanliga livet, där klimatfrågan bara är bakgrundsbrus. Men för de individer som - liksom Neo - väljer det röda pillret, väntar en verklighet som är lika svår att ta in som den är att sedan bortse från. Vid det laget är individen klarvaken och kan inte längre somna om. Upplevelsen av hot är stark, och i ett försök att snabbt få kontroll över hotet, följer en period av intensiv informationsinhämtning eller hektiskt agerande för att göra vad man kan för att påverka. Buzzell och Edwards nämner att en av de känslomässigt svåraste aspekterna av uppvaknandet är den surrealistiska känsla som även framkommer i studien. Att i mötet med en fortfarande sovande omvärld känna sig ensam, isolerad och frånkopplad.

habituering och en social anpassning. Studien visar att medvetandeprocessen kan ses som pågående, och att det finns en insikt om att förståelsen av klimathotet ännu inte landat helt. Kanske är det så att den för deltagarna återkommande ångesten signalerar närhet till det som fortfarande undviks?

Studien visar att känslorna i klimatfrågan är komplexa. Flera av deltagarna kunde beskriva en hög nivå av både positiva och negativa känslor. De negativa känslorna kopplade till själva klimatfrågan upplevdes som tunga och svåra att bära, men också som alldeles självklara och rimliga i sitt sammanhang. På det sättet var de okomplicerade. Det var också tydligt att känslorna, även om de kunde bli för intensiva för effektivt handlande, ofta sågs som funktionella, vilket stämmer väl med Ojalas forskning (2007). Rädsla och oro tycks ha motiverat till att göra livsförändringar som varit både kostsamma och svåra. För flera tycks också oron lett till informationsinhämtning som öppnat vägar för agerande och stärkt tilltron till den egna förmågan att agera, vilket är i linje med Verplankens och Roys (2013) forskning. Verplanken och Roy argumenterar för att klimatoro skiljer sig från patologisk oro i flera avseenden, som gör att klimatoro blir konstruktiv där den patologiska oron bara är problematisk. Deras antaganden stöds av att det i deras studie inte fanns något signifikant samband mellan patologisk oro och klimatoro.

Livsomställning

I enlighet med urvalskriterierna hade samtliga deltagare gjort förändringar i sin egen vardag som låg bortom gränsen för det bekväma. I vardagen hade det mest praktiska implikationer i att beslut kunde vara svårare att fatta eller att saker tog längre tid. Studien visade dock att några delar av omställningen upplevdes som en större uppoffring och kom till ett högre pris. Flygresor var en sådan omställning. Undersökningar har också visat att just flygresor är något som få, även med medvetenhet om att flygresor innebär betydande utsläpp, kan tänka sig att avstå (Rosengren, 2018). Resande är för många en stor del av identiteten, viktiga för vår livsstil och socialt förstärkt. När det gällde flygresorna blev också de motstridiga känslorna och krocken mellan de parallella världarna tydlig och svårhanterlig. Individerna hade alla fattat beslutet att avstå från flyg utifrån den kunskap de hade, men hur självklart det beslutet än tedde sig i ljuset av klimathotet, smärtade det. Andras resande, som individerna ofta konfronterades med, sågs i ljuset av båda världarna som något som både skapade uppgivenhet och frustration och också avundsjuka och sorg. Upplevelsen kompliceras av att den trots sin rimlighet ofta inte låter sig kommuniceras till omvärlden. I studien framkom att det ofta var hjälpsamt hitta en positiv inramning på sin omställning, och då framförallt på de delar som var svårare. Vad gäller resor kunde fokus vara att hitta andra roligare eller mer intressanta sätt att resa på. Att beslutet att avstå flyg är både självklart och komplicerat överensstämmer med Söderbergs och Wormbs (2019) studie på individer som avstår flyg.

Påverkan

En central fråga inom klimatpsykologin är de psykologiska hinder som ligger i vägen för att ta till sig klimatfrågan och vad som väcker människors engagemang. Detta speglas i föreliggande studie som visar att mycket av den tankekraft som ägnas åt klimatfrågan tycks handla om hur man ska nå fram till sin omgivning och hur man ska hantera sina känslomässiga reaktioner på när detta misslyckas.

efficacy och self efficacy. Människor drar sig för att prata om klimatet om de uppfattar att chansen att samtalet leder till något bra är liten, och också om de är osäkra på sin egen förmåga att föra ett bra samtal (Swim et al., 2014). Framförallt tilltron till den egna förmågan är av vikt för villigheten att diskutera klimatet (Geiger et al., 2016). I enlighet med det visar studien att erfarenhet av att samtal om klimatet inte alltid tas emot väl, liksom av att inte alltid själv kunna föra de samtalen på ett bra sätt, gjorde att deltagarna ibland avstod från att ta upp ämnet. Om upplevd self efficacy var låg, handlade det i första hand om svårigheter att känsloreglera i en för alla parter laddad fråga, snarare än avsaknad av kunskap. Det finns också en oro att framstå i negativ dager om klimatfrågan lyftes alltför ofta.

Att kunna påverka andra och se andra engagera sig är en av källorna till konstruktivt hopp, som är avgörande för att inte uppgivenhet ska ta över. Studien visar att ambitionen att påverka andra ofta också var kopplat till en ansvarskänsla och en positiv syn på individens möjlighet att påverka. Egen upplevelse av stark ansvarskänsla har också visat sig vara kännetecknande för individer som engagerar sig för miljön (Lampkin, 2010). Enligt Maitney (2002) finns det tre möjliga beteenderesponser på oro kopplat till miljön och egen påverkan. De första är att omedvetet förneka oron och svara med att upprätthålla sina beteenden. Den andra är att genomföra mindre beteendeförändringar, som inte kräver för stora uppoffringar. Det innebär t.ex. att man konsumerar lika mycket, men köper miljövänligare produkter. Den tredje responsen, som innebär större beteendeförändringar och också försök att stimulera andra till förändring, är kopplad till en förstärkt känsla av vad som är rätt och fel, en tro på att var och en har personligt ansvar att förändra sitt liv och en syn på att människor tillsammans kan göra skillnad. Detta stämmer väl överens med föreliggande studies resultat. I ljuset av den utvidgade synen på ansvar är det förståeligt att frustration över att inte nå fram och kunna påverka andra är en vanligt förekommande känsla.

Socialt sammanhang

Ett viktigt fynd är hur stor påverkan klimatfrågan har på relationer och upplevda sociala sammanhang. Många upplevde att det var svårt att prata med andra om sin oro, förutsatt att det inte var tydligt att den oron skulle delas. Edwards (2008) tar i en artikel upp att negativa känslor kring klimatfrågan sällan får samma bemötande som andra negativa känslor – vare sig i nära relationer eller ute i samhället. Hon pekar på att sorg över klimatet ofta förminskas, ignoreras och ifrågasätts, och att individer kan känna sig tvungna att inte prata om det för att inte låta negativa eller förstöra stämningen. Denna ståndpunkt får stöd i Norgaards (2011) forskning. I studien framkommer att försök att prata om klimatfrågan ofta bemöttes med tystnad, vilket uppfattades som att andra inte ville prata om frågan, och deltagarna själva upplevde sig som jobbiga eller tjatiga som lyfte den, även i de fall detta inte hade uttalats. Att bemötas med tystnad blev således en effektiv utsläckare. I samhället finns en tendens att tona ner klimatfrågans betydelse. Trots frågans allvar finns det en ”socialt konstruerad tystnad” kring klimatet (Heald, 2017; Norgaard, 2011). Geiger och Swim (2016) föreslår att tystnaden till del kan förklaras av pluralistisk ignorans – trots att en majoritet av alla människor är oroliga för klimatet underskattar de flesta hur oroliga andra är. Av rädsla för att värderas negativt av människor som inte är lika oroliga, undviker människor att prata om sin oro. Detta skapar en tystandsspiral (Spiral of silence) där ingen vill prata om sin oro, och där tystnaden förstärker upplevelsen av att andra inte är oroliga, och att personen är ensam om sin upplevelse. Så tystnaden både föder, och göds av, rädsla att värderas negativt om man pratar om sin oro.