Samer genom tre prästers övervakande ögon

Samer genom tre prästers övervakande ögon

En postkolonial studie av tre prästers porträttering av samer och deras kultur från 1740- till 1830-tal

Författare: Linus Bredgaard Handledare: Steffen Hope Examinator: Anders Fröjmark Termin: HT20

Ämne: Historia Kurskod: 4HIÄ2E

Examensarbete

Saami life and culture through the watching eyes of three clergymen A postcolonial study of three clergymen’s portrayal of Saami people and their culture from 1740s to 1830s.

Abstract

This essay studies and compares three clergymen that were stationed in Sápmi during the eighteenth and nineteenth centuries and their writings that deal with the Saami population of the northern parts of Sweden. How they portray the Saami people and their culture is analyzed though postcolonial concepts as Edward Said’s othering and other concepts by the likes of Loomba, Lincoln and Pratt.

The three priests portrayal of the Saami people and their culture are similar In that way that they all confirm some of the colonial stereotypes of the Saami during the time they were writing. But especially one of the priests stands out in his effort to give a nuanced portrayal of the Saami people.

Nyckelord

Sápmi tidigmodern tid Svenska Kyrkan

Sápmi early modern time the Swedish church

Tack

Tack till min handledare Steffen Hope för all hjälp med uppsatsen och tack till min sambo Amanda för allt stöd under arbetes gång.

Innehållsförteckning

Inledning 1

1.1 Syfte 1

1.2 Frågeställningar 1

1.3 Förtydligande av benämningar, platser och ortsnamn 2

Bakgrund & Tidigare forskning 3

2.1 Bakgrund 3

2.2 Forskningsläge 5

Teoretiska utgångspunkter, metod och material 10

3.1 Teoretiska utgångspunkter 10

3.2 Metod 15

3.3 Källmaterial 16

Empirisk huvudstudie 18

4.1 Pehr Högström 18

4.2 Erik Grape 22

4.3 Petrus Laestadius 25

Analys 29

5.1 Porträtteringen av samerna 29

5.1.1 Likheter 29

5.1.2 Skillnader 30

5.2 Samernas religiositet 31

5.3 Nyttjande av Sápmis resurser 32

5.4 Sammanfattande diskussion 34

Didaktisk reflektion 35

Referenser 36

Källmaterial 36

Litteratur 36

Inledning

Denna uppsats ämnar undersöka hur tre präster som var stationerade i Sápmi porträtterar samer, samisk kultur och nyttjande av Sápmis resurser i sina publicerade texter om Sápmi.

Dessa hette Pehr Högström, Erik Grape och Petrus Laestadius. Prästerna i Sápmi hade en central roll för den svenska kolonisationen av området och var inte bara religiösa ledare i jakt på en församling. Därav är just prästers porträttering av samerna intressant, eftersom de spelade en central roll för kolonisationen av Sápmi men även för att de var en central del av de lokala samhällena vid tiden.

Denna studie har använt postkoloniala begrepp för att analysera de tre prästernas texter. I dessa prästers texter finner man beskrivningar av samerna som tyder på koloniala stereotyper om det samiska folket och deras levnadssätt. Det finns även en porträttering av dem som avvikande i jämförelse med resterande svenska undersåtar. Man finner även en uppfattning av den egna kollektiva identitetens och samfälliga överlägsenhet i kontrast till samernas.

1.1 Syfte

Syftet med denna uppsats är att belysa hur tre präster vid namn Högström, Grape och Laestadius, som var yrkessamma i Sápmi porträtterade samerna och deras kultur men även undersöka om och på vilka sätt deras sätt att porträttera skiljer sig åt. Genom att analysera hur dessa präster porträtterade samer och samisk kultur i sina texter kan man dra vissa slutsatser kring hur präster och därmed kyrkan som var verksam i Sápmi såg på samer och deras kultur.

Eftersom valet av präster ger en bredd på drygt 100 år mellan den första och sista texten får man också en bild av förändringar och beständigheter i synen på samer och deras kultur.

Studiet av prästers texter om samisk kultur och religion är relevant eftersom präster var en central del i den svenska kolonisationen av Sápmi.

1.2 Frågeställningar

• Hur porträtteras samer och samisk kultur av prästerna? Vad finns det för likheter och skillnader i denna porträttering?

• Uttrycks kolonialt utnyttjande av Sápmi i texterna?

1.3 Förtydligande av benämningar, platser och ortsnamn

Lappar – en föråldrad och nedsättande benämning på individer som identifieras som samer, begreppet var dock benämningen av samerna med vid tiden för mitt källmaterial och kommer därmed synas i uppsatsen, men enbart i citat. När jag diskuterar eller analyserar kommer konsekvent benämningen samer.

Lappmark – En äldre geografisk benämning på delar av Sápmi som ofta avser områdena svenska och finska Lappland.

Sápmi – Det område i norra Skandinavien och Nordkalotten som historiskt har varit samernas traditionella bosättningsområden.

Bakgrund och tidigare forskning

2.1 Bakgrund

I detta kapitel presenteras en kortfattad historisk bakgrund som berör relationerna mellan den svenska statsmakten, statskyrkan och samerna under tidigmodern tid. Den statsbildning som existerade i Mälardalen vid 1300-talet var den första statsmakten i Sverige som intresserade sig för och startade expansioner norrut. De byggde kyrkor och tog in fogdar att driva in skatter men det var inte innan 1500-talet som den svenska statsmakten hade någon form av kontroll av svenska Sápmi.¹ Under denna tid var man från den svenska kronans håll rädd att samerna i den svenska delen av Sápmi skulle lämna och flytta till Norge eller Ryssland om man skattade dem för hårt. Skulle de lämna svenska delen av Sápmi på grund av för hårt skattetryck hade den svenska statsmakten förlorat viktiga handelsvaror med kontinenten.² Under 1600-talet intensifierades det svenska intresset för dess nordliga områden under Karl IX:s styre.³ Denna period blev påfrestande för den samiska delen av befolkningen, men detta var hårda tider för hela befolkningen i Sverige och samerna drabbades inte lika hårt av extraskatter som

resterande befolkning. Fynden av silvermalm i närheten av Arjeplog under 1630-talet ökande den svenska statsmaktens intresse för Sápmi ytterligare och planer på att etablera gruvor i Lappmarken.⁴ Dessa planer om gruvverksamhet i nordligaste Sverige väckte drömmar om silverrikedomar lika stora som de spanjorerna fått tag på i Syd- och Central-Amerika. Detta var startskottet på den svenska resurskolonisation och exploateringar av naturtillgångar i lappmarkerna runt om i Sápmi.⁵ Lindmark menar att den svenska kolonisationen av Sápmi var tvådelat i sitt syfte. Delvis ville den svenska kronan exploatera de naturliga resurser och råvaror som fanns i området och andra syftet med kolonisationen var att etablera en synlig närvaro i området genom att befolka området. Detta för att bestyrka nationens närvaro i ett område som andra nationer också hade anspråk på.⁶

Den kyrkliga närvaron i Sápmi ökade även den under 1600-talet och med det intresset för samernas religiositet både från statsmaktens sida och kyrkans. Drottning Kristina visade intresse för samernas religiositet och uttryckte en oro för densamma.

1 Lundmark, 2008, 12–14.

2 Lundmark, 2008, 23.

3 Fur, 1993, 54.

4 Lindmark, Naum & Nordin (red.), 2013, 131.

5 Sörlin, 1988, 33.

6 Lindmark, Naum & Nordin (red.), 2013, 131.

Under hennes regering började man etablera kyrkor runt om vid marknadsplatser där samer samlades för att skapa naturliga övergång till kyrklig aktivitet.⁷ Under den senare halvan av 1600-talet och framåt satsade den svenska kyrkan framför allt på vad Lindmark menar kan beskrivas som kolonial utbildning av i första hand samiska pojkar.⁸ Utbildningen kretsade kring kristendomsundervisning och Lundmark menar att syftet var att få dessa samiska pojkar få och utveckla de normer och värderingar som resterande undersåtar i landet hade, då framför allt underkastelse till den andliga och statliga auktoriteten. Kyrkan använde inte enbart

utbildning i kristnandet av samerna, de brukade även rättsliga processer och hårda straff som medel för att få samerna att överge sin gamla religion. Det mest uppmärksammade fallet i efterhand är det om Lars Nilsson, han åtalades för att ha bett till sina gamla gudar genom offer och bruk av den samiska spåtrumman, efter att hans sexåriga son dött i en drunkningsolycka.

Lars Nilsson dömdes till döden efter att han vid domstolen vägrade avsäga sig dem. Domen genomfördes 1693 av Svea Hovrätt i Arjeplog.⁹ Lundmark menar att fler religiöst avvikande icke-samer fick sätta livet till i resterande delar av landet, detta eftersom statsmakten räddes att samerna skulle fly över till Norge om de pressades för hårt. De vanligaste straffen för samer som påkoms med ”avguderi” när de dyrkade sina gamla gudar var antingen böter eller prygel.¹⁰ Under 1700-talet stod handeln med samiska produkter för en femtedel av värdet av de varor som skeppades från övre Norrlands kuststäder till Stockholm.¹¹ Därav rädslan att samerna skulle lämna landet om de pressades för hårt. Den samiska nomadiska kulturen som var beroende av renen och dennas årliga förflyttningar, ansågs under 1700-talet slut som en lägre stående kultur. Detta var en tanke sprungen ur upplysningens kulturstadier, Koerner menar att kyrkan och staten hade som mål att få de flesta samer att leva som kristna bönder likt resterande befolkning. Detta skulle man uppnå genom de präster som var verksamma runt om i Sápmi, som fick utbildning i hur man skötte ett så effektivt jordbruk som möjligt i det karga klimatet.¹²

7 Fur, 1993, 78–79.

8 Lindmark, Naum & Nordin (red.), 2013, 138.

9 Lundmark, 2008, 49–51.

10 Lundmark, 2008, 51.

11 Lundmark, 2008, 56–57.

12 Koerner, 1999, s.78.

2.2 Forskningsläge

Denna uppsats bidrar till det aktuella forskningsläget genom att jämföra källmaterial från svenska präster som skriver som samer under tidigmodern tid. Denna jämförelse ger en utökad förståelse för hur de svenska lappmarksprästerna såg på samerna och deras kultur, hur de konstruerar en bild av samisk kultur för sina läsare. Denna jämförelse kan göras utefter flera olika teoretiska utgångspunkter förutom postkoloniala. Vilket öppnar upp för större och mångfacetterade tolkningar av källmaterialet och dess likheter och skillnader.

Studiet av samisk historia är tämligen brett och därmed har jag valt att precisera

forskningsläget utefter de ”klassiska” verken som hänvisas i den mesta litteraturen och sådant som är relevant för denna studie. Materialet presenteras kronologiskt nedan.

Sverker Sörlins avhandling Framtidslandet; Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet är relevant i den aspekten att den behandlar Sápmi, de resurser som existerar där och hur man från svenska staten såg på detta område vid 1800- talets mitt. Sörlin menar att den svenska kronan visat intresse för nordliga Norrland redan under 1500-talet men att det var framför allt under 1700-talet som fokus hamnade på

Norrland, dess jordbruk och nybyggare. Han lyfter fram Pehr Högström som en central gestalt under 1700-talet som uppmanade till ökat jordbruk i denna del av landet.¹³ Sörlin tar även upp hur det vetenskapliga ämnet geografis tillväxt gjorde att den svenska vetenskapens intresse för nordliga Norrland och Arktis ökade. Han menar att forskningen såg på Norrland som inte bara ett förråd av naturresurser utan även som ett område med hittills okänd data med goda

förutsättningar för forskningen. Detta sågs som en kompensation för bristen på kolonial forskning från Sveriges sida enligt Sörlin.¹⁴

Pehr Högströms missionsförrättningar med kommentarer av Carl F Hallencreutz är relevant i just Hallencreutz kommentarer och bibliografi över Högström. Hallencreutz lyfter fram Högström som 1700-talets främste missionär i Sápmi och den med mest kunskaper som samiska förhållanden under samma tid. Han menar även att Högströms Beskrifning öfwer de til Sweriges krona lydande Lapmarker är den första heltäckande beskrivningen över den samiska kulturen och samernas förhållanden som var självupplevt.¹⁵ Hallencreutz betonar även hur Högström har genom sina verk nyanserat den svenska bilden av det samiska folket

13 Sörlin, 1988, 44–47.

14 Sörlin, 1988, 123–24.

15 Högström, 1990, 7.

och dess kultur gentemot likande texter vid samma tid. Han menar att Högström faller för Sápmis potential för en större kolonisation från nybyggare och jordbruk men att han samtidigt beskriver samernas ekonomiska förutsättningar i mer positiv dager än vad exempelvis

Schefferus gjorde i sitt kända verk Lapponia.¹⁶

Gunlögs Furs avhandling Cultural confrontation on two fronts behandlar det svenska

kulturmötet med lenapefolket vid Delawarefloden där Sverige grundade kolonin Nya Sverige och samerna i Sápmi under 1600-talet. Dessa kulturella möten och konfrontationer hade enligt Fur flera likheter men även flera stora skillnader. Det kulturella mötet med Lenapefolket beskrivs i avhandlingen mer som en relation, där svenskarna bar beroende av Lenapefolket för både mat och handel men även tillåtelsen att bosätta sig på deras mark. Samerna däremot sågs som undersåtar till den svenska kronan, detta på grund av att de redan betalade skatt till kronan. Målet med den utökade aktiviteten i Sápmi var enligt Fur framför allt att samerna skulle bli lojala, goda kristna undersåtar till den svenska staten. Den ökade aktiviteten i norra Sverige under 1600-talet var inte så lyckad som planerna var. Hon menar att en orsak till detta var att den svenska kronan inte hade några stora ekonomiska intressen i regionen och en annan var samernas motstånd. Både den samiska kulturen och Lenapefolket var intakta både ekonomiskt och kulturellt i slutet på 1600-talet menar Fur och hon hävdar att de agerade självständigt i relationen med svenskarna.¹⁷

Boken Samer, präster och skolmästare är en sammanställande bok som undersöker samerna och norra Sveriges historia med fokus på relationer mellan samer och präster men även hur kristendomsundervisningen såg ut i Sápmi. Det betonas hur det gjordes insatser för att öka läskunnigheten i regionen men Henrysson menar att målet med detta var att kunna sprida kristendomsundervisningen lättare.¹⁸ Henrysson lyfter även fram vilken central roll präster hade i de samhällen de verkade i och hur väsentligt det var med kompetenta präster för kyrkan och statens missions och kolonisationsuppdrag i Sápmi under 1600-talet fram till 1800-talet.

De var också centrala i utbildningssyftet, inte bara för samerna utan för alla invånare i och kring de samhällen de verkade i nordliga Sverige.¹⁹

Håkan Rydvings avhandling The end of drumtime redogör för processen för religiösa förändringen som sker hos Lule-samerna 1670–1740. Avhandlingen studerar hur denna

16 Högström 1990, 10–15.

17 Fur, 1993, passim.

18 Henrysson, 1993, 11–12.

19 Henrysson, 1993, 29 & 83.

religiösa förändring såg ut, konflikter mellan samer som ville behålla sin gamla religion och prästerskapet. Rydving centraliserar studien av den religiösa förändringen hos lule-samerna till fyra perspektiv, konfrontationer, attityder och argument, rituella aspekter och sociala aspekter. Detta för att genom flera perspektiv på den religiösa förändringen tyda fler nyanser och en ökad förståelse för den religiösa förändringen som process.²⁰ Rydving lyfter bland annat fram att de samer som levde halvnomadiska liv enklare kunde fortsätta med sina gamla ritualer och hålla den samiska religionen vid liv längre än de som var bofasta i och runt byar, eftersom de inte kom i kontakt med präster eller kyrkor i samma utsträckning.²¹

Boken Scandinavian colonialism and the rise of modernity red. Naum och Nordin är överlag intressant och belyser den skandinaviska kolonialismen både i andra delar av världen och närmare hemmaplan, bland annat Danmarks kolonisation av Grönland och för uppsatsen relevanta kapitel om den svenska kolonialiseringen av Sápmi. Lindmark diskuterar om man ska se Sápmi som en del av Sverige och därmed så var expansionen enbart en from av jordbruksexpansion, alternativt en intern kolonialism. Han menar att om vi sätter in Sápmi och svenskt agerande där i en kolonial kontext ger en större förståelse och analysmedel för dessa historiska skeenden.²² Lindmark går sedan in på hur den svenska staten domesticerade det nordliga landskapet genom kartläggningar, studier av floran och indelningen i socknar och skatteland, han menar att en domesticering av den inhemska befolkningen skedde samtidigt under kyrkans ansvar. Sedan behandlar artikeln hur den koloniala undervisningen såg ut och samiskt motstånd mot den. Lindmark skriver ”This is the colonial legacy in the history of Saami education. The self-appointed right of the Swedish state to define what the Saami are and ought to be is a feature that fuses educational policy with Saami policy in general.”²³ Detta anser jag vara en bra sammanfattning av den koloniala undervisningen av samer i svenska delarna av Sápmi.

De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna är ett verk i två band, det är en vetenskaplig antologi som är skapad som en vitbok i samarbete med Svenska kyrkan.²⁴ Nedan kommer de artiklar ut antologin som är relevanta för uppsatsen kort presenteras.

20 Rydving 1995, 2–5 & 164–67.

21 Rydving, 1995, 158.

22 Lindmark, Naum & Nordin (red.), 2014, 132–33.

23 Lindmark, Naum & Nordin (red.), 2014, 144.

24 Lindmark & Sundström, bd 1, 2016, 11.

Gunlög Fur har skrivit kapitlet ”Kolonisation och kulturmöten under 1600- och 1700-talet.”

Hon framhäver hur den svenska kronans intresse för Sápmi och för samerna växte under 1600-talet och att kyrkan ökade sin närvaro i området. Målet var att kristna samerna som sågs som hedningar och som ett ociviliserat folkslag, eftersom de flesta av dem följde sin gamla religion och hade en halvnomadisk livsstil. Fur problematiserar i artikeln begreppet

kolonisation och lyfter att hennes syn är följande:

Min utgångspunkt i denna artikel, liksom i min tidigare forskning, är i en definition av kolonialism som en process varigenom en statsmakt egensidigt bemäktigar sig rätten att bestämma över ett urfolks territorium, kultur och ekonomi, under förevändningen att man har ett överlägset samhällssystem.²⁵

Därefter går Fur igenom hur kulturmöten och konfrontationer såg ut och utvecklades under 1600- och 1700-talet, den svenska statens och kyrkans allt större intrång i Sápmi och dess krav på samerna ökade under denna tid och påverkade varje individ och Fur betonar hur den samiska livsvärlden påverkades starkt av dessa möten och konfrontationer.²⁶

”Svenska undervisningsinsatser och samiska reaktioner på 1600- och 1700-talet” av Daniel Lindmark. Han menar att under 1680-talet noterades det att kristnandet av samerna inte hade kommit så långt som statsmakten eller kyrkan tidigare trott. Detta ledde till en ökad aktivitet och framför allt satsning på kristen utbildning under slutet av 1600-talet och hela 1700-talet.

Målet med denna kristendomsutbildning var inte bara att kristna samerna, utan även att utrota samiska föreställningar, riter och ritualer som härstammar från den samiska religionen menar Lindmark.²⁷ Han betonar även skillnaden i undervisningen mellan 1600- och 1700-talet, under 1600-talet ägnade sig kyrkan åt kollektiv undervisning för att lära samer läsa kristna skrifter.

När det i slutet av 1600-talet visade sig att detta inte burit frukt fokuserades

undervisningsinsatserna till individnivå, där varje lappmarksförsamling i mitten av 1700-talet hade en så kallad ”lappskola” där sex samiska barn skulle bo och utbildas till goda undersåtar som fått tillägna sig kristna normer.²⁸

”Kyrkans undervisning i Lappmarken under 1800-talet” av Sölve Andérzen. Han betonar tidigt i artikeln hur central grundandet av Lappmarkens Ecklestikverk 1739 som ansvarade för undervisningen i Lappmarken och stod över både länsstyrelsen och domkapitlet.

Lappmarkens Ecklestikverks ledamöter kom från både statligt håll och från kyrkan. Enligt

25 Fur, Lindmark & Sundström (red.), bd 1, 2016, 244.

26 Fur, red. Lindmark & Sundström (red.), bd 1, 2016, 244–74.

27 Lindmark, red. Lindmark & Sundström (red.), 2016, 341.

28 Lindmark, red. Lindmark & Sundström (red.), 2016, 357–61.

Andérzen var det fösta beslut Lappmarkens Ecklestikverk genomförde att besluta om och starta upp fasta lappskolor vid kyrkorna. Det som var det tydligaste i kyrkans undervisning under 1800-talet var att de lokala prästerna stod för undervisningen och att det var en pågående process om hur undervisningen skulle gå till.²⁹ I och med folkskolestadgan 1842 skulle alla bofasta barn gå i skolor under socknens ansvar, men detta fungerade inte smärtfritt i lappmarken menar Andérzen, detta eftersom en del av samerna levde nomadiska liv och att det då blev problematiskt att hålla barnen i fasta skolor.³⁰

29 Andérzen, red. Lindmark & Sundström (red.), 2016, 371–98.

30 Andérzen, red. Lindmark & Sundström (red.), 2016, 391–92.

Teoretiska utgångspunkter, metod och material

Detta kapitel presenteras de teoretiska begrepp och tankegångar som kommer vara uppsatsens utgångspunkt i analysen av materialet. Här presenteras även den metod som jag kommer att använda mig av under uppsatsens gång för att förstå, få fram material och analysera

källmaterialet. De verk som utgör uppsatsens källmaterial presenteras ihop med verkens författare i kapitlets slutstycke.

3.1 Teoretiska utgångspunkter

De teoretiska utgångspunkter som denna uppsats kommer luta sig mot är grundade i postkolonial vetenskapsteori. Dessa utgångspunkter består av begrepp och tankegångar, presenterade av forskare som har varit delaktiga i att skapa det forskningsfält som idag är postkoloniala studier. De teoretiska utgångspunkterna presenteras nedan utefter relevans för uppsatsen och utifrån verk.

En central bok för de teoretiska utgångspunkterna i är Ania Loombas

Colonialism/Postcolonialism. Men innan vi djupdyker i teoretiska begrepp och resonemang bör begreppet kolonialism kort förklaras. I korta drag menar Loomba att kolonialism är när ett folk ockuperar och kontrollerar ett annat folks land och resurser.³¹ Vilket inte är

kontroversiellt att påstå att den svenska staten har gjort i Sápmi. Loomba betonar även att kolonialism har skett och utspelats på olika sätt runt om i världen och att därmed blir även postkolonialism varierad och tolkas annorlunda runt om i världen.³² Därav relevansen av postkolonial teori när man studerar den svenska staten och kyrkans relation till samerna under tidigmodern tid. Fur och Lindmark betonar den svenska expansionen i Sápmi som kolonial, eftersom man från den svenska statens håll var ute efter naturtillgångar i området och att ta land i besiktning. Lindmark betonar även hur man missar att se svensk politik och agerande i Sápmi ur en kolonial kontext.³³

Kolonisationen av Sápmi är vad Loomba beskriver som ”Settler colonialism” där kolonisatörerna flyttar in i det koloniserade området i större antal och underkuvar lokalbefolkningen Vita/europeiska nybyggare agerar vanligen agenter för den koloniala makten³⁴ Loomba framhäver att kolonisation inte enbart sker långt bort eller drabbar folk i

31 Loomba, 2015, 19–20.

32 Loomba, 2015, 22.

33 Lindmark, Naum & Nordin (red.), 2013, 132.

34 Loomba, 2015, 24 & 30.

andra länder utan en viss form av kolonisation sker även inom länder och drabbar då endast delar av dess invånare. Här menar Loomba att man bör tänka på postkolonialism inte bara som det som kom efter kolonialismen men att begreppet kan användas mer mångsidigt som ett motstånd till kolonial dominans och att detta skulle kunna inkludera folk och grupper i andra geografiska situationer som postkoloniala subjekt. Loomba lyfter fram afroamerikaner och asiater som lever i Storbritannien som exempel men detta kan även appliceras på den samiska befolkningen och Sápmi.³⁵ Loomba har ett relevant resonemang angående koloniala stereotyper, vilket består i förenklade bild av en annan kultur trots att kunskaper om dess nyanserade kultur finns. Detta sker enligt Loomba för att skilja grupper åt och göra tydliga distinktioner mellan ”vi” och ”dem” där de andra framställs annorlunda och simpla genom dessa koloniala stereotyper. Hon menar även att reselitteratur och annan litteratur som liknar uppsatsens källmaterial porträtterade andra kulturer och dess invånare olika beroende på kontext.³⁶

May Louise Pratt behandlar postkolonial teori utifrån ett antal koloniala reseskildringar från 1750-talet fram till mitten av 1900-talet i sin bok Imperial eyes. Pratt menar i introduktionen till boken att hon anser att resejournaler från européer som befinner på okända platser bistod i att skapa en imperialistisk känsla av ”hemma” och individens plats i detta. Dessa

reseskildringar gav imperialistisk och kolonial expansion en menig hos de ”hemma” i Europa.

Pratt betonar att reseskildringar var en viktig del i att befolkningen hemma i Europa kände sig delaktiga i det planetariska projektet som dessa skildrade, detta skapade det inhemska

subjektet menar hon.³⁷

Senare i introduktionskapitlet presenteras ett antal teoretiska begrepp och koncept skapade av Pratt som hon sedan använder sig av i sina resonemang i boken. Av dessa finner jag ett högst intressant och relevant för denna uppsats. Det begrepp som är av intresse och som Pratt själv menar är det mest återkommande i boken kallar hon för ”Contact zone” eller på svenska kontaktzon alternativt möteszon. Denna term beskriver det ett geografiskt och socialt område där imperialistiska och koloniala möten skedde, det vill säga där grupper som har varit åtskilda geografiskt, historiskt och kulturellt kommer i kontakt med varandra och skapar relationer. Pratt menar att dessa relationer oftast var osymetriska och ojämställda i förhållande

35 Loomba, 2015, 32.

36 Loomba, 2015, 74.

37 Pratt, 2008, 3.

till etnicitet, våld och tvång från europeiskt håll.³⁸ Pratt skriver att ”contact zone” nästan är synonymt med ”colonial frontier” men att benämna detta geografiska område som en kolonial front eller gräns bör ses som felaktigt, eftersom det enbart sågs som en front eller gräns för den europeiska expansionen och inte av de folk som de stötte på.³⁹ Denna term kommer att användas i uppsatsen utefter om prästerna framställer Sápmi som en kontaktzon och det går absolut att argumentera för att Sápmi sågs som en front av européer även om samer har haft relationer med icke-samer i Skandinavien under flera hundra år så sågs detta som en exotisk front av både upptäcktsresande och forskare under tidigmodern tid.

Senare i boken studerar Pratt olika reseskildringar från 1750-talet och framåt, det är just hennes teoretiska studier av de tidigaste reseskildringar som är av intresse för denna uppsats i och med att det källmaterialet som behandlas i uppsatsen är från mitten av 1700-talet till början av 1800-talet. Det som Pratt diskuterar som är intressant förutom just kontaktzoner är Carl von Linné och dennes verk Systema Naturae. Detta verk är centralt för hur koloniala resor och reseskildringar efter detta verk skrivs menar Pratt. Linné delade in alla kända växter i ett system som var tämligen enkelt för de flesta att förstå, det skevs även på latin eftersom det inte var någon nations språk men lästes av lärda i hela Europa. Pratt menar att detta och att Linné var från det i sammanhanget lilla landet Sverige gjorde att hans verk spreds och lästes över Europa.⁴⁰ Det intressanta med Linnés verk är just hans systematisering av växt- och djurlivet. Pratt menar att dessa systematiseringar på nya exotiska platser också syftade till att förstå och finna resurser att exploatera och värdefull mark att kolonialisera. Hon betonar även att denna systematisering inte bara användes för att finna resurser att föra hem till Europa, men den europeiska systematiseringen av världen gjorde att en europé som hade systemet kunde bekanta sig med och förstå en ny plats han anlände till genom att placera denna i det språkliga systemet, vilket leder till en ”korrekt” tolkning/ förståelse av denna nya plats.⁴¹

Loomba, Pratt och Lincoln med flera har centrala resonemang i respektive verk om skapandet av ett vi och dem, där man betonat hur man framställt den andre som är en översättning av begreppen the other och othering som myntades av litteraturvetaren Edward Said. De ovan nämnda teoretikernas resonemang kring the other och othering är högst relevant och betydligt

38 Pratt, 2008, 7–8.

39 Pratt, 2008 8.

40 Pratt, 2008, 25.

41 Pratt, 2008, 29–31.

nyare än Saids och kommer att användas i uppsatsen, Said är dock grundaren till detta resonemang och därmed kommer nedan hans tankar kring dessa resonemang presenteras.

Detta eftersom porträtteringen av samerna är en central del av uppsatsen syfte och Saids beskrivning av begreppen är därmed centrala för uppsatsen.

Said diskuterar och resonerar kring begreppet orientalism i sin bok med samma namn, han menar att Orienten är en är en föreställning skapad av européer som inte har en egentlig motsvarighet i verkligheten. Orienten och orientalism bygger på skeva förställningar från européer på en mystisk och exotisk plats. Relationen mellan Orienten och väst (Europa och Nordamerika) är enligt Said ett maktförhållande som han menar är uppbyggt på en

komplicerad hegemoni i varierade grader.⁴²

Said kopplar sedan den producerade bilden av orienten till Hys idé om Europa, denna idé består i att Europa och européer kopplas till ett kollektivt ”oss”, gentemot alla de som inte tillhör detta kollektiva begrepp ses som ”dem”. Said menar att just de andra som exkluderas från den europeiska identitet och kulturen är en central komponent till den. Said framhåller att denna den europeiska kulturen är hegemonisk och att dess identitet ses som överlägen andra.⁴³ Det är i detta resonemang kring den europeiska identiteten, och synen på dess överlägsenhet som Said först lyfter fram sin diskussion kring vi och dem och hur man i vi-gruppen gestaltar de andra som annorlunda och underlägsna.

Orienten som begrepp är genom de vetenskapliga analyser, upptäckter och

landskapsbeskrivningar en vilja att kontrollera och styra en kultur som ses som annorlunda menar Said, han menar att orienten ska ses som en diskurs som rör sig i samförstånd med olika politiska, intellektuella, moraliska och kulturella makter. Exempel på sådana makter är föreställningar av vad ”vi” kan göra som ”de” inte klarar av, och därmed framhäva den egna gruppens överlägsenhet.⁴⁴

Said ställer sig frågan om man kan dela in mänskligheten i olika kulturer, traditioner och till och med raser och överleva denna uppdelning på ett mänskligt plan? Han hävdar att denna uppdelning mellan människor i ”vi” och ”dem” ger uttryck för en tydlig fientlighet människor emellan och att denna uppdelning aldrig har haft uppsåt som kan ses som hedervärda. Said

42 Said, 2016, 66–69.

43 Said, 2016, 71.

44 Said, 2016, 78.

fortsätter att betona att uppdelningen mellan ”vi” och ”dem” leder denna uppdelning till polarisering som i sin tur begränsar det mänskliga mötet mellan kulturer.⁴⁵

Said har ett intressant och för denna uppsats relevant resonemang kring orientalism och geografi, hur människan vill systematisera och dela in världen i kategorier, som Said menar är en tanke från Claude Lévi-Strauss som han kallat det konkretas vetenskap. Said däremot menar att alla dessa systematiseringar och kategorier är godtyckliga eftersom de är skapade av människor och skillnader mellan ting eller dess värde är delvis alltid rent godtyckligt menar han. Said betonar att objekt som tillskrivs en viss betydelse får objektiv trovärdighet just efter det har fått sin betydelse.⁴⁶ Detta gäller främst objekt som är främmande exempelvis Orienten och samer, därav relevansen för uppsatsen. Här presenterar även Said sin tanke kring hur vi och dem skapas, vilket där geografin spelar en central roll. Said tänker sig att en grupp människor som bor på ett visst område drar gränser i periferin av sitt område, både fysiska och imaginära. De grupper som befinner sig utanför dessa gränser befinner sig i ”barbarernas land” och är inte som de inom det kända området, dessa gränser sätt upp helt godtyckliga.

Said skriver: ”Jag använder ordet ”godtyckliga” därför att den tänka geografin av typen ”vårt land – barbarernas land” inte behöver betyda att barbarerna erkänner den uppdelningen”⁴⁷ Han hävdar även att genom att dra dessa skiljelinjer i huvudet skapas idéen om ett ”vi” och ett

”dem” och att dessa geografiska gränser går hand i hand med sociala och kulturella gränser.

Här får man en teoretisk förståelse över contact zone som Pratt tidigare tog upp och hur kulturmöten ses på enligt Said.

I den mån uppsatsen kommer att belysa samernas religion, religiositet och religiösa liv kommer även religionsvetenskapliga teoretiska begrepp användas. Detta kommer användas för att studera hur prästerna ser på och framställer samernas religiositet, både deras kristna exempelvis hur de agerar i det religiösa rummet det vill säja kyrkan, men även om det nämns något om praktisering av gamla ritualer och dylikt. Dessa begrepp är tagna ur Bruce Lincolns bok Holy terror och kommer att användas för att belysa mentaliteter och föreställningsvärldar hos de olika prästerna och presenteras i stycken nedan. Först och främst är det ur ett

religionsvetenskapligt perspektiv viktigt att reda ut religionsdefinitionen, vilken i Lincolns fall ska vara flexibel och mångbottnad. Detta för att en stor variation av religioner ska hamna under detta paraplybegrepp och inte bara de stora världsreligionerna. Lincoln betonar att för

45 Said, 2016, 120.

46 Said, 2016, 130.

47 Said, 2016, 131.

att något ska definieras som en religion så måste de ha alla av följande delar. En religiös diskurs, religiösa praktiker, en gemenskap och en institution.⁴⁸

Lincoln undersöker likt Loomba, och andra teoretiker som används i detta kapitel hur

expanderande makter bygger upp ett resonemang kring ”vi” och ”dem” inspirerat av Edward Said. Det relevanta i just Lincolns resonemang är hur han menar att aktörer som agerar utifrån en religiös diskurs anser sig agera i guds vilja, alternativt för att upprätthålla den aktuella ordningen. I sitt resonemang kring ”vi” och ”dem” lyfter Lincoln hur många expansioner av kolonial karaktär har varit religiöst rättfärdigade och att de andra som ”vi-gruppen” stötte på i expansionen betonades som avvikande. Detta var framför allt tydlig i hur de andra

framställdes som att de var omoraliska och primitiva i kontrast till den egna gruppen.⁴⁹ Lincoln lyfter även fram att de som brukar dikotomin av vi och dem framställer vi-gruppen som homogen, men han menar att den i nästan alla fall inte alls är så homogen som det presenteras, utan att stora differenser inom gruppen kan leda till mindre uppdelningar och konflikter inom den.⁵⁰

3.2 Metod

Den metod som denna uppsats kommer att bruka i första hand är en jämförande kvalitativ innehållsanalys. Det jag konkret gör är en närläsning texterna och jämför de gemensamma beröringspunkterna och vad som skiljer sig åt i källmaterialet som är av intresse för denna uppsats. Det källmaterial som denna uppsats bygger på är enbart textmaterial, texter är uttryck av sin samtid men genom dem kan man även se relationer mellan individer och grupper vid den tid texten skapades.⁵¹ Innehållsanalys som metod består i att forskaren, eller i uppsatsens fall studenten, systematiskt bryter ner och kategoriserar den aktuella texten för att sedan kunna besvara de forskningsfrågor man bestämt sedan innan. I denna uppsats kommer inte ord räknas eller argument mätas som annars är en vanlig form av innehållsanalys vilken ses som kvantitativ. En kvalitativ innehållsanalys beskrivs i Bergström och Boréus som en metod vars syfte är att beskriva innebörden av ett kvalitativt material genom att kategorisera

materialet succesivt via ett kodschema.⁵² Detta är ungefär hur jag kommer jobba med

materialet i uppsatsen, dock kommer kodningen ske genom anteckningar kombinerat med en

48 Lincoln, 2006, 5–7.

49 Lincoln, 2006, 34–35.

50 Lincoln, 2006, 35.

51 Bergström & Boréus, 2018, 17.

52 Bergström & Boréus, 2018, 50.

del kodning i mitt huvud under läsningens gång. I läsningen söker jag efter teman, begrepp och åsikter kring i detta fall samer, deras kultur och religiositet för att sedan kunna jämföra likheter och skillnader mellan de olika texterna. Detta för att analysera innehållet i en text krävs komplexa tolkningar som enbart kan göras av människor och inte av kodningscheman.⁵³ Eftersom de begrepp, teman och åsikter som jag söker efter i källmaterialet ofta ter sig som mentaliteter och ideologier⁵⁴ är det lämpligt i jämförelsen och analysen av dessa begrepp och teman att även använda sig av ideologikritik som metod. Ideologikritik i form av en metod har som syfte att koppla texten till en social praktik i dess omgivning, denna är genom ideologi ofta större maktstrukturer. Målet med en ideologikritisk metod är att framhäva och belysa dolda maktfaktorer som ter sig som ideologisk hegemoni genom i detta fall en kulturell dominans,⁵⁵ men även ett monopol på konstruktionen av ett folk.

3.3 Källmaterial

Det källmaterial som denna uppsats bygger på är i första hand texter från tre präster som var yrkesverksamma i Sápmi som präster eller kyrkoherdar från mitten av 1700-talet till mitten av 1800-talet, vilket ger ett tidsspann på drygt hundra år mellan den första och den senaste texten. Källmaterialet är förstahandskällor från prästerna som publicerades under deras levnad, några av texterna är dock nytryckta i någon form och alla finns även att tillgå i skannad form digitalt.

Pehr Högström (1714–1784) var en svensk präst som var aktiv i Sápmi, han var den första kyrkoherden i det nygrundade pastoratet Gällivare 1742. Han prästvigdes 1741 och samma år begav han sig till Lycksele för att undervisas i det samiska språket och kulturen av pastor Fjällström för att agera lappmarksmissionär. Det var under denna tid som kyrkoherde i det nya pastoratet i Gällivare som han skrev texten Beskrifning öfwer de til Sweriges krona lydande Lapmarker 1747, vilket är det källmaterial som är aktuellt för denna uppsats.

Högström blev efter en lyckad publicering av sitt verk ledamot i vetenskapsakademien.

Högström beskrivs i Härnösands herdaminne som en duktig predikant med en sällsynt kraft, medkänsla och förståelse för sina halvhedniska församlingsmedlemmar.⁵⁶ Högström lämnade Gällivare pastorat 1749 för samma post i Skellefteå där han var stationerad till sin död 1784.

53 Bergström & Boréus, 2018, 51.

54 Begreppet ideologi i den form som beskrivs i Marxistisk teori och inte politisk ideologi. Se exempelvis Loomba, 2015, 44–50.

55 Bergström & Boréus, 2018, 158.

56 Bygdén, 1923, 246.

Eric Grape (1755–1808) var aktiv som kyrkoherde i Enontekis (Karesuando) socken och han publicerade en beskrivning över densamma i Kungliga vetenskapsakademiens nya handlingar 1803–1804, han verksam som kyrkoherde i Enontekis socken i Torneå 1788–1803.⁵⁷ Grapes texter återpublicerades 1969 av förlaget Tornedalica, men de ändrade varken språket eller pagineringen från originaltryck, vilket gör att boken blir tämligen svårorienterad. Grape beskrivs so en ambitiös samlare av naturalier till Kungliga vetenskapsakademiens samlingar och som en hedervärd och god värd till de upptäcktsresande han tog emot, bland annat J. E.

Forsström.⁵⁸ Grape beskrivs i förordet i nytrycket av hans texter som en god predikant som utmärkte sig som väldigt noggrann i allt sitt arbete, vare sig det var i rollen som predikant eller i sitt arbete för Kungliga vetenskapsakademien. Hans beskrivning över Enontekis socken ska ha varit: ”en utomordentligt prydlig och rikhaltig beskrivning över Enontekis”. Erik Grape tilldelades positionen som korresponderande ledamot av den Kungl. Vetenskapsakademien 1799.⁵⁹

Petrus Laestadius (1802–1841) bror till den mer kända Lars Levi Laestadius, var verksam som präst efter att han prästvigdes 1831, men det dröjde till 1837 innan han blev tilldelad ett eget pastorat, då i Vibyggerå pastorat. Tiden mellan sin prästvigning och placeringen i Vibyggerå agerade Laestadius som missionerande präst i lappmarkerna. Under denna tid ska han ha dragit på sig skulder som beskrivs som tyngande. Petrus Laestadius hann bara vara verksam som pastor i Vibyggerå från 1837 till sin tidiga död 1841. Han beskrivs i Härnösands herdaminne som en man vars främsta egenskaper var gladlynt, tjänstvillig och hjälpsam.⁶⁰ Källmaterialet från Laestadius är hans journal från hans första år som missionär i lappmarken 1831 och behandlar hans första år som präst och missionär och mötet med folket som levde i Sápmi. Verket har varken innehållsförteckning eller kapitelindelning till skillnad från det andra källmaterialet. Detta försvårar arbetet med att finna relevant material ur hans verk, men det finns absolut där.

57 Grape, 1969, förord II–IV.

58 Bygdén, 1923, 61–62.

59 Grape, 1969, förord I–IV.

60 Bygdén, 1923, 292–93.

Empirisk huvudstudie

I denna del av uppsatsen presenteras det som jag funnit relevant för frågeställningen i det valda källmaterialet, materialet nedan presenteras i kronologisk ordning.

4.1 Pehr Högström

Högströms verk behandlar mer eller mindre enbart samerna utifrån olika kapitel som behandlar samernas kultur och sätt att leva. Därmed skulle man kunna studera hans verk djupare men nedan presenteras de delar som jag funnit intressanta och relevanta att jämföra med de andra texterna som visar på Högströms porträttering av samerna.

Det första kapitlet av Högströms verk heter ”Landets belägenhet och beskaffenhet” i gemen och behandlar i första hand nordliga Norrlands land, fauna och dylikt. I detta kapitel både beskriver Högström hur det ser ut och hur de är att leva i det nordliga klimatet men han visar även på storslagna planer på hur man kan använda detta land. Högström uttrycker en tro på lappmarkens potential att i framtiden uppodlas och brukas i stor skala, han lyfter fram att civilisationer har växt fram, tämjt hårda klimat och frodats i andra delar av världen, ett

exempel han lyfter fram är folken på den arabiska halvön.⁶¹ Högström fortsätter skriva om hur de stora våtmarkerna i Lappmarkerna och hur dessa inte kan användas till något. Han anser dock att om det finns tillräckligt med folk så skulle man dika ut hela våtmarkerna för att få bra mark att antingen odla på eller hålla boskap på om den inte duger till det första. Högström beklagar sig över hur han ser ovan nämnda potential i landet men att nybyggarna i

Lappmarken inte lagt ett dagsverk på att röja betesmark, dika ut våtmarker eller så hö.⁶² Detta för att det finns gott om gräs men Högström anser sig se en större potential i marken och att den kan föda en större befolkning. Han lyfter fram att det finns just gott om gräs men att det även finns gott om djur att jaga och fiska, vilket gör att både samer och nybyggare tämligen enkelt kan ha ansenligt med föda för sig och sin familj.⁶³

Högström skriver senare i kapitlet om fjällen i lappmarken och de berg som de består av och att det bör finnas lika mycket goda metaller som i andra delar av världen. Han menar att det finns metaller av både bättre och sämre slag i bergen även om man inte har tillräckligt med bevis för det. Högström antar även att samerna kan veta mer om metaller i bergen men att de

61 Högström, 1746, 9–10.

62 Högström, 1746, 15–20.

63 Högström, 1746, 21–22.

fördöljer detta, han menar att deras ursäkter om att de inte haft tid att söka efter metaller på sina sommarresor upp i fjällen inte stämmer. Sedan räknar han upp olika fynd av metaller i lappmarken och om det har brutits malm eller ej, exempelvis nämner han Nasafjälls

silvergruva.⁶⁴

Sedan följer två kapitel där Högström skriver om samernas ursprung och deras språk, dessa finner jag tyvärr inte särskilt relevanta för uppsatsens fokus förutom vissa stycken. Bland det intressanta är hur Högström menar att samernas sätt att leva liknar forna kända kulturer, som skyter och cimbrer. Han anser att det sättet som samerna lever på är liknar ovan nämnda kulturer och att det därmed är ett äldre och föråldrat sätt att leva på som de bör lämna för att likt dessa kulturer gjorde, börja bruka jorden.⁶⁵ Sedan skriver han om hur vissa anser att samerna och finnarna var ett och samma folk från början men att när den finska befolkningen lämnande det gamla levnadssättet så blev de två folk. Högström avvisar detta med följande argumentation.

Men at föra sådant til någon wist tid, lärer ej eller wara möjeligt, efter man ser sådana skildnader dageligen. Ty, så snart en Lapp, på de ställen jag warit, begynt som Nybyggare bruka jorden (hwilket i somliga Lapmarker som ofta sker), så blir han ock staxt Finnen byggen sig sitt hus, tala, kläda sig och lefwer som en Finne.⁶⁶

Med detta vill troligen Högström avfärda ovan nämnda tanke om att samer och finnar varit ett folk. Han spenderar resterande del av de två kapitlen att diskutera och spekulera kring ett påstått släktskap mellan samer och hebréer. Han diskuterar detta både med historiska teorier om migration men även historisk lingvistik där han menar att det finns ord i samiska och hebreiska som liknar varandra.⁶⁷

Vidare i Högströms verk skriver han om samernas kultur och vardag i ett antal kapitel där hans porträttering av dem gör sig tydligare. Han skriver hur samerna trivs bäst under bar himmel och behöver inget hus med tak över huvudet när de följer sina renar, men att de alltid har med sig sina kojor som är den benämning Högström använder som samernas traditionella kåta.⁶⁸ Han skriver här även hur samerna är bra herdar till sina renhjordar och hur de verkar märka om en enda kalv saknas i en hjord på flera hundra djur. Renen som nyttodjur för samerna framhävs och Högström förklarar att samerna brukar varje del av den när de slaktat

64 Högström, 1746, 28–30.

65 Högström, 1746, 37.

66 Högström, 1746, 42.

67 Högström, 1746, 43–49 & 62–66.

68 Högström, 1746, 81.

en ren. Här han nämner att de använder benen för att offra till sina avgudar, där lägger han i en parantes som följer ”Gud förbarme sig”.⁶⁹

Fjällsamerna, vilket är de som lever av renskötsel menar Högström är lata och bekväma eftersom de hellre tar det lugnt i sina kåtor än att ta sig ett arbete, vilket han tidigare ha skrivit att de inte behöver eftersom renskötseln ger dem tillräckligt för att klara sig. De samer som Högström kallar tiggarlappar har dock behövt ta arbete och han menar att de är en outnyttjad resurs för nationen i deras hantverk. ⁷⁰ Högström beskriver även samerna som ett flyktigt folk som trivs att flytta runt och inte vara bosatta, han anser att de flyttar mer än vad de skulle behöva för att hålla sina renhjordar och att detta är problematiskt för deras kyrkogång.⁷¹ Högström beskriver i ett senare kapitel samernas glädje för alkohol och då framför allt brännvin, att de inte behärskar sig och ofta dricker mer än de själva vill, han betonar dock att de även finns nyktra samer och att vissa kan dricka med måtta. Han skriver också hur de är ett egennyttigt folk. ⁷² Högström menar att Schefferius⁷³ i sitt verk hävdade att samerna inte är ett fruktsamt folk. Schefferius orsaker till detta ställer sig Högström tveksam till och

argumenterar emot. Han menar snarare att de inte är så ofruktsamma som de anses utan att barnen dör undan i hårda vintrar. Han menar också att de samiska kvinnorna är starkare än de flesta och vanligtvis är uppe som vanligt efter 4-5 dagar efter födsel.⁷⁴

Högström menar i kapitlet om samernas umgängesart och moraliska levene att de är

undergivna sina lärare och förmän. Att de tackat Gud för att ha sin kung och överhet att styra över dem och att de folk som leva tygelfritt voro olyckliga. Han beskriver samtidigt dem som att de har hög ambition och högfärd. Samerna är även väldigt misstänksamma och avundsjuka mot varandra och Högström menar att de inte sällan drar kniv mot varandra, detta leder dock sällan till dråp. Han hävdar också att de oftast håller tyst om vissa förbrytelser som

exempelvis hor men om skada har skett på deras ägodelar eller de har blivit bestulna vill de ta det till rätten och få förlikning.⁷⁵ Högström hävdar också att samerna inte är lika dumma och enfaldiga som många får dem att verka och som verkar vara den gängse uppfattningen om samerna. För umgås man nära med dem upptäcker man deras förstånd menar Högström. Han

69 Högström, 1746, 84.

70 Högström, 1746, 87–90.

71 Högström, 1746, 98.

72 Högström, 1746, 127–129.

73 Författare till det tidiga och vid tiden högst aktuella verket Lapponia från 1673.

74 Högström, 1746, 134.

75 Högström, 1746, 151–52.

lyfter också fram att de är väldigt kunniga inom sådant som de behöver veta, exempelvis menar han att de alla kan namnen på minsta led hos renen.⁷⁶

I kapitlet om trolldom, avguderi och villfarelser hos samerna menar Högström att de flesta i lappmarken är goda kristna men att i vissa lappmarker fortfarande finnes villfarelser och stort mörker. Han menar att detta beror på det stora avståndet och att de i lappmarkerna är långt till kyrkan eller att prästerna inte besöker dessa samer tillräckligt ofta. Högström menar också att dessa samer menar att livet var bättre och att deras förfäder var rikare innan kristendomen kom. Han skriver att avguderi och trolldom är utspritt hos samerna fortfarande men att mycket av det som är känt om detta är onda rykten och att seder skiljer sig mycket mellan de olika lappmarkerna. Därav kommer han enbart skriva om avguderi och trolldom som han själv sett eller hört av enligt honom trovärdiga källor hävdar han.⁷⁷ Efter detta så redogör han i detta kapitel om olika avguderier, trolldom och villfarelser som han sett eller hört av säkra källor men även rykten därom som han resonerar kring. Han beklagar sig i detta kapitel över att ha sett sådana styggelser som att tillbedja stockar och stenar, Högström skriver att han inte trott på dessa rykten tills han vid ett flertal gånger sett det med egna ögon. Detta visar på att samerna inte skydde att visa sina seder och riter för prästen.⁷⁸

Högström skriver att samerna hävdar sig få änglasyner och att de därmed anser sig som ett heligare folk än svenskarna. Högström går sedan in på en sådan berättelse och sedan avslutar stycket med att avfärda denna berättelse som okunnig och att de med minsta kunskap om kristendom och änglakunskaper bör förstå att berättelsen är påhittad.⁷⁹ Han menar att det är vida känt att samerna är vidskepliga och håller sig med trolldom, att för de flesta är lapp och trollkarl nästan synonymt. Men han lyfter fram att trots att de är vidskepliga så är dessa rykten troligen tämligen överdrivna.⁸⁰

Högström skriver att han inte förnekar att trolldom finns och brukas hos samerna men att det troligen sker i samma utsträckning som hos andra folk. Han uttrycker en beklagan över att samerna har fått ett sådant rykte kring sig angående trolldom att de flesta tros hålla på med det enbart för att en och annan har agerat trollkarl. Högström skriver även att den så kända

76 Högström, 1746, 161.

77 Högström, 1746, 172–74.

78 Högström, 1746, 180.

79 Högström, 1746, 184–85.

80 Högström, 1746, 191.

trolltrumman har han aldrig sett eller vet någon som brukar den, men han antar att de fortfarande är i bruk, dock i sådan hemlighet för rädslan att bli angivna.⁸¹

I det sista relevanta kapitlet om kristendomens fortplantning i Lappmarken skriver Högström om samernas övergång från sin gamla religion till kristendomen. Ett intressant stycke lyder följande

Jag har märkt at de numera, sedan Guds hel. Ord begynt wisa sin werkan ibland dem, mycket kommit i oordning med sina konster, hwaraf är skedt, at man nu har swårare före at komma under wädret med sjelwa sammanhanget af deras avgudatjenster, än

fordomdags, de som ännu lefwa i sitt mörker kunna ej bewekas att rätt bedrifwa sina konster, ej eller drifa de det göra, och de som fått smak af Christendomen blyas merendels wid at tala om sådant.⁸²

Här visar Högström en tro på att samernas gamla riter och trollkonster inte är lika starka sedan Guds heliga ord har gjort sin verkan på dem, därmed visar han på en genuin tro på att de flesta har tagit till sig kristendomen. Men Högström menar att samernas övergång till kristendomen har skett så långsamt på grund av deras flyktiga levnadssätt, deras avlägsenhet och deras bristande kunskaper i det svenska språket. Han anser också att det är svårt för samerna att ta in predikan och de kunskaper om kristendomen som de får, eftersom de inte kan läsa på svenska och att det är svårt att förstå predikan på svenska och menar att det är en stor omställning för dem att lära sig ett nytt tungomål än det som är deras modersmål.⁸³

4.2 Erik Grape

Grapes verk Utkast till beskrifning öfver Enontekis sokn i Torneå lappmark är mer av en beskrivning av hela socknen och dess invånare än ett verk som bara inriktar sig på enbart samerna och deras kultur likt Högströms ovan.

Grape skriver först om hur hans socken ser ut rent geografiskt och han skriver i här att det bor 890 personer i socknen och av dessa är 566 samer.⁸⁴ Grape skriver i ett stycke ett tidigt kapitel om lynne och seder hos befolkningen i socknen. Där skriver Grape att samernas lynne är phlegmatiskt livligt, muntra pratsamhet och lättsinnighet. Han menar att både samer och nybyggare anser ärbarhet och utvärtes tukt som viktigt och lever därefter. Här skriver han i en

81 Högström, 1746, 201–04.

82 Högström, 1746, 212.

83 Högström, 1746, 214 & 221.

84 Grape, 1969, 201–03.

fotnot att 13 oäkta barn fötts i socknen sedan 1750.⁸⁵ När han sedan skriver om geografin i socknen hävdar han att inga mineraler hittats i bergen, men att en del järn finns. Denna ska dock vara i sådan liten skala och så avlägsen angående skogsbrist och transport att han anser att bryta efter malm där inte är lönt. Grape menar även att samerna aldrig skulle berätta om de funnit malmstreck i bergen, detta eftersom de fruktar för att bli trälar i gruvor likt de vid silvergruvan i Nasafjäll. Han skriver här även att de skulle hota varandra till döden om de berättade om likande fynd för någon.⁸⁶ Grape uttrycker likt Högström en viss beklagan över att landet inte brukas i den mån han anser att det borde göras, detta för att nybyggarna i socknen enligt honom hellre lever ett bekvämare liv där fiske eller renhållning är deras huvudnäringar.⁸⁷

Grape börjar kapitlet om samerna med att skriva om deras ursprung, där menar han att man anser att de härstammar från judar som utvandrat från Mindre Asien och sedan blivit

uppdrivna ända till fjällen. Grape ställer även frågan om samerna eller renarna ursprungligen är från fjällvärlden eller om de är inflyttade. Grape skriver också ”Lappska Språket har i vår tid haft den äran att anses såsom beslägtadt med Ebraiskan, Gamla Göthiskan och

Ungerskan”.⁸⁸ Sedan fortsätter han Grape att resonera kring om detta är bevis för deras judiska ursprung, men att det är något som han lämnar åt kännare i språken.⁸⁹

Grape skriver att den främsta näringsfånget för samerna är renavel, de har i genomsnitt runt 200 renar och att dessa gott räcker för att föda samen, hans familj och betala de olika skatter han har.⁹⁰ De fattigare samerna tjänar sina pengar via att köra handelsvaror åt borgerskapet med sina ackjor och renar. Han menar även att samernas jakt och fällfångst mer är ett tidsfördriv än en näringskälla. Både Grape och Högström anser att rennäringen är tillräcklig för att försörja de samer som håller renar, men att denna syssla inte kräver långa arbetsdagar i synnerhet inte under vinterhalvåret. ⁹¹

De samiska barnen har tidigare haft en cartetes som åkte runt mellan de olika samebyarna i socknen och undervisat barnen i kristendomskunskaper och lärt dem läsa. Men nu för tiden får

85 Grape, 1969, 203–04.

86 Grape, 1969, 212.

87 Grape, 1969, 260.

88 Grape, 1969, 274.

89 Grape, 1969, 274–75.

90 Grape, 1969, 277.

91 Grape, 1969, 278–79.

de komma till kyrkbyn och få sin utbildning där menar Grape. Han beklagar sig över dessa barn på följande vis:

Lapparne vilja anse för otid att låta barnen börja med läsande förrän i 10:de á 12:te året, och då desse oftast icke handleds till förstånd och begrepp af det de läsa, måste ock dermed såsom med ett blott minnesverk, gå ganska trögt, i synnerhet som barnen ofta nog, icke förstå sjelfva språket som de läsa då föräldrarne sällan eller aldrig tala Finnska med dem.⁹²

Detta citat visar en förståelse för de samiska barnen och hur svårt det är med ett nytt språk från Grapes sida, vilket inte är vanligt att han visar. Grape skriver om det samiska hantverket, vilket han är mäkta imponerad över. Han anser att de förstör vackra tyger med sin illa gjorda plagg, han skriver också hur detta hantverk med utbildning och träning bör kunna vara till nytta för samhället. Det lyder följande:

Tillfälle och öfning torde ock mera saknas än tid och läraktighet till idkandet af någon slögd. Åtminstone kunde flere af dem blifva nyttigare medlemmar i samhället, om de behörigen blefve handledde och uppmuntrade till horn-raspning, sämsk-makeri, korg- bindning, samlande av nyttiga natur-alster i fjällen m. m.⁹³

Här syns en vilja hos Grape som en statens man att finna uppgifter hos den samiska befolkningen som ska gynna riket i stort likt Högström också uttryckte.

Grape ägnar följande sidor åt att berätta om samernas nomadiska levnadssätt, där han menar att alla samer flyttade mellan sommar- och vinter-bosättningar, även om inte alla höll renhjordar. Grape beklagar sig över att fjällsamerna lämnade kyrko-bygden från april till november och tog sina renar till den norska sidan av fjällen utan att ha behöriga flyttsedlar.

Han skriver också ”Kanske ock en del under hela den tiden hvarken sett Kyrka eller Präst. Att det villda uti deras lefnad och seder äfven härgienom underhålles och befrämjas, behöfer jag icke nämna.”⁹⁴ Detta citat, främst den sista meningen i det visar vad Grape ansåg om samernas kultur och deras nomadiska levnadssätt. Grape menar även att tanken om att hålla samerna till en bosättning och få dem att likt resterande befolkning, gå på de regelbundna gudstjänsterna tyvärr inte är möjligt så länge rennäringen är deras främsta näringssätt. Grape avser dock denna idé som välment. Han hävdar att både renen och samen har ett medfödd

92 Grape, 1969, 223–24.

93 Grape, 1969, 280.

94 Grape, 1969, 286.

fjäll-lynne, en vana att flytta runt på fjällen och att denna behöver lång tid om den ska omskapas. ⁹⁵

Om samernas seder så skriver Grape följande ”Sederna tåla och behöfa icke mindre förbättring, än kläde-drägten och lefnadssättet som äro efter det äldsta bruket.”⁹⁶ Sedan beklagar han sig över hur samerna agerar efter att de varit i kyrkan. Han menar att de under kyrk- och nattvardsgång sköter sig någorlunda men att de ofta anträffas fulla bara timmar efter de tagit nattvarden. Deras smak för brännvin ska vara väldigt hög och Grape menar att det sups hårt på alla kalas och dylikt. När de sovit ruset av sig och vaknat nästa dag efter ett sådant kalas börjar de dagen med en ny sup hävdar Grape. Han menar även att om man vill bedriva handel med dem behöver man alltid ha med sig brännvin till dem.⁹⁷ Både Grape och Högström lyfter fram samernas svaghet för brännvin vilket de båda som präster ser som en stor last hos samerna. Grape skriver nämligen även att efter just superi är även renstöld deras främsta last i livet. Detta efter att han menat att samer inte ser renstöld av någon som redan stulit renar av dem som ett brott.⁹⁸ Grape skriver lite i förbifarten om att det inte finns någon i socknen som är känd för att vara mästare i konsten att trolla, men att några vill ha anseende till något dylikt. Han menar att dessa tros på och fruktas av alla.⁹⁹

4.3 Petrus Laestadius

Petrus Laestadius verk skiljer sig från de andra två verken, eftersom till skillnad från dem är detta hans journaler från hans första år i Lappmarken, medan de två andra texterna är två böcker som är skrivna för läsare i södra Sverige som en beskrivning av Sveriges lappmarker och dess invånare eller detsamma fast i en socken i en Lappmark. Nedan presenteras

Laestadius porträttering av samerna i kronologisk ordning.

Laestadius berättar lite allmänt om lappmarkerna under de första sidorna i boken och skriver då att inflyttningen av svenskar, så kallade nybyggare, har ökat markant de senaste 50 åren, vilket har lett till skapandet av ett flertal nya socknar och kyrkor.¹⁰⁰ Detta visar på en ökad kolonial inflyttning i området. Laestadius lägger sedan ett antal sidor åt att diskutera att

95 Grape, 1969, 287.

96 Grape, 1969, 4.

97 Grape, 1969, 4–5.

98 Grape, 1969, 6.

99 Grape, 1969, 205.

100 Laestadius, 1831, 8.

mycket pengar lagts på en landsväg mellan Lycksele och ett antal byar. Laestadius ställer sig dock tveksam till att staten har lagt pengar på denna landsväg, visst går det att ta sig fram lättare sommartid tack vare vägen men han anser att eftersom det ligger snö till stor del av året och att Lycksele inte är en centralort i lappmarken ter sig denna landsväg onödig.¹⁰¹

Laestadius berättar om de outnyttjade naturresurser som han ser när han reser runt i

Lappmarken, han menar att träexporten borde utökas från dessa områden och framför allt att tjärstubbar står kvar och ruttnar i skogarna när de bör användas till tjära som sedan kan fraktas via älvarna och exporteras.¹⁰²

Även Laestadius skriver och berättar om jordbruket i lappmarkerna han åker igenom och han menar att de kärr och myrar Högström ansåg att man bör dika ut har varit centrala för

uppodling och kolonisationen i Lappmarken. Detta för att de ger gräs som boskapen kan leva på under de långa vintrarna, trots att det är magert bete. Han menar också likt både Högström och Grape att både nybyggare och samer sysslar med jakt och fiske men detta mest som en tidsödande fritidssyssla.¹⁰³ Laestadius skriver sedan ett stycke som intresserade mig både för att han uttrycker sitt mål med både denna bok och sitt missionsarbete men även att han menar på de stora skillnaderna mellan Högströms text och tid i jämförelse med sin egen. Han skriver följande:

Men den, som jemnför Doctor Högströms beskrifning om Lappmarken och hans

missionsförrättningar derstädes under 1741 och följande år med denna, skall lätt finna, att omständigheterna då och nu äro ganska mycket olika. Att införa Christendomen var då det vigtigaste, som kunde företagas. Nu, då Christendomen redan är införd, saknar det der: ”omvänd thina bröder!” sin motsvarande tillämpning. Men, att, äfven utom denna spher, något för fäderneslandet nyttigt kan i Lappmarken åstadkommas, det hoppas jag skall tiden visa.¹⁰⁴

Detta finner jag både intressant eftersom Laestadius uttrycker en vilja och ett hopp om att Lappmarken ska kunna användas för att gynna Sverige, men även som jag nämnde ovan att han anser att en jämförelse mellan honom och Högström visar på en stor skillnad i tid.

Laestadius skriver om samerna i Åsele härad som han menar inte tar sig till kyrkan

tillräckligt, han menar att det är över 300 samer skrivna i häradet men att knappt 20 har varit närvarande vid hans visitationer till den lokala marknaden. Problemet ska vara liknande i Lycksele där över 400 samer är skrivna men inte mer 10 var närvarande vid visitationer.

101 Laestadius, 1831, 15–19.

102 Laestadius, 1831, 21–22.

103 Laestadius, 1831, 45–47.

104 Laestadius, 1831, 51.