Ålder eller åsikt?: Hur representativitet beaktas när politiska partier nominerar nämndemän.

EXAMENSARBETE

Ålder eller åsikt?

Hur representativitet beaktas när politiska partier nominerar nämndemän.

Emil Ekbom 2016

Filosofie kandidatexamen Statsvetenskap

Luleå tekniska universitet

Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle

Sammanfattning

I Sveriges domstolar inkluderas folkets representanter i form av nämndemän. Syftet är ökad transparens och högre legitimitet. Frågan är om de nämndemän som företräder folket är representativa eller inte? Den här uppsatsen syftar till att studera vilka aspekter av representativitet som kan beaktas enligt representativ demokratiteori. Genom att ta avstamp i definitionerna av åsiktsmässig- och social representativitet tas ett analytiskt verktyg fram.

Detta används sedan för att studera hur nomineringarna av nämndemän går till i praktiken, och hur partierna beaktar begreppet representativitet. För att besvara frågeställningen har djupintervjuer med tre partier genomförts i en medelstor svensk kommun. Resultaten visar att partierna i hög utsträckning premierar åsiktsmässig representativitet före social representativitet. Trots att lagen uttryckligen säger att partierna ska sträva efter en representativ nämndemannakår avseende ålder, kön, etnicitet och yrke är de sociala faktorerna ingen primär rekryteringsgrund hos partierna. Faktorer som värderingar och åsikter är långt viktigare än kön, etnicitet och ålder.

Begreppsdefinition

Fri kvot = Ett system där partierna frikopplas från nomineringarna av nämndemän Kandidat = Person som kandiderar eller ska kandidera till uppdrag som nämndeman Lekman = Person som inte är fackman

Lekmannadomare = Se ”nämndeman”

Nominering = Ge förslag på lämpliga personer

Nämndeman = Folkets representant i domstol och är juridiskt utbildad Valberedning = Grupp inom partier som ansvarar för förslag av kandidater

Innehållsförteckning

1. Introduktion 1

1.1 Bakgrund 1

1.2 Syfte 3

1.3 Avgränsningar 3

1.4 Disposition 3

2. Teori 4

2.1 Social representativitet 5

2.2 Åsiktsmässig representativitet 5

2.3 Sammanfattande begreppsdefinition 7

3. Metod och material 9

3.1 Val av fall 9

3.2 Val av metod 9

3.3 Analysenheter och bortfall 10

3.4 Intervjuguide och genomförande 10

4. Empiri 12

4.1 Nomineringsprocessen 12

4.2 Social representativitet 13

4.3 Åsiktsmässig representativitet 14

5. Diskussion och slutsatser 17

Referenser 19

1

1. Introduktion

1.1 Bakgrund

I Sveriges domstolar, såsom i tingsrätt, hovrätt, förvaltningsrätt, kammarrätt och fastighetsdomstol, representeras befolkningens intresse och den allmänna rättsuppfattningen av nämndemän. Tillsammans med lagfarna domare dömer nämndemännen i flertalet typer av mål, och har därför implicit en fundamental och viktig funktion för rättssäkerheten i samhället (Domstolsverket 1, 2016). Inte minst då domarens och nämndemännens röster väger lika tungt för ett måls utgång, med undantag vid lika resultat i voteringssituationer där domaren har utslagsröst. Ett syfte med inkluderandet av lekmän i rättsväsendet är enligt lagstiftaren att skapa förtroende och legitimitet hos medborgarna. Ett annat är ökad transparens. Med utgångspunkt i att nämndemännen företräder Sveriges befolkning i domstolarna ska också representationen bland nämndemännen, enligt lag, spegla befolkningen avseende sociala faktorer såsom ålder, kön, etnisk bakgrund och yrke (Rättegångsbalken, kap 4, § 7).

Nämndemannauppdraget sträcker sig över fyra år, och är partipolitiskt obundet i sin utformning, dvs. att nämndemännen inte aktivt företräder ett specifikt parti i domstolarna.

Kommunfullmäktige respektive landstingsfullmäktige (beroende på typ av domstol) fastställer de nomineringar som kommer från de politiska partierna. Domstolarna eller Domstolsverket har inget inflytande över processen, utan den ”vanliga” medborgaren måste vid intresse kontakta ett politiskt parti för att på så sätt kunna bli nominerad. Det finns inget officiellt hinder för att bli nominerad till nämndeman som icke partipolitiskt aktiv. Däremot nominerar de politiska partierna i princip enbart partimedlemmar, vilket illustreras genom domstolsverkets statistik där 97 procent av nämndemännen de facto är partianslutna (Domstolsverket 2, 2016).

Trots att syftet med inkluderandet av lekmän i domstolarna är tydliggjort, och trots att målsättningen om nämndemannakårens sociala representation är uttryckt i lag, finns här en stor diskrepans avseende just nämndemännens avspegling mot samhället. Förvisso lever nämndemannakåren upp till somliga socialt representativa mål som kön och etnicitet, men endast 22 procent av nämndemännen under 45 år, att jämföra med SCBs statistik över Sveriges vuxna befolkning där 44 procent tillhör den nämnda ålderskategorin. Likväl är statistiken påfallande tydlig åt motsatt håll där 44 procent av nämndemännen är 65 år eller äldre, samtidigt som 24 procent tillhör ålderskategorin av Sveriges vuxna befolkning (SCB 1, Domstolsverket 3, 2016). Domstolsverkets statistik visar alltså att de politiska partierna inte lyckas med sina uppdrag att ta fram en nämndemannakår som avspeglar befolkningen gällande sociala faktorer.

Den samhälleliga debatten kring nämndemännen har fortgått under lång tid och uppmärksammats av bland annat rättsväsendet, media och myndigheter. Frågorna har rört såväl systemets framtida existens som det procedurella förfarande som ligger till grund för

2

nomineringarna. Exempelvis genomförde Statskontoret nyligen en större konsekvensanalys av en eventuell förändring av nomineringsförfarandet: Vad skulle hända med nämndemannakåren vid införande av en s.k. fri kvot? Fri kvot i det här sammanhanget avser ett nomineringssystem där alla medborgare skulle kunna ansöka eller nominera någon annan till uppdrag som nämndeman, vilket skulle leda till att den nuvarande kopplingen mellan nämndemännen och partierna försvinner, eller kraftigt reduceras (Statskontoret, 2015).

Att flera viktiga och inflytelserika aktörer debatterar systemet och nomineringarna löpande torde ses som ett tecken på ämnets samhälleliga förankring. Effekterna av en snedvriden social representativitet kan betraktas som allvarliga, inte minst ur legitimitetsaspekt, menar flera debattörer. Syftet att inkludera medborgare i domstolarna är att upprätthålla allmänhetens förtroende för rättsväsendet, dvs. att skapa legitimitet för den dömande makten (Prop. 2005/06:180). Samtidigt uttrycks det i en rad olika sammanhang och kontexter att ”ålder bara är en siffra”. Även om frasen kan ses som en sliten klyscha kvarstår frågan vilken betydelse ålder faktiskt har hos nämndemannakåren. Eller helt andra faktorer för den delen. Inte enbart den sociala bakgrunden som ålder, kön, etnicitet eller klass har betydelse för hur representativ nämndemannakåren är. Befolkningen i stort går att dela upp i ett oändligt antal kategorier, inte enbart efter sociala faktorer, utan också efter ideologiska preferenser och mer grundläggande värderingar.

Tidigare forskning visar att representativitetsbegreppet huvudsakligen delas upp i två underkategorier: social representativitet och åsiktsrepresentativitet. Definitionerna står i kontrast till varandra och har ofta tydligt normativa inslag. När en mindre grupp människor ska företräda befolkningens åsikter och viljor menar somliga statsvetare att företrädarna bör ha en liknande social bakgrund som den stora massan, medan andra koncentrerar sig på företrädarnas åsikter och värderingar (se exempelvis Lewin, 1980, Phillips 2000).

Således kan representativitet beaktas genom olika dimensioner i olika teorier, vilket leder den här uppsatsen mot en intressant frågeställning:

Vilka faktorer kan beaktas för att skapa god representativitet, och hur yttrar sig detta när nämndemännen nomineras av de politiska partierna?

3

1.2 Syfte

Den här uppsatsen syftar till att undersöka hur de politiska partierna nominerar nämndemän till domstolarna utifrån ett demokratiperspektiv, med fokusering mot begreppet representativitet. Det innebär i praktiken att studien byggs upp kring ett tudelat syfte. Dels avses att teoretiskt beakta och definiera vad representativitet innebär i den demokratiteoretiska kontexten, dels empiriskt undersöka hur politiska partier hanterar representativitetsbegreppet när de nominerar nämndemän. Forskningsfrågorna uppsatsen avser att besvara är:

Hur kan representativitetsbegreppet förstås utifrån demokratiteoretisk forskning?

Hur hanteras representativitetsbegreppet när partier nominerar nämndemän?

Den första forskningsfrågan avser att belysa själva definitionen av representativitet och undersöka ståndpunkterna kring begreppet i tidigare forskning. Genom att besvara frågan utvecklas ett analytiskt verktyg som kan användas vid studier av hur beaktandet av representativitets yttrar sig i praktiken. Den andra frågan syftar till att empiriskt undersöka hur svenska politiska partier hanterar representativitet vid nomineringar, och specifikt nomineringar av nämndemän till domstolarna.

1.3 Avgränsningar

Studien avgränsas först och främst kring det teoretiska ramverk som presenteras i teoriavsnittet. Fokuseringen har lagts mot representativ demokratiteori med motivering att den ses som en naturlig utgångspunkt för att studera analysenheten, som i det här fallet alltså är de politiska partierna och dess nomineringar av nämndemän. Andra demokratiformer, som exempelvis deliberativ demokrati, har inte beaktats i detta teoriavsnitt eftersom det inte ses relevant i kontext till partiforskning och representativitetsbegreppet.

En djupare metodologisk diskussion hålls under metodavsnittet, men redan här är det värt att nämna att intervjuer med partiföreträdare begränsats till Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiets lokalavdelningar i en kommun. Förhoppningen och studiens syfte är, trots detta, att uppsatsen lyckas belysa på vilka sätt partierna hanterar representativitetsbegreppet när de nominerar nämndemän, och bana väg för fortsatta studier.

1.4 Disposition

Det teoretiska ramverket behandlar den för uppsatsen mest relevanta demokratiteorin, och följer i nästa avsnitt. Utifrån studiens syfte och frågeställningar motiveras metodologiska val och möjliga alternativ under metodkapitlet. Det insamlade materialet i form av djupintervjuer med företrädare från politiska partier redovisas under resultatdelen, för att sedan analyseras och diskuteras under diskussionsavsnittet.

4

2. Teori

I följande avsnitt kommer uppsatsens teoretiska ramverk behandlas. Den huvudsakliga delen kommer vara fokuserad mot begreppet representativitet, vilka parametrar som innefattas inom respektive definition och varför. Som nämnts tidigare finns två åtskilda inriktningar, som är mest frekvent förekomna i partiforskningen, social representativitet och åsiktsrepresentativitet. Teorierna i sin renodlade form är normativa och målar upp idealbilder över demokratiska beslutsprocesser. De talar alltså om hur något bör förhålla sig till något annat i sin mest renodlade form, vilket är viktigt att framföra till läsaren av den här uppsatsen.

Demokrati är ett av statsvetenskapens mest frekvent använda och studerade begrepp, vilket av naturliga skäl leder till en mängd olika betydelser och definitioner. Det här teoriavsnittet tar avstamp i den representativa demokratiteorin, vilken bygger på att folket väljer representanter som tar hand om beslutsfattandet efter valet. Ett exempel på en av demokratitraditionens definitioner ger den amerikanske statsvetaren Robert A. Dahl, som just ser demokrati som folkstyre genom val. Dahl menar att demokrati endast är ett normativt ideal. Det är heller inte är empiriskt urskiljbart, till skillnad från polyarki som bygger på ett antal grundläggande villkor som Dahl kallar ”demokratiska processer” och grundas i majoritetsprincipen, alltså tanken om en väljare-en röst (Dahl, 1989).

Snarlika egenskaper avseende definition besitter begreppet representativitet. En forskare som specifikt riktat en stor del av sina studier mot representativitet och dess innebörd är den amerikanska statsvetaren Hanna Fenichel Pitkin vid University of California, Berkeley.

The Concept of Representation är att betrakta som en klassisk bok inom forskningsområdet och redogör för Pitkins syn på representationsbegreppet, dess mångfasetterade definition och historia (Pitkin, 1972:2).

Redan under antikens Grekland tillämpades en form av representation när ambassadörer sändes ut för att företräda vissa folkgrupper. De gamla grekerna hade dock inget precist uttryck för detta fenomen, utan representationsbegreppet tros istället härstamma från latin och ordet repraesentare (Pitkin, 1972:69). Sammankopplingen mellan politisk representation och begreppet som sådant återfinns först under högmedeltiden (cirka år 1200 till 1350-talet) där sändebud användes vid kyrkliga sammankomster. Det engelska parlamentets ledamöter började vid senare tillfällen kallas representanter, eftersom ledamöternas ställningstaganden blev bindande för hela befolkningen.

Parlamentsledamöterna, eller representanterna, kom också att agera budbärare för befolkningen till kungahuset genom att framföra missnöjen och åsikter och därigenom representera folket (Pitkin, 1972:3ff).

5

2.1 Social representativitet

Idag är representativitet att betrakta som ett begrepp vilket har utvecklats till att studeras i flera olika statsvetenskapliga forskningsområden. Två inriktningar dominerar forskningen, där social representativitet kommer behandlas först i den här uppsatsen. Hit räknas sociala faktorer som exempelvis kön, etnicitet, ålder och inkomst. Stora delar av forskningen som beaktar social representation undersöker kvinnor och män, och hur deras intressen företräds i folkvalda församlingar (se exempelvis Phillips, 1995).

Den norska statsvetaren Helga Maria Hernes benämner tre huvudsakliga argument för beaktandet av sociala faktorer när den goda representationen definieras. Det första handlar om rättvisa. Hernes menar att det finns ett stort symboliskt värde för att underrepresenterade grupper väljs in bland företrädarna. Genom inkludera dessa grupper skapas också förutsättningar för att de politiska besluten också blir legitima bland medborgarna (Hernes, 1987:22f). Det andra argumentet Hernes framför är att en välgrundad och hållbar politik nås genom en god social representation. Hon menar här att en grupp företrädare som speglar sociala faktorer också har större och bredare kunskap, eftersom fler och bredare erfarenheter samlas. Det tredje och sista argumentet kretsar kring intressen och åsikter. Hernes gör ett antagande om att grupper med gemensamma sociala faktorer också har gemensamma preferenser, vilka gynnas om de företräds och implicit missgynnas om de inte företräds (Hernes, 1987:23).

En annan forskare som också tidigare nämnts är Anne Phillips, som forskar i statsvetenskap och genusvetenskap vid London School of Economics & Political Science. Hon ställer sig kritisk till synen på representativitet baserad enbart på åsikter och har utvecklat sitt resonemang i teorin om ”närvarons politik”. För att studera social representativitet utgår Phillips från representanternas kön. Teorin bygger på ett sociologiskt resonemang om att kvinnor i större utsträckning är mer lämpade att företräda kvinnors intressen, och implicit vice versa (Phillips, 2000:66). Det Phillips menar är att vardagliga upplevelser och erfarenheter har inverkan vid formandet av politiska preferenser. Eftersom kvinnliga politiker, i större utsträckning än män, delar andra kvinnors erfarenheter är de därför bättre lämpade att företräda kvinnors frågor. Tillämpas detta tankemönster i praktiken skulle Phillips således mena att det är en direkt nödvändighet att det råder jämställdhet bland företrädarna. Så länge en diskrepans finns i samhället kommer det också spela roll vilka sociala faktorer som företräds i parlamentet (Phillips, 2000:67f).

2.2 Åsiktsmässig representativitet

Kortfattat handlar åsiktsrepresentativitet om att representanter och väljare har samma åsikter och värderingar. Mandatmodellen, en statsvetenskaplig teori som främst används vid studier av vallöften, bygger på just detta antagande. Trots modellens ursprungliga användningsområde skapas här ett lämpligt utrymme för att behandla teorin även i den här uppsatsen, i syfte att precisera definitionen av åsiktsrepresentativitet som begrepp.

Mandatmodellen härstammar från Anthony Downs bok An Economic Theory of

6

Democratics, även om själva begreppet ”mandatmodellen” myntades senare. Downs menar att ett parti som handlar rationellt strävar efter makt, och en medborgare som är rationell strävar efter att få sina intressen tillgodosedda. Detta leder oss till en enkel logik: ju högre grad av överensstämmelse partiets politik har mot medborgarnas preferenser, desto fler röster får partiet (Johansson, 2014:74).

I praktiken fungerar mandatmodellen enligt följande. Partierna presenterar tydliga policyförslag innan ett val äger rum. Väljarna tar ställning till de olika förslagen, och värderar dem efter deras åsikter, intressen och värderingar. När ett valresultat faller måste det parti (partier) som får flest röster driva igenom sina förslag för att bibehålla det höga förtroendet till nästa val. Modellen ställer en hel del krav på såväl partierna som väljarna:

Partierna å ena sidan måste presentera förslag som är tillräckligt tydliga för att förstå, och samtidigt verkligen genomföra det de lovat. Väljarna å andra sidan måste förstå vad partierna menar och veta hur de ställer sig i de olika frågorna. De måste också rösta efter förslagen, och inte väva in andra aspekter i sina val (Johansson et al, 2014:19, 74).

Resultatet i ett utopiskt scenario där mandatmodellen fungerade till fullo, skulle såldes innebära att den grupp människor som representerar folket (exempelvis ett parlament) också skulle företräda väljarnas åsikter proportionerligt. Sammanfattningsvis betonar alltså mandatmodellen ingen social representation som tidigare redogjorts för, utan här är representation i form av åsikter, värderingar och intressen det centrala.

Statsvetaren Leif Lewin behandlade, i kontrast till varandra, åsiktsmässig och social representativitet empiriskt, i en studie av den svenska fackföreningsrörelsen år 1980. Lewin studerade åsiktsöverensstämmelse av manliga och kvinnliga ledare, och undersökte huruvida en bättre åsiktsöverensstämmelse skulle åstadkommas om de kvinnliga ledarna var fler (som vid studien var kraftigt underrepresenterade avseende kön).

Åsiktsöverensstämmelsen mättes genom en enkät till fackmedlemmar kring deras åsikter och preferenser kring fackliga frågor som ”Vad anser du att fackföreningsrörelsen bör verka för?” och ”Det är fel av LO att ställa sådana lönekrav att de minst effektiva företagen slås ut?” (Lewin, 1980).

Lewin fann att likheter avseende sociala faktorer inte nödvändigtvis medför åsiktsöverensstämmelse, och att åsikter och preferenser mycket väl kan representeras mellan olika sociala grupper och över deras gränser (Lewin, 1980). Han slog även fast att ingripanden i valproceduren (i det här fallet kvotering av fler kvinnor som ledare) kan medföra negativa konsekvenser för åsiktsöverensstämmelsen. I de fall sociala egenskaper hos kandidaterna ska påverka valet av representanter, innebär det implicit att andra faktorer, som exempelvis åsikter och värderingar, får ta mindre plats (Lewin, 1980).

Sammanfattningsvis konstateras att de båda inriktningarna är normativa och målar upp en idealvärld utifrån sina respektive antaganden. Verkligheten är komplex, och när de vitt skilda definitionerna ställs mot varandra uppstår något av en krock. Att enbart ta hänsyn till den ena eller andra formen blir därför problematisk. Trots att definitionerna uppvisar

7

skillnader, finns också gemensamma nämnare. Såväl åsiktsmässig som social representativitet belyser vikten av att folkets representanter också speglar folket, om än med olika syn på vilka faktorer som bör beaktas. Den här uppsatsens utgångspunkt är därför att de båda definitionerna kan komplettera varandra.

2.3 Sammanfattande begreppsdefinition

För att begreppen ska ges möjlighet att operationaliseras i en studie, såsom till den här uppsatsens frågeställning kring nomineringar av nämndemän, är det av stor vikt att definiera vad som faktiskt avses med representativitet i teorierna som behandlats i föregående avsnitt. Sammanfattningsvis innefattar social representativitet en människas bakgrund som han eller hon inte kan påverka i direkt mening. Som nämnts tidigare använder sig många tidigare studier av sociala skillnader mellan kvinnor och män för att belysa vikten av social representativitet. Att kön är en viktig parameter vid definitionen av vad begreppet innefattar är därför en naturlig utgångspunkt. Dock är det viktigt att betona att även andra faktorer hör hit. Lite grovhugget kan egenskaper som talar om vad någon är räknas hit, såsom ålder, klass och etnicitet. Dessa faktorer är också utgångspunkten i denna studie för att undersöka hur de politiska partierna beaktar social representativitet när de nominerar nämndemän.

Både mandatmodellens antaganden kring det demokratiska systemet och Lewins operationalisering i studien som tidigare nämnts, definierar begreppet åsiktsrepresentativitet som väljarnas, medborgarnas eller medlemmarnas värderingar, intressen och åsikter. I jämförelse med social representativitet ligger en avsevärt större utmaning i att operationalisera begreppet åsiktsrepresentativitet. I den här studien kommer detta ske genom att undersöka om partierna beaktar dessa grundläggande faktorer när de nominerar nämndemän. Vilka uttryck kommer då räknas till åsiktsrepresentativitet när analysen av partiernas nomineringar utförs? Om social representativitet handlar om egenskaper som talar om vad någon är, handlar åsiktsrepresentativitet snarare om egenskaperna som talar om hur någon är. Det vill säga vilka värderingar eller åsikter en person har. Att dessa faktorer anses vara en rimlig sammanfattande definition av åsiktsrepresentativitet i kontext till uppsatsens syfte baseras på tankemönstret som följer nedan.

Anses en kandidats värderingar vara viktiga, anses också åsiktsrepresentativitet vara viktigt.

Detta antagande bygger på att det är väljarna som fördelar antalet nämndemän till var och ett av de politiska partierna. Partierna nominerar sedan kandidaterna till kommun- respektive landstingsfullmäktige. Får ett parti hälften av rösterna, får de också nominera hälften av nämndemännen. I praktiken innebär tankesättet följande: I en situation där alla politiska partier premierar kandidaternas värderingar, och samtidigt bortser från social representativitet, är nämndemännens åsikter en direkt avspegling av väljarnas åsikter.

Resultatet skulle således vara att åsiktsrepresentativiteten i den situationen är fulländad.

8

Hur operationaliseras då dessa begrepp i kontext till nämndemannanomineringarna? Social representativitet har ovan definierats som vad en person är. När partierna nominerar nämndemän avser begreppet innefatta ålder, kön, etnisk härkomst och klass, och således undersöka partiernas beaktande av dessa faktorer. Åsiktsmässig representativitet är å andra sidan hur en person är, vilket innebär att värderingar, åsikter och beteende står i centrum och är faktorer som räknas till begreppet.

Om ett parti exempelvis uttrycker att nämndemannakåren är föråldrad, att ett visst kön bortprioriteras eller att antalet utrikesfödda bland nämndemännen är för få, är det således social representativitet som beaktas. Uttrycks istället att klokhet är av stor vikt, att värderingar är en central utgångspunkt eller att nämndemännen måste ha en god människosyn är detta istället faktorer som räknas till åsiktsmässig representativitet.

9

3. Metod och material

3.1 Val av fall

Den första forskningsfrågan är i och med redogörandet av represenativitetsdefinitionerna besvarad. Enligt demokratiteori kan olika aspekter beaktas för att skapa en god representativitet, såväl sociala som åsiktsmässiga. Frågan är hur dessa aspekter kommer till uttryck hos de politiska partierna? Vilken typ av representativitet beaktas i praktiken? För att besvara denna frågeställning i praktiken har nomineringsförfarandet av nämndemän studerats. Fallet ses högst relevant ur såväl forsknings- som samhällssynvinkel.

Partiforskningen är tämligen begränsad, speciellt avseende kontexten kring representativitet. Studier kring partiers hantering av begreppet har inte påträffats vid sökningar i databaser för vetenskapliga artiklar, och därmed har den här uppsatsen en lucka att fylla. Samtidigt är nämndemannanomineringarna ständigt omdebatterade, vilket förankrar studien också på samhällsnivå.

3.2 Val av metod

Inledningsvis togs kontakt med partiernas respektive riksorganisation i syfte att få tillgång till eventuella styrdokument, beslut eller riktlinjer för hur nämndemannanomineringarna bör, eller ska, se ut i lokalavdelningarna. Avsikten med detta var att undersöka förutsättningarna för vilka forskningsmetoder som kunde besvara uppsatsens frågeställningar. Inget av riksdagspartierna hade dock det material som efterfrågats.

Anledningen var, enligt samtliga partier, att ansvaret medvetet lämnats till lokalavdelningarna på samma sätt som tillsättning av politiska uppdrag i nämnder. Inte heller fanns skriftligt material tillgängligt på lokal nivå, utan rutiner för nomineringar av nämndemän skiljer sig mellan olika lokalavdelningar och är en informell process utan skrivna regler. Med utgångspunkt i att efterfrågat material inte funnits tillgängligt sågs alternativet att inhämta empiriskt underlag via intervjuer som ett lämpligt alternativ.

Metoden studien baseras på är frågeundersökning, och närmare preciserat informantundersökning. Denna typ av metod används med fördel när forskaren ska ges möjlighet att åskådliggöra den bästa möjliga skildringen av en händelse eller händelseförlopp (Esaiasson, 2005:254). Syftet i det här fallet var att låta väl insatta personer fungera som källor till hur partiernas nomineringsförfarande ser ut. Urvalet av informanter skedde med fördel genom ”centralt placerade källor”, med vilka avses de personer som antas haft bäst uppfattning om nomineringar i respektive lokalavdelning. I ett fall var snöbollsurval lämpligt för att nå fram till bäst lämpad person att intervjua. Med detta menas att personer inom partiet hänvisade till andra personer som de sett som mer kunniga inom ämnet (Esaiasson, 2005:212).

För att genomföra frågeundersökningen genomfördes samtalsintervjuer. Detta motiveras genom goda möjligheter att notera en stor spridning av svar, samtidigt som följdfrågor kunde ställas (Esaiasson, 2005:279). Att just samtalsintervjuer lämpade sig väl baseras på

10

uppsatsens syfte. Dessutom förväntades partiernas syn på nämndemannanomineringarna vara alltför komplex för att en enkät eller liknande metod skulle vara tillämpbar. För att underlätta kommunikationen mellan intervjupersonen och intervjuaren, och för att säkerställa tillräckligt omfattande och utvecklande svar, genomfördes intervjuerna via fysiska träffar.

Studien genomfördes i en medelstor kommun i Sverige. För att ge läsaren en indikation om dess storlek har kommunen mellan 60 000 och 120 000 invånare. Att kommunens namn inte skrivs ut motiveras av etiska aspekter, för att de enskilda lokalavdelningarna inte ska röjas. Det faller sig naturligt att resultatens externa validitet skulle stärkas om fler lokalavdelningar i fler kommuner hade inkluderats. Studiens knappa tidsresurser har dock begränsat denna möjlighet.

3.3 Analysenheter och bortfall

Svårigheter att nå partiföreträdare med stor kunskap och insyn i frågor kopplade till nämndemän, i kombination med knappa tidsresurser, medförde nödvändiga avgränsningar kring insamling av empiri med bibehållen god kvalitet. Förfrågan om deltagande i studien skickades till samtliga partier som nominerar nämndemän i kommunen. Kontakt med företrädare för partierna skedde genom inledande mail med förfrågan om intervju, där uppsatsens syfte även presenterades. Sedan fortsatte, vid behov, kontakt via telefon.

Tidpunkten på året när intervjuerna genomfördes kolliderade med flera av partiernas årskongresser och andra sammankomster, vilket försvårade genomförandet av intervjuerna något. Företrädare från tre partier intervjuades och deltog i studien: Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. De tre partierna företräder en stor bredd avseende bland annat storlek, ideologi och kultur (Barrling, 2004:126), vilket möjliggjorde en spridning av svar i intervjuerna.

3.4 Intervjuguide och genomförande

Frågor som ställdes till informanterna avsåg att vara såväl tematiska som dynamiska, vilket innebär att de syftade till att både skapa möjlighet att besvara uppsatsens syfte samt hålla samtalet flytande. Vidare följer här en kort beskrivning av intervjuguiden med systematisk uppdelning av frågorna: Inledande frågor, tematiska frågor, uppföljningsfrågor, direkta frågor och tolkande frågor (Esaiasson, 2005:290f). Intervjuerna inleddes med en kort introduktion kring uppsatsens syfte och etiska aspekter såsom ljudinspelning av intervjun och att deltagandet är frivilligt. Lokalavdelningen intervjupersonen tillhör skrivs inte ut i den här uppsatsen i syfte att dels få intervjupersonen att ge så utvecklande svar som möjligt, utan risk för att röja partiernas identitet. Efter intervjuerna sammanställdes materialet skriftligt som intervjupersonerna fick godkänna innan det behandlats i uppsatsen.

De tematiska frågorna är enligt Esaiasson (2005:290) att betrakta som de viktigaste, och handlade om själva nomineringsprocessen i lokalavdelningarna. Dessa frågor avsåg vilka sätt lokalavdelningen nominerar på, vilka formella och informella regler som styr

11

nomineringarna, hur en bra kandidat definieras enligt partiet och vilka krav som ställs på enskilda kandidater. Till dessa frågor ställdes uppföljningsfrågor i syfte att få fram mer innehållsrika svar. Här fick informanten i fråga möjligheter att ge exempel på situationer som kan utveckla tidigare svar. Öppna frågor ställdes till intervjupersonerna, vilket möjliggjorde att personerna kunde styra samtalet och behandla de aspekter som han eller hon såg som viktigast i kontext till varje fråga.

När informantens svar avtog ställdes direkta frågor kring vissa delar av undersökningen som inte tidigare berördes i tillräcklig utsträckning. Det här steget är enligt Esaiasson (2005:291) att betrakta som viktigt, eftersom luckor i samtalsintervjun kan fyllas igen.

Avslutningsvis ställdes tolkande frågor för försäkran om att tidigare svar uppfattades på rätt sätt, exempelvis ”Menar du så här..?” (se bilaga 1 för intervjuguide).

12

4. Empiri

De politiska partierna har en viktig samhällsuppgift genom uppdraget att nominera nämndemän. Syftet med lagen är, som tidigare benämnts, att skapa transparens och förtroende hos medborgarna. Såväl lagtexten som opinionen framhåller gång efter annan att kåren måste vara representativ. För att knyta an till den empiriska forskningsfrågan uppsatsen avser att besvara: Hur hanteras representativitetsbegreppet när partier nominerar nämndemän? De aspekter som definierar begreppet representativitet har presenterats i teorikapitlet, liksom hur begreppen operationaliseras i den här studien. Social representativitet kan förenklat och sammanfattat definieras till vad en person är, och åsiktsmässig representativitet till hur en person är. Intervjuer med företrädare för Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har genomförts. Djupgående frågor kring kandidaterna och nomineringsprocessen ställdes till företrädarna, och i det här avsnittet presenteras resultaten. Värt också att nämna är att de tre första frågorna i intervjuguiden är så kallade inledande frågor, med vilka avsikten endast var att introducera informanten om undersökningen, och skapa ett bra samtalsklimat inför de tematiska frågorna. De svaren kommer inte presenteras i någon djupare mening här.

4.1 Nomineringsprocessen

Något som förenar samtliga partier kring nomineringsprocessen är att den formella gången huvudsakligen sker i tre steg:

1. En kandidat visar intresse för uppdraget som nämndeman, alternativt att någon i partiet uppmärksammar en tänkbar kandidat.

2. Valberedningen sammanställer vilka kandidater som är aktuella för nominering.

3. Lokalavdelningen beslutar om vilka kandidater som ska nomineras.

Miljöpartiet framhåller att ovanstående process är relativt enkel i praktiken då partiet arbetar med ett litet underlag av tänkbara kandidater. Valberedningen och lokalavdelningen behöver således inte lägga alltför stora tidsresurser på att utforska kandidaternas bakgrund och diskutera vilka kandidater som kan tänkas nomineras. Enligt partiet är det mer regel än undantag att de måste förklara vad uppdraget innebär för en kandidat, för att personen ska vara intresserad. Detta medför att det allt som oftast är partiet som tar första kontakt med kandidaterna, och inte tvärtom.

Även Moderaterna framhåller att processen inte är så komplicerad och menar att underlaget i kombination med att de nominerar relativt få nämndemän är en förklaring:

”I det senaste kommunalvalet nådde vi knappt 16 procent av rösterna. Det innebär att vi inte har massor av platser att nominera till. Sen är det så att vi inte har hur många som helst att välja på.”

Moderaterna menar också att nomineringar till nämndemän ofta ”klumpas ihop” med andra uppdrag partiet utser kandidater till, men att det blivit en viss skillnad de senaste åren.

13

Socialdemokraterna är det parti som framhåller att nomineringarna är en relativt omfattande process, med många diskussioner och inblandade personer. Partiet bekräftar Moderaternas syn angående nomineringarnas sammanfallande med kandidatatur till andra uppdrag partiet ansvarar för:

”Vi brukar samordna alla nomineringar och se vilket material vi har att arbeta med, för att sedan nominera de kandidater som vi tillsammans anser lämpar sig bäst för uppdraget.”

Socialdemokraterna menar också att de är selektiva kring vilka personer de till sist väljer att nominera, vilket förstorar upp processen. Samtidigt framhåller partiet att de premierar att

”rätt” person väljs, och att det därför är acceptabelt att processen kan uppfattas som lite onödigt krånglig och byråkratisk.

Sammanfattningsvis visar resultaten att samtliga partier har en snarlik formell nomineringsgång. Miljöpartiet och Moderaterna framhåller dock att processen är mer begränsad än Socialdemokraterna, som lyfter selektion och diskussion i högre utsträckning.

En förklaring till detta kan vara Socialdemokraternas betoning av att de har ett större underlag av kandidater att välja mellan, till skillnad från de andra två partierna.

4.2 Social representativitet

Samtliga partier problematiserar nämndemannakårens nuvarande sammansättning avseende sociala faktorer. Här diskuteras huvudsakligen ålder och kön, men också mångfald.

Miljöpartiet på riksnivå har varken formella eller informella regler som talar om hur nomineringarna bör eller ska förhålla sig till de sociala faktorerna, utan överlåter det ansvaret till lokalavdelningarna. Miljöpartiet poängterar att alla nämndemän inte behöver vara gamla, men att livserfarenhet är en fördel, och att värderingar ska hållas i fokus. Partiet lyfter fram att de varken lokalt eller centralt lyckas nominera nämndemän som speglar befolkningen kring nämnda aspekter. Anledningen är att andra faktorer ses som viktigare:

”Något som däremot är känt för partiet såväl centralt som lokalt är att vi har ett bekymmer att medelåldern är på tok för hög för nämndemännen. Mångfaldsaspekten är också något som man inte lyckas tillräckligt bra med.”

Socialdemokraterna betonar framförallt nämndemännens medelålder som det stora problemet avseende sociala faktorer:

”Sen har vi ju det här med att det sitter lite väl mycket PRO-medlemmar som nämndemän…”.

Kring formella eller informella regler har inte heller Socialdemokraterna något att förhålla sig till avseende sociala aspekter, utan framhåller att partiet gör en bedömning av de kandidater som är lämpliga. Partiet menar att det dock är svårt att få yngre personer intresserade av uppdraget, eftersom dessa inte engagerar sig i partipolitiken i tillräckligt

14

hög utsträckning. Socialdemokraterna menar vidare att det kan vara skadligt för domstolarnas förtroende om partierna inte får bukt på den åldrade kåren:

”Lyckas vi inte nominera lite yngre nämndemän kan det vara skadligt både för rättsväsendet och för oss som parti.”

Socialdemokraterna hanterar således social representativitet som ett problem när de nominerar nämndemän, men väljer att premiera andra faktorer i själva nomineringarna.

Trots en viss självkritik kring att partiet inte lyckas nominera yngre nämndemän i tillräckligt hög utsträckning framhåller Socialdemokraterna att de faktiskt lyckas nominera nämndemän som är representativa i andra avseenden, som exempelvis kön och härkomst.

Partiet sätter inga direkta kvoter att förhålla sig till, men tar ändå hänsyn till dessa aspekter:

”Däremot mångfald när det gäller kön och härkomst, det är vi faktiskt duktiga på. Där är inte så att vi bestämmer en viss kvot, men vi tänker ändå lite på att hålla det jämnt.”

Moderaternas lokalavdelning är den enda som har regler från partiet på riksnivå att förhålla sig till, vilka kortfattat handlar om att kandidaterna ska vara medlemmar i Moderaterna, mantalsskrivning inom aktuell kommun och etiska normer. Beträffande social representativitet är Moderaterna det parti som i minst utsträckning problematiserar den snedvridna åldersfördelningen och andra egenskaper som kan räknas till social representativitet. Den gång som partiet benämner egenskaper som kan härledas till social representativitet är kring vilka egenskaper som är önskvärda hos en nämndeman. I det fallet handlar resonemanget om andra partier som för en diskussion av eventuell kvotering av yngre kandidater:

”Jag vet att det varit en diskussion uppe bland alla möjliga partier om att partierna borde kvotera in yngre personer eftersom de i nuläget är ganska få, men några sådana krav anser jag inte är aktuellt i nuläget. För oss är värderingar och det goda arbetet i fokus. Om personen i fråga sen sticker ut ur mängden på grund av ålder eller något annat ser jag som en bonus.”

Resultaten av intervjuerna visar att samtliga partier beaktar och problematiserar social representativitet, även om denna inte framställs som den viktigaste och mest centrala aspekten i nomineringarna. Ålder är det mest diskuterade begreppet, även om kön och mångfald också förekommer. Miljöpartiet betonar att en sned åldersfördelning och icke- representativ mångfald hos nämndemännen är problematisk. Socialdemokraterna har här likheter med Miljöpartiet som också lyfter åldersaspekten som den mest centrala faktorn gällande social representativitet. Moderaterna sticker ut något från de övriga två, och tonar ned de sociala faktorerna till direkt förmån för andra värden.

4.3 Åsiktsmässig representativitet

Faktorer som kan räknas till definitionen åsiktsmässig representativitet tar sig uttryck på ett tydligare sätt än sociala faktorer genom samtliga intervjuer. Miljöpartiet tar tydligt ställning

15

för att personen och dess värderingar är den mest fundamentala rekryteringsgrunden, och åsiktsfaktorer överordnas sociala faktorer vid nomineringen:

”Vi har inte lyckats välja några yngre personer. Samtidigt är jag glad att det är personer som är riktigt bra människor med bra värderingar, och det är tillsynes ändå det viktigaste.”

Miljöpartiet framhåller också att partiets krav på kandidaterna är att nämndemännen ska vara vettiga som människor och ha gott omdöme. Under frågan som behandlade vilka önskemål och krav partiet har nämndes enbart faktorer som kan räknas till den åsiktsmässiga representativiteten. Att värderingar står i centrum motiveras inte enbart utifrån uppdraget i sig, utan också genom att partiet ser sig som ansvariga för nämndemännens handlingar, vilket sammanfattas i ett talande citat:

”Det som är viktigast är att det är en vettig människa med gott omdöme. Även om uppdraget i sig inte är politiskt är vi ändå i någon mån ansvariga eftersom vi nominerar personen. Det får ju inte vara ett pucko vi nominerar.”

Socialdemokraterna nämner att det finns en intern önskan om att rekrytera medlemmar som

”tack” för en lång och trogen tjänstgöring. Partiet lyfter fram att det kan vara kontroversiellt att uttala det så, men menar att de på det sättet har större insyn bland kandidaterna, och därför kan gå i god för att nämndemännen har sunda värderingar. Liksom Miljöpartiet betonar Socialdemokraterna just värderingar och åsikter är två centrala rekryteringsgrunder.

Nämndemännen måste, enligt partiet, behandla alla lika och beakta människors lika värde.

Som förklaring till vad som gör en bra nämndeman:

”Sunda åsikter och värderingar. Med det menar jag att man måste se på alla människors lika värde, och behandla alla rättvist utifrån det uppdrag man har.”

Socialdemokraterna betonar vikten av sunda värderingar ytterligare:

”Att vara nämndeman är ett otroligt viktigt samhällsuppdrag, så vi försöker vara selektiva och verkligen nominera de kandidater vi anser har rätt värderingar, och som vi tror gör ett bra jobb.”

Moderaterna har som enda parti en formell regel om att kandidaterna måste skriva på en försäkran innehållandes bland annat etiska aspekter. Kopplingen mellan kandidaterna och partiet är stark. Att endast nominera partianslutna personer är därför ett medvetet val, som kan garantera att kandidaternas värderingar är sammanklingande med partiets:

”Jag tycker också det är viktigt att personen i fråga är medveten om att han eller hon företräder partiet i sin roll som nämndeman. Det innebär inte enbart att vi ställer krav, utan att nämndemannen också delar partiets åsikter och tankesätt, vilket kan vara en kvalitetsstämpel för oss”.

Vidare avviker inte Moderaterna från Socialdemokraterna och Miljöpartiets betoning av att åsikter och värderingar är de mest centrala faktorerna när nämndemän nomineras.

16

Moderaterna menar att personens egenskaper står i centrum, och lyfter fram värderingar som ”a och o”. Partiet betonar också vikten av att nämndemännen kan sätta sig in i sitt uppdrag och vara neutral:

”Det är enormt viktigt att personen är en god medborgare som kan sätta sig in i en rättsprocess utan fördomar eller förutfattade meningar. Värderingar är a och o.”

Sammanfattningsvis framhålls åsiktsmässiga värden i mycket hög utsträckning genom samtliga utförda intervjuer. Alla partier håller värderingar, åsikter och gott omdöme som centrala värden som ses mycket viktiga i nomineringsprocessen. Socialdemokraterna och Miljöpartiet diskuterar åsiktsmässiga faktorer i kontrast till sociala faktorer, men menar samtidigt att de förstnämnda värdena är primära. Moderaterna framhåller åsiktsmässiga faktorer tydligast av de tre partierna, vilket exempelvis avspeglas i att de direkt uttrycker att värderingar är mest centralt, utan att reflektera över den sociala sammansättningen av nämndemannakåren. Till skillnad från de sociala faktorerna är de åsiktsmässiga värdena inte enbart något som diskuteras och problematiseras, utan också något som beaktas och har stor inverkan när partierna nominerar kandidater.

17

5. Diskussion och slutsatser

Syftet med den här studien var att studera vilka aspekter av representativitet som kan beaktas enligt demokratiteori, och undersöka hur dessa tar sig uttryck av politiska partier när de nominerar nämndemän till Sveriges domstolar. Resultatet av den första frågeställningen har besvarats genom den teoretiska framställningen och begreppsdefinitionerna i teoriavsnittet. De två dominerande definitionerna av representativitet har presenterats, och genom att belysa dess likheter och skillnader samt operationalisera dessa har ett analysverktyg, för att studera aspekterna i praktiken, tagits fram. I det här avsnittet av uppsatsen ska de empiriska resultaten diskuteras, med utgångspunkt i den andra forskningsfrågan:

Hur hanteras representativitetsbegreppet när partier nominerar nämndemän?

Föregående kapitel indikerar att partierna hanterar representativitetsbegreppet enligt båda definitionerna som presenterats tidigare. Resultaten som framkommer talar mycket för sig själva: Partierna beaktar faktorer som kan tillräknas åsiktsrepresentativitet i mycket hög grad. Genom samtliga genomförda intervjuer har faktorer som kan räknas till åsiktsrepresentativitet varit ett återkommande tema. Partierna framhåller att de är medvetet selektiva eftersom de är ytterst ansvariga för kandidaterna som nomineras, men också för att uppdraget som nämndeman är viktigt.

Den sociala bakgrunden, och det faktum att nämndemannakåren inte speglar befolkningen avseende sociala faktorer, problematiseras samtidigt av alla tre partier. Samtliga uttrycker tydligt, om än på olika sätt, att de har svårt att rekrytera en socialt representativ nämndemannakår. Störst fokusering ligger på att nuvarande rekryteringsgrunder leder till att alltför gamla kandidater nomineras. Anledningarna till detta är såväl bristande rekryteringsunderlag som en direkt ovilja att överordna sociala faktorer åsiktsmässiga dito.

Att just ålder beaktas i högre utsträckning än andra sociala faktorer faller sig rimligt och förväntat med utgångspunkt i Domstolsverkets statistik, som visar att just ålder är den aspekt partierna lyckas i minst utsträckning.

Resultaten visar att samtliga tre partier medvetet underordnar den sociala representativitetens andra faktorer, även om vissa smärre skillnader mellan partierna finns.

I en del fall är det olika uttryck av åsiktsmässig representativitet som tynger ned den andra vågskålen, i andra fall är det tron och förhoppningen om bra prestationer av den nominerade nämndemannen. Ur resultaten kan utläsas att partierna försöker, eller vill försöka, beakta den sociala bakgrunden, men att andra värden går före. Alla tre partier är således medvetna om att de inte lyckas med nomineringarna ur den här aspekten. Att partierna å ena sidan anser det vara problematiskt att kåren inte speglar befolkningen, men å andra sidan inte beaktar sociala faktorer i vidare hög utsträckning, ses som mycket intressant. Det är ju ändå de som har möjlighet till att göra förändringen i praktiken.

18

Sammanfattningsvis hanterar inte partierna sociala faktorer i lika hög utsträckning som andra faktorer. En anledning till detta kan vara att partierna trots allt lyckas nominera en representativ nämndemannakår avseende exempelvis kön, klass och etnicitet. Det enda undantaget är åldersfördelningen. En annan tänkbar förklaring kan vara att partierna känner sig direkt ansvariga för de nämndemän som nomineras, trots att nämndemannauppdraget inte är politiskt som exempelvis politiska nämnduppdrag. Sådana tendenser påpekas flitigt i intervjuerna genom partiernas betoning av att det faktiskt är partiet som nominerar, och ingen annan. Nomineras en nämndeman som genererar negativ publicitet i form av kontroversiella värderingar, kan det drabba partiet och dess förtroende, och i sin tur ge ett lägre valresultat. Den formen av negativ publicitet kan inte hänsynstagande till sociala faktorer hos enskilda kandidater skapa. Därför kan det ses som en naturlig utgångspunkt att partierna beaktar värderingar hos den enskilda nämndemannen i högre utsträckning än social bakgrund.

Trots att studien endast omfattat studier av hur tre partier hanterar begreppet representativitet när de nominerar nämndemän är resultaten entydiga över partigränserna:

Sociala faktorer underordnas andra faktorer, som exempelvis åsiktsmässiga värden.

Önskvärt hade av naturliga skäl varit att studien varit mer omfattande, med inkluderande av fler partiers lokalavdelningar från fler kommuner. Det hade gjort att resultaten hade varit alltmer övertygande med högre extern validitet. Trots allt har partierna som inkluderats i uppsatsen varit samstämmiga. Samtidigt har inte syftet med den här studien varit att generera en statistisk generaliserbarhet. Målet har istället varit att utvidga och generalisera det teoretiska ramverket (analytisk generalisering), och därigenom lämna ett bidrag till framtida forskning genom det framtagna analytiska verktyget.

Studiens begränsade omfång lämnar också en lucka till framtida forskning. Resultaten tar ingen hänsyn till exempelvis kulturella, demografiska, geografiska eller andra skillnader som finns, och som skulle kunna ha påverkan på studiens resultat. Ett rimligt förslag är därför att i framtida forskning studera partiernas hantering av representivitetsbegreppet i en större och mer omfångsrik studie där fler partier i fler kommuner finns representerade.

19

Referenser

Dahl, Robert A. (1989). Democracy and its critics, Yale Univ. Press, New Haven.

Esaiasson, Peter (2005). Metodpraktikan: konsten att studera samhälle, individ och marknad. 2:3., [rev.] uppl. Stockholm: Norstedts juridik

Hernes, Helga Maria (1987). Welfare state and woman power: Essays in state feminism.

Oslo: Norwegian University Press.

Johansson, Bengt (2014). Det politiska spelet: medborgare, medier och politiker i den representativa demokratin. Studentlitteratur, Lund.

Larsson, Torbjörn (1994). Det svenska statsskicket. 2., [rev.] uppl. Studentlitteratur, Lund.

Lewin, Leif (1980). Åsiktsmässig och social representativitet. Statsvetenskaplig tidskrift, vol 83, nr 1.

Phillips Anne (2000). Närvarons politik – den politiska representationen av kön, etnicitet och ras. Lund: Studentlitteratur.

Pitkin Fenichel H. (1967). The Concept of Representation. Berkeley: University of California Press.

Regeringens proposition 2005/06:180, Ett stärkt nämndemannainstitut.

Rättegångsbalken SFS 1942:740.

Sanne, Marika (2000). Skrivråd för statsvetare. Studentlitteratur, Lund.

Statskontoret (2015). Rekrytering av nämndemän. Konsekvensanalys av förslaget om en fri kvot. Stockholm.

Internet

Aftonbladet (2016-05-24)

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14133684.ab

DN (2016-05-24)

http://www.dn.se/debatt/namndemannen-urholkar-fortroendet-for-domstolar/

Domstolsverket 1 (2016-05-24)

http://www.blinamndeman.se/Bli-namndeman/Om-uppdraget

20

Domstolsverket 2 (2016-05-24)

http://www.blinamndeman.se/Bli-namndeman/Sa-blir-du-vald

Domstolsverket 3 (2016-05-24)

http://www.blinamndeman.se/upload/Bli_namndeman_2014/Dokument/1/statistik%20n%c 3%a4mndem%c3%a4n%20media%202015.xlsx?epslanguage=sv

SCB (2016-05-24)

http://www.sverigeisiffror.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/manniskorna-i- sverige/befolkningspyramid/

Bilaga 1

Intervjuguide

1. Vilken funktion har du inom partiet?

2. Hur lång tid har du innehaft denna position?

3. Hur lång tid har du varit medlem i partiet?

4. Hur går nomineringen av nämndemän till i lokalavdelningen?

5. Finns några formella eller informella regler från partiet kring nomineringarna?

6. Vilka egenskaper är önskvärda hos en nämndeman?

7. Vilka krav har ni på de nämndemän ni nominerar?

8. Händer det att kommunfullmäktige har anmärkningar på de personer ni nominerar?