En undersökning av institutionens ytskikt

(1)

En undersökning av institutionens ytskikt

Nils Ställborn, examensarbete VT 2020 Handledare: Sergio Montero Bravo Handledare uppsats: Christian Björk Examenator: Rebecca Ahlstedt

Inredningsarkitektur och möbeldesign Konstfack

(2)

INNEHÅLL

INTRODUKTION 1

Institutionen och korridoren - en introduktion 2

Fråga/syfte: Material diversity 4

Begrepp 6

-

Material diversity

6

- Standarder

6 Sensoriska minnet 7

Gåendet som resonansverktyg för att att pröva, undersöka och utforska material. 9

Rummens sensoriska information 11

Protesten 13

Steg i designprocessen 15

- Bilder och material 20

GESTALTNING OCH DESIGNFÖRSLAG 23

- Under mina fötter hör jag ingen. En film om det standardtäta underlaget. 23

- Passage. En bild beskrivande rationalitet 24

Sammanfattning och Reflektion 25

Litteraturlista

27

(3)

INTRODUKTION

Mitt examensprojekt MATERIAL DIVERSITY tar avstamp i institutionens ytmaterial. Det här projektet genomförs på programmet Inredningsarktitektur och möbeldesign, vid Konstfack, vårterminen 2020.

Jag kommer här i inledningen kort skriva om min första ingång till varför jag valde att arbeta med just institutionens ytmaterial. Kort före det att min son insjuknade och som ledde till att jag fick ta ett tvåårigt studieuppehåll, samarbetade jag med min klasskompis Marthe Kulseth (som nu tar sin masterexamen på samma lärosäte). Vi har och har haft ett givande samarbete och samtalat mycket kring idéer om

standardisering. Vi laborerade med olika begrepp och vi formulerade begreppen poststandardisering och massminoritetens tid. Dessa begrepp ligger även som en bakgrund för och har även aktiverat våra enskilda examensarbeten, som vi ställer ut tillsammans på en gemensam hemsida under namnet

poststandarization.info. Den består av dels våra enskilda examensarbeten men även det som länkar dem samman.

Jag kommer här i inledningen kort också skriva om min andra ingång till varför jag valde att arbeta med just institutionens ytmaterial. Efter att följt min son genom hans cancerbehandling har jag fått vara hans aldrig sviktande trygghet. Och i det, att vara där och skapa det livsrum som en behöver för att bli frisk i en annars kal institutionsmiljö. Vi gjorde hela tiden det vi kunde för att göra platsen till vår plats och skapade de möjligheter som gick för att ge rum för lek och lust för livet. Om det så var att leka surfbräda med droppställningen eller bygga kojor och skjuta pilbåge i sjukhussalarna.

Jag har länge haft svårt att hitta eller skapa min plats i en institution, jag antar att min nya erfarenhet av att

tillbringa mycket tid, natt som dag, i en institution (Karolinska sjukhuset) har väckt mitt intresse för att undersöka institutionen som miljö och det materialet besökaren kan mötas av där. Jag säger där, för att det är en plats som vanligen uppsöks vid ett absolut måste, men sällan på grund av nöjet miljön i sig erbjuder. Jag ser likheter mellan sjukhusmiljön och andra institutioner, delvis i det rationella sätt i hur man väljer och behandlar material på men även själva strukturen eller programmeringen av institutionella interiörer. Jag har nu funnit

Att sugpropps-pilar sätter sig bra på sjukhusmiljö ns många släta ytor är något min son bekantas med. När vi leker i vår omgivning varseblir vi materialen och skapar en relation till platsen.

(4)

att denna plats (Konstfack) som är och varit en del av min dagliga livsmiljö också får utgöra huvuddelen i min undersökning. Min undersökning handlar om “Material diversity”. Ett begrepp som jag kommer att beskriva ytterligare längre fram i rapporten.

Institutionen och korridoren - en introduktion

När jag talar om institution talar jag om byggnaden, det ramverk i vilken en samhällsinstitution såsom vård, skola eller omsorg verkar och institutionsmiljön är de rum som denna samhällsfunktionen verkar inom. Jag syftar på byggnader utförda under det modernistiska paradigmet. Den tradition och det paradigm som dessa byggnader är sprungna från är en arkitektur som på många vis har förbättrat våra levnadsvillkor. Modernismen var till stor del en reaktion på ett överlastat 1800-tal och en utbredd misär, ingenjörer lyftes av tidens framträdande arkitekter som en frisk fläkt och en motpol i en tid skuggad av tuberkulos.

Arkitektur från början av 1900-talet förstås bäst om en känner till tuberkulosens inverkan på samhället och den rädslan som tuberkulosen medförde. Det ansågs nämligen att levnadsmiljö var orsak till utvecklandet av sjukdomen, fram till upptäckten av den bakterie som är den egentliga orsaken (tubercle bacillus) detta skedde 1882 utav mikrobiologen Robert Koch.

Ett år tidigare skrevs det i den medicinska litteraturen att tuberkulos orsakas av

“ogynnsamt klimat, stillasittande

inomhusliv, dålig ventilation och brist på dagsljus.” (August Flint and William H.

Welch, The Principles and Practice of Medicine (5th edition, 1881) citerad av Susan Sontag, Illness as Metaphor 1979, s53) Det tog lång tid för dessa uppfattningar att förlora trovärdighet och påverkan på tidens arkitektur. Filosofen Susan Sontag skriver vidare “ TB-patienten ansågs hjälpt, till och med botad, av en förändring i miljön.

Det fanns en uppfattning om att TB var en våt sjukdom, en sjukdom som frodas i fuktiga och råa städer. Kroppens insida blev fuktig ("fukt i lungorna"

var en favoriserad förklaring) och måste torkas ut.”( Susan Sontag, Illness as Metaphor, 1979, s15).

Som ett svar erbjöd modernistisk arkitektur solljus, vita väggar, ventilation, takterrasser och motion som ett botemedel för tuberkulosen. Samarbete mellan läkare och arkitekter var vanligt förekommande kring

Alvar Aalto, Paimo Sanatorium 1933

https://www.alvaraalto.fi/en/architecture/paimio-sanatorium/ 2020-05-15

(5)

byggandet av tidens sanatorier. En kan fråga sig om Sanatorierna var ett koncentrat av den modernistiska stilen eller om modernismens principer egentligen är ett koncentrat av sanatoriets arkitektoniska behov av renhet etc.

Sanatorium var något stilbildande inom arkitektur (modernismens haute couture). Denna hälsovurm är återkommande i Le Corbusiers bok: Towards a new architecture, (Vers une architecture, 1927)Här talas om byggnadens inverkan på människans hälsa. Han ser dåtidens

bostäder som en plats där sjukdom frodas i jämförelse med den rena fabriken. Han målar upp en framtid full av sanatorier och olyckliga människor om inte bostadens arkitektur rentvås.

När jag tänker på institutionen ser jag framför mig en korridor, denna korridor symboliserar det

institutionella tänkandet om rationella flöden. Institutionen likt fabriken har sitt råmaterial, fabriken sitt järn, institutionen sina människor att processa. Likheten finns där och går att spåra bakåt till en tid av framåtanda om drömmar om en bättre värld, ren, ljus effektiv och frisk. Institutionen med sina rötter i modernismens funktionsprinciper, vilket innebar att rum eller enheter i staden skulle få en bestämd och specifik funktion, och denna princip om att separerar funktioner i olika enheter, innebar att byggnader betraktas som en maskin. Le Corbuiser talar för det uniforma i material och detalj men att diversifiera i det övergripande såsom stadsplanering. Det senare blev snarast bortrationaliserat någonstans i farten.

När en besöker institutionsbyggnader likt de som jag undersöker i den här texten, kommer en sannolikt finna sig gåendes genom en korridor. Denna rumslighet är således ett väldigt allmänt utrymme som alla väntas passera för att nå sin destination. Detta allmänna intresserar mig särskilt mycket eftersom den så sällan passar värst många och kan snarare upplevs som obehaglig. Korridoren har länge varit en viktig länk, trotts detta har det inte skett särskilt stora förändringar i gestaltningen av dom.

Ordet korridor refererar ursprungligen inte till den typ av rumslighet som binder samman rum utan som ordet antyder på latin till någon som kan springa snabbt en currere. En currere kunde ha varit t ex. en budbärare, en scout eller någon som bär med sig något. Korridorens genomslag inom arkitektur kom först under tidigt 1900-tal och passade väl in med de modernistiska principer om effektivitet, den möjliggjorde att en kunde springa snabbt till sin destination. Korridorer kan ibland upplevas som en byggnads infrastruktur

(motorvägar) snarare än arkitektur.

(6)

Fråga/syfte: Material diversity

Mitt syfte med detta projekt är att framhäva yt-materialens ställning som ett kommunikationsverktyg inom inredningsarkitektur. Jag är nyfiken på de sensoriska kvaliteterna i materialen och den atmosfär materialen ger rummet. Jag kommer att undersöka hur vi påverkas av materialen när vi rör oss i rummet, taktiliteten som vi upplever i rörelse. Syftet är inte minst att belysa bristen på omtanke kring val av material, med

institutionen Konstfack som fallstudie och undersökningskontext. Jag har genomfört exkursioner till Nya Karolinska Universitetssjukhuset i mina undersökningar i syfte att se hur ytmaterial använts där. Hur upplever vi dessa rum till skillnad från våra hemmiljöer?

En inledning i att varsebli ytstrukturernas olika kvaliteter. Några ytor som jag är i kontakt med dagligen.

(7)

När jag väljer Konstfack som studieobjekt vill jag även lyfta byggnadens historia och de principer dess arkitektur är grundad på. Byggnaden som utgör Konstfacks nuvarande lokaler är LM Ericssons fabrik vid Telefonplan. Den planerades i mitten av 1930-talet och ritades av arkitekt Ture Wennerholm. Projekteringen föregicks av studiebesök vid ett flertal industrikomplex runt om i Europa. Byggnadens programmering och planlösning var baserad på Taylorismens principer med högt ställda krav på rationella flöden. Dessa säkerställdes genom ett tätt samarbete med LMs egna överingenjör, samarbetet varade under hela

byggprocessen. Precis som att en maskin inte ska ha några onödiga delar skulle heller inte denna byggnaden ha en orationell programmering. Dess vitputsade fasader tog plats i många tidskrifter både nationellt som internationellt som ett framgångexempel och dess funktionalistiska storhet hyllades i tidens anda. Byggnaden genomlevde ytterligare en transformation innan den slutligen ritades om interiört av arkitekt Love Arbén för att passa de behov som Konstfack efterfrågade inför flytten dit 2004. (Läs mer om det stora

industribyggnadskomplexet vid Telefonplan som en gång var en fabrik och som i dag är en högskola i Anders Johnson, LM-staden, folkhem i förort, Stockholms Företagsminnen, 2006)

Det är särskilt intressant att se hur de tayloristiska principerna om effektiva flöden och övervakade arbetsplatser lever vidare i arkitekturen, nu med de raka korridorerna och öppnaöverblickbara studiesalarna.

I detta projekt använder jag flera metoder för att åstadkomma svar på dessa syften: skrivandet av denna rapport är en av mina metoder, att i text och tanke kommunicera mitt projekt teoretiskt. I

inredningsarkitektens breda spektra av kunskaper finns en rad metoder för att kommunicera och materialisera idéer. Och det är givetvis möjligt att tänka tanken att projektets syften och frågor skulle kunna kommuniceras på en rad sätt. Jag har valt bilden och filmen som medium för att kommunicera. Jag fotograferar ytor och fångar ljud, printar bilder och spelar upp. Jag prövar ljud i miljöerna och hör hur de resonerar, går, och spelar in. Jag rör mig i rummen och dokumenterar ytorna. Jag betraktar dessa metoder som effektiva för att

kommunicera detta. Under rubriken Bilder och material längre fram i rapporten skriver jag mer om detta.

Ericssons ritsalar på telefonplan (samma som Konstfack nu befinner sig i), jag anar en linoleummatta.

Konstfacks ritsalar, upp/nergraderat till pvc- matta.

(8)

Begrepp

- Material diversity

Min definition av begreppet material diversity i kontexten inredningsarkitektur:

Material diversity är samspelet som uppstår mellan olika material i vår miljö. För att samspelet ska ske måste det finnas materiella möten, möten eller kontraster av något slag. Dessa måste upplevas med alla våra sinnen och nås aldrig via en bild. Vårt bildseende har som tendens lägga sig överordnat våra övriga sinnen i våran enorma värld av bilder. Material diversity handlar om en lyhördhet kring rummets

karaktär, brukare samt växelverkan mellan rumsligheter. Detta är ett av inredningsarkitektens verktyg när det gäller att arbeta med standarder.

- Standarder

Standarder och effektivitet upplevs ofta som synonyma och i samtida inredningsprojektering får rationalitet ofta gå före konstnärlig ambition. Jag tror att många institutionsbyggnader lätt

kan förknippas med ord som effektiv, rationell, förnuftig, logiskt grundad osv men mindre eller inte alls med ord som taktil, trivsam och vänlig. Självklart finns det variationer, institutionsbyggnader kan inredas efter andra principer,

men det här är en generalisering som många nog känner igen. När vi pratar om standarder så pratar vi ju i just generaliseringar.

Standarder är generella riktlinjer som är till för att vi ska kunna bygga vad som anses vara bättre levnadsmiljöer, som ett slags minimikrav för att säkerställa en hög levnadsstandard. Riktlinjer kring standariseringar kan ses som tillgångar för en inredningsarkitekt, som när hen utgår och följer riktlinjerna, befrias från behovet av att undersöka allt själv. Men när inredningsarkitekten planerar en levnadsmiljö, oavsett om det är bostäder eller en institution, frias hen inte från att använda sitt egna omdöme och uppmärksamhet. För om och när inredningsarkitekten bör gå bortom det som krävs av standarden och göra de omtänksamma justeringar som kommer att återspeglas långt efter. Det kan handla om att välja material som håller över tid eller är passande till rummets funktion, utan att för den skull vara det mest rationella.

Om inredningsarkitekter fortsätter att bara uppfylla styrdokument, för att undvika att göra fel, kommer det rimligen aldrig bli helt rätt heller. Som yrkeskår kommer vi fortsätta inreda institutioner där människor känner sig avvikande och malplacé. Låt oss gå bortom standarden! Eller som arkitekten och professor Carl-

ADven om standarder inte säger något om växelverkan av material inom inredningsarkitektur, så går det

att se en länk när standardtätheten ökar så minskar den materiella

mångfalden

Växelverkan i golvmaterialen låter oss bli varse rummet eftersom det är de enda materialet som vi är i ständig kontakt med. Denna växelverkan skulle kunna nyttjas mer för att öka institutionens orienterbarhet.

(9)

Axel Acking uttryckte sig redan vid 1970-talets mitt, gällande den imponerande mängden bestämmelser som projektörerna redan då var ålagda att förhålla sig till: “Risken blir emellertid för varje dag allt större att en kall byråkratisk tvångströja binder fantasin och hämmar gestaltningskraften och den rent fysiska möjligheten till nya eller varierade lösningar.” (Bygg mänskligt, Acking C.-A. 1975 s.20)

Sensoriska minnet

Sensoriska minnet är det minnet som är direkt kopplat till vad vi just för tillfället upplever eller precis har upplevt. Det är minnet vi använder när vi orienterar oss i ett nu och i mötet mellan kroppen och våran omgivning. Läs. (Srimant P. Tripathy and Haluk Öǧmen, Sensory Memory Is Allocated Exclusively to the Current Event-Segment, Front. Psychol., 07 September 2018 | https://doi.org/10.3389/fpsyg.2018.01435)

Att navigera den byggda miljön görs för de flesta med synen, ögat som främsta sinnesorgan. När arkitektur gestaltas så är det synen som den oftast gestaltas för. I bästa fall finns där en variation för ögat men jag upplever flertalet miljöer i den offentlighet jag rör mig i som både sinnligt platt och materiellt steril. Att vistas i monotona miljöer är för mig både tröttsamt och stressande detta gäller alla miljöer som har en stum atmosfär. Atmosfären i ett rumsligt sammanhang kan jag bäst beskriva som- en genomträngande men svårfångad känslomässig upplevelse. När miljön vi vistas i är ogestaltad och stel med upprepade uniforma strukturer påverkar det atmosfären, alltså hur vi upplever rummet. ”Våra sinnen gör oss närvarande och varse platsen vi befinner oss på, de gör oss närvarande i det levda livet” säger Ernesto Neto i en intervju

(FondationBeyeler ,The Senses 2018, https://www.youtube.com/watch?v=Sg-sxp5sXc0 2020-05-24).

Eftersom mitt projekt söker sig i subjektiva upplevelser av rummet finner jag min inspiration i andra

uttrycksformer än design. Självklart finns det många designers som utgår från våra sensoriska upplevelser av rummet, däribland är Ilse Crawford ett lysande exempel. Men när jag utforskar rummet och hur vi rör oss i den byggda miljön känner jag en samhörighet med koreografer och danskonstnärer. Vi jobbar båda med rummet/scenografin och människans varseblivning, det

sinnliga är centralt. En koreograf som jag finner intressant och som jag kommer att tänka på under mitt arbete är Rosalind Goldberg som både utforskar vår tids besatthet till bilden och den rastlöshet som kommer när det inte går att swipa vidare. Hon kontrar den snabba bilden med sin Tableau Vivant i performance installationen Still life som är en scenografi i långsam förändring, en bild i 3-d. Här finns en långsamhet som jag känner är tilldragande och en sinnlighet som kontrar väl den 2-dimensionella bild hon

Rosalind Goldberg, Still life

https://rosalindgoldberg.com/pages/still-life.html

(10)

kritiserar. Denna sinnlighet låter sig upplevas om än mer tydligt i föreställningen MIT,(Dans föreställning koreograferad av Rosalid Goldberg, MIT, 2013) här tar luften materiell form och atmosfären tätnar på scen.

Dansaren rör sig genom de olika materialiteterna med dess olika skillnader i densitet. När jag rör mig genom korridorerna för att finna min väg genom institutionerna upplever jag på mitt håll liksom dansaren på sitt de olika atmosfäriska tryck institutionen bär på. Atmosfären på scen var påverkad av musik och dansarens möte med musiken, i korridoren är det istället mina fötters möte med golvet och resonansen materialen härbärgerar som fyller min tillvaro i gången. Båda två är liknande former av rumsliga möten.

Att musiken ger mig en rumslig upplevelse likt den av att röra mig genom rum är fascinerande och blir för mig ytterligare en inspirationskälla. En sådan rumslig upplevelse får jag när jag hör musik av Keith Jarrett och då särskilt The Köln concert (Jarrett Keith, The Köln Consert 1975) som även varit med mig genom detta projekt. Jag upplever ett särskilt liv i det här improvisationstycket som motsvarar komplexiteten av

rumsligheter med en variation av materialiteter. Material kan upplevas på många sätt, jag läser Juhani Pallasmaas artikel (Juhani Pallasmaas, An Architecture of the Seven Senses 1994, s. 41) i vilken han lyfter den betydelsefulla rollen sinnena har i att väcka våra minnen och hur i mötet med material, ytor, handtag och sådant vi dagligen berör aktiverar våra sinnen. Han kritiserar hur den byggda miljön blir mindre anpassad människans kropp och flera av dess sinnen i förmån för synen.

”As buildings lose their plasticity, and their connection with the language and wisdom of the body, they

become isolated in the cool and distant realm of vision.” (Juhani Pallasmaa, The eyes of the skin, 2005 s.31)

Vi kan se tydligt hur vi ständigt skapar för våra ögon och säljer in projekt med bilder, bilder som genomgår avancerade renderingar långt innan själva projektet har bearbetats. I en intervju ur tidskriften Dezeen, går det att läsa hur Mexikanska arkitekten Tatiana Bilbao har frångått att använda renderingar under processen eftersom bilden ofta upplevs som verklighet och har tendensen att låsa kreativiteten genom att hindra en fri dialog. Istället använder hon collage tekniker som är öppnare och bjuder in för samarbete. (Dezeen, https://

www.dezeen.com/2019/12/04/tatiana-bilbao-banned-renderings- architecture-interview/, 2020-04-11

Collage, Tatiana Bilbao

(11)

Gåendet som resonansverktyg för att att pröva, undersöka och utforska

material

Parallellt med mina materialundersökningar har jag läst och fördjupat mig i boken Wanderlust: A history of walking, skriven av Rebecca Solnit år 2001. I boken utforskar hon kopplingar mellan tänkandet och gåendet samt gåendets relation till kultur. Solnit noterar särskilt hur vi ständigt ökar produktionstakten på bekostnad av tid för reflektion och det egna tänkandet. Hon liksom jag använder fötterna som verktyg. I det här projektet som ett medel för att röra mig genom den arkitektur och de miljöer som jag undersöker.

Fötterna och gåendet blir som ett resonansverktyg för att att pröva, undersöka och utforska materialen. Jag promenerar i

institutionerna för att genom rumsliga upplevelser närma mig aspekter om och kring rummets relation till mig/människan. Detta

är en subjektiv undersökning. Syftet är att undersöka hur jag relaterar till rummet och institutionen som miljö. Att göra en bedömning av hur alla människor upplever en miljö på vore omöjligt och skulle i sådana fall endast sluta med ytterligare en generalisering utan vare sig kontraster eller

spänning. För att ytterligare kunna vidga fältet inredningsarkitektur bör vi tillåta oss att göra

subjektiva bedömningar och att värdesätta dessa. De kan sedan leda oss vidare i nya tankebanor gällande hur vi gestaltar våra interiöra miljöer utan att fångas av en generaliserande och rationell iver som annars präglar våra institutioner. Genom den metod jag valt; att avläsa materialen med mina sinnen, vill jag framhäva subjektets relevans i gestaltningen. För att ta min roll som inredningsarkitekt på allvar vill jag ge plats för det finstämda och låta materialen lyfta den subjektiva upplevelsen av rum. Jag tänker på ett textutsnitt av Solnits bok medan jag rör mig genom korridorerna på Konstfack.

”Walking shares with making and working that crucial element of engagement of the body and the mind with the world, of knowing the world through the body and the body through the world. ”(Rebecca Solnit, Wanderlust: A History of Walking, s.29)

Betong, metal, gips och glas. ”Corona-lockdown”

mina fotsteg ekar i Konstfacks korridorer.

(12)

Bilder tillhörande tre olika institutioners golvytor och dess materialmöten: bild 1. Konstfack, bild 2. NKS karolinska barnsjukhus, bild 3.

hyresrätt -(hemmet/familjen som institution)

1 och 2 är av jämnbördig sensorisk materiell kvalitet men de släta mötena erbjuder enkel städning. Bild 3 har något högre sensorisk variation i material men är inte anpassad till rationell städning.

(13)

Rummens sensoriska information Jag utforskar sätt att tillvarata mina upplevelser och att transkribera materialen. Jag samlar in den sensoriska information som

ytmaterialen och rummen bär på. Att förmedla rumsliga upplevelser låter sig inte göras med blotta avgjutningar eller teckningar av ytstrukturer, de ger endast svar på en taktilitet som blir ett utsnitt, ett prov. Jag sparar den typ av undersökning till ett senare tillfälle. Jag vill istället fånga känslan av att vara där i institutionens miljö och hur det kan kännas att röra sig genom rummen. Jag använder flera metoder för att

åstadkomma detta: jag fotograferar ytor och fångar ljud, printar bilder och spelar upp. Jag prövar ljud i miljöerna och hör hur de resonerar, går, och spelar in. Jag rör mig i rummen och dokumenterar ytorna.

Jag vill beskriva och förmedla de känslor som institutionens rum ger mig, den

känslan som vill leda mig till byggnadens närmsta utgång, känslan av att inte platsa in. Det är ju motsägelsefullt att dessa miljöer som är utformade för oss alla är så svåra att vistas i. Den känslan är inte unik för mig, i litteraturen ser jag att frågan har lyfts tidigare.

Som när jag läser Bygg mänskligt av Carl-

Axel Acking m fl, vilket är ett tvärvetenskapligt nedslag inom arkitektupsykologis forskning i mitten av 1970-talet. Här talar Acking för att gå bortom den enformiga och storskaliga utvecklingen av den byggda miljön och mot en större helhetssyn där arkitekturens samspel med människan har ett värde som överstiger de kortsiktiga ekonomiska vinsterna, och går bortom vad som kan beskrivas och kvantifieras rationellt. Här

En korridor i din lokala institution. Har du sett en så har du sett alla skulle man nästan kunna säga. Släta ytor, raka linjer

Ett steg på vägen i mitt försök till att fånga rummets atmosfär. Jag finner en taktilitet ett fragment som delvis är svar på det jag söker.

(14)

lyfts vikten av den sensoriska upplevelsen och variationen av sinnesintryck i den byggda miljön för att främja det psykiska välbefinnandet. Han skriver: “Som i all annan yttring av konst innehåller byggnadskonsten sådant som icke har med rationalitet att göra utan upplevs sinnligt”. Att den 45 år gamla boken är aktuell idag säger mig hur svårt det är att förändra värderingar kring vår gestaltade levnadsmiljö, att långsiktighet och så kallade mjuka värden får stå tillbaka för bl a de kortsiktiga ekonomiska vinster.

(15)

Protesten

I min tidigare erfarenhet som möbel- och inredningssnickare har jag arbetat nära materialen på ett väldigt handfast och praktisk plan, bland annat genom att dagligen tillverka och leverera möbler och inredningar. Att materialisera inredningsprodukter är alltså något som jag redan kan och har gjort väldigt mycket, varför jag har valt att i det här projektet utveckla andra kompetenser. Jag vill

förmedla upplevelsen av materialen och utveckla gestaltningsformer som just tar oss lite närmre ytmaterialen som omger oss. I detta arbete har ord och begrepp varit en av mina huvudsakliga motorer som har drivit projektet framåt.

Fältet inredningsarkitektur handlar till stor del om ett förhållande till

material och ytmaterial i olika kontexter av rum där människor vistas. Att ha en relation till material har således varit en del i yrket och materialprover det sätt inredningsarkitekten väljer material genom. Trots det lilla formatet av ett materialprov så besitter den de taktila egenskaper som behövs för att kunna föreställa sig en helhet. I och med att yrket digitaliserats ser jag tendenser till att även valen av material med dess olika former av sensoriska kvaliteter görs genom filtret av en skärm eller till och med enbart genom en

standardkod.

Ett digitalt verktyg för att välja material till renderingar.

Banderoll, textil 70x200cm

(16)

Den här frånkopplingen av verkligheten gör sig påmind när jag läser i Jonna Bornemarks bok (Det

omätbaras renässans - en uppgörelse med pedantens världsherravälde, 2018). Hon diskuterar hur vi lever i en tid av kvantifiering styrd av dokument. Om hur människan blir reducerad till siffror frånkopplad från verkligheten och berövas tron på individens egna omdöme. Verkligheten följer manualerna och inte tvärtom.

Innan det så kallade new public management (som beskrivs i Bornemarks bok) tog plats i många av våra institutioner var manualerna anpassade efter verkligheten.

Nu ser Bornemark en tendens till att vi ska leva protokollen. Manualens ursprung har tillkommit för att stödja och tillhandahålla struktur till det levda livet. Hon ställer sig kritisk till den utveckling som sedan skett där vi allt mer lever efter manualerna och låter manualerna tränga undan livet självt. Här finns många paralleller till alla de standarder som vi har att förhålla oss till inom inredningsarkitektur. Jag ser den digitala tekniken som ett otroligt bra verktyg men ställer mig kritisk till vad den åstadkommer rent sensoriskt.

Jag upplever att människans sinnlighet inte får plats i många av våra standardiserade levnadsmiljöer. Det må vara av ekonomiska skäl varför många miljöer ser ut som de gör, men jag anar att de besparingar man har gjort bara är udden av det som går att spara i form av friskare och mer välmående medborgare. Människans egna fantasi understöds inte av den hårddragna stelhet som orsakas av att låta standarder helt styra hur vi gestaltar vår levnadsmiljö. Genom förenklade tolkningar av standarder försvinner arkitekturens komplexitet och därmed rum för människans fantasi och förmåga till att tänka utanför sina fyra väggar. (Mer filosofi kring hur vår upplevelse av den levnadsmiljö och hur de rum vi befinner oss i påverkar våra tankar, minnen och till och med våra drömmar går att läsa i Gaston Bachelards La poétique de léspace, 1958).

I mitt gestaltande arbete gör jag en slags lek mellan ytmaterialen och den upplevda plattheten som jag finner i institutionens många och långa korridorer. Min idé av en institution med de lager av standarder som formar dem, hopslagen med material som går att finna i en institution samt det sätt vi väljer material utifrån, genom bilder. Med detta vill jag utvinna en slags essens av den institutionella monotonin för att lyfta frågan om hur vår levnadsmiljö ska gestaltas. Vilken atmosfär vill vi befinna oss i och hur reflekteras ljud och ljus i våra institutionella korridorer? Vad spelar det för roll vad vi går på för

underlag? I våra hem väljer de flesta material där de sensoriska kvaliteterna har en avgörande betydelse för hur vi förbinder oss till våra bostäder. Jag vill

medvetandegöra bristen på material diversity och uppmana till omtanke. Jag menar att inredningsarkitekter har ett ansvar för människors välmående

och att standarderna endast förblir ett minimikrav. Jag protesterar mot uniformitet och propagerar för material diversity. 

(17)

Steg i designprocessen

Som experiment testar jag att spela in ljud när jag rör går, det ger mig en dimension av rummet som så lätt förbises. Jag utvecklar metoden och lånar en professionell stereomikrofon som tar upp ljuden av mina fötters möte med institutionernas golvytor. Ljudbilden förändras något när jag går i de olika rumsvolymerna och över materialen. Ljuden är igenkännbara och skapar en bild av de rum som vi så väl känner till.

Jag tillämpar en uråldrig metod i

utforskande av min omgivning

genom gåendet. Att gå är en av

mänsklighetens äldsta sätt att

orientera sig på och förbinda sig

med sin omvärld.

(18)

 

Jag dokumenterar ytorna som hänger ihop med ljudbilderna, golvet. De synliga variationen är ofta större än ljudet/resonansen institutionens ytor ger. Till en början hade jag bilder och ljud separerade. När jag spelade upp ljudfiler ihop med utskrivna bildkartor uppstod en spännande synergi och en atmosfärisk upplevelse mellan dessa, därför sammanförde jag dom till en stillbildsfilm.

Variera underlaget, variera

atmosfären.

(19)

Platsundersökning på Konstfack.

Här utforskas ytmaterial och materialmöten.

Orienteringen i byggnadens korridorer sker med hjälp av text på dörrarna. Det finns få orienteringselement/navigationspunkter att hålla sig till. Materialet i ytskikten är ovarierade och ljuset faller jämnt.

Jag upplever materiell enfald i

ytskikten, dokumenterar och

förmedlar.

(20)

Platsundersökning på Astrid Lindgrens NKS

Här finns några få kulörer på golven som skiljer hissar/entré, korridorer och patientrum åt, men själva materialet är det samma.

Även här navigerar jag med hjälp av skyltar/rumsnummer.

När standardtätheten ökar så

minskar mångfalden i

ytmaterialen.

(21)

(Skåpdörr med intarsia från Kalmar slott, Okänd, 1550– 1570, https://www.nationalmuseum.se/abc-med-nationalmuseum-i-som-i-intarsia 2020-05-20)

Jag testar intarsian som metod i mitt bildskapande. Eftersom gestaltande arbete i den här tekniken uppmanar till omtanke till hur vi använder material kan den göra oss uppmärksamma på våra val. Långsamheten i utförandet ger oss möjlighet att begrunda varje yta.

(22)

-Bilden och materialet

Jag utforskar bildens koppling till materialen. Till exempel hur vi utgår från 2-d bilder när vi väljer 3-d material. Jag vill göra en lek med det rumsliga som möter det 2-dimensionella. Till detta använder jag mig av institutionens ytmaterial som medium i ett bildskapande. Med min bakgrund som möbel och

inredningssnickare är jag väl bekant med ett slags bildskapande med lång tradition inom möbel och inrednings gestaltande, denna metod kallas för intarsia och är en form av kollage som traditionellt utförts med olika slags träfaner som sågas ut för att skapa en dekor. Jag vill pröva denna teknik i mitt bildskapande men med skillnaden att jag använder en otraditionell palett. Med denna bild vill jag uppmärksamma vikten av att vara närvarande i valen av material, och att vi kan undvika att rummets atmosfär sedan upplevs utan djup eller dynamik. Kanske en subjektiv belysning kan föra en objektiv lösning?

I likhet med datoriserade renderingstekniker skapar jag mina filter för en materiell rendering. Jag särskiljer dessa för att belysa görandets alla steg i min process.

Filter 1: Ögat och upplevelsen- Med en kamera fångar jag en miljöbild som är representativ för institutionen med en likformig atmosfär som är så hårt reglerad av standarder att valen av material är få och den enda upplevda variationen är dess färg.

Filter 2: Datorn- I ritprogrammet rhino lyfts den rumsliga strukturen som utgör rummets fasta ytor i den interiöra arkitekturen alltså tak, väggar och golv. Detta utgör den grund som jag sedan bygger min bild ifrån.

Filter 3: Sensoriska egenskaper- Är valet av material utifrån den sensorisk upplevelsen av miljön.

Filter 4: Omtanke och noggrannhet- Med mina händer bearbetas materialet med omsorg likt hantverkarens på golvet. I det här steget gör jag de sista designvalen utifrån materialets inneboende kvaliteter och motstånd. 

(23)

Jag väljer och matchar materialkulörer mot fotografiet via skärmen på min dator .

(24)

Att skära i linoleum är segt och trögt. När jag bestämde mig för att skapa en bild i detta material förutsåg jag inte hur det var att arbeta i. De små bitarna böjer sig lätt och det är svårt att hålla de räta linjerna som utgör korridorens struktur. Materialet delar kvaliteter med de textila men med en fastare integritet. I det större sammanhangen rullas den effektivt ut men blir retligt ineffektiv här i mitt bildskapande. Det kräver både tid och tålamod och med såriga fingrar som resultat.

Materialpallett i linoleum

Ett tidskrävande pussel. Korridoren tar form.

(25)

Mina gestaltningar och designförslag

I min film undersöker jag hur vi påverkas av materialen när vi rör oss i rummet, taktiliteten som vi upplever i rörelse. Filmen kastar oss mellan institutionerna och hemmet, det atmosfäriska trycket skiljer dem åt. Bilden undersöker och framhäver yt-materialens ställning som ett kommunikationsverktyg inom

inredningsarkitektur. De sensoriska kvaliteterna i materialen och den atmosfär materialen ger rummet är centrala i dessa två framställningar. Med mina arbeten belyser jag bristen på omtanke kring val av material i våra institutionsbyggnader. Jag problematiserar och frågar mig hur det har kunnat bli så enfaldigt.

- Under mina fötter hör jag ingen. En film om det standardtäta underlaget

Stillbilder ur film beskrivande golvytor och atmosfär

En kortfilm beskrivande materiella möten. Den berättar en historia om rum och öppnar för ett subjektivt mottagande i om att uppleva vår omgivning, vår institution. Filmen är en undersökning av det sinnliga i materialet som mina fötter har kontakt med (golvet och marken). När möbeldesign diskuteras så pratas det allt för ofta om hur stolen möter golvet, men desto mer sällan hur golvet ansluter till fötter och hur arkitektur, i mötet med kroppen, kan upplevas. Jag rör mig här på platsen-Konstfack, i miljön-institutionen, rummen är de rum som jag rör mig i dagligen. Jag har valt att kontrastera institutionen mot hemmet, då de tillhör olika standarder vill jag ställa det offentliga mot det privata. Jag har valt denna metod för att i rörelse låta min kropp möta arkitekturen och de stämningar den erbjuder, den här filmen blir det sättet jag kan förmedla det på. I den vill jag framhäva ytmaterialens roll som en kommunikationsbärare inom inredningsarkitektur.

(26)

- Passage. En bild beskrivande rationalitet

Detta är en slags mänsklig rendering som genomgått flera olika filter.

Igenom hela processen har jag varit ursprungsfotot trogen i val av färg och utförande. Valet av material är linoleum, ett uniformt material med lång historia. Det har använts flitigt i många miljöer där en rationell lösning har efterfrågas. Detta material är sensoriskt likartat och upplevs väldigt platt och homogent när det rullas ut på en större horisontell yta men blir synbart livligt i den skalförskjutning som sker i sin nya kontext som bildmaterial. Denna skalförskjutning laddar bilden med hopp om att det går att bryta upp en likformig programmering genom hur material används. Däremot skulle materialet i bilden avsevärt skilja sig från verkligheten den skildrar och skapa en sådan miljö som just är uniform och sensoriskt platt.

En handgjord rendering i linoleum monterat på plywood med måtten 78x100cm

(27)

Sammanfattning och reflektion

Under mina tre år på Konstfack har jag utforskat många gestaltningsmetoder för att utveckla en så bred kunskapsbas som möjligt. Eftersom jag i egenskap av möbelsnickare har en lång erfarenhet av att tillverka produkter i en verkstad så har inte tillverkning av det slaget varit en prioriterad väg för mig. I det här projektet, i mitt kandidat arbete har jag då heller inte satt min fot i snickeriet. Jag använde däremot mina fötter till en stor del av mitt utforskande arbete som har lett mig framåt både i min gestaltning och i text. I min gestaltning figurerar fötterna som det resonansverktyg som ger golvmaterialet en röst i filmen. Här blir mina fötter det medium genom vilket golvens olika sensoriska kvaliteter uttrycks. Att utforska metoden i text har lett mig in på många intressanta tankar om material, både genom mina egna analyser men även genom att sätta mitt projekt i dialog med annan litteratur som berör ämnet. Genom att fokusera på materialet jag går på, väcktes tankar på att gestalta med själva golvmaterialet som medium i en slags åter-rendering av

institutionsmiljön och låta materialet ta plats i bilden. Här kunde jag då redan i en renderingsfas använda mig av material för att effektivt kommunicera idéer på.

När jag berättar om material diversity för utomstående så kommer ofta frågan om jag har en lösning eller ett förslag på förbättringar. Frågan är ju helt relevant eftersom i egenskap av designer och inredningsarkitekt vill en ju leverera designlösningar på problem och det är ju förbättringar en vill se. Jag har med hänsyn till alla de tusentals olika behov som våra många institutioner har, valt att istället belysa ett inredningsproblem på samhällelig skala och önskar kunna uppmuntra inredningsarkitekter till att gå bortom standardlösningen och utforska de verkliga behoven som finns i varje enskilt inredningsfall. Jag har i det här projektet prövat mig av bildkommunikationen som ett sätt att illustrera mina frågeställningar på. Detta är ett område jag har velat utforska då jag länge frågat mig om den datordrivna realistiska

renderingen är ett intressant tillvägagångssätt och hur alternativa vägar kan se ut. Resultatet av den renderingen jag gjorde (alltså bild-collage i linoleum) blev för mig oväntad. Jag hade förväntat mig en platt illustration av en monoton korridor, istället framstod en bild med variation och nyanser som jag inte upplever i verkligheten av varken materialet eller den miljön som jag avbildat. Detta kändes till en början som ett misslyckande men har lett mig till att reflektera kring hur vida omtanke och tid kan addera ytterligare ett lager. Att det hantverkliga lagret med sina små oregelbundna d/

effekter gör ett tillägg som genomsyrar bilden blir uppenbart.

Skalförskjutningen av linoleummattans marmorering

kommunicerar en materiell känsla som uteblir när den rullas ut i ändlösa korridorer. Kan det vara så att den orationella omvägen bidrar till ett dynamiskt slutresultat? Det här får mig att tänka på en dikt som delvis ger svar på min fråga.

Jag tror på den ensamma människan

Jag tror på den ensamma människan Jag tror på den ensamma människan på henne som vandrar ensam

som inte hundlikt löper till sin vittring, som inte varglikt flyr för människovittring:

På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?

Fly den övre och yttre vägen:

Det som är boskap i andra är boskap också i dig.

Gå den undre och inre vägen:

Det som är botten i dig är botten också i andra.

Svårt att vänja sig vid sig själv.

Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.

Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.

Det opraktiska är det enda praktiska i längden.

— Gunnar Ekelöf

(28)

I diskussionen med mina opponenter tar Elin Strand Ruin upp hur hon ser att leken som

rumskapande metod var utgångspunkt för mitt projekt och undersökande. Hon lyfter att det även kan vara något att ta vidare i framtida arbeten. När jag reflekterar kring den tanken blir det tydligt att lek liksom samarbete är något som görs bäst ihop med andra. Och det här projektet utgår ju även från ett samarbete liksom slutar i ett med en utställning på en gemensam hemsida.

(29)

Referens- och litteraturlista

Tryckt litteratur

Flint August and Welch William H., The Principles and Practice of Medicine (5th edition, 1881) citerad av Sontag Susan, Illness as Metaphor 1979, s53

Sontag Susan, Illness as Metaphor, 1979, s15

Le Corbusier, Towards a new architecture (Vers une architecture, 1927)

Johnson Anders, LM-staden, folkhem i förort, Stockholms Företagsminnen, 2006 Acking C.-A., Bygg mänskligt, Borås 1975, s.19 s.20

Pallasmaas Juhani, An Architecture of the Seven Senses 1994, s. 41 Pallasmaa Juhani, The eyes of the skin, 2005 s.31

Solnit Rebecca, Wanderlust: A History of Walking, s.29

Jonna Bornemarks bok (Det omätbaras renässans - en uppgörelse med pedantens världsherravälde, 2018 Bachelard Gaston, La poétique de léspace, 1958

Ekelöf Gunnar, Jag tror på den ensamma människan, ur diktsamlingen Färgesong, 1941

Digitala källor

Fotografi, Aalto Alvar, Paimo Sanatorium 1933

https://www.alvaraalto.fi/en/architecture/paimio-sanatorium/ 2020-05-15

Srimant P. Tripathy and Haluk Öǧmen, Sensory Memory Is Allocated Exclusively to the Current Event- Segment, Front. Psychol., 07 September 2018 | https://doi.org/10.3389/fpsyg.2018.01435 läst 2020-05-15

(FondationBeyeler ,The Senses 2018, https://www.youtube.com/watch?v=Sg-sxp5sXc0 2020-05-24)

Rosalind Goldberg, Stillbild, Still life

https://rosalindgoldberg.com/pages/still-life.html

Dezeen, https://www.dezeen.com/2019/12/04/tatiana-bilbao-banned-renderings-architecture-interview/, läst 2020-04-11

Fotografi skåpdörr med intarsia från Kalmar slott, Okänd, 1550– 1570, https://www.nationalmuseum.se/abc-med- nationalmuseum-i-som-i-intarsia läst 2020-05-20)

Musikreferenser/Iscensättningar

Dansföreställningen MIT, Weld koreograferad av Rosalind Goldberg 2013 Jarrett Keith, The Köln Concert 1975 ECM Records GmbH

(30)

Tack:

Siglinn Burman för all din suport.

Marthe Kulseth för givande samarbeten och bra samtal.

Sergio Montero Bravo för bästa handledningen.

Christian Björk för allt tålamod.

Mikael Wiström för hjälp med inspelnings teknik.

Susanne Ställborn för din professionella sömnad.

Tack även till Forbo Flooring Systems för givmild sponsring av Linoleum