EXAMENSARBETE
2004:07 HV
SJUKGYMNASTEXAMEN • C-NIVÅ Institutionen för Hälsovetenskap
HÄLSOVETENSKAPLIGA UTBILDNINGAR
MATTIAS SVENSSON PETER NILSSON
Privata sjukgymnaster och naprapaters
uppfattning om varandras yrkesroll
Luleå Tekniska Universitet Institutionen för Hälsovetenskap C-uppsats, 10 poäng
Examinator: Britta Lindström
Privata sjukgymnaster och naprapaters uppfattning om varandras yrkesroll
____________________________________________________________________________________________
Handledare: Peter Nilsson, Mattias Svensson
Tommy Calner Sjukgymnastprogrammet 120 poäng
Anita Melander Wikman
Abstrakt
Syftet med denna kvalitativa intervjustudie var att undersöka naprapater och privata sjukgymnasters syn på varandras yrkesroll. Anledningen till att författarna valde just dessa två yrkesgrupper var, att båda grupperna behandlar personer med problem från rörelse- stödjeorganet. Författarna bestämde sig för att utföra semistrukturerade intervjuer på tre naprapater och två sjukgymnaster. All data kodades och av analysresultaten skapades följande huvudkategorier: Resurs, attityder, samarbete och kunskap. Resultatet av studien indikerar på att båda grupperna ser varandra som en god resurs och samarbetspartner inom vissa områden. Informanterna som deltog i denna studie hade olika uppfattningar om vilken kompetens som var viktigast efter avslutad utbildning. Naprapaterna ansåg att en utpräglad spetskompetens var det väsentligaste. Sjukgymnasterna ansåg att en bred kompetens är mera angelägen än en områdesspecifik kunskap.
Keywords: Attitudes, Complementary medicine, Cooperation in health care, Naprapathy,
Physiotherapy.
Bakgrund
Den svenska sjukgymnastikens har anor tillbaka till 1800-talet (1). P H Ling ansåg att målet för människans strävan, skulle vara att befinna sig i balans. Utifrån detta synsätt har Ling sedan blivit känd som den ”svenska gymnastikens fader”. Han blev det Kungliga Gymnastiska Centralinstitutet (GCI) förste föreståndare (1). P H Ling ansågs vara mycket kunnig inom anatomi, musklernas ursprung och fäste, samt på vilka sätt de påverkade lederna och dess rörelseutslag. Han insåg emellertid sina begränsade kunskaper inom fysiologin och sökte därför samarbete med läkare. De visade inte något större intresse, då de under århundraden hade praktiserats manuell terapi. Detta var Ling nu på väg att ersätta med hjälp av sina teorier angående rörelsens nytta för människan. Ling ville ta hjälp av läkarna av ytterligare en andledning. Ling var inte vetenskapligt utbildad och försökte med hjälp av läkarnas kunskaper inom dessa områden att utröna effekterna av sina teorier (1).
År 1864 ändrades benämningen medikal gymnast till sjukgymnast och i 1887 års stadga för GCI beskriver man för första gången sjukgymnastiken som eget yrke (1). Detta ansåg inte läkarkåren som något positivt utan de opponerade sig emot detta, då behandling av patienter med mekanoterapi tidigare varit reserverat för läkare. I 1887 års stadgar fastställdes sålunda att sjukgymnastisk behandling krävde utbildad personal inom sjukgymnastik, och dessutom måste behandlingen vara ordinerad av läkare. Dessa krav stoppade många som saknade utbildning, och som under helt okontrollerade former behandlade patienter. Samtidigt innebar kravet att utbildningen i sjukgymnastik fick sitt godkännande av GCI. Remisstvånget gav läkaren fullständig kontroll över den
sjukgymnastiska verksamheten (1).
I Stockholm och Lund startades utbildning i sjukgymnastik i slutet av 1800- och början av 1900-talet (1). Till en början som ettårig utbildning och därefter förlängdes denna med ytterligare ett år. Till dessa utbildningar antogs bara kvinnliga sökande.
År 1977 blev sålunda utbildningen en allmän högskoleutbildning med namnet
institutionen för sjukgymnastik, där man kunde avlägga en högre akademisk examen i
medicinsk vetenskap (1).
Regeringsrätten fann vid handläggning av ett ansvarsärende 1978, anledning att omtolka Medicinalstyrelsens kungörelse 1937:864 angående legitimation av sjukgymnast (1).
Den lyder: ”Legitimerad sjukgymnast äger rätt att med sjukgymnastik behandla sjuka för vilka läkare förklarat sådan behandling lämplig”
Med andra ord, ingen läkarremiss ingen sjukgymnastisk behandling! Regeringsrätten ansåg dock att paragrafen inte kunde anses vara tvingande, och detta innebar för varje sjukgymnast ett eget ansvar för lämpliga åtgärder i varje enskilt fall (1).
Lunds universitet inrättade år 1993, för första gången i Sverige en professur i
sjukgymnastik. Dess viktigaste uppgift var att forma och utveckla specifik sjukgymnastisk forskning och ansvara för kunskapsinnehåll och professionens framtida utveckling (1).
En legitimerad sjukgymnasts yrkesområde omfattar barn, ungdomar, vuxna och äldre med vanligt förekommande hälso- och funktionsproblem, vilka begränsar eller hotar att
begränsa personens funktionsförmåga. Sjukgymnastiska insatser vidtas i förebyggande, behandlande och/eller rehabiliterande syfte och sker inom öppen och/eller sluten vård (2).
En sjukgymnast måste arbeta utifrån en helhetssyn på patientens hälsa och livssituation, personlighet och individuella förutsättningar. Han bör kunna bedöma vilka
hälsobefrämjande sjukgymnastiska insatser som behöver genomföras både i
förebyggande, behandlade samt i rehabiliterande syfte. Sjukgymnasten ska arbeta med valida och reliabla undersöknings- och mätmetoder för att kunna identifiera och utvärdera patientens rörelse/funktions förmåga (2, 3, 4).
Ordet naprapati kommer från det Tjeckiska ”naprapvit” som betyder korrigera och det grekiska ”pathos” som betyder lidande. Naprapatins grundare Oakley Smith, f. 19 januari, 1880, utexaminerades år 1899 som kiropraktor vid Palmer School of Chiropractic i Iowa.
Samma år skrevs Smith in som extra elev vid Medical School, University of Iowa. På grund av bristande intresse för att arbeta som läkare avslutades dessa studier 1901.
År 1906 publicerade Langworthy, Paxson och Smith tillsammans A Textbook of
Modernaized chiropratic. Detta är en beskrivning av det som Smith senare benämner
naprapati (5, 6).
Oakley Smith startade i Chicago Illinois USA år 1907 den första utbildningen inom naprapatin, Oakley Smith School of Naprapathy. Ytterliggare en skola, National College of Naprapathy grundades i Chicago 1949. Dessa två utbildningar slogs samman 1971 och utbildningen benämns idag Chicago National College of Naprapathy (6, 7).
År 1970 grundades naprapathögskolan i Stockholm av Björn J:son Berg utbildad Dr of Naprapathy vid Chicago National College of Naprapathy under åren 1960-64 (6).
Naprapati är inget enskilt medicinskt ämne eller enskild behandlingsmetod, utan mera ett behandlingssystem som bygger på manuell medicin. Begreppet ”manuell medicin” syftar på att man till stor del förlitar sig på sina egna händer för att undersöka och behandla störningar i människans rörelseapparat: skelett, rygg och muskler (7). Behandlingen sker genom att kombinera manipulations- och mobiliseringstekniker med muskeltöjning och massage, och syftar till att återställa funktionen i rörelse- och stödjeorganen (8, 9).
De olika metoder som bygger upp naprapatin är inte unika för naprapatin utan ingår, till olika delar, i besläktade delar av den manuella medicinen, som utövas av kiropraktorer, sjukgymnaster, läkare, osteopater och massageterapeuter (7).
Verksamheten baseras på ett humanbiologiskt och beteendevetenskapligt tänkande och är idag accepterad av samhället, vilket visas av att legitimation infördes 1994. En legitimerad naprapat har gått en 4-årig utbildning på Naprapathögskolan och därutöver praktiserat ett år, bl. a i offentlig vård, för att kunna bli legitimerad av Socialstyrelsen (7, 8)
Naprapater lyder precis som alla andra legitimerade yrkesutövare under Hälso- och sjukvårdens lagar och förordningar. Naprapaten har ett självständigt vårdansvar. Det innebär att patienterna dels kan gå direkt till naprapat eller bli remitterad från annan vårdgivare. I båda fallen har naprapaten ansvar för att undersöka och behandla patienten på korrekt sätt och att dokumentera sina åtgärder.
Naprapaten måste likväl som andra terapeuter därför kunna uppmärksamma sådana fynd hos patienten som gör att denna borde slussas vidare och undersökas av annan vårdgivare.
Han måste även kunna avgöra när naprapatisk behandling inte bör utföras, eller när ökad
försiktighet krävs (10).
Vården präglas nu av en önskan att samarbeta över gränser och ingen tror sig längre vara ensam expert på hur mål ska uppnås. Nu uppfattas andra rehabiliteringsaktörer som nödvändiga. De ger möjlighet att belysa problemen ur andra synvinklar och därigenom se möjligheter istället för hinder (11).
Patientens behov är det centrala i en god hälso- och sjukvård. Det krävs goda kunskaper, intresse och engagemang av all vårdpersonal för att tillmötesgå patientens behov (12).
I dag måste alla yrkesgrupper tydligt visa vilken kompetens de har och vad de kan prestera, för att försvara sin identitet som vårdgivare (13).
Därför har vi valt att klarlägga sjukgymnasten och naprapatens uppfattning om varandras yrkesroll och framtidens samarbetsmöjligheter.
Syfte
Syftet med studien var att undersöka hur den privata sjukgymnasten och naprapaten ser på varandras yrkesroll.
Frågeställning
• Hur ser privata sjukgymnaster och naprapater på varandra som resurs inom sjuk- och hälsovård?
• Vad anser privata sjukgymnaster och naprapater om varandras kompetens?
• Hur ser privata sjukgymnaster och naprapater på samarbetet mellan yrkesgrupperna?
Metod
För beskrivning och analys av karaktärsdrag och egenskaper hos de fenomen som skall
studeras lämpar sig kvalitativa metoder bäst. Denna metod kan brukas för att få veta mer
om mänskliga kvalitéer såsom erfarenheter, upplevelser, tankar, förväntningar, motiv och
inställningar. Intervjuerna har en beskrivande orientering, där vi strävat efter att få fram så
rika skildringar som möjligt. Frågorna skall vara av den sort att man tydligt kan se drag av
informanternas upplevelser (14). Materialet består av textdata som representerar samtalen
i intervjuerna.
Urval
Författarna skickade ett introduktionsbrev samt en intervjuguide (bilaga 1, 2) till 22 eventuella informanter i Norr- och Västerbotten. Intervjuguiden skickades till
informanterna för att de på så vis skulle få en uppfattning om det område intervjun gällde.
Intervjuguiden (bilaga 2) utarbetades på förhand, frågorna i intervjuguiden berörde
följande ämnen: Tillgång, samverkan och kompetens inom vården. Därefter kontaktade vi de potentiella informanterna i bokstavsordning via telefon. De fem första informanterna som ville deltaga i studien antogs. De antagna informanterna bestod av, två privata sjukgymnaster och tre naprapater. Vad det beträffar sjukgymnastinformanterna så visade det sig att de båda hade fördjupade kunskaper inom O.M.T (ortopedisk manuell terapi).
Etiska överväganden
Informanterna garanterades fullständig konfidentiellitet. De informerades om att ingen av den givna informationen skulle kunna identifiera den enskilde informanten. Efter att det inspelade intervjumaterialet skrivits ner kommer det inspelade materialet arkiveras i tio års tid.
Data insamling
En timmes tid avsattes för varje intervju, semistrukturerade intervjuer utfördes på varje informants arbetsplats. Författarna använde intervjuguiden som ett styrmedel så att intervjun höll sig inom det aktuella området. Två bandspelare användes vid tre av intervjuerna därefter användes en mini disc. Båda författarna medverkade vid fyra av de fem intervjuerna och deltog aktivt under dessa. Anledningen till att en av författarna inte deltog i den femte intervjun var sjukdom.
Analys av data
Analysmetoden som författarna använt är en kvalitativ innehållsanalys inspirerad av Downe-Wamboldts (15).
Tillvägagångssättet:
• De båda författarna gjorde fältanteckningar under själva intervjuerna för det dom uppfattade som anmärkningsvärt.
• Författarna skrev ner de inspelade intervjuerna ordagrant till text.
• De båda författarna läste och kodade textmaterialet var för sig, detta för att öka
trovärdigheten av den öppna kodningen. Varje mening lästes för sig och man sökte
efter den meningsbärande enheten. Författarna jämförde och diskuterade därefter vad dom kommit fram till.
• Utifrån detta skapades elva kategorier som senare samanfördes under fyra huvudkategorier. Allt eftersom analysen fortskred utvecklades ett flertal
underkategorier till dessa. Kategorierna verifierades av författarnas två handledare.
Resultat
Under analysarbetet och den öppna kodningen utkristalliserades ett flertal kategorier.
Dessa samanfördes till följande huvudkategorier: Resurs, attityd, samarbete och
kompetens. Efterhand som analysen fortskred framstod ett flertal underkategorier (figur 1). För att göra resultatet mer tydligt har författarna använt sig av ett flertal citat. Citaten står i kursiv stil.
Figur 1: Illustration av de kategorier och underkategorier som utarbetades under analysen.
1. Resurs
Resurs i denna studie speglar den privata sjukgymnastens och naprapatens uppfattning om varandra som tillgång inom hälso- och sjukvården.
1.1 Den privata sjukgymnastens uppfattning om naprapaten som en resurs RESURS
Sg om naprapat
Naprapat om Sg
ATTITYDER
Patient
Behandling
Yrkesgrupp
Sg om naprapat
Naprapat om Sg
Sg om naprapat
Naprapat om Sg
Sg om naprapat
Naprapat om Sg
KUNSKAP
Kompetens
Inkompetens
SAMARBETE
Sg om naprapat
Naprapat om Sg Sg om naprapat
Naprapat om Sg
Igår
Idag
Imorgon
Sg om naprapat
Naprapat om Sg
Sg om naprapat
Naprapat om Sg