SK A N D IN A V ISK A N A TC R -M Y TH ER
JE M N F Ö R D A M ED G REK ER N A S.
A f h a n d l i n g
som med vidtberömda Filos. Fakult. tillstånd under inseende
af
me. E Ti I 1 « F R I E S
P r o fe s s o r i E k o n ., R id d are a f K . N . O . F ilo s . F a k . n. y. D ecan.
F ö r F i l o s o f i s k a ö r n d e n
författad ock u tg ifv en
a f
H E N R I K CJ1JSTAF HlLTlflAIS
V . D . M . , a f S m ålan d s L andskap. T h u n . S tip .
kommer a t t till offentlig granskning framställas
på Gustavianska Auditorium den 11 Juni 1842
p. v. t. c. m.
L A N D S H Ö F D I N G E N Ö F V E R U P S A L A L Ä N ,
S T Å T H Å L L A R E N P Å U P S A L A S L O T T ,
K A M M A R H E R R E N O C H R I D D A R E N A F K . S V Ä R D S - O R D E N
H Ö G V Ä L B O R N E H E R R F R IH E R R E
ROBERT FREDRIK vo» K R M E R
SAMT
H Ö G V Ä L B O R N A F R U F R I H E R R I N N A N
lU U A CHlltLIITTl m K R H K
FÖDD
SÖDERBERG
«I&A* d e « s « bind
TÖrduadifuUt
a f
HENRIK. GUSTJJF H U L TäU N .
S » k a n d i n a v l s k a M a t w r - M y t h e r
j e m n f i i r d a m e d G r e k e r n a » .
§• 1-
JfM ythohgi i vidsträckt mening är sammanfattningen a f ett folks hela andeliga lif, dess verldsåskådning i s itt fö rsta , gryende bildningssladium. Innan M y- them kan uppkomma och utbildas, måste språket och saunhällsskicket till en viss grad vara utveckladt, så tilll vida, att det andliga någorlunda fritt förm år leffva och röra sig. D et religiösa elementet måste haifva h ö jt sig öfver superstitionens gröfsta form er ocih k larare uttrycka den menniskan ursprungligen inmeboende känslan a f ett högre lif. Då detta sk ett, så fram står aningen om det oändliga, och mcnni- sk;ans förhållande till detsam m a, med större frisk
hed och rikedom : det religiösa momentet — i hvil- ked ock ligger fröet till kommande vetenskaplig spe- kuilation — blir centralpunkten, kring hvilken det öfiriga periferiskt bildar sig. Historien knyter der- oxmkring sina m innen, Poesien inväfver deruli sina biilder och Konsten fram ställer deromkring i en cy*
chus sina mer eller mindre utbildade skapelser. D etta gåiller och måste gälla om alla folks gryende M y th - biildning, så vidt menniskoanden öfver allt i sin g ru n d är* densam m a, och ali Mythologi måste således i viss grrad blifva likartad. H äraf följer dock ick e, att allla folks Mythologi äfven i sin fortgående u tb ild
2
ning förblifver lika. Delta kan fastmer icke sk e; ly liksom strålar utgångna från samma sol mot olika ob
jek ter bryta sig i olika färgskiftningar, så måste oek M yth ern a , om (le än bafva samma andliga medel
p u n k t, bos olika folk få olika färg och karaktär.
Sam hällsskicket, klimatiska förhållanden oeli andra yttre omständigheter bidraga dertill.
§• 2.
Nordens M ythologi, utmärkt mera for inre djup och betydelse, än yttre skönhet, tyckes vid första påseendet alldeles motsatt G rekernas, hvilka m åhän
da slå främst ibland alla, hvad beträffar harm onisk utbildning och ungdomsfrisk skönhet. V allhalls G u
dar äro k raftiga, men allvarliga, stundom dystra ge
stalter 5 då Olympens Kronider äro ungdomligt sköna och lekande, någon gång till och med i lättsinnig yra. Det oaktadt finnes dem emellan en verklig frändskap, bestående ej blott i vissa allmänna lik
h e te r, utan i inre och väsendllig öfverensstämmelse.
F lera Elem enter i både Skandinavers och G rekers M ytliologi hafva väl influtit utifrån , till en del m å
hända u r gemensam källa. D etta kan dock icke ut
göra enda grunden till deras likhet, emedan om ar
betningen a f dessa elementariska råämnen skett egen
domligt. Grunden till deras öfverensstämmelse är sn arare, alt de båda utgått från N atur-förgudning, om än denna i sin utveckling i Norden mera b le f en forgudning a f naturens in re, hemlighetsfulla k ra f
te r, i Hellas åter a f naturens yttre (sköna) fenoine- ner. H är är emedlertid icke platsen for undersök
ning om orsakerna till deras öfverensstämmelse: v å rt mål är b lo tt, alt söka uppvisa, det en sådan finnes i några a f deras Natur-Mytlier. Yi vilja dervid fä sta oss vid föreställningen, om de väsenden, som mer eller mindre kunna anses såsom personifikatio
ner a f Naturen och dess K rafter (dess A n d a r ), sam t
derm ed sammanbinda några Myther om enskildta N atu rfö rem ål, förnämligast ur blomsterverlden.
8- 3-
Linné förtäljer i Gottl. resa pag.
312
oin en”klok (tvinna , hvilken hade större namn om sig i m edicinen, än mången D octor, som läst och prak
tiserat i all sin dag. Ilon trodde, at Lucifers an*
hang blifvit nedstörladt från himmelen på jo rd en , der några fått sitt boställe i vatnet och kallas Nec- k e r y un der lius med namn af Tomtegubbar, i rö r och under trän såsom E l f v ar, i skogar såsom Skogs- S n u fv o r eller lid . Hon trodde, at hvar menniskia hade sin I la m n , som lienne fölgde, såsom skuggen fö lje r k ro p p en , och at denna hamn gick perpendi
cula irt neder åt jo rd en , såsom menniskian går per- pendiculairt ofvan jo rd e n , vändandes hamnen stadigt sina fo tter emot sin menniskias fotter, livartill hon o feh lb a rt fåd t sin anledning af d iu r, skogar och b e r g , som brede vid en stilla slående och klar sjö eller elf spegla sig i vatnet, då man ser träden och an d ra ting liksom växa i vatnet neder å t, såsom de på lan det stå up åt. Ilo n trod de, at menniskan och hennes hanan voro så förenade, at när den öfver- jordiska menniskan led, sd led ock den underjordi
ska , och tvärt om , när den underjordiska menniskan b le f skad ad , så tog den öfverjordiska dehl d eraf (nam quod est superius, est sieut inferius): hon tro d d e , at när menniskiorna gingo, om deras anti
podes råkade at passera någon V ätts, E lfs , Häs el
ler dylikt spökes hemvist i jo rd en , skulle deit under
jo rd isk a menniskan blifva skadad, och foljakteligen den öfverjordiska lida.” Vi liafve anfört Li n n é s be
rä tte ls e , emedan den innehåller grunddragen till den inhem ska JSatur-M ythikens system, sådan den d ä lef- de o ch ännu fortlefver hos folket, förnäm ligast hos
”de k l o k a Det synes underligt, att Sagodikter från
4
Hedna tid ännu fortlefva på folkets lappar och till en del i deras tro , i ett land, der K ristendom en re
dan spridt sitt ljus under sekler; men förklaringen ligger i sjelfva verket nära vid handen. E tt helt Folks utveckling liknar Individens. Hos den sist
nämnde fortvarar känslan och inbillningskraften, fa s t
än förståndet eller Tankekraften h öjt sig till ssjelf- medvetande och fattar sina förnim melser såsom rent inre och fria. Så ock hos folket : massan forbliifver på ett lägre utvecklingsstadium, äfven n är en li<ögre bildningsform utgör Nationens egentliga medvetamde.
Så komma M edeltidens, ja ! fill och med H ed n a ti
dens begrepp att fortlefva århundraden, sedan den renade Kristendomen gjort sig gällande, och sd var den ” kloka gummans” tro tydligen hednisk till sin r o t, lastän en nyare tid gifvit den sin anstrykning.
$• 4.
E d dorna, jem nförda med den fortlefvande tra d i
tionen, gifva större klarhet och fastare h ållnin g åt vår inhemska Natur-M ythiks system. E nligt dessa äro A sa rne personifikationer a f de Ska pa nd e, ord
nande och upprätthållande V erldskr a f terna *]. Med dem stå Fanerna i nära förbindelse, såsom d eras lärare i spådomskonst *] m. m. E m ot A sarna stå Jättarne (R esa rn e), såsom personifikationer a f den råa materien och dess krafter. Förm edlande m ellan
länkar emellan Asar och J ä tta r äro R v e rg a r, H d , E lfvo r (A lfer), l ettar, Fglgior m. fl. i olika g rad er och med olika funktioner. Öfver dem alla höjear sig i hem lighetsfullt dunkel den okände G uden, den Starke ofvanefter” ’] , ”M äktigare än den mäktige'” 4] , hvilken den Nordiska Sierskan ej vågar nämnat. I
*1 B r y n h ild a s q v id a , H e lg a - och V o lsu n g a -q v id a . J fr . C r e u z e r , S y m b o l, p. 9 1 2 . »} V o lu sp å 2 2 ; y. E d d a ; Daerais. 2 2 , 8 7 ; T h r jm sq v id a 1 8 ; Slsirners resa 1 7 , 18, K orp asån gen str. 1 ff. 33 V oluspå str. 6 8 . 43 H y n d lu lio d 4 1 .
honom fram träder den högsta ideen såsom evig: hans m ajestät fram blixtrar ofordunkladt, då Natur-Gudom- ligheterna till följe al sina andliga tillsatser och b ri
ste r tragiskt falla och försjunka, — då Solen svartnar
J o r d sjunker i liaf och af himlen försvinna de glänsande stjernor. 51
Sam m a frö till upplösning och förstöring ligger äf- ven i G rekernas M ythologi, jemle aningen om ” En m äk tig are, än den m äktige” Så profeterar den fängslade P rom etheus, att en dag skall komm a, ” då Z e u s , så full a f öfvermod hans själ nu är, skall för
ödm jukad störtas” 6], och så synas ofta Aicij (F a tu m , den oundvikliga nödvändigheten) MoIqcuj Krjqsg och an d ra dunkla andem akter hvila tungt och hotande öfver Olympens solbeglänsta Gudaverld. Moloai (xa- tccxåcotsSj O dyss. V II. 197) , hvilka med li f stråden till- spinna menniskan hennes lifs skickelser, motsvaias närm ast af* våra ISornor, livilka lif kora fö r tidens b a rn ocli tälja Ödets d o m ar.7] Öfver N ornorna fö r
m å V alllialls-G udarne intet: de äro närmast repre
sen tan ter a f ” den Starke ofvanefter.” De vistas vid U rdas heliga källa och vattna med dess hvila vat
te n ” Ferldstriidets ro t, att dess grenar ieke må fo r
to rk a. V erldsträdet återfinnes i den gamla Grekiska Rosm ogonien hos P h e r e c y d e s . H e s i o d u s 8] och H e -
s y c u i u s 9] fram ställa menniskoslägtet såsom askens
fru k t (pskiccg xccQnog), i likhet hvamed Nordiska E d
d an förtäljer menniskorna skapade af verldsträdet»
(askens) grenar. De fyra H jo rta r, som hoppa om
k rin g på Y(f dr asills grenar och hvilka Iin n 31 v o m -
s e n anser betyda hufvudvindarne, påminna äfvenle-
des om Grekiska sagans ”fyra h jortar med gyllene
5] V olu sp å 4 6 ff. 6] ^ s c l i y l i P ro in. 9 0 6 ff. 7 i V .lu s p a l&O. ff, 8 ] "EQycet xcti rjfiiqca v. 1 1 4 - o . 9 J H es . H * 3 b ö .
c
horn ” , li vi I ka Artemis fångade |)å berget och spände for sin lysande vagn.1]
8-
5
.öfvcrenssfäm m elsen emellan Nordens A s a r och Grekernas K ronider hö rer egentligen ieke till v årt ämne och derom må derföre blott anm ärkas, att H ufvudpersonernas antal i båda Guda-dynastierna ä r to lf, förbundna utan egentligt system i någondera.
T vå generationer B u re och B ö rr (det obegränsade, objektiva) föregå O din, ”Allfa dren” *] , ” T idso rd na- ren ] , Lagsfil(a re n , livilfeen genom dessa egenslsa- pei ^ uttrycker begreppet om det begränsande och subjektiv a. På lika sätt återfinna vi i G rekernas M yth-krefs två Guda-generationer, Uranos och B r o - nos4], fö rr än Zcus uppträder som Y erldsherrskare och O rdnare af tiden, hvilken ”han binder vid stje r- norna” 5] , för att af deras lopp bestämmas. Z eus u p p träd er såsom den andliga subjektivitetens G u d , icndllig emot K ronos, Natur-makternas rep resen tan t, och inkräktar med våld siu thronu
8- 6.
Fiendtlhja emot Asarne uppträda Jäitarn e ('Ulus- sam e) , liksom Titaner och Gitjanter emot O lym pens G udar. Jätte är i Uoluspd likbetydande med Thusse.
Benämningen IFrhnthnsse förekommer forst i Uaf - thnidtnsniäl och omvcxlar der stundom med Ite.se*’] , J o ta n 7] ni. m. Stundom åler heter d e t, att man ej kånnei Hrimthussarnes vistelseort, då Jofunarnes b o
ning derem ot bestämdt forlägges till jordens g rä n so r vid verldshalvets stran d .8] Ilä ra f vill synas, alt v åra
ai Jr1 » / 1' T I1V1' M ag"- anm - L G rim ersm . n. 2 3 3 . D m n is. 2 0 . V afllirudn. str. 4 . 4j ” l ) er j„ s id , se lb st zu riieb g ezo g en e G o t t , der dunkle A b g ru n d d er Z e it .” C k e iz . S yn tb. 3 7 0 . 5, G k ! i” !r #i* i* • ' 6J H e te r i o rig in . R is n r oeh påm inner 0111 Ind. JMytliologieiis R is h is , urvcrldens sta m b erra r, I \ at urens b e b e r r - sl.are. I d u n a 0 : 4 0 . 7] JTrtioi bärled es a f so n ,lig a frå.i In d . o r - det jn lu a k r a ft, m akt ocb hun (ch u n ) m an. I d u n a ib id . 8] » Q e
wss&m
7:
fÖr‘fad er antagit två stag utaf R esar, och a tt H rim - thmssarne f ”Frost-Trollen”) egentligen voro de ma
te r'i ens barn , som lågo med Asarne i ständig kamp.
De motsvaras då närm ast af Grekernas Centim aner, Tittaner och Giganter. Jotunerna (Jättarn e) hafva me;ra h istoriskt ursprung och finna sin m otbild i Honners Cyclopei'. F ro st-T ro llen, liksom T itan ern a o cl ii G iganterna, äro endast Kosmogoniska b eg repp , cleimenter i kaotisk strid och oordning, livilka genom T luors och Zeus’ blixtstrålar blifvit kufvade och ord- natde. Ethiska begrepp hafva sedan slutit sig till de K osm ogoniska och striden blifvit förvandlad till en (Picrsisk-Dualistisk) kamp mellan mörkrets och ljusets m aikter, mellan det onda och goda.9] Vid fråga om Jätttarne må anföras en M yth, som Thrymsgvida for- tält jcr. F reja blef nemligen en gång ifrigt at Jättarn e u tffordrad, öfver hvilken djerfhet Asarne högeligen hairmades. F ö r att hämnas ikläder sig T hor Gudinnans smiycken, bcgifver sig åstad till Jotunhem och kros
san-, sedan han der återfått sin bortröfvade liamm are, så väl T hrym som hela hans ätt. En lika bragd tiuina vi lios G rekerna, Herkules ullöra till 1 eneris skydd. — Jättkast (enstaka stenar eller k lippoi, o t ta mced ” spår efter Jättens fingrar”) visas ännu a f fol
kett i aUa landsorter. ”Klippans söner”, ljusets lia- taire, hafva dermed vanligen velat krossa någon hcl- geidom. E h uru denna föreställning bär spår^ af cu seidnare tid , så återkallar den dock minnet af Poly- pfuem, då han efter Ulysses slungar sin klippa.>] En a iinan gäng lösrycker samme Cyclop ett ofantligt stienblock från /E tn a och söker dermed Ifälla Ilafs- Njymfen G alathca, då han fann, att hon försmådde hams kärlek. -— Boken är Jättarncs träd j ty i dess
]„e*(th t h e i r r i S i a v a r s t r a u n d t i g a l » t h e i r f B u r s sö n e r) land t»1 b ? g d a r 4 ni tn a a’t t u m . ” G > )lfaffinninrj. 9 | J f r E d d ,t D icm is., d e r d e t ib aiid a n i n a t h e t e r , a t t ‘” tveiinc v a r g a r a f J ä t t e s l ä k t o u p p h ö r l i g t f ö r f ö l j a s o - l e m f ö r a t t u p p s l u k a henne. ’ *J Hor n. O dy ss. I X . i>37 k .
t
skugga når dem ej T hor med sin vigge. *] E ke n åter är åt Thor helgad, liksom densamme i H ellas är Zeus’ heliga träd. Dodonas fridlysta lund, genom hvars sus Zeus tillkännagaf siua orakelsvar, bestod af ekar.3]
D värgar, ”mäktiga väsen som ur kalla bergen och träsken söka sig upp
till Jo ro fälten ” 41 äro med Jä tta rn e be- slägtade. De äro små och obetydliga till sin gestalt j men fintliga och utm ärkta lö r konstfärdighet.5] Eo~
lttspä 9 och IT. visar ty d lig t, alt ursprungligen fy
siska begrepp genom dem blifvit personifierade. De ingingo sedan i folktron och det m esta, som ännu tillskrifves Troll i allm änhet, är Dverga-konster. Uti fäidighet att smida äro de Cyclopernas likar. ”D v e r- ga-smide blef ordspråksvis namn på hvarje u tm ärkt svärd och Gudarnes herrligaste smycken voro a f dem förfärdigade. V äulund, forntidens förnäm ste ko n st
smed, finnes äfvcn i Nordens sagokrets. H an h ad e i sin boning, bland andra konstverk, underbara ” g ald - ringar på bast uppträdda till sjuhundrade.” 6] E fte r åtskilliga öden förfärdigade han sig vingar och r ä d dade sig u r sitt fängelse, alldeles i likhet med hvad Grekiska sagan tillskrifver sin Dcedalus. — B land växter, som enligt folktron ännu i dag användas till förtrollningar o. d. äro: V iburnum , T a x u s, L å s gräs (?), Vänderot och M istel (viscum album) 7] , m en
* ] P r o f. Fb i e s, t ill hvilken vi stå i fö rb in d else för (lera a n v isn in g s 1 y sa g c r u ti sin o ss le m n a d c , men ej ännu p u b licera d e s a m lin g a f sm u rie s »rifter p. 1 0 8 1 1 0 , grunden b ä rtill vara en i sednare tid e r g j o ii o b se r v a tio n , a tt askan slå r p r o p o rtio n a liter 2 0 g g . ned i T ik , l "tr i ^ e * 3J M asten på A rg o n a u tern a s s k e p p , som b e
r attas bal va eg t förm ågan att tala ocb p r o fe te r a , var cn E k fr å n JOodonalunden. 4 | V olu spA 1 7 ff. 5 | A llv is m . 2 . , G r im n . 4 2 .
„ A « « l . S a g . H ä fd . 2 . Go. 7] M is te ln , H aiders b a n e , n y ttja s annu at v id sk ep lig a personer t ill sla g r u to r ocb andra h e m lig h e ts fu lla T.01 V a P A FZEL* S a g . II. I . 1 9 . — D r u id e r n a k ö llo äfven M is te ln he
lig io r dess m ystisk a kraft.
so m skydd emot hexerier anses deremot L ö k 9], J?önn9], Tiihast och Vänderot (Valeriana officinalis) . Bland skiyddsörter i allmänhet må dessutom nämnas Tak- löik (Sem pervivum tectorum) , hvilken enligt F e s t i he- räittelse redan i Hi p p o c r a t i s tid planterades på ta- keen, tö r att skydda huset mot olycka: ännu växer d(en på månget torftak i vårt land planterad i sam- mia afsigt. H o m e r känner äfven en skyddsört (MwAv)j mied svart rot och mjölkhvit blom m a1], medelst hvil- keen M ercurius skyddade Ulysses för Circes allt for- v.andlande trollstaf. Bland andra växter med mysli- skta egenskaper må nämnas den, som förorsakade Grlauci förvandling till fisk: den växte frodig och slåönblommig på hafvets stran d, men ingaf alla lef- vainde v arelse r, som deraf vidrördes, oemotståndlig luist att ” hoppa ut i de svala böljor.” Galium lu- temm tro s i Skåne, som Li n n é b erättar, strödd på gtolfvet ” i gästehodslag, hafva den olägenheten att giästerna blifva oense och komma i slagsmål”, liksom i Småland L e d u m , strödt under bordet, anses fiör- taiga aptiten.
S- 7-
N o rdbon, liksom G reken, befolkade tidigt verl- dien med Da*moner, naturkrafternas representanter.
Die ansågos som tingens själar, eller osvnliga elhe- riiska v arelser, hvilka egde menniskans afsigtsenliga v erkningsförm åga, hennes känslor och begär, någon g-ång äfven hennes skapnad. Genljudet var rösten aif en i klippan boende ande: en N y m f, ett R å ut
8J L öken m ålas i gåtan t ill hom ing Ile id rih såsom en u n d erlig viä x t med liu tvu d vändt till P ia stru n d och med armar höjda m ot h im - m ielen. R ö n n e n h a lla s o fta T h o r a -h je lp a f T h ors behanta ö f - T»entyr. E n s t a f e lle r häpp d e r a f tro d d es förvara mot tro lld o m och d»e gam le hade gerna vissa stych en a f sina farh o ster gjorda a f rö n n , dte der troddes vara g o d t att h afva m ot storm ar och vådor, som u p p - viäch tes a i lie n d tlig a Sjörån m. fl. A r z . S . Ila fd .
1J RiCp /Ué»/ fxékav te x t, y å k n x n dt tlxtkov nv&oS' M(Skv dé (a w xakiovfft, O to i’ y a k tn o v d t r opvcaéw
'Avdqciat y t Ovt^x<>*<»•... - H o*. O d . X . 3 0 4 — 6 .
vecklade trädets organisation: cn flodgud gjöt käil- lan 111* sin urna in. m. — Bland dessa rena Natuir- andar fästa vi oss forst vid de så kallade R ån. D)e äro a f flere slag: sådana, som lefva i träden («ej ("under träden”) enligt Li n n é s uppgift) och äro deess A ndar = S ko ys-R ä n , i liällar och stenar = Rcryts- I tä n , i vattnet =. SjÖ-Rån oeli till och med i luif- ten = Luftskott m. fl. Dem tillägges aldrig mensik- lig gestalt, knappt synlig form. De äro oskadligat, så vidt man ej förgår sig emot deras n a tu r5 men i sådant fall åstadkomma de sjukdom och andra co- lyckshändelser. T ron på Skogs-Rån h a r mest utbill- dat och rotfästat sig: ännu i våra dagar söker vidl- skepelscn här och der hjelp a f Löfträdens Rå (Löj f - jerskorj emot sjukdom oeli annan nöd. Skogs Råtet lefver oeh dör med träd e t, i hvilket det vistas oe:h höres stundom qvida, då dess träd är skadadt. ---- Fullkom ligt lika skildra Greker och Romare sinia D ry (t der ( laoåévÖQOi). *] I en gammal nordisk skrilft läses 0111 en m an, som var i begrepp alt hugga cm enbuske fjerran i djupa skogen. E n klagande rösst ropade dervid: ”käre hugg mig icke” 5 men han lysss- nade ej till uppm aningen, ulan lät yxan falla. Straxit utflöt blod ifrån roten oeh mannen insjuknade um«
der hemvägen.3]. Såsom motstycke till denna bee- rättelse läse man Ov i d i i skildring a f Erysichtoms.
fram fart i Cereris heliga lund:
— — obliquos dum teluui lihrat in ictus, C ontrem uit, gemilumque dcdit Dcoia qucreus:
Et pariter frondes, puriter pallescere glaiules Coepere; ac longi sudore madescere rami.
Cujus et in trunco fecit manus impia vulnus;, Haud aliter fluxit discussa cortice sanguis, (^uain solet, ante aras ingens ubi victima taurus Concidit, abrupta eruor e cervice profusus. 4]
*] A th c n . V I I . 1 2 . 3] A i z . S a q . U d f d . 2 . 1 4 7 . *] O v u b . M e ta m . V I I I . 7i>8 ff.
11
B ergs-R ån hafva sin motbild i do Gamles Orca- deir, äfVensoin S jö -R å n i Potamidcr, I im nader och N m jader. — I våra gamla visor oeli sagor förtälj os oftta, a tt jung fru r blifvit förvandlade till trä n och busskar genom någon Gudomlighets åtgärd och Cre- kis;ka M ythologien har otaliga exempel på sådana meetamorfoser. Vi må endast påminna om: Dafnes fö rv an d lin g i la g er; Arkad. Nymfen Syrinx’ omskap- ninig till ett vassrör med klagande toner; de Faeton besgråtandc Hcliadcrnas förvandling till popplar m. 11.
E lfv o r äro ett närbeslägtadt slag af N atur-A n
dan*. V oluspå näm ner A lfe r i förening med Dver- gair och i Prosaiska Eddan nämnes först deras in- dcllning i M ö rk -A lfe r och L jus-A lfer. De förra bc- tec:kna, enl. Gu d m u n d An d r e a förklaring öfver Voluspå str.. 10 ff., den inneboende kraften (virtus in potcn- t i a j , de sednare samma kraft i verksamhet (virtus in tactu). Ljus-A lferna voro goda Dannonor och trod
des» bo i eller omkring bergshöjder: de hade vård om*, växternas utveckling oeli blomning; då derem ot M öirk-A lferna, ”Dvalins flock’% voro Diemoner a f lä- grci art och bodde djupt i jorden : de voro de natur- k ra ifte r, som beredde jordens alstrande förm åga.
H äirm ed öfverensstämmer än i dag den inhemska fo llk tro n , sådan den traditionelt fortlefvat.5] — Elf- voivna föreställas m erändels såsom liulda och välgö- ram de varelser och ännu visas Elf-altaren, der offer ( ”u.Alfa-blot”) anställdes fo r sjuka. l)å solens sista striåle försvunnit en lugn sommarcjväll uppstiga de vamligen på grönskande, a f blomsterdoft uppfyllda ställlen oeli svärma kring under lek och dans. Deras spåir skönjas om morgonen i daggen, äfvensom grä
set der växer i frodiga, mörkgröna ru n d la r, E lf- damsar kallade eller E l/gräs (Sesleria coerulea). Då mo)rgonen gryr försjunka de åler i jo rd en , eller ock
J f r A r z . S . Ilä fd . I: 1 7 , 2 : 1 5 6 .
12
förvandlas till blom ster, ale- vide- eller asptelning;ar.
De motsvaras nära hos de gamle af Lcimoniatder och Auloniader. — Hos oss tillegnas dem ännu de växter, som växa i trupp eller rin g ar, t. ex. hvitssip- pan. Likaså Sedum telepliium. Denna ö rt liar viarit och är ännu i N orden begagnad såsom ett osvikdigt m edel, att utröna den älskades genkärlek och trolhet.
Äfven Grekerna tilläde, enl. T h e o k r i t 5: 5 0 , en ssam- slägting till vår Svenska: Telephilon eller Teleplnium samma betydelse och den rådfrågades i samma af- sigt. — Li n n é om talar en växt benämnd M anna-M od (Sambucus ebulus6) , hvilken i anseende till sin uipp- rinnelse h ar likhet med flere a f Grekerna kämda.
Den växer vid K alm ar och skall der hafva uppkiom- mit u r svärdfallne hjeltars blod (hvaraf ock tdess namn). P å samma sätt låter Grekiska sagan Hf ya- cinthen uppväxa u r den Telam. Ajax’ blod:
— — — rubefacta sanguine tellus purpureum viridi genuit de cespite florem. 7]
Så uppspirar en likbenämnd blomma ur Adonis b llod, vid samma tillfälle, som törnrosens fö ru t snölnvita blom m or fingo sin högröda färg af bloddroppjarne u r Veneris sårade fo t.8]
E tt med Elfvorna bcslägladt andeväsende är IDfec- ken. H an anses dock såsom en verklig personlijghet och visar sig under många form er, t. ex. i skcpmad a f häst (R ecka-hiisten), i mensklig gestalt (Stiröm - karlen) m. m. I sistnämnda fallet synes han än imidt ibland vågorna på skummande hafvet såsom em ål
d rig , allvarsam m an5 än såsom en sk ön, ljuslotckig yngling, sittande på näckrosens9] blad eller piå en
«J Linn. G o ttl. och Ö l. re sa p. 5i>. ?] Ov . M et. X I I I . 5 t 9 4 - ö . O r. M et. X . 7 1 6 ff, Cb e u z. S y m b . 2 0 9 . a] S je lfv a N ä å ck ro -
*en (N y m p h a e a ) sp elar sam m a r o le , såsom h elgad åt v a tte n g u id o m - lig h e te r , i a lla fo lk s n atu r-m y tk er i nya och gam la v e r ld e n , från k u stern a a f M alabar t ill Ish a fv e t, C S e P r o f, Fh i e s upp sats öfver N y m p h e a e).
13
sak ta gungande bölja med guldharpan i h a n d , i hviars strängar lian leker och framlockar sina under- bairt tjusande toner. — Föreställningen om Necken är N orden egendomlig: den har frändskap med det djuipa, någongång vemodsfulla draget i N ordbons kairaktär och kan derföre svårligen liafva sin mot- bibd i Södern. Någon Hafs-Gudomlighet, som i allt mods v arar Necken, finnes, oss veterligen, icke hos Gre- keirna. Väl påm inner han om Glaucus, Nereus m. fl. 5 me;n de sakna hans harpa, livilken snarare påm inner omi O rfei lyra eller Sirenernas underbara sång.
S- 8 .
Den ”kloka gummans” trosbekännelse hos Li n n é,
am gående menniskans ”A«mn” häntyder på det ut- veicklingsstadiurn, då menniskan dunkelt fattar sjä*
lems förhållande till kroppen: dä själen ännu icke är den egentl. andiya principen, Jaget i högre me- nim g, enheten som genomgår och ordnar mångfål
dern. Själen betraktas ännu mer eller mindre endast somi en tom blodlös skugga med kroppens form. Så fimna vi Horners skildring a f de Maner, han påträffar i under-verlden. H ärm ed sammanhänger foresläll- niingen om Spoken (Rom arnes Lem ures) , V a r sel, V ålnader m. m. 5 hvilken fortlefver så länge känslan oc;h inbillningskraften äro förherrskande. — V åra gaimla sagor förtälja o fta , huru de aflidnes hamnar viid m idnattstid sitta samspråkande på sina hö gar om hiänsvunna tid er och bragder. Så veta ock de gamle G ireker, a tt AkiUesM] vålnad, trö tt att dväljas inom sim grönskande hög på Ilions område, ofta flydde tiill ön L eu ke vid Donauflodens mynning, d er han
l ) P l u t a r c h u s b e r ä t t a r C ap . 2 4 f a t t A le x a n d e r d e n sto re fttre d r r a b b n i n g e n v i d G r a n i c u s a n s t ä l l d e en f e s t vid A k i l l e s h ö g , v i d bvi l- ke «t t i l l f ä l l e , en l. ” en g a m m a l se d S to d e n öfver h j e l t e n s g r a f m e d o lja s m t o r d e s j A l e x a n d e r s a t t e s j e l f en k r a n s på bildens h u f v u d o c h d a u - s a t d c k r i n g d e n s a m m a m e d a lla sin a m ä n . ”
14
sågs af sjöfarande. En annan gång visar lian ssig for T rojas D rottning H ekuba och fo rd ra r att dien shöna Polyxena åt honom shall offras — en håm l fo rd ran , men som doch uppfylldes.
Med dessa slå Skyddsandarne (G enier, JaTyorfeg) i närmaste förbindelse. Så väl i Shandinavien, soim i Hellas äro de a f tvenne slag , Lokala och Personliyya.
T ill de förra höra hos oss Våttarnc. De äro o- shiljahtiga från den lan d sträch a, som en gång bliif- vit deras och göra den blom strande och bö rdig , så vidt de ej på något sätt förorättas. F olhct liar hauft for sed långt in i sednare lider att utsätta mat åt dem , hvilhen blifvit nedgrafven under en grönsl.am- de lufva. — rl i l l V ättarne sluter sig närm ast Tomtte- Gubben, som merändels vistas i eller nära vid må- gon mennishoboning: någon gång visar han sin lilh a , obetydlige gestalt och ing en , som önshar fortfarain- de trefn a d , må då visa honom föraht. — Motsvra- rande Orts-Dasmoner funnos hos Greherna *], ehuiru föreställningen om dem tydligare utvechlades af IE- tru rier och Romare. De sistnämndes L a rc r och Pfe- nater spridde trefnad och lycha öfver det hus eliter den n e jd , livars Shyddsandar de v o ro , och gåfwo hvardagslifvet i allmänhet en högre betydelse. Dte- ras bilder behransades med blom mor och — lihsoim i Norden — offrades åt dem förstlingen a f hvarjjc rätt och u r hvarje pohal. — De Personliya Följte- A ndarne hallas i Norden F ylg io r, H u ld ro r m. im.
Redan vid födelsen fästa de ” lifvets gyllene trådaar under månens sal” 3] och följa sedan ständigt mcm- nishan huldriht och välgörande. N ågongång antagga de synlig shepnad vanligen ” Svanehamn” eller ”snöi- livit dufvas hamn.” — G rehers och Rom ares M a n a r och Genier motsvara dem noga. G reherna svurro vanligen sin heligaste ed vid sin Z eus, sin Juno til.
*J Cae u z. S y m b , p . i»41). 3j H cU jtnfvida.
v. s. vid sin skyddsande. Både hos Skandinaver och G reker åtföljde Skyddsanden menniskan ända till döden oeh ledsagade själen — sedan kroppen blif- vit brämd eller högsatt — till sitt bestämda veder- gällningsrum . H uldran följde den tappre oeli dyg- dige till
Gimle det höga, den borg som stundar mer tager än solen täekt med guld.
Der skola gode
s k a r o r b y g g a o e l i i a lla d a g a r s ä l l b e t n ju t a . 4]
Likaså kommer hos Grekerna den, som värdigt u p p fy llt sitt lifs bestäm melse, i åtnjutande af all slags lycksalighet. Han ledsagas af sin Genius till
” d e Saligas ö ar” öfver hvilka mildt flägta Oceanens v in d a r, kringförande blommors doft. Der ståndar hans blifvande boning, ” Saturni stad”, omgifven af blo m sterrik a ängar med sakta framflytande floder o eh kringsusad a f skuggrika plataner och träd med gyllene f ru k te r5].
I I . 1 0 3 olusini
— 4 3 .
5] Hom. Od. IV. 3 0 5 — 8 ; P in d . Ol.
