KÄRNBRÄNSLE KASAM 000
mm •• • - ; J * K A [ '>NAMNL t N
NÄMND F-.tK KARNAVFALL5FÄÄGOR
Osäkerhet och beslut
RAPPORT FRÅN ETT SEMINARIUM OM BESLUT UNDER OSÄKERHET
I ANKNYTNING TILL KÄRNAVFALLSFRÅGAN
Var och hur skall vi slutförvara det använda kärnbränslet?
Inställningen i riksdag och regering är att det an\ ända kärnbränslet och kärnavfallet trän tie svenska kärnkraftverken skall sluttörvaras i Sverige. Ännu finns inget heslut om pä vilken plats i Sveiige .slutförvaret skall byggas. Inte heller är det beslutat vilken metod som skal! användas. Plats w h metod tor slutförvaret skall väljas med hänsyn till säkerhet oeh miljö liksom till vårt ans\ar att förhindra spridning av sådant material som kan användas för att framställa kärnvapen.
Kärnkraftföretagen presenterade ll)N3. genom Svensk Kärnbränslehante- ring AB (SKB).en metod tör slutlig förvaring. KBS-3-meuxlen. I beslut ll>S4om laddningstillstånd för reaktorerna Forsmark 3 oeh Oskarshamn 3 uttalade rege- ringen att denna metod - som hade granskats ingående av svenska oeh utländska experter - "i sin helhet i allt väsentligt befunnits kunna godtas med hänsyn till säkerhet och strålskydd".
I samma beslut påpekade regeringen också att ett slutligt ställningstagande till val av metod kräver ytterligare forsknings- och utvecklingsarbete.
Vem har ansvar för att
det använda kärnbränslet tas om hand på ett säkert sätt?
Det är kärnkraftföretagen som har det direkta ansvaret för att det använda kärn- bränslet hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt.
Det bakomliggande allmänna resonemanget är att den som driver en verk- samhet har ansvar för att det görs på ett säkert sätt. Ansvaret omfattar också att ta hand onulet avfall som uppstår vid verksamheten. Dessa tankegångar kommer till utirvck i viktiga lauaräven på kärnencruionirådel.bl akärntekniklaizen (1984)och finansieringslagen (1981).
Kärnteknik- och finansieringslagen siigeratt kärnkraftföretagen är skyldiga att bedriva den forskning som behövs för att det använda kärnbränslet skall kunna tas om hand på ett siikert siitt. Samma lagar ålägger företagen att också svara för de kostnader som uppstår i samband med hantering och slutförvaring av avfallet.
Det finns fyra kärnkraftföretal! .årt land: Statens vattenfallsverk, Fors- marks Kraftgrupp AB, Sydsvenska \ amiekraft AB (xh OK(! AB. Dessa fyra företag iiger gemensamt Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB). I SKBs uppgif- ter ingår att i praktiken genomföra det arbete inom kärnavfallsområdet som företagen har ålagts att utföra.
Staten har det ö v e r s p ä n d e ansvaret för säkerheten kring hanteringen och slutförvaringen. Tre myndigheter - statens kiirnbrans'enamnd (SKN), statens kärnkraftinspektion (SKI) och statens strålskyddsinstitut (SSI) - svarar för olika delar av den statliga övervakningen av kärnkrallföretagens avfallsverksamhet.
Se vidare omslagets bakre insida
KÄRNBRÄNSLE KASAM GOD
N Ä M N D r< AKCI" ; *;; s^^-k
SKN RAPPORT 45 FEBRUARI 1991
Osäkerhet och beslut
Rapport från ett seminarium om beslut under osäkerhet i anknytning till kärnavfallsfrågan
på Hässelby slott, den 4-6 april 1990.
RAPPOV/IN ÄR SAMMANSTÄLLD AV
Redaktörernas Förord
Denna ripport bygger dels på en bandinspelning av seminariet, dels på skriftligt material från inledningstalama ocn sessionsexpertema.
Rapportens första del (A. Inledningsanföranden) on.fattar de fem föredrag som inledde seminariet. Den andra delen (B Sessioner) består av redogörelser för se- minariets tre sessioner.
Redogörelsen för var och en av sessionerna inleds med ett avsnitt i vilket vi formulerar sessionens syfte och gör en sammanfattning ai- de viktigaste punkterna i den expertföredragning som inledde sessioner:. Efter vårt refent av den diskussion som fördes under sessionen följer sessions%.rJförandes sammanfattning av de syn- punkter som framförts. Redogörelsen avslitt.- • :ned den inledande expertföredrag- ningen.
Referaten av diskussionerna är selekliva o-: i- telvis berättande. Vi har med andra ord endast återgivit de diskussionsinlägg sor»; vi funnit vara av vikt för det tema som behandlades under seminariet och endast ue'vis har vi gjort detta genom att an- föra exakta citat. Diskussionsinläggen har vi scr.erat under olika underrubriker, som avspeglar de olika frågeställningar som to^s upp under diskussionens gång.
Vi har haft två motiv för detta förfarande. För dr t första gör det rapporten mer till- gänglig för personer som inte besitter specialkunskaper inom de områden som be- handlades under respektive session. För det andre har det förelegat ett behov av att koncentrera rapporten kring de frågeställningar sr>n: seminariet var tänkt att belysa.
Referaten från varje session har granskats av icspektive sessionsordförande.
Detta för att undvika att väsentliga inlägg fallit bort och/eller att någon persons åsikter har framställts på ett fetoktigt sätt.
Avslutningsvis vill vi rikta e'f tack till samtliga deltagare för deras medverkan i seminariet.
Christian Munthe Folke Tersman
Innehåll
A. Inledningsanföranden 1
1. Välkomstanförande (Camilla Odhnoff, KASAM) 1 2. Kunskapsbasen för slutförvaringen - osäkerheter och beslutsmöjligheter
(Nils Rydell, SKN) 5 3. Etiska aspekter på kärnavfall sfrågan (Anne-Marie Thunberg, KASAM) 11 4. Den sjunkna tärningen - om kunskapsosäkerheter vid samhälleliga
framtidsbedömningar (Jan Thelander, Lunds universitet) 21 5. Beslutsteori och kärnavfall (Sven Ove Hansson, Uppsala universitet) 29
B. Sessioner 51
1. Identifiering och jämförelser av sannolikheter i
kämavfaHsfiragan 51
1.1 Inledning 51 1.2 Referat av diskussionen 54 1.3 Ordförandens sammanfattning 56 1.4 Numeriskt oprecisa sannolikheter och andliga beslutssituationer
(Per-Erik Malmnäs, Stockholms universitet) 58
2. Identifiering av värdet av ett möjligt utfall av beslut i
miinovmiisiroQOfi»—»••««—»•——••••——»•—>»••••—••••»—••••—•«•••—••••—»»»•»—»«•••—«OJ
2.1 Inledning 65 2.2 Referat av diskussionen 66 2.2.1 Det nyttomoraliska perspektivet 66 2.2.2 Värdet av framtida människors handlingsfrihet 69 2.2.3 Nyttokalkylens praktiska tillämpbarhet 7!
2.3 Ordförandens sammanfattning 73 2.4 Identifiering av värdet av ett möjligt utfall av beslut i
kämavfallsfrågan (Torbjörn Tännsjö, Stockholms universitet) 75
3. Identifiering av rationella beslut i kärnavfallsfrägan ..._...._....„. 83
3.1 Inledning 83 3.2 Referat av diskussionen 84 3.2.1 Interna beslutsteoretiska frågeställningar 84 3.2.2 Beslutsteorins relevans för praktiskt beslutsfattande 86 3.2.3 Beslutsteorins relevans för kärnavfallsfrågan 88 3.3 Ordförandens sammanfattning 89 3.4 Rationella beslut under osäkerhet - eller hur skall man handla i
blindo? (Wlodzimierz Rabinowicz, Uppsala universitet) 91
Proaram... 101
A . Inledningsanföranden 1 • Välkomstanförande
Camilla Odhnoff, KASAM
Välkomna allesammans till SKN's och KASAM 's gemensamma seminarium om osäkerhet och beslut. Temat för seminariet avspeglas omedelbart i detta anförande.
Min uppgift här var från början en annan än att få nöjet att hälsa er välkomna, men detta har nu alltså fallit på min lott. Jag hoppas att ni ändå skall komma in på rätt kurs redan från början när jag nu, med bistånd från Olof Söderberg, försöker staka ut riktlinjerna.
Det vi ger oss i kast med under detta seminarium är något som både KASAM och Kämbränslenämnden har sett fram emot med stor förväntan - att tillsammans med Er följa upp vårt gemensamma etikseminarium hösten 1987 och seminariet om den naturvetenskapliga kunskapsbasen hösten 1989. Detta vill vi alltså göra genom att resonera om osäkerhet och beslut. Tanken från vår sida är att det här seminariet skall utgöra ett tredje och avslutande steg i en serie av seminarier, anordnade av SKN och KASAM. Grundtanken för denna serie har varit en enkel modell för be- slutsfattande (se figur 1). Enligt denna modell är två faktorer avgörande för hur vi
VÄRDERINGAR (Etikseminariet, hösten 1987)
KUNSKAP
(Den naturvetenskapliga
kunskapsbasen, hösten 1989)
S A M M A N V A G N I N G
Hur fatta beslut på basis a v värderingar och
(ofullständig) kunskap?
(Beslut under osäkerhet, våren 1990)
Figur 1
BESLUT?
fattar beslut, t ex i politiska frågor. A ena sidan vilka mål vi vill uppnå och vilka värderingar som bör styra den verksamhet vi fattar beslut om. A andra sidan vår kunskap om relevanta fakta i sammanhanget, d.v.s. fakta som avgör om och hur målen kan uppfyllas, hur värderingarna kan tillgodoses.
Jag skulle vilja illustrera denna modell med ett exempel hämtat från trafik- säkerhetsområdet, vilket jag har haft anledning att syssla med under ett antal år som ordförande i NTF. De värderingar som styr våra beslut i trafiken kan t.ex. vara en tjusning över höga hastigheter, en önskan att komma fort fram, en vilja att vara laglydig, eller kanske en inställning att alla andra får se upp och flytta på sig när man själv kommer farande (de tre sistnämnda värderingarna kan nog dessutom även spåras inom många områden, inte minst i diskussionen om kärnavfallsför- varingen). Vår kunskap om relevanta fakta består bl.a. i trafikregler, som vi för- hoppningsvis känner till, vi har en större eller mindre skicklighet att köra, vi samlar hela tiden in information om vad som händer på och vid sidan av vägen och gör fortlöpande analyser av de faktorer vi uppfattar som viktiga för körningen. Sedan gör vi en sammanvägning, som i olika situationer kan ta olika lång tid - en sam- manvägning som bl.a. består i att söka utröna vilka konsekvenser olika besluts- alternativ kommer att leda till och hur pass önskvärda dessa konsekvenser är. När denna sammanvägning klarats ut, så fattar vi vårt beslut att köra på ett särskilt sätt och verkställer det genom att köra just så. Vi uppnår då ett resultat som vi raskt ut- värderar och om det finns någonting kvar av tiden, så kan vi eventuellt erhålla ny kunskap, korrigera tidigare felbedömningar och misstag, för att därefter göra en ny sammanvägning och fatta ett nytt beslut och förhoppningsvis uppnå eft bättre resul- tat. Detta är ett förlopp som sker åtskilliga gånger per minut när vi kör bil - vi rör lite på ratten, varierar farten etc.
Tidsfaktorn är väsentlig i detta fall, liksom i många andra beslutssituationer. Kör man fort, så har man lite tid på sig att genomföra sin sammanvägning, vilket ökar risken för felaktiga beslut, och man har inte utrymme att göra några korrigeringar.
Det gäller - och detta tror jag kan utsträckas till alla områden, inklusive kämavfalis- frågan alltså att ha ordentligt med tid på sig för en sammanvägning av värderingar och fakta, samt för eventuella efterföljande korrigeringar. Är tiden knapp så gäller det att försöka undvika att fatta beslut som inte går att ändra på om det skulle visa sig att de kan leda till katastrofala följder.
Beslutet i kärnavfallsfrågan skall alltså grundas på såväl fakta som värderingar.
De två tidigare seminarierna har behandlat var sin av dessa faktorer. Under etik- seminariet diskuterades värderingsfrågor utifrån ett etiskt perspektiv, och i semina- riet om den naturvetenskapliga kunskapsbasen försökte vi identifiera vad vi vet och vad vi inte vet om de rent naturvetenskapliga aspekterna av kärnavfallsfrågan.
Diskussionerna på dessa två områden är dock självfallet långt ifrån avslutade.
I den enkla beslutsmodell som vi har utgått ifrån återstår en viktig problemställ- ning: Hur skall vi väga samman dessa båda aspekter? Hur skall vi utifrån vissa
ständig eller säker kunskap om alla relevaru» aspekter. Syftet med detta tredje och avslutande seminarium är att diskutera olika sidor av denna problemställning.
Att beslut måste fattas under osäkerhet är naturligtvis inte bara ett villkor för vårt arbetsområde - d.v.s. kämavfallsfrågan. Det gäller i lika hög grad en rad andra om- råden. För militären är sådana frågor ständigt aktuella och diskuteras under beteck- ningen "operationsanalys". Rättsväsendet, politiken, och sjukvården är andra ex- empel. Gemensamt för dessa områden är inte bara att vår information om de rele- vanta aspekterna ibland är ofullständig och osäker, utan att vi faktiskt musw fatta beslut inom begränsad tid. En läkare kan sällan invänta fullständig information innan han beslutar om behandling av en patient. Dröjer han för länge kanske alla åtgärder är meningslösa. Frågan om hur vi bäst bör fatta beslut under sådana för- hållanden är således inte en teoretisk abstraktion, dess praktiska aktualitet är upp- enbar.
Diskussionerna vid seminariet skall behandla denna problemställning på en gan- ska generell nivå, och alltså inte bara med anknytning till kärnavfallsfrågan. Vi hoppas att lärdomar skall kunna göras för många olika områden, inte minst med tanke på att ni som befinner er här representerar en nid olika tänkesätt och discipli- ner. Detta hindrar inte att den generella problemställningen kan belysas utifrån kämavfallsfrågan, som genom sin komplexitet kanske i särskilt hög grad aktualise- rar frågan om beslut under osäkerhet. Från vår - dvs arrangörernas - sida hoppas vi naturligtvis också att slutsatser kan dras just med avseende på kämavfallsfrågan. Vi behöver er hjälp, vi behöver få era olika synpunkter pä hur vi skall kunna komma fram till lösningar på dessa viktiga frågor.
Än en gång, mycket välkomna! Det är bara att sätta igång!
Kunskapsbasen för slutförvaringen - osäkerheter och beslutsmöjligheter
Nils Rydell, statens kärnbränslenämnd
Kärnbränslenämnden och KASAM organiserade gemensamt ett seminarium om
"Den naturvetenskapliga kunskapsbasen för slutförvaringen av det använda kärn- bränslet' i september 1989. Seminariet redovisas i SKN Rapport 34. '-'inns det säkra svar.'. Rapporten ingår i underlagsmaterialet till detta seminarium, men den kom frän tryckeriet så sent att Ni kanske inte hatt tid att smälta innehållet. Jag skall därför, som bakgrund till de kommande diskussionerna, försöka sammanfatta några av de uppfattningar om kunskapsläget som framfördes och slutsatser som drogs. Sidhänvisningarna är genomgående till seminarierapporten.
Seminariet var uppdelat pä sex sessioner utöver den inledande presentationen av ämnesområdet. Scenarier var ett av temana. Tre sessioner ägnades åt den scenarie- sekvens som dominerar framtidsperspektivet, att vi nu lever i en värmeperiod, att vi är på väg mot en ny istid med de påfrestningar den kan medföra för förvaret och att nya värmeperioder och istider kommer att avlösa varandra åtminstone den närmaste årmiljonen ut. En fjärde session ägnades ett mer spekulativt scenario, framtida mänskligt intrång i förvaringsberget. där kunskapsbasen är närmast obefintlig, men analyser ändå behövs. Seminariet avslutades med en session om betydelsen av de konstaterade osäkerheterna och en uppsummering av diskussionerna.
Säkerhetskrav (sid 29 39)
Osäkerheterna i kunskapsunderlaget måste värderas mot kraven på säkerhet hos slutprodukten, slutförvaret. Det överordnade säkerhetskravet är att biosfären - med människan som referensart - skall skyddas mot joniserande strålning från de radio- aktiva ämnen som deponerats i förvaret. Skyddet av biosfären behöver inte vara totalt, eftersom radioaktiva ämnen och joniserande strålning från naturliga källor redan finns i vår miljö. Den naturliga bakgrundsstrålningen varierar från plats till plats utan att denna variation påverkat livsprocesserna på något hittills skönjbart sätt. Om slutförvarets bidrag till strålnivån i biosfären ligger väl inom strålnivåns naturliga variationsområde kan inte heller slutförvaret bedömas påverka livsbeting- elserna i biosfären på något betydelsefullt sätt.
De radioaktiva avfallsämnena (radionukliderna) ger ingen stråldos förrän de läckt till biosfären. Stråldosen till människan kan beräknas med modeller som be- skriver hur radionuklider transporteras i våra näringskedjor. Modellerna förutsätter kunskaper om biosfären. Strålskyddsinstitutet bedömer att dagens biosfärsmodeller kan användas med oförändrad trovärdighet högst ca 1 (HK) år framåt i tiden och med mindre trovärdighet, men ändå som ett rimligt bedömningsverktyg, fram till nästa istid.
alfasirålande radionuklider från förvaret till biosfären. Detta läckage. enligt hasta beräkningar, får högst uppgå till en liten bråkdel av den naturliga frigörelsen av alfastrålare från berggrunden på grund av vittring.
Utgångsläget
IV närmaste, åtminstone tusen, åren antas visserligen klimatet långsamt bli kallare, men knappast så att vår livsmiljö hinner ändras drastiskt från nuvarande förhållan- den. Förhållanden i berggrunden på det tänkta förvarsdjupet, minst femhundra meter ned, förändras i sin egen mycket långsamma takt och iär inte påverkas av klimatändringarna under de närmaste årtusendena. Materialen i förvaret och kon- struktionen väljs så att de skall fungera intakta under hundratusentals år i sin djup- bergsmiljö sådan vi känner den idag. Det framkom ingenting under kunskapssemi- nariet som motsade att riskerna är mycket små för läckage från förvaret under de närmaste årtusendena.
Denna slutsats bygger inte på att vi skulle ha en fullständig och alltigenom kor- rekt kunskap om förvaringsberget när förvaret byggs, utan på att förvarets tillver- kade barriärer byggs med avsevärda säkerhetsmarginaler. Osäkerheter i berg- grundsdata kompenseras med en robust konstruktion. Exempelvis är bränslemate- rialet, urandioxid, mycket svårlösligt i grundvatten (sid 168-174), och en kapsel av koppar mycket resistent mot korrosion i grundvatten (sid 105-115).
Osäkerheter om den framtida utvecklingen - illustrerad av klimatväxlingar och deras konsekvenser (sid 97-104,137-168)
Klimatforskarna var säkra på sin sak. Långtidsprognosen var inte uppmuntrande.
Vårt land är på väg mot en ny istid. Växthusgaserna kan påverka klimatet de när- maste par hundra åren men inte på längre sikt. Det historiska klimatet illustreras av figur 9-1 i rapporten och en extrapolation 60 (XX) år framöver visas i figur 9-3.
Jan Lundqvist påpekade med instämmande av Karlen, att vårt nuvarande klimat kan ses som en ytterlighet åt det varma hållet och den totala ned- isningen mot slutet av den senaste istiden som den andra ytterligheten. "Normaltillståndet", om man kan tala om ett sådant, är någonting däremellan. Karlen föreslog fem grader som en realistisk uppskattning av temperatursänkningen fram till det första temperatur- minimet om ca 5 000 ar. Iskanten skulle kanske hamna någonstans i mellansverige men därefter fluktuera ganska mycket fram och tillbaka. Livsmiljön i områden nära inlandsisen kan i detta inledande skede antas likna den längs fjällranden idag.
Permafrosten får knappast någon vidsträckt utbredning varken i ytan eller mot djupet under det inledande skedet. Men klimatforskarna utesluter inte att landet kan vara isfritt långa tider under den fortsatta perioden med arktiskt klimat. Då kan permafrost tränga djupt ned i berggrunden.
Detta är en typ av osäkerhet som inan bör. och kan, gardera sig mot genom att lägga förvaret på frostfritt djup. kanske mer är, femhundra meter.
När marken över stora områden har "evig " tjäle kan regn- eller smältvatten inte tränga ner i berggrunden. Stationärt vatten i berggrunden blir så småningom salt av mineralämnen som vittras ut ur väggarna i de vattenfyllda sprickorna. Vattnets innehåll av olika saltämnen kan påverka kapslingens och bränslets korrosion. Hur salt blir vattnet? Det vet vi inte men frågan är forskningsbar.
Biostaren kommer naturligtvis att påverkas kraftigt. Man kan fråga sig hur långt in i framtiden olika matgrödor kan odlas i olika delar av vårt land, och vilket värde stråldosberäkningar har redan för tider som ligger bonom de närmaste 2(X)0 till 30(H) åren. Men om biosfärens utveckling knappast är forskningsbar, kan natur- ligtvis den nuvarande biosfären ändå användas som beräkningsmodell, så länge det inte finns goda skäl att anta att någon annan modell skulle bättre beskriva den fram- tida livsmiljön.
Den största osäkerheten synes råda kring påverkningarna på berggrunden i sam- band med den snabba och fullständiga avsmältning som avslutade den senaste is- tiden, och som kan upprepas nästa gång. Det finns säkra belägg för att mäktiga, långsträckta och sannolikt djupa förkastningar inträffade i några områden i nordli- gaste Norrland och i nordfinland just vid tiden för den senaste isavsmältningen.
Om dessa skedde i form av enstaka mycket kraftiga jordbävningar eiler i flera steg är omdiskuterat men kanske mindre viktigt. Inga lika stora förkastningar har hittats i Sydsverige, men bland de många mindre, tvärbranta bergavsatser som påträffas litet varstans i Sverige kan finnas sådana som uppkommit genom förkastningar. Att inlandsisen brutit loss och fraktat bort den "försvunna" delen av en klippavsats är annars den vanligaste förklaringen till branta klippväggar i vårt land.
Det finns också säkra belägg för att vatten, som trängt ner i flackt liggande sprickor i berggrunden under den tillbakaryckande glaciärfronten, lyft det överlig- gande par'iet av berget. Förflyttningar av vidsträckta bergblock i Skåne och i Kanada har tolkats som bevis för denna mekanism.
Många frågor återstår att besvara,
- hur djupt ner i berggrunden orkar vatten lyfta berg?
- hur allmänna är sengl.iciala förkastningar i vårt land?
- har de utlösts av vattenlyft och är grunda, eller av bergspänningar, och är djupa?
- kan vi entydigt fastställa förutsättningarna för nya förkastningar?
Sådana frågor bör kunna besvaras bättre än idag genom fortsatta studier av den nordiska kvartärgeologin och nuvarande istidsområden som Grönland, Spets- bergen och Antarktis. Hur lång tid tar det att få svaren? Hur stor är den kvarstående osäkerheten om tjugo år eller om femtio?
Betydelsen av osäkerheterna kan, inom vissa gränser, reduceras genom robust
Osäkerheter på grund av systemets komplexitet
(sid 41 -46)
Wene visade med ett enkelt räkneexempel att en fullständig analys av ett system blir ohanterligt omfattande redan om systemet påverkas av så få som åtta variabler och svaret bara behöver vara duger/duger ej. För att inte hamna i den omöjliga situa- tionen tvingas analytikern att gruppera oeh filtrera variablerna. Förenklingarna ska- par ett nytt slags osäkerhet. Var för sig kanske förenklingarna var försvarbara, men i kombination kanske inte. Till denna typ av osäkerheter kan kanske också hänföras forskares outtömliga fantasi när det gäiier att föreställa sig processor, mekanismer och utvecklingar, som kan påverka förvarets funktion, som är teoretiskt möjliga, som kanske inte förekommer i praktiken, men som är svåra att motbevisa. De som kräver full bevisning för förvarels säkerhet mot alla invändningar, och sådana finns, kommer aldri» att behöva känna sic överbevisade i sitt tvivel.
Förvarets vittne, den naturliga analogen (sid 226 34)
Naturen själv har deponerat kärnbränslematerialet, urandioxid, som uranmalm på många platser i berggrunden. Cigar Lake-gruvan i Kanada är anordnad på liknande sätt som dagens tänkta slutförvar, med en lerbarriär omkring bränslet och på några hundra meters djup i berggrunden. Minst en naturlig kärnreaktor har också startats av naturen. För nästan tvä miljarder år sedan fälldes högkoncentrerad uran ut i kri- tisk mängd, i vad som nu är en urangruva i Ok lo i Gabon. Kedjereaktionen startade och pågick i hundratusentals år. Att gruvan våren fossil kämreaktor upptäcktes när en fransk kontrollant mätte isotophalterna i uranet från gruvan. Isotophaltema av- vek från de normala. Förklaringen var given om än häpnadsväckande, den klyv- bara isotopen uran-235 hade förbränts.
Berggrunden i dessa båda gruvområden har undersökts som exempel på lång- tidsdeponier för kärnbränslematerial, fast malmkropparna aldrig skulle ha godkänts som brunslcförvarav svenska myndigheter. Bränslet varokapslat och i Oklodepo- nerat i en sprickzon i berggrunden. Trots sådana brister i barriärsysiemct har dessa naturliga förvar effektivt isolerat sitt uran från biosfären i ca 2 miljarder år. Andra analogcr studeras som exempel på delar av barriärsystemet. Fn analog bevisar inte alt naturens förvar alltid är effektiva. De ineffektiva hittar vi inte, de finns inte kvar längre. Men analogerua kan upplysa oss om vilka processer som är verksamma i ett förvar, om det inrättas i en berggrundsmiijö som överensstämmer med den natur- liga analogens miljö.
Människors intrång (sid 185 212)
Osäkerheter om materialen i de tillverkade barriärerna, om geosfären och om de på- frestningar klimatet på våra breddgrader kan ställa till med, är forskningsbara i den meningen att material för forskningen finns att tillgå. Klimatväxlingar har lämnat
spär från åtminstone den senaste årmiljonen och processer i geosfären kan spåras mycket längre tillbaka. Men framtidens människor och samhällen är inte forsk- ningsbara. Människan som släkte är visserligen ett par miljoner år garimal, men de historiska källorna tunnas ut till närmast obefintlighet om vi söker oss mer än .a femtusen år bakåt tiden. Dessutom är mänr.iskans och samhällets utveckling olineär. Historiska erfarenheter kan inte projicieras på framtiden annat än i " ^cket begränsad utsträckning.
Framtida människors ageranden kan därför inte hanteras i säkerhetsanalysen med de metoder som används för naturprocesser. En session vid kunskapssemina riet ägnades åt en redovisning och diskussion av de arbeten som ändock pågår med att Söra in den framtida människan i säkerhetsanalysen. Dessa arbeten görs i fler Under än Sverige och bl a Nuclear Energy Agency inom OECD gör en värdefull in- sats genom att organisera arbetsgrupper och konferenser inom detta område. Claes Thegerström, som för närvarande arbetar vid OECD/NEA, rapporterade om arbetet vid kunskapsseminariet och deltar även i detta seminarium.
Analysen måste utgå från postulat. Det enklaste postulatet, att människan finns kvar som art hela den tid säkerhetsanalysen behi-ver omfatta, har inte ifrågasatts.
Även den som ser det som ett osäkert antagande håller med om att det är ett berätti- gat postulat.
En viktig skiljelinje går mellan informerade intrång, som görs i avsikt att, exem- pelvis, undersöka deponien eller återvinna material därur, och oinformerade in- trång, som görs i något syfte som inte har med förvaret att göra. Den etiska grund- synen på informerade intrång, som uttrycktes vid det första av KASAM/SKN- seminarierna, etikseminariet, var att vi har ra» att betro framtidens människor med lika stor a.r.varskänsla, aktsamhet och kunskap som vi dälva har, om detta nu känns lugnande för alla. Detta scenario tillför i så fall ingen osäkerhet i analysen.
För det oinformerade intrånget i ett djupt förlagt förvar diskuteras följande postulat om förmåga-risk.
Förmåga till intrång förutsätter tekniska färdigheter som rimligen är förenade med förmåga till korrektiva åtgärder och därmed begränsar risken för skador på människor och barriärer.
Utan tekniska färdigheter och förmåga till korrektiva åtgärder finns knappast heller förmågan att göra intrång och därmed ingen risk.
Utifrån dessa postulat kan olika scenarier utformas som inför rationellt mänsk- ligt handlande i säkerhetsanalysen och ger en metod att hantera denna kategori av osäkerhet.
Beslutsalternativ
Bes'utsfragor behandlades inte vid kunskapsseminariet även om diskussionerna några gånger tangerade detta område. Men nämnden studerar förutsättningarna för
sluta om. En kort redovisning av de alternativa handlingslinjer som kan urskiljas iii väl därför på sin plats här.
I SKBs FoU-program redovisas en tidplan för det fortsatta arbetet, som gär ut på att ett slutförval för allt det använda kärnbränslet skall börja byggas ca 2010, tas i bruk 2020 och förslutas omkring år 2050.
En annan möjlig handlingslinje är att först bygga ett demonstrationsförvar som rymmer exempelvis en tiondel av bränslet, också med start 2010 men med snabbare färdigställande eftersom förvaret är mindre, samt tills vidare lämna kvar resten av bränslet i CLAB. Beroende på erfarenheterna med demonstrationsförvaret och den fortsatta utvecklingen av förvaringste!;niken kan nästa generation fortsätta på den inslagna vägen eller välja en som de finner bättre.
En tredje tänkbar handlingslinje är naturligtvis att driva fram arbetet till ett kom- plett tekniskt underlag för utförandet av ett slutförvar, men sedan skjuta på beslutet att starta förvaringen och istället låta allt bränslet ligga kvar i CLAB tills vidare.
Innan man bestämmer sig för endera av dessa handlingslinjer måste konsekven- serna tas fram i ljuset och diskuteras ur alla synvinklar och av alla berörda parter.
Till de vägande faktorerna hör väl, inverkan på den verkställande organisations arbetsmotivering, bevarandet av kompetens under en vänteperiod , finansieringen, beslutsläget efter ett beslut att vänta, vinsten exempelvis i kunskapsunderlag och teknikutveckling av att vänta, risken att uppskov på bestämd tid slutar med upp- skov på obestämd tid m m.
Ett annat beslut gäller vilka funktionskrav som skall ställas på förvaret. Det krav som hittills ställts över alla andra är säkerheten. Kravet att förvaret skall vara helt säkert är kanske inte alls ouppnåeligt, (jämför med uranmalmen i Cigar Lake i Kanada, sid 232) men kravuppfyllelsen kan inte bevisas. Andra krav, exempelvis på inspektionsmöjlighe* och reparerbarhet har inte integrerats i metodstudierna.
Därför har inte heller graden av säkerhet och graden av åtgärdsfrihet med förvaret avvägts mot varandra.
En tredje beslut, som hittills överlåtits på vetenskapsmännen och teknikerna, är beslutet om vilka säkerhetskrav som skall ställas på förvaret. Det är vetenskaps- männens och teknikemas ansvar att redogöra för graden av säkerhet man anser sig uppnå med olika lösningar och vad de kostar, men ett politiskt ansvar att bestämma hur hög säkerhet man skall eftersträva i relation till kostnaderna. Vad är en riktig avvägning mellan konsekvenser och kostnader i förhållande till vad samhället ac- cepterar och kostar på sig inom andra områden för vår generations säkerhet? Hur skall samma avvägning göras för framtida generationers säkerhet, när våra beräk- ningar av dera; säkerhet beror på antaganden om framtiden som i sig är osäkra. De som arbetar med kärnkraftavfall har inte ensamrätt till den sista frågan men är de första som ställt den.
Förhoppningsvis kommer detta seminarium att ge oss som arbetar med kärn- bränsleavfallet idéer och impulser till hur vi bäst kan hantera vår del av ansvaret för sådana beslut.
10
Etiska aspekter på kärnavfallsfrågan
Anne-Marie Thunberg, KASAM
"Jag vill se detta som ett exempel på hur en etisk diskussion inte ska ses enbart som en humanistisk krydda på en färdiglagad teknologisk anrätt- ning. Etiken måste, för att tala ett tekniskt språk, bidra till kravspecifika- tionen."
Sven Ove Hansson vid 1987-seminariet
"Där (i China 77) förenades människor och grupper av många skilda slag för au på ett bestämt sätt fixera medvetandet om den ömsesidiga solidarite- ten och sitt ansvar för det allmännas sak och förvandla det till ett reellt samhälleligt faktum."
Vaclav Havel i En dåre i Prag, 1989
Gemensamma utgångspunkter
Inledningsvis vill jag gå tillbaka till våra första överläggningar inom KASAM kring - låt mig för enkelhetens skull och utan försök till definition kalla det - den etiska dimensionen i arbetet på att finna en lösning på frågan om kärnavfallets slutförvar.
Dessa avsatte i rapporten "Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 1986" ett avsnitt med rubriken "Slutförvaret - inte enbart ett tekniskt-naturvetenskapligt-ekonomiskt problem". Där formulerades också ett par slutsatser, som i olika variationer åter- kommit i det fortsatta arbetet.
Såsom jag tolkar vår gemensamma utgångspunkt i KASAM, både såsom den sattes på pränt och utkristalliserades i våra gemensamma samtal, kan den anges med följande.
1) Å ena sidan står vi inför ett problem, som måste lösas vetenskapligt/tekniskt.
Å andra sidan är det samhälleligt, bl a därför att det har sin grund i ett av samhället valt energisystem, och dess lösning därmed också hör hemma inom det politiska systemet. Just som samhälleligt har det en etisk dimension, främst av tre skäl. För det första och så självklart att det knappast behöver sägas - handlar det om vår generations ansvar för det avfall, ur vilket vi utvunnit energi. I;ör det andra rör det människors säkerhet och trygghet långt in i framtiden, beroende av avfallels even- tuella påverkan på grundläggande livsbetingelser (ingalunda specifikt för kärnavfal- let). Detta leder för det tredje till krav på vad som har kommit att kallas "allmän- hetens acceptans". Jag återkommer i slutavsnittet till detta begrepp, som enligt min mening måste få sin tolkning utifrån vad vi valde att beteckna som "etiskt hand- lande under osäkcihet". Uttrycket valdes naturligtvis inte därför att inte en viss osäkerhet skulle utmärka allt etiskt handlande utan snarast därför att osäkerheten,
pga det för mänsklig tanke iuom räckhåll långa tidsperspektivet, var särskilt påfal- lande för just detta problem.
2) Det finns ännu en sak att säga om den gemensamma utgångspunkten, såsom jag avläser den närmast i vårt sätt att arbeta och i den uppläggning seminariet om dessa frågor 1987 (redovisat i rapporten Etik och Kärnavfall, SKN Rapport 28) fick genom att det tedde sig närmast självklart att till detta inbjuda företrädare för olika forskningsområden.
Med en viss generalisering kan man säga, att det någonstans på 80-talet går en skiljelinje i den forskningsetiska medvetenhet som länge funnits: Den insikt, som vissa delar av forskarvärlden länge haft om att forskning och teknisk utveckling har konsekvenser för samhället på gott och på ont och om att arten av dessa konse- kvenser är beroende av det ansvar forskaren/teknikern påtar sig under forsknings- och utvecklingsprocessen, började få en mera allmän genomslagskraft. Den s k Uppsalakodexen, i sin slutversion formulerad 1984, är ett typiskt uttryck för denna insikt, inriktad som den är just på regler med tanke på forskningens konsekvenser och framsprungen ur - som det heter i ingressen - "oro över forskningsresultatens tillämpningar och konsekvenser".
En granskning av några etiska kodices från ungefär mitten av 80-talet visar en stor enighet om de värden, som utgör grund för ansvaret. Biokemisten Lars Rydén, en av deltagarna i Uppsala universitets forskaretiska seminarium, har gene- rellt angivit dessa med orden människovärde och naturvärde. Tillsammans utgör de en grund för att definiera forskarens personliga ansvar för miljö, samhälle och en- skilda människor och via ett alltmer förtydligat ekologiskt perspektiv för framtida generationer, i en kodex f ö intressant nog formulerat med att det senare ansvars- området innebär att man inte bör bidra till att inskränka framtida generationers handlingsfrihet.
Det finns en intressant dubbelhet i denna insikt. Forskningsetiska regler, som gäller själva forskningen och hur man skall förhålla sig, så snart försökspersoner av ena eller andra slaget är indragna i forskningsprocessen, eller m a o relationen mellan individer och forskarens förhallande till sitt studieobjekt, har länge funnits. I de kodices, som tar sikte på forskningsresultatens tillämpningar och konsekvenser, handlar det om etiska problem som egentligen uppstår utanför forskningen som sådan och utanför själva den tekniska utvecklingsprocessen. Det är fråga om pro- blem som sammanhänger med användningen / samhället av forskning och teknisk utveckling. Samtidigt bestäms dock problemets art och dess grad av hot mot värden just av forskning och teknisk utveckling. Ser man detta sammanhang, blir slut- satsen, att de värden det är fråga om måste finnas med i hela forsknings- och utvecklingsprocessen. Ingenstädes under denna process befinner man sig i en etisk frizon. "Etiken måste, för att tala ett tekniskt språk, höra till kravspecifikationen."
Det finns enligt detta sätt att se m a o både en forskningsmässig, teknisk och etisk måluppfyllelse under hela processen.
Detta är ingenting nytt och ingenting märkvärdigt. Det är dock viktigt som en grund för den etiska bedömningsprocess, som just genom denna dubbelhet på en
12
gang överskrider forskning och teknisk utveckling som sektorer i samhället och lägger ett ansvir på företrädarna för dessa sektorer. Detta har förstärks på grund av den kunskap och den insyn de äger, som de facto ger makt att åtminstone i viss utsträckning erbjuda de alternativ, som det politiska systemet har att välja mellan.
Därför spelar också informationsplikten en framträdande roll i de kodices, som tar sikte på ansvaret för konsekvenserna.
Osäkerhet och framtidsansvar
Ett nyckelord vid seminariet var begreppet osäkerhet. Jag behöver inte här ge skäl till varför det korn att stå i centrum utan tar det som en accepterad förutsättning för alla våra resonemang. Analyserar man seminariets arbete med att med hjälp av till gänglig kunskap inringa olika typer av osäkerhet och i olika tidsdimensioner, tycks det ligga nära till hands att dra slutsatsen, att den svåråtkomligaste osäkerheten gäller samhällsutvecklingen, och detta redan inom mycket korta tidsrymder.
Frågan kommer att få sin särskilda belysning här. Med tanke på de etiska fråge- ställningarna vill jag dock lyfta fram Brigitta Odens aspekter på denna osäkerhet som ett värde. Enligt Odens analys kan nämligen större säkerhet - och man kan ifrågasätta också detta - nås endast till priset av att andra värden uppges. Oden tolkar dessa värden med ord som utrymme för alternativ, värdet av politisk demo- krati, medborgerligt engagemang i rörelser av skilda slag, kulturell pluralism, lokal variation, eller med hennes egna ord: "kort sagt för individens engagemang i ska- pandet av vår framtid" och ytterligare preciserat med de fundamentala värdena "en demokratisk samhällssyn, en humanistisk människosyn och en miljömedveten framtidssyn" (Etik och kärnavfall, s 35). Det alternativ hon ser till förblivande osäkerhet om samhällets utveckling är "ett hårdare reglerat samhälle med starkare inslag av legalt våld".
Oden rör sig naturligtvis här med antaganden, på samma sätt som Vaclav I lavel gör det, när han förklarar den moraliska grunden för Charta 77 och benämner den med borgerligheten som en förutsättning för all politik, dvs människors självmed- vetande och samvete och de krav på deras rättigheter, som flödar ur detta. På samma sätt är del fråga om antaganden, när forskningsetiska kodices om forska- rens ansvar för forskningens konsekvenser, när dessa övergår till att bli gemen- samma angelägenheter för hela samhället, för in värden som människovärde och naturvärde och söker tydliggöra vilka värden, som kan avledas ur dessa fundamen- tala värden.
På samma sätt tvingades vi likaledes i vår första ansats 1986 till att från etiska utgångspunkter belysa slutförvaring av kärnavfall arbeta med antaganden. I vårt försök då att hantera inte upplösa - osäkerhetsdilemmat i vårt ansvar lör ett be- slut, vars långsiktiga konsekvenser vi inte kan överblicka, förde vi in den män- niskosyn som idag utgör en gemensam värdegrund i vårt samhälle. Såsom denna finns kodifierad, tolkas den med hjälp av grundantaganden som att människan har
ett egenvärde, har integritet, är kompetent, har eiisk frihet och ansvar för eget och andras liv, förmåga till etisk bedömning.
Av detta drog vi en viktig slutsats, som ytterligare kom uit utvecklas och - vägar jag kanske säga - stadfastas vid seminariet 1987. Var »enen..ions ansvar med tanke på att vart beslut idag har konsekvenser för framtida gereutioner och deras livs- miljö, bör inte bara bestämmas av den fastslagna princer. ar riskerna för liv, hälsa och miljö inte bör vara större än vad dagens generation :,j;i!" .' beredd att acceptera.
Det måste också bestämmas av att det enligt vår humanistiska människosyn är ett värde att garantera kommande generationer samma rätt som v själva till integritet, etisk frihet och ansvar. I utformningen av kärnavfa!'ssys"en en måste vi, som vi formulerade det, "också väga in denna rätt. Kommande generationer måste inte bara ha rätt att göra misstag utan också tillräcklig handlingsJriliet för att öka säker- heten genom kontroll och aktiva åtgärder".
Denna princip kom vic. seminariet att ytterligare preciseras med hjälp av Sven Ove Hanssons bidrag Tdv teser om kärnkrafisavfall ochprlitik (Etik och kärnavfall s 145 ff)- Det gäller tesen om de krav vi i allmänhet stäilei på tekniska produkter:
att de skall vara driftssäkra och samtidigt reparerbara och ;tx s&vma krav kan ställas på avfallsförvar (tes 7). Vidare teserna om att vi av oiika skai nh det gäller avfallet måste skifta perspektiv från ett driftssäkerhets- till ett avfai'.sperspektiv och att där- vid reparerbarhetskravet, också med tanke på au alia tekniska system är konstru- erade av felbara människor, kommer att få ökad vikt. Slutsatsen blev två delvis motstridiga krav: driftssäkerhet som kräver ett i viss mening slutet förvar och repa- rerbarhet som kräver ett delvis i en annan mening öppet förvar, eller med samman- fattningens formulering {Etik och kärnavfall, s 201):
"Resonemanget leder till en dubbel slutsats: Ett slutförvar bör utformas så att det dels gör kontroll och åtgärder onödiga, dels inte omöjliggör kontroll och åtgärder.
Vår generation bör med andra ord inte lägga ansvaret för slutförvaret på senare generationer men bör å andra sidan inte heller beröva kommande generationer deras möjlighet att ta ansvar."
Det var denna slutsats, som utmynnade i tesen att etiken måste bidra till krav- specifikationen.
Det kan ha sitt intresse att här också erinra om den kanske närmast sidobelys- ning Lars Ehrenberg gav i sitt bidrag om Osäkerhet om livsmiljöns utveckling i det avsnitt som uttryckligen rör handlande under osäkerhet {Etik och kärnavfall, s 45 0- Vi möter hären spänning, som består i att vad som kan vara etiskt riktigt i ett visst tidsperspektiv kan leda till risker och skador i ett senare skede. Om det se- nare kan vi inte veta något med säkerhet. Däremot är det enligt Ehrenberg höjt över alla tvivel att vårt handlande idag leder till en försämring av framtida livsmiljöer.
Etiskt måste därför vetskapen att skador kommer att inträffa väga tyngre än osä- kerheten om skadornas storlek. För egen del föreföll Ehrenberg benägen att dra slutsatsen, att vi närmast framöver behöver ett rådrum så att vi inte stacker hand- lingsfriheten.
14
Den syn pa människans rätt til! handlingsintegritet i hennes egenskap av bäde och kompetent vi hävdat som ett grundvärde, vilket måste ingå i kravspecifi- kationen med samma dignitet som kraven på kunskap och teknisk kunnighet, kan visserligen avlyfta något av den osäkerhet, som hänger samman med de långsiktiga konsekvenserna och med osäkerheten också närmare i tiden. Den innebär dock irgen garanti, eftersom den bygger på åtminstone två antaganden: dels att männis- kan till vissa grundläggande egenskaper och kvaliteter är konstant, dels att värden av viss konstans bestämmer målen för hennes handlande. I dessa konstanter ligger naturligtvis också antagandet att förändringar, utveckling, nyskapande sker. För att formulera antagandet med hjälp av ett parallellt språk talar Vaclav Havel i "En dåre i Prag" om "ett slags moralisk horisont, mot vars bakgrund man på ett eller annat sätt (kanske även som en fullständig kontrast!) kan definiera sig själv; den är ett slags gränspunkt som man kan relatera sig till överallt ifrån utan att behöva löpa samman med den. Därmed återställer den ett visst koordinatsystem, den skapar en mått- stock, erbjuder en fast punkt från vilken man kan avmäta olika positioner."
Men vilka andra antaganden har vi underlag att göra om människan? Hon kan inte valideras med räckvidd in i framtiden, än mindre in i den geologiska tid vi rör oss i när det gäller slutförvaret? Även om konsekvenserna av vårt utnyttjande av resurser under en kort tidsperiod sträcker sig in i den geologiska tiden, hänvisar oss människans begränsningar till att bygga vårt ansvar på historiska erfarenheter och dagens förhållanden och kunskaper - och samtidigt göra de garderingar som är nödvändiga att göra på denna grundval men också kan förutsätta den kompetens och det ansvar vi kan sluta oss till på samma grundval.
Vi kan inte, som också Lennart Sjöberg framhöll i sina reflexioner efter semina- riet (Etik och kärnavfall, s 207) förutse kommande generationers värderingar.
Detta okunnighetsproblem är dock ur vissa grundläggande perspektiv irrelevant.
Flera av dem som arbetat med frågan om hur vårt ansvar för kommande genera- tioner skall kunna definieras, t ex amerikanen Daniel Callahan (What Obligations Do We Have to Future Generations?, 1971, omtryckt i E. Partridge, Responsibility to Future Generations, 19X1), finneratt inan måste börja med en modell eller proto- typ för vad det betyder att ha förpliktelser mot dem som nu lever. Den modell Callahan anser ligga närmast till hands är förhållandet mellan föräldrar och barn, som också är ett uttryck för den kedja som inte kan brytas utan binder generation till generation och utgör själva grundvillkoret för mänsklighetens fortbestånd. I til- lämpningen av modellen på vårt ansvar för kommande generationer, drar han två sammanfattande slutsatser:
För det första måste vi använda våregen och dagens förståelse av mänskligt liv som grund för våra förutsägelser in i framtiden. Ingen annan är tillgänglig och, kan man tillägga, det både hör till vår begränsning och är en akt av respekt för framtida generationer att vår förståelse är tids- och kulturbunden. För det andra finns inget skäl att vi, när vi bedömer vilka konsekvenser vårt handlande har för framtida generationer (nära eller långt fram i tiden) inför någon norm, som starkt avviker från dem vi skulle använda i bedömningen av vårt ansvar för dem som nu lever.
Litet mer specificerat men fortfarande på ett allmänt plan formulerar Cuiiukui sina slutsatser i fyra normer:
1) Gör ingenting som kan äventyra framtida generationers existens.
2) Gör ingenting som kan äventyra framtida generationers möjligheter att för- verkliga de grundläggande rättigheter som är nödvändiga för ett värdigt människc- liv.
3) Om det i namn av de nu levandes rättigheter tycks nödvändigt att göra något som skulle kunna äventyra samma rättigheter för de ännu inte födda, gör det på ett sådant sätt att risken blir så minimal som möjligt.
4) Kalkylera i försöket att avgöra om dagens beteende kommer att äventyra framtida liv på ett lika ansvarigt och nyanserat sätt som du skulle göra i bedöm- ningen av om en handling med osäkra konsekvenser skulle skada dina egna barn.
Om du finner det otänkbart att frambesvärja mirakulösa lösningar för att i sista ögonblicket rädda ditt eget barn från de skadliga konsekvenserna av ditt spel med framtiden, tillgrip inte heller sådana i relation till framtida generationer.
Konstruktionsmässigt har dessa fyra normer stor likhet med de ledord med vilka Torbjörn Westemiark avslutade sitt föredrag vid seminariet om Filosofiför skydd mot strålning och andra agcntier (Etik och kärnavfall, s 86):
"Ej skali Du substanser bruka som ej bryts ned i ditt vatten.
Ej skall Du processer bruka som ger substanser livet ej fördrar. När detta inte går: konstruera på bästa sätt: Tänk på livet så att Du helgar det.
Missbruka ej Din kunskap och Din teknik för att skada liv."
Normerna resp ledorden anger inget konkret handlande, och det är enligt min övertygelse riktigt. Det är i varje led av utvecklingsprocessen det måste avgöras, vilket detta skall bli. Det är också i denna vi tydligare kan se, vilka värden som kan råka i konflikt med varandra, och också måste vara öppna för att vi kan komma i en situation, då vi inte kan finna något annat handlingssätt än att kränka ett värde eller delar av det och /eller tvingas leva i ovisshet om vårt handlande även efter den mest ingående etiska bedömning är rätt. Också på etisk grund fattade beslut har ofta ett mått av osäkerhet i sig. Det är en osäkerhet, som enligt min och flertalets både hy- potes och erfarenhet är inbyggd i tillvaron - det motsvarar på det etiska planet vad Marianne Frankenhaeuser vid seminariet kallade att människan är "inherently un- foolproof", en egenskap hos människan som alltså också gäller när hon står i etiska valsituationer och söker väga den tyngd olika värden har.
Teknikutveckling som socialt experiment
Osäkerhet och risk är begrepp som har ett nära samband. Det är på grund av de risker osäkerheten rymmer, som den etiska dimensionen blir så uppenbar. Detta var också ett viktigt skäl till att området riskbedömning och analys av vad som är god- tagbara risker intog en central plats vid seminariet. Det är även enligt mitt antagande bl a denna nära förbindelse mellan osäkerhet och risk, som gör att vi i handlägg-
16
nings- och beslutsprocessen kring kärnavfallet för in kravet på "allmänhetens acceptans". Uttrycket ger vid handen, att det inte b.ira handlar om de grundläg- gande reglerna för en politisk beslutsprocess. Frågan gäller naturligtvis vad vi läg- ger in i begreppet acceptans och vilka medel, som är tillåtna för att uppfylla kravet.
Seminariet ägnade inte särskild uppmärksamhet M denna fråga. I diskussionen om risker gjordes dock ett viktigt klarläggande som vi sammanfattade med följande (Etik och kärnavfall, s 196):
"I diskussionen underströks att syftet med psykologiska studier kring riskbe greppet inte är att få fram kunskaper, som kan användas för att manipulera männis- kor, att besvara frågan: 'hur skall man få folk att acceptera hanteringen av kärnav- fall'. I stället bör kunskap om vilka faktorer det är som påverkar våra riskuppfatt- ningar och riskbedömningar bidra till att vi bättre kan värja oss mot manipulation från olika håll."
Ordet acceptans far i citatet en innebörd av ett övervägt ställningstagande. Det ger mig anledning att i mitt slutavsnitt gå ett litet stycke vidare än seminariet, för- hoppningsvis på grundval av de värdeantaganden detta utgick från. I en bok.
författad av filosofiprofessorn Mike M. Martin och Roland Schinzinger, ingenjör och professor i elektronik, Ethics in Engineering (1983, andra uppl i9K9), finns några viktiga synpunkter, som i förstone kan verka tillspetsade, närde överförs till arbetet på att finna lösningar för förvaring av kärnavfall. Alltnog, författarna ägnar ett av sina tidiga och principiellt viktiga kapitel åt ämnet Engineering as social experimentation Det skulle föra för långt att här redovisa hela motivationsträckan för rättmätigheten i att karakterisera införandet i samhället av tekniska produkter och system som sociala experiment.
På ett sätt ligger det dock inget märkligt i detta. Vi övervakar säkerheten i syste- mets funktion, gör förbättringar, testar materialets hållbarhet, vinner ny kunskap.
Ett moment av experiment ligger i själva den tekniska och kunskapsmässiga ut- vecklingen. Men vi tänker mera sällan på att denna övervakning och kontroll sker på ett socialt-samhälleligt plan, där föremålen för experimentet är människor, miljö, sociala organisationer (tekniska system påverkar också formerna för social organi- sation). Experimentet kan inte kontrolleras med hjälp av kontrollgrupper utan en- dast av dem som befinner sig inom räckhåll för experimentets utförande och utfall.
Martin/Schintzinger är rnedvclna om att deras syn på engineering, tekniska ut- veckling, som ett socialt experiment innebär att man vidgar begreppet experiment utöver en strikt användning av begreppet på systematiskt planerade experiment.
Likväl hävdar de att begreppet, använt på detta område, är mer än en metafor. Det svarar mot den tekniska utvecklingsprocessens natur och har i deras plädering sin bakgrund i den i boken föregående analysen av etisk teori. Det är genom att se på
"engineering" som socialt-samhälleligt experiment man får syn på de etiska pro- blem, som aktualiserades i den tekniska utvecklings- och användningsprocessen, s 6 7 :
"Synen på "engineering" som ett experiment i social-samhällelig skala hjälper oss att placera focus på rätt ställe: människor som påverkas av teknologin. Ty ex-
periiiicnt utförs pä personer, inte på döda objekt. I detta avseende, om än i mycket större skala, kommer teknisk utveckling mycket nära medicinsk testning av nya läkemedel och medicinska tekniker på mänskliga subjekt."
De prövar så att ställa samma krav på detta experiment som de som gäller på det medicinska området och finns formulerade i deklarationer, dvs främst informerat samtycke med de kvalifikationer, som karakteriserar detta, bl a adekvat informa- tion och subjektets kompetens att ta del av denna och fatta rationella beslut.
Detta sträcker sig längre än till vad som omedelbart framgår av uttrycket
"allmänhetens acceptans", däremot inte längre än till vad som finns uttryckt i Sven Ove Hanssons bidrag i Etik och kärnavfall under rubriken Risk Decisions and Nuclear Waste. Martins och Schnitzingers tänkesätt skärper bara ytterligare pro- blematiken, när det gäller att hantera samtyckesreglema i social-samhällelig skala.
Människor är subjekt, men de är det i ett ofrånkomligt socialt sammanhang. Några måste pä ett sätt bli mer indragna än andra - j a g tänker pä bl a platsvalet. Samtidigt Malla indragna. De är det inte bara som delaktiga i demokratiska beslutsorgan på olika nivåer och i denna sin egenskap med ansvarsförbindelser till de människor, som utsett dem. De är det också som insatta i den ansvarskedja av relationer mellan generationer, som blir påtagligt synlig så snart det gäller avfall, vars omhänderta- gande kan innebära risker på lång sikt (och gör det redan genom sin existens).
Vid seminariet 1987 framhöll flera att det vore en vinst, om kärnavfallet, som i själva verket är ett litet problem jämfört med andra avfallsproblem, kunde tjäna som modell för hur vi bör ge oss i kast med andra långsiktiga konsekvenser av, som det formulerades, "vår generations framfart, som skett till priset inte bara av nyttigheter för vår generation utan också hot mot människors hälsa och livsmiljö tusentals ge- nerationer framöver". Frågan är om kärnkraftens avfallsproblem också kan leda till en förebildlig modell för en kvalificerad samtyckesprocess, en begrepp som för mig fö mera motsvarar innebörden i det motto jag valt från Vaclav Havel än be- greppet acceptans.
Problemet utifrån det etiska perspektiv, som samtyckesmodellen öppnar, är att vi tycks befinna oss i en kniptång. Att vi gör det beror delvis på att det funnits en lång tidsmässig upploppsbana för insikten om avfallsproblemets karaktär och det ansvar som är knutet till detta. När beslutet om kärnkraft en gång fattades, befann vi oss ännu i varje fall i dyningarna av tilltron till den fredliga teknikens seger. På riksnivå har vi dragit konsekvenserna av det ansvar, vars innehåll vi dä inte var medvetna om såsom vi idag är det, genom att bejaka att vi som nation står med an- svar för att själv ta hand om kärnavfallet i enlighet med de beslut som fattats under politisk enighet på riksplanet. Där har vi löpt hela upploppsbanan.
Men när vi kommer till platsval, gäller inte detsamma. Där försätts vi, kanske något tillspetsat uttryckt, vid upploppsbanans startpunkt. Där skärps också sam- lyckesproblematiken, kanske t o m så att vi kommer att försättas i en renodlad etisk val- och handlingssituation: att för att tillgodose ett värde se oss tvingade att kränka ett annat. Jag tänker på vetorättskommitténs förslag om möjligt undantag från den kommunala vetorätten. 1 sitt remissyttrande över detta betänkande har
18
KASAM för sin del kommit fram till det principiella ställningstagandet, att den etiska förpliktelsen när det galler ansvaret för kärnavfallet representerar ett värde, som måste anses vara överordnat det höga värde den kommunala vetorätten utgör tor den kommunala självbestämmanderätt, som aren grundpelare i demokratin.
Under vissa betingelser kan den senare få vika för den överordnade 'örpliktelsen.
Finns det ett alternativ till en etisk tvångssituation av denna art? Det skulle i så fall vara att ge rådrum förde av experimentet direkt berörda att tillryggalägga upp- loppsbanan och finna beslutsformer, som gör detta möjligt. Eller med Väclav Havels ord både "fixera medvetandet om den ömsesidiga solidariteten och sitt an- svar för det allmännas sak" och "förvandla det till ett reellt samhälleligt faktum".
Det har med demokratisk trovärdighet att göra och det förutsätter med säkerhet ut- rymme för etiken att "bidra till kravspecifikationen" på alla nivåer, den naturveten-
Den sjunkna tärningen - om kunskaps- osäkerhet vid samhälleliga framtids- bedömningar
Jan Thelander, Lunds universitet
"/ en strandbråte på Spetsbergen såg jag en gång en liten tärning, som uppenbarligen hade varit utsatt för nötning under läng tid. Ytorna var välvda eller grunt urgröpta, alla sidor sluttade. Markeringarna, som redan ursprungligen var utförda som hål, hade svarvats upp a\ sanden och vatt- net så att somliga hål hade blivit större och excentriska. Några hål hade nötts så djupt att de nåikie varandra tvärs genom godset. Ett häl hade ätit .sig u! över sitt hörn. Anda vilade det en rest av den exakta kuben över det hela; de oregelbundna hålen suggererade likafullt sina utgångslägen ur symmetriskt ställda centra.
Tärningen låg i grunt vatten, och genom vattenytans små rörelser fördärvades ytterligare den matematiska formen. Och jag fick för mig, förstås, att det hela såg ut som en påminnelse om begränsningen i mycket långt driven rationalism, som en nedbruten logik, matematiken som en spökbild av världen, eller dylikt."
Torsten Rcnqvist, Sjunken tärning 1975.
"Två extravaganser - att uteslutaförnuftet och att bara erkänna förnuftet."
Pascal Vad innebar det att tärningen är sjunken? Nötningarna, hålen, de skeva sidorna är resultatet av tärningens existens i ett element. Samma utsatthet har tärningen i kon- frontationen med samhället.
Torsten Renqvist ser den sjunkna tärningen som en sinnebild för begränsningen i en mycket långt driven rationalism. Men en begränsning kan vara både en svaghet och en styrka. Fn styrka i den meningen att ett sökande i nya riktningar blir nöd- vändigt. När vi vet något om hur långt det går att komma i en riktning så kan upp- täckten av begränsningarna här bli en positiv utgångspunkt för sökandet i andra riktningar. Därför är den sjunkna tärningen en beteckning på ett fruktbart tillstånd beläget mellan de två extravaganta positionerna.
Detta innebär i korthet följande:
1. Vi vet mer om framtiden än vi tror oss veta. F,n extravagant hållning till rationa- liet och en långt avancerad rationalisering av samhället har avskilt framtiden som en särskild autonom sfär. Det är hög tid att börja fråga om framtiden inte är en över- skattad uppfinning.
21
2. Kampen om framtiden är hela tiden närvarande i diskussionen om det fram- tida samhället. Som politiskt kampmedel kan "framtiden'" användas tor att neutrali- sera existerande motsättningar och konflikter.
3. Kunskapsosäkerhet kan inte ses som en exklusiv framtidsproblematik.
Kunskap handlar alltid om något. Kunskapsosäkerheten är till sin natur dubbel.
Om kunskapen handlar om något måste vi ta hänsyn både till kunskap och sam- hälle. Den genuina kunskapsosäkerheten om t ex övergången till ett nytt produk- tionssätt motsvaras av en konstitutiv osäkerhet som har att göra med hur detta pro- duktionssätt fungerar. Samhället är beroende av olika slags osäkerhet för att ut- vecklas. Reduceras denna osäkerhet har det långtgående konsekvenser för hur sam- hället förändras i fortsättningen. Vi skapar osäkerhet och möts av osäkerhet när samhället förändras.
4. Kunskapsosäkerheten är relationeli. Den måste i första hand ses i förhållande till begriplighet och frågande. Det är i triangelförhållandet mellan begriplighet - frå- gande - kunskapsosäkerhet som den kritiska punkten i framtidsbedömandet ligger.
Det är inte mängden kunskap som avgör om en framtidsbedömning är god.
5. Kunskapsosäkerhet är en fråga om för vem. Den kan inte ses isolerad från maktförhållandena i samhället.
6. Förståelsen av och diskussionen om kunskapsosäkerhet behöver breddas och fördjupas på det samhälleliga området. Det kan bli ett led i brytandet av den rå- dande kunskaps- och framtidsfixeringen.
Det moderna sannolikhetsbegreppet är ursprungligen dualt; det är å ena sidan sta- tistiskt handlande om frekvenser, å andra sidan kunskapsteoretiskt gällande tilltron till påstående helt utan statisktisk bakgrund. Det har två sidor; frekvens och opin- ion. Bryter vi ut opinionsbegreppet ur dess kunskapsteoretiska sfär och placerar det i en samhällskontext kan vi också följa en grundläggande förändring i rationali- tetsanvändning; från instrumenten till kommunikativ rationalitet. Den förstnämnda syftar till en rationell kalkyl som ger kontroll, den senare skapar en rationell förstå- else och samstämmiga beslut.
I samhällelig mening kan "opinion" betyda både intersubjektiv mening och kon- sensus (samsämmiga åsikter).
I den instrumentella rationaliteten förutsätts värden och mening som givna utan oklarheter eller skevheter. Vems problem som ska lösas som en fråga om politisk legitimitet ligger utanför övervägandena.
Den kommunikativa rationaliteten handlar om samspel mellan människor. Kun- skapsosäkerheten får en helt annan betydelse här jämfört med vad den innebär i en instrumenteli rationalitet. Samspel förutsätter osäkerheter. Det aren konstitutiv del av samspelet. Samspel kan studeras med instrumenten rationalitet. Det sker t ex i spelteorier. Men om aktörerna i spelet använder helt olika rationalitcter faller för- utsättningarna för teorins utnyttjande. I studiet av förhandlingar på internationell nivå om bl a miljöproblem har spelteorin kommit till korta.
Osäkerhet och otydlighet är fundamentala inslag i förhandlingsspelet. Den kom- mun kativa rationaliteten som don diskuteras av den tyske sociologen Jurgen Habermas utgår från en breddning av den vetenskapliga rationaliteten. Syftet är att nå en ökad säkerhet genom en ökad förståelse som resultat av en rationell dis- kussion.
Habermas modell leder oss i en ny riktning men inte tillräckligt långt för att för- stå den verkliga innebörden av osäkerhet. Den visar sig först när osäkerhet kopplas samman med sökande. Sökandet är idag oftast förknippat med den instrumertella rationaliteten. Här talar man om sökprocessen. Man söker information, medel, al- ternativ men man söker inte efter målet; det är den avgörande punkten i en annan rationalitet, sökandets rationalitet. Vill vi förstå vad den innbär måste vi gå utanför vetenskapens domäner till konsten och litteraturen.
Gunnar Ekelöf har skrivit att religionen är djup ovisshet och konsten är djup osäkerhet. Det är i konsten och litteraturen som förmågan att stanna kvar i osäker- heten har utvecklats. Den engelske diktaren John Keats har beskrivit det som en
"negativ kapacitet". Det finns något att hämta i själva osäkerheten. Författaren Joseph Conrad har uttryckt det så att ute på fälten har man överblick och kan tydligt se vad som rör sig men kommer man in i skogen är det dunkelt mellan träden men det finns mycket mer att upptäcka. Samhällsvetenskapen föredrar att vistas ute på fälten; konsten och litteraturen i skogen.
Det är intressant att se hur instrumenten rationalitet kolliderar med sökandets ra- tionalitet. När en av måleriets stora mästare, Paul Cézanne, skulle inordnas i ett mål-medelschema av samtida kolleger blev han fullständigt obegriplig och miss- tänkt för att vara galen.
Vilken innebörd osäkerheten kommer att få beror på vilken rationalitet vi utgår ifrån. I instrumenteli rationalitet är osäkerheten knuten till valet av medel. I kom- munikativ rationalitet kretsar frågorna omkring förståelsen av valda medel och hur denna kan leda fram till ett samstämmigt mål. I sökandets rationalitet är själva målet förknippat med största osäkerhet. Målet framträder under sökandet men bara som ett närmevärde. Måluppfyllelse blir självmotsägande.
Men det är inte bara osäkerheten som ändrar innebörd med olika slags rationali- tet. Detta gäller också synen på begriplighet och frågande. I instrumenten rationa- litet tas begripligheten för given. Den är avproblcmatiserad. I frågandet är frågan enbart medel för att nå ett svar. Svaret är det viktigaste.
I kommunikativ rationalitet problematiseras begripligheten. Det är inte självklan vad som är meningsfullt. Karaktären av dialog gör denna rationalitetstyp till en framhävare av frågans betydelse men i Habermas tolkning är betoningen på svaret påfallande.
Den sökande rationaliteten problematiserar också begripligheten men har inte till syfte att nå samstämmighet. Den går med andra ord utöver den kommunikativa ra- tionaliteten. Själva frågan är av avgörande vikt. Det hela kan sammanfattas på föl- jande sätt:
23
Rationalitet; osäkerh. begripl. frågande instruinentell medel given svaret kommunikativ först, av medel probl. fråga-svar
o. mål
sökande mål probl. frågan Figur 1.
Triangelförhållandet begriplighet - frågande - osäkerhet skiftar karaktär med typen av rationalitet. Frågan är vilken kombination som är intressantast ur framtidsbe- dömningens perspektiv. Svaret på den frågan kräver först en genomgång av osäkerhetens betydelse i samhällets sätt att fungera. Frågan om framtiden som en överskattad uppfinning fordrar dessutom att tidsdimensionerna då - nu - sedan ses i förhållande till de olika rationalitetstyperna. Detta berör pmblemet hur framtiden har differentierats ut som autonom sfär och varför detta har sketi.
Hur fungerar då de tre tidsdimensionerna dåtid - nutid - framtid inom respektive rationaliseringstyp? Det kan åskådliggöras i figuren nedan:
Rationalitet instrumentell kommunikativ sökande
dåtid avslutad oavslutad oavslutad
nutid föreliggande framträdande framträdande
framtid
som projektion som dialog som vision Figur 2.
Av de tre aktiviteter som bildar grunden för varje fnmtidsbedömning: lära, lyssna och förutse har det sistnämnda kommit att dominera i form av projektioner mot framtiden. Går det lära något av dåtiden? Det kollektiva samhälleliga lärandet av det förflutna fungerar mycket bristfälligt. Stora misstag kan göras om gång på gång utan att något sker däremellan. Miljöområdet lämnar många dystra exempel på detta.
Hur är det då med lyssnandet in mot samhället? Hennan Kahns misslyckande att förutse oljekrisen i början av 70-talet brukar anföras som exempel på samhälls- prognosernas svårigheter eller omöjlighet. Men Kahns stora misslyckande låg inte här. Det bestod i oförmågan att ens ana sig till revolterna i de svarta ghettona i det egna hemlandet. I det låg en fundamental brist på förmåga att lyssna. Lärande, lyssnande och förutseende hör ihop. Aktiviteterna stöttar varandra.
Även i detta avseende skiljer sig de tre rationalitetstyperna. Den instrumentella lägger störst vikt på förutseendet och tonar ner lärandets roll: dåtiden är ju ändå av- slutad. Lyssnandet har ingen plats. Det har det däremot i den kommunikativa ratio- ii; liteten. Här spelar det huvudrollen. Det är inte så framträdande i den sökande ra- tionaliteten. I denna är lärandet viktigare och visionen.
