Det upprepade våldet och sociala aktörers roll
En kvalitativ studie om sociala aktörers upplevelser i den hjälp och stöd som erbjuds kvinnor som utsätts för våld i nära
relationer
Mela Ekberg & Tilde Olsson
Dokumenttyp: Examensarbete Huvudområde: Kriminologi GR (C) Högskolepoäng: 15 hp
Termin/år: HT 2020 Handledare: Sara Kalucza Examinator: Jerzy Sarnecki
Kurskod/registreringsnummer: KR041G
Abstract
The World Health Organization (WHO) estimates that every third woman around the world has experienced intimate partner violence at some point in their lives and it´s described as a global public and health problem. In order to prevent and fight men's violence against women, it´s required that society's authorities and organizations work together to offer vulnerable women support and help. The purpose of the present study is to examine the role and experiences of social actors in the support and help offered to women who are exposed to intimate partner violence with a focus on revictimization. In this study, the social actors consist of employees in the social services and in women's shelters. The empirical material consists of six semi- structured interviews and the collected data material was analyzed using a thematic analysis. The theoretical starting point in the present study consists of the routine activity theory, which is based on three criteria being met in order for a crime to be committed. The third criterion is about external support and is referred to as capable guards, in this study it´s investigated in what way the social actors' efforts can fulfill the role of capable guards. The results show that women are exposed to revictimization during the break-up process and that the role and support of the social actors during this phase is of great importance for the woman to leave her violent partner. The social actors experience certain challenges in their work to support and help women exposed to violence, which mainly takes place in the first contact with the woman. Other difficulties described by the informants in the study concern collaboration between different organizations and authorities.
Sammanfattning
Världshälsoorganisationen (WHO) uppskattar att var tredje kvinna runt om i världen någon gång i livet har upplevt våld i sin nära relation och det beskrivs som ett globalt samhälls- och folkhälsoproblem. För att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor krävs att samhällets myndigheter och organisationer samverkar för att erbjuda utsatta kvinnor stöd och hjälp. Syftet med föreliggande studien är att med fokus på reviktimisering undersöka de sociala aktörernas roll och upplevelser kring det stöd och den hjälp som erbjuds till kvinnor som utsätts för våld i nära relationer.
I denna studie utgörs de sociala aktörerna av anställda vid socialtjänsten samt på kvinnojourer. Det empiriska materialet består av sex semistrukturerade intervjuer och det insamlade datamaterialet analyserades med hjälp av en tematisk analys. Den teoretiska utgångspunkt i föreliggande studie utgöras av rutinaktivitetsteorin som bygger kring att tre kriterier ska uppfyllas för att brott ska kunna begås. Det tredje kriteriet handlar om ett yttre stöd och benämns som kapabla väktare, i denna studie undersöks på vilket sätt sociala aktörernas insatser kan fylla rollen som kapabla väktare. Resultatet visar att kvinnor utsätts för reviktimisering under uppbrottsprocessen och att de sociala aktörernas roll och stöd under denna fas är av stor betydelse för att kvinnan ska lämna sin våldsamma partner. De sociala aktörerna upplever vissa utmaningar i sitt arbete med att stödja och hjälpa våldsutsatta kvinnor, vilket främst sker i första kontakten med kvinnan. Andra svårigheter som beskrivs av informanterna i studien gäller samverkan mellan olika organisationer och myndigheter.
Innehållsförteckning
Inledning ... 1
Reviktimisering ... 2
Syfte och frågeställning ... 3
Centrala begrepp ... 3
Avgränsning ... 4
Bakgrund ... 5
Socialtjänst ... 5
Kvinnojour ... 5
Tidigare forskning ... 7
Våldsprocessen ... 7
Behov av stöd och hjälp ... 8
Upprepad utsatthet ... 9
Teori ... 11
Rutinaktivitetsteorin ... 11
Metod ... 13
Kvalitativ metodansats ... 13
Semistrukturerade intervjuer ... 13
Intervjuguide ... 14
Urvalsprocessen ... 14
Det empiriska materialet ... 15
Tillvägagångssätt ... 16
Tematisk analysmetod ... 17
Forskningsetiska överväganden ... 18
Metoddiskussion ... 19
Resultat ... 20
Stöd och hjälp i uppbrottsprocessen ... 20
Fasen för upprätthållande av relation ... 20
Fasen för separation ... 22
Stöd till kvinnor med barn ... 25
Fasen för att avsluta kontakten ... 26
Upplevda utmaningar och önskan om förändring ... 27
Sociala aktörers utmaningar i kontakten med kvinnor ... 27
Utmaningar i samverkan mellan aktörer ... 31
Sociala aktörers önskan om lagförändring ... 32
Diskussion ... 35
Huvudsakliga resultatet ... 35
Våldsprocessen ... 36
Sociala aktörer som kapabla väktare ... 38
Reviktimiseringen ... 39
Referenser ... 41
Bilagor ... 45
Bilaga 1: Informationsbrev ... 45
Bilaga 2: Intervjuguide ... 46
Inledning
Världshälsoorganisationen (WHO) uppskattar att var tredje kvinna runt om i världen någon gång i livet har upplevt våld i sin nära relation. Våld i nära relationer beskrivs av WHO (2017) som ett stort samhälls- och folkhälsoproblem världen över, och ses som en kränkning av mänskliga rättigheter förankrad i ojämlikheter mellan könen. I Sverige visar statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ, 2020) att närmare en femtedel av de anmälda misshandelsbrotten under 2019 rörde misshandel av en närstående, där offret hade eller haft en nära relation till våldsutövaren. Socialstyrelsen (2019a) förklarar att våld i nära relationer drabbar både män och kvinnor. Kvinnor drabbas dock oftare av upprepat och mer allvarligt våld och våldsutövaren är i majoriteten av fallen en man. Följande uppsats kommer att utgå ifrån mäns våld mot kvinnor för skildring av våld i nära relationer. Enligt Brottsofferjouren (u.å) kan våld i nära relationer bland annat innefatta fysisk och psykisk misshandel, olaga hot, våldtäkt och sexuella övergrepp, gemensamt för alla typer av våld är att våldsutövaren eftersträvar makt och kontroll. Att bruka våld kan ses som en individuell lösning på en situation som våldsutövaren bedömer som felaktig, och den respons handlingen får av kvinnan samt omgivningen har betydelse för om våldet kommer att upprepas (Brottsofferjouren, u.å). Om våldsutövaren genom att bruka våld inte får någon respons på sin handling är det troligt att han kommer bruka våld igen (Forte, 2016).
Våldets konsekvenser är ofta mycket svåra och omfattande för kvinnan. Våldet kan påverka henne fysiskt i form av slag, knuffar och sexuellt tvång men även psykiskt. Kvinnan riskerar exempelvis att utveckla posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) med depression och ångest som följd menar Forte (2016). Enligt Heimer, Kalliokoski, Lundgren och Westerstrand (2001) är det vanligt att gränsen mellan kärlek och rädsla suddas ut i relationer som präglas av våld. För kvinnan innebär det att en gränsförskjutning sker, vilket kan påverka hennes självbild, men också sudda ut de egentliga orsakerna till att våldet uppstår.
Våld mot kvinnor är omfattande och för att förebygga och bekämpa våldet krävs att samhällets myndigheter och organisationer samverkar. Vidare förklarar Socialstyrelsen (2011) att det är kommunerna i Sverige som har det yttersta ansvaret, men andra aktörer har en skyldighet att agera utifrån den kompetens och utefter de uppdrag som fördelas mellan organisationer och myndigheter. Enligt Socialstyrelsen (2011) leder god samverkan till ökad chans att komma i
kontakt med våldsutsatta och våldsutövare, och då kunna erbjuda det stöd och den hjälp som de båda kan behöva och har rätt till. För att kunna erbjuda mer hjälp till utsatta kvinnor startades kvinnojouren som ett komplement till de statliga myndigheterna. Socialstyrelsen (2011) beskriver kvinnojouren som en ideell förening och har genom sitt engagemang och driv för att hjälpa våldsutsatta kvinnor sedan långt tillbaka, blivit en organisation som bland annat kommunerna har kommit att bli beroende av i sitt arbete. Den kompetens och erfarenhet som kvinnojourerna besitter har varit mycket betydelsefull för den utveckling och framgång socialtjänstens arbete haft för våldsutsatta kvinnor och barn (Socialstyrelsen, 2011).
Reviktimisering
Reviktimisering innebär att en individ återigen blir utsatt för ett brott eller våldsutövande som den tidigare varit utsatt för menar Noll, Horowitz, Bonanno, Trickett och Putnam (2003). Ett sorts återskapande av de tidigare brotten som uppstått, där den utsatte ser sig själv som otillräcklig och inte värd något bättre än att upprepade gånger utsättas för brott. Således går det att se ett samband mellan reviktimisering och känslan av skam och skuld. Noll et al. (2003) förklarar vidare hur reviktimisering kan påverka den utsattes självbild och hur kontrollen över sig själv med tiden blir svag. Det minskar chansen för att den utsatte ska kunna avvärja förövaren att begå ännu en brottslig handling. Resultatet av reviktimisering kan under längre tid leda till svårigheter vad gäller tillit för intima relationer. Classen, Palesh och Aggarwal (2005) menar att kvinnor som växt upp i dysfunktionella hem och utsätts för brott under barndomen, löper större risk för att utsättas för brott och reviktimisering i vuxen ålder.
Risken att utsättas för våld i nära relationer ökar i takt med den isoleringen som finns till följd av rådande pandemi (covid-19). För många våldsutsatta är skola eller jobb den enda fristad de har i vardagen, vilket försvårar situationen när arbete hemifrån förespråkas av myndigheter.
Upprepat våld och isolering i kombination med den omsorg våldsutövaren stundtals visar, gör att gränserna för vad som känns okej ständigt flyttas för kvinnan. Detta resulterar i att rädsla, kontroll och våld betraktas som normalt för den våldsutsatta (Brottsofferjouren, u.å). Det är välbekant att många kvinnor stannar i våldsamma relationer trots den upprepade utsattheten, föreliggande studie avser att undersöka hur det stöd och den hjälp som finns att erbjuda fungerar för kvinnor när de lämnar en våldsam partner.
Syfte och frågeställning
Syftet med studien är att med fokus på reviktimisering undersöka de sociala aktörernas roll och upplevelser kring det stöd och den hjälp som erbjuds till kvinnor som utsätts för våld i nära relationer. Studiens frågeställning är enligt följande:
● Vilka hjälp- och stödinsatser erbjuds till våldsutsatta kvinnor, och hur upplever de sociala aktörerna att dessa insatser påverkar kvinnan under uppbrottsprocessen?
● Vilka utmaningar upplever de sociala aktörerna i hjälpen och stödet till våldsutsatta kvinnor, och hur påverkar det reviktimiseringen för de utsatta kvinnorna?
Centrala begrepp
Våld kan enligt Socialstyrelsen (2019a) förekomma i en mängd olika former, alltifrån fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld, och finns i alla samhällsklasser och bland alla åldersgrupper.
Socialstyrelsen (2019a) definierar våld och utsatthet i nära relationer som ett mönster av handlingar som kan vara allt ifrån subtila gärningar till grova brott. Våld i nära relation är ofta en kombination av fysisk, sexuellt och psykiskt våld som exempelvis innebär knuffar, slag, påtvingade sexuella handlingar, hot, frihetskränkning och ekonomisk utsatthet. Föreliggande studie väljer att anta ovannämnda definition och beskrivning av våld när vi refererar till våld, våldsam relation, våldsam partner och våld i nära relationer.
Separation eller skilsmässa betyder att ett par, med eller utan barn, flyttar isär och i fortsättningen lever i skilda hem. Hur en separation går till kan skilja sig från fall till fall beroende på orsaken till uppbrottet. Separationer kan vara svår i vissa fall och enklare i andra, gemensamt för en separation är att något i relationen inte fungerar och en förändring krävs för att livet ska kunna bli bättre enligt Barnavårdsföreningen (u.å).
Sociala aktörer är organisationer, företag och grupper som arbetar inom samhället och agerar för att representera vissa intressen. Aktörerna bidrar med sina kompetenser för att i samverkan med andra aktörer kunna arbeta tillsammans för att uppnå gemensamt uppsatta mål (Johnson, 2001). I denna studie utgörs deltagarna av anställda vid socialtjänsten samt på kvinnojourer.
Samtliga deltagare kommer vidare att benämnas under samlingsbegreppet Sociala aktörer.
Insatser är olika typer av hjälpmedel som används när individen behöver stöd och inte klarar saker på egen hand. En insats kan uttryckas på olika sätt beroende på var den används, det kan bland annat vara stödinsatser som ett skyddat boende till en våldsutsatt kvinna. Det kan också vara stödinsatser som hjälper en person mentalt, som rådgivande stödsamtal.
Sammanfattningsvis inkluderar insatser alla typer av stöd som sätts in när en individ behöver hjälp med något i vardagen (Socialstyrelsen, 2019b).
Uppbrottsprocessen är den process som innebär att bryta upp från en våldsutövande partner och kan beskrivas genom tre faser. I den första fasen handlar det om att bryta relationen, något i relationen är inte bra och kvinnan behöver tänka över vad hon måste göra för att kunna lämna förhållandet. Den andra fasen handlar om att bli fri, frigörelsen från de emotionella banden till våldsutövaren. Den tredje fasen innebär att på djupet komma till insikt om det våld kvinnan varit utsatt för. För att kunna ge stöd och hjälp i uppbrottsprocessen kan det vara viktigt att bedöma och ta hänsyn till var i processen den våldsutsatta befinner sig (Socialstyrelsen, 2016).
Avgränsning
I föreliggande studie har författarna valt att avgränsa det empiriska materialet till att undersöka sociala aktörers upplevelser och erfarenheter av kontakt med kvinnor som lever eller levt i en heterosexuell relation, där mannen i relationen är gärningsperson och kvinnan i relationen är offret. Paret ska leva i en äktenskapsliknande relation, d.v.s., vara sambo eller gifta och barn kan finnas i familjen. Det förekommer ingen avgränsning kring den sociala aktörens erfarenhet eller yrkesvana. Avgränsningarna har betydelse för att kunna besvara syftet och analysera mäns våld mot kvinnor i nära relationer.
Bakgrund
I följande text presenteras den kontext sociala aktörer arbetar inom. Inledningsvis beskrivs socialtjänstens verksamhet, med fokus på våld i nära relationer. Därefter presenteras kvinnojourernas arbete med kvinnor som utsatts för våld i nära relationer.
Socialtjänst
Den svenska regeringen har beslutat om en nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor. I mars 2020 tillkom 127,5 miljoner kronor för att stärka arbetet och satsningen med strategin. Pengarna ska enligt regeringen fördelas mellan kommuner och regioner. Regeringen nämner socialtjänsten som en av de samhällsinsatser som möter flest kvinnor som utsatts för våld i nära relationer, och ses därtill ha särskilt goda förutsättningar att göra skillnad för kvinnor som lever i en vardag präglad av våld (Regeringen, 2020).
I Socialtjänstlagen (SoL) 4 kap.1§ framkommer att: ”Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt.” Det innebär att socialtjänsten har en skyldighet att bland annat, ge stöd, hjälp och skydd till de kvinnor som utsätts för våld eller hot om våld i nära relationer. Socialstyrelsen (2016) beskriver att varje kommun ansvarar för socialtjänsten inom sitt område. Kommunen har det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som behövs, och huvudregeln är att den kommun den våldsutsatta kvinnan bor i ska ansvara och erbjuda stöd och hjälp (Socialstyrelsen, 2016).
Socialtjänsten ska kunna erbjuda utsatta kvinnor stöd och hjälp i form av bland annat information och råd, stödsamtal, hjälp att ordna stadigvarande boende, stöd i föräldraskap, förmedling av kontakt med frivilligorganisationer, och hjälp vid kontakt med hälso- och sjukvården och andra myndigheter (Socialstyrelsen, 2014).
Kvinnojour
I enlighet med den nationella strategin som den svenska regeringen tagit fram, framgår att ideella föreningar ska få ta del av de ekonomiska resurser som skjutits till. De extra resurserna ska bidra till att stärka arbetet med att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor (Regeringen, 2020). Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks), är Sveriges enda riksorganisation som arbetar för och med ideella kvinno- och tjejjourer.
Organisationen är partipolitiskt och religiöst obunden och det finns drygt 100 jourer runt om i
Sverige. Roks arbetar för att erbjuda stöd och skydd åt kvinnor, tjejer och barn som utsätts för mäns våld (Roks, u.å).
Arbetet på de kvinnojourer som är kopplade till Roks utgår från individens behov och önskemål. Utifrån den erfarenhet som skapats sedan kvinnorörelsen tog form på 1970-talet, arbetar idag enbart kvinnor på kvinnojourerna runt om i Sverige. Kvinnor som söker hjälp hos kvinnojourer ska öppet kunna prata om traumatiska och smärtsamma upplevelser, och för att på bästa sätt kunna skapa tillit och förtroende arbetar därför enbart kvinnlig personal på jourerna. På kvinnojourer kan den utsatta få hjälp med bland annat genomförande av polisanmälan, vårdnadstvister, bearbetning av trauman, rådgivning kring misstanke om våld för en anhörig, skyddat boende samt stöd och rådgivning (Roks, u.å).
Tidigare forskning
Det finns en mängd forskning av våld i nära relationer inom flera olika områden. I följande avsnitt presenteras ett urval av nationella och internationella studier som ligger nära vårt egna studieområde. Vi delar in kapitlet i tre avsnitt 1) Våldsprocessen, 2) Behov av stöd och hjälp, 3) Upprepad utsatthet.
Våldsprocessen
I en studie genomförd av Lindgren och Renck (2008) intervjuas 14 kvinnor som tidigare levt i våldsamma relationer. Resultatet i studien visar att många kvinnor inte uppmärksammar mannens våldsamma läggning i början av förhållandet, mannen visar snarare starka passionerade känslor för kvinnan. Våldet beskrivs ske gradvis och på ett mycket lömskt sätt från mannens sida. Inledningsvis tar våldet ofta form genom psykiskt våld i form av kontroll, svartsjuka och nedsättande kommentarer om kvinnan, hennes familj eller vänner. När det fysiska våldet äger rum, kommer det ofta som en stor chock för kvinnan. Våldet sker utan förvarning, vilket skapar en stor rädsla för mannens aggressiva beteende. Genom att anpassa sig och ändra sitt eget beteende försöker kvinnan undvika situationer som triggar igång mannens våldsamma beteende (Lindgren & Renck, 2008). Författarna (Lindgren och Renck, 2008) belyser vikten av att förstå de bakomliggande faktorerna som förklarar varför våld i nära relationer kan uppstå, men också hur våldet fortsätter över tid. Corsa et al. (2012) ger en liknande bild av våldsprocessen, och menar att kvinnan gör allt för att orka med sin vardag.
Författarna (Corsa et al., 2012) menar att kvinnor tenderar att genom förnekelse och normalisering ursäkta sin mans beteende och förminska de händelser hon utsätts för.
Enligt Lindgren och Renck (2008) är processen att bryta sig ur en våldsam relation mycket svår och uppbrottet sker genom olika faser som alla kantas av faktorer som försvårar för kvinnan.
De starkt passionerade känslorna som tidigt uppstår i förhållandet är en sådan faktor som tillsammans med det lömska våldet, en upplevd förtvivlan hos kvinnan då hon kastas mellan våld och ömhet, hennes anpassning och hopp om förändring, fokus på barnen samt upplevda känslor som skuld och skam, är exempel på omständigheter som hindrar och försvårar för kvinnan att lämna relationen. Vidare beskriver författarna (Lindgren & Renck, 2008) att kvinnor ofta försöker lämna sin våldsamma partner upprepade gånger, innan hon lyckas lämna relationen för gott. Våldets karaktär och eskalering beskrivs som orsaker till de försök kvinnan
gör för att lämna mannen. Mannens manipulering och vägran att släppa kvinnan försvårar för henne att fullfölja sitt agerande. Avgörande för att kvinnan tillslut väljer att lämna förhållandet sker, enligt Lindgren och Renck (2008), genom att kvinnan når en punkt där hon upplever att valet står mellan att stanna och riskera att dö eller lämna för alltid. Lindgren och Rencks (2008) studie visar att beslutet, att lämna förhållandet, ofta sker i kombination med stöd av familj och vänner, eller med hjälp av en stödorganisation. Det som framkommer av Lindgren och Rencks (2008) studie får även stöd av Burton och Tysons (2017) studie som baseras på 12 kvinnors berättelser om att lämna en våldsam relation. Resultatet i studien (Burton & Tyson, 2017) visar att tiden fram till att kvinnan bestämmer sig för att lämna förhållandet är en lång och plågsam process. Vidare betonar författarna (Burton & Tyson, 2017) vikten av att kvinnan skyddar sig och håller avstånd till mannen efter att hon har lämnat honom. Om kvinnan inte kan distansera sig från mannen vid denna tidpunkt för separationen, ökar risken för att våldet upprepas med större kraft (Burton & Tyson, 2017).
Behov av stöd och hjälp
I Bastiani, Saurel-Cubizolles och Romitos (2018) studie undersöks vilket stöd och vilken hjälp som erbjuds till våldsutsatta kvinnor. I studien deltar 151 kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Resultatet visar att en stor del av kvinnorna söker stöd innan de lämnar relationen (Bastiani et al., 2018). I den fas av uppbrottet där den fysiska separationen ännu inte ägt rum, söker kvinnorna främst stöd i form av kunskap. Kontakten utgörs mestadels av stöd och råd från ett antivåld centrum. Tydligt var även att många under denna fas rådfrågar och söker stöd hos familj, vänner och kollegor enligt Bastiani et al. (2018). Liknande process visar Crowes et al. (2019) studie som grundas på berättelser från 263 kvinnor som tagit sig ur ett våldsamt förhållande. Deltagarna i studien lyfter fram betydelsen av att finna ett nätverk av stöd från familj och vänner. Resultatet i studien visar att innebörden av det sociala stödet är av största vikt i processen som leder fram till att kvinnan lämnar förhållandet (Crowe et al., 2019).
Bastiani, Saurel-Cubizolles och Romito (2018) menar att det finns många hinder som kan göra det svårt för kvinnan att söka hjälp från bland annat hälso- och sjukvården. Dessa hinder utgörs bland annat av personliga barriärer som inkluderar rädsla, skam, social isolering, ekonomiskt beroende av mannen och begränsad medvetenhet om de tjänster som finns i samhället.
Resultatet i studien (Bastiani et al., 2018) visar även att strukturella hinder kan förekomma, vilket bidrar till att kvinnan undviker att söka hjälp. Hinder som Bastiani et al. (2018) lyfter
fram i sin studie är att i kontakten med hälso- och sjukvården ställs inte frågan om kvinnans utsatthet, därtill skuldbeläggs ofta kvinnan snarare än mannen. Enligt författarna (Bastiani et al., 2018) har den våldsutsatta kvinnan störst möjlighet att få stöd och hjälp i kontakten med olika stödorganisationer.
Det finns likheter mellan våldsutsatta kvinnors upplevelser och mönster i processen att lämna ett våldsamt förhållande (Handsel, Nathanson, Rhatigan, Shorey & Tirone 2013). Handsel et al. (2013) hävdar dock att det stöd och den hjälp som erbjuds när en kvinna genomgår en separation från en våldsam man, ska ses utifrån varje enskild individs situation. Det bör inte förespråkas att samtliga kvinnor som lever med en våldsam partner ska följa ett fast mönster när de väljer att avsluta sin relation. Enligt författarna (Handsel et al., 2013) bör vägledning, hjälp och stöd erbjudas efter varje enskild kvinna, i enlighet med hennes specifika skede av förändringen.
Enligt Crowe et al. (2019) tar en ny fas vid för kvinnan efter att det fysiska uppbrottet ägt rum mellan kvinnan och mannen. Tiden efter separationen är mycket turbulent för kvinnan och ofta fortsätter de våldsamma handlingarna från mannen, men då i en annan form än tidigare. Enligt författarna (Crowe et al., 2019) kommer mannen göra allt i sin makt för att kvinnan ska återvända hem, och när löften om förändring och kärleksförklaringar kommer är det viktigt för kvinnan att kunna stå emot den manipulation som sker. Crowe et al. (2019) menar att det är vanligt att kvinnan vid denna tidpunkt upplever starka känslor kopplade till skuld och skam.
Upprepad utsatthet
Det upprepade våldet är ett vanligt inslag i studier kring våld i nära relationer och enligt Classen et al. (2005) uppstår reviktimiseringen för två av tre kvinnor som lever i utsatthet. Vidare visar resultatet från Classens et al. (2005) studie att missbruksproblem eller psykologiska problem kan vara ligga till grund för att reviktimisering uppstår. Likaså ses utsatthet för fysiskt- och sexuellt våld under barndomen som anledning till upplevd reviktimisering i vuxen ålder.
Författarna (Classen et al., 2005) menar att bredden och svårighetsgraden av den utsatthet kvinnan tidigt upplever påverkar risken och omfattningen av den reviktimisering hon sedan upplever i vuxen ålder. Det innebär att reviktimiseringen för kvinnor som upplevt våld tidigare kan se olika ut beroende på när och i vilken omfattning det nya våldet uppstår. Ytterligare faktorer som har betydelse för reviktimisering är förövarens mentala inställning vid det första våldstillfället. Enligt Classens et al. (2005) utövar förövaren våld i syfte att skapa makt och kontroll över en annan individs liv och kvinnor som utsätts för våld har ofta inte möjligheten
att själva bryta sig loss. En möjlig förklaring till att kvinnan inte kan lämna relationen anses vara att skuldbeläggningen hos kvinnan är så pass stark, att hon inte vågar be om hjälp innan våldet har eskalerat eller börjat gå ut över eventuella barn (Classen et al., 2005).
Teori
Följande kapitel inleds med en presentation av studiens valda teori, Rutinaktivitetsteorin, som en utgångspunkt för de sociala aktörernas roll. Kapitlet avslutas med en beskrivning av hur den valda teorin kommer att passa in på studiens innehåll.
Rutinaktivitetsteorin
Rutinaktivitetsteorin är en kriminologisk teori skapad av Lawrence Cohen och Marcus Felson, som fokuserar på situationell brottsförebyggande på samhällsnivå, vilket innebär ett brottsförebyggande arbete i situationer och tillfällen som finns i vardagen (Cohen & Felson, 1979). Teorin förklarar orsakerna till brott och anser att kriminella handlingar är förknippade med rutiner och situationer i det vardagliga livet. Teorin förklarar dock inte orsaken till varför en individ väljer att begå brott och vad de bakomliggande faktorerna till att begå en brottslig handling kan vara. Rutinaktivitetsteorin bygger kring att tre kriterier ska uppfyllas för att brott ska kunna begås. De tre kriterierna är följande: ett lämpligt offer, en motiverad förövare samt bristen på kapabla väktare. Det räcker med att ett av kriterierna inte uppfylls för att brott inte ska kunna begås enligt Cohen och Felson (1979).
Cohen och Felson (1979) menar att brott oftast sker i det vardagliga livet såsom i matvaruaffären, i skolan, i samband med fritidsaktiviteter eller i hemmet. De rutiner som människor skapar i vardagen leder efter en tid till att det uppstår tillfällen för att finna ett lämpligt objekt, en motiverad förövare eller upptäcka en brist på kapabla väktare. Strukturella förändringar i de vardagliga rutinerna kan därtill påverka brottsligheten genom att påverka tillfällen där brott kan begås (Cohen & Felson, 1979). Teorin har tidigare använts som utgångspunkt för utformning av olika typer av brottspreventiva program (Sarnecki & Carlsson, 2020).
Enligt Cohen och Felsons (1979) beskrivning av teorins tre kriterier kan det tredje, kapabla väktare, utgöras av fysiska personer men funktionen kan också uppfyllas av lagstiftning, övervakningskameror eller liknande. När kapabel väktare saknas eller om skyddet inte är tillräckligt effektiv kan en brottslig handling begås. Varje kapabel väktare är unik och fungerar olika beroende på vad för slags brott det handlar om. Vid exempelvis våld kan kapabla väktare
förslagsvis utgöras av anhöriga, vänner, arbetskamrater, poliser, eller sjukvårdspersonal. Även om väktare finns tillgängliga finns risk att brott snabbt kan begås menar Cohen och Felson (1979). Det förklaras genom att även korta tillfällen där bristen väktare uppstår ger möjlighet för att brottsliga handlingar kan ske. Det kan vara svårt att ha kontroll över alla situationer i vardagen men ett första steg, för att minska risken för brott är att uppmärksamma problematiken kring hur ett enskilt tillfälle kan skapa förutsättningar för brott (Cohen & Felson, 1979).
Våld i nära relationer är ett brott som vanligtvis begås i hemmet, där avsaknad och brist på utomståendes vetskap är stor. I kombination med en motiverade våldsutövaren, mannen i relationen, samt ett lämpligt offer som då utgörs av kvinnan, är samtliga tre kriterier för teorin uppfyllda för att brott ska kunna begås. I denna studie undersöks på vilket sätt sociala aktörernas insatser kan fylla rollen som kapabla väktare för kvinnor som utsätts för våld i nära relationer. Då teorin möjliggör ett resonemang gällande brottspreventiva åtgärder, finner vi rutinaktivitetsteorin intressant för den föreliggande studien.
Metod
Inledningsvis i detta kapitel behandlar vi den metodansats som varit vägledande under processen, och den kvalitativa intervjumetod som används för att samla in det empiriska datamaterialet. Därefter beskrivs urvalsförfarandet, och genomförande av studien presenteras. Sedan följer ett avsnitt där vi redogör för hur det empiriska materialet har analyserats genom tematisk analys. Kapitlet avslutas med reflektioner kring forskningsetiska övervägande och metoddiskussion.
Kvalitativ metodansats
Syftet med studien är att med fokus på reviktimisering undersöka hur sociala aktörerna upplever att den hjälp och stöd som erbjuds till kvinnor som utsätts för våld i nära relationer fungerar. För att kunna svara upp till studiens syfte genomfördes en kort metod överläggning, där olika typer av datainsamlingsmetoder övervägdes. Ett alternativ var att genomföra studien efter kvantitativ ansats och då skapa en enkät. Det skulle kunna medföra att vi på ett enkelt och tidseffektivt sätt skulle nå ett större antal individer. Risken att förlora viktig information kring enskilda individers personliga upplevelser ansåg vi dock vara för stor, och därför föll valet på att genomföra en studie med kvalitativ ansats. Vid genomförande av en kvalitativ studie skapas möjlighet att samla in material av mer djupgående och förklarande aspekt, vilket bidrar till att informationen blir mer användbar i förhållande till studiens syfte (Bryman, 2018).
Semistrukturerade intervjuer
I valet av metod övervägde vi noga vilken typ av datainsamling vi ansåg vara bäst lämpad för vår studie. Valet föll på att genomföra semistrukturerade intervjuer. Fördelen vi fann med intervjumetoden var att frågorna är öppna och inte fullt ut behöver följas, utan intervjun styrs till viss del utifrån vad informanten svarar. Det innebar att vi på förhand förberett ett antal frågor som vi önskade få svar på. Under intervjuerna fanns möjligheter att följa upp information som vi ansåg viktig för deltagaren, men som vi inte tänkt på tidigare (Bryman, 2018).
Intervjuguiden, se bilaga 2, användes som stöd vid samtliga intervjutillfällen i studien.
Intervjuguide
En intervjuguide kan utformas på många olika sätt och vi valde att inleda arbetet med att skapa oss en viss förståelse för det valda ämnet. Att välja ett deduktivt arbetssätt bidrog till att vi inledningsvis skapade oss en viss förväntan om hur verkligheten såg ut, för att sedan samla in material för att se om förväntningarna stämmer överens med verkligheten (Jacobsen, 2017).
Utefter den kunskapen vi tagit del av kunde vi konstruera en intervjuguide med övergripande teman. Studien kom att innehålla fyra teman där tre av teman kan kopplas till studiens syfte och det sista temat var menat att knyta ihop intervjun och ge plats för summering och avslut.
De fyra teman i intervjuguiden var: 1) sociala aktörer, 2) målgruppen, 3) hjälp- och stödinsatser, 4) avslutande frågor.
I nästa steg i utformningen av intervjuguiden skapade vi ett antal öppna frågor under respektive tema. Frågorna formulerades på ett öppet och beskrivande sätt för att ge deltagaren utrymme för att berätta sin upplevelse och sina tankar. Det innebär att vi får möjligheten att skapa oss en bredare bild av den information vi får ta del av, och på så vis gå in på djupet kring informantens känslor, erfarenheter och upplevelser. Det var viktigt att vi inte formulerade för strikta och specifika frågor då det kan hindra eller försvåra för informanten att besvara frågan som denne önskar. För att anpassa intervjuguiden med en önskan om att från start skapa en avslappnad stämning mellan intervjuare och informant, ställdes inledningsvis ett antal bakgrundsfrågor. Vi frågade bland annat om informantens arbetsroll, mål och visioner, samt vad denne arbetat med tidigare. Därefter kom frågorna att bli mer djupgående och förklarande vilket bidrog till att informanten fick möjlighet att dela med sig av värdefull och användbar information till studien.
Tillvägagångssättet vi använt faller väl med den beskrivning Bryman (2018) uttrycker för semistrukturerad intervju.
Urvalsprocessen
Då studiens syfte är att undersöka sociala aktörers upplevelser började vi med att kartlägga vilken hjälp som erbjuds till våldsutsatta kvinnor och vilka myndigheter samt organisationer som erbjuder detta stöd. Valet att intervjua socialsekreterare på socialtjänsten samt anställda på kvinnojourer föll sig naturligt då dessa två yrkesgrupper är de som kommer den utsatta kvinnan närmast. Förfrågning om deltagande i studien skickades via mail och genomfördes i tre omgångar. Det inledande mailet innehöll kort information om studiens syfte med motivering
varför vi anser detta vara ett högst aktuellt och viktigt ämne att studera. Alla tillfrågade som inte tackade ja eller återkom efter första kontakt, fick ett nytt mail omkring en vecka senare.
Totalt kontaktades 13 kvinnojourer och 10 socialkontor, 6 stycken av de tillfrågade tackade ja till att delta, 8 stycken avböjde medverkan och resterande uteblev med svar. Kontakten till de tillfrågade gjordes mellan den 12 och 27 oktober 2020.
Valet av vilka socialkontor samt kvinnojourer vi kontaktade under processen för urvalet föll i enlighet med linjerna för ett bekvämlighetsurval. Vid en av våra intervjuer fick vi information och uppgifter av informanten, hon ansåg ha en person i sin närhet som skulle kunna tillföra vår studie värdefull information. Den personen kom att utgöra vår sista intervju och därav bör tilläggas att snöbollsurval tillämpats (Jacobsen, 2017). Den angivna orsaken för de som avböjde sin medverkan var övergripande personalbrist och hög arbetsbelastning till följd av rådande omständigheter kring pandemin (covid-19).
Det empiriska materialet
Det empiriska materialet till studien utgörs av sex intervjuer. Intervjuerna genomfördes mellan den 22:a oktober och den 16:e november 2020 och skedde via telefonintervju och via Zoom som videosamtal. Samtliga intervjuer ljudinspelades. När intervjuerna avslutats påbörjades omgående arbetet med att transkribera det insamlade materialet. Följande informanter deltog när material samlades in till studien:
Informant 1: Kvinna anställd sedan 1 år på socialtjänsten som enhetschef för en enhet som arbetar specialiserat mot våld i nära relationer och hedersrelaterat våld. Tidigare erfarenhet utgörs av arbete som socialsekreterare kring frågor som rör missbruk, barn och unga samt våld i nära relationer. Intervjun skedde via telefonsamtal och pågick i 51 min.
Informant 2: Kvinna anställd på kvinnojouren sedan 4 år, har varit ideellt engagerad i föreningen under 10 år. Informantens arbete utgörs bland annat av uppgifter som genomförande av stödsamtal samt arbeta med det skyddade boendet som kvinnojouren driver. Intervjun skedde via zoom och pågick i 39 min.
Informant 3: Kvinna anställd på kvinnojouren sedan 4 år och dessförinnan arbetade hon som förskollärare. Arbetet innefattar stödsamtal med kvinnor både från kommunen men även utifrån, skyddade boendet där placerade kvinnas tas omhand och även utåtriktade uppgifter i form av genomförande av föreläsningar om verksamheten. Intervjun skedde via telefonsamtal och pågick i 40 min.
Informant 4: Kvinna, arbetar som vuxenhandläggare på socialtjänsten med inriktad mot våld i nära relationer, övriga vuxna och funktionsstöd. Informanten har 1 års erfarenhet som vuxenhandläggare och arbetade innan på en kriminalvårdsanstalt. Intervjun skedde via telefonsamtal och pågick i 53 min.
Informant 5: Kvinna, arbetar som vålds- och samtalsterapeut på kvinnojouren sedan 2,5 år.
Tidigare erfarenheter av att arbeta ideellt i föreningen som jourkvinna och arbetat på ett HVB- hem för ensamkommande ungdomar. Intervjun skedde via zoom och pågick i 37 min.
Informant 6: Kvinna anställd sedan 1 år på socialtjänsten med arbetsuppgifter som rör frågor om våld i nära relationer. Informanten är privat engagerad i riksorganisationen för kvinnojour och tjejjour i Sverige. Intervjun skedde via zoom och pågick i 28 min.
Tillvägagångssätt
När samtliga intervjuer var genomförda och materialet var transkriberat tog analysen vid. Vi valde att använda programmet MAXQDA som en del av bearbetningen av det empiriska materialet. MAXQDA är ett dataanalysprogram som hjälper forskare att bearbeta olika datamängder. Genom att importera det insamlade materialet i programmet erbjuder MAXQDA olika typer av analysverktyg som passar datamängden. Exempelvis går det att välja ut betydelsefull information och koda detta för att sedan kunna gå tillbaks till den kodade listan för att få en överblick över de viktigaste delarna av materialet. Vi importerade det transkriberade dokumenten i programmet och påbörjade sedan arbetet med att skapa koder direkt i dokument. Arbetet med att markera och plocka ut viktiga delar och aspekter av texten skedde enskilt för författarna, och innefattade att båda två gick igenom samtliga sex intervjuer.
Totalt skapades 51 koder som omfattade 824 markerade citat, många av dessa var dock dubbletter då båda författarna plockat ut liknande delar av materialet. I nästa steg slog vi ihop de kodade dokumenten för att jämföra de koder vi skapat. Det resulterade i att vi snabbt fick en överblick att vi tänkt lika och därefter plockade vi ut det allra mest värdefulla citaten från datamaterialet. Vi ser det som en fördel att inledningsvis arbetat enskilt för att oberoende av varandra under bearbetningen kunna hitta samma men även olika betydelsefulla delar av materialet.
I nästa steg av bearbetningen valde vi att sammanställa de koder vi skapat i ett gemensamt dokument. Vi skapade ett antal preliminära teman för att strukturera upp våra koder. När koderna låg placerade under ett lämpligt tema började vi föra in alla citat som vi markerat under respektive kod från MAXQDA. Samtliga utvalda citat placerades under respektive tema. När samtliga citat var överförda och placerade under ett preliminärt tema valde vi att ytterligare en gång gå igenom samtliga av de utvalda citaten. Processen resulterade i att vi fann tydliga mönster i det empiriska materialet som slutligen ledde till att vi skapade två huvudteman: 1) Stöd och hjälp i uppbrottsprocessen, 2) Upplevda utmaningar och önskan om förändring. De koder och citat som inte naturligt föll inom ramen för våra huvudteman och således inte svarade upp mot studiens syfte, placerade vi under temat Övrigt. Nästa steg gick ut på att strukturera och sortera i det material som låg under varje huvudtema och i detta steg skapade vi ett antal underkategorier. Följande sju underkategorier skapades: 1) Fasen för upprätthållande av relation, 2) Fasen för separation, 3) Stöd till kvinnor med barn, 4) Fasen för att avsluta kontakten, 5) Sociala aktörers utmaningar i kontakten med kvinnor, 6) Utmaningar i samverkan mellan aktörer, 7) Sociala aktörers önskan om lagförändring.
Tematisk analysmetod
För att analysera det insamlade datamaterialet valde vi att genomföra en tematisk analys. Som stöd i arbete med analysen följdes Braun och Clarke (2006) arbetsbeskrivning för tematisk analys. Det första steget i analysen var att noggrant sätta oss in i och förstå det material vi samlat in. Det gjordes genom att vi båda läste igenom samtliga transkriberingar ett flertal gånger. På så sätt fick vi en djupare förståelse kring materialet och vad det faktiskt handlar om.
När processen för inläsning var genomförd hade vi börjat se ett meningsmönster med grundläggande delar av det empiriska materialet. Detta meningsmönster delade vi därefter in i
olika koder, som fick representera materialet. Vi använde sedan dessa koder för att skapa övergripande teman, som en överblick på det material som skulle vara med i resultatet. Efter skapandet av övergripande teman började vi gå igenom materialet och övervägde vilka koder och teman som skulle ingå i studien. Vissa teman slogs ihop med varandra och vissa teman ändrades eller togs bort. Syftet med att skapa teman i materialet var att fånga upp de viktiga aspekterna i förhållande till studiens forskningsfråga. Det innebär att vi utgår från en eller flera antaganden som kan konstateras vara trovärdiga och utifrån det drar en logisk slutsats kring vad som gäller (Braun & Clarke, 2006).
Forskningsetiska överväganden
Vetenskapsrådet (2002) beskriver att all forskning ska följa forskningskravet och bidra till en ökad förståelse och förbättrad kunskap inom det valda ämnet. Ämnen som studeras bör rikta in sig på relevanta och betydelsefulla frågor som rör samhället, samt att genomförandet håller en hög kvalitet under hela processen. Individskyddskravet innebär att individer som deltar i forskningsprojekt inte får utsättas för fysisk eller psykisk skada i form av kränkningar eller förödmjukelse. Vetenskapsrådets (2002) forskningsetiska principer utgörs av fyra allmänna huvudkrav: 1) Informationskravet, 2) Samtyckeskravet, 3) Konfidentialitetskravet, 4) Nyttjandekravet.
För att upprätthålla och säkerhetsställa att vetenskapsrådets krav uppfylls i denna studie har flera överväganden genomförts. För att uppfylla informationskravet skapades inledningsvis ett informationsblad, se bilaga 1, som samtliga deltagare fick ta del av innan intervjun påbörjades.
Informationsbladet innehöll information kring deltagarnas frivilliga medverkan i studien och att de när som helst under arbetsprocessen kunde välja att avbryta sin medverkan utan konsekvenser. Innan intervjuerna startade lämnade samtliga deltagare sitt samtycke till medverkan i studien, och därav var kravet för samtycke uppfyllt. För att säkerhetsställa deltagarnas anonymitet och uppfylla kraven för konfidentialitet har samtliga individer avidentifieras och vi valde att nämna deltagarna efter Informant 1, Informant 2 osv. För att uppfylla nyttjandekravet har samtliga personliga uppgifter om deltagarna och det empiriska datamaterialet förvarats på platser oåtkomligt för obehöriga att nå. När uppsatsen är avslutad kommer allt insamlat material som ingått i studien att raderas.
Metoddiskussion
För genomförande av denna studie valdes en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer och tematisk analys som metod. Semistrukturerade intervjuer valdes då vi önskade möjlighet till att ställa följdfrågor och på så sätt ge deltagarna chans förklara och gå djupare in i beskrivningen av den enskildes upplevelser och erfarenheter. Genom att använda denna form av datainsamlingsmetod öppnade vi upp för diskussion och möjlighet att ställa frågor vi från början inte tänkt på, eller haft kunskap om sedan tidigare. Vidare valde vi att genomföra en tematisk analys, där vi genom skapande av teman snabbt fick en bra överblick av det insamlade materialet. Analysen skedde i flera steg och inledningsvis arbetade författarna enskilt för att sedan föra samman de teman och det empiriska material som plockats ut ur intervjuerna. Vi anser att tillvägagångssättet varit mycket positivt för att oberoende av varandra under bearbetningen kunna hitta samma men även olika betydelsefulla delar av det empiriska materialet.
Vi är medvetna om att sex individer inte är någon population som vi kan göra större vetenskapliga antaganden av. Fler informanter hade kunnat bidrag till ett bredare och djupare resultat men vi anser att de intervjuer som genomfördes överlag var uttömmande och informanternas inställning till deltagande bedömdes mycket positiv. Till följd av rådande pandemi (covid-19) upplevde vi ökad svårighet att finna fler deltagare till studien. Av de tillfrågade som avböjde medverkan var svaren enhälliga med förklaring att tids- och resursbristen i verksamheten var mycket omfattande till följd den höga belastning som kommer av pandemin.
Resultat
I detta kapitel presenteras det empiriska materialet som baseras på sex intervjuer. Syftet med studien är att beskriva hur sociala aktörer upplever att det stöd och den hjälp som ges till kvinnor som utsätts för våld i nära relation fungerar. Resultatet presenteras utifrån två teman;
1) Stöd och hjälp i uppbrottsprocessen, och 2) Upplevda utmaningar och önskan om förändring.
Stöd och hjälp i uppbrottsprocessen Fasen för upprätthållande av relation
Resultatet visar att risken för reviktimisering hos kvinnor som utsätts för våld i nära relationer är mycket påtaglig. Det upprepade våldet sker bland annat genom att kvinnan tidigt under fasen för upprätthållande av relationen försöker lämna men återvänder till mannen. En informant beskriver följande:
Vanligt förekommande är att kvinnan i förhållandet, innan hon söker hjälp, lämnar gång på gång, att hon åker hem till mamma, eller någon kompis men sen lyckades han få tillbaka henne ändå. Kvinnan har upprepade gånger försökt lämna. (Informant 3)
För att hjälpa kvinnor i svåra och många gånger farliga situationer som det innebär att lämna en våldsam partner, erbjuder socialtjänsten och kvinnojouren stöd och hjälp i form av rådgivande samtal. Stödsamtal erbjuds till kvinnor oavsett var i uppbrottsprocessen hon befinner sig. Stödsamtalen syftar till att ge den utsatta kvinnan kunskap och förståelse för mekanismerna bakom våldet. Under intervjuerna framkommer att fokus i samtalen ligger i att kvinnan ska förstå hur gränsen mellan våld och kärlek suddas ut, vilket leder till att kvinnan upplever våldet som ett uttryck för kärlek och omtanke.
I stödsamtal pratar vi väldigt mycket om normaliseringsprocessen, om uppbrottsprocessen och om de traumatiska banden, allt det handlar om att liksom synliggöra våldet för den våldsutsatta..// För det är oftast det som gör och har gjort att den våldsutsatta kvinnan har varit kvar. (Informant 1)
Oftast tycker kanske inte kvinnorna att det är så farligt för dem är så vana, normaliserad i hur dom lever men då måste vi undersöka hur våldet ser ut, vad han har gjort och göra lite säkerhetsbedömning. (Informant 5)
Resultatet visar att det finns ett tydligt mönster i fasen för upprätthållande av relationen. I den här fasen görs flera försök av kvinnan till att lämna det destruktiva förhållandet. Försöken resulterar i att kvinnan återvänder till mannen, istället för att bryta sig loss. Samma mönster synliggörs även bland de kvinnor som tidigare erbjudits stöd och hjälp. Tre informanter beskriver processen enligt följande:
De som kommer tillbaka dem vet, det har kanske hunnit gå några stödsamtal och då har kanske individen gjort en viss process själv under den tiden som vi inte har haft kontakt. Så där handlar det om vart individen är någonstans när den kommer tillbaka och där påbörjar vi en ny kontakt.
(Informant 1)
Jag tänker att i uppbrottsprocessen går kvinnan tillbaka till mannen och generellt sker det 3-5 gånger, och då kommer de tillbaka till oss. Det är ofta jättejobbigt för dem, så det försöker vi avdramatisera. Vi vet att det ser ut så här, det är inget konstigt och hon behöver inte skämmas eller tycka det är pinsamt eller det får hon tycka, hon får tycka vad hon vill men vi vet vad det handlar om, så vi försöker avdramatisera det. (Informant 5)
Det är ju många som tyvärr återvänder flera gånger innan man tillslut kommer till den punkten att nu får det verkligen vara nog. Men vi säger alltid till de kvinnorna att du är alltid välkommen tillbaka, det är bara att höra av sig ifall du känner att du behöver. (Informant 2)
Flera informanter beskriver hur de genom stödsamtal försöker hjälpa att bryta mönster under fasen för upprätthållande av relationen och på så vis motivera kvinnan till att lämna förhållandet. Det sker genom att bekräfta kvinnan i hennes situation och minska kvinnans skuldbeläggande på sig själv. Resultatet visar att utsatta kvinnor måste förbereda sig inför att lämna ett våldsamt förhållande, och att den här processen kan ta lång tid.
Många vill såklart lämna sin partner förr eller senare men kanske inte är beredd att göra det i den vevan som dem söker sig till oss, utan kanske bara vill rådfråga vilken hjälp kan jag få och vad finns det för stöd. Ofta handlar det mycket om rådgivning och information och hon vill veta hur hon ska göra för hon vet inte riktigt det själv. (Informant 4)
Jag får så ett frö hos kvinnan, det är en egen process hon har och ett eget bestämmande det enda jag kan göra är att stötta, och hjälpa i den mån det går..// Det handlar om allt ifrån att få en bekräftelse, att bekräfta att det är som hon tror att det är. Till det att hon faktiskt vill att någon ska ta tag i situationen och att hon söker hjälp och vill ha hjälp och komma därifrån.
(Informant 6)
Vi kan ju prata med henne en, flera massor med gånger och tillsammans förbereder för hur hon ska kunna lämna..// Men vi ska inte göra saker åt kvinnorna utan vi ska hjälpa dem att kunna hjälpa sig själv. (Informant 2)
I mer kritiska situationer krävs andra åtgärder än stödsamtal som syftar till att förbereda kvinnan på att lämna förhållandet. Uppbrottet kan ske i en mer akut situation där kvinnans liv är i fara. I dessa fall krävs att uppbrottet sker utan vidare planering, förberedelse eller stödsamtal. I empirin finns uttalanden som belyser att vid dessa akuta situationer finns endast tid för omhändertagande och eventuellt erbjudande av plats på ett skyddat boende.
Vi agerar även i akuta lägen om vi behöver göra någon placering på kvinnojour. (Informant 6) Vi har också ett skyddat boende där vi kan ha kvinnor och barn boende om man behöver fly från en relation. (Informant 2)
Om polisen har varit och hämtat kvinnan i en lägenhet, för att det är någon som har gjort en polisanmälan, och då blir det också akut, kvinnan kommer bara hit och har inte fått med sig någonting. (Informant 3)
Fasen för separation
Resultatet visar att kvinnor riskerar att möta kraftigt motstånd och en ökad risk att utsättas för grovt våld av sin före detta partner under den tid som följer vid separationen. Oavsett om
separationen från kvinnans sida sker genom planering och stöd eller under mer akuta former, kan tiden under separationsfasen bestå av upprepad utsatthet för våld.
För oftast så eskalerar våldet när man kanske separerar och skiljer sig. (Informant 5)
Det är ganska vanligt att det förekommer separationsvåld, efter-våld. (Informant 1)
En informant beskriver hur våldet under separationsfasen förändras, och hur det påverkar den utsatta kvinnan:
Han har sagt att han ska ändra sig eller att han ska söka hjälp eller att du klarar dig inte, är det så att du lämnar nu så kommer jag ta dina barn..// Så när hon kommer hit så vet vi att hon kanske lämnar hemmet för första natten och han kommer ligga på som attan på telefon och undra var hon är, och där börjar han kanske med sina påtryckningar med att han är ledsen, han ber om ursäkt osv. Vi vet att det är såhär det går till och det förbereder vi kvinnan på, att nu kommer han be om ursäkt och han kommer kanske hota dig och i de lägena kan det vara kvinnor som vacklar. (Informant 3)
I separationsfasen uppger de sociala aktörerna att kvinnor är medvetna om att det finns en stor risk att utsättas för våld, något som kan påverka henne att bryta relationen. Samtliga informanter uppger under intervjuerna att det krävs ett omfattande stöd i från deras sida.
Processen under separationsfasen kan vara problematisk. Det handlar inte enbart om att bryta sig loss från ett destruktivt förhållande, två informanter beskriver processen lite närmare:
Första steget är att hon ska få skydd, hon ska få stöd, i stödet kan massa saker ingå, samtal, vi hjälper kvinnan med alla myndighetskontakter, hon kanske måste sjukskriva sig, hon kanske inte ens har ett eget bankkonto eller att han har alla koder, vi måste byta och spärra kort, vissa har inte gjort en polisanmälan och det hjälper vi till med. Vi sitter med på tingsrätten i vårdnadstvister och brottmål, alla möten med barnhandläggare och vuxenhandläggare som oftast brukar vara här på jouren, där kvinna är trygg, ja men det är allt, allt som sker när man mår dåligt, sjukskrivning, skola, byta adresser, söka sekretessmarkering, skyddade personuppgifter. (Informant 3)
Det kan också handla om att den enskilde har lämnat relationen och då behöver ganska mycket praktiskt hjälp och det hjälper vi också till med. (Informant 1)
När de praktiska delarna av separationen har hanterats finns utrymme till för stöd och hjälp, i form av bearbetning. Det efterföljande stödet och hjälpen som socialtjänsten och kvinnojouren erbjuder riktar sig till kvinnor som är boende på skyddat boende, och till de kvinnor som lyckats hitta en annan trygg plats att bo på.
När kvinnan har landat och känner sig trygg då får man ju börja samtala, hur mår du, vad har hänt och hur har ditt liv sett ut? Sen har vi kontinuerligt stödsamtal, och det kan för vissa ske flera gånger om dagen och för vissa någon gång i veckan..// Vi här på plats talar om för kvinnan att hon har gjort rätt, att hon har tagit ett bra beslut. (Informant 3)
Syftet är att personen ska bearbeta det våld som hon var utsatt för, men också stärka sig själv, bygga upp sitt självförtroende, sin självkänsla, börja tro på sig själv på nytt. (Informant 1)
Informanterna beskriver hur det fortsatta stödet efter separationen ser olika ut från kvinna till kvinna. Det vanligaste stödet sker genom stödsamtal, hur länge eller i vilken omfattningen stödet fortgår är individuellt. Informanterna beskriver den individuella skillnaden och även hur kontakten över tid kan förändras.
Det kan vara att nu har vi ett visst råd, stödsamtal, så märker vi att nu har dem inte behov av det mer men hon skulle gärna vilja att vi ringde då eller då eller så kan vi säga att hon ringer till mig om situationen blir annorlunda, vi får hitta olika lösningar och anpassa liksom hur det ser ut. (Informant 4)
Alla kvinnorna som bor här blir erbjudna att fortsätta gå på samtal hos oss och det är många som fortsätter gör det, jag hade en kvinna som bodde här för 2 år sen och hon går fortfarande hos mig, inte varje vecka kanske men var 14:e dag kommer hon. (Informant 2)
Att vi kan börja sprida ut samtalen och träffarna till varannan vecka, till var tredje vecka, till varje månad och så. (Informant 5)
Stöd till kvinnor med barn
Resultatet visar också att tiden efter separationen kan se väldigt olika ut för kvinnor, och en av den största skillnaden utgörs av de kvinnor som har respektive inte har barn.
Våldet tar inte slut bara för att man löst det mest akuta, har man barn ihop så fortsätter det kanske fast då genom barnen..// När han ska ha umgänge med barnen så börjar det igen även fast man inte lever tillsammans. (Informant 3)
Det svårt för den våldsutsatta att faktiskt börja om från början, och känna sig helt fri från våld, för efter-våld är så vanligt, och det här är en form av efter-våld, makt och kontroll att man hävdar sin rätt till umgänge, och det har han. (Informant 1)
Att förövaren påverkar och utnyttjar barnet till att komma åt henne, det är tyvärr inte allt för ovanligt när det gäller våld i relation, det kan påverka kvinnan väldigt mycket. (Informant 2)
Jag kan säga att det förekommer att kvinnor som är väldigt utsatta att det kan fortsätta även fast dem har lämnat relationen, det kanske blir en boendetvist om barnen och de kommer inte överens om umgänge, hon får inte underhållsstöd osv., det är liksom svårigheter även fast kvinnan har lämnat. (Informant 4)
I de fall där kvinnan har barn innebär det också att stödet runt henne behöver anpassas. Vid eventuella vårdnadstvister kan behovet av juridisk hjälp och stöd i rättegångar finnas. En informant beskriver arbetet på följande sätt:
Om det finns barn då följer vi oftast med om det går till tingsrätten, vi följer med och stöttar där..// Ja det finns många olika sätt att jobba på och vad vi behöver finnas där för.
(Informant 5)
Hos många kvinnor som har barn uppstår en rädsla för att förlora vårdnaden om sina barn i kontakten med de sociala aktörerna. Detta resulterar i att många kvinnor inte vågar söka hjälp förens våldet eskalerat och pågått under en väldigt lång tid. Den oro som kvinnan upplever kring sina barn, kan försvåra arbetet för den sociala aktören. Flera informanter beskriver problematiken kring rädslan att förlora vårdnaden om sina barn enligt följande:
Hon tänker att mannen kommer få vårdnaden om barnen..// Det kan vara så att männen säger till kvinnan att om du lämnar mig då ska jag se till att socialtjänsten tar barnen. (Informant 4)
Kvinnan kan sakna en tilltro till socialtjänsten, speciellt inte om det är barn inblandat. Att som jag upplever det, kvinnan tror kanske att det finns ett hot om att ta bort barnen om man behöver hjälp ifrån just socialtjänsten. (Informant 6)
Vi hör och ser och förstår att den här situationen inte är bra och att ni behöver hjälp, och så försöka förklara att socialtjänsten inte kommer att ta barnen, vilket många är rädda för att vi kommer göra, men vi ska endast vara till hjälp så att de kan få det bra istället. (Informant 2)
För att finna en lösning på denna svårighet och minska kvinnans oro beskriver en av informanterna hur de, om det krävs, tillsammans kan skriva en orosanmälan med de inblandade.
När vi gör den orosanmälan så gör vi den tillsamman med barn och ungdom, vi bjuder in barn och ungdom och att den våldsutsatta får berätta själv. Vi gör en sittandes orosanmälan, kan man säga. Ett sittande möte tryggar mycket mer än om vi skickar iväg en orosanmälan och den våldsutsatta inte vet vad det är som står i den. Vi försöker trygga men vi informerar om våra skyldigheter och det är ju klart att det försvårar, både för oss och för den våldsutsatta.
(Informant 1)
Fasen för att avsluta kontakten
När kvinnan landat i sin nya situation och fått hjälp i form av yttre stöd tas nästa fas vid, tiden efter separationen. En informant beskriver fasen enligt följande:
