Om runstensfragmenten vid Hagby i Täby socken Westlund, Börje
Fornvännen 152-156
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1964_152
Ingår i: samla.raa.se
SMÄRRE M E D D E L A N D E
OM RUNSTENSFRAGMENTEN VID HAGBY I TÄBY SOCKEN
P å g å r d s p l a n e n vid Hagby, T ä b y socken. Uppland, står resta tre r u n s t e n a r , U 152—154. De hittades vintern 1929—30, då en igenrasad k ä l l a r e u t g r ä v d e s i en å k e r NÖ om Hagby, där g å r d e n Lissby tidigare legat. Av s t e n a r n a var ingen oskadad, u t a n de fick efter f r a m t a g a n d e t s a m m a n f o g a s av en stor m ä n g d större och m i n d r e delar. S a m m a n l a g t tycks å t m i n s t o n e o m k r i n g 130 runstensfragment k o m m i t i dagen vid det forna Lissby. Av dessa å t e r s t å r nu 9, som ej låtit sig sammanfoga, och som därför upplagts på t o m t e n till Hagby, b a k o m n o r r a flygelbyggnaden, något tiotal m N om dess n o r d ö s t r a h ö r n .
Dessa fragment h a r av Elias Wessén i Upplands runinskrifter I, 1940, upp- delats på tre olika stenar, vilka givits n u m r e n 155—-157 samt o r t b e n ä m - ningen Lissby, Täby sn IV—VI. De behandlas, a. a. s. 233 f., sålunda:
155. Lissby, T ä b y sn. IV.
T r e fragment, funna 1929 och 1930 på s a m m a p l a t s som de föregående.
Rödgrå, finkornig granit. H a säkerligen ulgjort delar av s a m m a runsten.
F r a g m e n t e n förvaras på Hagby gård.
A: 84 X 86 cm. Runslinga med inskriften: n X a u k X ulfr li B: 68 X 115 cm. Inskrift: n a X haiR X u a r u X suniR X a . . . r X C: 87 X 64 cm. Inskrift: r n a r X a u k X r a k n f r i p
F r a g m e n t e n B och C h ö r a n ä r a t i l l s a m m a n s , och inskriften p å C utgör en direkt fortsättning av den på B.
Av hela inskriften k a n r e k o n s t r u e r a s :
[Svedjan ok UlfR leftu rceisa stceijna. p e d n vann syniR Arnavt ok BagnfriOfajn.
"Sven och Ulv läto resa s t e n a r n a . De voro ö r n s och Ragnfrids söner."
Runstenen torde h a h ö r t s a m m a n m e d U 153, som Sven och Ulv h a rest till m i n n e av sina b r ö d e r H a l v d a n och Gunnar.
156. Lissby, T ä b y sn. V.
Två fragment, funna 1930 p å s a m m a plats som de föregående. Det ena är av rödaktig, finkornig granit, det a n d r a av ett m e r a blågrått gryt. Möjligen h a de därför varit delar av två olika r u n s t e n a r .
A: 47 X 46 cm. Inskrift: X h-lmi X lit X Holmi l e t . . . B: 66 X 29 cm. Inskrift: a sta
157. Lissby, T ä b y sn. VI.
F y r a fragment, funna 1930 på s a m m a plats som de föregående. Ljus, kor- nig granit. De h a möjligen utgjort delar av s a m m a r u n s t e n . F r a g m e n t e n förvaras tills vidare p å Hagby gård.
A: 44 X 33 cm. Ristningen består av delar av ett k o r s . B: 38 X 19 cm. Runslinga med inskrift: tu X r,
S M Ä R R E M E D D E I A N I) E
Fig. 1. Sex av de sju s a m m a n h ö r a n d e runstensfragmenten vid Hagbg g ä r d (Lissby), Täby sn, Uppland, hoplagda pd marken. Blstningen ä r ifylld med svart vattenfärg. F o t o förf. 1964. —• Six of the seven related fragments of rune- stone at the Hagby (Lissby) farm in the parish of Täby, Uppland. The carving is filled with black water-colour.
P h o t o g r a p h bg the author.
C: 38 X 33 cm. T r e med stenkitt s a m m a n f o g a d e bitar. P a s s a r s a m m a n med fragment B. Runslinga: [r]ais.
D: 33 X 33 cm. Runslinga: a.
Man lägger m ä r k e till, att Wessén på flera p u n k t e r r e s e r v e r a r sig beträf- fande fragmentens inbördes gruppering. Det är s å l u n d a endast i fråga om de fre styckena U 155 A-C som h a n talar om säker samhörighet. Det visar sig också, att r e s e r v a t i o n e r n a är i hög grad befogade, och att stenstyckena m å s t e uppdelas a n n o r l u n d a än vad som skett i UR.
R e d a n å r 1962 blev j a g av en r u n k u n n i g zoolog, fil. stud. H a n s - E r i k W a n n t o r p , u p p m ä r k s a m m a d på att m e r a fanns att siiga om runstensfrag- m e n t e n vid Hagby gård. W a n n t o r p h a d e u p p t ä c k t , att fragmentet U 157 B e x a k t p a s s a r in i den b r o t t y t a som p å det s t o r a stycket U 155 A a v b r y t e r r u n - slingan vid r u n o r n a li. E n m i s s t a n k e att sä vore förhållandet inställer sig tämligen osökt, då m a n s t u d e r a r pl. 102 i UR I, i s y n n e r h e t om m a n b e t r a k - t a r de b å d a fragmentens r u n t e x t : U 155 A n X a u k ulfr li får sin n a t u r l i g a
fortsättning i U 157 B-C t u X r a i s . \
S M Ä R R E M E D D E L A N D E
U 155 B
U 156 B
U 157 C
U 157 B
U 155 A
U 155 C
Fig. 2. Skiss, något schematiserad, visande de sju s a m m a n h ö r a n d e r u n s t e n s - fragmenten vid Hagby g å r d (Lissby), Täby sn, Uppland, med deras inbördes placering. De streckade linjerna u t m ä r k e r de största nu förlorade p a r t i e r n a av runslingan, såsom dessa får t ä n k a s ungefärligen h a legat ( r e k o n s t r u k t i o n e n av djurhuvudet är givetvis endast hypotetisk). Teckning av förf. — A slightly schematic sketch, showing the seven related fragments of rune-stone at the Hagbg (Lissby) farm in the p a r i s h of Täby, Uppland, with their relative positions. T h e lines of s h o r t dashes denote the largest löst portions of the runic m e a n d e r , in the positions in which these portions m a y be imagined to have lain a p p r o x i m a t d y (the reconstruction of the a n i m a l h e a d is, of course,
only hypothetical). Drawing bg the a u t h o r .
S M Ä R R E M E D D E L A N D E
I W a n n t o r p s sällskap h a r jag därefter ett flertal gånger besökt H a g b y gård. Vi h a r därvid k u n n a t k o n s t a t e r a , att ytterligare tvenne fragment otvi- velaktigt h ö r s a m m a n med de ovan n ä m n d a , nämligen U 157 D och U 156 B.
Sista partiet av den b e v a r a d e texten på U 155 C utgöres av runföljden r a k n f r i p . Efter r u n a n J) k o r s a s r u n s l i n g a n av ell k o p p e l av gängse typ, vilket, då stenen b r ö t s sönder, delats ungefär på mitten. P å U 155 B vidtar sedan r u n d j u r e t s svans, i n n e h å l l a n d e inskriftens sista r u n a + skiljetecken:
r X . Det avslutande k v i n n o n a m n e t står alltså i genitiv: RagnfrlöaR. Det a i ändeisen, vilket s a k n a s m e l l a n fragmenten U 155 B och C är tvivelsutan det som återfinnes p å U 157 D. Detta stycke p a s s a r väl till m o t s v a r a n d e b r o t t y t a p å U 155 C, varvid det streck, som i sned vinkel k o r s a r r a m l i n j e n på U 157 D, visar sig h ö r a till det o v a n n ä m n d a kopplet.
Texten a sta på U 156 B u t g ö r med säkerhet fortsättning p å det n X a u k X ulfr litu X rais som återfinnes på fragmenten U 155 A m e d U 157 B-C.
ö v e r g å n g e n från dessa till U 156 B är dock icke direkt, u t a n ett m i n d r e stycke s a k n a s d ä r e m e l l a n , i n n e h å l l a n d e u n d r e hälften av s och övre hälften av det sista a i raisa m e d t i l l h ö r a n d e p a r t i e r av r a m l i n j e r n a . F ö r den n ä r a s a m h ö r i g h e t e n mellan U 156 B och U 157 C talar, f ö r u t o m själva texten, även stenart, r u n f o r m e r och huggningsteknik.
Således m å s t e de sju fragmenten U 155 A-C, U 156 B och U 157 B-D föras till en och s a m m a r u n s t e n . Vid mitt sista besök på platsen, den 4 a p r i l 1964, företogs en provisorisk hopläggning av dem på m a r k e n , med u n d a n - tag av U 155 B, som var för tungt för att låta sig flytta. Resultatet syns i fig. I.1 Det största fragmentet, U 155 B, m å s t e sedan t ä n k a s insatt o v a n p å U 155 C, p a s s a n d e till detta och U 157 D. E n tämligen stor lucka skulle då uppstå mellan U 155 B och U 156 B. I en teckning, fig. 2, h a r jag sökt ge en u p p f a t t n i n g om h u r detta skulle te sig.
Av hela inskriften skulle enligt det ovan sagda följande finnas b e v a r a t : n X a u k X ulfr litu X r a i s a s t a . . . n a X paiR X u a r u X suniR X a r n a r X
5 10 15* * 20 25 30 35 40
auk X r a k n f r i p a r X
<5 50
H u r m å n g a r u n o r som stått p å det förlorade stycket mellan 20 a och 21 n ä r svårt att exakt avgöra. Det är emellertid fullt klart, att 21—22 n a inte k a n utgöra sista stavelsen i det ord som inleds m e d 18—20 sta, såsom Wessén antagit, då h a n r e k o n s t r u e r a t : [Svcdjnn ok UlfR le [tu rceisa stcdjna.
Det är i stället rimligare, att 21—22 n a är rest av possessivpronomenet
1 Det bör observeras, att på fragment U 155 A finns två ristningsrester, som ej är synliga p å p l a n s c h e n i UR. Dock är å t m i n s t o n e den ena fullt tydlig och möjlig alt m a r k e r a genom imålning. Det är ett helt kort, vinkel- böjt streck, beläget vid stenstyckels inre fria k a n t . D e n n a vinkel h a r u p p e n - barligen utgjort spetsen av r u n d j u r e t s u n d e r l ä p p . Vidare finns något till vänster om d e n n a detalj en n å g r a cm lång u r s k å l n i n g i k a n t e n m e l l a n stenens framsida och b r o t t y t a n . Denna fördjupning är med stor sannolik- h e t en rest av r u n d j u r e t s nosflik. Med hjälp av dessa b å d a detaljer k a n så- lunda d j u r h u v u d e t s läge tämligen s ä k e r t b e s t ä m m a s .
S M Ä R R E M E D D E L A N D E
sina (ack. pl. mask.), vilket i så fall sannolikt föregåtts av substantivet b r y | i r (ack. pl.) " b r ö d e r " .
Stenen h a r , såsom Wessén p å p e k a r (om U 155), med stor sannolikhet h ö r t s a m m a n med U 153, likaledes rest av Sven och Ulv efter sina b r ö d e r , vilka hetat H a l v d a n och Gunnar (skrivet ack. hlftan resp. k u n a r ) . Del före- faller mig tämligen tvivelaktigt, att dessa b å d a n a m n k u n n a t få plats på det nu förlorade stycket t i l l s a m m a n s m e d vad som för s a m m a n h a n g e t s skull m å s t e ha stått där. Det v e r k a r i stället som om inskriften skulle ute- l ä m n a n a m n e n på dem, efter vilka stenen rests, ett förhållande, som inga- lunda vore unikt. Dessutom återfinnes n a m n e n på U 153.
Utifrån detta k a n m a n k a n s k e väga följande r e k o n s t r u k t i o n av inskriften:
[Svatijnn ok Ulftt letu roiisa stce[ina ceftiR brodr si]na. JicetR vaRu syniR ArniiK ok RagnfriöaR.
"Sven och Ulv lät resa s t e n a r n a efter sina b r ö d e r . De var söner till ö r n och Ragnfrid."
Av de nio r u n s l e n s f r a g m e n t e n vid Hagby gård å t e r s t å r nu två, om vilka in- tet sagts ovan, nämligen U 156 A och U 157 A. W e s s é n a n m ä r k e r om det förra, att det, jämfört med U 156 B, är av ett annat mineral, en omständighet, som gör aft h a n ifrågasätter deras samhörighet. I själva verket ä r skillnaden i stenart alltför u p p e n b a r för att något tvivel skall k u n n a r å d a . S a m m a tyd- liga avvikelse i fråga om m i n e r a l e t uppvisar fragmentet U 157 A. Detta och U 156 A m å s t e således skiljas från alla de övriga. U 156 A och U 157 A visar dock sinsemellan ett flertal slående överensstämmelser. Sålunda skulle de, m e d h ä n s y n lill h u g g n i n g s t e k n i k e n och det sätt, på vilket r i s t a r e n j ä m n a t ristningsytan, mycket väl k u n n a h ö r a till s a m m a r u n s t e n . Då de emellertid inte k a n direkt passas s a m m a n , och s t e n a r t e n därtill ej med s ä k e r h e t är d e n s a m m a i dem båda, är det s ä k r a s t att u p p f ö r a dem u n d e r olika n u m m e r . Dock v e r k a r det i hög grad troligt, alt de huggits av s a m m e ristare. Att d e n n e varit u p p h o v s m a n även till den i det föregående rekonst- r u e r a d e stenen förefaller d ä r e m o t föga antagligt. I varje fall r e p r e s e n t e r a r de b å d a fragmenten U 156 A och U 157 A ett s ä k r a r e och m e r a omsorgs- fullt stenhuggeriarbete än de övriga.
Det visar sig alltså, att, j ä m t e dessa två stycken, större delen av en enda r u n s t e n k o m m i t i dagen vid Lissby. Det m å s t e framstå såsom i hög grad angeläget, all åtminstone de m i n d r e fragmenten sammanfogas med tanke p å risken att de eljest f ö r k o m m e r eller skadas. Helst såge m a n k a n s k e , alt alla de sju d e l a r n a hopsattes och stenen restes trots sitt icke helt fullständiga skick. Emellertid h a r Hagby nyligen bytt ä g a r e , och m a r k e n , d ä r det gamla Lissby legat, skall inom k o r t bebyggas. Kanske k a n en n o g g r a n n k o n t r o l l vid g r u n d g r ä v n i n g a r n a r ä d d a de runstensfragment, som sannolikt ä n n u finns kvar i åkern, och med vilka den a n d r a stenen i Svens och Ulvs dub- b e l m o n u m e n t över sina b r ö d e r skulle k u n n a k o m p l e t t e r a s . I varje fall skulle m a n ö n s k a d e n n a sten en s ä k r a r e framtid än att i sju delar bli lig- gande b a k o m ett av h u s e n i Hagby.
Börje Westlund
