MA GISTER UPPSA TS
Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning psykiatrisk vård 60 hp
Dansens påverkan på den psykiska hälsan hos individer med Parkinsons sjukdom
Therese Gyrling och Magnus Ljunggren
Examensarbeten inom Omvårdnad- inriktning mot psykiatrisk vård 15 hp
Halmstad 2018-05-23
Dansens påverkan på den psykiska hälsan hos individer med Parkinsons sjukdom
Författare: Therese Gyrling
Magnus Ljunggren
Ämne
Examensarbeten inom omvårdnad- inriktning mot psykiatrisk vård
Högskolepoäng 15hp
Stadochdatum Halmstad 2018-05-23
Titel Dansens påverkan på den psykiska hälsan hos individer med Parkinsons sjukdom
Författare Therese Gyrling & Magnus Ljunggren
Sektion Sektionen Hälsa och Samhälle, Halmstad
Högskola, Box 832, 301 18, Halmstad, Sverige
Handledare Staffan Karlsson, professor i omvårdnad
Avdelningen för Hälsa och Omvårdnad Akademin för hälsa och välfärd
Examinator Henrika Jormfeldt, docent i omvårdnad
med inriktning mot Hälsa och Omvårdnad.
Tid Vårterminen, 2018
Sidantal 26
Nyckelord Dans, kvalitativ studie, Parkinsons
sjukdom, psykisk hälsa
Sammanfattning I Sverige beräknas ca 18000-20000 individer ha Parkinsons sjukdom (PS) och de flesta som drabbas är över 65 år.
PS associeras med motoriska och icke- motoriska symtom som alla påverkar livskvaliteten hos de drabbade. För att minska psykisk ohälsa och öka
livskvaliteten behöver man identifiera alternativa, ej farmakologiska
behandlingar vid PS samt förebygga depression. Syftet var att undersöka hur dans påverkar den psykiska hälsan hos individer med PS. Kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer användes.
Tio informanter med variation i hur länge de har haft sjukdomen, ålder och kön intervjuades. Resultatet visar att dansen gav individerna glädje, gjorde att de kände sig som en del av något större och gav dem ökad självkänsla. Studien visar på dansens betydelse för den psykiska hälsan hos individer med PS.
Det är viktigt att undersöka alternativa
behandlingsmetoder vid PS för att minska den psykiska ohälsan, läkemedelsanvändningen samt öka livskvaliteten.
Title How dance activity affects the mental health in individuals with Parkinson’s disease
Author Therese Gyrling & Magnus Ljunggren
Department Department of Health and Social
Studies, Halmstad University, Box 823, 301 18 Halmstad, Sweden
Supervisor Staffan Karlsson, professor in Nursing
Science
Department of Health and Welfare
Examiner Henrika Jormfeldt, Associate professor
in Nursing Science Halmstad University
Period Spring-term, 2018
Pages 26
Key words Dance, mental health, Parkinson’s disease, qualitative
study
Abstract In Sweden, approximately 18000-20000 individuals are expected to have
Parkinson's disease (PD) and the individuals affected are mostly over 65 years old. PS is associated with motor and non-motor symptoms that all affects the quality of life of the individuals. In order to reduce mental illness and increase quality of life, alternative, non- pharmacological treatments of PD, and prevention of depression need to be identified. The aim of the study was to investigate how dance affects the mental health of people with PD. Qualitative method and semi-structured interviews was used. Ten informants with variation of how long they have had the disease, age and gender were interviewed. The result shows that the dance gave the individuals joy, made them feel part of something bigger and gave them greater self-esteem. The study shows the
importance of dance for the life situation and mental health of people with PD. It is important to investigate alternative treatment methods in PD to reduce mental illness, drug use and increase quality of life.
Innehållsförteckning
Inledning ... 1
Bakgrund ... 1
Hälsa ... 1
Parkinsons sjukdom och psykisk hälsa ... 2
Dans vid Parkinsons sjukdom ... 3
Teoretisk referensram ... 3
Problemformulering ... 4
Syfte ... 4
Metod ... 4
Design ... 4
Urval ... 4
Datainsamling ... 4
Databearbetning ... 5
Forskningsetiskaövervägande ... 5
Resultat ... 6
Att dansen upplevs som jagstödjande ... 7
Att uppleva ökad självkänsla ... 7
Att känna glädje ... 7
Att känna sig bekräftad ... 8
Att få struktur ... 8
Att ha något att se fram emot ... 9
Att vara i sociala sammanhang ... 9
Att uppleva gemenskap och samhörighet ... 9
Att kunna jämföra sig med andra ... 9
Att dansen ger upplevd psykisk hälsa ... 10
Att bli avstressad och uppiggad ... 10
Att sova bättre ... 10
Att flytta fokus och befrielse ... 10
Diskussion ... 11
Metoddiskussion ... 11
Resultatdiskussion ... 12
Konklusionoch implikation ... 14 Referenser
Inledning
I Sverige beräknas ca 18000-20000 individer ha Parkinsons sjukdom (PS) och de flesta är över 65 år (Socialstyrelsen, 2016). Individer med PS har en lägre grad Sense of Coherence (SOC) än människor i samma ålder utan sjukdomen (Gison, Rizza, Bonassi, Dall’Armi, Lisi
& Giaquinto, 2014). Ångest och depression är de två vanligaste hälsoproblemen hos individer med PS (Papapetropoulos, Ellul, Argyriou, Chroni, & Lekka, 2006; Carod-Artal,
Ziomkowski, Mourão Mesquita & Martínez-Martin, 2008). Hälso- och sjukvården ska arbeta för att förebygga ohälsa (SFS 2017:30) och specialistsjuksköterskor med inriktning
psykiatrisk vård (Psykiatriska riksföreningen för sjuksköterskor & Svensk
sjuksköterskeförening, 2014) ansvarar för att arbeta förebyggande hälsofrämjande.Dans har visat sig ha reducerande depressiva effekter, även i jämförelse med läkemedelsbehandling (Blumenthal, 2004). Då traditionella läkemedel mot PS inte påverkar neuropsykologiska symtom är det viktigt att överväga och identifiera alternativa, ej farmakologiska behandlingar samt att förebygga depression (Jankovic, Poewe, 2012; Socialstyrelsen, 2014). Det är viktigt att ta reda på hur patienter med PS upplever sin psykiska hälsa påverkas vid alternativa behandlingsmetoder, som exempelvis dans, samt hur denna kunskap sedan kan användas av specialistsjuksköterskan för att arbeta hälsofrämjande och förebyggande.
Bakgrund Hälsa
Det finns idag ingen direkt definition av psykisk hälsa, utan tolkas av många som den direkta motsatsen till psykisk ohälsa. Hälsa definieras av World Health Organisation(WHO) som fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, och inte endast frånvaro av sjukdom eller skada (1948). Det subjektiva välmåendet och glädjen ligger i fokus när man talar om avsaknaden av negativa känslor och tillgången av positiva känslor, livsglädje och socialt engagemang (Ryan
& Deci, 2001). Utan aktivt deltagande går många möjligheter till att främja hälsa, förebygga ohälsa och öka välbefinnande förlorade (Folkhälsomyndigheten, 2015). Att uppnå bästa möjliga hälsa är varje människas grundläggande rättighet. En majoritet av befolkningen i Sverige är positiv till att vårdpersonalen ger stöd till förändrade levnadsvanor istället för läkemedelsbehandling (Socialstyrelsen, 2014). Individer med hälsosamma levnadsvanor lever i genomsnitt 14 år längre än de som har ohälsosamma levnadsvanor (Khaw, Wareham,
Bingham, Welch, Luben, & Day, 2008). Sense of Coherence (SOC) beskriver hur en persons anpassning och inre styrka att framgångsrikt hantera stress i det dagliga livet och vikten av att omgivningen bryr sig om och respekterar den enskilde individen (Antonovsky, 1996). Att inneha ett holistiskt synsätt ska vara grunden vid omvårdnad. Däremot så läggs mycket fokus på patientens symtom istället för patientens individuella behov (Ellis, 1999). Sjuksköterskor med specialisering inom psykiatrisk vård ska genomföra insatser som syftar till att stärka personens känsla av att ha kontroll över sitt liv, förmåga att hantera känslor av meningslöshet, utveckla strategier, lära sig hantera sin sjukdom och dess konsekvenser, samt formulera rimliga livsmål och uppnå personlig utveckling (Psykiatriska Riksföreningen & Svensk Sjuksköterskeförening, 2014). Det är viktigt att hälso- och sjukvårdspersonalen ställer frågor om levnadsvanor och att patienten sedan erbjuds hjälp och stöd i form av hälsofrämjande
2
samtal som stödjer individens möjlighet att öka kontrollen över sin egen hälsa och förbättra den (Socialstyrelsen, 2011). Hälsan i sig är svårdefinierad, men majoriteten av befolkningen är villiga att förändra sina levnadsvanor istället för att ta läkemedel vid kroniska sjukdomar.
Parkinsons sjukdom och psykisk hälsa
Att ha PS påverkar de fysiska, psykiska och sociala aspekterna i livssituationen hos de drabbade. I Sverige beräknas ca 18000-20000 individer ha PS och de flesta som drabbas är över 65 år (Socialstyrelsen, 2016). PS associeras med motoriska och icke-motoriska symtom som påverkar livskvaliteten hos de drabbade (Nicoletti, Mostile, Stocchi, Abbruzzese, Cerevalo, Cortelli, & Zappia, 2017). De motoriska symtom som framkommer när allt fler nervceller i hjärnan slutar fungera är bland annat: hypokinesi, bradykinesi, rigida muskler och tremor. Ju längre sjukdomen fortlöper påverkas även talet och ansiktsmimiken (Clarke, 2007).
Affektiva symtom, framförallt depression, följer vanligtvis med sjukdomen och 20-40%
drabbas en eller flera gånger av depressiva perioder, i vissa studier upp till 60 % (Global Parkinson´s Disease Survey (GPDS) Steering Committee, 2002). Individer med PS lider av ett underskott av emotionella och kognitiva funktioner, vilket minskar livskvaliteten (Ossowska
& Lorenc-Koci, 2013; Frenklach, 2017). Depression är ofta ett tidigt tecken på PS sjukdom och det är viktigt att inte glömma bort den psykiska problematiken när man pratar om
sjukdomens patologiska förlopp (Lewis, Annett, Davenport, Hall & Lovatt, 2016). Depression i sig är en komplex psykiatrisk sjukdom som involverar många olika delar och skapar obalans i det centrala nervsystemet (aan het Rot, Collins & Fitterline, 2009). De vanligaste symtomen på depression är aptitstörning, sömnstörning, brist på energi, låg självkänsla,
koncentrationssvårigheter och känsla av hopplöshet (Socialstyrelsen, 2017). Socialstyrelsens rekommendationer (Socialstyrelsen, 2016) för behandling av depression vid PS riktar sig främst till läkemedelsbehandling och tillägger att enskilda studier har visat på effekt av kognitiv beteendeterapi. Det är dock många som upplever att medicinerna inte hjälper och att biverkningar såsom illamående, ångestförstärkning, sexuell dysfunktion, svettningar samt sömnstörningar är framträdande och slutar därför med medicinen (Apeldorf & Alexopoulos, 2003). Den bästa psykologiska anpassningen är beslutsamhet och att ha en positiv inställning (Kang & Ellis-Hill, 2015). En positiv inställning bidrar till att hantera negativ sinnesstämning och att bibehålla goda relationer. Stöd från familjemedlemmar stärker det positiva synsättet och att jämföra sig med andra individer med PS skapar en positiv känsla av att inte vara ensam och att se att det finns de som har det värre (ibid). Individer med PS har ofta ett lågt självförtroende, vilket hindrar deras förmåga att skapa nya sociala relationer, och de upplever ofta att övriga människor mottar dem med negativt bemötande då avsaknaden av
ansiktsmimik och talsvårigheter är framträdande (Schwarts & Pell, 2016). Då de motoriska symtomen successivt ökar i kombination med kognitiv försämring får individerna med PS svårare att delta i övriga aktiviteter och isolerar sig i hemmet (ibid). Sjukdomsförebyggande åtgärder borde erbjudas som alternativ till läkemedelsbehandling i större utsträckning (Socialstyrelsen, 2014). Fysisk aktivitet är en effektiv behandling för depression, och kan i vissa fall utesluta farmakologisk behandling (O’donahue & Cummings, 2011). Fysisk aktivitet reducerar markant depressiva symtom och är en säker alternativ behandlingsmetod eller ett komplement till läkemedelsbehandling vid depression (Palmer, 2005).
Dans vid Parkinsons sjukdom
Fysisk aktivitet har god effekt på livskvaliteten (Lee, Choi & Yoo, 2017). Det har även visat sig vara ett bra komplement vid insjuknande av såväl somatiska samt psykiska sjukdomar.
Flera studier visar på god effekt av ökad fysisk aktivitet mot oro/ångest och nedstämdhet (Stockholms Läns Landsting, 2009). Gruppträning minskar social isolering och bidrar till bland annat minskad depression och minskad användning av läkemedel (Bath & Gardiner, 2005). Individer med depression som hade isolerat sig fick en ökad SOC under en period där de fick delta i aktivitet med dans (Murrok & Graor, 2016). Vid jämförelse av individer som behandlas med läkemedel och individer som använde fysisk aktivitet som behandling visade det på att fysisk aktivitet, genom sina antidepressiva effekter, reducerade depression
(Blumenthal, 2004; aan het Rot, Collins & Fitterline, 2009). Dans kan minska
humörstörningar och minska negativa beteende såsom ilska (Lewis, E Annett, Davenport, A Hall & Lovatt, 2016). Aktiviteter med dans minskar psykisk ohälsa hos individer med PS och samtidig depression och förbättrar även deras koordination och balans (Kiepe, Stöckigt &
Keil, 2012). Dans ökade också livskvaliteten, kognitionen och humöret hos individer med PS (Sharp & Hewitt, 2014; McNeely, Duncan & Earhart, 2015), där tango särskilt verkade vara effektiv med god effekt på både balans och psykiskt välmående (Šumec, Filip, Sheardová &
Bareš, 2015). Trots den mängd forskning som har bedrivits och påvisat effektiviteten av fysisk aktivitet så förespråkas det inte i förebyggande syfte till äldre individer med depressiva symtom (Palmer, 2005). Dansen ökar motoriken, minskar de depressiva symtomen och den sociala isolering som kan komma till följd av diagnosen. För att förebygga ökade fysiska symtom och psykisk ohälsa hos individer med PS har tidigare forskning visat att dans kan vara ett effektivt komplement till traditionell läkemedelsbehandling.
Teoretisk referensram
Tidvattenmodellen är utvecklad för psykiatrisk omvårdnad och lyfter sjuksköterskans ansvar att, genom stöd, hjälpa patienten att gå vidare i livet och att leva ett gott liv (Barker &
Buchanan- Barker, 2005). Psykisk ohälsa ses som ett resultat av livsomständigheter som individen inte klarat av att bära (Barker, 2002) och inkluderar ofta en upplevelse av att ha förlorat sig själv (Barker 1996). Tidvattenmodellen beskriver hur omvårdnaden ses som en dans mellan sjuksköterskan och patienten och hur den fungerar som bäst när de är
“samdansade” (Wiklund-Gustin & Lindwall, 2012, s 48). Det är personen som är fokus för omvårdnaden, inte patientens symtom (Wiklund-Gustin & Lindwall, 2012). Fokus ligger på individens resurser istället för på problemen för att åstadkomma förändringar och förbättra individens livssituation. Detta genom delaktighet och samarbete för att öka individens autonomi och självbestämmande (Barker & Buchanan-Barker, 2004). För att hitta lösningen på patientens livsproblem poängteras att sjuksköterskan behöver göra väldigt lite och att patienten själv kan göra mycket för att få till stånd en meningsfull förändring(Wiklund-Gustin
& Lindwall, 2012). Specialistsjuksköterskan med inriktning psykiatrisk vård (Psykiatriska Riksföreningen & Svensk Sjuksköterskeförening, 2014) ger istället patienten möjlighet att genom sin egen förmåga fokusera på enkla lösningar och strategier för att åstadkomma förändring snarare än komplexa interventioner.
4 Problemformulering
Att insjukna i PS förändrar personens livssituation på grund av svårigheter att utföra enklare sysslor och aktiviteter, och de löper större risk att drabbas av neurologisk påverkan så som depression och sömnsvårigheter utöver de fysiska symtomen. För att minska psykisk ohälsa och öka livskvaliteten behöver man identifiera alternativa, ej farmakologiska behandlingar vid PS samt förebygga depression.
Syfte
Syftet var att beskriva erfarenheter av hur dans påverkar den psykiska hälsan hos individer med Parkinsons sjukdom.
Metod Design
För att fånga upp informanternas upplevelser och erfarenheter av dansen genomfördes studien som en intervjustudie med induktiv ansats och en kvalitativ innehållsanalys gjordes i syfte att upptäcka mönster och kännetecken (Graneheim & Lundman, 2004; Lundman & Hällgren- Graneheim, 2012; Polit & Beck, 2014; Willman, Stoltz & Bahtsevani, 2006).
Urval
Intervjuer genomfördes med tio informanter. Inklusionskriterierna var individer med Parkinsons sjukdom som deltar i dansundervisning en gång per vecka med variation i ålder, kön och hur länge de har haft sjukdomen. Elva individer med PS ingick i dansgruppen och samtliga passade inklusionskriterierna, men en valde att inte delta i studien. Av de deltagande tio individerna var det en man och nio kvinnor i åldrarna 59-81 år. Hur länge de hade haft sin diagnos varierade mellan 4-18 år.
Datainsamling
Dansledaren erhöll skriftlig och muntlig information om projektet och om inklusionskriterier.
Valet av informanterna gjordes sedan av dansledaren som gav en första muntlig information om studiens innehåll och syfte till samtliga informanter som sedan fick välja om de var intresserade av att delta eller ej. Enligt inklusionskriterierna tillfrågades sedan elva individer av dansledaren om deltagande i studien och om de fick kontaktas av studenterna. Studenterna valde att närvara vid ett danstillfälle innan intervjuerna påbörjades, för att få en djupare förståelse för dansaktiviteten. På plats gavs mer information kring studien och informanterna gavs möjligheten att ställa frågor enligt Danielsson (2017). Därefter bestämdes tid och plats för intervjun med några av de informanterna som valde att medverka. Före intervjuerna gavs skriftlig information där informanterna informerades om att deras deltagande är frivilligt och att de kan avbryta när som helst under studien. De informerades även om att deras uppgifter hanteras konfidentiellt och att de därmed inte kan bli igenkända. Ett skriftligt samtycke skrevs på och informanterna hade möjlighet att ställa frågor. Intervjuerna utfördes av båda
studenterna och spelades in på diktafon som sedan förvarades i ett låst skåp på studenternas
arbetsplats. Informanterna fick själva bestämma var intervjun skulle hållas, vilket resulterade i att de utfördes i en lokal på Halmstad Sjukhus, på olika bibliotek och hemma hos en del av informanterna. Intervjuerna tog mellan 13 och 31 minuter. Efter varje intervju diskuterades innehållet för att få en djupare förståelse samt för att diskutera om något kunde göras bättre inför nästkommande intervju. Följdfrågorna justerades och kom senare att fokusera mer på
“känslor” än ”psykiskt mående” för att göra frågorna mer lättförståeliga. Varje intervju kodades med en siffra mellan 1-10 för att avidentifiera dem (Danielsson, 2017). Koderna lades sedan in på ett USB-minne och låstes in i den andra studentens skåp. Intervjuerna transkriberades fortlöpande i takt med att intervjuerna gjordes. En intervjuguide med
förbestämda frågor användes. Frågorna som ställdes var: “Berätta om vad dansen innebär för dig”, “Vill du berätta om förra gången du deltog i dansaktiviteten. (tankar före, under och efter)”, “Vad fick dig att börja med dansaktiviteten?”, “Om du tänker på hur ditt liv såg ut innan du började dansa, vilken betydelse har dansen haft för dig?”, “Kan du beskriva hur dansen påverkar ditt psykiska mående?”, “Hur ser du på framtiden avseende dansen?”, “Har du något du vill tillägga som vi inte har pratat om i intervjun?”. Följdfrågor ställdes vid behov av fördjupning och/eller förtydligande (Danielsson, 2017).
Databearbetning
En kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004) gjordes. Den transkriberade texten lästes flera gånger av båda studenterna för att få en djupare och gemensam förståelse samt en helhetsbild. Meningsbärande enheter plockades ut och
kondenserades för att därefter kodas. Koderna jämfördes gällande likheter och skillnader och delades sedan in i underkategorier och kategorier.
Tabell 1: Exempel på analysprocess
Meningsbärande enhet Kondenserad meningsenhet
Kod Underkategorier Kategorier
Det är inget som jag tycker, som jag släpar mig dit för att jag måste eller så, nej. Det gör jag för att jag vill. Tycker att det är så roligt.
Det känns roligt och härligt att göra en rörelse som man kan klara av och som man kan göra så bra som möjligt. Det, det finns en glädje i det.
Jag gör det för att jag vill, inte för att jag måste.
Det är en glädje att göra en rörelse som man faktiskt kan klara av.
Att uppleva meningsfullhet
Att känna glädje vid aktivitet.
Att ha något att se fram emot
Att känna glädje
Att dansen upplevs som jagstödjande
Att dansen upplevs som jagstödjande
Forskningsetiska övervägande
Projektet är granskat och godkänt av den lokala etikprövningsnämnden på Högskolan i Halmstad (Dnr UI 2018/156). En första information kring studien och eventuellt deltagande
6
gavs av ledaren för dansutbildningen. Det var också ledaren som sedan valde ut lämpliga informanter och frågade dessa om deltagande. Genom att detta gjordes kunde deltagande själva fundera över deltagandet utan att känna press från någon de inte känner. De intervjuade gavs via intervjun en möjlighet till reflektion och möjlighet att uttrycka sin upplevelse.
Intervjuerna kom att genomföras under medverkan av båda studenterna. För att ge
intervjupersonen ökad känsla av autonomi gavs möjligheten att själv bestämma var och när intervjun ska ske. Urvalet skedde på ett rättvist sätt utifrån de inklusionskriterier som satts.
Alla människor har en moralisk skyldighet att respektera människors rätt att själva bestämma över sina liv (Sandman & Kjellström, 2013). Informanterna valde om de vill delta i studien och kunde när som helst avbryta sitt deltagande utan att uppge orsak och utan att få
konsekvenser. Informerat samtycke behövs när man forskar på människor (Helgesson, 2015).
Informanterna fick information kring studien muntligt och skriftligt innan de skrev på samtycket. Trots samtycke är det svårt att förutse hur en person kommer att reagera när eventuellt känslomässiga minnen eller reaktioner uppkommer. Det är då viktigt att möta personen i sin upplevelse och att göra detta med kompetens och förståelse. Enligt 12 § personuppgiftslagen (SFS 1998:204) kan man återkalla ett lämnat samtycke när som helst, vilket innebär att ytterligare personuppgifter om personen därefter inte får behandlas.
Uppgifter som redan samlats in får inte kompletteras eller uppdateras, men behandlas. Om de personuppgifter som behandlas anses felaktiga, ofullständiga, irrelevanta kan personen begära rättelse enligt 28 § i personuppgiftslagen (SFS 1998:204). Det framgick i samtycket att det redan inspelade materialet kommer att raderas enligt Lagen om etikprövning som avser människor (SFS 2003:460). Identiteterna kodades för att inte kunna identifieras och sparades i ett lösenordskyddat USB-minne som låstes in i en av studenternas skåp på arbetsplatsen.
Helgesson (2015) poängterar att det är viktigt att de som är delaktiga i studien inte utsätts för risker, och att deras autonomi och personliga integritet respekteras. Insamlad data förvarades inlåst på den andra studentens arbetsplats och kunde därmed inte nås av någon obehörig.
Olsson & Sörensen (2011) menar att godhetsprincipen utgår från en strävan att göra gott samt förebygga och förhindra skada. Resultatet av studien kan nyttjas hälsofrämjande för individer med Parkinsons sjukdom.
Resultat
Resultatet av innehållsanalysen resulterade i 3 kategorier bestående av totalt 10
underkategorier. Kategorierna blev Att dansen upplevs som jagstödjande, Att vara i sociala sammanhang och Att dansen ger upplevd psykisk hälsa. Den första kategorin, Att dansen upplevs som jagstödjande, gav en samlad bild av hur informanternas upplevelse hur dansen påverkade deras psykiska mående. Tillsammans visade de meningsbärande enheterna i underkategorierna hur informanterna, trots ett spritt sjukdomsförlopp, upplevde ökad
självkänsla och glädje. Informanterna upplevde att det var bra att få en struktur, vilket gav en mening i vardagen. De upplevde även en känsla av att bli bekräftade. Den andra kategorin, Att vara i sociala sammanhang, visade på vikten av gemenskap, att känna samhörighet och att kunna jämföra sig med andra. Att dansen ger upplevd psykisk hälsa utgjorde den tredje
kategorin och visade på hur aktiviteten gav positiva effekter både fysiskt och psykiskt.
Dansaktiviteten flyttade fokus från sjukdomen och gav en känsla av befrielse hos informanterna.
Tabell 2: Resultat av innehållsanalys
Kategorier Underkategorier
Att dansen upplevs som jagstödjande
Att vara i sociala sammanhang
Att dansen ger upplevd psykisk hälsa
• Att uppleva ökad självkänsla
• Att känna glädje
• Att känna sig bekräftad
• Att få struktur
• Att ha något att se fram emot
• Att uppleva gemenskap och samhörighet
• Att kunna jämföra sig med andra
• Att bli avstressad och uppiggad
• Att sova bättre
• Att flytta fokus och uppleva befrielse
Att dansen upplevs som jagstödjande
Informanterna upplevde att det var angeläget för dem att åka till dansen, oberoende av vilket skick de var i, då dansaktiviteten gav mer än en fysisk tillfredsställelse. Det skapade en känsla av att vara behövd och vara värdefull.
Att uppleva ökad självkänsla
Informanterna uttryckte att de fick en ökad självkänsla av dansaktiviteten. De kände att de klarar av mer än förväntat, att det var en positiv känsla att kunna utmana sig själv och att de var nöjda med sig själva. Många kunde genom dansen se en positiv förändring av hur de såg på sig själva och menade att sjukdomen inte är en sjukdom som dödar och att det därmed var lika bra att göra det bästa av situationen.
”Så har man tyckt att ´det här grejar jag riktigt bra idag´. Så blir man nöjd med sig själv.
(Intervju 6)”
”Det här att våga ge sig hän, även om det inte ser ut som att jag ger mig hän, men jag… Det känns så här inne och det är en positiv känsla. (Intervju 5)”
Att känna glädje
Trots olikheter i sjukdomsförlopp och funktionsnivå bidrog dansaktiviteten till ökad psykisk hälsa hos alla informanter. Många upplevde att det var skönt och positivt att röra sig till musik och att det gav en positiv påverkan på humöret. Det upplevdes skönt att känna att det var
8
möjligt att delta utan krav på prestation och trots olika möjligheter att prestera. Informanterna upplevde också en positiv känsla av att klara av mer än de trodde att de kunde.
”Och att man kan se att, det här med att man försöker röra på sig på ett bra sätt, att det ändå har en inverkan både på humör…på humöret och rent fysiskt. (Intervju 5)”
”Medryckande… Jag blir glad. (Intervju 7)”
”Men jag tror att dansen, att det är som ett lyft när man blir rent euforisk när man går därifrån, på gott humör. (Intervju 4)”
Dansen beskrevs som positiv. Den gav glädje och välmående både före, under och efter aktiviteten och flera informanter uttryckte en tillfredsställelse i att känna att de hade utfört någonting.
”Man mår väl när man är där i alla fall. Man ser mer positivt när man går därifrån. Mer positivt på något sätt. (Intervju 10)”
Kombinationen av dans och musik var betydande och bidrog till välmående, glädje, positivitet och till att skapa en tyst gemenskap.
”Jag mår bättre av dansen och musiken. Det gör jag. För det är den kombinationen jag tror, jag tror bara dansen och rörelserna utan musik, så hade jag inte känt likadant. (Intervju 4)”
Att känna sig bekräftad
Informanterna tyckte att dansen skapande ett öppet klimat där de kände sig bekräftade av de andra deltagarna samt dansledaren och upplevde en känsla av att bli sedda vilket bidrog till deras psykiska välmående. Det gav också en känsla av bekräftelse att dansledaren kunde allas namn. Att se att till och med deltagare som sitter i rullstol är med visade också på den
acceptans och tillgänglighet som dansen bidrog till.
”Han (dansledaren) ser oss, vi är olika, men det känns väldigt positivt när man kommer dit tycker jag. (Intervju 10)”
”Men här tänker jag att jag kan gå, hur dålig jag än är. (Intervju 2)”
Att få struktur
Informanterna upplevde det som viktigt att ha dansaktiviteter en gång i veckan för att organisera tillvaron och skapa en trygghet i det välbekanta mötet med andra människor. De uttryckte även att dansen bidrog till att de kom ut och träffade likasinnade och det kändes viktigt att ha någonting som gör att de tar sig hemifrån.
”Det är skönt att ha någonting regelbundet. (Intervju 9)”
Att ha något att se fram emot
Informanterna upplevde dansen som meningsfull och det var tydligt att de såg fram emot den vilket gav en positiv effekt. Det gav även en tillfredsställelse att få dansa.
”Jo, jag känner att det är roligt att åka dit. Jag ser fram emot det varje gång. (Intervju 10)”
”Man, man går ju inte dit motvillig, utan man går dit med glädje. (Intervju 6)”
Att vara i sociala sammanhang
Att träffa andra som lever med Parkinsons sjukdom skapade en känsla av sammanhang för informanterna och gav dem en känsla av att kunna vara sig själva. Det upplevdes också som en möjlighet att gemensamt hitta en samhörighet utanför sjukdomsproblematiken.
Att uppleva gemenskap och samhörighet
Den sociala gemenskapen var något som genomsyrade alla intervjuer. Den betydde mycket för informanterna som kände att det var ett accepterande klimat och att det var positivt att få komma ut och träffas. Att kunna träffa andra med samma sjukdom gjorde att de kunde vara sig själva, kunde känna samhörighet med andra och att de inte tänkte lika mycket på
symtomen vid PS. Gemenskapen gjorde också att informanterna kände sig triggade av varandra att ta i lite extra och kämpa lite mer.
”När man tänker ’detta var ju trevligt, det här var ju bra’ och att det… Ja, en gemenskap.
Allihopa, att vi känner varandra mer eller mindre nu ju, åh, så att eh, det är ju positivt.
(Intervju 3)”
”Men här gör det ingenting. Här är vi allihopa, allihopa är likadana. Då kan man vara sig själv. (Intervju 8)”
Gemenskapen var också en faktor som bidrog till att informanterna ville ta sig till
dansaktiviteten varje vecka. De upplevde att det var viktigt att få komma hemifrån och att det kändes skönt att där fanns någon som brydde sig och någon som frågade hur det var.
”Sen är det väldigt trevligt att få stimulans, att följa. Det är inte lika roligt att sitta själv och göra rörelser, utan att det är gemenskapen. (Intervju 1)”
Att kunna jämföra sig med andra
Det var en lättnad att träffa andra med samma sjukdom för att kunna jämföra sig med.
Informanterna såg dem som hade det värre och fick då en ökad förståelse för sin egen sjukdom samt en tacksamhet över sin egen situation. Det kunde samtidigt skapa en rädsla
10
inför att träffa andra som var sämre då det kunde ge en föraning om hur sjukdomen skulle kunna påverka dem. Dock försvann denna rädsla i mötet med de andra deltagarna eftersom det synliggjordes att det fanns de som hade det både sämre och bättre.
“Ja, men jag som är så frisk blir bara deppig av att se hur man kan bli. Så då hade jag det mot att göra någonting tillsammans med andra som har, men nu, när jag gick med här i dansen så kände jag att det var en lättnad för det finns ju både de som har det sämre, som har det sämre än jag, och de som har det bättre. (Intervju 5)”
”Men det är bra att träffa andra som jag sa. Eh, dels för att man får ett hum om vad som kommer att hända härnäst… och dels så är det bra för att få en förklaring på andra
människors beteende. (Intervju 9)”
Att dansen ger upplevd psykisk hälsa
Dansen påverkade även fysiska faktorer som i sin tur bidrog till den psykiska hälsan.
Informanterna påtalade att de fysiskt kände av aktiviteten efter dansen och effekten varade från några timmar till några dagar hos en del.
Att bli avstressad och uppiggad
Informanterna upplevde att dansaktiviteten gav lugn och ro och att den var stressreducerande.
En del upplevde att de blev tömda på energi, men att dansaktiviteten gav dem ett mentalt lyft, i samband med att de kände sig rörligare genom möjligheten att koordinera olika delar av kroppen som normalt inte användes på samma sätt.
”Jo, vad ska man säga? Det känns avstressande på något sätt. Det känns avstressande.
(Intervju 10)”
De upplevde även att de fick mer energi och att de blev pigga. Musiken var en bidragande faktor som kunde kännas uppmuntrande.
”Musiken är ju väldigt uppmuntrande… Det är väldigt uppiggande. (Intervju 9)”
Att sova bättre
Det uttrycktes positiva psykiska effekter relaterat till bättre nattsömn hos informanterna efter dansaktiviteten.
”Och det är skönt för man sover bättre på nätterna också. (Intervju 1)”
Att flytta fokus och befrielse
PS påverkade det psykiska måendet och dansaktiviteten gav en känsla av befrielse när informanterna fick en stund att tänka och fokusera på något annat. De upplevde att de kunde
flytta fokus från sig själva och sin sjukdom till att istället lyssna till och följa musiken och dansledaren. Även att följa rörelserna och fokusera på dem istället gav en känsla av befrielse och en insikt om att det inte var så jobbigt att röra på sig som förväntat. Att tänka på något annat ledde också till ökad trygghet och säkerhet kring rörelsemönstret.
”Man koncentrerar sig på en sak, jag koncentrerar mig på att följa musiken och rörelserna.
Och allt annat försvinner liksom bort då va. (Intervju 4)”
”Man liksom är mycket känsligare, man blir oroligare och nervösare. Det kan jag uppleva, att, att när man är på dansen så försvinner ju allt. (Intervju 4)”
”Man befriar sig från föreställningen om att det, det är jobbigt att röra på sig för det är ju sådär det känns. (Intervju 5)”
Diskussion Metoddiskussion
Styrkan i studien är antalet informanter och att resultatet är samstämmigt. En kvalitativ metod användes då den är vanligt förekommande inom vårdvetenskap och fokuserar på tolkningar av texten (Lundman & Hällgren-Graneheim, 2012). Då informanternas upplevelser skulle
undersökas, användes en induktiv ansats, vilket innebär att det gjordes en förutsättningslös analys av texten, baserad på människors berättelser eller upplevelser. Detta medför en god validitet. En svaghet med metoden skulle kunna vara om informanten gav svar som de trodde att intervjuaren ville höra (Kjellström, 2012). Informanterna visste i förväg att studien
handlade om bland annat psykisk hälsa vilket kan ha resulterat i att svaren endast fokuserar på de positiva effekterna. Dansledaren valde vilka deltagare som skulle inkluderas i studien utifrån inklusionskriterierna. Detta medförde att även deltagare med svårigheter att uttrycka sig inkluderades på grund av personlig kännedom, vilket bidrog till en ökad spridning i sjukdomsförlopp. Att låta dansledaren styra urvalet hade också kunnat begränsa eller påverka resultatet i olika riktning. Av alla deltagare som passade inklusionskriterierna var det endast en som valde att inte delta i studien. Antalet informanter bidrar till ökad generaliserbarhet.
Informanterna bestod till största del av kvinnor, vilket därför speglars kvinnors upplevelser mer än mäns Inför intervjuerna gjorde studenterna ett besök på dansaktiviteten där
informanterna fick ytterligare information kring studien och hade chans att ställa frågor. Detta gjordes även för att få en djupare förståelse för vad dansaktiviteten innehöll. Förhoppningen var dessutom att informanterna sedan, under intervjuerna, skulle känna sig mer bekväma då de redan träffat studenterna. Båda studenterna närvarade vid intervjuerna, där en agerade observatör och den andra utförde intervjun. Rollerna skiftades mellan varje intervju. Då båda studenterna deltog vid intervjuerna, kunde en diskussion föras efteråt och följdfrågor samt tillvägagångssätt justeras. Att vara två studenter vid intervjuerna är att informanten kan känna sig underlägsen. Detta försökte åtgärdas genom att studenterna varit och träffat deltagarna tidigare för att bidra till en trevlig miljö och bra samtalsklimat. En del intervjuer blev korta, vilket kan ha påverkats av symtombilden vid PS och dess konsekvenser för de kognitiva
12
funktionerna. Informanterna uttryckte flera gånger svårigheter i att uttrycka sig och svara på frågor kring känslor och psykiskt mående. De uttryckte också att de hade svårt att förstå frågorna och frågorna kunde därför ha omformulerats med mer fokus på känslor och upplevelser än på ”psykisk hälsa”. En intervjuare med speciell kompetens hade eventuellt kunnat få till längre och fylligare intervjuer. Dock ställdes en sista fråga för att fånga upp om det fanns någonting som informanten upplevde att vi inte lyft eller som de ville tillägga. Med en enkätundersökning med förbestämda svarsalternativ hade svaren kanske blivit tydligare, men då hade djupet och förståelsen vid en intervjustudie gått förlorad. Kvalitativa studier tycks fånga fördelarna med dansaktiviteter bättre än de kvantitativa menar Westheimer et al.
(2015) och tillägger att det behövs fler kvalitativa studier som fokuserar på individens upplevelser. Diskussion fördes kring om resultatet hade sett annorlunda ut om frågorna hade skickats ut i förväg. Beslutet att inte göra det grundade sig dock i risken för påverkan av närstående, något som även bekräftades under vissa intervjuer. Informanterna hade varierande sjukdoms- och symtombild vilket gjorde att det fanns de som ville ha någon med sig, antingen som stöd eller för att förtydliga det som sades. Valet att ändå inkludera de informanter som behövde någon sorts assistans/hjälp gjordes med grund i att det kändes viktigt att få med även deras åsikter. Det faktum att danslektionerna ser olika ut från gång till gång och inte följer något förutbestämt mönster kan påverka reliabiliteten vilket gör det svårare att göra jämförande studier. Upplevelsen av- och möjligheten att delta i dansaktiviteten kan skilja mycket mellan deltagarna beroende på sjukdomsbild och skulle därför kunna medföra svårigheter att jämföra med andra studier och att försöka återskapa den. Det insamlade materialet förvarades så att obehöriga inte skulle kunna komma åt det och för att säkerställa att ingen informant kunde identifieras. Det var viktigt för studenterna att skapa en trygg miljö för informanterna så att de kände att de kunde dela med sig av sina upplevelser. Detta gjordes genom att de själva fick välja tid och plats för intervjun och genom att studenterna
reflekterade över sitt förhållningssätt. Databearbetningen skedde tillsammans av de båda studenterna för att säkerställa kvaliteten och för att få en djupare förståelse för innehållet.
Resultatdiskussion
Individer med Parkinsons sjukdom verkar känna sig som en del av någonting större när de deltar i dans och den skapar en stark gemenskap hos deltagarna. Dans är en fysisk aktivitet som skapar en stark gemenskap hos deltagarna. Resultatet visade på betydelsen av att träffa andra med Parkinsons sjukdom och hur det ger en känsla av samhörighet och samtidigt en möjlighet att jämföra sig med andra, vilket även påvisades av Kang och Ellis-Hill (2015).
Informanterna upplevde sig triggade av de andra deltagarna vilket bidrog till att de kunde plocka fram sina egna resurser. Patienten själv ska leda vägen till förbättring enligt
tidvattenmodellen (Barker & Buchanan-Barker, 2005) och med gemenskapen som dansen skapade gavs möjlighet till förändring hos deltagarna. Deltagarna i dansaktiviteten upplevde att de genom sin sjukdom hade hamnat i en fin gemenskap där alla hjälpte varandra med småsaker som underlättade vardagen då de sitter i samma situation vilket skapade en längtan efter att få komma och dansa. Tidigare studier har visat att avsaknad av social gemenskap är kopplat till ökade depressiva symtom (Anderson, 2001). Då dans bland annat skapar en social gemenskap kan det förebygga psykisk ohälsa för individer med PS. Delaktigheten i dansen
spelar en viktig roll i det vardagliga livet med att träffa likasinnade genom att det minskar den kognitiva svikten, ökar rörligheten genom fysisk aktivitet och på så sätt ger en ökad
livskvalitet (Duncan & Earhart, 2010). Den tysta gemenskapen som dansen i kombination med musiken skapade upplevdes av en del informanter som speciellt värdefullt, att kunna kommunicera med de andra trots olika svårigheter att kunna uttrycka sig med rörelser,
ansiktsmimik eller talet. Resultatet i denna studie visade att individer med PS upplevde glädje av dansen, genom samhörighet att vara del i någonting större, och därmed har dansen en positiv påverkan på deras psykiska mående. Resultatet visar på behovet av att
specialistsjuksköterskan inom psykiatri har kunskap om gemenskapens betydelse för individer med PS för att på så sätt kunna rekommendera hälsofrämjande åtgärder och alternativa
behandlingsmetoder.
Studien visar att glädje genomsyrar dansen vilket stämmer bra överens med tidigare resultat som visar att dans påverkar humöret positivt och till och med har antidepressiva effekter (Blumenthal, 2004; aan het Rot, Collins & Fitterline, 2009; Sharp & Hewitt, 2014; McNeely, Duncan & Earhart, 2015). Det gavs också en glädje hos informanterna när de klarade av mer än förväntat. Sjuksköterskan ska enligt tidvattenmodellen (Wiklund-Gustin & Lindwall, 2012) fokusera på individens resurser istället för på symtomen för att åstadkomma
förändringar. Att dansa som en alternativ behandlingsmetod har resulterat i positiva fysiska och psykosociala effekter. Informanterna upplevde att de fick en annan attityd till sin sjukdom då dansen gav dem möjlighet att proaktivt kunna bidra till sin egen vård. Det påtalades att anledningen till att de började på dansaktiviteten var att många hade dansat tidigare under andra former eller hade bra minnen från dansen i unga år. Andra studier har liknande resultat och har visat på en högre grad av livskvalitet hos de som hade dansat innan de fick diagnosen, vilket medförde att de började dansa i ett tidigare sjukdomsskede än de som inte hade dansat tidigare (Murrock & Graor, 2016). En känsla av att kunna prestera under dansaktiviteten gav en ökad känsla av kontroll över sjukdomen och gav en ökad självkänsla, minskade depressiva symtom och ledde till ökad livskvalitet (Bognar et al., 2017)
Resultatet visar också att dansen bidrar till ökad självkänsla. Genom aktivering av kroppen skapades en positiv påverkan på de kognitiva och emotionella svårigheterna som sjukdomen för med sig. Många upplevde att när de fick sjukdomen så förlorade de kontrollen över sig själv, både fysiskt och psykiskt. Zampieri & de Souza (2011) menade även att genom den snabba förändring som en Parkinson-diagnos innebär så förändras individens upplevelse av sig själv, vilket leder till depressiva symtom, social ångest samt minskad livskvalitet. Barker (2002) påtalar i tidvattenmodellen attp livsomständigheter påverkar den psykiska ohälsan, och vikten av att sjuksköterskan använder patientens egna resurser för att genomföra förändringar.
Då patienten får stöd i att använda sina egna resurser bidrar det till en ökad självkänsla. Då dansen i sig och sjuksköterskan kan bidra till ökad självkänsla kan bidra till ökad självkänsla bör dans rekommenderas som en alternativ behandlingsmetod. Resultatet av studien visar på att informanterna upplever många fördelar med dansaktiviteten avseende sin psykiska hälsa.
Många pratar om hur den verkar positivt för deras mående och lägger stor vikt vid gemenskapen och känslan av samhörighet. En del upplevde det svårt att börja gå på
14
dansaktiviteten då det gav en känsla att ge efter för sjukdomen, samt en rädsla att se hur sjukdomsförloppet såg ut. Enligt Antonovsky (1996) har de som upprätthåller hälsa trots påfrestningar en stark SOC. Utifrån ett salutogent synsätt lägger specialistsjuksköterskan fokus på hälsans bakgrund och vilka faktorer som orsakar och vidmakthåller hälsa (Suominen
& Lindstörm, 2008). Att dansa vid PS har gjort att deltagarna i studien har fått en ökad självkänsla och förändrad livssituation med minskad psykisk ohälsa. Genom att motivera och uppmuntra individens egna val kan specialistsjuksköterskor arbeta med hälsofrämjande arbete utifrån varje individs enskilda förutsättningar och stimulera till en känsla av meningsfullhet och självständighet.
Depression är den mest framträdande negativa påverkan av livskvaliteten hos individer med PS (Menon, Nayar, Kumar, Cherkil, Venkatachalam, Surendran & Deepak, 2015). Flera studier visar på positiv effekt av dans på depressiva symtom, dock menar Menon, Nayar, Kumar, Cherkil, Venkatachalam, Surendran och Deepak (2015) att depressiva symtom hos individer med PS inte orsakas av social isolering eller avsaknad av gemenskap utan av neuropatologiska förändringar i hjärnan. Detta skulle kunna tala emot dansens effektivitet som förebyggande åtgärd mot depression vid PS, men med det inte sagt att den inte har effekt på depressionen.Däremot kan kunskapen av alternativa behandlingsmetoder vara viktig vid valet av behandling och kan leda till minskad läkemedelsanvändning och därmed
biverkningarna. Specialistsjuksköterskans uppgift när de möter människor i en existentiell kris, som man kan drabbas av när man insjuknar i en kronisk sjukdom med ett progressivt sjukdomsförlopp, är att framförallt ge stöd i form av att hantera känslor av meningslöshet, utveckla strategier och lära sig hantera sin sjukdom (Psykiatriska Riksföreningen & Svensk Sjuksköterskeförening, 2014). Även Tidvattenmodellen (Barker & Buchanan-Barker, 2005) tar upp sjuksköterskans ansvar samtidigt som den beskriver patientens eget ansvar och möjlighet till att åstadkomma en meningsfull förändring. Specialistsjuksköterskan förväntas kunna identifiera risker och förebygga exempelvis depression genom att fånga tidiga symtom.
Informanterna som deltog hade haft tidiga symtom på PS ofta flera år innan diagnosen
fastställdes och behandling kunde påbörjas. Vid en tidig kontakt med specialistsjuksköterskan så hade det varit bra att kunna erbjuda alternativa behandlingsmetoder för att minimera symtom, och inte fastna i de traditionella behandlingsmetoder som läkemedelsbehandling.
Konklusion och implikation
Studien visade att individer med PS får en förbättrad psykisk hälsa genom att delta i
dansaktiviteten. Att dansa påverkade de fysiska och psykosociala effekterna positivt genom en ökad känsla av samhörighet och gemenskap med de andra deltagarna. Deltagarna upplevde även en ökad självkänsla och glädje genom att de kunde aktivera kroppen samt att de själva kunde bidra till sitt förbättrade psykiskt mående vilket ledde till en ökad
livskvalitet. Resultatet visar att specialistsjuksköterskan behöver ha kunskap om dansens påverkan på den psykiska hälsan hos individer med PS och implementera den kunskapen samt fördela resurser för att kunna erbjuda alternativa behandlingsmetoder i hälsofrämjande syfte.
Resultatet av studien och liknande studier behöver nå ut till specialistsjuksköterskor genom utbildning och information och även i samverkan med sjuksköterskor inom somatisk vård för
att kunna erbjuda individer med PS möjlighet att delta i dansaktiviteter och på så sätt kunna ta del av de positiva effekterna som dansen ger. Det är viktigt att vidare undersöka alternativa behandlingsmetoder vid Parkinsons sjukdom för att minska den psykiska ohälsan, minska läkemedelsanvändning samt öka livskvaliteten. Vår bedömning är att studien bör genomföras på en större population vilket skulle bidra till ökad kunskap gällande dansens betydelse för psykisk hälsa hos individer med Parkinsons sjukdom.
Referenser
aan het Rot, M., Collins, K, A., & Fitterline, H, L. (2009). Physical exercise and depression.
Mt Sinai Journal of Medicine, New York, 76(2), 204-214. doi: 10.1002/msj.20094 Anderson, D, N. (2001). Treating depression in old age: The reason to be positive. Age and
Ageing. 30(1), 13-17. doi: 10.1093/ageing/30.1.13
Antonovksy, A. (1996). The salutogenic model as a theory to guide health promotion. Health Promotion International, 11(1), 11-18. doi: 10.1093/heapro/11.1.11
Apeldorf, W. J., & Alexopoulos, G. S. (2003). Late life mood disorders. Principles of geriatric medicine and gerontology (5th ed). York. McGraw-Hill
Barker, P.J. (1996). Chaos and the way of Zen: psychiatric nursing and the ‘uncertainty principle’. Journal of psychiatric and mental health nursing, 3, 235-243.
doi:10.1111/j.1365-2850.1996.tb00117.x
Barker, P.J. (2002). Doing what needs to be done: a respectful response to Burnard and Grant.
Journal of psychiatric and mental health nursing, 9, 232-236.
Barker, P.J. & Buchanan-Barker, P. (2004). Beyond empowerment: revering the story teller.
Mental health practise, 7(5), 18-20.
Barker, P.J. & Buchanan-Barker, P. (2005). The tidal model- a guide for mental health professionals. London: Routledge
Bath, P. A., & Gardiner, A. (2005). Social engagement and health and social care use and medication use among older people. European Journal of Ageing, 2(1), 56-63. doi:
10.1007/s10433-005-0022-9
Blumenthal, J. A., Babyak, M. A., Carney, R. M., Huber, M., Saab, P. G., Burg, M. M., . . . Kaufmann, P. G. (2004). Exercise, depression, and mortality after myocardial infarction in the ENRICHD trial. Medicine & Science in Sports & Exercise, 36(5), 746-755. doi:
10.1249/01.MSS.0000125997.63493.13
Bognar, S., DeFaria, A, M., O’Dwyer, C., Pankiw, E., Simic Bogler, J., Teixeria, S., … Evans, C. (2017). More than just dancing: Experiences of people with Parkinson’s disease in a therapeutic dance program. Disability and Rehabilitation, 39(11), 1073- 1078. doi: 10.1080/09638288.2016.1175037
Carod-Artal, F. J., Ziomkowski, S., Mourão Mesquita, H., & Martínez-Martin, P. (2008).
Anxiety and depression: main determinants of health-related quality of life in Brazilian patients with Parkinson's disease. Parkinsonism & Related Disorders, 14(2), 102-108.
Clarke, C. E. (2007). Parkinson’s disease. BMJ : British Medical Journal, 335(7617), 441–
445. doi: 10.1136/bmj.39289.437454.AD
Danielsson, E. (2017). Kvalitativ forskningsintervju. I M. Henricson (Red.), Vetenskaplig teori och metod : från idé till examination inom omvårdnad. (s 143-154). Lund:
Studentlitteratur, 2017.
Duncan, R, P., & Earhart, G, M. (2010). Measuring participation in individuals with Parkinson disease: relationships with disease severity, quality of life, and mobility.
Disability and Rehabilitation, 33(15-16 ), 1440-1446. doi 10.3109/09638288.2010.53324
Ellis, S. (1999). Specialist nursing. The patient-centred care model:
holistic/multiprofessional/reflective. British Journal Of Nursing, 8(5), 296-301.
Folkhälsomyndigheten. (2015). Hälsa 2020: Ett policyramverk för sektorsövergripande insatser för hälsa och välbefinnande i WHO:s Europaregion. Stockholm:
Folkhälsomyndigheten
Frenklach, A. (2016). Management of Depression in Parkinson’s Disease. American Journal of Psychiatry Residents’ Journal, 11(4), 8-11. doi: 10.1176/appi.ajp-rj.2016.110405 Gison, A., Rizza, F., Bonassi, S., Dall’Armi, V., Lisi, S., & Giaquinto, S. (2014). The Sense-
Of-Coherence predict health-related quality of life and emotional distress but not disability in Parkinsons’s disease. BMC Neurology, 14(1), 1-12. doi: 10.1186/s12883- 014-0193-0
Global Parkinson´s Disease Survey (GPDS) Steering Committee. (2002). Factors impacting on quality of life in Parkinson’s disease: Results from an international survey.
Movement disorders, 12(1), 60-67.
Graneheim, U., & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing research:
concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Education Today, 24, 105-112. doi:10.1016/j.nedt.2003.10.001
Helgesson, G. (2015). Forskningsetik. Lund: Studentlitteratur
Jankovic, J., & Poewe, W. (2012). Therapies in Parkinson’s disease. Curr Opin Neurol. 25(4), 433-447. doi: 10.1097/WCO.0b013e32835442fc2
Kang, M., & EllisHill, C. (2015). How do people live life successfully with parkinson's disease? Journal of Clinical Nursing, 24(15-16), 2314-2322. doi: 10.1111/jocn.12819 Khaw, K-T., Wareham, N., Bingham, S., Welch, A., Luben, R,. & Day, N. (2008). Combined
Impact of Health Behaviours and Mortality in Men and Women: The EPIC-Norfolk Prospective Population Study. PLOS Medicine, 5(3), e12. doi:
10.1371/journal.pmed.0050070
Kiepe, M., Stöckigt, B., & Keil, T. (2012). Effects of dance therapy and ballroom dances on physical and mental illnesses: A systematic review. The Arts in Psychotherapy, 39(5), 404-411. doi: 1016/j.aip.2012.06.001
Kjellström, S. (2012). Forskningsetik. I M. Henricson (Red.), Vetenskaplig teori och metod från idé till examination inom omvårdnad (s.69-92). Lund: Studentlitteratur.
Lee, J., Choi, M., & Yoo, Y. (2017). A Meta-Analysis of Nonpharmacological Interventions for People With Parkinson’s Disease. Clinical Nursing Research, 26(5), 608.
doi:10.1177/1054773816655091
Lewis, C., Annett, Lucy E., Davenport, S., Hall, A, A., & Lovatt, P. (2016). Mood changes following social dance sessions i people with Parkinson´s disease. Journal of Health Psychology, 21(4), 483-492. doi:10.1177/1359105314529681
Lundman, B., & Hällgren-Graneheim, U.H. (2012). Kvalitativ innehållsanalys. I: Granskär, M. & Höglund-Nielsen, B. (Red.), Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso- och sjukvård (s.187-201). Lund: Studentlitteratur.
McNeely, M. E., Duncan, R. P., & Earhart, G. M. (2015). Impacts of dance on non-motor symtoms, participation, and quality of life in parkinson disease and healthy older adults.
Maturitas, 82(4), 336-341. doi: 0.1016/j.maturitas.2015.08.002
Menon, B., Nayar, R., Kumar, S., Cherkil, S., Venkatachalam, A., Surendran, K., & Deepak, K. S. (2015). Parkinson’s Disease, Depression, and Quality-of-Life. Indian Journal of Psychological Medicine, 37(2), 144–148. doi: 10.4103/0253-7176.155611
Murrock, C, J., & Graor, C, H. (2016). Depression, Social Isolation, and the Lived Experience of Dancing Disadvantaged Adults. Archives Of Psychiatric Nursing, 30(1), 27-34. doi:
10.1016/j.apnu.2015.10.010.
Niccoletti, A., Mostile, G., Stocchi, F., Abbruzzese, G., Cerevalo, R., Cortelli, P., & ...Zappia, M. (2017). Factors influencing psychological well-being in patients with Parkinson’s disease. Pios ONE, 12(12), 1-8. doi: 10.1371/journal-pone.0189682
O’donahue, W, T., & Cummings, N, A. (2011). Evidenced-based adjunctive treatments.
Boston: Elsevier Academic Press
Olsson, H., & Sörensen, S. (2011). Kvalitativa och kvantitativa perspektiv- Forskningsprocessen. Stockholm: Liber
Ossowska, K., & Lorenc-Koci, E. (2013). Review: Depression in Parkinson’s disease.
Pharmacological Reports. 65(6), 1545-1557. doi: 10.1016/S1734-1140(13)71515-06 Palmer, C. (2005). Exercise as a Treatment for Depression in Elders. Journal of the American
Academy of Nurse Practitioners, 17(2). 60-66. doi: 10.1111/j.1041-2972.2005.00012.x.
Papapetropoulos, S., Ellul, J., Argyriou, A. A., Chroni, E., & Lekka, N. P. (2006). The effect of depression on motor function and disease severity of Parkinson's disease. Clinical Neurology And Neurosurgery, 108(5), 465-469. doi:10.1016/j.clineuro.2005.08.002 Polit, D.F. & Beck, C.T. (2014). Essentials of nursing research: appraising evidence for
nursing practice. (8. ed.) Philadelphia: Wolters Kluwer Health/Lippincott Williams &
Wilkins.
Psykiatriska Riksföreningen & Svensk Sjuksköterskeförening. (2014). Kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska med specialistsjuksköterskeexamen med inriktning
psykiatrisk vård. Stockholm: Svensk Sjuksköterskeförening.
Ryan, R. M., & Deci, E.L. (2001). On Happiness and Human Potential: A Review of Research on Hedonic and Eudaimonic Well-Being. Annual Review of Psychology, 52(1), 141.
Sandman, L., & Kjellström, S. (2013). Etikboken- etik för vårdande yrken. Lund:
Studentlitteratur
Schwartz, R., & Pell, M, D. (2016) When emotion and expression diverge: The social costs of Parkinson’s disease. Journal of Clinical and Experimental Neuropsychology, 39(3), 211-230. doi: 10.1080/13803395.2016.1216090
SFS 1998:204. Personuppgiftslagen. Stockholm: Justitiedepartementet
SFS 2003:460. Lag om etikprövning för forskning som avser människor. Stockholm:
Utbildningsdepartementet.
SFS 2017:30. Hälso- och sjukvårdslagen. Stockholm: Riksdagen
Sharp, K., & Hewitt, J. (2014). Dance as an intervention for people with parkinson's disease:
A systematic review and meta-analysis. Neuroscience and Biobehavioral Reviews, 47, 445-456. doi: 10.1016/j.neubiorev.2014.09.009
Socialstyrelsen. (2011). Nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder 2011.
Tobaksbruk, riskbruk av alkohol, otillräcklig fysisk aktivitet och ohälsosamma matvanor. Stöd för styrning och ledning. Stockholm: Socialstyrelsen
Socialstyrelsen. (2014). Nationella riktlinjer- utvärdering 2014- sjukdomsförebyggande metoder- rekommendationer, bedömningar och sammanfattning. Stockholm:
Socialstyrelsen
Socialstyrelsen. (2016). Nationella riktlinjer för vård vid multipel skleros och Parkinsons sjukdom – Stöd för styrning och ledning. Stockholm: Socialstyrelsen
Socialstyrelsen. (2017). Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom - Stöd för styrning och ledning. Stockholm: Socialstyrelsen
Suominen, S., & Lindstörm, B. (2008). Salutogenesis. Scandinavian Journal of Public Health, 337-339. doi:10.1177/1403494808093268.
Stockholms Läns Landsting. (2009). Fokusrapport: Tio åtgärder för att främja unga vuxnas psykiska hälsa. Stockholm: Stockholms Läns Landsting
Šumec, R., Filip, P., Sheardová, K., & Bareš, M. (2015). Psychological benefits of
nonpharmacological methods aimed for improving balance in Parkinson’s disease: A systematic review. Behavioural Neurology, 16.
https://ezproxy.bib.hh.se/docview/1710260906?accountid=11261
Westheimer, O., McRae, C., Henchcliffe,C., Fesharaki, A., Glazman, S., Ene, H., & Bodis- Wollner, I. (2015). Dance for PD: a preliminary investigation of effects on motor function and quality of life among persons with Parkinson's disease (PD). Journal of Neural Transmission, 122(9), 1263-1270. doi: 10.1007/s00702-015-1380-x.
Wiklund Gustin, L. & Lindwall, L. (2012). Omvårdnadsteorier i klinisk praxis. (1. utg.) Stockholm: Natur & kultur.
Willman, A., Stoltz, P. & Bahtsevani, C. (2006). Evidensbaserad omvårdnad: en bro mellan forskning och klinisk verksamhet. (2., [rev.] uppl.) Lund: Studentlitteratur.
World Health Organization(WHO). (1948). Constitution of WHO: Principles. Geneva: WHO Zampieri, M,. & de Souza, E, A. (2011). Locus of control, depression, and quality of life in
Parkinson’s disease. J Health Psychol. 16(6), 980–987. doi: 10.1177/13591053103972
Besöksadress: Kristian IV:s väg 3 Postadress: Box 823, 301 18 Halmstad Telefon: 035-16 71 00
Therese Gyrling Magnus Ljunggren
