Portugals inflationsutveckling sedan inträdet i EMU

NATIONALEKONOMISKA INSTITUTIONEN Uppsala Universitet

Uppsats fortsättningskurs C Författare: Patrik Blomdahl Vesna Corbo Handledare: Nils Gottfries

Portugals inflationsutveckling sedan inträdet i EMU

Orsaker och konsekvenser

Sammanfattning

¹

Sedan EMU-samarbetet påbörjades har ett flertal länder inom unionen legat på högre inflationsnivåer än genomsnittet och visat tecken på ekonomisk överhettning. Ett av dessa länder har varit Portugal, som, tillsammans med bland annat Irland, uppvisat de högsta inflationssiffrorna. Denna uppsats studerar tänkbara orsaker till den höga inflationen i Portugal sedan EMU-inträdet. Vi testar för huruvida en Balassa-Samuelson-effekt finns med hjälp av kvartalsdata för åren 2000–2004. Vi tar även upp betydelsen av eurons

växelkursfluktuationer och outputgapen för inflationssituationen i Portugal och gör slutligen en jämförelse med Sverige, då det befann sig under liknande ekonomiska förutsättningar.

Den huvudsakliga slutsatsen är att Balassa-Samuelson-effekten tycks ha spelat en avgörande roll i utvecklingen, varför den höga inflationen inte behöver ha varit rakt igenom negativ, samtidigt som växelkursfluktuationerna haft en mer underordnad betydelse än i fallet med exempelvis Irland. Vid jämförelsen med Sverige kom vi fram till att Portugals

ekonomiska tillbakagång efter högkonjunkturen, fram till idag, inte visat tecken på att vara lika djupgående som Sveriges var, bland annat till följd av olikheter inom institutionella förändringar.

Sökord: Portugal, Balassa-Samuelson, inflationsutveckling, EMU.

1 Vi skulle vilja tacka vår handledare Nils Gottfries för värdefulla åsikter och hjälp under arbetets gång, samt Annika Alexius för hjälp med regressionsanalysen. Dessutom vill vi rikta ett tack till Lars Jonung, som har bidragit med material om bland annat den svenska ekonomiska krisen.

Innehållsförteckning

Sammanfattning ... 2

Innehållsförteckning... 3

1. Inledning... 4

2. Teori ... 5

2.1 Stabiliseringspolitik och inflation vid fast och flytande växelkurs ... 6

2.2 Balassa-Samuelson-teorin ... 7

2.3 Växelkursfluktuationers samt produktionsgapets betydelse för inflationen ... 13

3. Sverige... 15

3.1 Aggregerade indikatorer... 15

3.2 Stabiliseringspolitik och institutionella förändringar... 18

4. Portugal ... 22

4.1 Aggregerade indikatorer... 22

4.2 Stabiliseringspolitik och institutionella förändringar... 25

5. Empiriska resultat... 27

5.1 Balassa-Samuelson applicerat på Portugal... 27

5.2 Växelkursfluktuationers samt outputgapets betydelse för Portugal ... 34

5.3 Jämförande diskussion, Sverige och Portugal... 36

6. Sammanfattande diskussion och slutsatser ... 38

7. Referenslista ... 40

8. Appendix ... 42

8.1 Appendix 1 ... 42

8.2 Appendix 2 ... 43

1. Inledning

Vid folkomröstningen i september 2003 röstade Sverige nej till att gå med i den europeiska valutaunionen. Huruvida ett litet land som Sverige hade vunnit på att delta i valutaunionen är dock något som det fortfarande råder delade meningar om. Faktum är att det finns vissa inflationsskillnader inom EMU och att flera länder, däribland Portugal, under de senaste åren visat tecken på överhettning. Utvecklingen i Portugal påminner i viss mån om den

ekonomiska situation som Sverige befann sig i under slutet av 1980- och 1990-talen, då en period av hög inflation och överhettning resulterade i en ekonomisk kris som efterlämnade djupa spår i svensk ekonomi.

Mot bakgrund av detta, kommer vi dels att undersöka vad Portugals höga inflationstakt beror på, dels att analysera huruvida den höga inflationen utgör ett problem för den

ekonomiska utvecklingen. Vi kommer även att försöka avgöra huruvida Portugal är på väg mot en ekonomisk kris lik den svenska krisen i början av 1990-talet.

För att besvara frågeställningen om inflationens orsaker, har vi valt att låta Balassa- Samuelsson-teorin och artikeln Divergent inflation rates in EMU av Honohan och Lane ligga till grund. Dessa erbjuder två delvis olika förklaringar på vad som kan orsaka inflations- skillnader inom en valutaunion. Balassa-Samuelson är en teori för ett långsiktigt

tidsperspektiv. Den studerar sambandet mellan relativpriserna och produktivitetsskillnaderna mellan en ekonomis handels- och icke-handelssektor, med slutsatsen att olikheter i

produktiviteten mellan de bägge sektorerna kommer att återspeglas i form av förändringar i relativpriserna mellan sektorerna och även påverka inflationen i landet.

Honohan och Lane studerar i sin artikel Divergent inflation rates in EMU från 2003 de inflationsskillnader som uppkommit under de första åren i EMU, ur ett mer kortsiktigt perspektiv. Deras huvudsakliga slutsats är att en stor del av dessa inflationsskillnader kan förklaras med att olika länder påverkats olika mycket av eurons fall under valutaunionens tidigaste period. Resterande delen av inflationsskillnaderna, menar de, förklaras av

produktionsgapen (output gaps), som i sin tur är ett resultat av förändringar i den nominala och reala räntan för många av medlemsländerna vid inträdet i unionen. I den mån

inflationsskillnaderna reflekterar Balassa-Samuelson-mekanismen kan de, enligt Honohan och Lane (2003), till stor del anses vara positiva för valutaunionens utveckling. Det handlar i så fall om en konvergens av prisnivåerna, nödvändig för att valutaunionen på sikt ska kunna fungera som en enhet. Om inflationsskillnaderna däremot reflekterar obalansen mellan länderna kan de vara mer problematiska.

Vi gör också en jämförelse mellan Portugals ekonomi sedan 1995 fram till idag och Sveriges ekonomi ett decennium tidigare, dvs. mellan åren 1985 och 1995. Denna kommer att förankras i en kartläggning av de viktigaste makroekonomiska orsakerna som bidrog till Sveriges kris. Vi kommer även att diskutera den stabiliseringspolitiska utvecklingen och de institutionella förändringarna som ägde rum i Sverige under den aktuella perioden. Därefter görs en jämförelse med Portugal under tidsspannet 1995–2004, där likheter och skillnader diskuteras.

Uppsatsen kommer att presenteras i sex huvudavsnitt. Efter detta första inlednings- avsnitt, följer ett teoriavsnitt, som utgörs av grundläggande makroteori, Balassa-Samuelson- teorin samt en presentation av Honohan och Lanes teorier och resultat från artikeln Divergent inflation rates in EMU, publicerad 2003. Därefter presenteras ett avsnitt som kort behandlar Sveriges ekonomiska utveckling under åren 1985–1995, innehållande de viktigaste orsakerna till den ekonomiska krisen, samt effekterna av denna. I det fjärde avsnittet gör vi motsvarande för Portugal för åren 1995–2004, dvs. tittar på Portugals ekonomiska utveckling under en period då landet befann sig under liknande förutsättningar. De två sistnämnda avsnitten är uppbyggda på samma sätt, för att underlätta jämförelsen de två länderna emellan. I det femte avsnittet presenteras sedan de empiriska resultaten, i samma ordning som beskrivits ovan.

Först diskuteras alltså Balassa-Samuelson-teorins applicerbarhet på Portugals ekonomiska utveckling sedan inträdet i EMU och därefter behandlas växelkursfluktuationernas betydelse för Portugal, med Honohan och Lane (2003) som bakgrund. Avsnittet avslutas med

jämförelsen mellan Sveriges och Portugals ekonomier under de aktuella tidsperioderna. Det sjätte avsnittet utgörs slutligen av en sammanfattande diskussion, innehållande de slutsatser uppsatsen mynnat ut i.

2. Teori

Den grundläggande makroteoretiska bakgrunden kommer nedan att presenteras i kortfattade drag. Därefter behandlar vi Balassa-Samuelson-teorin, för att avsluta teoridelen med ett avsnitt om växelkursfluktuationernas och produktionsgapens betydelse för inflations- förhållandena i EMU, teorier som kan tänkas ligga till grund för alternativa förklaringar till Portugals inflation.

2.1 Stabiliseringspolitik och inflation vid fast och flytande växelkurs Ett land med egen valuta och en fristående riksbank har en rad olika stabiliseringspolitiska vapen till sitt förfogande. För det första så finns penningpolitiken, som, vid flytande växel- kurs, är det huvudsakliga vapnet för konjunkturbalansering. Penningpolitiken innebär att landets centralbank kontrollerar räntan² med hjälp av landets valutamängd. Som bakom- liggande stabilisator finns också den flytande växelkursen som är beroende av räntan. För att exemplifiera så kan man tänka sig att högkonjunktur råder i landet i fråga och inflationen är hög samt efterfrågetrycket är stort. Då skulle en höjning av räntan medföra en ökad sparvilja, eftersom avkastningen på sparandet ökar, och samtidigt medföra en minskad investeringsnivå.

Vidare så skulle den höjda räntan innebära att efterfrågan på landets valuta ökar. Det innebär att växelkursen³ stärks, en så kallad appreciering sker, och nettoexporten minskar som en effekt av denna. Detta hjälper till att ytterligare kyla ner ekonomin. Om det skulle vara ett omvänt läge, dvs. att landet befinner sig i en lågkonjunktur, skulle en sänkning av räntan innebära en höjning av investeringsnivån, minskat sparande, försvagad växelkurs och ökad export, vilket medför en skjuts uppåt för ekonomin.

Det andra stabiliseringspolitiska vapnet som ett land har är finanspolitiken. Finans- politiken fungerar som så att om landet befinner i en lågkonjunktur så kan regeringen öka de offentliga utgifterna för att ge ekonomin ett uppsving; på motsvarande sätt kan regeringen likaså minska de offentliga utgifterna om ekonomin skulle befinna sig i en högkonjunktur.

Det finns också en rad automatiska stabilisatorer involverade i finanspolitiken. Bland annat, som en sorts ”övre stabilisator”, så finns inkomstbeskattningen som är progressiv och ökar med ökad inkomst. Vidare finns, som en ”undre stabilisator”, arbetslöshetsersättningen som ökar om antalet arbetslösa skulle öka vid en lågkonjunktur i landet.⁴ Noteras bör dock att finanspolitiken har en begränsad effektivitet i ett land med en rörlig växelkurs. Om de offentliga utgifterna ökar, så kommer denna expansion att balanseras utav att växelkursen apprecieras och exporten minskar vilket gör att nettoeffekten blir begränsad. På motsvarande sätt sker, om en finanspolitisk kontraktion genomförs, en växelkursdepreciering och exporten tar fart vilket ger ekonomin en skjuts framåt.

2 När ordet ränta skrivs så avses den nominella räntan, den reala räntan kommer alltid att skrivas som realränta.

Med detta avses den realiserade realräntan, dvs. inflationen beräknas som uppgången i prisnivå från år t till år t+1. Detta subtraheras sedan från den nominella räntan för att få den reala räntan. De illustreringar av realränta som presenteras i senare figurer är även de beräknade på detta vis.

3 Ur en definitionsmässig synpunkt så kan också redan nu fastslås att växelkursen kommer att definieras som den utländska valutan i termer av den inhemska valutan. Detta innebär att vi kommer att se växelkursen som

1$=7,92 SEK, dvs. växelkursen=7,92 (den 13 december 2005) och vid fallet när Portugal avhandlas så kommer euron att ses som den inhemska valutan och dollarn som den utländska (1$=0,84€, dvs. växelkursen=0,84).

4 För en mer ingående diskussion om finanspolitiken i en valutaunion, se SOU 2002:16.

Om landet befinner sig i en valutaunion, som fallet är med Portugal, så ändras förut- sättningarna en hel del och möjligheterna till att bedriva stabiliseringspolitik begränsas. När landet befinner sig i en valutaunion, styrs räntan centralt⁵. Detta medför alltså att landet i fråga förlorar sin förmåga att bedriva en självständig penningpolitik. I och med att växelkursen också är gemensam för hela området, så kommer inte det enskilda landet att ha någon växel- kurs som kan verka kontracykliskt. Som en följd av bortfallet av penningpolitiken, kommer landet att vara utelämnat till användningen av finanspolitiken för att göra kontracykliska justeringar. Samtidigt kommer de finanspolitiska åtgärderna att få en större genomslagskraft på grund av att växelkursen inte kan apprecieras eller deprecieras och arbeta i den motsatta riktningen.⁶

2.2 Balassa-Samuelson-teorin

Purchasing Power Parity och lagen om ett pris

Lagen om ett pris⁷ formuleras, i sin enklaste form, enligt nedanstående samband. För en viss vara i gäller att:

( )

_t

( )

_t

t i p i s

p = ^* + , (1)

där pt(i) är det logaritmerade priset på vara i i tidpunkten t, uttryckt i termer av den inhemska valutan, pt*(i) är det analoga utländska priset och st är det logaritmerade priset på utländsk valuta i tidpunkten t, uttryckt i termer av den inhemska valutan. Underliggande för LOOP är argumentet att en och samma vara inte kan säljas i två olika länder till två olika priser, då möjligheterna till arbitrage snart skulle pressa ned det högre priset, alternativt konkurrera ut produktionen av den dyrare varan, något som dock förutsätter att inga handelsrestriktioner eller transportkostnader finns.

Om LOOP gäller har valutorna i de bägge aktuella länderna samma köpkraft, dvs.

Purchasing Power Parity⁸ råder. Priserna mäts normalt för en varukorg och ekvation (1) presenteras då på följande vis, där konsumentprisindexet ersätter priset på den enskilda varan och symbolerna för övrigt är desamma:

( )

_t

( )

_t

t KPI p KPI s

p = ^* + . (2)

5 I EMU är det ECB som har som uppgift att bestämma en gemensam räntenivå för valutaunionen.

6 Makroteorin är i sin helhet hämtad ur Gottfries (2003).

7 Lagen om ett pris kommer i vidare text att benämnas LOOP, enligt förkortningen av engelskans Law Of One Price.

8 Purchasing Power Parity kommer i vidare text att betecknas PPP.

Även om LOOP håller behöver dock inte ekvation (2) vara uppfylld, då det är realistiskt att tänka sig att invånarna i olika länder lägger olika stor vikt vid olika varor och att ländernas varukorgar därför skiljer sig från varandra. Vanligare är därför att det som testas empiriskt är det relativa konsumtionsbaserade PPP, som är en svagare form än det ovan presenterade absoluta PPP, då den tillåter konstanta prisskillnader mellan varukorgarna. LOOP kan då formuleras på följande vis:

( )

_t

( )

_t

t KPI p KPI s

p =∆ +∆

∆ ^* ,⁹ (3)

där symbolerna är de samma som i ekvation (2) ovan, men prisnivån mäts för ett lands varukorg istället för endast en vara i. Enligt ekvation (3) krävs att förändringarna i relativ- priset uppvägs av en förändring i växelkursen för att PPP ska gälla.

Det är emellertid ett faktum att avvikelser från PPP förekommer och försök att förklara dessa har gjorts med hjälp av en rad olika teorier. En av de mest hållbara¹⁰ i sina försök att förklara de långsiktiga avvikelserna från PPP är den modell som tagits fram av Balassa och Samuelson år 1964.

Balassa-Samuelson-modellen

Balassa och Samuelson visade att KPI i rika länder, justerat för växelkursen, kan förväntas överstiga KPI i fattiga länder, men även att KPI i länder med snabbt växande produktivitet skulle stiga relativt KPI i länder med långsammare produktivitetstillväxt. Modellen gäller för en liten öppen ekonomi och avgörande i den är att ekonomin delas upp i två delsektorer, definierade som en handelsvarusektor och en icke-handelsvarusektor¹¹. Handelsvarusektorn utgörs av den del i ekonomin som producerar varor som det handlas med internationellt. Icke- handelsvarusektorn består på motsvarande sätt av den del i ekonomin som producerar varor med vilka det inte handlas internationellt, till följd av att de är omöjliga att transportera eller att transportkostnaderna är för höga i förhållande till varans värde¹². Som exempel på icke- handelsvaror kan nämnas bostäder, som ju inte är flyttbara mellan länder eller regioner, eller vissa tjänster, t.ex. en hårklippning, då det skulle kosta mer att transportera frisören som utövar tjänsten än vad själva klippningens värde uppgår till.

9 Ekvationerna (1)-(3) är definierade enligt Froot och Rogoff (1995).

10 Denna bedömning görs av Froot och Rogoff i Handbook of International Economics, som sammanfattar den mest betydande forskningen inom området i fråga.

11 I den engelskspråkiga litteraturen benämns sektorerna the traded goods sector resp. the nontraded goods sector, vilket vi här översatt ordagrant. Sektorerna kommer i vidare text vanligtvis att betecknas handelssektorn och icke-handelssektorn.

12 Definition enligt Obstfeld och Rogoff (1999), sid. 202.

Balassa-Samuelson-modellen är en modell som enbart tittar på produktionssidan i ekonomin och därmed endast använder sig av produktionsfunktionerna för att bestämma den relativa prisnivån, förutsatt att PPP gäller för handelsvaror och att perfekt konkurrens råder i hela ekonomin. För att modellen ska fungera, krävs att nedanstående antaganden är

uppfyllda¹³. Antalet produktionsfaktorer begränsas till två, arbete och kapital, där arbete antas vara rörligt mellan sektorerna, dock ej mellan olika länder. Kapital, däremot, antas vara rörligt både mellan de bägge sektorerna och internationellt. När produktionsfaktorerna är rörliga inom landet och kapital dessutom kan exporteras och importeras fritt, är utbudet så elastiskt att förändringar i efterfrågan inte påverkar relativpriserna.¹⁴ Priserna på handelsvaror samt priset på kapital, dvs. räntan, antas vara exogent givna; landet är alltså en pristagare, då det handlar om en liten ekonomi. Lönerna i handelssektorn bestäms av marginella produkten av arbete och de exogent givna priserna och, då löneutjämning mellan sektorerna antas, betalas samma löner ut i både handels- och ickehandelssektorn. Dessutom brukar man anta att produktionen i icke-handelssektorn är mer arbetsintensiv relativt den i handelssektorn.

Modellens centrala samband är det mellan relativpriset på icke-handels- och handels- varor och produktionsskillnaderna mellan de bägge sektorerna. Froot och Rogoff (1995) påpekar, dock, att något som ofta förbises i litteraturen är att även en balanserad tillväxt i de bägge sektorerna kan leda till prisnivåhöjning för icke-handelsvaror, om icke-handelssektorn antas vara relativt arbetsintensiv. Det ovannämnda sambandet har sitt ursprung i produktions- funktionerna och dess derivering följer sammanfattad nedan.

Produktionsfunktionerna för de bägge sektorerna uppvisar konstant skalavkastning och ges av nedanstående samband:

( )

^{( T)}

( )

t^{T T} T

t T t T

t A L K

Y = × ^{1−α α} (4)

( )

^{( N)}

( )

t^{N N} N

t N t N

t A L K

Y = × ^{1−α α} , (5)

där Y står för produktion eller ”output” och A, L och K står för produktivitet, arbetskraft resp.

kapital i sektorn i fråga. Noteringarna T och N betecknar handels- resp. ickehandelssektorn, medan t betecknar den aktuella tidsperioden. α^T och α^N är positiva konstanter, som båda är mindre än ett, och betecknar kapitalandelen i produktionen. Arbetsandelen blir följaktligen (1–α^T) resp. (1–α^N) i de bägge sektorerna.

13 Vad gäller modellens antaganden, presenteras dessa i litteraturen på något varierande vis. Vårt upplägg baseras på Égert et al. (2003).

14 Se Obstfeld och Rogoff (1999), sid. 204. Se vidare nästa sida för bevis på att efterfrågesidan kan utelämnas ur modellen.

Då perfekt frikonkurrens antas gälla, ger vinstmaximering följande första-ordningens villkor¹⁵:

( ^T)

T T T T T T

T A K L

K Y P

R α _⎟ ^−α

⎠

⎜ ⎞

⎝

×⎛

×

∂ =

= ∂

1

/

1 (6)

( ^N)

N N N

N N N

N A K L

K Y P

R α ^α

−

⎟⎠

⎜ ⎞

⎝

×⎛

×

∂ =

= ∂

1

/

1 (7)

(

^T

)

_T^{T T}

T T

T

T L

A K L Y P

W α _⎟⎟^α

⎠

⎜⎜ ⎞

⎝

×⎛

−

×

∂ =

= ∂ 1 (8)

(

^N

)

_N^{N N}

N N

N

N L

A K L Y P

W α _⎟⎟^α

⎠

⎜⎜ ⎞

⎝

×⎛

−

×

∂ =

= ∂ 1 , (9)

där R står för räntan, W för lönen och P^T resp. P^N står för priserna på handels- resp. icke- handelsvaror.¹⁶ En division mellan ekvationerna (8) och (9) ger ett samband mellan relativ- priserna i de bägge sektorerna enligt följande:

( )

( )

^N

T

N N N

N

T T T

T

T N

L A K

L A K

P P

α α

α α

⎟⎟⎠

⎜⎜ ⎞

⎝

×⎛

−

×

⎟⎟⎠

⎜⎜ ⎞

⎝

×⎛

−

×

=

1 1

. (10)

Då ^{(KT)αT =YT}

( )

^{LT αT−1/AT och (KN)αN =YN}

( )

^{LN αN−1/AN} finns följande samband mellan marginalproduktiviteten och genomsnittsproduktiviteten¹⁷:

(

^T

)

_T^T

(

^T

)

_T^T

T T

T

L Y L

A K L

Y ⎟⎟ ^T = − ×

⎠

⎜⎜ ⎞

⎝

×⎛

−

×

∂ =

∂ α α

α

1

1 och (11)

(

^N

)

_N^N

(

^N

)

_N^N

N N

N

L Y L

A K L Y

N

×

−

⎟⎟ =

⎠

⎜⎜ ⎞

⎝

×⎛

−

×

∂ =

∂ α α

α

1

1 . (12)

Ekvation (10) tillsammans med ekvationerna (11) och (12) ger nedanstående samband:

15 För härledning av dessa se Appendix 1.

16 Med hjälp av de fyra ekvationerna (6)-(9) kan sedan de fyra obekanta variablerna beräknas, vilket bevisar att efterfrågesidan i ekonomin ej behöver tas hänsyn till. Den enda obekanta variabeln i ekvation (6) är kvoten mellan kapital- och arbetsandelarna i handelssektorn; ekvation (4) och (5) ger därför, tillsammans med den exogent givna räntan denna okända variabel. Via ekvation (8) kan sedan lönen räknas fram. Då lönenivån är densamma för hela ekonomin, gäller det framräknade resultatet för såväl handels- som ickehandelssektorn och detta, i ekvation (7) och (9), ger de resterande två obekanta variablerna, nämligen kvoten mellan kapital- och arbetsandelarna i icke-handelssektorn samt relativpriset på icke-handelsvaror. Det sistnämnda är alltså ett resultat av företags optimeringsproblem, och bevisligen endast beroende av produktionssidan.

17 Égert et al. (2003)

( )

( )

^{N N}

T T N T T

N

L Y

L Y P

P

/ / 1

1 ×

−

= − α

α . (13)

En produktivitetsökning i handelssektorn som överstiger den i icke-handelssektorn, mynnar, enligt resonemanget ovan, ut i en relativprishöjning för icke-handelsvarorna. En sådan produktivitetsökning skulle nämligen resultera i en höjning av lönerna i handelssektorn, då ett litet land inte kan styra handelsvarupriset. En lönehöjning i handelssektorn skulle emellertid medföra en lönehöjning även i icke-handelssektorn, till följd av antagandet om löneutjämning i ekonomin, och denna, i sin tur, skulle tvinga fram en prishöjning av icke- handelsvarorna. Dessa skulle därmed bli dyrare relativt handelsvarorna och landet skulle, i en situation som denna, ha en real växelkursappreciering. I en valutaunion, där inget utrymme finns för en nominell växelkursappreciering, skulle denna effekt visa sig i form av inflations- skillnader¹⁸.

Balassa-Samuelson och PPP

Enligt modellen kan alltså prisnivåskillnaderna¹⁹ mellan olika länder förklaras av

produktivitetsskillnaderna länderna emellan och de därav följande löneskillnaderna mellan länderna. Två länder med olika grad av ekonomisk utveckling och effektivitet kommer alltså, till följd av att produktiviteten är olika och priset på handelsvaror exogent bestämt, att ha olika priser på sina icke-handelsvaror, dvs. olika prisnivå. En ”catch-up”-process i det mindre utvecklade landet, vad gäller produktiviteten för framför allt handelsvaror, skulle innebära att detta land, som från början haft lägre priser, får en snabbare löneökningstakt och att de bägge ländernas priser tenderar att utjämnas. Balassa-Samuelson-modellen förklarar, enligt detta resonemang, varför avvikelser från PPP finns, samt varför vi kan observera en real

appreciering över tiden²⁰.

Empirin kring Balassa-Samuelson-modellen

De artiklar och diskussioner kring teorin som vi har läst, uppvisar en stor variation vad gäller synen på modellens brukbarhet och relevans. I Handbook of International Economics från 1995 sammanfattar Froot och Rogoff delar av den forskning som gjorts under 1980- och 1990-talen och visar där bland annat ett flertal olika utformningar av modellen. Medan vissa

18 Katsimi (2004)

19 Prisnivån i ett land i definieras som ett vägt index av priserna på handels- och icke-handelsvaror, dvs.

( ) ( )

^{β ⋅ −β}

= _i^T _i^{N 1}

i P P

P , där β står för andelen handelsvaror i prisindexet.

20 Égert et al. (2003)

av studierna talar för Balassa-Samuelson-effektens existens, argumenterar andra för att ingen korrelation mellan de studerade variablerna föreligger²¹. Även på senare tid har en rad studier gjorts kring Balassas och Samuelsons modell, därav ett antal som tittar på Europas utveckling sedan EMU-samarbetet påbörjades²². Bland dessa återfinns Égert et al. (2003) som studerar Balassa-Samuelson-effekten för nio central- och östeuropeiska länder med hjälp av ovan presenterade samband.

Enligt ekvation (13) ovan gäller att en produktivitetsökning i handelssektorn som överstiger den i icke-handelssektorn medför att relativpriset på icke-handelsvaror i termer av handelsvaror stiger, vilket i en valutaunion innebär att ekonomin kommer att uppleva en inflation. Växelkurserna i de länder som är med i valutaunionen kan nämligen inte förändras, samtidigt som handelsvarupriset antas vara detsamma överallt, varför en snabbare prisökning i icke-handelsvarusektorn i ett land resulterar i högre inflation för landet i fråga. Inflations- skillnaderna i valutaunion behöver emellertid inte endast vara negativa, om medlemsländerna hade olika prisnivåer vid inträdet. En utjämning av prisnivåerna kräver nämligen olika

inflationstakter under samarbetets tidiga skeden, vilket förklaras av teorin ovan. I den mån den höga inflationstakten i vissa av länderna beror på förekomsten av en Balassa-Samuelson- effekt, kan den alltså anses vara ofarlig eller rentutav gynnsam på sikt²³, dvs. den höga inflationens vinster i dessa länder överstiger dess kostnader.

Dock är det av stor relevans att, även då det handlar om en valutaunion, jämföra den studerade ekonomin med omvärlden, för att testa huruvida antagandet om PPP för handels- varor är uppfyllt. Är detta ej fallet, och det visar sig att den studerade ekonomins konkurrens- kraft försämrats relativt omvärlden, är det ej längre rimligt att anse att relativprisskillnaderna är en följd av produktivitetsökningen i ekonomin, dvs. att Balassa-Samuelson-effekten föreligger. En mer utförlig diskussion av detta kommer att presenteras i samband med att empiriska data diskuteras under avsnitt 5.1.

21 För en mer ingående diskussion kring de empiriska resultaten se Froot och Rogoff (1995) i Handbook of International Economics, sid. 1676 ff.

22 Som exempel på dessa kan nämnas MacDonald och Wójcik (2004), Honohan och Lane (2003) och Katsimi (2004).

23 Honohan och Lane (2003)

2.3 Växelkursfluktuationers samt produktionsgapets betydelse för inflationen

Grundteorin bakom Honohans och Lanes uppsats är enkel och intuitiv och avviker inte från den grundläggande makroteorin som presenterades tidigare.²⁴ Deras resonemang grundar sig i att inflationsskillnader i EMU-länderna delvis kan förklaras av att de har olika stor handel med länder utanför euroområdet. Förändringar i eurons växelkurs gentemot andra valutor, exempelvis dollarn, har nämligen, till följd av olika handelsorientering, olika stora genomslag i de olika medlemsländerna. De länder som har en stor extern orientering i sin handel

påverkas i högre utsträckning av eurons växelkursfluktuationer än de länder som främst handlar inom valutaområdet. En depreciering av euron, som ju innebär att europeiska varor blir billigare relativt omvärldens, kan i de externt orienterade länderna medföra en

konjunkturutveckling som skiljer sig från det övriga EMU. Dessa länder skulle nämligen uppleva en kraftigare högkonjunktur än övriga EMU, alternativt befinna sig i högkonjunktur samtidigt som övriga medlemsländer befinner sig i en lågkonjunktur, vilket även kan ge upphov till inflationsskillnader mellan länderna.

Vidare hävdar Honohan och Lane (2003) att de resterande olikheterna i inflations- takterna till stor del kan förklaras av produktionsgapet²⁵ som är en direkt konsekvens av förändringar i aggregerade efterfrågefaktorer, inklusive förändringar i reala räntor.²⁶ Den gemensamma nominella räntan i euroområdet gör att realräntan kan vara olika i olika länder, om inflationstakten varierar mellan dessa. Har euroområdet i sin helhet en låg ränta samtidigt som ett visst land har en hög inflationstakt, så medför detta en låg realränta, vilket kan påverka landets ekonomi på ett ofördelaktigt sätt om landet redan befinner sig i en hög- konjunktur.²⁷ En låg realränta skulle nämligen medföra minskade incitament till sparande och därmed ett ännu högre efterfrågetryck, vilket skulle förstärka högkonjunkturen ytterligare.

Vissa av länderna som tidigare hade relativt höga räntenivåer, däribland Irland och Portugal, erfor vid EMU-inträdet en räntesänkning som satte fart på ekonomin, samtidigt som

utvecklingen i exempelvis Tyskland var den motsatta. I inledningen till sin uppsats påpekar

24 Det som vi framför allt funnit aktuellt för vårt arbete, i Honohan och Lane (2003), är presentationen av och diskussionen kring deskriptiva data kring euroområdets utveckling.

25 Vi har översatt det engelskspråkiga uttrycket output gap till produktionsgap, något som ofta benämns output- gap även på svenska.

26 Här påpekar författarna även att finanspolitiken inte har haft någon avgörande effekt för inflationsnivån, utan att budgetöverskottet endast har en signifikant effekt på den privata konsumtionen och då med omvänt tecken än vad som var förväntat. Ett högre budgetöverskott implicerar alltså relativt högre inflation.

27 Se Honohan och Lane (2003). Se även Gottfries (2003).

författarna att mycket av diskussionerna kring inflationsskillnaderna inför EMU-samarbetet kretsade kring Balassa-Samuelson-effekten, vilken de själva inte anser sig finna bevis för.

Resultaten som Honohan och Lane presenterar bekräftar den ovanstående teorin. Eurons växelkursförändringar mot exempelvis dollarn har haft en signifikant inverkan på inflations- utvecklingen för länderna inom EMU, och då naturligt i större utsträckning för länder vilkas handel utanför EMU-området²⁸ utgör en stor andel av BNP. Det land som uppvisat den största andelen extern handel är Irland²⁹, som till stor del handlar med Storbritannien och USA. Det är även det land som används av de bägge författarna för att närmare illustrera och under- bygga de resonemang de fört. Dessutom påpekar de att det var just de länder, som historiskt sett haft högsta räntenivån³⁰, som till följd av de ökade inflationsskillnaderna sedan EMU- samarbetets början efter inträdet, erfarit de lägsta realräntenivåerna, även här med Irland i spetsen.

Honohans och Lanes resonemang mynnar ut i slutsatsen att eurons växelkurs- förändringar och den låga realräntan är de två mest signifikanta förklaringarna till Irlands inflationstakt. Växelkursen sjönk för Irland under åren före EMU, för att senare falla

ytterligare i och med eurons depreciering vid samarbetets början 1999. Mellan 1996 och 2000 deprecierades Irlands växelkurs med hela 17 %. Irlands handel påverkades på grund av EMU- inträdet mer än vad som hade varit fallet om landet hade behållit sin ursprungliga valuta.³¹ Vid flytande växelkurs hade det irländska pundet sannolikt apprecierats med dollarn, som varit stark under den aktuella perioden, och detta hade dämpat den ekonomiska expansionen.

Även ränteförändringarna var emellertid en viktig mekanism. Sedan inträdet i EMU, har Irlands ränta legat på mycket låga nivåer, med reala räntor som ofta varit negativa under den första tiden i EMU, med ett genomsnitt på minus 1 % fram till och med år 2003³². Dessa låga räntenivåer har föranlett en ekonomisk expansion, bland annat inom fastighetsmarknaden.

28 Handel med länder som befinner sig utanför EMU-samarbetet kommer i resten av uppsatsen att betecknas extern handel, för att förenkla språket något.

29 Honohan och Lane (2003) presenterar andelar extern handel som procent av BNP resp. import. Irland uppvisar de högsta uppmätt siffrorna; den externa handeln utgör 59,2 % av BNP resp. 79,2 % av landets import, vilket kan jämföras med medelvärdena på 24,4 resp. 49,4 %.

30 Till dessa länder hör Irland, Spanien, Portugal och Grekland - se Honohan och Lane (2003).

31 Honohan och Lane (2003)

32 Honohan och Lane (2003)

3. Sverige

Empiridelen i denna uppsats kommer att inledas med en kartläggning av Sveriges ekonomiska utveckling under åren 1985–1995, för att få en uppfattning om huruvida Portugal är på väg mot samma ekonomiska utveckling idag som Sverige upplevde för 15 år sedan. De resultat och orsakssamband som presenteras nedan kommer vi sedan att diskutera mer ingående med fokus på Portugal. Perioden som har valts, med start 1985, valde vi därför att en rad olika händelser inträffade vid denna tidpunkt som kom att ha en bidragande orsak till den

utveckling som senare skulle komma att karaktärisera Sverige. 1995 såg vi som ett lämpligt år att avsluta detta tidsspann då Sverige vid denna tidpunkt var på väg ut ur den ekonomiska låg- konjunktur som tidigare rått. Det finns ingen gemensam syn på vad som var de direkta

orsakerna för krisens utveckling men de viktigaste kommer att presenteras nedan. ³³

3.1 Aggregerade indikatorer

För att få en övergripande blick över den ekonomiska utvecklingen, kommer vi att illustrera en rad olika makroekonomiska indikatorer. I figur 1 nedan visas Sveriges inflationsutveckling under den valda tidsperioden. Uppgången i inflationen sker under slutet av 1980-talet för att sedan vika tillbaka under första åren av 1990-talet. Sveriges förutsättningar inför den

uppgångsperiod, som kan noteras från 1985 fram till 1990, kantades av lågräntepolitik och höga inflationsförväntningar som senare, i samband med vissa institutionella förändringar, gav startskottet för en kris som skulle ge tydliga känningar i den svenska ekonomin.³⁴

33 För en mer ingående diskussion om krisen orsaker, med fokus på Sveriges kris ur ett finansiellt perspektiv, se Ekonomisk Debatts temanummer 1/1998 om Finanskrisen.

34 Jonung (1999), sid. 204

Figur 1: Sveriges inflation 1985 och 1995 (uttryckt i procent).

Källa: SCB.

Figur 2: Den svenska nominella och reala räntan³⁵ 1985–1995 (uttryckt i procent). Den korta räntan avser 3-månaders statsskuldväxlar.

Källa: Source OECD – Main Economic Indicators.

2 4 6 8 10 12 14 16

85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95

Realränta Nominell ränta

Grafen i figur 1 ovan talar sitt tydliga språk; inflationen ökade kraftigt under slutet av

1980-talet och kulminerade 1990 för att sedan börja falla. Inflationsförväntningarna hade varit stadigt förankrade på höga nivåer under 1980-talet, men vid denna tidpunkt, första åren av 1990-talet, började även inflationsförväntningarna att läggas om av konsumenterna och sjunka.³⁶

35 Den reala räntan kommer alltid att skrivas som realränta. Med detta avses den realiserade realräntan, dvs inflationen beräknas som uppgången i prisnivå från år t till år t+1. Detta subtraheras sedan från den nominella räntan för att få den reala räntan. De illustreringar av realränta som presenteras i figur 2 är beräknade på detta vis.

36 Jonung (1999), sid. 208. Se även Jonung (2004).

Den reala räntan, som illustreras i figur 2 ovan, var förhållandevis låg fram till 1991 för att sedan börja öka och nå en topp under 1992. Förklaringar finns i förändrade inflations- förväntningar, liksom nämnts ovan, samt externa förändringar i räntenivåer som påverkade Sverige. Det senare kommer att diskuteras kort nedan.

Figur 3: Nominell effektiv växelkurs och real effektiv växelkurs 1985–1995 (index).

Källa: IFS respektive Source OECD – Main Economic Indicators.

80 90 100 110 120 130

85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95

Nominella effektiva växelkursen Reala effektiva växelkursen

I figur 3 ovan har den nominella samt den reala växelkursen illustrerats för Sverige. Här kan man följa utvecklingen och tydligt se hur det sker en real appreciering under perioden 1987–91, då Sverige hade relativt hög inflation. Den svenska kronan deprecieras när valutan får flyta fritt 1992. Samtidigt som den nominella växelkursen deprecieras, följer den reala med och genomgår även den en depreciering.

Figur 4: Sveriges BNP 1985–1995 (index).

Källa: SCB – Nationalräkenskaper.

90 95 100 105 110 115

85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95

BNP

Figur 5: Arbetslösheten i Sverige 1985–1995 (procent av arbetskraften).

Källa: SCB – Arbetskraftsundersökning (AKU).

1 2 3 4 5 6 7 8 9

85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95

Arbetslöshet (procent)

I figurerna 4 och 5 ovan har BNP-utvecklingen samt arbetslösheten illustrerats. Dessa två figurer följer varandra och den ekonomiska utvecklingen återspeglas i bägge graferna.

BNP har sina toppnoteringar 1989–1990 och arbetslösheten sina lägsta nivåer under samma år. Vidare når arbetslösheten sitt högsta värde 1993, där även BNP har sin lägsta notering.

3.2 Stabiliseringspolitik och institutionella förändringar

Penningpolitik

Under perioden då den svenska krisen byggdes upp och började kulminera, kunde inte den svenska räntan användas för att göra kontracykliska motverkningar mot den överhettning som den svenska ekonomin visade tydliga tecken på.³⁷ De låga realräntorna medförde attraktiva lånemiljöer för konsumenterna som utnyttjade detta till att öka sitt kreditinnehav.

1990 förändrades dock det europeiska ränteläget på grund av Tysklands höjning av räntan. Denna var en reaktion mot landets expansiva tillväxt i och med återuppbyggnaden som ägde rum i Östtyskland och ledde i sin tur till att den svenska realräntan slog om och höjdes. I kombination med lägre inflation, innebar detta en realräntechock för den svenska ekonomin som gjorde det ännu lönsammare att spara. Den förändring i realräntan som ägde

37 Jonung (1999), sid. 203

rum minskade kraftigt värdet på bostadstillgångar. Den svenska penningpolitiken blev också stramare via Sveriges ecu-koppling 1991.³⁸

Efter att realräntechocken slagit igenom försökte den svenska riksbanken förgäves att försvara den svenska kronkursen, som utsattes för en rad spekulativa attacker. Som en effekt av detta försvar höjdes räntorna, men 1992 misslyckades dessa försök att behålla

kronkursen.³⁹ Den svenska kronan tilläts flyta fritt och genomgick samtidigt en kraftig depreciering, vilket även kan urskiljas i figur 3.

Finanspolitik

Hur såg den finanspolitiska utvecklingen ut för Sverige under denna period? Med den ökande inflationen och institutionella förändringar som bakomliggande drivkraft kan det tyckas att någon form av åtgärd borde ha tagits för att bromsa upp den kraftiga expansiva utvecklingen som ägde rum i slutet av 1980-talet. Faktum är att finanspolitiken inte användes för att bromsa upp den ekonomiska expansionen i ett initiellt skede; inte förrän 1989–1991 började man besluta om finanspolitiska kontraktioner för att motverka den överhettade svenska ekonomin.

Bland annat genomfördes ett försök att höja omsättningsskatten, men detta misslyckades. I stället genomfördes ett tvångssparande för privatpersoner och företag från 1989 till 1990.⁴⁰

Alla åtgärder var dock inte misslyckade. Rehnbergavtalet som slöts för perioden 1991–

1993 ämnade bromsa upp den expansiva lönebildningen. Avtalet gällde under en tvåårig period och gick från ett totalt lönestopp under det första halvåret mot en successiv tillåten ökning i lönerna mot avtalets slut. Avtalet i sig var framgångsrikt och lyckades med att trappa ner löneökningstakten, vilket gav utrymme för reallöneförbättringar via minskad inflation.⁴¹

Den svenska budgeten uppvisade ett positivt överskott under slutet av 1980-talet för att sedan uppvisa ett kraftigt underskott. Detta underskott var dock till stor del automatiska stabilisatorer och reflekterade det ekonomiska läget i den privata sektorn. ⁴²

Nedan visas en illustration av den offentliga konsumtionen i procent av BNP, för att visa storleken på de finansiella utgifterna. I figur 7 illustreras även det svenska budgetunderskottet, för att ge en ytterliggare bild av de svenska statsfinanserna.

38 Jonung (1999) samt Perbo (1999) tar även de upp realräntechoken som ytterligare en central orsak. Vidare diskuterar Blanchard (2003) händelseförloppet i Tyskland och dess påverkan på det övriga ränteläget i Europa.

Se sid. 431 för översikt. Vidare i Jonung (1999), sid. 243.

39 Jonung (1999), sid. 210-211

40 Detta tvångssparande genomfördes i ett samarbete mellan den socialdemokratiska regeringen och centerpartiet. Se Jonung (1999), sid. 207.

41 SOU 2002:32, sid. 83

42 Jonung (1999), sid. 207-210

Figur 6: Sveriges offentliga konsumtionsutgifter 1985–1995 (uttryckt i procent av BNP).

Källa: SCB – Nationalräkenskaper.

20 22 24 26 28 30

85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95

Offentlig konsumtion

Figur 7. Sveriges budgetsaldo 1985–1995 (uttryckt i procent av BNP).

Källa: SCB samt Fakta från Sveriges ekonomi.

-14 -12 -10 -8 -6 -4 -2 0 2

85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95

Budgetsaldo

Kreditmarknadsavreglering

I november 1985 avskaffade Sveriges riksbank de kvantitativa regleringarna för utlåning.⁴³ Detta skulle bli startskottet, och en av de största institutionella anledningarna, till den stora ekonomiska kris som Sverige hamnade i under första halvan av 1990-talet. Denna finansiella åtgärd gjorde att kreditgivningen ökade markant i Sverige och att den privata sektorns belåning kraftigt steg. Den ökade kreditgivningen gav vidare en stadig skjuts till inflationen, samtidigt som inga åtgärder vidtogs för att styra den utveckling som började ta form. Den

43 Populärt kallat ”novemberrevolutionen”.

expansiva kreditgivningen riktades mot bostadsmarknaden och aktiemarknaden. Detta medförde att aktie- och tillgångspriserna ökade mer än konsumentpriserna.

I figur 8 presenteras de svenska hushållens skuldandel i procent av BNP för att illustrera den ökade kreditgivningen.

Figur 8: De svenska hushållens skuld⁴⁴ 1985–1995 (uttryckt i procent av BNP).

Källa: SCB – Finansräkenskaper.

40 45 50 55 60 65 70

85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95

Hushållens skuld

Skattereform

Som ytterligare en av de främsta orsakerna till den svenska krisen brukar skattereformen 1990–91 framhävas. Denna ändrade kostnadsläget för alla konsumenter som hade utnyttjat den expansiva kreditgivningen och använt den för att investera i bostäder. Tidpunkten för omläggningen av bostadsbeskattningen framstår som opassande i den situation som rådde då.

Med den redan ökande realräntan så skulle ytterligare en faktor som påverkade kostnaden för att hålla tillgångar medföra en stor förändring av kostnadssituationen för konsumenterna.

Kontentan av skattereformen 1990/91 blev en förändring av bostadsbeskattningen på så sätt att denna skulle uppfattas som en del av kapitalbeskattningen. Parallellt med detta föreslogs, och drevs igenom, att investeringar i nya bostäder skulle uppfattas som konsumtion⁴⁵, med effekten att kapital som placerades i nya bostäder beskattades med både full kapitalskatt och full konsumtionsskatt. Denna reform medförde en sorts ”kaka på kaka”-effekt och kraftigt

44 Med skulder avses skulder i form av inlåning i Riksgäldskontoret, emitterade statspapper, certifikat, obligationer, leasing och lån, exklusive lån från icke-finansiella företag och hushåll.

45 Det är inte inom ramarna för denna uppsats att gå djupare på skattereformens tekniska mekanismer ur ett skattemässigt perspektiv. Bara deras påverkan på konsumtionen kommer att beröras. Se Perbo (1999) för en mer ingående undersökning.

ökade kostnader för bostäder, något som i sin tur ledde till ökade amorteringsbehov för konsumenterna.⁴⁶

4. Portugal

I detta avsnitt följer samma analytiska undersökning för Portugal som den som presenteras för Sverige ovan, fast med huvudfokus på perioden 1995–2004. En jämförelse kommer att göras i nästa kapitel.

4.1 Aggregerade indikatorer

Figur 9: Portugals inflation och genomsnittsinflationen i eurozonen 1995–2004 (uttryckt i procent).

Källa: Eurostat – General Economic Background.

0 1 2 3 4 5

95 96 97 98 99 00 01 02 03 04

Inflation Eurozonen Inflation Portugal

I figur 9 ovan har inflationsutvecklingen illustrerats för Portugal och för eurozonen.⁴⁷ Man kan se en ökning i inflationen i Portugal från 1999; inflationen för eurozonen ökar också, dock inte i lika stora mått som för Portugal. Denna förändring i inflationstakten i Portugal sammanfaller med tillkännagivandet av euron som en officiell valuta. Vidare ser man att inflationstakten för Portugal nådde en topp 2001 för att sedan stadigt röra sig mot eurozons- genomsnittet.

46 Perbo (1999) tar upp detta som den största orsaken till att Sverige kastades in i en djup ekonomisk kris istället för en ordentlig lågkonjunktur. Även Jonung (1999) stöder detta som en viktig orsak till den ekonomiska krisen.

47 Eurozonen består av följande länder: Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike.

Figur 10: Portugals nominella⁴⁸ och reala ränta 1995–2004 (uttryckt i procent).

Källa: Source OECD – Main Economic Indicators.

I figur 10 visas Portugals realränta samt den nominella räntan. Som man kan se uppvisar räntan en jämn sjunkande trend över hela tidsspannet 1995–2004; den reala räntan följer samma utveckling för att på slutet göra ett litet bryt uppåt. När Portugal gick med i

eurosamarbetet, sjönk landets ränta ytterligare. Detta återspeglas i figur 9 där inflationen viker uppåt 1999 för att nå sin topp 2001. Motsvarande notering kan ses i figur 10, då realräntan var som lägst under 2001.

Figur 11: Portugals nominella effektiva växelkurs och reala effektiva växelkurs 1995–2004 (index).

Källa: IFS resp. Source OECD – Main Economic Indicators.

I figur 11 ovan har den nominella samt den reala växelkursen⁴⁹ illustrerats mot varandra.

Den nominella växelkursen genomgick en depreciering fram till 2000 vilket innebär att

48 Den nominella räntan avser den långsiktiga räntan som fås utifrån långa obligationer.

49 Enligt Blanchard (2003), sid. 379, definieras den reala växelkursen som

P P E* ^*

ε = där E är den nominella växelkursen, P^* är den utländska prisnivån och P är den inhemska prisnivån. Inom vår aktuella valutaunion, där Portugal ingår, är E konstant.

valutan då tappade i värde. Förklaringen till denna utveckling kan finnas i dollarns och pundets utveckling. Denna genomgick en stadig appreciering under denna period, vilket kan ha medfört påverkningar på Europas och därmed Portugals nominella växelkurser. Vad gäller den reala växelkursen under denna period, så följer den en likartad utveckling. Från och med 2000 fram till 2004 genomgår den reala växelkursen en stadig appreciering. Denna är, enligt figur 11, snabbare än den nominella växelkursapprecieringen, vilket reflekterar det faktum att Portugal haft en snabbare inflation än omvärlden.

Figur 12: BNP-utvecklingen i Portugal 1995–2004 (index).

Källa: Source OECD – Economic Outlook.

Figur 13: Arbetslösheten i Portugal 1995–2004 (i procent av arbetskraften).

Källa: Eurostat – General Economic Background.

I figur 12 har BNP-utvecklingen illustrerats. I denna figur ser man en stadigt stigande trend för BNP-utvecklingen i Portugal, med undantag för en avmattning 2001–2002 och ett tillbakafall under år 2002–2003. Arbetslösheten i figur 13 uppvisar ett ”u-format” utseende på sin utvecklingskurva mellan 1995 och 2004. Den stora nedgången i arbetslösheten kan finna en viss del av sin förklaring i den låga räntan som EMU-konvergensen orsakade och den samtidiga höga BNP-utvecklingen. Den låga räntan bidrog, i sin tur, till att skapa en

acceleration i den ekonomiska utvecklingen, vilket även slog igenom på arbetsmarknaden.

När sedan tillväxten avstannade, ökade arbetslösheten igen.

4.2 Stabiliseringspolitik och institutionella förändringar

Penningpolitik

Den huvudsakliga uppgiften som förelåg den portugisiska centralbanken i perioden 1995–

1999 var att föra räntorna mot en gemensam nivå inför EMU-samarbetet. Ränteutvecklingen som Portugal har uppvisat följer i hög grad den ränteutveckling som uppvisats av Tyskland.

Den långa räntan sänktes stegvis från 1995 och framåt och samma sänkning genomfördes för den korta räntan. Det enda som skiljer sig är att den långa räntan sänktes lite snabbare och den korta fick ta mer tid på sig. Detta beror på att den portugisiska centralbanken ville behålla en stabil nominell utveckling av valutan innan inträdet i EMU. I januari 1999 överläts kontrollen av räntan och hanteringen av penningpolitiken till ECB.⁵⁰

Finanspolitik

Portugals offentliga skuld som andel av BNP illustreras i figur 14 nedan. Denna följer den konjunkturella utvecklingen och har sina lägsta nivåer under de år då Portugals ekonomi uppvisar sin högsta aktivitet.

Figur 14: Portugals offentliga skuld 1995–2004 (uttryckt i procent av BNP).

Källa: Eurostat – General Economic Background.

50 OECD Economic Surveys: Portugal (1998/1999), sid. 31-38

Under perioden 1995–2001 har de intäkter som Portugal erhållit från minskad betalning på offentliga skulden, som en direkt effekt av den nominella konvergensen av räntan mot EMU-snittet, använts för att öka utgifterna i den offentliga sektorn istället för att minska stats- skulden. Inga direkta motåtgärder har heller vidtagits under denna period för att minska de offentliga utgifterna.⁵¹

Under 2001 började BNP-tillväxten i landet att halta och efterfrågan minskade, vilket medförde att budgetunderskottet ökade till drygt 4 %. Denna situation resulterade i direkta krafttag från regeringen sida. Maastrichtavtalet säger nämligen att ett land som är medlem i EMU inte får ha en statsskuld som överstiger 3 %-gränsen och detta innebar att Portugal blev tvunget att vidta strukturella åtgärder. De initiella restriktionerna som infördes var

anställningsstopp i den offentliga sektorn samt en frysning av lönerna. Dessa så kallade ”on- off”-åtgärder vidtogs för att på kort sikt förbättra statsskulden. Dessa åtgärder medförde att Portugals finansekonomi stabiliserades och budgetunderskottet minskade. Under 2002 och 2003 har Portugals budgetunderskott hållits under 3 %. De strukturella åtgärderna som Portugal har vidtagit kan på kort sikt ge en avkylande effekt på ekonomin, men på lång sikt kan dessa ”on-off”-åtgärder skapa nya strukturella problem.⁵² Portugals budgetsaldo illustreras i figur 15.

Figur 15: Portugals budgetsaldo 1995–2004 (uttryckt i procent av BNP).

Källa: Eurostat - General Economic Background.

-5 -4 -3 -2 -1 0

95 96 97 98 99 00 01 02 03 04

Budgetsaldo

51 OECD Economic Surveys: Portugal (2004), sid. 101-102

52 Se OECD Economic Surveys: Portugal (2004), sid. 102-107, samt EIU-Country Profile Portugal (2004), sid. 22-23.

Fastän Portugals budgetsaldo har förbättrats, har det fortsatt vara negativt, varför den offentliga skulden fortsatt att öka. Detta ligger som bakgrund till den fallande BNP-tillväxten under 2002 och 2003 samt budgetunderskottsnivåerna.

Avslutningsvis fortsätter den Portugisiska regeringen att arbeta med att få kontroll över utgifter och balansera budgeten. Från 2004 till 2007 är målet att budgetunderskottet skall minska med en halv procent av BNP per år.

Kreditmarknadsavreglering

Portugal är ett av de länder som har haft en reglerad kreditmarknad längst i OECD-området, tillsammans med Grekland, Irland och Spanien. När kraven från EU för avreglerade

kreditmarknader skulle vara uppfyllda i januari 1993, var Portugal helt öppet och landets kreditmarknad anpassad till internationella mått. Efter denna period har fokusen legat på inträdet och samarbetet i EMU och landets kreditinstitutioner har arbetat efter detta.⁵³

Då avregleringen var avslutad före vår studerade periods början, ämnar vi ej grundligt avhandla händelseförloppet. Viktigast att notera är att den portugisiska kreditmarknadens avreglering inte har lett till någon form av ”boom-bust”-effekt, med osäkra krediter och finansiella institutioners sammanfall som följd. Detta understryks av OECD och den

bakomliggande orsaken till detta är att penningpolitiken har förts med försiktighet och med ett vakande öga över den makroekonomiska utvecklingen i Portugal fram till inträdet i EMU.⁵⁴

5. Empiriska resultat

5.1 Balassa-Samuelson applicerat på Portugal Datakällor

De data vi använt för att studera Balassa-Samuelson-effekten består av kvartalsdata för arbetsproduktivitet och för relativpriset på icke-handelsvaror, samt data för två enskilda år över prisnivån på handelsvaror. De förstnämnda två variablerna är framtagna endast för Portugal, medan de sistnämnda data presenteras för såväl Portugal som dess största handels- partners. Tidsperioden som beaktas är 2000–2004, detta till följd av att vi inte funnit enhetliga data för perioden före 2000, bland annat på grund av att definitionen av mätvariablerna i vissa fall förändrats under det senaste decenniet. Då vårt mål var att titta på utvecklingen sedan

53 OECD Economic Surveys: Portugal, (1998/1999), sid. 64-67

54 OECD Economic Surveys: Portugal (1998/1999). sid. 94-95.

inträdet i EMU, vilket för Portugals del skedde vid samarbetets början år 1999, bedömde vi tidsperioden 2000–2004 vara en god approximation.

De data vi använt är hämtade från Instituto Nacional de Estatística, Portugal⁵⁵ samt Source OECD. Arbetsmarknadsdata har vi tagit fram på INE:s hemsida, medan data över sektorernas andelar av BNP är hämtade från OECD National Accounts. Uppgifterna över Portugals konsumentprisindex (KPI) och producentprisindex (PPI) kommer från OECD Main Economic Indicators.

Definition av variabler

Definitionen av de olika variablerna är i första hand beroende av hur de bägge delsektorerna, handelsvaru- och icke-handelsvarusektorn, definieras. Vi har, till följd av tillgänglighet på data, valt att definiera handelssektorn som industrisektorn minus byggsektorn och energi- och vattensektorn. De två sistnämnda sektorerna har exkluderats då vi inte bedömt dessa varor som internationellt transporterbara till ett rimligt pris i förhållande till varornas värde. Icke- handelssektorn har då kommit att omfatta resten av ekonomin, dvs. allt utom tillverknings- industrin, minus jordbrukssektorn.⁵⁶ Den sistnämnda faller tillsynes utanför de båda sektorerna, något som vi funnit lämpligt då denna sektor till viss grad påverkas av EU:s jordbrukspolitik. Égert et al. (2003) diskuterar i sin uppsats effekten av icke-marknads- bestämda priser och kommer fram till att de reglerade delarna av ekonomin bör exkluderas.

Då de emellertid finner att dessa står för en relativt stor del av exporten i de länder som studeras, presenterar de två olika definitioner på handelssektorn, den ena i enlighet med vår version ovan, den andra innehållande jordbrukssektorn. Vi finner dock inte, för Portugals del, att jordbrukssektorn står för en så stor del av utrikeshandeln⁵⁷, varför vi använt oss av den definition av handelssektorn som exkluderar jordbruket helt.

Vad gäller definitionen av produktiviteten går åsikterna isär i litteraturen. Froot och Rogoff (1995) hävdar att det inte är självklart huruvida arbetsproduktivitet eller total faktor- produktivitet är att föredra, medan MacDonald och Wójcik, i sin uppsats, menar att total

55 Detta kommer, av enkelhetsskäl, i vidare text att betecknas INE.

56 Égert et al. (2003) definierar handelssektorn som industri- minus byggsektorn och icke-handelssektorn som resten av ekonomin, med jordbrukssektorn exkluderad. Även Katsimi (2004), som gör en studie av

inflationsskillnaderna i sju EU-länder, använder liknande definitioner och exkluderar jordbrukssektorn ur analysen av samma skäl som vi anger i vår definition. Andra har definierat handelssektorn som bestående av de sektorer i ekonomin vars export överstiger 10 % av den totala produktionen, samtidigt som icke-handelssektorn ofta definieras som resten av ekonomin minus vissa eventuellt utelämnade sektorer, exempelvis

jordbrukssektorn. För en mer ingående diskussion kring definitionen av sektorerna se Égert et al. (2003).

57 Under åren 2000, 2001, 2002 och 2003 utgjorde jordbruket 6,8, 7,6, 7,5 resp. 8,2 % av Portugals export. Detta kan sättas i relation till de länder som studerats av Égert et al. för vilka andelen varor med reglerade priser i KPI i snitt låg på ungefär 18 %.