Tidsaspekter i samband med slutlig förvaring av använt kärnbränsle

SSI-rapport 94-11 .

SES!! Statens stråhkyddsinstitut

Swedish Radiation I'rottvtion liisti in c

Postadress

171 16 STOCKHOLM

Gatuadress

Karolinska sjukhuset Solna

Telefon 06-729 71 0C

Björn Lindbom, Marie Wiborgh Per Molander

Tidsaspekter i samband med slutlig förvaring av använt kärnbränsle

En översiktlig naturvetenskaplig och juridisk bakgrund

ISSN 0282-4434 Pris: 70 kronor

S d h R d P I Swedish Radiation Protection Institute

Titelblad / Title page

ISSN: 0282-4434

Datum / Date of issue: 1994-10-25 Författare / Author:

Björn Lindbom, Marie Wiborgh, Kemakta Konsult AB Per Molander, Mannheimer Swartling Advokatbyrå

Avdelning / Division:

Kemakta Konsult AB

Dokumentets titel / Title of the document:

Tidsaspekter i samband med slutlig förvaring av använt kärnbränsle.

En översiktlig naturvetenskaplig och juridisk bakgrund.

Sammanfattning / Abstract:

Sammanfattning se sidan i

Nyckelord (valda av författaren) / Key words (chosen by the author):

Använt kärnbränsle, Långlivat avfall

Antal sidor / Number of pages: 68

slutlig förvaring av använt kärnbränsle.

En översiktlig naturvetenskaplig och juridisk bakgrund.

Björn Lindbom¹ Marie Wiborgh¹ Per Molander²

1 Kemakta Konsult AB

2 Mannheimer Swartling Advokatbyrå

September, 1994

Denna rapport är framställd på uppdrag av Statens strålskyddsinstitut (SSI).

Vid driften av kärnkraftverken uppstår avfall som är skadligt på grund av den strålning som avges. Avfallet avklingar med tiden till alltmer ofarliga substanser, men detta är en process som kan ta mycket lång tid - tusentals eller tiotusentals år. Avfallet måste därför tas om hand. Enligt svensk lagstiftning skall det radioaktiva avfallet omhändertas, dvs slutförvaras, av Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB). Det kommer an på myndigheterna, däribland Statens strålskyddsinstitut (SSI), att fastställa krav vad avser förvarets livslängd. I samband med att strålskyddskrav från de övervakande och tillståndsgivande myndigheterna skall ges ut i form av föreskrifter, kan det inte på ett enkelt sätt fastslås under vilken tidsrymd ett slutförvars kvarhållande förmåga skall redovisas.

Denna studie är utförd av Kemakta Konsult AB i samverkan med Mannheimer Swartling Advokatbyrå på uppdrag av SSI. Studien syftar till att, med utgångspunkt från tillgänglig litteratur, bedöma om det är möjligt att på naturvetenskapliga grunder göra förutsägelser av förlopp som kan inträffa om tusentals år, och vilka juridiska implikationer detta har i termer av ansvarsbild, mm.

Arbetet har av resursskäl begränsats till att omfatta i naturen förekommande storskaliga processer som kan påverka ett slutförvars funktion. Dessa processer har utgjorts av geologisk aktivitet (jordbävningar och vulkanism), långsiktiga klimatförändringar (kommande istider) samt "plötsliga händelser" (meteoritnedslag o dyl). Utöver dessa naturliga processer har vi även försökt belysa effekter av mänsklig påverkan på klimat och miljö samt möjligheten att förutspå effekter av detta. Studien har inte omfattat den tekniska livslängden betingad av förvarets ingenjörsmässiga utformning.

För att belysa de storskaliga och antropogena processerna har vi blickat tillbaka i tiden i syfte att utröna vilka frekvenser och varaktigheter förloppen tidigare har haft, för att dra slutsatser om möjligheten att därifrån göra förutsägelser för framtida händelser. Parallellt med detta har vi också försökt klarlägga vilka juridiska implikationer "långa tidsförlopp"

tidigare haft i samband med ansvarsbild, informationsöverföring till kommande generationer, etc, för att på samma sätt projicera detta in i framtiden.

De tidsrymder som är aktuella vid en utvärdering av ett slutförvars livslängd rör sig om tusentals och tiotusentals år; perspektiv som är svåra att överblicka. Vi poängterar detta i studien genom att påminna om att jorden är ca 4.5 miljarder år gammal och att de första växterna och djuren uppträdde för ca 1 miljard år sedan. Människans avlägsna släkting

"Neanderthalaren" uppträdde för ca 100 000 år sedan. I Sverige rådde stenåldern fram till ca 1500 f Kr. Bronsåldern sträckte sig fram till ca 400 f Kr och först för ca 150 år sedan började industrialism att utvecklas.

Våra synpunkter från studien har flera dimensioner och kan sammanfattas enligt följande:

- Eftersom det i sammanhanget rör sig om mycket långa tidsförlopp, kan man inte å priori utgå ifrån att den ena eller den andra typen av samhällssystem kommer att råda om tusen eller tiotusen år. Därför framstår Jet som önskvärt att ett system för

dokumentation om förvarets existens upprättas. Ett sådant system bör innefatta både det tekniska och juridiska ansvaret i ett långt tidsperspektiv.

- Både geologisk aktivitet och meteoritnedslag verkar i vår del av världen ha en så låg sannolikhet och/eller konsekvens att dessa händelser är av underordnad betydelse i detta sammanhang.

- Enligt den litteratur vi haft tillgång till verkar det görligt att med något mått av tillförlitlighet göra förutsägelser om framtida istider. Sålunda kan vi förvänta oss en serie av istider. Den första i denna serie förutspås inträffa om ca 1 000-5000 år, med mindre glaciärer i norra Skandinavien och ett tundraliknande klimat i de övriga delarna av Skandinavien. Klimatförhållandena kommer mer eller mindre att omöjliggöra ett boende på våra breddgrader. Under perioden fram tills dess kan samhällen existera och risken för en intrång i förvaret kan inte uteslutas.

- Den osäkraste faktorn är de antropogena effekterna som kan uppstå som ett resultat av människans livsstil.

Av ovanstående följer att vi har svårt att fälla något definitivt omdöme om den relevanta tidsperiodens längd, för vilken ett slutförvars beständighet skall redovisas. Följande kan dock sägas:

- Eftersom samhällelig struktur kan förväntas existera i ett 1000-årsperspektiv, fram till nästa istid, finns förutsättningar för informationsöverföring om slutförvaret under denna period.

- Om antropogena effekter kan visas ha en underordnad betydelse bedöms utvecklingen av klimat och biosfär vara rimligt förutsägbar fram till nästa istid. I detta tidsperspektiv är det rimligt att ställa relativt höga krav på redovisningen av stråldoser från ett slutförvar.

- I ett längre tidsperspektiv är naturliga storskaliga processer i någon mån förutsägbara.

Osäkerheterna ökar dock ju längre tidsperspektiv som betraktas.

Det finns skäl att anta att nya kulturer med nya rättssystem kommer att utvecklas under den tid då det radioaktiva avfallet fortfarande kan ha negativa effekter på miljön. Det ligger därför nära till hands att i juridisk bemärkelse beakta framtida förändringar av en fastställd kravnivå, exempelvis genom att dosnivå som man på vetenskapens nuvarande ståndpunkt anser vara acceptabel, kan visa sig för hög i framtiden. Nuvarande svenska skyddslagstiftning innehåller goda möjligheter att höja kravnivån efterhand. Det finns således inte något incitament för en föreskriftsmakt eller prövningsmyndighet att göra någon mer ingående granskning av en uppställd kravnivå i ett längre tidsperspektiv.

En fråga när man diskuterar långtidsperspektiv i tusentals år är vem som skall ansvara för verksamheten och för att skyddskraven upprätthålls. Det kan vara lämpligt att ansvaret för verksamheten åvilar någon institution som har förutsättningar att fortleva under lång tid.

Innehållsförteckning

1.

2.

2.1 2.2 2.3

3

3.1 3.2 3.3 3.4 3.5 3.6 3.7 3.8

4

4.1 4.2 4.2.1 4.2.2 4.2.3 4.3 4.3.1 4.3.2 4.3.3 4.4 4.4.1 4.4.2

5

5.1 5.2 5.3 5.3.1 5.3.2 5.3.3

Introduktion Radioaktivt avfall

Deponeringsstrategi i Sverige

Allmänna skyddskrav vid bergförvaring

Långtidsperspektiv

Allmänt Beständighet

Skyddslagstiftning - karaktänstik Skyddslagstiftning rörande deponering Tidsaspekten - legala aspekter

Vad är lång tid i Sverige för förvaring av radio Socialpolitiska och etiska synpunkter

Allmänhetens acceptans och riskupplevelse

Skeenden i historien

Inledning

Storskaliga naturliga processer Geologisk aktivitet

Klimatförändringar Plötsliga händelser Människan

Samhällsutveckling i världen och Sverige Rättshistorisk utveckling - världen och Europa Miljörätten i svenskt historieperspektiv

Människan nrh miljön

Påverkan på omgivningen Avfall i industrisamhället

Skeenden i framtiden

Scenarier

Storskaliga naturliga processer Geologisk aktivitet

Klimatförändringar Plötsliga händelser

Sida 1 3 3 3 4 6 6 6 7 9 W 11 12 13 15 15 16 16 18 21 21 21 25 27 29 29 31 32 32 32 32 32 33 35

5.4 Mänsklig påverkan 35 5.4.1 Allmänt 35 5.4.2 Samhällsutveckling 36 5.4.3 Medvetet eller omedvetet inträng 37 5.4.4 Mänskligt felhandlande 38 5.4.5 Global påverkan p i klimatet 39 5.4.6 Övriga källor till påverkan 39 5.5 Legala aspekter på framtida förändringar 40

6 Överföring till framtida generationer 41

6.1 Dokumentation 41 6.2 Hur genomförs informationsöverföringen ? 42 6.3 Ansvar för villkor m m 43

7. Avslutande diskussion 44

Figurbilaga

Förkortningar

Referenser

I Sverige har vi sedan cirka två decennier haft kämkraftproducerad elektricitet. Vid driften av kärnkraftverken uppstir bl a högaktivt avfall som är skadligt pi grund av den strålning som avges. Denna studie behandlar, om inget annat uttryckligen pipekas, långlivat radioaktivt avfall. Avfallet avklingar med tiden till alltmer ofarliga substanser;

en process som kan ta mycket ling tid - tusentals eller tiotusentals år. Avfallet miste därför tas om hand på något sätt. Många mer eller mindre fantasifulla idéer vad avser kvittblivningen av radioaktivt avfall har presenterats genom åren - allt ifrån uppskjutning i rymden till havsdumpning har diskuterats. Det koncept som blir alltmer accepterat som det lämpligaste, är dock en slutlig förvaring djupt ner (ca 500 m under markytan) i berggrunden.

Enligt svensk lagstiftning skall det radioaktiva avfallet omhändertas, dvs slutförvaras, av kärnkraftproducenterna företrädda av Svensk Kämbränslehantering AB (SKB). Det avfall som nu uppkommer mellanlagras i CLAB (Centralt lager för använt bränsle), i anslutning till kärnkraftverket utanför Oskarshamn, i avvaktan pi att läggas i eu slutförvar. For närvarande finns inte nigot slutförvar för denna typ av avfall men bland kärnkrafts- producenterna pågår (genom SKB) gemensamma ansträngningar för att få anlägga och driva ett slutförvar någonstans i Sverige. I samband därmed har frågan hur lång tid förvaret skall vara "säkert", dvs ha en skyddande funktion, uppkommit. I en framtida process för en etablering av ett slutförvar kommer SSI (Statens strålskyddsinstitut) att utgöra remiss- och prövningsorgan med främsta uppgift att beakta skyddet mot radioaktiv strålning. SSI har dessutom möjlighet att ge ut bindande föreskrifter inom området.

SSI har givit Kemakta Konsult AB och Mannheimer Swartling Advokatbyrå i uppdrag att gemensamt belysa naturvetenskapliga och juridiska aspekter som är relevanta vid bedömningar av de tidsförlopp som diskuteras i samband med slutförvaring av radioaktivt avfall. Föreliggande studie syftar därför till att genom en inventering av tillgänglig litteratur sammanställa information som kan tjäna som underlag för bedömning av tidsförlopp för processer som kan påverka ett slutförvars långtidssäkerhet.

Med detta som bakgrund uppstår frågorna: Var går gränsen ? När kan man anse att ett förvar för utbränt kärnbränsle är harmlöst ? Vilka tidsperioder är aktuella ? Är det möjligt att bedöma effekter på miljön som kan uppstå om tusen eller tiotusen år ? Finns erfarenheter utomlands för den här typen av frågor ? Hur har man gjort med andra typer av farligt avfall ? Kan naturen lära oss någonting ? Vad händer vid nästa istid ? Vad hände efter förra istiden ? Vad händer om det blir en klimatförändring av andra orsaker ? Vilka lagliga medel står till buds ?

Frågelistan kan göras mycket längre, och med de olika typer av frågeställningar som nämns ovan, inses att studien spänner över ett mycket brett register. Faktauppgifter står att finna i så skilda discipliner som geovetenskap, informationsöverföring, samhälls- utveckling, klimatologi, byggnadshistoria, etc, etc. Det inses därför lätt att vår studie inte kan mer än "skrapa på ytan".

Vi har inriktat oss på ett fåtal naturligt förekommande synnerligen grundläggande företeelser som utgör basen för all påverkan på ett slutförvar, och diskuterar tidsskalorna för dessa företeelser utifrån perspektivet "livslängden hos ett förvar". Vi frågar oss alltså

äga rum i en sådan omfattning att förvarets beständighet kan äventyras. Man kan därvid urskilja tre olika typer av företeelser som kan påverka livslängden hos ett slutförvar.

Dessa kan grovt indelas i yttre faktorer såsom geologisk aktivitet och klimat på jordklotet, och dessutom den mänskliga påverkan, dvs våra framtida generationers levnadssätt.

Förvarets livslängd påverkas självklart även av den rent ingenjörsmässiga utformningen, men studien omfattar inte dessa aspekter.

Rapportens struktur

I rapportens kapitel 2 diskuterar vi i allmänna ordalag radioaktivt avfall och bergförvaring av detta. Rapportens kapitel 3 tar upp vad som menas med "lång tid" i Sverige och några andra länder med kärnavfall. Kapitel 4 avhandlar olika tidsförlopp för storskaliga naturliga processer som kan tänkas påverka ett slutförvars beständighet, och tidsrymder inom vilka männi$iran har verkat på jorden. Kapitel 5 berör vår förmåga att blicka långt in i framtiden och att förutsäga de storskaliga faktorer som kan äventyra säkerheten hos ett förvar. Kapitel 6 avser att belysa informationsöverföring till framtida generationer och i kapitel 7 förs en avslutande diskussion.

I kapitel 4 görs, när så är möjligt och lämpligt, en markering av det tidsspann som diskuteras inom respektive avsnitt. Observera att det inte är årtalsangivelser som avses, utan tidsrymder.

I syfte att erbjuda en illustrativ läsning har vi placerat en Figurbilaga efter huvudrapporten. Figurerna är försedda med en så fyllig och illustrativ figurtext att Figurbilagan skall kunna läsas och, tillsammans med de rubriker som är överförda från huvudrapporten, vara förståelig i sina huvuddrag. Hänvisning till figurer i Figurbilagan görs i huvudrapporten med fetstilade versaler efter det stycke som hänför sig till respektive figur.

Vi vill betona att vår rapport syftar till att belysa tidsaspekter som ofta diskuteras i samband med slutlig förvaring av radioaktivt avfall. Studien är genomförd för att nå en bred publik och utgör en översiktlig naturvetenskaplig och juridisk bakgrund.

2.1 Inledning

En viss del av avfall, oavsett ursprung, som uppstår i dagens samhälle kan inte nyttiggöras med idag känd teknik utan måste deponeras. Eftersom kvittblivningar av typen havsdumpning o dyl av olika skäl ej är acceptabla, återstår valmöjligheten att förlägga avfallet ytligt (på markytan) eller djupt (i berggrunden). Traditionellt har vi i Sverige i likhet med de flesta andra länder förlagt deponier ytligt då avfallet varit av konventionell typ; hushållsavfall såväl som industriavfall och miljöfarligt avfall.

Vid driften av kärnkraftverken uppstår olika typer av radioaku.t avfall som på grund av sin strålning måste omhändertas. Det mycket lågaktiva och kortlivadc avfallet deponeras redan idag på markytan. För kortlivat låg- och medelaktivt avfall är i Sverige anläggningen SFR sedan några år i drift. Här tas avfall emot från de olika kärnkraft- verken. SFR är en bergförlagd deponi som ligger under havsbotten i närheten av Forsmarks kraftverk. Även för det högaktiva avfallet (använt bränsle och reaktornära delar) och det långlivade låg- och medelaktiva avfallet är en geologisk förläggning aktuell. Detta avfall är radioaktivt under mycket långa tider och kommer därför att slutförvaras på större djup (i ett djupförvar).

Fortsättningsvis i denna rapport skall vi enbart diskutera de tidsförlopp som är aktuella då djupförvaret diskuteras, d v s den planerade slutliga förvaringen för långlivat medel- och högaktivt avfall. Eftersom avfallet är radioaktivt under långa tidsrymder uppstår problemet att ge trovärdighet åt redovisningen av ett slutförvars långsiktiga säkerhet.

Även om säkerhetsredovisningen huvudsakligen görs i tekniska och naturvetenskapliga termer finns det flera icke-tekniska frågor som behöver belysas: Hur långa tidsrymder förmår människan överblicka ? Kan vi göra några förutsägelser ? Vad är lång tid ?

2.2 Deponeringsstrategi i Sverige

I Sverige och andra länder med kämkraftproduktion, är en geologisk deponering ansedd som det lämpligaste alternativet för en slutlig förvaring av det långlivade radioaktiva avfallet. I Sverige planeras att förlägga förvaret på en nivå ca SOO m under markytan. Det finns flera orsaker till denna strategi, M a:

- Generellt sett har vi täta och bra berg i Sverige.

- Vi har en geologiskt stabil berggrund.

- Grundvattnet, dvs bärare av eventuella radionuklider från förvaret, på dessa djup strömmar mycket långsamt. I kombination med fördröjningsmekanismer i berget, innebär detta au det tar lång tid innan radionuklider når markytan.vilket i sin tur innebär att nukliderna hinner avklinga under transporttiden.

För att reducera risken för att radionuklider läcker ut från förvaret till omgivningen har man valt en "flerbarriär-princip". Denna innebär att det radioaktiva avfallet kapslas in - för det utbrända bränslet i koppar- eller koppar/stål-kapslar - för att omges med bentonitlera som ska utgöra en tätande skärm mot strömmande grundvatten. Här är den medvetna strategien att välja ämnen (koppar respektive lera) som man vet har förekommit

i tiden av hur dessa material har fungerat, och baserat pi detta kan man bedöma hur materialen kommer att hålla i förvarsmiljö.

Denna deponeringsstrategi är utformad så an förvaret inte skall behöva en aktiv övervakning - kontroll och övervakning görs överflödig. Konstruktionen skall ändock inte omöjliggöra för framtida generationer att återta avfallet eller förbättra förvarets funktion om så är önskvärt {"Flaggboken". 1993].

2.3 Allmänna skyddskrav vid bergforvaring

Med tanke på det radioaktiva avfallets farlighet och beständighet är det naturligt att från skyddssynpunkt ställa höga krav på dess slutliga förvaring. Den internationella och nationella diskussionen om krav på utformning m m av ett slutförvar baseras på två vedertagna fundamentala principer:

Den första är att den generation som haft nytta av kärnkraften och därigenom orsakat det högaktiva avfallet skall också ta ansvaret för att det kan förvaras slutligt utan att behöva förlita sig på att nästkommande generationer måste vidta några särskilda åtgärder för att skydda sig mot skador från avfallet i förvaret. Principen innebär dock också att framtida generationer inte skall hindras från att utföra en aktiv övervakning av förvaret om behov skulle uppkomma. Principen innebär bl a att nuvarande generation bör ta ansvar för att den nuvarande temporära mellanlagringen av högaktivt avfall i CLAB (Central Lager för Använt Kärnbränsle) utanför Oskarshamn övergår till en definitiv slutförvaring i en annan anläggning.

Den andra är an skyddet för människan och miljön sett i ett långtidsperspektiv skall uppfylla internationellt erkända principer. Det finns alltså anledning att beakta internatio- nella långtidsaspekter vid utformningen av ett slutförvar i landet.

Under 1980-talet har olika internationella organisationer utfört omfattande arbeten i syfte att närmare fastställa vilka kriterier och principer som bör gälla för en säker slutförva- ring. ICRP (Internationella strålskyddskommissionen), NEA (OECD's kämenergiorgan) och IAEA (Internationella Atomenergiorganet) har var för sig givit ut publikationer i detta syfte. I huvudsak har olika tekniska kriterier diskuterats men även långtidsaspekterna har belysts.

IAEA har 1989 [IAEA, 1989] kommit ut med föreskrifter cm bl a säkerhetsprinciper vid underjordisk Slutförvaring av högaktivt avfall. Föreskrifterna är bindande för verksamheter där IAEA är inblandat. En av de principer (den tredje) som stipuleras, anger att avfallet skall förvaras så isolerat att det inte föreligger några förutsebara hälsorisker eller miljöeffekter för framtiden som inte kan accepteras idag. I princip skall alltså den årliga exponeringsnivå som accepteras idag, kunna innehållas för all framtid eller åtminstone så länge som avfallet fortfarande är farligt för människan och miljön.

Men redan här stöter vi på problem. Hur vet vi att det som idag anses acceptabelt inte betraktas som oacceptabelt av framtida generationer ? Vad vet vi om människans framtida levnadsmönster och känslighet för radioaktiv strålning tusentals år framöver?

utformningen m m av ett slutförvar för högaktivt avfall {"Flaggboken". 1993].

Rekommendationerna ansluter i all: väsentligt till IAEA's principer.

I Sverige saknas än s i länge detaljerade föreskrifter om tekniska kriterier, skyddsnivåer och llngtklsaspckter vid slutförvaring av det avfall som planeras bli förlagt i slutförvaret.

Det finns därför anledning an studera dels möjligheterna till förutsägelser för framtiden, dels vilken tidsperiod som avses med begieppet Ungtidsperspektiv.

3.1 Allmänt

Människan har svårt att begreppsmässigt förstå långa och korta tidsperspektiv. Vi kan förstå utsträckningen av tiondelar av en sekund, och kanske till och med hundradelar, men knappast tusendelar av en sekund - tider kortare än så blir bara "mycket korta". På motsvarande sätt kan vi inse utsträckningen av tio och i udra år, men en tidsrymd av tusen år kan vi knappast överblicka - tider därutöver blir bara "mycket långa". I denna studie ska vi diskutera olika tidsförlopp med perspektivet "livslängden" hos ett förvar för radioaktivt avfall i medvetandet. Man kan då ställa sig frågan "Vad är lång tid ?". Vi ska i det följande därför diskutera något runt hur begreppet lång tid passar in i detta sammanhang, skyddslagstiftning rörande deponering, etiska frågor runt en förläggning av avfall som kan vara farligt för många kommande generationer, allmänhetens acceptans för avfallet, etc.

3.2 Beständighet

Med begreppet beständighet menar vi i detta sammanhang varaktigheten av en anläggnings eller ett kemiskt systems avsedda funktion. Funktionen kan t ex avse

"bärkraft" (hos broar, vägar, hus, etc) eller "skyddsverkan" (hos oljecisterner, tankar och annan utrustning i kemiindustrin eller avfallsdeponier).

Livslängd för olika typer av anläggningar där bärkraft är dimensionerande faktor, varierar avsevärt och dimensioneringen måste naturligtvis ställas i relation till underhålls- kostnader och grad av nyttjande under den tid för vilken anläggningen är dimensionerad.

Generellt gäller dock att de brukar dimensioneras för exempelvis "hundraårsstormen",

"femtioårsregnet", eller i relation till hastigheten av någon känd nedbrytningsprocess.

Grundtanken är att det för denna typ av anläggningar finns ett statistiskt underlag att basera sina dimensioneringsberäkningar - eller livslängder - på.

Kemikalieproducerande industrier kan tas som exempel på konstruktioner som ska ha en

"skyddande" funktion. Här finns ett risktänkande som ofta leder till att man bygger in säkerheter i form av dubbla säkerhetssystem, överdimensionerade tryckkärl, planerade utrymningsvägar, etc. Grundtanken är att skyddet skall fungera under anläggningens hela driftstid, och man försöker förutse och planera bort olyckor och haverier. Tidshorisonten äi här fortfarande möjlig att överskåda i mansåldrar. Filosofin är att beständigheten hos skyddet bestäms av människan själv; när fabriken läggs ned behövs inte längre skyddsfunktionen.

Deponier intar därmed i sammanhanget en särställning, åtminstone om man diskuterar deponier för hushållsavfall eller "vanligt" miljöfarligt industriavfall. Denna särställning kan sägas bero på att en deponi skall vara både "bärkraftig" och "skyddande" under mycket långa tider. Dessa krav är naturligtvis komplicerande faktorer, eftersom en deponi blir utsatt för väder och vind (som broar och vägar), men dess skyddande funktion måste bestå över deponins hela livslängd, dvs i princip "för evigt". Det låter sig ju tyvärr inte göras att stänga av "driften" på en deponi, som i fallet med den kemikalieproducerande industrin.

miljöfarligt avfall som temporära lager att användas i avvaktan på förbättrad återvinnings- eller deponeringsteknik. På senare år har man emellertid från myndighetemas sida börjat diskutera deponiers beständighet i ett istidsperspektiv [SNV, 1993]. En anledning till att detta ställningstagande har dröjt, kan vara att det inte har funnits vare sig tillgänglig teknik eller statistik att dimensionera sina deponier efter. Ingen människa har heller sett samtliga verkningar av dessa deponier ännu - det kan ju dröja tusentals år innan man ser de slutliga effekterna av en deponi som är ytligt förlagd. Anledningen till att man inte diskuterar längre än istidsperspektivet när det gäller deponier för konventionellt avfall, är att dessa är ytligt förlagda och att de därmed är "bortskrapade" av isen efter nästa istid.

Var avfallet då kan befinna sig och vad det har för verkningar är okänt.

Vissa anläggningar kan inta särställningar som trots allt gör att de inte enkelt kan grupperas som vi skissat på ovan. Som ett färskt exempel kan Vattendomstolens prövning av den planerade Öresundsbron ges. För Öresundsbron finns krav vad gäller beständighet både i form av bärkraft och i form av skyddsfunktion. Kravet på bärkraft innebär att bron skall vara beständig mot väder och vind, motpåseglingar, etc. Kravet på skydd avser den s k nollösningen, dvs att säkerställa att bron inte påverkar Östersjöns vattenkvalitet menligt i form av ett förändrat saltvatteninflödet från Kattegatt. Här har sökande (Öresundskonsortiet) att visa att nollösningen skall kunna gälla under brons hela livstid - detta sades vara en förutsättning för att tillstånd till uppförandet av bron skulle kunna erhållas. Sökande anför i stället att nollösningen skall kunna upprätthållas under de första hundra åren av brons livstid, men att förlopp därutöver inte låter sig prognosticeras på grund av de osäkerheter som är involverade. Här är sålunda intressant att notera att sökande dels väljer att koppla den skyddande funktionen till livslängden hos den bärande funktionen, och dels att det sätts en övre tidsgräns för "garantin" av den skyddande funktionen.

3.3 Skyddslagstiftning - karaktäristik

De flesta lagar inom miljöområdet är utformade som ramlagar med allmänt-hållna principer om syftet med lagen, skyddsobjekten för lagen och vilka verksamheter som faller inom lagens tillämpningsområde. Ofta, men inte alltid, anges hur motstående intressen bör viktas mot varandra ( d v s kravregler). Skyddsbestämmelser om ett slutförvar för högaktivt avfall finns bl a i naturresurslagen, miljöskyddslagen och strålskyddslagen. Strålskyddslagen syftar till att begränsa skador till följd av radioaktiv strålning.

Mer detaljerade bestämmelser som behövs för att tillgodose syftet med skydds- bestämmelserna får meddelas av regeringen eller särskild myndighet, t ex SSI efter särskilt bemyndigande. Sådana föreskrifter är vanliga. De skyddskrav som därvid ställs upp är bindande för enskilda och andra myndigheter och kan ändras genom enkla åtgärder om förhållandena motiverar det.

Karaktäristiskt för en skyddslag är också att den innehåller ett mått av offentligt inflytande, t ex ett koncessionssystem som innebär att vissa verksamheter inte får utövas utan att tillstånd meddelats. Ett tillstånd skall innehålla de villkor som behövs för att upprätthålla skyddet. En officiell myndighet utövar tillsyn över verksamheten och har behörighet att ingripa för att hålla kravnivån uppe. Om förhållandena ändras efter det att

tillstånd meddelats kan tillståndet återkallas eller nya villkor föreskrivas. Dessutom kan ett tillstånd tidsbegränsas.

Skyddslagstiftningen innehåller goda möjligheter att höja kravnivån efterhand. Det finns således inte något incitament för föreskriftsmakten eller prövningsmyndigheten att göra någon mer ingående granskning av en uppställd kravnivå i ett längre tidsperspektiv. I förarbetena till miljöskyddslagen har visserligen angivits att prövningsmyndigheten bör göra en prognos över förutsebara förändringar i framtiden, t ex ny bebyggelse o d. Av praxis kan man dock inte utläsa att frågan om långtidseffekter fått någon nämnvärd betydelse. Man har kanske inte velat belasta koncessionsärendet med en omfattande, och för sökanden kostsam, utredning om det inte förelegat klart fog för det.

Kravnivån iföreskrifter iförhållande till koncessionsvillkor

De kravbestämmelser som gäller enligt lagar, förordningar och föreskrifter är givetvis bindande och måste beaktas vid ett koncessionsförfarande. Ett villkor för tillstånd får t ex inte utan vidare strida mot en bindande föreskrift. Även om koncessionssystemet i sig innehåller goda möjligheter att förändra kravnivån ställs det i regel upp vissa grundförutsättningar för att ett tillståndsvillkor skall kunna ändras - att en strängare före- skrift meddelats utgör i regel inte skäl nog för omprövning. Av denna anledning bör alltså kravnivåerna i de bindande föreskrifterna och tillståndsvillkoren samordnas på något sätt.

Ett vanligt sätt är att tillståndsvillkoret anger att sökanden är skyldig att beakta innehållet i viss speciell lagstiftning.

Ett exempel kan nämnas som beskriver detta. Eldningsolja innehåller i regel svavel.

Enligt lagstiftningen om svavelhaltigt bränsle, vilken syftar till att motverka luftutsläpp av svavelföreningar, bemyndigas regeringen och kommuner att utfärda de föreskrifter som är påkallade från bl a miljöskyddssynpunkt. Regeringen har föreskrivit en högsta svavelhalt i eldningsolja som får förbrännas. Vissa kommuner har utfärdat strängare föreskrifter. Dessa bestämmelser skall givetvis beaktas vid tillståndsprövningen av en industri som släpper ut svavelföroreningar från oljeeldade värmepannor. Det är svårt för tillståndsmyndigheten att i ett sådant läge fastställa ett exakt gränsvärde för svavel- utsläppet. Dilemmat löses oftast genom ett villkor enligt följande: "Om inte strängare föreskrifter gäller i lag eller annan författning får i panncentralen endast användas eldningsolja med en högsta svavelhalt av X % eller annat bränsle som inte medför ett större utsläpp av svavel än sådan olja." Härigenom har åstadkommits en smidig sam- ordning av bestämmelserna.

Men vad gör man om en föreskrift med högre kravnivå meddelas efter det att ett tillståndsvillkor med lägre kravnivå fastställts? Vilken bestämmelse äger då företräde?

När det gäller utsläppsförhållanden har vi inte någon tradition med generella kravnivåer för olika typer av verksamheter. I stället är huvudregeln den att varje tillståndsprövning är individuell och att kravnivån beror på omständigheterna - den som vill släppa ut avloppsvatten i en liten ekologiskt känslig bäck får finna sig i högre skyddskrav än den som vill släppa ut samma avloppsvatten i en stor älv där den ekologiska effekten av utsläppet är försumbar.

I och med Sveriges anslutning till EES-avtalet kommer EU:s bestämmelser att bli gällande rätt i Sverige. Inom EU är det förhållandevis vanligt med generella minimiföreskrifter som gäller lika för alla verksamhetsutövare. Här kan man befara att

generell föreskrift som innehåller bindande minimiföreskrifter. I det fallet har lagstiftaren valt att låta den generella föreskriften få företräde. Sålunda har naturvårdsverket bemyndigats att meddela de generella föreskrifter som behövs och dessa föreskrifter

"bryter igenom" villkorets rättsverkan.

Inom strålskyddsområdet torde dessa principer inte vara av samma intresse eftersom ett tillståndsvillkor kan omprövas närhelst anledning därtill förekommer. En sådan anledning kan ju vara att ett nytt EU-direktiv trätt ikraft.

Sammanfattningsvis utgör den nuvarande skyddslagstiftningen inte något särskilt kraftigt incitament för att redan vid tillståndstillfället ta ställning till miljöeffekter i ett mycket långt tidsperspektiv.

3.4 Skyddslagstiftning rörande deponering

Den skyddslagstiftning som vi har när det gäller hantering och förvaring av avfall är i första hand miljöskyddslagen och strålskyddslagen. Eftersom deponering av avfall innebär en speciell form av markanvändning under en i regel obestämd tid framöver borde det, tycker man, finnas en ganska väl utvecklad praxis när det gäller frågor som långsiktig hållbarhet, skyddsverkan mot grundvattenpåverkan m m. Det är vanligt att ett tillstånd enligt miljöskyddslagen innehåller villkor som tar sikte på åtgärder i samband med att den aktiva deponeringen avslutas. I övrigt saknas dock legala incitament till en mer ingående prövning av dessa långtidseffekter.

Till detta kommer att samtliga hittills miljöprövade deponier är ytligt belägna där åtminstone viss möjlighet till övervakning av deponins funktion ges - man kan så att säga "hålla ögonen" på miljöstörningarna.

SAKAB fick i februari 1994 tillstånd enligt miljöskyddslagen att konstruera om sina befintliga deponier för miljöfarligt avfall vid anläggningen i Norrtorp. Syftet med åtgärden är bl a att öka skyddet i ett långtidsperspektiv. Under ärendets handläggning ifrågasatte naturvårdsverket om ett visst avfallsslag (flygaska) var stabilt i ett långtids- perspektiv. SAKAB redovisade då beräkningar av stabiliteten av deponin i ett 1 000- årsperspektiv. Tidsaspekten blev därefter inte föremål för ytterligare diskussioner i ärendet.

Regeringen har nyligen i en proposition till riksdagen föreslagit åtgärder mot tungmetallen kvicksilver. Förslagen bygger på en rapport från naturvårdsverket och innebär bl a att kvicksilverhaltigt avfall skall förvaras långtidssäkert. Detta kan enligt regeringen innebära att kvicksilvret måste förvaras i bergrum. Därvid bör samma grundläggande kriterier gälla som för slutförvar av radioaktivt avfall vad avser för- varets långtidsbeständighet m m. Vid utformningen bör erfarenheterna från strål- skyddsområdet utnyttjas. Regeringen har för avsikt att ge naturvårdsverket i uppdrag att utarbeta förslag till slutförvar i Sverige för upparbetat kvicksilverhaltigt avfall.

I Sverige finns slutförvar både för lågaktivt och medelaktivt avfall. Mycket lågaktivt avfall som är kortlivat förvaras i ytligt förlagda deponier vid kärnkraftverken

Forsmark, Ringhals och Oskarshamn. På grund av avfallets karaktär har inte långtids- aspekterna tillmätts särskild betydelse vid prövningen eller utformningen av deponierna. Det kortlivade låg- och medelaktiva avfallet slutförvaras i en berg- anläggning, SFR, ca 50 meter under havsbotten i Gävlebukten utanför Forsmarks kärnkraftstation. Vid anläggandet avhandlades långtidsaspekterna bl a i samband med diskussionen om högsta tillåtna kollektivdos. SSI ansåg att bedömningen borde baseras på en integrationstid av 10 000 år. Som skäl för att välja den tiden angavs dels att aktiviteten i förvaret då hade avklingat kraftigt, dels att detta är en normal tidsperiod mellan två istider i Skandinavien, dels ock att beräkningsförutsättningarna är så osäkra att angivna dosvärden knappast kunde tillmätas någon större vikt. Valet av plats har bestämts utifrån att landhöjningen inte kommer att påverka förvarets funktion de närmaste tusen åren.

Det högaktiva avfallet förvaras f n temporärt i bassär.ger i CLAB-anläggningen i anslutning till Oskarshamns kraftverk. Anläggningen byggdes för att mellanlagra det utbrända kärnbränslet i ca 40 år för att erhålla en temperatursänkning av bränslet.

Detta är alltså ingen slutlig förvaring, utan en temporär stationering i syfte att underlätta hanteringen av bränsleelementen då inkapsling inför slutförvaring är aktuell. CLAB-anläggningen byggdes för att kunna stå i minst hundra år, dvs till någon gång i mitten av nästa sekel - detta motsvarar en tid då de sista bränsle- elementen svalnat i fyrtio år efter att ha blivit placerade i CLAB år 2010. Med andra ord måste frågan om slutlig förvaring vara löst senast innan ca år 2050.

För en slutlig förvaring kan man inte gärna tillämpa den "gamla" prövningsmetoden att lösa uppkomna problem efterhand. Situationen är helt annorlunda. Man måste beakta att förvaret skall utformas så att man inte behöver förlita sig på nästkommande generationers kontroll och övervakning. Det är inte heller lämpligt att riskera att om några hundra år få utföra omdeponering eller annan verkningsfull skyddsåtgärd. Det innebär att man nu måste kunna lita på att konstruktionen är tillräckligt bra. Det torde inte vara så svårt att genom beräkningar m m ange konstruktionens skyddsverkan när förvaret är nybyggt och för den närmaste tiden därefter. Däremot bör man beakta en mängd osäkerhetsfaktorer när det gäller motsvarande skyddsverkan om tusen, tiotusen eller hundratusen år.

3.5 Tidsaspekten - legala aspekter

Som svensk skyddslagstiftning är uppbyggd saknas uttryckliga bestämmelser om vilket tidsperspektiv som skyddsaspekterna skall bedömas utifrån när det gäller ett slutförvar av utbränt kärnbränsle. Därför är det av intresse att undersöka i vad mån frågan om tidsperspektivet varit föremål för särskilda överväganden i något annat sammanhang.

Som ovan nämnts har olika internationella organ utarbetat olika säkerhetsprinciper och tekniska kriterier vid utformningen av ett slutförvar. Man synes inledningsvis vara överens om att skyddskraven i princip skall gälla för all framtid men att hundra- procentig bevisning därom inte kan företes eller krävas - därtill är osäkerheterna om framtidsförhållandena alltför stora.

IAEA har i sina säkerhetsstandarder från 1989 angett att skyddskrav angivna i högsta tillåtna dos inte är meningsfullt för tider som är längre än några tusen år.

I USA har frågan om tidsaspekten för högsta tillåtna dos varit föremål för en rättslig prövning. Environmenal Protection Agency (EPA) gav 1985 ut federala bestämmelser om miljöstandarder för bl a slutförvar av utbränt kärnbränsle. Efter att noga ha utrett konsekvenserna av olika tidsperioder för skyddskrav, bl a genom olika effekt- beskrivningar och konsekvensanalyser, föreskrevs att skyddskraven mot påverkan på människan och grundvattnet skulle gälla under 1 000 år efter deponering. Sedan ett antal delstater och miljöorganisationer överklagat föreskrifterna hamnade ärendet i domstol. Domstolen fann att skyddskraven hade samma syfte som motsvarande före- skrifter om dricksvattenkvalitet, långtidseffekter från förvaring av osorterat miljöfarligt avfall m m och att skyddskraven i sistnämnda avseenden gällde under 10 000 år. Eftersom EPA inte hade lyckats med att förklara den tidsmässiga skillnaden i kraven på ett begripligt sätt ansåg domstolen att skyddsbestämmelserna var godtyckliga och upphävde dem. Därefter utreddes frågan på nytt inom EPA. I september 1993 föreskrevs nya skyddsbestämmelser vilka skulle gälla i 10 000 år.

EPA angav fyra huvudsakliga skäl för ändringen:

- En förlängning till 10 000 år stimulerar bättre teknisk utformning av förvarsplatser (bättre berggrund, högre kvalitet på skyddsbarriärer m m).

- Den snabba utvecklingen inom datatekniken möjliggör snabbt utökad tillförlitlighet i studier över längre tid.

- De finansiella merkostnaderna för utredningar om 10 OOO-årsperspektivet bedöms vara skäliga.

- En harmonisering med motsvarande skyddsbestämmelser inom andra liknande områden är eftersträvansvärd.

Bestämmelserna innehåller det förtydligandet att det inte är fråga om krav på full bevisning. Vad som krävs är en seriös utredning om förutsebara händelseförlopp.

1 de nordiska länderna har man gjort vissa uttalanden i frågan om vilken tidsaspekt som bör tillämpas. En för de nordiska länderna föreslagen princip är krav på en högsta årlig strålningsdos under en skälipen förutsebar tidsperiod. Man har därvid ansett att dos som ett mått på skyddsbestämmelse är mycket osäker när det gäller tidsperioder överstigande 10 000 år.

3.6 Vad är lång tid i Sverige för förvaring av radioaktivt avfall ?

Myndigheterna i Sverige (och även internationellt) har fastslagit att vid en viss given nivå kan människan (per individ eller kollektivt) exponeras för radioaktiv strålning utan att det innebär någon medicinsk risk, det s k "dos-begreppet". Frågorna från myndigheternas sida blir då:

- När kan förvarsbarriärernas skyddsfunktion gå förlorad utan att det har någon radiologisk betydelse ?

- Kan vi göra dessa förutsägelser som ligger tusentals år framåt i tiden ?

I diskussionen runt förvaring av radioaktivt avfall har det ofta diskuterats en tid av 24 000 år, vilket motsvarar halveringstiden för plutonium-239. Forskarna är relativt ense om att Skandinavien kommer att drabbas av flera istider, varav den första av större format beräknas inträffa om ca 10 000-20 000 år från nu. Även om ett

tundraliknande klimat kan råda mellan istiderna, kommer vår del av jorden därefter sannolikt inte att vara beboelig i nuvarande omfattning förrän ca 75 000-125 000 år från nu (se vidare avsnitt 5.3.2). Man räknar då med att bland annat plutoniet skall ha avklingat till harmlösa nivåer [KASAM, 1987]. Tider längre än 100 000 år från nu anses ofta vara meningslösa att diskutera - anledningen är att vi knappt förmår överblicka dem. En övre gräns för "lång tid" i detta sammanhang kan möjligen därför vara ca 20 000 år.

En undre gräns för "lång tid" kan vara svårare att fastslå. För det låg- och medelaktiva avfallet anses de första 500 åren vara intressanta - efter detta har radiotoxiciteten i stort sett klingat av. För det högaktiva avfallet anser man att direktkontakt med avfallet är skadligt under de första 1000 åren. Efter 1000 år återstår enbart ca en tusendel av radioaktiviteten jämfört med tidpunkten för deponering. Emellertid kan den återstående tusendelen vara radiologiskt farlig i ytterligare tusentals år [KASAM, 1987]. Man anser dock att risken då är mest förknippad med inandning eller att materialet kommer in i kroppen i form av föda.

Enligt resonemanget ovan innebär det att avfallets radiotoxicitet medför att förvaret, som ett minimum, skall vara beständigt under intervallet 1000-20 000 år. Frågan som naturligtvis uppstår blir: "Går detta att visa ?" Dessa frågor diskuteras senare i rapporten.

3.7 Socialpolitiska och etiska synpunkter

De socialpolitiska och etiska synpunkterna på kriterier för ett accepterande av ett förvar för radioaktivt avfall baseras i huvudsak på valda avsnitt i [IAEA, 1992]. Boken hänvisar i sin tur till ett symposium som hölls i regi av den svenska kärnbränsle- nämnden 1988 [KASAM, 1987].

Ett lands politik rörande hantering av radioaktivt avfall baseras inte enbart på konkreta fakta från naturvetenskaperna, på skickliga tekniker och tekniskt väl informerade myndigheter. Beslutsfattare inom politiken måste också beakta allmänhetens inställning till vissa grundläggande värderingar. Vad är t ex "rätt" när det gäller avfallsdeponering och hur, när, var och under vilka omständigheter skall deponering av radioaktivt avfall göras? Andra viktiga frågor är: vilka skall bära kostnaderna, åtnjuta fördelarna och utsätta sig för riskerna? Hur stora är kostnaderna och riskerna och vilka är fördelarna? Vilka skall ge svaren på dessa frågor och hur skall detta ske?

Både regeringar och kärnkraftindustrin behöver kunna ge lösningar som underlättar allmänhetens förståelse för problemen. Samtidigt är det klart att antikämkraftrörelser ofta ser just kärnavfallet som en punkt där kämkraftindustrin är särskilt sårbar.

Det finns även frågor av mera grundläggande natur. I ett demokratiskt samhälle är kompromisser och samförstånd fundamentala, men detta gäller även beslutsfattande.

Är det möjligt att fatta rationella beslut i tekniskt mycket komplicerade frågor laddade med motstridande känslor? Vilka etiska synpunkter skall beaktas då vi försöker komma till ett beslut? Vilket ansvar har vi för kommande generationer?

Man ställs också inför problemet, att den tid det kan ta för att nå samförstånd skulle kunna förlänga en beslutsprocess i så hög grad, att detta i sig innebär en risk.

Det har ofta påståtts som den enda etiskt försvarbara ståndpunkten, att det är den nuvarande generationens skyldighet att finna sätt att slutligt förvara det radioaktiva avfall som vi frambringar. Deponeringsmetoden bör inte kräva omvårdnad eller ständig övervakning av framtida generationer. Gentemot denna uppfattning skulle emellertid med visst fog kunna hävdas, att det voie bättre att vänta med deponering till ett senare skede, då kunskaperna om tekniska förfaranden för deponeringen kan vara bättre än i dag.

De politiska beslutsfattarna är starkt engagerade i frågor om förvaring av radioaktivt avfall. Man kan t ex hänvisa till "villkorslagen" i Sverige år 1977. Denna roll för politiker är sannolikt oundviklig. I själva verket kan man göra gällande, att ett program för hantering av radioaktivt avfall med enbart tekniken som utgångspunkt har små möjligheter att låta sig infogas i de politiska överväganden, som måste göras. Det verkar som en politisk process är nödvändig för att man skall kunna uppnå förståelse från allmänheten och för att göra det möjligt att hantera eventuellt uppstående sociala konflikter.

3.8 Allmänhetens acceptans och riskupplevelse

Allmänhetens oro för förvaring av kärnavfall är en realitet som man måste ta hänsyn till i olika sammanhang. Även om tekniker som arbetar med slutförvaring av kärnavfall kan vara tämligen eniga om att förvaringen kan göras säkert utan menlig inverkan på människan eller miljön nu och i framtiden, så delas denna uppfattning inte alltid av allmänheten. Detta har ibland inneburit att deponeringsprojekt försenats eller förhindrats. Det kan i sammanhanget påpekas att denna allmänhetens oro för avfallsdeponier ingalunda är begränsad till radioaktivt avfall. Problemen för SAKAB här i landet är välkända, likaså motståndet mot nya kommunala soptippar.

Sociologisk forskning i flera länder har visat att den viktigaste frågan hos allmänheten rörande deponering av radioaktivt avfall är faran för att högaktivt och toxiskt avfall från kärnkraftverk inte kan hållas inneslutet och att det därför finns risk för att avfall kan läcka ut och allvarligt skada folk och miljö. Denna upplevda risk kan förmodligen ofta hänföras till bristande kunskaper om radioaktivt avfall, hur avfallet hanteras samt hur naturliga radioaktiva ämnen uppträder i naturen. I allmänhetens ögon är risken mycket hög, vilket i många stycken kan avvika från vetenskapsmännens åsikt. Till väsentlig del beror denna skillnad i åsikter på hur personer i allmänhet uppfattar risk, t ex frivilligt påtagna risker, såsom bilkörning, gentemot påtvingade risker, såsom kemikalier i livsmedel. Andra exempel kan nämnas, såsom den uppfattade risken med en komplex teknologi, som är svår att förstå för "vanligt folk" och som kräver specialister för driften.

Motståndet mot avfallsförvar är oftast särskilt stor i kommuner, där det inte finns några tidigare kärnenergianläggningar. Folk inser inte varför ett förvar skall läggas nära deras bostad, eftersom de inte kan inse att det är till någon som helst nytta för dem själva. De inser kanske att avfallet måste tas om hand, men att detta bör ske någon annanstans (det s k NIMBY-syndromet: "not in my back-yard").

Det börjar bli allt svårare i de flesta länder att införa teknologier som allmänheten anser tvivelaktiga eller mot vilka det finns ett starkt lokalt motstånd. Flera regeringar

har därför skjutit deponering av hcgaktivt avfall på framtiden, vilket i sin tur givit argument för att problemet med en säker avfallsdeponering ännu inte är löst.

Deponering av radioaktivt avfall är en fråga som mer eller mindre definitionsmässigt engagerar allmänheten, organisationer, myndigheter, m fl. Vi har tidigare i rapporten redovisat att det i dagsläget står utom allt tvivel att frågan rörande slutförvaringen måste lösas - avfallet är genererat inom landets gränser och får inte exporteras, det juridiska ansvaret är klarlagt, och tidpunkten för när frågan skall lösas är också fastställd (kommande generationer skall inte behöva bära bördan). Oavsett åsikt om kärnkraftens vara eller icke-vara, synes det alltså vara en fråga av nationellt intresse.

Information till allmänheten i syfte att uppnå en viss medvetandenivå utgör härvid ett viktigt inslag för att uppnå någon form av acceptans i samhället. En hög medvetande- nivå uppnås genom information om tekniska lösningar, och genom ställningstaganden hos beslutsfattare på det lokala planet såväl som på riksplanet, i syfte att uppnå högsta möjliga grad av trovärdighet och för att undvika "låsningar" som kan vara emotionellt eller prestigemässigt betingade, synes det vara angeläget att informationsflödet kommer från både SKB och myndigheterna.

Man kan emellertid inte utan vidare ta för givet att en förmedling av information automatiskt leder till en acceptans från allmänheten. Flera exempel finns där motståndet mot en anläggning har ökat sedan allmänheten har grundligt informerats, kanske beroende på att allmänheten inte har godkänt det sätt på vilket besluten om anläggningen har fattats.

Trots att man inte säkert kan veta vilket resultat en informationsverksamhet riktad mot allmänheten får, finns det ur svensk synpunkt ingen annan väg att beträda för dem som är ansvariga för ett slutförvar för kärnavfall, än att ha bredast möjliga information till allmänheten. Detta är för övrigt också ett krav enligt svensk lag.

Det tycks inte finnas någon enkel säkrad metod att genom information vinna allmänhetens godtagande av ett avfallsförvar. Informationsmetoderna i olika länder är tämligen lika. Sättet på vilka metoderna tillämpas, den särskilda sociologiska och politiska situationen i landet, samt de möjligheter allmänheten har att påverka utvecklingen av sätt att hantera radioaktivt avfall, synes dock vara faktorer av betydelse för om ett avfallsprogram kan vinna allmänhetens förtroende.

Den relativt nya lagstiftningen rörande miljökonsekvensbeskrivningar innebär en större öppenhet i beslutsprocessen så att enskilda och organisationer har en utökad möjlighet att i samband med s k samråd framföra sina synpunkter.

Skeenden i historien

4.1 Inledning

För att få en uppfattning om de tidsrymder som är aktuella då man diskuterar livslängden hos ett förvar för radioaktivt avfall, är det nödvändigt med tillbakablickar på jordens och människans historia. I det följande ska vi därför försöka belysa olika tidsförlopp för utvecklingen av jorden och mänskligheten. Utöver geologiska och klimatologiska förändringar som sker över mycket långa tidsperioder, måste även den industrialiserade människans aktiviteter diskuteras. Människans historia är mycket kort, men hennes göranden cch låtanden kan vara av viss betydelse för de framtida levnadsbetingelserna på jorden. Innebär exempelvis den industriella revolutionen för ca 150 år sedan enbart en parentes i människans historia, eller påverkar vi vår miljö i en alltmer accelererande takt och så radikalt att ingenting med någon form av säkerhet går att förutspå - inte ens inom en tidsrymd av 100 år ?

Nedanstående tablå [efter NRPB, 1991] visar ungefärliga tidsskalor för diverse större skeenden i människans historia. Tablån indikerar också översiktligt tidsskalor för framtida händelser, som berörs vidare i kapitel 5.

Ungefärliga tidsskalor (är) 100

1000

10000

100000 1000000

10000000

100000000 1000000000

Skeenden i historien Radioaktivitet upptäcks Vilhelm Erövraren, slaget vid Hastings

Pyramiderna i Egypten Upptäckten av jordbruk Senaste istiden i norra Europa Neanderthalaren

Homo Erectus

Apor och människor skilda utvecklingsgrenar

Dinosauriernas epok Flercelliga organismer

Jordens ålder

Skeenden i framtiden Växthuseffekt märks Större ekologiska

förändringar, sjöar växer igen Naturresurser uttömda ?

Nästa istid

Tid mellan två större istider Stabila geologiska formationer förblir stabila

Uppkomst av nya arter

Storskaliga kontinentalrörelser Sannolikhet för astronomisk påverkan (supernova, meteorit)

Ökning av solinstrålning raderar allt liv.

Solen blir en röd jätte

4.2 Storskaliga naturliga processer

4.2.1 Geologisk aktivitet

Allmänt. Tidsrymd > 1 000 000 000 år

Även om geologiska skeenden sker över tidsperioder som i många stycken kan tyckas vara alltför långa för att påverka ett djupförvar för radioaktivt avfall, kan det vara intressant med en tillbakablick över jordens tillblivelse och förändringar genom årmiljonerna.

Man beräknar att jorden är ca 4 500 miljoner år gammal. De äldsta bergarterna som påträffats på jorden (Grönland och Australien) har en ålder av ca 3 800 miljoner år.

Sveriges äldsta berggrund är ca 2 700 miljoner år gammal och finns i nordligaste Norrbotten. Den yngsta berggrunden i Sverige återfinns i Skåne orh är ca SO miljoner år gammal. Huvuddelen av vår berggrund, urberget, bildades för ca 1 500-2 000 miljoner år sedan. Sveriges berggrund brukar hänföras till den Fennoskandiska skölden, som omfattar även Norge och Finland och de nord-västra delarna av Ryssland.

Inom geologin har ett antal grupperingar och tidsindelningar gjorts, och vi kan konstatera att vi idag lever i den geologiska nutid som kallas kvartären. Kvartären omfattar de senaste två miljonerna år. FIGUR 4.1.

Bereerundsrörelser (Fennoskandia). Tidsrymd 1 000 000 000 - 3 000 000 år

Även om vi anser att den svenska och skandinaviska berggrunden är att betrakta som stabil har fallet inte alltid varit så. Under den senaste miljarden år har bergskedje- bildning, landhöjningar, blockrörelser och vulkanisk verksamhet förekommit även på våra breddgrader (notera för övrigt att uttrycket "breddgrader" är ett oegentligt begrepp i sammanhanget, se diskussionen om kontinentaldrift nedan !). Dessa olika typer av geologisk aktivitet har inträffat vid olika tider och med varierande verkan.

Den höjning av land som här avses är inte den landhöjning som vi normalt förknippar med rörelser betingade av senaste inlandsisen, utan av djupare liggande geologiska formationer som tränger uppåt. Med "blockrörelser" avses rörelser av block i förhållande till angränsande block. FIGUR 4.2.

Vulkaniska bildningar (ålder ca 280 miljoner år) har kunnat konstateras i områden söder om Vänern, och utanför den norska kusten har vulkaniska bildningar med åldern ca 55 miljoner år påvisats. Vulkaniska bildningar inom Sveriges urberg som är yngre än 250 miljoner år har inte med säkerhet kunnat konstateras [SKB, 1983].

Regionala landhöjningar före den senaste istiden av storleksordningen 1200 m har kunnat påvisas i Västerbottens inland, i en serie av 13 höjningar. Landhöjningarna skedde i perioder för ca 5-50 miljoner år sedan. Mer storskaliga landhöjningar över urberget uppgår till samma storleksordning, där man anser att höjningarna inom Fennoskandia var fullbordade för mer än 1 600 miljoner år sedan [SKB, 1983].

Jordbävningskatastrofer har inte förekommit i historisk tid i Sverige. Däremot före- kommer jordbävningar av mindre omfattningar. Under åren 1951-1976 registrerades

ca 200 skalv med (regionala) magnituder i intervallet 1.5-3.8. Skalven inträffade oftast på ca 15 km djup. I en förtätad studie under åren 1979-1981 registrerades 53 skalv på ungefär samma djup, och med reg onala magnituder i intervallet 0.4-3.2 [SKB, 1983].

Man beräknar att förskjutningar utmed sprickzoner i berget på upp till 10 cm kan uppstå som ett resultat av dessa mindre skalv. FIGUR 4.3.

Kontinentaldrift. Tidsrymd > 100 000 000 år

Under de senaste decennierna har vetenskapen funnit allt fler bevis för att hela jordens landområden en gång i tiden har bestått av en enda stor sammanhängande landmassa (Pangea). Teorin uppbyggd kring begreppet plattektonik, innebär att man anser att de nuvarande kontinenterna likt plattor "flyter" på den översta delen av jordskorpan.

Kontinenterna har under årmiljonerna drivit isär. Man kan genom ren "pussel- läggning" med kartboken för ögat visa att kontinenterna passar förbluffande väl ihop.

Resultaten av paieomagnetiska mätningar visar också att kontinenter som idag är åtskilda av en hel ocean en gång har suttit samman. Dessa undersökningar baseras på mätningar av intensiteten och riktningen hos olika bergarters magnetism, och man kan med stöd av detta knyta ihop kontinenter med samma geologiska ursprung och karaktär-på så sätt går det alltså att hävda att kontinenterna en gång sutdt ihop.

Dessutom har man genom kartläggning av utbredningen av fossila organismer (åldersbestämda till mer än 200 miljoner år gamla) med snarlika ursprung kunnat spåra dessa över kontinenterna. Utbredningen antogs till en början ha skett via vattnet, men avstånden har bedömts vara för stora för en sådan spridning. Dessutom görs idag bedömningen an inga " landbryggor" finns som skulle ha kunnat länka samman de nu isärdrivna kontinenterna, och därmed kunnat agera möjliga spridningsvägar. Den bild som alltså växer fram med hjälp av modem teknik, visar att samtliga kontinenter senast var förbundna med varandra för ca 200 miljoner år sedan. FIGUR 4.4.

Även vår del av världen, den Fennoskandiska skölden, har vandrat avsevärda sträckor under årmiljonerna, och har under en större del av denna period har haft sin position på breddgrader mellan Afrikas nuvarande nord- och sydspets. FIGUR 4.5.

Gränsområden för de tektoniska plattorna överensstämmer med områden som är geologiskt aktiva. Som exempel på detta kan nämnas Mittatlantiska ryggen, som i stort sett löper i Atlantens nord-sydliga delningslinje, och den Östpacifisiska ryggen som löper utmed Stilla Havets botten. Dessa mittryggar är två höjdryggar på havets botten.

Oceangravarna (djup större än 8000 m), som utgör mittryggarnas "topografiska motsats", uppträder också alltid invid vulkaniskt aktiva områden på jorden. Man kan notera att Fennoskandia och Nordamerika driver ifrån varandra och att de geologiskt aktiva områdena befinner sig på stora avstånd från Fennoskandia. Den hastighet med vilken kontinenterna förflyttas uppgår till någon eller ett fåtal centimetrar per år.

FIGUR 4.6, FIGUR 4.7.

Flora och fauna i ett geologiskt tidsperspektiv

I syfte att få en uppfattning om storleken av de tidsrymder vi diskuterar, kan det vara värt att för ett ögonblick betrakta "levande väsen" på vår jord. Som tidigare nämnts, anser man att jorden bildades för ca 4 500 miljoner år sedan. De första formerna av liv