Meddelad i Stockholm
Dok.Id 1045706
Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid
Box 8307
104 20 Stockholm
Scheelegatan 7 08-561 654 70 08-561 650 05 måndag – fredag 08:00-16:00 E-post:
stockholms.tingsratt.avdelning5@dom.se www.stockholmstingsratt.se
PARTER
KÄRANDE
Alektum Inkasso AB med bifirma Alektum Finans, 556331-1678 Homeenter
Box 11108 404 23 Göteborg
Ombud: jur. kand. Fredrik Engström Engström & Hellman AB
Box 11478 404 30 Göteborg
SVARANDE
Oya SU Olivia Wiberg, 881128-0380 Vikingagatan 39 3tr
113 42 Stockholm
Ombud: byråchefen Pär Magnusson Konsumentsombudsmannen
Box 48
651 02 Karlstad
______________________
DOMSLUT
Käromålet ogillas.
BAKGRUND
Su Wibergs mamma Oya Wiberg ingick under åren 1997–2002 ett flertal avtal om kreditköp för den då omyndiga Su Wibergs räkning. Avtalen avsåg köp av skolfoto och fotona levererades mot faktura med en betalningstid om 30 dagar. Betalning har inte erlagts.
YRKANDEN M.M.
Alektum Inkasso AB med bifirma Alektum Finans (Alektum) har yrkat att tingsrätten ska förplikta Su Wiberg att till bolaget betala ett kapitalbelopp om 2 584 kr jämte dels per den 22 februari 2010 upplupen ränta med 2 626 kr 50 öre, dels ränta enligt 6 § räntelagen på kapitalbeloppet från den 22 februari 2010 till dess betalning sker. Vidare har Alektum yrkat att Su Wiberg ska ersätta bolaget för dess inkassokostnader med 750 kr avseende fem kravbrev. För det fall tingätten skulle finna att avtalen är ogiltiga har Alektum yrkat att tingsrätten ska förplikta Su Wiberg att betala de yrkade beloppen jämte ränta som ersättning för de skolfoton hon mottagit.
Su Wiberg har bestritt käromålet. Hon har vitsordat yrkat kapitalbelopp och yrkad ränta som skäliga i och för sig.
Ingen av parterna har yrkat någon ersättning för rättegångskostnader.
Konsumentombudsmannen har med stöd av den numera upphävda lagen (1997:379) om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister (försökslagen) inträtt som biträde för Su Wiberg i målet. Försökslagen ersattes den 1 januari 2012 av permanent lagstiftning genom ikraftträdandet av lagen
(2011:1211) om Konsumentombudsmannens medverkan i vissa tvister. Enligt 4 § denna lag – som enligt punkten 2 i övergångsbestämmelserna ska tillämpas även på tvister som inletts före lagens ikraftträdande – ska rättegångsbalkens regler om tvistemål om mindre värden i 1 kap. 3 d §, 10 kap. 8 a § och 18 kap. 8 a § inte
tillämpas i mål där Konsumentombudsmannen enligt lagen biträder en konsument vid talan i allmän domstol. Målet har därför handlagts som ett ordinärt tvistemål.
Målet har med stöd av 42 kap. 18 § första stycket 5 avgjorts utan huvudförhandling.
GRUNDER
Alektum
Alektums fordran grundar sig på att Oya Wiberg för Su Wibergs räkning avtalat om köp av skolfoto från Svenska Klasskort AB samt Sefo Skolornas Elevfoto AB. Fotona, som levererades mot faktura, har därefter inte betalats. Alektum har förvärvat fordran av Svenska Klasskort AB och Sefo Skolornas Elevfoto AB. Överförmyndarens samtycke till avtalen har inte krävts. Om avtalen skulle anses ogiltiga är Su Wiberg likväl skyldig att betala ersättning för värdet av de skolfoton hon har mottagit. Sådan ersättning uppgår till vad som har yrkats avseende kapitalbelopp och ränta.
Su Wiberg
Avtalen är ogiltiga eftersom överförmyndaren inte har samtyckt till kreditköpen och avtalen inte i efterhand har blivit behörigen fullgjorda. Köpen av skolfotona på kredit krävde överförmyndarens samtycke och något sådant samtycke har inte ens sökts. Oya Wiberg har inte betalat skulden som blev följden av köpen av skolfotona. Su Wiberg har inte heller själv, när hon blev myndig, godkänt avtalen utan istället bestritt
betalningsansvar. Su Wiberg är inte skyldig att utge någon ersättning för de skolfoton som inte längre finns kvar eftersom skolfotona inte har använts till skäligt underhåll eller medfört sådan nytta för Su Wiberg som avses i 9 kap. 7 § första stycket
föräldrabalken.
UTVECKLING AV TALAN M.M.
Parterna har pläderingsvis argumenterat i rättsfrågan. Dessa resonemang redovisas inte här. Ingen av parterna har åberopat någon bevisning.
DOMSKÄL
Vad tingsrätten ska pröva
Parterna är överens om sakomständigheterna i målet och om skäligheten i och för sig av det yrkade beloppet och den yrkade räntan. Su Wiberg har inte heller invänt mot att Alektum i och för sig har förvärvat de påstådda fordringarna i målet. Som grund för sitt bestridande har Su Wiberg emellertid anfört att avtalen inte ska anses vara giltiga eftersom överförmyndarens samtycke inte har förelegat trots att detta har krävts.
Alektum har i och för sig inte förnekat att överförmyndarens samtycke har saknats, men har gjort gällande att det heller inte har krävts.
Tingsrätten ska således pröva om överförmyndarens samtycke har krävts för att giltigt avtal ska anses ha ingåtts mellan å ena sidan Svenska Klasskort AB och Sefo
Skolornas Elevfoto AB, och å andra sidan Su Wiberg. Om tingsrätten skulle finna att överförmyndarens samtycke inte har krävts ska avtalen anses giltiga och käromålet bifallas. Om samtycke har krävts är avtalen ogiltiga. Tingsrätten ska i sådant fall pröva om Su Wiberg är skyldig att ändå betala ersättning för de skolfoton som hon har mottagit. Om så är fallet ska käromålet bifallas. Om Su Wiberg inte ska anses vara skyldig att betala ersättning ska käromålet ogillas.
Vilken lagstiftning ska tingsrätten tillämpa vid sin prövning?
Under den tidsperiod som avtalen ingicks var Su Wiberg omyndig. Rådigheten över hennes tillgångar, t.ex. genom avtal om köp, tillkom därmed enligt huvudregeln Oya Wiberg i egenskap av förälder och förmyndare (se 9 kap. 1 § och 13 kap. 1 §
föräldrabalken). Från den regeln finns dock ett antal undantag som innebär att vissa rättshandlingar inte kan företas av föräldern utan att denne dessförinnan dessutom inhämtar överförmyndarens samtycke. Hit hör skuldsättning för den underåriges räkning. Situationen regleras i 13 kap. 12 § föräldrabalken. Den nu gällande lydelsen av denna bestämmelse trädde emellertid i kraft först den 1 januari 2009 och de ogiltighetsgrunder som följer av bestämmelsen kan därför inte – trots avsaknaden av särskilda övergångsbestämmelser i denna del – anses tillämpliga på de avtal som är aktuella i målet. I målet ska i stället, i enlighet med vad parterna i målet är överens om, 13 kap. 12 § föräldrabalken i dess lydelse från år 1995 tillämpas på de åberopade omständigheterna (se SFS 1994:1433).
Har överförmyndarens samtycke krävts?
Av 13 kap. 12 § första stycket 1 föräldrabalken, i den nu angivna lydelsen från år 1995, framgår att en överförmyndarens samtycke krävs för att en förälder för den omyndiges räkning ska få ”ta upp lån eller ingå någon annan skuldförbindelse”. Frågan är då vad som avses med annan skuldförbindelse. I förarbetena uttalades att det var svårt att se att lagtexten innebar annat än en kodifiering av vad som dittills hade gällt utan att direkt framgå av lagtext. Någon mera ingående diskussion om begreppets innebörd fördes därför inte, annat än ett uttalande om att tidig skuldsättning hos barn är en belastning som barnet kan få leva med under lång tid. Som en mera allmän
utgångspunkt framhölls dock att en särskild försiktighet med att skuldsätta barn borde iakttas (se prop. 1993/94:251 s. 114 f.). I författningskommentaren till bestämmelsen gavs heller ingen definition av begreppet skuldförbindelse. Däremot anfördes, när det gäller under vilka förutsättningar som överförmyndaren borde lämna sitt samtycke i de lägen som han eller hon hade tillfrågats, att rena konsumtionskrediter normalt inte borde tillåtas (se a. prop. s. 242).
Vid bedömningen av om också kortfristiga s.k. fakturakrediter ska anses ha varit omfattade av ett krav på överförmyndarens samtycke redan genom 1995 års lydelse finns det anledning att även se på de överväganden som ledde fram till den nu gällande
lydelsen av 13 kap. 12 § första stycket 1 föräldrabalken. Ändringen år 2009 innebar att formuleringen ”eller ingå någon annan skuldförbindelse” ersattes med ”eller företa någon annan rättshandling som innebär att den omyndige sätts i skuld”. I förarbetena uttalades denna gång som skäl för ändringen att innebörden av 13 kap. 12 §
föräldrabalken var i hög grad oklar och att det i praxis fanns olika tolkningar av begreppet ”skuldförbindelse”. Det ansågs bl.a. oklart i vad mån regleringen omfattade köp på kredit, och starka skäl talade därför för en tydlig ordning som innebar att förmyndare – utan överförmyndarens samtycke – endast kan genomföra
kontanttransaktioner för sina barns räkning (se prop. 2007/08:150 s. 29 f.).
Frågan är då om 2009 års ändring av lagtexten innebar en sådan saklig förändring av rättsläget att sådana kreditköp som genomfördes dessförinnan motsatsvis inte ska anses omfattade av kravet på samtycke från överförmyndaren. De i föregående stycke
återgivna förarbetsuttalandena till 2009 års ändring kan i förstone ge intryck av det.
Mot det talar dock att lagstiftaren i detta sammanhang också tog ställning till ett annat förslag från den bakomliggande utredningen, nämligen att det borde införas ett
undantag till skuldsättningsförbudet som gjorde det möjligt för en förälder att utan överförmyndarens tillstånd ingå avtal som rör mindre värden och som innebär ett kortare betalningsanstånd. Detta förslag avvisades av lagstiftaren, bl.a. med hänvisning till att en sådan ordning skulle kunna innebära en försämring av det befintliga skyddet mot barns skuldsättning (se prop. 2007/08:150 s. 30).
Vad som nyss sagts ger stöd åt uppfattningen att 2009 års ändring i huvudsak innebar ett förtydligande av ett redan gällande eller i vart fall från början avsett rättsläge. Inte heller kan ordalydelsen av den äldre bestämmelsen, i vilken formuleringen ”annan skuldförbindelse” ingår, sägas utesluta kortfristiga krediter. Till detta kommer också det ovan redovisade innehållet i förarbetena till 1995 års lagstiftning, både när det gäller uttalandet om den rent allmänt restriktiva hållning till barns skuldsättning som lagstiftaren redan då ansåg borde intas och när det gäller formuleringen i
författningskommentaren om hur överförmyndaren borde förhålla sig till konsumtionskrediter. Sammantaget talar detta enligt tingsrättens mening med
övervägande styrka för att ändamålet med och innebörden av bestämmelsen även i dess äldre lydelse var att också sådana mera kortfristiga skulder skulle omfattas av kravet på överförmyndarens samtycke.
De avtal om köp som målet gäller innebar att anstånd med betalning lämnades under 30 dagar, dvs. genom fakturakredit. Det står därmed klart att det för varje ingånget avtal uppstod en skuld hos Su Wiberg, låt vara kortfristig och av beloppsmässigt begränsad storlek. Med hänsyn till vad som anförts ovan måste det anses ha gällt ett krav på överförmyndarens samtycke för de nu aktuella avtalen. Sådant samtycke har inte funnits. Avtalen har inte heller fullgjorts senare. Följden av detta är att avtalen är ogiltiga.
Är Su Wiberg ändå ersättningsskyldig för de skolfoton som hon har mottagit?
Följden av ett avtals ogiltighet är normalt att avtalsprestationerna ska gå åter. En sådan uttrycklig regel för nu aktuella situationer finns också i 9 kap. 7 § föräldrabalken.
Bestämmelsen innebär att den omyndige ska återbära vad han eller hon har mottagit eller, om det inte kan ske exempelvis på grund av att egendomen har förbrukats, betala ersättning för värdet av egendomen. Den omyndige är dock enligt samma bestämmelse inte skyldig att betala för det han eller hon har mottagit i större utsträckning än vad som har använts till skäligt underhåll eller som har medfört nytta.
Su Wiberg har angett att de skolfoton som avtalen i målet gäller inte finns i behåll hos henne. Alektum har mot denna bakgrund yrkat att Su Wiberg ska – för det fall avtalen skulle anses ogiltiga – förpliktas att betala ersättning för skolfotona med ett belopp som motsvarar det yrkade kapitalbeloppet jämte ränta. Su Wiberg har bestritt betalningsskyldighet och hänvisat till att fotona inte kan anses ha använts till skäligt underhåll eller annars varit till nytta för henne.
Vid bedömningen av skyldigheten att utge ersättning ska principerna om obehörig vinst tillämpas. Vinsten behöver inte föreligga i form av ett behållet förmögenhets-
värde som direkt eller indirekt trätt i stället för den mottagna egendomen. Den kan bestå i att utgifter blivit täckta som med hänsyn till den underåriges förhållanden kan betraktas som skäliga och som annars fått betalas med andra medel. Någon alltför ingående undersökning angående avtalets inverkan på den underåriges
förmögenhetsläge behöver inte göras. Om det visas att det mottagna en gång kommit till nyttig användning har den andra avtalsparten fullgjort sin bevisbörda, och
domstolen behöver inte fördjupa sig i utredning hur den underåriges förmögenhetsläge kunde ha gestaltat sig om avtalet aldrig kommit till stånd (se Walin och Vängby, Föräldrabalken, kommentaren till 9 kap. 7 §).
Skolfotona som Su Wiberg har mottagit kan inte sägas ha använts till skäligt underhåll.
Frågan är då om de varit till nytta för henne. Det kan konstateras att nyttan för den enskilde eleven själv av individuella skolfoton typiskt sett måste anses vara mera begränsad, samtidigt som det kan förhålla sig på motsatt vis med skolkataloger som innehåller klassfoton. I målet saknas dock närmare utredning om vilken sorts foton som Su Wiberg mottagit. Denna brist måste falla tillbaka på Alektum. Su Wiberg är därför inte skyldig att betala ersättning för de skolfoton som hon har mottagit.
Sammanfattande bedömning
Det har krävts samtycke från överförmyndaren för att ingå de avtal om köp av
skolfoton som är aktuella i målet. Eftersom sådant samtycke inte har funnits är avtalen ogiltiga. Med hänsyn till att det saknas närmare utredning om vilken nytta Su Wiberg kan ha haft av de skolfoton som hon har mottagit är hon inte skyldig att betala
ersättning för fotona. Alektums käromål ska därför ogillas.
HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 1 (DV 401).
Överklagande, ställt till Svea hovrätt, ska ha kommit in till tingsrätten senast den 16 mars 2012. Prövningstillstånd krävs.
Jens Wieslander
