6.1 Dokumentation
I en rapport från det nordiska kärnsäkerhetssamarbetet [Ministerrådet, 1992] finns förutom detaljerade synpunkter på hur information skall kunna bevaras inför framtiden, även allmänna synpunkter på kärnavfallsförvars integritet under längre period. Det konstateras att en allmän princip för förvar av denna typ är att de skall konstrueras, vara belägna och byggas på ett sådant sätt att framtida ingrepp, som bedöms nödvändiga för säkerheten är möjliga, samtidigt som integriteten säkras och behov av en långtidsmonitering av förvaret undviks. Denna "nordiska" inställning innebär sålunda att ett förvar bör byggas så att det inte kommer att bli omöjligt att utföra reparationsarbeten, om så skulle påfordras. Ett sådant reparationsarbete medför givetvis ett avsiktligt intrång i förvaret. Vad man däremot vill förhindra är ett oavsiktligt intrång i förvaret, se också diskussion i avsnitt 5.4.3.
De möjligheter som därvid står till buds är närmast att så långt som möjligt bevara information om förvaret, t ex i arkiv och liknande. Ifråga om framtida arkivhållning kan vi endast göra bedömningar. Så länge den nuvarande civilisationen består, är det osannolikt att informationen om ett förvar för högaktivt avfall skulle gå förlorad, om risker för terrorangrepp o dyl bortses ifrån. Om den tekniska utvecklingen fortsätter som hittills, är framtida generationer säkerligen helt kapabla och kanske mer kapabla än vi att bedöma riskerna med och att sköta förvar för högaktivt radioaktivt avfall.
Den tid vi kan överblicka för detta är dock mycket svårbedömd, se också avsnitt 5.4.2.
Kunskapsnivån hos framtida generationer i ett mycket långt tidsperspektiv är synnerligen oviss. Det kan därför finnas anledning att ha flera strategier för hur informationsöverföringen skall genomföras. Det kan göras med de två olika typerna av avfall och deras respektive avklingningstid i åtanke. För medelaktivt avfall betraktas endast de första 500 åren vara av störst betydelse eftersom radiotoxiciteten i stort sett klingat av efter denna tid. Perioden av huvudsakligt intresse ur intrångssynpunkt anges till 1000 år för högaktivt avfall beroende på att riskerna vid direktkontakt är störst under denna tid. Efter 1000 år är de aktuella riskerna närmast knutna till att material från förvaret andas in eller kommer in i människokroppen med födan. För tidsrymder bortom 10000 år måste man anlägga andra perspektiv. Ur förvarssynpunkt är tidsrymder längre än 100000 år mindre intressanta, eftersom radioaktiviteten i avfallet då minskat till i stort sett naturlig bakgrundsnivå [KASAM, 1987].
Man måste emellertid räkna med att geologiska förändringar sker under en så lång tidsrymd som 10000-100000 år. Dessa kan exempelvis vara betingade av framtida istider. För Sveriges del skulle nedisningen sannolikt innebära att alla ytnära mänskliga strukturer kommer att utplånas. Det är lätt att föreställa sig att informationen om ett förvar för radioaktivt avfall efter en nedisningsperiod har gått förlorad. Även om den "mänskliga" tekniska utvecklingen är fortsatt hög eller eventuellt högre än idag, måste det vid en så avlägsen tidpunkt vara svårt att i detalj avgöra var ett förvar för högaktivt avfall är beläget och ännu svårare att veta hur det har konstruerats. Detta talar för att någon typ av markeringar av förvaret bör göras
innan det försluts. Den nämnda nordiska rapporten [KASAM, 1987] behandlar dessa frågor i detalj.
Andra skäl talar för samma sak. Vid stora katastrofer, såsom ett stort meteoritnedslag eller ett allmänt kärnvapenkrig skulle de arkivbevarade informationerna helt kunna förstöras. Om katastrofen vore av den art att människosläktet utplånades, skulle risken av ett förvar naturligtvis inte längre ha någon betydelse för människan. Om åtminstone en del av mänskligheten överlevde, kunde markeringarna av förvaret vara av visst värde.
6.2 Hur genomfors informationsöverföringen ?
I [Ministerrådet, 1992] diskuteras två huvudstrategier med informationsöverföringen.
Den ena strategien kan sikta på att överföra informationen från en generation till en annan via arkiv, och den z idra syftar till att överföra informationen från nutid till en avlägsen framtid genom olika typer av markeringar. Den mer kontinuerliga över-föringen, från en generation till nästa, anser man skall kunna ske genom att olika typer av arkiv hålls uppdaterade och att de medier som förmedlar informationen, skall ha en beständighet över flera hundra år. Den andra strategien, överföring från nutid till avlägsen framtid, bör man kunna upprätthålla genom väl valda markeringar av olika detaljeringsnivåer i anslutning till förvarsplatsen. Det påpekas i [Ministerrådet, 1992]
att man understundom ställer arkiv i ett motsatsförhållande till markeringar, men lämpligheten av att båda systemen används tillsammans belyses. Arkiven kan innehålla en detaljrikedom som inte kan åstadkommas med markeringar, men markeringar tjänar syftet att de gör "upptäckaren" varse om att det finns anledning att överväga fortsatta ingrepp utan att han eller hon har behövt gå till ett arkiv för att underrätta sig om eventuella lämningar som bör undvikas.
I [Ministerrådet, 1992] diskuteras olika media för överförandet av informationen, och referenser ges till olika typer av nationella regler för arkivbeständigt material. De tre olika typerna av media som berörs för svenska (och/eller nordiska) förhållanden är främst papper, mikrofilm och digital lagring. Arkivbeständiga papper, och även mikrofilm, anses ha en livslängd av flera hundra år. Krav på godkända pappers-kvaliteter finns angivna i Riksantikvarieämbetets föreskrifter och anger att papperet skall bestå av fibrer från exempelvis bomull eller lin, med en inblandning av högst 5%
av annat material. Det finns också andra krav på papperets mekaniska beständighet, exempelvis i termer av antalet vikningar papperet skall kunna utsättas för utan att brytas.
En långsiktig överföring av information med hjälp av markeringar kan genomföras i flera olika nivåer vad avser detaljrikedomen i informationen. En första nivå skulle kunna innehålla en varningssymbol, och en sista nivå skulle vara mer omfattande och exempelvis kunna innehålla information om tekniska specifikationer, radioaktivt inventar, etc. En mellanliggande nivå skulle kunna innehålla information om var ytterligare information står att finna (exempelvis i arkiv eller markering av nästa nivå).
Även vad gäller markeringssystemet ställs vissa, och stora, krav på beständighet.
Markörerna skall vara beständiga mot både väder och vind och mot mänskliga
aktiviteter; de senare inkluderande även vandalisering odyl. Ett materialval måste uppenbarligen föregås av en systematisk och rigorös planering och undersökning.
Exempel på tänkesätt som kan föregå en urvalsprocess för materialval ges i [Kaplan, 1982], där en inventering gjorts vad avser tidigare lämningar från människor, och vilka material som visat sig vara beständiga. Diskussioner förs där över lämpligheten av att använda material som är beständiga men ändå inte åtråvärda. Ett av de mer beständiga materialen vi idag känner till utgörs av titan, men bruket av ett sådant material bedöms som olämpligt på grund av risken för att framtida generationer kan vilja återvinna materialet (historien bär vittnesbörd om att det ligger i männisL is natur att vilja utvinna). Däremot görs reflektionen att samtliga lämningar som varit mer eller mindre intakta från tidigare mänskliga bosättningar, varit utförda i sten. Som exempel anförs kinesiska muren, pyramiderna i Egypten, stenarna i Stonehenge, osv.
Sammanfattningsvis bör därför ett minerogent material eftersträvas; som exempel nämns granit och liknande strukturer. I Sverige finns ju dessutom runstenar som exempel på att detta material är beständigt, åtminstone i tusenårsperspektivet.
6.3 Ansvar för villkor m m
En fråga när man diskuterar långtidsperspektiv i tusentals år är vem som skall ansvara för verksamheten och för att skyddskraven upprätthålls. Huvudregeln är att verk-samhetsutövaren är ansvarig för skador från verksamheten även efter det att en verksamhet upphört eller lagts ned. Det är vanligt förekommande att en verksamhet överlåts från ett företag till ett annat. Enligt allmänna principer överflyttas då ansvaret för verksamheten till förvärvaren. På samma sätt anses ansvaret för verksamheten (åtminstone vid förvaring av avfall) övergå på fastighetsägaren om versamhets-utövaren skulle upphöra att existera.
Men när det gäller ett slutförvar för högaktivt avfall är tidsperioden så lång att det är rimligt att fundera på om dessa principer ger ett tillfredsställande skydd. Mot bakgrund av att den energiproduktion som genererar det radioaktiva avfallet har en utpräglat samhällsnyttig karaktär och att övervakningen av ett förvar kommer att kosta pengar för utövaren även långt efter det att den kämkraftsbaserade energiutvinningen upphört, kan man ifrågasätta om hela det framtida ansvaret bor ligga på ett av kraftproducenterna delägt aktiebolag. Det kan istället vara lämpligt att ansvaret för verksamheten åvilar någon institution som har förutsättningar att fortleva under lång tid. Det ligger därvid nära till hands att staten (regeringen) eller något statligt organ står som yttersta garant för verksamheten. Staten besitter ju de maktbefogenheter som behövs för att kunna fullgöra denna uppgift. Man måste då förstås utgå från att svenska staten kommer att bestå och att den kommer att ha jurisdiktion över det område där slutförvaret lokaliseras.