296478
Statsrådets skrivelse till riksdagen om kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (omarbetning) och ändring av rådets förordning (EG) nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken.
I enlighet med 96 § 2 mom. i grundlagen översänds till riksdagen Europeiska kommis- sionen förslag av den 27 mars 2013 till Euro- paparlamentets och rådets direktiv om till- närmningen av medlemsstaternas varumär-
keslagar ((COM 2013) 162 final) och förslag till förordning om ändring av rådets förord- ning (EG) nr 207/2009 om gemenskapsva- rumärken ((COM 2013) 161 final) samt en promemoria om förslagen.
Helsingfors den 23 maj 2013
Arbetsminister Lauri Ihalainen
Överinspektör Mika Kotala
ARBETS- OCH NÄRINGSMINISTERIET PROMEMORIA EU/2013/0839 OCH EU/2013/0840
KOMMISSIONENS FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DI- REKTIV OM TILLNÄRMNINGEN AV MEDLEMSSTATERNAS VARUMÄRKESLA- GAR OCH ÄNDRING AV RÅDETS FÖRORDNING (EG) NR 207/2009 OM GEMEN-
SKAPSVARUMÄRKEN 1 Allmänt
Europeiska kommissionen lade den 27 mars 2013 fram ett förslag till Europaparla- mentets och rådets direktiv om tillnärmning- en av medlemsstaternas varumärkeslagar (omarbetning) (COM (2013) 162 final) och ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 207/2009 om gemenskapsvarumär- ken (COM 2013) 161 final). Förslagen är sammankopplade och bildar ett lagstiftnings- paket som föreslagits för varumärkesområ- det. Vid sidan av dessa förslag pågår också en ändring av kommissionens förordning (EG) nr 2869/95 om de avgifter som skall be- talas till Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller). Kommissionen lade den 27 mars 2013 fram ett förslag om ändring av denna avgiftsförordning.
Medlemsstaternas varumärkeslagar har- moniserades genom rådets direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988. I harmoniseringen av varumärkeslagarna höll man sig till de bestämmelser som mest direkt påverkar den inre marknadens funktion. Pa- rallellt med och kopplat till de nationella va- rumärkessystemen infördes genom rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 decem- ber 1993 om gemenskapsvarumärken ett va- rumärkessystem där det med en enda regi- strering är möjligt att få varumärkesskydd i hela EU. Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden (KHIM) ansvarar för re- gistrering och förvaltning av gemenskapsva- rumärken.
I 2008 års småföretagsakt åtog sig kom- missionen att göra gemenskapens varumär- kessystem mer tillgängligt för små och me- delstora företag. Vidare framhölls i 2008 års meddelande om en strategi för industriella
äganderätter för Europa kommissionens åta- gande om ett effektivt och ändamålsenligt varumärkesskydd och ett varumärkessystem av hög kvalitet. I meddelandet om Europa 2020-strategin, inom ramen för flaggskepps- initiativet ”Innovationsunionen” åtog sig kommissionen 2010 att modernisera varu- märkesramen för att förbättra företagens ramvillkor för innovation. I 2011 års strategi för immateriella rättigheter i Europa tillkän- nagav kommissionen en översyn av det euro- peiska varumärkessystemet i syfte att moder- nisera det både på EU-nivå och nationell nivå genom att göra det mer effektivt, ändamåls- enligt och konsekvent.
Syftet med ändringen av det paket som be- står av varumärkesdirektivet och förordning- en är att främja innovation och ekonomisk tillväxt genom att göra varumärkesregistre- ringssystemen i hela EU mer tillgängliga och ändamålsenliga för företag i form av lägre kostnader, mindre komplexitet, ökad hastig- het samt bättre förutsägbarhet och rättslig sä- kerhet. Samtidigt försöker man säkerställa samexistens och komplementaritet mellan unionens varumärkessystem och de nationel- la systemen.
Initiativet till omarbetning av varumärkes- direktivet utgår från målen att modernisera och förbättra de befintliga bestämmelserna i direktivet, öka den rättsliga säkerheten och klargöra varumärkesrättigheter vad gäller omfattning och begränsningar. Förslaget till ändring av varumärkesförordningen utgår från målen att förnya terminologin och an- passa den till Lissabonfördraget, förenkla de förfaranden som ska iakttas vid ansökan om och registrering av europeiskt varumärke, öka rättssäkerheten, skapa en lämplig ram för samarbetet mellan KHIM och de nationella myndigheterna i syfte att främja konvergens
mellan praxis och utveckla gemensamma verktyg.
2 Förslagens huv udsakliga inne- håll
2.1 Förslaget till omarbetning av varu- märkesdirektivet
Definition av ett varumärke (artikel 3) I princip kan vilket tecken som helst vara ett varumärke. Till exempelförteckningen över tecken som kan skyddas med ett varu- märke i artikel 3 i direktivet ska fogas färger som sådana samt ljud. Ändringarna snarast stärker rådande rättspraxis, eftersom sådana tecken under vissa förutsättningar kan skyd- das även nu. Ett varumärke ska inte längre behöva återges grafiskt utan det ska vara till- räckligt att återge det så att de behöriga myn- digheterna och allmänheten kan avgöra exakt vilken typ av skydd som ges innehavaren av varumärket. I praktiken utvidgar ändringen de godtagbara sätten att återge ett varumärke, men samtidigt ställs det krav på deras exakt- het. Ändringen i sig medför troligtvis ingen avsevärd förändring jämfört med nuläget, även om den i någon mån leder till osäkerhet om hur bestämmelsen senare ska tolkas i Eu- ropeiska unionens domstols rättspraxis. En- ligt motiveringen till kommissionens förslag är avsikten att uppnå större flexibilitet och förbättra den rättsliga säkerheten.
Absoluta registreringshinder eller ogiltig- hetsgrunder (artikel 4)
Absoluta registreringshinder, såsom att va- rumärket saknar särskiljningsförmåga eller är vilseledande, tillämpas enligt den nya punk- ten 2 i artikeln även om registreringshindren finns i andra medlemsstater än de där ansö- kan om registrering lämnades in (a). Absolu- ta hinder ska också tillämpas om ett varu- märke översätts eller transkriberas till en skrift eller ett officiellt språk som används i medlemsstaterna (b). Uppenbarligen utvidgas därigenom till exempel bedömningen av sär- skiljningsförmågan till att i större utsträck- ning ske på andra medlemsstaters språk. Be- stämmelsen är anmärkningsvärt mångtydig
och dess konsekvenser är tills vidare svåra att bedöma.
Dessutom ska i artikel 4 beaktas varumär- kets förhållande till ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar. Det kan anses att dessa tillägg snarast beskriver det nuva- rande rättsläget.
Enligt punkt 3 i artikeln ska ett varumärke förklaras ogiltigt om den sökande gjorde sin ansökan om registrering av varumärket i ond tro. Varje medlemsstat ska få föreskriva att detta också är ett absolut hinder för registre- ring. Varumärkeslagen innehåller ingen så- dan bestämmelse, utan detta är en ny grund för ogiltigförklaring. Enligt punkt 5 i arti- keln ska ett varumärke inte få ogiltigförklaras på grund av att det saknar särskiljningsför- måga, om varumärket som en följd av bruk av det har förvärvat särskiljningsförmåga ef- ter registreringsdagen. I behandlingen av an- sökan ska ett varumärke som saknar särskilj- ningsförmåga ha förvärvat särskiljningsför- måga som en följd av bruk av varumärket före ansökningsdagen.
Relativa registreringshinder eller ogiltig- hetsgrunder (artikel 5)
Ett varumärke ska inte få registreras eller det ska ogiltigförklaras om ett ombud eller en företrädare för innehavaren av varumärket har ansökt om registrering av detta i sitt eget namn utan innehavarens tillstånd, om ombu- det eller företrädaren inte kan visa fog för sitt handlande. Detta är ett nytt uttryckligt regi- streringshinder och bör därför införas i va- rumärkeslagen. I ett invändningsförfarande kan en sådan situation även nu beaktas.
Ett varumärke ska inte få registreras eller ska ogiltigförklaras om varumärket kan för- växlas med ett äldre varumärke som är skyd- dat utanför unionen, under förutsättning att varumärket fortfarande användes i praktiken vid tidpunkten för ansökan och sökanden handlade i ond tro. Detta är en ny uttrycklig relativ grund för hinder i ett invändningsför- farande eller i ett administrativt upphävande- förfarande och utvidgar i och för sig skydds- området för varumärken som är skyddade utanför unionen. Bestämmelsen innebär dock ingen stor förändring jämfört med nulä- get, eftersom sådana här fall har kunnat beak-
tas i invändningsförfarande med stöd av 14 § 1 mom. 7 punkten i varumärkeslagen.
Rättigheter som är knutna till ett varumärke (artiklarna 10−13)
Innehavaren av ett varumärke har rätt att förbjuda användningen av märket som firma eller bolagsnamn eller som en del av firma eller bolagsnamn, om allmänheten anser att användningen av ett bolagsnamn också avser de varor eller tjänster som bolaget tillhanda- håller. Innehavaren av ett varumärke har rätt att förbjuda användningen av märket i jämfö- rande reklam om sådan reklam inte uppfyller kraven i artikel 4 i direktiv 2006/114/EG.
I direktivförslaget preciseras det att inne- havaren av ett varumärke har rätt att hindra import av varor också i det fallet att endast avsändaren av varorna agerar i kommersiellt syfte. Innehavaren har också rätt att förhindra införande av varor i unionens tullområde från tredjeländer vilka utan tillstånd är försedda med ett varumärke som är väsentligen iden- tiskt, oberoende av om varorna har övergått till fri omsättning.
Innehavaren ska också ha rätt att förbjuda anbringande i näringsverksamhet av ett teck- en som är identiskt med eller liknar varumär- ket vid utstyrsel, förpackning eller andra sätt på vilka varumärket kan anbringas samt att erbjuda eller släppa ut på marknaden, eller lagra för dessa ändamål, eller importera eller exportera utstyrsel, förpackning eller andra sätt på vilka varumärket kan anbringas. Rät- ten att förbjuda ska preciseras och utvidgas till att gälla bl.a. erbjudande av utstyrsel och förpackningar. Om ett varumärke är registre- rat i ett ombuds eller en företrädares namn utan innehavarens tillstånd, ska denne ha rätt att förbjuda användningen av varumärket el- ler kräva att varumärket överlåts till honom, om ombudet eller företrädaren inte kan visa fog för sitt handlande.
Begränsningar av ett varumärkes rättsverkan (artikel 14)
Innehavaren av ett varumärke får inte för närvarande förbjuda någon annan att i när- ingsverksamhet använda sitt eget namn. En- ligt direktivförslaget utvidgas varumärkesin-
nehavarens rätt att förbjuda användningen av namn, eftersom i fortsättningen endast an- vändningen av ett personnamn inte får för- bjudas. I direktivförslaget preciseras förut- sättningarna för god affärssed. Särskilt strider det mot god affärssed om användningen ger upphov till föreställningen att det föreligger ett ekonomiskt samband mellan tredje man och innehavaren av varumärket eller om an- vändningen utan skälig anledning drar otill- börlig fördel av eller är till förfång för varu- märkets särskiljningsförmåga eller renommé.
Överlåtelse av registrerade varumärken (ar- tikel 22)
I direktivförslaget har tagits in bestämmel- ser om överlåtelse av varumärken. En överlå- telse av varumärket ska ske skriftligen och undertecknas av de avtalsslutande parterna. I varumärkeslagen och varumärkesförordning- en (296/1964) finns redan nu bestämmelser om överlåtelse. Enligt varumärkesförord- ningen krävs förvärvarens samtycke till över- låtelsen, men något särskilt krav på under- tecknande finns inte i de nuvarande bestäm- melserna. Kravet på parternas undertecknan- de innebär en viss skärpning av nuvarande praxis, enligt vilken förvärvarens samtycke per e-post till överlåtelsen har godkänts i vis- sa fall.
Sakrätt, exekutiva åtgärder och insolvensför- faranden (artiklarna 23−25)
Nya bestämmelser i direktivet är pantsätt- ningsrätt, riktande av exekutiva åtgärder mot ett varumärke och införande av insolvensför- farande i registret. I varumärkeslagen och varumärkesförordningen finns redan nu be- stämmelser om pantsättning, utsökning av varumärke och betydelsen av företagssane- ring och konkurs. En avsevärd ändring jäm- fört med nuläget är att i registret också ska göras anteckningar om ansökningar (artikel 27 i direktivförslaget).
Licensiering (artikel 26)
Bestämmelser om licensiering har införts i direktivförslaget. Licenstagaren kan väcka talan om intrång i varumärket endast om dess
innehavare lämnar sitt medgivande till detta, om inte något annat har överenskommits i li- censavtalet. Innehavaren av en exklusiv li- cens får dock väcka sådan talan om inneha- varen av varumärket inte själv väcker talan om intrång i varumärket inom skälig tid efter underrättelse härom. Licenstagare ska äga rätt att intervenera i det mål om intrång som innehavaren av varumärket har inlett för att kunna erhålla skadestånd för den skada som de har lidit. I varumärkeslagen jämställs en innehavare av exklusiv licens med innehava- re av varumärke i fall av intrång i varumär- kesrätten. Detta förslag orsakar ett behov att ändra varumärkeslagen. I praktiken förändras nuläget dock inte i högre grad, eftersom in- nehavaren av exklusiv licens kan vidta åtgär- der på grund av ett intrång, om innehavaren av varumärket inte själv gör det. I fråga om licens ska bestämmelserna i direktivförslaget också gälla varumärkesansökningar, vilket är en tydlig förändring jämfört med nuläget.
Garantimärken, kvalitetsmärken och kollek- tivmärken (artiklarna 28−37)
Enligt direktivförslaget ska det vara valfritt för medlemsstaterna att föreskriva om regi- streringen av garanti- och kvalitetsmärken, medan det ska vara obligatoriskt att förskriva om registreringen av kollektivmärken. Ett kollektivmärke kan också vara ett märke som visar varornas eller tjänsternas geografiska ursprung, varvid bestämmelserna om an- vändningen av märket ska innefatta rätten för alla vars varor eller tjänster har sitt ursprung i det berörda geografiska området att bli med- lemmar i den sammanslutning som innehar kollektivmärket. I bestämmelserna om an- vändningen ska dessutom anges vilka perso- ner som har rätt att använda kollektivmärket, villkoren för medlemskap i sammanslutning- en och villkoren för märkets användning. Be- stämmelserna om användningen får inte stri- da mot allmän ordning eller moral. Ansökan om ett kollektivmärke kan också avslås om märket är vilseledande i fråga om karaktär el- ler innebörd, särskilt om det är troligt att det kan uppfattas som någonting annat än ett kol- lektivmärke. Innehavaren av ett kollektiv- märke ska underrätta myndigheten om änd- ringar i bestämmelserna om användningen.
En ändring av bestämmelserna om använd- ning börja gälla från och med den dag då ändringen införts i registret. Varje person som har rätt att använda ett kollektivmärke ska också ha rätt att väcka talan om intrång.
Innehavaren av ett kollektivmärke ska ha rätt att kräva skadestånd för dem som har rätt att använda kollektivmärket. Ett kollektivmärke kan upphävas om innehavaren inte vidtar rimliga åtgärder för att förhindra att märket används på ett sätt som inte är förenligt med de villkor för användning som anges i be- stämmelserna om användning, om märket har använts på ett vilseledande sätt eller nya be- stämmelser om användningen är lagstridiga.
I Finland finns bestämmelser om kollek- tivmärken och kvalitetsmärken (kontrollmär- ken) i lagen om kollektivmärken (795/1980).
För kollektivmärken gäller i tillämpliga delar varumärkeslagen. Nytt jämfört med nuläget är att ett kollektivmärke också ska kunna vara ett märke som visar varornas eller tjäns- ternas geografiska ursprung och att ett kol- lektivmärke kan vara vilseledande, om det uppfattas som någonting annat än ett kollek- tivmärke. En förändring jämfört med nuläget är också det att var och en som har rätt att använda ett kollektivmärke också ska ha rätt att väcka talan om intrång. Ett märke kan också upphävas om det har använts på ett vil- seledande sätt.
Klassificering av varor och tjänster (artikel 40)
Direktivförslaget beaktar de principer som Europeiska unionens domstol har fastställt (C-307/10 IP TRANSLATOR). Sökanden ska tillräckligt tydligt och exakt ange varorna och tjänsterna. De allmänna indikationer som ingår i klassrubrikerna i Niceklassificeringen eller andra allmänna uttryck ska få användas, förutsatt att de uppfyller relevanta normer för tydlighet och exakthet. Allmänna uttryck ska tolkas så att de innefattar alla varor och tjäns- ter som tydligt och klart omfattas av beteck- ningen eller uttryckets bokstavliga innebörd.
För tydlighetens och den rättsliga säkerhe- tens skull ska myndigheterna i samarbete med varandra sammanställa en förteckning som återspeglar deras respektive administra- tiva praxis med avseende på klassificeringen
av varor och tjänster. Klassificeringen av va- ror och tjänster ska uteslutande användas för administrativa ändamål. Varor och tjänster ska inte anses likna varandra av det skälet att de förekommer i samma klass enligt Nice- klassificeringen, och varor och tjänster ska inte anses skilja sig från varandra av det skä- let att de förekommer i olika klasser enligt Niceklassificeringen. Dessa ändringar i klas- sificeringsbestämmelserna registrerar den gällande praxis som Europeiska unionens domstol genom sina beslut har skapat.
Obligatorisk granskning av registreringshin- der (artikel 41)
Myndigheterna i medlemsstaterna ska be- gränsa sin obligatoriska granskning till de absoluta registreringshinder som anges i arti- kel 4. I förslaget konstateras att den obligato- riska granskningen av relativa hinder skapar flera onödiga hinder för registreringen av va- rumärken och näringsidkarna tvingas ådra sig onödiga kostnader och förseningar. Gransk- ning av relativa hinder anses också försvaga den rättsliga säkerheten, eftersom etablerade eller vittkända märken ändå inte granskas. I skäl 34 i ingressen till direktivförslaget fast- slås att det dock fortfarande ska vara tillåtet att på sökandenas begäran tillhandahålla sökningar efter äldre rättigheter i rent infor- mationssyfte. I Finland granskas för närva- rande såväl absoluta som relativa registre- ringshinder och förslaget innebär därför en förändring i förfarandet för registrering av varumärken och lagstiftningen om det.
Avgifter (artikel 44)
För registrering och förnyelse av ett varu- märke ska betalas en tilläggsavgift för varje klass av varor och tjänster som går utöver den första klassen. Syftet är att förenhetliga myndigheternas avgiftsstrukturer. För närva- rande täcker ansökningsavgiften för ett va- rumärke tre varu- eller tjänsteklasser. Det nuvarande systemet, där tre klasser infördes i ansökningsavgiften, trädde i kraft i Finland den 1 april 2000. Denna ändring innebär en återgång till det förgående systemet. Syftet med ändringen är att undvika onödigt omfat- tande registreringar.
Invändningsförfarande (artklarna 45–46) I direktivet ska föreskrivas om ett obligato- riskt invändningsförfarande i medlemsstater- na. Enligt direktivförslaget ska medlemssta- terna sörja för ett effektivt och snabbt admi- nistrativt förfarande för att invända mot regi- strering av en varumärkesansökan av de skäl som föreskrivs i artikel 5. Dessutom förut- sätts det att åtminstone innehavaren av en äldre rättighet som avses i artikel 5.2 och 5.3 ska kunna inkomma med en invändning mot registrering av ett varumärke. Parterna ska beviljas en tidsfrist på minst två månader in- nan invändningsförfarandet inleds för att för- handla om en uppgörelse i godo mellan sö- kanden och den invändande parten. På sö- kandens begäran ska den som gjort en in- vändning lägga fram bevis för att det äldre varumärket har tagits i verkligt bruk eller för att det finns vägande skäl till att varumärket inte har använts, om det äldre varumärket på ansökningsdagen eller prioritetsdagen för det yngre varumärket har funnits i registret i minst fem år. Invändningsförfarandet tilläm- pas i Finland även nu. Bristande användning av ett varumärke är ett nytt försvar i invänd- ningsförfaranden, som avsevärt kommer att påverka behandlingen av invändningar. Nytt är också den tidsfrist som beviljas parterna för uppgörelse i godo.
Administrativt förfarande för upphävande el- ler ogiltighetsförklaring (artiklarna 47−49)
Ett administrativt förfarande för upphävan- de eller ogiltighetsförklaring ska bli obligato- riskt. Upphävande av ett varumärke kan krä- vas om märket inte har använts, det har blivit en allmän beteckning eller blivit vilseledan- de. Ogiltighetsförklaring av ett varumärke ska kunna krävas på grund av absoluta eller relativa hinder. Upphävande eller ogiltighets- förklaring kan på grundval av absoluta hinder krävas av vem som helst och på grundval av relativa hinder av åtminstone den tidigare rättsinnehavaren. Enligt artikel 8 i direktiv- förslaget utesluts ogiltighetsförklaring av ett varumärke om ett äldre varumärke har bris- tande särskiljande egenskaper eller inte är känt. Varumärkesrättigheterna upphör från dagen för ansökan om upphävande eller på
begäran av en av parterna från den tidigare tidpunkt vid vilken grunden för upphävande inträffade. Om ett varumärke förklaras ogil- tigt, ska det från första början anses ha saknat varumärkesrättsliga verkningar.
Registreringens giltighetstid (artikel 50) Varumärken ska registreras för en tioårspe- riod räknat från den dag då ansökan lämnas in. Detta ändringsförslag förändrar nuvaran- de praxis, eftersom varumärken enligt varu- märkeslagen registreras för en tioårsperiod räknat från registreringsdagen. Om ansök- ningsfasen varade över tio år, skulle förnyel- seavgift kunna tas ut först när varumärket är registrerat.
Förnyelse (artikel 51)
Registreringen av ett varumärke ska förny- as på begäran av innehavaren av varumärket eller av någon som uttryckligen bemyndigats av denne, under förutsättning att förnyelse- avgifterna har betalats. Myndigheten i med- lemsstaten ska underrätta innehavaren av va- rumärket och eventuella andra personer som har en registrerad rätt till varumärket om re- gistreringsperiodens upphörande i god tid dessförinnan. Förnyelseavgifterna ändras på samma sätt som ansökningsavgifterna, dvs.
förnyelseavgift ska betalas separat för varje klass. Innehavaren av varumärket och even- tuella andra personer som har en registrerad rätt till varumärket ska underrättas om regi- streringsperiodens upphörande.
Administrativt samarbete (artiklarna 52−53) Medlemsstaterna ska se till att deras myn- digheter samarbetar med varandra och med Europeiska unionens byrå för varumärken, mönster och modeller för att främja enhetliga metoder och verktyg och uppnå samstämmi- ga resultat i samband med granskning och registrering av varumärken.
Samarbetet ska ske t.ex. genom att skapa och uppdatera gemensamma eller samman- kopplade databaser och portaler för samråd och sökändamål. Dessutom ska samarbete bedrivas på alla övriga områden som är rele- vanta för skyddet av varumärken i unionen.
2.2 Förslaget till ändring av varumär- kesförordningen
Genom rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsva- rumärken infördes ett varumärkessystem där det med en enda registrering är möjligt att få varumärkesskydd i hela EU. Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden (KHIM) ansvarar för registrering och för- valtning av gemenskapsvarumärken. Försla- gen till omarbetning av varumärkesdirektivet och ändring av varumärkesförordningen är sammankopplade och bildar ett lagstiftnings- paket för varumärkesområdet. Ett viktigt syfte med förslagen är en tillnärmning av lagstiftningen om europeiska varumärken och den nationella varumärkeslagstiftningen.
Av den orsaken innehåller förslaget till för- ordning flera förslag som är identiska med direktivförslaget eller har samma innehåll.
Sådana är bl.a.
- tecken som kan utgöra ett europeiskt va- rumärke (artikel 4) som till sitt innehåll ska motsvara artikel 3 i direktivet.
- absoluta registreringshinder eller ogiltig- hetsgrunder (artikel 7.2), som ska motsvara artikel 4.2 i direktivet
- ändringar som gäller ensamrättens inne- håll (artiklarna 9, 9a och 9b) som till sitt in- nehåll motsvarar artiklarna 10−13 i direktivet - begränsningar av ensamrätten (artikel 12), som till sitt innehåll ska motsvara artikel 14 i direktivet.
De synligaste ändringarna som endast ingår i varumärkesförordningen är ändring av ter- minologin. Enligt förslaget blir gemenskaps- varumärke europeiskt varumärke och BHIM blir Europeiska unionens byrå för varumär- ken, mönster och modeller. Alla omnäm- nanden av Europeiska gemenskapen ska er- sättas med Europeiska unionen. BHIM:s di- rektör blir verkställande direktör (Executive Director). I fråga om det administrativa sam- arbetet mellan EU:s byrå för varumärken, mönster och modeller och de nationella myndigheterna ingår de viktigaste bestäm- melserna i förordningen. De viktigaste änd- ringarna i förslaget till förordning är
Ingivande av ansökan (artikel 25)
Ansökningarna om europeiskt varumärke ska inges direkt till Europeiska unionens byrå för varumärken, mönster och modeller. I praktiken slopas alternativet att ansökningar kan inges till de nationella myndigheterna.
Orsaken till detta torde vara ökningen av e- tjänsterna. Till exempel 2012 ingavs 96,3 % av ansökningarna till BHIM på elektronisk väg.
Ansökningsdag (artikel 27)
En ansökan om europeiskt varumärke anses vara gjord när avgiften är betald. Genom ändringen frångås den nuvarande enmånads- fristen, inom vilken den sökande måste beta- la ansökningsavgift. Avsikten är att elimine- ra möjligheten att inge ”provansökningar”
och slippa betala avgiften om hinder för regi- strering upptäcks inom en månad.
Beteckning och klassificering av varor och tjänster (artikel 28)
Till artikeln om klassificering av varor och tjänster ska fogas grundläggande bestämmel- ser om klassificering. Förslaget följer de principer som i rättspraxis har fastställts om tolkningen av varumärkesdirektivet och mot- svarar även artikel 40 i direktivförslaget. De allmänna beteckningarna, de så kallade klass- rubrikerna, i Niceklassificeringen ska kunna användas för att identifiera varor och tjänster, förutsatt att sådana identifieringar är tillräck- ligt klara och precisa. Allmänna uttryck ska innefatta alla varor eller tjänster som uppen- bart omfattas av uttrycket enligt en strikt bokstavstolkning. I förordningen ingår också en övergångsbestämmelse: Innehavare av eu- ropeiska varumärken som lämnat in ansökan före den 22 juni 2012 och som bara registre- ras i fråga om hela rubriken i en Nice- klassificering, kan förklara att deras avsikt den dag då ansökningen gjordes hade varit att söka skydd för varor eller tjänster utöver det som i bokstavlig mening omfattas av klassrubriken.
Granskning (artiklarna 38 och 155)
De nationella myndigheternas frivilliga sy- stem för granskning av relativa hinder i an- sökningar om europeiska varumärken ska slopas. Granskningssystemet bör ersättas ge- nom att heltäckande, snabba och kraftfulla sökmaskiner för fri och allmän användning görs tillgängliga inom ramen för samarbetet mellan Europeiska unionens byrå och med- lemsstaternas myndigheter.
Offentliggörande av ansökan (artikel 39) I och med att granskningssystemet avskaf- fas blir det också möjligt att avskaffa den gällande enmånadsperioden från det att byrån överlämnar granskningsrapporten till sökan- den till offentliggörandet av ansökan. Detta kommer att göra registreringsförfarandet snabbare.
Anmärkningar från tredje man (artikel 40) Artikel 40 ska ändras genom en förläng- ning av den period under vilken anmärkning- ar kan inges. Avsikten med ändringen är att göra det lättare för tredje man att inge an- märkningar. Hänvisningen till offentliggö- randet ska utgå, eftersom ansökningar om eu- ropeiska varumärken redan offentliggörs i byråns varumärkesdatabas (CTM online) inom några dagar från ingivandet. Genom ändringarna förenklas förfarandet genom att tredje man får möjlighet att inge anmärk- ningar så snart han eller hon får kännedom om en ansökan. Tidsfristen för ingivande av anmärkningar kommer att vara invändnings- periodens slut eller när invändningsförfaran- det har slutförts, i enlighet med byråns gäl- lande praxis.
Omprövning av beslut som berör två parter (artikel 62)
Nuvarande artikel 62 i förordningen har vi- sat sig sakna praktisk relevans. Inte ett enda beslut som rör två parter har hittills omprö- vats enligt denna bestämmelse. Det främsta skälet till detta är sannolikt att den andra par- ten inte har något intresse av att tillhandahål- la det godtagande som krävs enligt artikel
62.2. Dessutom finns det tillräckliga skyddsmöjligheter för att rätta till ett felaktigt beslut som berör två parter. Artikel 62 i för- ordningsförslaget ska helt och hållet utgå.
Europeiska kvalitetsmärken (artiklarna 74b–
74k)
Olika nationella system erbjuder skydd för kvalitetsmärken, men i nuläget omfattar det europeiska varumärkessystemet endast regi- strering av individuella märken och kollek- tivmärken. Enligt kommissionen är det nöd- vändigt att skydda kvalitetsmärken inom hela EU. Ett sådant system råder bot på den rå- dande obalansen mellan de nationella syste- men och det europeiska varumärkessystemet.
Till förordningen föreslås bli fogade specifi- ka bestämmelser om registrering av europe- iska kvalitetsmärken. Bestämmelserna ska bl.a. gälla användning, överlåtelse av kvali- tetsmärke, talan om varumärkesintrång, grunder för upphävande och ogiltighetsgrun- der.
Fortsatt behandling (artikel 82)
Tillämpningen av artikel 82 om fortsatt be- handling har lett till vissa problem i prakti- ken. På grund av ändringar som ska göras annanstans i förordningarna ses hänvisning- arna över. Även hänvisningen till artikel 42 ska utgå för att alla frister för invändnings- förfaranden ska kunna fortsätta att gälla, med undantag av den invändningsperiod som fast- ställs i artikel 41.1 och den betalningsperiod för invändningsavgiften som fastställs i arti- kel 41.3.
Samarbete för att främja samsyn vad gäller praxis och verktyg (artikel 123c)
Europeiska unionens byrå för varumärken, mönster och modeller och medlemsstaternas centrala myndigheter för industriellt rätts- skydd ska samarbeta med varandra för att främja samsyn vad gäller praxis och verktyg på området för varumärken och formgivning.
Frivilligt samarbete bedrivs även nu, men genom direktivet ska deltagande i samarbetet förutsättas.
I artikeln ska föreskrivas om huvudområ- dena för samarbete och även om en finansie- ringsmekanism som gör att EU:s byrå kan fi- nansiera samarbetsprojekten. Samarbetet ska omfatta utveckling av gemensamma standar- der för prövning, inrättandet av gemensamma databaser och portaler för samråd, sök- och klassificeringssyfte, kontinuerligt tillhanda- hållande och utbyte av data och information, fastställande av gemensamma standarder och metoder, i syfte att säkerställa samstämmig- het mellan förfaranden och system i hela unionen och att göra dem mer konsekventa, effektiva och ändamålsenliga, utbyte av in- formation om industriella äganderätter och förfaranden samt utbyte av teknisk sakkun- skap och tekniskt bistånd med anknytning till de områden som anges ovan.
Unionens byrå för varumärken, mönster och modeller ska definiera, utarbeta och samordna gemensamma projekt av unionsin- tresse. Medlemsstaternas centrala myndighe- ter ska effektivt delta i de gemensamma pro- jekten. Unionens byrå för varumärken, möns- ter och modeller ska ge ekonomiskt stöd till gemensamma projekt av unionsintresse i den mån det är nödvändigt för att säkra att med- lemsstaternas myndigheter för industriell äganderätt effektivt kan delta i projekten. Det totala finansieringsbeloppet får inte överskri- da 10 % av byråns årsinkomst, enligt den konsekvensbedömning som hänför sig till förslagen, alltså uppskattningsvis 17−20 mil- joner euro per år. Det ekonomiska stödet kan ges i form av bidrag.
Bestämmelser som gäller byrån, styrelsen och verkställande direktören
Alla uppgifter som sköts av Europeiska unionens byrå för varumärken, mönster och modeller ska fastställas i en ny artikel (123b).
Styrelsens uppgifter och sammansättning ska preciseras (artiklarna 124−127). Också verk- ställande direktörens (tidigare direktören) funktioner och valet av denne ska preciseras (artiklarna 128–129). I byråns förvaltning och interna förfaranden föreslås ytterligare preciseringar av teknisk natur.
3 Konsekvenserna i Finland Konsekvenser för lagstiftningen
De föreslagna ändringarna i varumärkesdi- rektivet förutsätter strukturella och inne- hållsmässiga ändringar i den nationella lag- stiftningen. Ändringarna gäller bl.a. defini- tionen av ett varumärke och ensamrättens in- nehåll och begränsningar. Till stor del uppda- teras direktivet genom ändringarna så att det motsvarar nuvarande rättspraxis och föränd- ringarna i omvärlden och även i övrigt för- tydligas regleringen. Genom direktivet ut- vidgas dessutom harmoniseringen till att gäl- la vissa förfaranden hos den nationella varu- märkesmyndigheten samt varumärken som föremål för äganderätter.
Enligt direktivförslaget ska ett varumärke i ett administrativt förfarande kunna förklaras upphävt på grundval av bristande användning och märkets generering. Ogiltighetsförklar- ing ska vara möjlig på grundval av absoluta registreringshinder (t.ex. bristande särskilj- ningsförmåga) och relativa registreringshin- der (t.ex. ett äldre varumärke). Förslaget gör det möjligt att upphäva märket utan rätte- gång, vilket sänker kostnaderna för upphä- vandet och antagligen också förkortar den tid som går åt till det. En av arbets- och när- ingsministeriet tillsatt arbetsgrupp, som har utrett behoven att ändra varumärkeslagen, fö- reslog införande av ett administrativt förfa- rande för att upphäva oanvända varumärken.
Direktivförslaget går i samma banor som ar- betsgruppens förslag, även om upphävande enligt direktivförslaget ska vara möjligt på fler grunder. (Memorandum om modernise- ring av varumärkeslag, ANM publikationer 38/2012).
Enligt direktivförslaget ska de nationella varumärkesmyndigheterna begränsa sin obli- gatoriska granskning till avsaknaden av abso- luta registreringshinder. Genom denna be- stämmelse avskaffas möjligheten att bevara det förfarande enligt den nuvarande varu- märkeslagen som innebär att myndigheten också ska granska s.k. relativa registrerings- hinder. Enligt motiveringen i direktivförsla- get garanterar granskningen av hinder inte att det beviljade varumärket förblir i kraft. En- ligt kommissionen orsakar systemet med ob-
ligatorisk granskning också företagen kost- nader och förseningar och dessutom anses granskningen av hinder leda till konstgjorda tvister och snedvrida konkurrensen. Den av arbets- och näringsministeriet tillsatta arbets- gruppen, som utrett behoven att ändra varu- märkeslagen, ansåg däremot att en omfattan- de undersökning av hinder är till fördel för företagen, minskar tvisterna i efterhand och förbättrar förutsägbarheten i systemet.
En betydande principiell ändring är änd- ringen av artikel 3 som gäller definition av ett varumärke, där man avstår från kravet att tecknet ska kunna återges grafiskt. I stället för kravet på grafisk återgivning föreslår kommissionen en bestämmelse enligt vilken tecknet ska kunna återges så att de behöriga myndigheterna och allmänheten kan avgöra exakt vilken typ av skydd som ges innehava- ren av varumärket. Bestämmelsen möjliggör i princip användning av nya sätt att återge ett tecken, men samtidigt ställer den nya krav på återgivningssättet. De övriga kraven (såsom särskiljningsförmåga) på ett varumärke som ska skyddas kvarstår.
Största delen av varumärkena består av ord, figurer eller kombinationer av dem. För ty- piska varumärken skulle direktivändringen antagligen inte ha några konsekvenser. Där- emot verkar ändringen möjliggöra nya sätt att återge ett tecken i vissa mer sällsynta fall.
Nya tecken som ska skyddas ska kunna vara ljudsignaler som återges t.ex. som ljudin- spelningar (utan särskild grafisk återgivning), i den mån de uppfyller alla andra krav på det tecken som ska registreras. I vissa fall kan ett annat återgivningssätt, t.ex. en ljudinspelning anses vara precisare än grafisk återgivning när det gäller att definiera föremålet för skyddet. Ändringen förutsätter dock att myndigheten har teknisk beredskap att be- handla nya typer av tecken och med tanke på allmänheten har avancerade varumärkesdata- baser, där det exakta föremålet för skyddet kan klarläggas. Ändringen orsakar också i någon mån rättslig osäkerhet i fråga om kommande tillämpningspraxis.
Förordningen är direkt tillämplig och ge- nomförandet av den kräver därför inga lag- stiftningsåtgärder.
Konsekvenser för myndigheterna
Den ändring som gäller omfattningen av myndighetens granskning av hinder skulle i någon mån minska PRS arbetsmängd. Delvis samma arbete skulle dock även i fortsätt- ningen utföras i granskningen av de absoluta registreringsförutsättningarna, så ändringen är inte betydande. Dessutom skulle det vara den nationella lagstiftningens uppgift att fö- reskriva om huruvida PRS i fortsättningen på sökandenas begäran ska erbjuda granskning- ar av tidigare rättigheter i informationssyfte.
Konsekvenserna av granskningen av hinder kommer alltså även att bero på hur direktivet genomförs nationellt.
Införandet av ett administrativt förfarande för upphävande och ogiltighetsförklaring är en ny myndighetsfunktion. Efterfrågan på ett sådant förfarande eller den arbetsmängd som det orsakar myndigheten är tills vidare svårt att förutse. Enligt bestämmelserna om de av- gifter som Patent- och registerstyrelsen tar ut skulle kostnaderna för förfarandet i princip täcka de avgifter som tas ut hos kunderna.
Också vissa ändringar som ingår i förord- ningsförslaget skulle ha konsekvenser för Pa- tent- och registerstyrelsen. Ansökningarna om europeiska varumärken ska enligt försla- get lämnas direkt till Europeiska unionens byrå för varumärken, mönster och modeller. I praktiken slopas alltså det alternativet att an- sökningar också kan lämnas till de nationella myndigheterna. Också det frivilliga systemet enligt vilket de nationella myndigheterna granskar relativa hinder vid ansökningar om europeiska varumärken, skulle slopas.
Ekonomiska och samhälleliga konsekvenser För samarbetet enligt direktiv- och förord- ningsförslagen ska enligt konsekvensbedöm- ningen anvisas cirka 17–20 miljoner euro per år. EU:s nya byrå för varumärken, mönster och modeller ska bevilja ekonomiskt stöd för gemensamma projekt av unionsintresse i den mån det är nödvändigt för att säkra ett effek- tivt deltagande i projekten vad gäller med- lemsstaternas myndigheter för industriell äganderätt. För att få stöd krävs det att na- tionella projekt som främjar unionsintresset definiera och att behovet av stöd i anslutning
till dem motiveras. Troligtvis skulle det vara möjligt att få stöd t.ex. för utveckling av da- tasystem och för annat samarbete för konver- gens av praxis. På grund av det föreslagna förfarandet förutsätter erhållandet av stöd ak- tivitet från de nationella myndigheternas sida. För närvarande utdelas BHIM:s över- skott inte till medlemsstaterna eller de natio- nella varumärkesmyndigheterna.
Patent- och registerstyrelsen (PRS) är ett nettobudgeterat ämbetsverk, vars verksamhet huvudsakligen finansieras genom avgifter som tas ut hos kunderna. De förslag som gäller registrerings- och förnyelseavgifterna ändrar avgiftsstrukturen på så sätt att en sär- skild gradvis stigande klassavgift ska tas ut för varje varu- eller tjänsteklass utöver den första. Därigenom försöker man undvika onödigt omfattande registreringar och för- hindra överbelastning av registren. Ändring- arna gäller endast strukturen i de avgifter som tas ut. De nationella avgifternas nivå re- gleras inte i direktivet, utan avgiftsnivån ska även i fortsättningen fastställas inom ramen för lagstiftningen om de avgifter som Patent- och registerstyrelsen tar ut.
Den ändring i direktivförslaget som inne- bär att det inte ska vara obligatoriskt att granska relativa hinder, kan eventuellt mins- ka myndighetens arbetsmängd och därige- nom minska kostnaderna för registrering av ett varumärke. Slopandet av den obligatoris- ka granskningen av relativa registreringshin- der skulle också öka företagens behov att ak- tivare än förut bevaka sina rättigheter. Änd- ringen skulle påverka nivån på myndighetens tjänster, vilket kan påverka efterfrågan på na- tionella varumärken i förhållande till gemen- skapsvarumärken.
Kommissionen lade den 27 mars 2013 fram ett förslag om ändring av förordningen (kommissionens förordning (EG) nr 2869/95) om de avgifter som ska betalas till BHIM.
Därigenom genomförs de ändringar som gäller registrerings- och förnyelseavgiften.
Genom förordningen ändras avgifternas struktur. Dessutom sänks avgiftsnivån som helhet betraktad. Orsaken till sänkningen av avgifterna är att BHIM kontinuerligt genere- rar överskott. Det är därför motiverat att sän- ka avgifterna. Trots ändringen av avgiftsför- ordningen kommer BHIM även i fortsätt-
ningen att generera överskott, som ska förde- las mellan medlemsländerna i form av stöd som främjar unionsintresset inom ramen för det samarbete som förutsätts i direktiv- och förordningsförslagen. Ändringen av avgifts- förordningen skulle sänka kostnaderna för företagen och sannolikt också öka systemets attraktivitet jämfört med registrering av na- tionella varumärken.
Ovannämnda nedsättningar av BHIM:s av- gifter samt ändringarna i den nationella va- rumärkesmyndighetens förfaranden kan för- svaga efterfrågan på nationella varumärken i förhållande till europeiska varumärken. En försvagad efterfrågan skulle minska PRS in- komster, vilket i sin tur kan påverka avgifter- na för ämbetsverkets prestationer och nivån på PRS tjänster. Som allmänna trender i frå- ga om registrering av varumärken kan kon- stateras att såväl antalet registrerade nationel- la varumärken som antalet årligen inlämnade varumärkesansökningar har sjunkit efter in- förandet av gemenskapsvarumärket, medan antalet ansökningar om och registreringar av gemenskapsvarumärken stadigt har ökat.
Konsekvenserna av varumärkesförordning- en gäller speciellt företag som behöver va- rumärkesskydd i hela Europa. De föreslagna ändringarna innebär konvergens mellan sy- stemet med gemenskapmärken och de natio- nella varumärkessystemen (inklusive myn- dighetspraxis), vilket ökar förfarandenas för- utsägbarhet.
4 Förslagets rättsliga g rund och förhållande till grundlagen Direktivförslaget grundar sig på artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funk- tionssätt. Förordningsförslaget grundar sig på artikel 118 i fördraget om Europeiska uni- onens funktionssätt. Statsrådet bedömer att den rättsliga grunden är adekvat. De före- slagna ändringarna har inte ha några konse- kvenser i förhållande till grundlagen.
5 Subsidiaritetspri ncipen
Statsrådet anser att direktivförslaget är för- enligt med subsidiaritets- och proportionali- tetsprincipen. De centrala delarna i varumär- keslagstiftningen har redan harmoniserats
genom det gällande direktivet och för att den ska kunna ändras behövs åtgärder av EU- lagstiftaren. Varumärkeslagstiftningen har för närvarande endast harmoniserats i fråga om de bestämmelser som mest direkt påver- kar den inre marknadens funktion. Enligt di- rektivförslaget går man längre i harmonise- ringen bl.a. genom att harmonisera vissa för- faranden hos de nationella varumärkesmyn- digheterna. Förslagen är också i detta avse- ende förenliga med subsidiaritetsprincipen.
Skillnaderna i de nationella systemen kan t.ex. påverka möjligheterna att registrera ett gemenskapsvarumärke eller möjligheterna att få samma nationella varumärke registrerat i olika medlemsstater.
Statsrådet anser att förordningsförslaget är förenligt med subsidiaritets- och proportiona- litetsprincipen. Eftersom gemenskapsvaru- märket är en självständig europeisk immate- riell rättighet som skapats genom en EU- förordning, kräver en ändring av det åtgärder av EU-lagstiftaren.
6 Behandlingen av förslagen i Eu- ropeiska unionen
Kommissionen förslag behandlades i rådets arbetsgrupp den 10 april 2013 och den 15 maj 2013. I Europaparlamentet ansvarar ut- skottet för rättsliga frågor (JURI) för behand- lingen.
7 Den na tionella beha ndlingen av förslagen
Statsrådets skrivelse till riksdagen (U- skrivelse) behandlades i sektionen för den inre marknaden den 17 maj 2013. Preliminä- ra kommentarer till förslagen begärdes den 5 april 2013 av den arbetsgrupp för industriella rättigheter som tillsatts av arbets- och när- ingsministeriet. Dessutom behandlades för- slagen och U-skrivelsen på arbetsgruppens möte den 8 maj 2013.
8 Ålands behörighet
Ärendet faller enligt 5 kap. 27 § i självsty- relselagen för Åland (1144/1991) inom rikets lagstiftningsbehörighet.
9 Statsrådets ståndpunkt
Statsrådet förhåller sig allmänt taget posi- tivt till kommissionens förslag gällande va- rumärkesdirektivet och varumärkesförord- ningen. Ur företagens synvinkel är det viktigt att regleringen av varumärkesrätten är så tyd- lig och förutsägbar som möjligt. Statsrådet anser det viktigt att varumärkesregleringen uppdateras och förtydligas så att den motsva- rar nuvarande förändringar i omvärlden och rättspraxis.
De föreslagna ändringarna i myndighets- förfarandet är som helhet betraktade ägnade att ge flexibilitet och sänka kostnaderna för företagen. Eftersom de enskilda förslagen gällande myndighetsförfarandet i många av- seenden är beroende av varandra anser stats- rådet det viktigt att de behandlas som en hel- het. De föreslagna förfarandena för upphä- vande och ogiltighetsförklaring går delvis i samma banor som föreslaget från den arbets- grupp som har utrett moderniseringen av va- rumärkeslagstiftningen och är till sina syften sådana att de i princip kan stödjas. Notering- arna om klassificering snarast stärker redan rådande rättspraxis, något som dock behöver förtydligas. De ändringar som gäller avgif- terna stöder hänförandet av skyddet för mär- kesinnehavaren till endast de klasser som verkligen behövs.
I fråga om myndighetens granskning av re- gistreringshinder anser statsrådet att med- lemsstaterna, om de vill, fortsättningsvis ska ha möjlighet att bibehålla den obligatoriska granskningen av relativa registreringshinder.
I fråga om myndighetsförfarandena som hel- het anser statsrådet i varje fall att det är vik- tigt att finna en sådan helhetslösning som sä- kerställer att det nationella varumärkessy- stemet och den nationella varumärkesmyn- digheten förblir livskraftiga vid sidan av det europeiska varumärkessystemet och att lös-
ningen även tryggar små och medelstora fö- retags verksamhetsförutsättningar.
Statsrådets mål i förhandlingarna är att medverka till att föremålet för varumärkes- skyddet kan definieras tillräckligt exakt av allmänheten och myndigheterna och att va- rumärkets användningsområde inte avsevärt utvidgas från det nuvarande. Statsrådet anser i princip att ett bättre alternativ vore att kra- vet på grafisk återgivning bibehölls, även om kommissionens förslag med vissa ändringar kan vara godtagbara. Preciseringar av direk- tivet behövs, eftersom en ändring av en sådan bestämmelse som är av central betydelse för varumärkesrätten orsakar rättslig osäkerhet i fråga om kommande tillämpningspraxis.
Dessutom har konsekvenserna av den före- slagna ändringen inte i tillräcklig grad beak- tats på andra ställen i direktivet.
I granskningen av de absoluta hindren för registrering av ett varumärke är avsikten att under förhandlingarnas gång medverka till att granskningen i varje medlemsstat ska be- gränsas till dess officiella eller allmännast använda språk. En mer omfattande gransk- ning än så verkar inte behövas med beaktan- de av att verkningarna av ett nationellt varu- märke är geografiskt begränsade.
Direktivet ökar samarbetet mellan varu- märkesmyndigheterna och EU:s byrå för va- rumärken, mönster och modeller. Enligt för- slaget ska den nya byrån för varumärken, mönster och modeller också ha en central roll som beviljare av stöd för gemensamma pro- jekt av unionsintresse. Statsrådet förhåller sig positivt till förslagets mål.
Statsrådet stöder också den i direktivet framförda ståndpunkten att varumärkesinne- havarens förbudsrätt också ska omfatta tran- sitsituationer. Den föreslagna ändringen möj- liggör en effektivare bekämpning av för- falskning av varor i EU.
