Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök
http://creativecommons.org/licenses/by-nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
Pride i Kapstaden
Den elva dagar långa Pridefestivalen inleddes med pompa och ståt med en parad genom centra Kapstaden. Mötesplatsen i Green Point fylldes sakta med ballongfyllda lastbilar och tillströmmande festklädda människor.
VITA OCH SVARTA, BÖGAR, FLATOR och transor, gamla och unga.
Stämningen var förväntansfull och glad, trots det allvar som omger många HBT-personer i dagens Sydafrika.
Pride har firats i Kapstaden sedan 2001 och är tillsammans med festivalen i Johannesburg unik för Afrika. Under dessa dagar ordnas fester, parader, utställningar, filmvisningar och några få föreläsningar. Ett centralt inslag i årets Pride var såklart homoäktenskap, som i december skrevs in som en rättighet i konstitutionen. 13 år tog det att inkludera även homosexuella i
"världens mest liberala konstitution" påpekar en av Prides
informationsbroschyrer. Frågan tillägnades en egen vagn i tåget med bröllopsklädda människor.
Vi var rädda att festivalen skulle domineras av Kapstadens vita invånare, men HBT-organisationen Triangle Project hade sett till att skjutsa in ett stort gäng från de svarta förorterna. Stolta och självsäkra lyste dessa rejält kaxiga flator och bögar upp paraden med sina enhetliga lila tröjor.
Höjdpunkten för oss under paraden var när vårt flak dansade loss till popdrottningen Brenda Fassies "Vulindlela". I den stunden var det som att hela världen gungade och att allt var lätt och självklart med vår existens.
En hel del människor stannade upp längs gatorna och betraktade festligheterna, en del förundrade, medan många dansade med och vinkande visade sitt stöd. Några religiösa kritiker skyltade med sitt
motstånd men det fick bara tåget att ännu högre ropa ”Vi är stolta! Vi är stolta!”
VI FRÅGADE NÅGRA TRIANGLE-TJEJER vad Pride betyder för dem.
– Pride betyder allt! säger Sindiswa. Jag är fri att göra precis som jag vill.
Jag kan till med älska här och nu! säger hon och visar skrattande på en plats bakom oss.
– En gång om året kan vi visa oss som vi är och göra vad vi vill.
Thsom som också arbetar på Triangle är på Pride för andra gången. Hon beskriver Priden som ett tillfälle att träffa olika slags folk och att visa att även svarta homosexuella finns.
– Det är väldigt fint, för vi är tillsammans, kan slappna av och bara gå runt och ha det trevligt. Det är skönt att ingen frågar om man är kvinna eller
man. Trots att jag jobbar på en HBT– organisation är det bara en gång om året jag känner att vi är så många.
Kapstaden lanseras som gay friendly och det stämmer, säger Sindiswa.
Hon menar att hon överallt hittar människor som är öppna och nyfikna.
Ändå finns det trångsynta personer som lever kvar i det förflutna, medger hon. De som fortfarande inte accepterar svartas och vitas lika värde
accepterar inte heller homosexuella.
– De kan inte gå med på det faktum att det lever sådana människor i den här världen och att det inte finns något de kan göra åt oss.
Hon berättar att hon känner ett stort stöd i det område där hon bor vilket kan bero på de projekt som Triangle har.
– Sen har många här kommit till en förståelse och acceptans också.
MEN MITT I DEN GLADA FESTEN, och trots den styrka som våra systrar visar upp, har de alla fruktansvärda berättelser med sig.
– Folk ute i mitt township kan bli våldsamma bara genom att se mig och förstå att jag är lesbisk, berättar Sindiswa. Men jag är inte rädd. Jag kan ta en fight med en kille. Jag tar inte stryk bara för att jag är lesbisk.
Speciellt mycket hot kommer från killar som tycker att lesbiska tar deras flickvänner ifrån dem, säger hon och menar att de reagerar mycket hårdare än om det är en kille som blir ihop med deras ex.
Nyamza och Msaai bekräftar hur de patriarkala strukturerna och
homofobin ständigt påverkar deras liv. Båda berättar för oss hårresande berättelser om hur före detta pojkvänner till deras flickvänner har hotat dem till livet och skadat dem allvarligt. Nyamza berättar hur hon ändå lyckas leva öppet i Kapstaden, till skillnad från hemorten i Östra Kap- provinsen, som hon tvingades lämna när hennes släktingar försköt henne när hon kom ut.
Thsom berättar om sin vän som förra året blev knivhuggen till döds i Guguletu township för att hon var lesbisk.
– Då kämpade vi inom Pride för att ha en stödmarsch i Guguletu för att lyfta frågorna där och hedra henne. Och det lyckades vi med!
I år upprepades den i Guguleto med förmodligen världens minsta Prideparad, ackompanjerat av en egen blåsorkester.
Den må ha varit liten, men desto mer betydelsefull. En symbol för ett integrationsarbete som 13 år efter apartheids fall är viktigare än någonsin.
Den här gången var det nästan uteslutande folk som bodde i området som deltog.
Thsom understryker vikten av Pridefestivalen:
– Pride visar på samhörighet för homosexuella och att vi i Afrika är en enda stor och enad familj, påpekar hon innan hon springer ifrån oss för att organisera transporter för de mindre bemedlade Pridedeltagarna.
Vanja Braathen och Klara Lundholm, Kapstaden
