Juni 2004
En undersökning av utlandsfödda kvinnors erfarenhet av hemsjukvård
Elisabeth Björk Brämberg
Språk och
delaktighet
En undersökning av utlandsfödda kvinnors erfarenhet av hemsjukvård
delaktighet
© FoU i Väst
Första upplagan juni 2004
Layout: Infogruppen GR
ISSN: 1651-7156
Innehåll
TVÅ INVANDRARKVINNORS UPPLEVELSER AV SVENSK SJUKVÅRD ... 4
Hemsjukvård Medi berättar Marta berättar
BAKGRUND OCH SYFT E ... 6
METOD ... 8 Undersökningens sammanhang
Undersökningsdeltagarna
Insamling och bearbetning av data
REDOVISNING OCH TOLKNING AV INTERVJUERNA ... 10 Att känna sig delaktig
Att avsäga sig delaktighet
Att uppleva sig fråntagen möjlighet till delaktighet
DISKUSSION ... 17 Språk och delaktighet
Fenomenologiskt arbetssätt – en möjlig väg
Fenomenologisk samtalsmetod – ett möjligt arbetssätt
REFERENSER ... 19
Jag vill rikta ett varmt tack till professor Karin Dahlberg och docent Maria Nyström, Växjö universitet
samt Leena Odebo och fil dr Lars Rönnmark, FoU i Väst.
Elisabeth Björk Brämberg
Hemsjukvård
Hemsjukvården i Göteborgs Stad finansieras av kom- munen. Att ha hemsjukvård innebär att patienten har en sådan sjukdom som göra att hon inte kan ta sig till vårdcentralen, eller behöver hjälp dygnet runt med ex- empelvis nutrition eller smärtlindring. Hemsjukvården har remisstvång. Det innebär att patienten behöver bli remitterad från en sjukvårdsinstans till hemsjukvården.
Hembesöken görs av läkare, sjuksköterskor och under- sköterskor. För närvarande är hembesöken gratis för patienten. Besöken kan vara planerade, men även av akut karaktär. De flesta patienterna som har hemsjuk- vård har även hemtjänst eller personliga assistenter. I flera områden finns ett välutvecklat samarbete mellan hemsjukvård och hemtjänst.
Syftet med den här studien är att undersöka invand- rade kvinnors upplevelse av delaktighet i hemsjukvår- den. Jag vill börja med att bereda utrymme för erfaren- heter hos två av de åtta kvinnor som ingått i undersök- ningen. Medi är 73 år och har levt större delen av sitt liv i Mellanöstern. Marta är 55 år och flydde från kri- get i forna Jugoslavien. De har många års erfarenhet av svensk sjukvård men kan knappt någon svenska. I stunden för studien har de båda kontakt med kommu- nal hemsjukvård.
Medi berättar
Mitt namn är Medi. Jag är 73 år och har bott här i Sverige i 15 år. Ursprungligen kommer jag från ett land i Mellersta östern. Jag har en sjukdom som är obotlig.
Den ger mig mycket svåra smärtor och kommer att leda till min död. Jag bor i en lägenhet och får hjälp av mina tre barn och hemsjukvården. Mina barn hjälps åt att vara hos mig och sköterskorna kommer varje dag.
Jag har dagar när jag mår bättre och dagar när jag mår sämre. De dagar när jag inte har så mycket smär- tor är bättre. Då kan jag vara uppe och röra mig, kan-
ske sitta en stund i fåtöljen. När jag har väldigt ont är det jobbigt. Jag orkar inte göra någonting då, jag or- kar bara ligga stilla i min säng. Jag blir trött av att ha ont och så blir det så att jag ligger och tänker på en massa tråkiga saker.
När sköterskorna kommer hem till mig så frågar de hur jag mår, om jag har ont någonstans. Om jag mår bra så brukar de sitta hos mig en stund och prata.
Det är trevligt. De är snälla och behandlar mig väl.
Även om vi inte förstår varandra, så ser jag på dem att de respekterar mig. Jag kan se det i deras ansikten. De ler och ibland så lägger de armen om mig. Om jag har ont och inte mår bra så undersöker de mig. Ibland kon- taktar de läkaren och jag får kanske någon medicin.
Eftersom jag vet att sköterskorna kan komma hit, känns det bra att få vara hemma. Det är min trygghet, det här att kunna vara hemma.
De dagar som jag har mycket smärtor då kommer alla tankar och funderingar. Jag ligger här i min säng och tänker; jag har tusen tankar som snurrar i mitt hu- vud. Jag frågar mig: Kommer jag någonsin att bli frisk?
Varför har jag blivit sjuk? Varför kan jag inte göra nå- gonting, inte sköta hemmet, inte göra något? Det är svårt och påverkar mig negativt. Det är som en ond cirkel; när jag har ont så kommer de här tråkiga tan- karna och när jag tänker så blir värken värre. Smärtor- na brukar bli värre och jag får ännu svårare att koppla av.
Jag har tre barn och mina barn hjälper mig. Min sjukdom påverkar inte bara mig, utan också mina barns liv. Varje dag måste någon av dem komma hit och hjälpa mig. Samtidigt som jag naturligtvis är glad över att de finns här hos mig och hjälper mig, är det tungt och svårt att veta att mina barn blir upptagna på grund av att jag är sjuk. De har egna familjer som de behöver ta hand om. Dag och natt tänker jag på detta. Det är som tortyr för mig.
Det som känns bra för mig är att sköterskorna kom-
Två invandrarkvinnors
upplevelser av svensk sjukvård
mer hit. Vi har träffats en längre tid, så nu känns det nästan som om vi känner varandra. Jag blir glad när de kommer, de frågar mig om hur jag har det och jag berättar för dem om min situation. De kan hjälpa till så att jag får träffa läkaren eller kanske få medicin. Ja, jag är nöjd, och jag tror att de är nöjda också.
Jag känner att jag kan vara med och bestämma över den vård som sköterskorna ger mig. De dagar när jag har väldigt ont, kan jag till exempel säga att jag behöver extra smärtlindrande medicin, och det ordnar sköterskan. Jag tycker att vi samarbetar med varan- dra. Även om det är mitt i natten så kan jag ringa till dem och de kommer hit och hjälper mig. Det finns inte någon som säger: ”Nej, nu är det mitt i natten så vi kan inte komma.” De kommer alltid när jag känner att jag behöver hjälp. Jag är glad för att de lyssnar på mig och respekterar mina önskningar.
Sköterskorna pratar svenska, och jag kan inte för- stå dem. Men när de är här så pratar vi med varandra genom mina barn. Det fungerar bra tycker jag. Dessut- om finns det en sköterska som talar mitt språk, så hon och jag kan tala direkt med varandra.
För ett tag sedan hände det en sak som jag blev arg på. De kom hit från hemsjukvården eftersom jag hade ont och inte mådde bra. En av vårdarna frågade inte mig någonting, utan gjorde bara anteckningar i sitt block och gick sedan härifrån. Dagen efter fick jag hem nya mediciner. Jag blev väldigt besviken och arg. Jag undrade varför de inte hade frågat mig någonting. Det är ju faktiskt jag som är sjuk och det är bara jag som veta hur ont jag har. Nej, jag blev besviken och irrite- rad. Det kändes som om jag var borträknad.
Marta berättar
Jag heter Marta, är 55 år och kommer från det forna Jugoslavien. Jag kom till Sverige för åtta år sedan till- sammans med min man. Vi bor i en lägenhet, och jag har hjälp från hemtjänst och hemsjukvård. Min son bor kvar i vårt hemland, och min dotter har flyttat till USA.
Jag har inte träffat mina barn på flera år. Jag är förla- mad i min vänstra kroppshalva, från midjan och ned- åt. Jag sitter för det mesta i rullstol.
På dagarna är jag hemma. Fyra dagar per vecka kommer någon från hemtjänsten och hjälper mig. Min man arbetar dagtid, vardagar, så jag är mycket ensam hemma. Jag är nöjd med den hjälp jag får; de är alla så duktiga. Men, jag är ledsen över att det hemtjänst- biträdet som talar mitt språk skall sluta. Jag har talat med socialsekreteraren om att jag vill ha någon som talar både mitt språk och svenska. Jag skulle önska att
de ville tillmötesgå mig med detta. För som det är idag, när det kommer svensk personal så kan jag inte säga något, och pratar de med mig så vet jag inte vad de säger. Jag har inte kunnat gå i någon svenskundervis- ning eftersom jag blev sjuk strax efter att vi hade kom- mit hit. Jag fick stroke och sedan diabetes. Jag låg då på sjukhus en lång period. Jag blev under den tiden även opererad. Och, ja, jag vet inte riktigt vad som hände, men det upptäcktes att jag har en svår lever- sjukdom.
Den svenska personalen som kommer hit, de vet vad de skall göra. De skall klä på mig och kamma mig. De är bra och duktiga, men jag skulle ändå vilja att den personal som jag skall ha mest kontakt med skall kunna mitt språk så att vi förstår varandra. Hon skall kunna svenska också, eftersom jag behöver hjälp när jag skall på till exempel läkarbesök. Fast jag tyck- er det är lika viktigt att hon och jag skall kunna tala med varandra. Jag känner att jag mår lite bättre; det känns lättare om det kommer hit någon som jag kan prata med. Det blir väldigt ensamt annars. Tänk dig själv hur det skulle vara att inte ens kunna be om att få ett glas vatten! Jag kan ju inte ens säga att jag är hung- rig eller törstig, jag får ingen kontakt med dem som är här och skall hjälpa mig. Jag menar inte att personalen skall ha en speciell nationalitet; jag önskar bara att vi kan förstå varandra.
Eftersom jag inte kan svenska har jag försökt att få tolk när jag skall på läkarbesök. Det har tyvärr inte alltid varit möjligt så när jag har varit på sjukhus fanns det inte någon som översatte. Jag kunde inte ens be om att få vatten. Det blev väldigt jobbigt att ha det så. Jag försökte att berätta att jag var allergisk mot penicillin, men trots det så fick jag behandling med penicillin. En annan gång hade jag ont runt hjärtat, i bröstet, men sjukvårdspersonalen förstod inte det heller.
Flera gånger på när jag har varit sjukhus frågade jag efter en tolk för att kunna göra mig förstådd och förstå vad personalen säger, men oftast har jag inte fått någon. För mig kändes det som om jag var en börda, en belastning för personalen på sjukhuset. Jag tycker inte heller att de ställde upp och hjälpte mig. De be- handlade mig snarare som om de vore emot mig. Jag försökte förklara att jag hade ont, men de bara skratta- de. Det kändes som om de hatade mig. Vid de tillfälle- na på sjukhuset ville jag bara försvinna. Det kändes som om det vore bättre om jag inte hade funnits alls.
Jag är ju bara en belastning för alla, för sjukvården
och för samhället.
Bakgrund och syfte
S ocialstyrelsen rapporterade under år 2000 om fyra invandrargruppers hälsa. Det framgår klart att ej svenskfödda personer har ett sämre hälsoläge än den genomsnittlige svensken, men även att hälsoläget mel- lan invandrargrupperna varierar betydligt (SoS, 2000:3). Invandringen till Sverige har varierat genom tiderna och har under senare hälften av 1900-talet präg- lats av arbetskraftsinvandring, till exempel finländare och italienare, och i slutet av 1900-talet, av politiska flyktingar och familjeanknytningsinvandrare, från ex- empelvis Chile och Iran (Ekman, Emami & Heikkilä, 1998). Bland de invandrargrupper som kommit till Sverige under 1900-talet har arbetskraftsinvandrarna till stor del haft en låg utbildningsnivå och de har inte alltid haft möjlighet att erövra det svenska språket.
Bland de invandrare som kommit till Sverige under se- nare delen av 1900-talet och början av 2000-talet, är en stor del äldre invandrare vilka söker den geografis- ka närheten till tidigare invandrare barn och släkting- ar. Således skall invandrares hälsa och behov av vård och omsorg ses utifrån ett bredare synsätt än just be- greppet invandrare eller ej svenskfödd medborgare, samt kulturella olikheter belysas för att nyansera invandrar- begreppet.
För patienter från kulturer som är mera grupporien- terade än den västerländska kan en propå om delaktig- het te sig som en skrämmande inkompetensförklaring av vården och dess yrkesutövare (Emami, 2001). Av iranska äldre invandrare beskrivs läkarens auktoritet som en försäkran om läkarens egna kompetens att utö- va sitt yrke, man överlämna sig själv till läkarens för- sorg, medan västerländska läkare ses som okunniga, eftersom de i större utsträckning efterfrågar patientens egna åsikter om sin hälsa och motivation till föränd- ring (Emami, 2000). Emellertid menar Ekman med fle- ra (1998) att ökad vårdkonsumtion samt ökad läkeme- delsanvändning bland äldre invandrare kan ha sin för- klaring i att många kommer från en grupporienterad
kultur, där man förväntar sig att bli omhändertagen av sina närstående. På grund av den svenska samhälls- strukturen, där de närstående förvärvsarbetar eller del- tager i av samhället ordnade insatser för invandrare, hamnar patienten istället inom hälso- och sjukvården.
Delaktighet i samhället är ofta förknippat med den tid som invandraren har levt i det nya landet samt hur väl den tidigare kulturen som invandraren levde i över- ensstämmer med den nya (Heikkilä, 2000). Det är dock inte endast tiden och likheter mellan kulturer som är av avgörande betydelse för invandrares delaktighet. Av vilken betydelse är kulturell förståelse? Kan kännedom om olika kulturer bidra till att vården erfars av patien- terna som positiv? Eller kan kulturen bli ett hinder för individen, med risk för den enskilde att bli infogad i en förutbestämd mall?
Inom vården, säger Andershed (1999), möjliggörs närståendes delaktighet genom att hon eller han erfar en känsla av sammanhang. Små möjligheter till socialt stöd och bristande språkkunskaper bidrar till en för- sämrad möjlighet till delaktighet, vilket torde spegla vissa invandrargruppers möjligheter till delaktighet.
Tidigare studier (Cortis, 2000; Ekman med flera,
1998; Hjelm, Nyberg & Apelqvist, 1999) belyser äldre
invandrares utanförskap och isolering både i samhället
och i sjukvården. Vidare menar Cortis (2000) att äldre
invandrade patienter upplever sig förbisedda av perso-
nal. Dålig kännedom om kulturella skillnader och ut-
tryckssätt förbises och patienten utsätts för ytterligare
lidande. På så sätt missas patientens möjlighet till del-
aktighet samt personalens förmåga att se om och på
vilket sätt patienten är eller kan göras delaktig i sin
vård och behandling. Även Hjelm (1999) vidhåller att
en kulturell förståelse är ett viktigt verktyg för att möta
äldre invandrare. Hjelm fokuserar på kvinnor som har
invandrat från det ”forna Jugoslavien” och som har
diagnosticerad typ 2 diabetes. I dessa kvinnors beskriv-
ningar av hur de upplever sin ohälsa, framkommer att
sociala faktorer, som familjens situation samt det trau- ma som det innebär att behöva lämna sitt land, påver- kat deras hälsa. Kvinnorna uppfattar sig som passiva.
Exempelvis ses bristande metabol kontroll (stigande HbA1c) som något kvinnan själv inte kan göra något åt.
Delaktighet utifrån ett vårdarperspektiv kan beskri- vas till viss del genom det – relativt sett – närbesläkta- de ”empowerment”-begreppet. Begreppet innebär att ge kraft åt patienter för att därigenom åstadkomma hälso- bringande processer. Förutsättningen är att patienten kan tillgodogöra sig information och har förmåga att göra sig förstådd och förstå (Rodwell, 1996). Vad som motsäger att delaktighet innebär empowerment, anser jag, är att delaktighet är till för även de patienter som inte har tillgång till ett talat språk, exempelvis små barn, patienter med demenssjukdom, patienter med med- vetanderubbning samt patienter med annat modersmål än svenska. Delaktighet är, kort sagt, ett begrepp som kan problematiseras utifrån flera perspektiv, däribland patientperspektivet.
Syftet med föreliggande studie är att undersöka in- vandrade kvinnors delaktighet i hemsjukvård. Följan- de frågeställningar har varit centrala för undersökning- en:
• Vad innebär delaktighet för de patienter som har in- vandrat till Sverige?
• Upplever sig patienterna delaktiga i hemsjukvården?
• På vilket sätt beskrivs delaktighet?
• Finns det någon önskan om att vara mer eller mindre delaktig?
• Vilken roll spelar det talade språket för patienternas delaktighet?
• Hur beskrivs brist på delaktighet?
• Vad innebär bristande delaktighet för patienten?
Metod
V åren 2002 var en händelserik tid. Jag hade arbetat drygt ett år som distriktssköterska inom hemsjuk- vården i en invandrartät stadsdel i Göteborg. Jag fun- derade ofta i min yrkesroll över de utlandsfödda pa- tienternas erfarenheter av svensk sjukvård. Jag ställde mig frågan om deras erfarenheter skiljer sig från svensk- födda patienters. Jag beslöt mig för att ta upp mina frågor med arbetsgivaren. Min närmsta chef, resultat- enhetschefen på hemsjukvården, tyckte att det lät in- tressant och tillsammans kontaktade vi FoU i Väst.
Sedan tidigare hade jag kontakt med professor Ka- rin Dahlberg och docent Maria Nyström vid Växjö uni- versitet. Jag berättade för dem om mina frågeställning- ar och att jag genom FoU hade möjlighet att undersöka dem vidare. Tillsammans med Karin Dahlberg och Maria Nyström gjorde jag en projektplan för under- sökningen. Dessutom blev jag tillfrågad om att delta i ett större forskningsprojekt, där denna undersökning skulle utgöra en delstudie. Min undersökning utforma- des med fokus på patientens perspektiv.
När våren övergick i sommar hade jag kontakt med tre ”aktörer” med intresse för mina frågor: arbetsgiva- ren, FoU i Väst och forskningsprojektet. Den här rap- porten avser att presentera resultatet som framkommit ur projektet ”Invandrares delaktighet i hemsjukvård”.
Med begreppet invandrare avses i denna studie pa- tienter som är födda i utomnordiskt land och har in- vandrat till Sverige under 1970-talet eller senare. Att använda begreppet invandrare har visat sig vara pro- blematiskt. Vilken grupp invandrare avses? Är det rätt eller fel att behandla en stor grupp människor som ho- mogen? Studien ger inga svar på dessa frågor. Den be- svarar inte heller hur delaktighet upplevs av alla ut- landsfödda patienter. Föreliggande studie beskriver på ett icke-generaliserbart sätt hur de kvinnor som inter- vjuades för studien beskriver sin delaktighet respektive brist på delaktighet. Och resultatet må hanteras utifrån detta. Kanske läsningen av rapporten kan inspirera till
en fortsatt diskussion om hur vi möter dem som inte har kunskaper i svenska språket, hur vi kan hjälpa dem att känna att de ändå kan vara delaktiga i beslutspro- cesser och exempelvis handlingsplaner.
Undersökningens sammanhang
Studien vilar på ett vårdvetenskapligt perspektiv, uti- från en livsvärldsteoretisk grund (Dahlberg, Segesten, Nyström, Suserud & Fagerberg, 2003). Detta innebär att studiens huvudsakliga syfte är att förstå andra män- niskors livsvärld och beskriva den. Perspektivet inne- bär att man som forskare går till människorna själva och frågar dem om deras iakttagelser och erfarenheter.
Undersökningsdeltagarna
Under arbetet med studien har jag intervjuat åtta ut- landsfödda kvinnor som har kontakt med hemsjukvår- den. Kvinnorna besöks regelbundet av hemsjukvårdens vårdare i sina hem. Anledningarna till kontakten med hemsjukvården varierar, men avgränsas i denna studie till att gälla fysiska åkommor såsom diabetes, hjälp med olika sorters katetrar eller såromläggning. Av etis- ka skäl uteslöts kvinnor med känt psykiskt illabefin- nande eller förvirring.
Undersökningens ursprungliga kontext var hemsjuk- vården. Det visade sig vara svårt att hålla kvar hem- sjukvårdens sammanhang under intervjuerna. Istället fick jag ta del av kvinnornas erfarenheter från olika sorters vård. I redovisningen av intervjuerna kommer alltså exempel på delaktighet respektive brist på delak- tighet att ges i olika sjukvårdssammanhang.
De intervjuade kvinnorna kommer ursprungligen
från Iran, Irak, Libanon och forna Jugoslavien. Sju av
dem kom till Sverige under 1990-talet och en kvinna
kom under 1980-talet. Intervjuerna genomfördes under
hösten 2002 i kvinnornas hem. De var då mellan 54
och 89 år. Endast en av kvinnorna kunde tala så pass
mycket svenska att intervjun kunde genomföras utan tolk. Vid de resterande sju intervjuerna användes tolk för att översätta samtalet mellan intervjupersonen och intervjuaren. Urvalet av intervjupersoner gjordes av sjuksköterskor i det hemsjukvårdsområde där kvinnor- na var bosatta.
Insamling och bearbetning av data
Samtliga intervjuer spelades in på band och skrevs ut
ordagrant av mig. Analysarbetet startade med en för-
sta genomläsning, en så kallad ”naiv” läsning, för att
jag skulle få en första förståelse av innehållet. Samtli-
ga intervjuer lästes upprepade gånger. Nästa steg var
att titta på de delar som fanns i intervjuerna. Jag mar-
kerade i texten de intervjuutsagor som på något sätt
beskrev hur kvinnorna såg på sin delaktighet. Från det-
ta steg i analysarbetet framkom både att delaktighet
kan vara något positivt, men även att brist på delaktig-
het innebär något negativt för individen. Jag har i re-
sultatet sammanställt de delar som framkom och gjort
tre teman vilka speglar delaktighet såväl som brist på
delaktighet.
Redovisning och tolkning av intervjuerna
R esultatet beskrivs i tre teman. Under respektive tema återges de kluster (delar) som på olika sätt speglar innehållet. I texten exemplifieras delarna med korta utdrag ur de intervjuer som resultatet baseras på. De tre temana rubriceras: Att känna sig delaktig; Att avsä- ga sig delaktighet och Att känna sig fråntagen möjlig- het till delaktighet.
Att känna sig delaktig
Om patienter skall känna sig delaktiga i sin vård beror på samspelet med vårdpersonalen. Av intervjuerna fram- går att patientens möjlighet till att få ställa krav är väsentligt för delaktighet i vård. Att få ställa krav innebär att patienterna känner inflytande över och möjlighet att påverka sin situation. De intervjuade kvinnorna be- rättar att de uppmärksammas och blir tagna på allvar av vårdpersonalen. Det medför att känslan av självbe- stämmande stärks. Om patientens krav istället förbises av vårdpersonalen kan det föda känslan av att bli neg- ligerad.
Att få ställa krav och få dem adekvat bemötta kan vara en god grund i mötet mellan vårdpersonal och patient. En av kvinnorna berättar att hon får hjälp från sin vårdare utifrån de krav och önskemål hon framför.
Att ställa krav innebär för henne att hon känner att hon får det som hon själv vill ha, vilket hon upplever som positivt inverkande på sin hälsa.
Jag säger till Lina: (en vårdare, min anm) Lina, min dotter, det här är inte bra, det här skall du göra, det här vill jag ha och det här vill jag inte ha, hämta det eller köp det. Lina kommer med mediciner också, allt.
Att vara med och bestämma, innebär för patienter att det de berättar tas på allvar och att de blir trodda. En av kvinnorna berättar om hur hon är med och beslutar över sin medicinering. För henne är det mest viktigt att
få hjälp med smärtlindring när hon själv säger att hon behöver det.
Genom att jag kan berätta om mina besvär, så kan också jag vara med och bestämma. De da- gar när jag inte mår så bra eller om jag har ont någonstans, så kan jag berätta för vårdarna att jag behöver ytterligare medicin. De dagar när du inte mår så bra, så du kan säga till vårdare att jag behöver extra morfin. De dagarna när du får du säga vad du vill, de dagarna är det du som bestämmer.
Vid möten med vårdpersonalen, präglade av patien- tens delaktighet, är det väsentligt att bli bemött med hörsamhet. För kvinnorna innebär det att någon lyss- nar till dem. Dessutom, av kvinnornas berättelser fram- går att de inte blir dolda bakom främlingskap. Istället är det individens situation som efterfrågas av vårdper- sonalen. Hörsamheten tar sig inte bara uttryck i talat språk och en ”lyssnande” attityd. Att bli bemött med hörsamhet kan även uttryckas i det vi i dagligt tal kal- lar för kroppsspråk. Flera av kvinnorna berättar hur hörsamheten blir tydlig när en vårdare ”stannar upp”
och tydligt visar att det finns tid för ett möte genom att till exempel ta ögonkontakt. Ett hörsamt bemötande från vårdarna innebär alltså bemötande där patienter dels får berätta om sin situation och där det är patien- ters behov av hjälp som styr, dels en ordlös kommuni- kation med ögonkontakt, leenden, ett allvarligt ansikts- uttryck etcetera.
En viktig del av hörsamheten är vårdpersonalens respekt för patienterna. Flera av kvinnorna beskriver den respekt som de uppfattar att vårdarna har, vilket illustreras i nedanstående citat.
Det är bra att vårdarna kommer hit och att jag får vård. Dessutom respekterar de mig, pratar med mig och frågar mig, hur jag mår. De tar
blodprov och blodtryck. När de respekterar mig, så känner jag att jag mår bättre, det gör så att jag trivs.(I: På vilket sätt, känner du att de res- pekterar dig, kan du berätta om något exem- pel?) Ja, jag ser det på deras ansikten, när de pratar och när jag ser efter sådant, då ser jag på ansiktet om vårdarna är allvarliga, skrattar el- ler ler. Jag ser det på dem.
Respekten, såsom den beskrivs av denna kvinna, av- speglas i vårdarnas ansikten och mimik.
Att bli bemött med hörsamhet visar hur främling- skapet inte blir det mest framträdande i mötet med vår- daren. Istället infinner sig en känsla av gemenskap. Flera av kvinnorna berättar hur vårdarnas respekt erfars som just gemenskap, vilket illustreras av en kvinnas utsa- ga.
Jag känner mig inte som en främling, det känns som att jag är bland mitt folk eller bland mina släktingar. När man respekterar varandra, då är man glad. (I: Hur påverkar det dig?) Om jag mår psykiskt dåligt och min vårdare kommer och talar med mig på det viset, då känns det bättre.(I: Vad menar du?) Jag är en gammal och sjuk kvinna och när vårdarna pratar med mig, så känner jag inte längre att jag är sjuk. De respekterar mig.
Kvinnan berättar att hon inte känner utanförskap eller främlingsskap, istället känner hon det som om hon vore bland sina släktingar. Därigenom upplever hon en för- bättrad hälsosituation.
För att ges möjlighet till delaktighet, behöver de språkliga hindren överbryggas. Det är genom samtal med vårdaren som kvinnorna känner att de kan ställa krav och bli hörsammade. De flesta kvinnorna i stu- dien talar inte svenska. Deras enda chans till att förstå vad som sägs, är tolkning av samtalet. Tillsammans med tolk kan kvinnorna framföra sina behov, berätta vad de vill, hur det mår. De får även tillfälle att förstå, ställa frågor och få förklaringar. Att förstå och kunna göra sig förstådd betyder även att patienter kan få kon- troll och inflytande i den främmande värld som sjuk- vården kan utgöra.
De språkliga hindren kan, som framgick ovan, inne- bära att patient och vårdare inte talar ett gemensamt språk. Ett annat hinder för samtal kan utgöras av pa- tienters hälsosituation, så som trötthet eller svaghet.
En av de intervjuade kvinnorna kan uttrycka sig och förstå svenska så pass mycket att hon kan föra ett sam- tal med en svensktalande person. För denna kvinna var det av stor betydelse att vårdarna bekräftade att de för-
stod henne trots att hon var svag och trött efter en svår operation.
Jag var så där svag så att jag bara sa några ord, ändå så förstod mina vårdare mig. Jag frå- gade, men hur förstår ni vad jag menar? Och då svarade att vi förstår allt som du säger. Det var något med dem, alla patienter och personal var så underbara.
Utifrån kvinnornas berättelser, verkar det som om tolk- ens tillhörighet avseende religion, politik et cetera är av underordnad betydelse. Det som är viktigast, menar de, är att kunna få möjlighet till att förstå och att kun- na förmedla sin mening och åsikt. I följande citat be- rättar en av kvinnorna om den glädje hon känner när hon möter en landsman, men framhåller att det skiljer sig från om hon är i behov av vård. I det senare fallet är det oviktigt vilken nationalitet vårdarna har. Hu- vudsaken är att de är kompetenta för sin uppgift, me- nar kvinnan. Kvinnan har även blivit tillfrågad om hon önskar en tolk med samma trosuppfattning som hon själv, vilket hon har avböjt. Det som är väsentligt, är att få det som sägs översatt så att det går att förstå, menar hon.
Jag gläds när jag ser en annan kvinna från mitt land, en kvinna som jag kan prata med. Men om en läkare skall ge vård så spelar det ingen roll varifrån han kommer. Då är det jobbet som gäller. Flera vårdare har frågat mig om jag be- höver någon speciell tolk, om det är någon ser- bisk, kroatisk eller muslimsk tolk som jag vill ha, men när det gäller sjukvården så spelar det ingen roll. Då är det sjukvården som gäller. Det som är viktigt är att jag får det som sägs över- satt och tolkat, så att jag kan förstå.
Den sista delen av temat ”att känna sig delaktig”, rub-
riceras som att uppleva att man har kontroll. Genom-
gående i temat är att delarna visar hur kvinnorna ge-
nom att få ställa krav, bli hörsammade och ges möjlig-
het till att delta i samtal, känner hur de kan ha kontroll
över sin situation. Men, det framkommer även andra
aspekter av att känna kontroll. Genom att kvinnorna
anpassar sig kan osäkerhet övervinnas och istället kän-
ner de kontroll över situationen. Det ökar i sin tur möj-
ligheten till att aktivt delta och påverka i mötet med
vårdpersonalen. Genom av vara tillitsfull till vårdper-
sonalens kompetens, känner kvinnorna att de har kon-
troll. En av kvinnorna talar om att hon vet att vårdare
gör sitt arbete på, för henne, bästa sätt. Hon berättar
vidare att känner sig väl omhändertagen av dessa vår-
kontroll.
Jag behöver inte ens förklara, för jag är så nöjd.
Jag är tacksam och jag är nöjd, så är det. De är så bra och alla gör ett bra jobb. Sköterskan X, är någon som är över de andra. Om det är nå- got, säger de andra vårdarna att X får titta på det. Sedan finns det en till, hon hjälper till med språket, sköterskan Y. De två kan bäst om sår och de jobbar bra.
Att känna kontroll över situationen innebär även att det praktiskt går att lösa uppkomna situationer. En av de intervjuade kvinnorna berättade att hon ibland fick vänta flera timmar på smärtlindring.
Ibland tog det bara en timma, men ibland kun- de det ta tre timmar innan vårdarna kom. Det är så lång tid att vänta. Men, så kom en av vårdarna på, att kanske min dotter kan lära sig att ge sprutan. Så, min dotter lärde sig att ge mig sprutan och nu när jag får ont så är det hon som ger mig sprutan.
Det var dessutom en oviss väntan. Hon visste inte i förväg hur länge hon skulle vara tvingad till att vänta.
På grund av väntan, förvärrades smärtan. För att kvin- nan skulle få adekvat smärtlindring inom en för henne rimlig tid utbildades kvinnans dotter i att ge smärtlind- ring. Följaktligen behövde kvinnan inte längre vänta på smärtlindring från professionella vårdgivare. Möj- ligheten att be dottern om smärtlindring innebar såle- des att kvinnan kunde få kontroll över situationen.
Att avsäga sig delaktighet
I temat speglas kvinnornas underlägsna ställning i mö- tet med vårdpersonalen. Att passivt ta emot vård är exempel på ett sådant möte. På ett sätt som mer gagnar vårdpersonalen än kvinnorna själva, fogar sig de i och anpassar sig till vårdpersonalens vardag. Knappt någ- ra krav ställs på vårdpersonalen eller vårdens innehåll.
För kvinnorna blir följden att de överlämnar och un- derkastar sig vårdpersonalens beslut. Av intervjuerna framkommer att kvinnorna inte heller ställer krav på att förstå. Vårdpersonalens besök blir korta avbrott i en annars isolerad tillvaro. I samvaron accepterar kvin- norna att varken kunna förstå eller göra sig förstådda.
Trots det, beskrivs besöken på ett positiv sätt. Kvinnor- na menar att de blir behandlade som personer av vård- personalen. Att få tillsyn och vårdarnas rutiner, ger en förutsägbar tillvaro för dem som patienter. Besöken, även om kvinnorna inte vet vem som kommer, ger trots
Några av de intervjuade kvinnorna tycks känna trygghet i att helt eller delvis överlämna sig till vårdar- na, till rutiner och så vidare. Det har sin grund i anta- gande att det är vårdarna som har de mest värdefulla kunskaperna om sina patienters kroppar. När det gäl- ler exempelvis sår, är det följaktligen vårdaren som har de största kunskaperna och därigenom blir tryggheten befäst. Nedan beskrivs hur vårdarna gör uppgifter på ett rutinmässigt sätt. Vården i sig är bra, menar denna kvinna, även om hon inte kan göra sig förstådd med vårdarna.
Även om vi inte kan prata med varandra, så är det bra. Jag har varit här i tio år, och genom alla år så har jag haft kontakt med läkare och sköterskor, så vi känner varandra. Och, som du ser, varje vårdare vet vad hon skall göra. När min vårdare kommer, förbereder hon insulin och mediciner. När vårdarna kommer hit, så gör de alla på samma sätt.
Att överlämna sig till vårdpersonalens förmåga till be- slutsfattande och omsorg, visar även att kvinnorna inte vill vara till besvär. Som följd reducerar flera av kvin- norna sina behov till att gälla enbart konkreta saker, som till exempel sår. Hela skeendet mellan patient och vårdpersonal sker på bekostnad av att kvinnorna stäl- ler sig ”utanför”. De tar ett steg åt sidan och låter vård- personalen ta hand om dem. Från detta uppstår en sorts
”köpslående”, en förhandling mellan de egna behoven mätt mot andras. Köpslåendet utmynnar i att kvinnor- na står tillbaka till förmån för vårdarnas beslut.
Alla kvinnorna beskriver sin tacksamhet över att vårdarna kommer och hjälper dem. Likväl är de med- vetna om att vårdpersonalen har fler patienter som be- höver deras hjälp. En av kvinnorna får ge röst åt dem alla i detta avseende. Hon säger att om hon själv åter- får hälsan kommer hon att avlasta vårdarna och de får då en patient mindre. Det bästa kvinnan kan göra för vårdarna, som hon menar, är att få såret läkt. På så sätt kommer hon inte att behöva belasta dem mer med sitt behov av vård.
Jag är glad att vårdarna kommer hit och över den vården de ger mig. Jag vill avlasta dem, jag vet ju att de har väldigt många människor som de hjälper.(I: På vilket sätt tycker du, att du vill avlasta sköterskorna?) Genom att jag blir frisk så snabbt som möjligt, på så sätt får de en patient mindre och de behöver inte längre kom- ma hit. Jag vet att jag inte är ensam för dem och de kommer så länge som såret kräver det.
Från intervjuerna dras slutsatsen att kvinnorna håller eftergivenheten högt. Det belyser återigen hur de fogar sig i vårdpersonalens beslut. För några av kvinnorna bidrar det till en oviss tillvaro, för andra blir det säkert och tryggt. En säker tillvaro kan präglas av att patien- ter överlämnar sig åt vårdarnas omdöme, där patienter förutsätter att varje vårdare både kan och vill utföra sitt arbete på ett bra sätt. Osäkerheten, däremot, kan bestå av att patienter i strid mot egna uppfattningar fogar sig in i vårdarnas bedömningar och beslut om den egna hälsan och situationen. Det kan också vara att de på annat sätt känner sig utlämnade genom att exempelvis inte veta vem det är som kommer och utför vården. Den undfallande inställningen leder till att ef- tergifter görs, trots att det ibland är motsatt deras egen egentliga önskan. Kvinnorna intar i de här situationer- na en avvaktande hållning och är, när så behövs, följ- samma gentemot vårdarnas arbetssätt. De står utanför och tilldelas de utsattas position genom sin eftergiven- het.
En av kvinnorna målar upp en bild av en osäker tillvaro. Hon berättar att hon aldrig vet vilken vårdare som kommer och utför vården. Osäkerheten till trots, så tycker hon att det är viktigt att någon kommer, oav- sett vem denne någon är.
Jag vet aldrig vilken av vårdarna som kommer.
Varannan eller var tredje morgon är det någon annan som kommer. De delar på arbetet, så, jag vet inte. Jag vet inte vem som kommer, det beror på hur mycket de har att göra. Fast det gör inget, det som är viktigt är att någon kom- mer.
En annan kvinna berättar att hon är säker på att hon skulle kunna vara delaktig i beslut, men att hon är så överens med sina vårdare, att hon aldrig ställs inför att ta egna beslut. I citatet framkommer även att det ver- kar vara av vikt att vårdarna är överens med varan- dra, eller som kvinnan uttrycker det, att ”det stämmer”
mellan dem.
Jag kände mig säker på att jag kan vara med och bestämma, men du vet, jag behövde inte göra det. Jag behövde inte bestämma över nå- got, för jag var så överens med mina vårdare.
Det stämde mellan dem och det gick att samar- beta.
Att uppleva sig fråntagen möjligheten till delaktighet
I temat beskrivs hur kvinnorna, genom vårdpersonal- ens oförmåga att erbjuda ett bra möte, tycker sig vara helt förbisedda. Att bli behandlad på ett sådant sätt, betyder att kvinnorna bland annat känner sig objekti- verade. Kvinnorna som har upplevt objektifiering, be- rättar om hur de blir behandlade som ett ting bland andra. Kvinnorna blir alltså utestängda från att vara delaktiga i beslut. Följaktligen blir de också utestäng- da från möjligheten att aktivt delta i sin strävan mot exempelvis en förklaring till ohälsan eller information om förändrad behandling. Vidare innebär objektifie- ring att kvinnorna inte känner sig sedda som personer med kunskap om sina kroppar. Denna kunskap skiljer sig, som bekant, från den kunskap som vårdarna besit- ter. Den är specifik för just patienten själv och utskiljer henne från andra. Istället för att efterfråga patienternas egna synpunkter, berättar kvinnorna hur de ställs åt sidan och betraktas av vårdpersonalen som ett ”knip- pe” kroppsliga symtom. Att som patient, känna att ing- en månar om eller bryr sig om henne, får konsekvenser i form av att ett illabefinnande uppstår eller fördjupas.
Illabefinnandet kan ha sitt ursprung i ohälsan, men kan även uppstå ”utöver” det illabefinnandet som kan här- ledas till ohälsan.
När patienters egna kunskaper inte efterfrågas, ser de sig som borträknade från att ha medbestämmande och inflytande över situationen. Det kan leda till att deras besvär ökar. I följande intervjuutsaga framgår att kvinnan inte blir tillfrågad, hon får de nya medici- nerna hemskickade utan förklaring eller information.
Kvinnan berättar att hon känner sig besviken och bort- räknad och menar att det faktiskt är hon själv som har den största kännedomen om sina besvär. Utifrån kvin- nans utsaga, förstår vi att hon har försämrats av att inte få bli tillfrågad. Hon har inte heller fått möjlighet till att vara delaktig i beslut kring den egna mediciner- ingen.
Vid ett tillfälle kom de från hemsjukvården och de frågade inte om någonting. En av vårdarna gjorde bara anteckningar och sedan gick de här- ifrån. Den dagen, när jag inte blir tillfrågad om någonting eller jag inte får vara med och be- stämma, hur tror du det känns. Det kommer bara nya mediciner. Okej, jag blev besviken, och undrade av vilken anledning de inte har infor- merat mig. Hur kom det sig att de inte berätta- de för mig? Den dagen, då blev jag besviken
räknar de inte med mig. Faktiskt så ökade mina besvär. Jag fick mer besvär.
Att vänta på besked och få medicin som saknar effekt kan leda till att man känner sig hindrad i sin tillvaro.
En av kvinnorna berättar att hon tidigare har kunnat röra sig fritt i sin lägenhet, men att hon numera till- bringar sin tid sittande i rullstol på grund av smärtor.
Hon har varit på flera besök inom sjukvården för att utreda smärtan och har fått flera olika mediciner. Trots det har kvinnan varken blivit behandlad eller smärt- lindrad. Smärtan, berättar kvinna, är ibland så svår att hon skriker. Hon känner en djup förtvivlan över att inte få hjälp med smärtan.
I tre månader har jag haft ont i benet och jag har varit hos en läkare för det, hos en ortoped.
Ortopedläkaren säger att det skall röntgas. Detta var för tjugo dagar sedan och sedan dess har jag väntat, jag har inte fått något besked ännu.
För att benet skulle bli bra så fick jag medicin.
Jag har tagit tjugo stycken, en om dagen. Men det blir inte bra, jag har så ont i benet att jag inte längre kan gå i lägenheten eller till toalet- ten. Jag måste sitta i rullstol. Nu kan jag inte göra någonting. Jag är helt okapabel till att göra något överhuvudtaget. Jag har behövt skrika ibland, i tre månader har jag haft det så här.
Tidigare, när benet var friskt, så kunde jag gå på toa själv. Nu kan jag till och med stå bättre på det benet som är förlamat, än på det benet som gör ont. Jag vet inte vad det är. (I: Hur påverkar smärtan dig?) Ibland så att jag helst vill begå självmord. I tre månaders tid har jag behövt be min man och andra om hjälp med allting. Det är svårt. Innan så kunde jag klara mig själv, jag klarade av att hämta mat, att dricka, men nu så kan jag inte något. Jag måste be om hjälp med allting.
I intervjuerna framkommer att själva objektifieringen får följder. En av följderna är att kvinnorna inte kän- ner sig trygga med vården. Att vilja ha vetskap om sin sjukdom, om det finns någon behandling eller hjälp, torde vara en vilja som finns hos de allra flesta männis- kor som söker hjälp inom sjukvården. Det framträder med stor tydlighet i intervjumaterialet. Men, när pa- tienterna inte är trygga med vården, handlar det bara om att ta emot den vård som erbjuds. Kvinnorna tror faktiskt att vårdpersonalen inte alltid är säkra på vad de gör. Sammantaget utgör detta en otrygg sits åt pa- tienterna.
patienterna visserligen kan förmedla sig, men att gen- svaret från vårdarna uteblir. Det kan få svåra konse- kvenser. En kvinna berättar att hon har en känd över- känslighet mot penicillin vilket hon tydligt gav uttryck för. Trots detta, behandlades hon med intravenös till- försel av penicillin. När behandlingen startades tog kvinnan själv beslutet att dra ut infusionsnålen och därmed avsluta behandlingen. I citatet nedan, som il- lustrerar hur kvinnan inte får något gensvar på den in- formation som hon har givit, och att hon därmed ut- sätts för en stor risk, framgår att hon inte är trygg med vården. Vårdarens kompetens kan inte tas för given.
Jag säger till vårdaren ”allergi, allergi penicil- lin”. Jag har även ett kort från Jugoslavien, där det står att jag är allergisk mot penicillin, så vårdarna vet om det. En gång, i Jugoslavien, fick jag penicillin och då fick jag en allergisk chock, för att jag var allergisk mot penicillin.
Så jag vet att jag inte får ta något penicillin.
Men det här hände nyligen, när jag var på sjuk- huset för bronkit. Jag fick dropp, det var en dok- tor som jobbade på natten, hon ville ge mig antibiotika, sedan när jag skulle gå på toa, så kände jag mig konstig i huvudet, och det var samma känsla som jag fick i Jugoslavien, då när det upptäcktes att jag vara allergisk mot penicillin. Jag kände att jag var yr, att jag höll på att falla omkull. Då kopplade jag bort drop- pet och drog bort det. Jag säger till vårdaren, att droppet inte är bra för mig på grund av att jag är allergisk mot penicillin, men hon var envis med att jag skulle få dropp och jag vägrade.
Sedan på morgonen, väntade jag på att doktorn skulle komma. När hon kom, så bad hon om ursäkt. Jag var så klar i huvudet, så att jag drog bort det själv.
Att vara utestängd från att möjligheten att förstå eller
göra sig förstådd innebär, bland annat, att inte beredas
möjlighet till delaktighet. Lägg därtill avsaknad av att
ha möjlighet att delta i ett vanligt samtal och vi kanske
kan börja närma oss en förståelse av språkets betydelse
för oss. Hur ser det då ut för de kvinnor som är inter-
vjuade för denna studie? Som framgått tidigare, är det
endast en av kvinnorna som kan så mycket svenska att
hon kan ha ett samtal där hon både kan tala och förstå
det som sägs. Om det inte finns någon person som kan
överbrygga de språkliga hindren, ses patienten som en
person utan en egen livsberättelse. Rimligen blir pa-
tienten ett objekt, utsatt för olika prövningar. Patienter-
na kan på så sätt bli isolerade och främmande när det inte ges tillgång till ett talat språk. Av kvinnornas be- rättelser återges situationer där de blir lämnade utan möjlighet till att förmedla vad just de vill berätta eller har för behov. Att bli så åsidosatt att man inte ens kan förmedla sig, innebär att möjligheten till att få basala behov tillgodosedda, minskar. I nedanstående citat be- rättar en av kvinnorna att hon var törstig och ville ha vatten. Det blir nästintill oöverstigligt att förmedla, om man inte kan göra sig förstådd. Kvinnan återger hur hon själv försökte förklara vad hon behövde utan att bli förstådd av sin vårdare. Slutligen fick hon hjälp av en annan kvinna.
Jag kunde inte fråga efter vatten. Det var svårt, jobbigt. Jag försökte förklara att jag vill ha vat- ten. Men sedan så fanns det en kvinna som för- stod mig, så hon kunde hjälpa mig. Hon hade också varit patient.
Genom kvinnornas berättelser speglas en bild av mö- ten mellan patienter och vårdpersonal, som kan benäm- nas som kränkande. Att vara patient är att ha ett ut- gångsläge där man i någon grad är beroende av profes- sionella vårdare. Att känna sig kränkt är en känsla som kan följa i spåren av det beroendeförhållande som rå- der. De handlingar som kvinnorna på ett eller annat sätt exemplifierar som kränkande, handlar om bristan- de förståelse hos vårdpersonalen för olika kulturers syn- sätt, eller att få felaktig information.
För denna kvinna som kommer från en kultur där seden påbjuder ett annat förhållningssätt mellan kvin- nor och män än det den västerländska kulturen säger, var det kränkande att bli omhändertagen av en manlig vårdare.
När det kom en manlig vårdare, så skämdes jag lite. Det var obehagligt. Kvinnor är lite käns- liga när personal skall sköta om dem.
En variant av att känna sig kränkt kan handla om att patienter inte blir erbjudna hjälp med språksvårighe- ter. Att tolk inte används vid samtal, får konsekvenser i form av att patienter inte får hjälp utifrån sin situa- tion. De riskerar istället att bli höljda i dunkel av sitt främlingskap. Patienten som egen person åsidosätts och blir istället vårdad utifrån vårdarnas bedömningar. Flera av kvinnorna ger i intervjuerna exempel på möten med vårdare utan att tolk har medverkat, vilket ger en bild av kvinnornas behållning av dessa möten. Flera av dem berättar om besök där de inte har förstått de instruktio- ner som de skulle behövt ha eller ens har kunnat fram-
föra vad de behöver hjälp med. En av kvinnorna, som under en period vårdades på sjukhus, framförde öns- kan om tolk. Hennes önskan förbisågs av vårdare och hon fick ingen hjälp med att kunna göra sig förstådd.
Hos kvinnan födde det en känsla av att patienter blir en belastning för vårdare. Hon upplever sig som om hon vore en belastning för vårdarna och därtill tillin- tetgjord som individ.
Jag har efterfrågat tolk, men det gick inte bra.
Varenda sak som jag har frågat om har inte jag kunnat få eller fått hjälp med. Då var vårdarna inte bra. (I: Hur kändes det?) Det kändes svårt.
Jag gick till dem, för då var jag så frisk att jag kunde gå och jag sa till dem att jag vill ha tolk.
Jag sa också att jag ville bli flyttad till ett annat sjukhus, eller överhuvudtaget att de gör något med mig. Så jag fick åka till x-sjukhuset och där blev jag bra. Det kändes som att man var en börda, det kändes så inombords. Det kändes som om jag var en belastning för dem och att det var därför som de inte ställde upp och hjälp- te mig. De behandlade mig som om de var emot mig, som om de hatade mig. Om jag sa att jag har ont, så skrattade de bara. Nej, de var inte korrekta. Det var som om jag inte existerade för dem.
Att någon kvinna skulle ha ”givit hals” och sagt ifrån när de har ansett sig blivit kränkta, lyser med sin från- varo i deras berättelser. Istället blir det tydligt att kvin- norna i hög grad accepterar lidandet. De tiger och låter bli att klaga. Det blir till ett tyst lidande, där kvinnor- na anpassar sig till och således i någon form, accepte- rar lidande, utan att göra anspråk på vårdarnas ansva- ra att lindra lidande. Eftersom de har svårigheter med att förstå och göra sig förstådda, känner de exempelvis inte till att man som patient har rätt till att avsäga sig undersökningar och behandlingar. Patienter förbiser sin egen rädsla, accepterar och fogar sig i vårdares bedöm- ning även om den är diametralt motsatt den egna upp- fattningen.
Att acceptera lidande innebär till viss del, en käns- la av att inte bli tagen på allvar. Det som patienterna berättar för vårdpersonalen, tas inte alltid för sanning eller något viktigt. För de kvinnor, i föreliggande stu- die, vilka accepterar lidande återspeglas hur de känner sig tvingade till att lyssna på vårdares bedömningar.
En kvinna berättar att hon känner sig tvungen att lyss-
na, eftersom hon själv inte känner att hon kan göra
något åt sitt problem.
det som om det är fem kilo vikt som hänger på mig. Det känns tungt. Jag pratar med vårdarna och de säger att du har gått upp i vikt. Då säger jag, att har jag gått upp i vikt, då måste jag få här också och här också och här också (inter- vjupersonen pekar på olika delar av sin kropp).
Dessutom är detta lika hårt som sten, om man går upp i vikt, då lägger man på sig överallt och det blir inte så hårt. Jag är tvingad till att lyssna på dem, jag kan inte göra något annat själv. Jag kan inte göra något. Jag är ledsen hela tiden och självfallet så plågas jag.
