LITTERATUR
Bokrecension
Snigeln och haren – så kan mediepolitiken komma ikapp medieutvecklingen. Institutet för mediestudier 2021, 238 sidor
1 Inledning
Kan vi styra den nutida medieutvecklingen och kan våra politiska planer framskrida i det nya medielandskapet? Rörelsens omöjlighet har påståtts av t.ex. den grekiska filosofen Zenon enligt vars berömda paradox om Akilles och sköldpaddan kunde den förstnämnda aldrig komma ikapp den sistnämnda i en löptävling.1 På samma sätt, men med en mer positiv inställning, närmar sig boken ”Snigeln och haren – så kan mediepolitiken komma ikapp medieutvecklingen”2 den relation som dagens medie- politik har till den snabba medieutveckling som pågår runt omkring oss. Eller rättare sagt har det varit samma sak under ett halvt sekel – precis som Nord och Truedson påpekar i introduktionen till boken: det har alltid funnits nya medier och medie- utvecklingen har alltid haft försprång före det samhälleliga beslutsfattandet, dvs.
åtgärder vidtas alltför långsamt.3 Den största skillnaden mellan bokens påstående och sköldpaddan i Zenons paradox är således det faktum att mediepolitiken knappast haft något försprång gentemot medieutvecklingen – snarare tvärtom. Det är medie- politiken som gång på gång försöker träffa ett rörligt mål. På grund av den till synes eviga kampen vill boken bidra till sådana framtidsutsikter som är fria från praktiska förutsättningar eller till och med lite utopiska.4
Syftet med denna recension är att presentera och bedöma den ovannämnda boken samt att analysera den utifrån ett kritiskt perspektiv och i ljuset av relevant forskning.
Dessutom tar jag upp några väsentliga påståenden och lärdomar ur boken och försöker knyta dessa till några trender som påverkar medieutvecklingen och medie- ___________________________________________________________________
1 Se t.ex. M. R. Wright, Introducing Greek philosophy. First published in 2009, published 2014 by Routledge, s. 46.
2 Snigeln och haren – så kan mediepolitiken komma ikapp medieutvecklingen. Institutet för mediestudier 2021. I denna recension använder jag ordet ”bok” även om det snarare är fråga om en rapport (se t.ex.
bakomslaget till verket). Jag har läst verket som fysisk pocketbok. Den är dock också tillgänglig som open access-publicering här: <https://mediestudier.se/publikationer/snigeln-och-haren/>.
3 L. Nord – L. Truedson, Så kan mediepolitiken komma ikapp medieutvecklingen, s. 9–24 i verket Snigeln och haren – så kan mediepolitiken komma ikapp medieutvecklingen. Institutet för mediestudier 2021, s.
9. Det är fråga om första kapitlet och en sorts introduktion.
4 Nord – Truedson 2021, s. 11, 24.
politiken såväl globalt som på EU-nivå och nationell nivå. Samtidigt är det klart att man inte längre kan hålla isär de här nivåerna, medan nordiskt samarbete fortfarande är önskvärt och viktigt på området.5 Dessutom är det fråga om nationella språk – både finska och svenska – och deras utveckling och framtid i relation till engelska.
2 Om författarna
Boken innehåller tjugo kapitel skrivna av åtskilliga författare. Lars Nord och Lars Truedson anges som redaktörer.6 Bland författarna finns det såväl medieforskare som medieexperter och politiker. Alla författare får varsin chans att utforma den ideella mediepolitiken i dagens läge eller diskutera vilken slags mediepolitik som behövs i framtiden.
Boken innehåller flera kapitel skrivna av medieforskare. Vid sidan av några svenska forskare innehåller boken t.ex. ett kapitel av den berömda amerikanska professorn Viktor Pickard.7 Kapitlet är översatt till svenska och det bygger på Pickards tidigare verk.8 Några forskare ska själva ha varit med i olika slags statliga utredningar. Det påpekas även att sådana uppdrag ofta har misslyckats och att det råder brist på långsiktiga och holistiska perspektiv.9 I Finland har man för några år sedan konstaterat liknande brist på heltäckande synvinklar i en utredning om den finska medie- och kommunikationspolitikens tillstånd.10 Medieforskaren Carl- Gustav Lindén hänvisar till denna utredning i sitt kapitel.11
___________________________________________________________________
5 Se även C.-G. Lindén, Slutet på den nationella mediepolitiken, s. 52–65 i verket Snigeln och haren – så kan mediepolitiken komma ikapp medieutvecklingen. Institutet för mediestudier 2021, s. 55.
6 Nord – Truedson 2021, s. 9.
7 V. Pickard, Så kan offentliga mediecenter skapa en ny journalistik för alla. Övers. Ola Westerberg, s.
94–103 i verket Snigeln och haren – så kan mediepolitiken komma ikapp medieutvecklingen. Institutet för mediestudier 2021.
8 Pickard 2021, s. 95. Se även V. Pickard, Democracy Without Journalism? Confronting the Misinfor- mation Society. Oxford University 2020; R. G. Picard – V. Pickard, Essential Principles for Contemporary Media and Communications Policymaking. Reuters Institute for the Study of Journalism 2017,
<https://reutersinstitute.politics.ox.ac.uk/sites/default/files/research/files/Essential%2520Principles%
2520for%2520Contemporary%2520Media%2520and%2520Communications%2520Policymaking.pdf>.
9 L. Nord – I. Wadbring, Ett steg framåt, två steg tillbaka – reflektioner kring svenska medieutredningar, s. 25–35 i verket Snigeln och haren – så kan mediepolitiken komma ikapp medieutvecklingen. Institutet för mediestudier 2021, s. 25–26, 31–34. Några politiker stöder denna slutsats i sina kapitel.
10 Se M. Ala-Fossi m.fl., Media- ja viestintäpolitiikan nykytila ja mittaaminen. Kommunikations- ministeriet LVM 4/2018, <http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-243-548-4>, hämtad 13.12.2021.
11 Lindén 2021, s. 55.
De politiker som bidragit till boken representerar (såvitt jag vet och framgår av boken) den svenska politiska cirkeln som jag inte känner till. Enligt introduktionen hade politikerna uppmuntrats till att skriva ur ett personligt perspektiv i stället för en partisynvinkel.12 Därmed innehåller boken sju kapitel i vilka de sju politikerna skriver om varsin mediepolitik – dock uttryckligt utifrån ett konservativt, social- demokratiskt, grönt, liberalt, liberalkonservativt, center- eller kristdemokratiskt perspektiv. Inte undra på att dessa kapitel – såsom framgår i introduktionen (men omöjligt för mig att ta någon detaljerad ställning till) – mestadels kom att reflektera de politiska åsikter och värderingar som författaren i fråga står för eller främjar i officiella sammanhang.13
3 Höga förväntningar och konkreta förbättringsförslag 3.1 Bokens innehåll
Trots att boken först och främst behandlar Sveriges mediepolitik och dess utveckling har den en mer allmän betydelse: det globala medielandskapet har nämligen föränd- rats väldigt fort under de senaste årtiondena, vilket beror på digitalisering och den så kallade datafikationen14. I nuläget är det faktiskt olika slags nättjänster eller de så kallade plattformarna – inklusive sökmotorer och sociala medier – som dominerar både på den globala och den nationella nivån i stället för de traditionella mass- medierna, dvs. olika slags etermedier och tryckta medier (tv, radio och dagspress).15 I boken diskuteras såväl politiska processer och den nationella mediepolitikens framtid som olika slags substansfrågor. Speciellt mycket utrymme ägnas åt olika slags mediestöd. Enligt min mening lyckas boken med att bidra till en mångsidig diskussion kring temat i fråga. Alla författare är inte av samma åsikt, utan det presenteras en mångfald av åsikter och förslag. Det tycks även vara väldigt olika bakgrundsteorier eller principer som inspirerar författarna: somliga tycker att mark- ___________________________________________________________________
12 Nord – Truedson 2021, s. 19.
13 Nord – Truedson 2021, s. 19.
14 Begreppet ”datafikation” betyder att människornas ”digitala beteende” kan kvantifieras eller förvandlas till numeriska data som analyseras och behandlas automatiskt (t.ex. när man klickar på gilla-knappen för någonting på sociala medier). Se även t.ex. N. Couldry – U. A. Mejias, The Costs of Connection: How Data Is Colonizing Human Life and Appropriating It for Capitalism. Stanford University Press 2019; J.
van Dijck, The Culture of Connectivity. A Critical History of Social Media. Oxford University Press 2013.
15 Se t.ex. J. Andersson Schwarz – S. Larsson (red.), Plattformssamhället: Den digitala utvecklingens politik, innovation och reglering, <https://fores.se/wp-content/uploads/2018/12/Plattformssamhallet _WEB_FINAL.pdf>, hämtad 30.12.2021.
nadens ”osynliga hand” borde få styra mediebranschens utveckling, medan andra lutar mot olika slags ansvarsmodeller i likhet med reglering av audiovisuella medier.
Dock vet man att medierna på grund av den så kallade mediekonvergensen har närmat sig varandra, vilket gör det allt svårare att numera skilja mellan olika medier även för regleringens skull.
En gemensam utmaning som kommit att definiera nuläget är den så kallade platt- formiseringen, dvs. den makt som de ovannämnda nättjänsterna har i vårt samhälle och dagens medielandskap samt i relation till de traditionella massmedierna.16 Med tiden har plattformarna blivit mera aktiva vad gäller t.ex. datainsamling och kura- tering av användargenererat innehåll och olika former av ansvarsreglering har således blivit aktuella (t.ex. upphovsrätt och dataskydd).17 På grund av stora användar- mängder samt de affärsmodeller som de stora amerikanska plattformarna bygger på lockas allt fler annonsörer till att investera i de här plattformarna, vilket bidrar till utarmade lokala (tryckta) medier samt snedvriden konkurrens, som Karkiainen påpekar.18 Största delen av alla digitala annonsinvesteringar har gått till Facebook och Google, vilket betyder att nationella och lokala medier inte längre kan generera tillräckligt med reklamintäkter.19 Några författare tycker att det är skattebetalarna som måste dra sitt strå till stacken och man tar upp t.ex. ett system med statlig subvention av prenumerationer på lokala tidningar20 och ett generellt stöd till journalistik21), medan andra anser att det behövs ”en rättvisare beskattning” i samband med de globala plattformarnas verksamhet för att kunna stödja de nationella ___________________________________________________________________
16 Se t.ex. E. Sirkkunen et al. (eds), Media platformisation and Finland. How platforms have impacted on the Finnish mediasphere and public life. Publicerad 2021, tillgänglig här: <https://trepo.tuni.fi/bitstream /handle/10024/134781/978-952-03-2110-9.pdf?sequence=2&isAllowed=y>, hämtad 14.1.2022. På s. 4 sägs följande: ”Platformisation: The penetration of infrastructures, economic processes, and govern- mental frameworks of digital platforms in different economic sectors and spheres of life as well as the reorganisation of cultural practices and imaginations around these platforms has changed media landscapes dramatically in the past decade […].”
17 Med tanke på dataskyddsfrågor se närmare t.ex. van Dijck 2013; A. Alén-Savikko, Naamoja ja meemejä – henkilötiedoista sosiaalisessa mediassa. Defensor Legis 4/2016, s. 497–514.
18 I. Karkiainen, Min socialdemokratiska mediepolitik för Sverige, s. 194–200 i verket Snigeln och haren – så kan mediepolitiken komma ikapp medieutvecklingen. Institutet för mediestudier 2021, s. 199.
19 Se t.ex. J. Ohlsson – U. Facht, Kampen om reklamen. Nordicom, Göteborgs universitet 2017,
<http://norden.diva-portal.org/smash/get/diva2:1534649/FULLTEXT01.pdf>, hämtad 20.12.2021.
Observera att själva ägarbolaget inte längre heter Facebook, utan det har bytt namn till Meta.
20 R. K. Olsen, Ett mediestöd som sätter värdesamskapande och användare i centrum, s. 104–120 i verket Snigeln och haren – så kan mediepolitiken komma ikapp medieutvecklingen. Institutet för mediestudier 2021.
21 G. Nygren, Ett nytt mediestöd utan politisk styrning, s. 140–154 i verket Snigeln och haren – så kan mediepolitiken komma ikapp medieutvecklingen. Institutet för mediestudier 2021.
allmännyttiga public service-systemen22. Trots att några författare är för fria marknader, tycks så gott som alla vara eniga om att det behövs någon sorts kontroll över bedrägerier, medan inställningen till desinformation och hatprat är mer fragmen- terad. De stora digitala plattformarna erbjuder många slags innehåll och styrs inte av samma slags självreglering och etiska principer som de journalistiska medierna. I Finland har vi till och med journalistreglerna som stöder ansvarsfull journalistik i massmedierna.23
I detta sammanhang skulle man i mitt tycke också ha kunnat diskutera EU:s nya upphovsrättsdirektiv24 som förutsätter nationell reglering kring plattformarnas ansvar. Nya upphovsrättsliga regler införs nämligen för olika sorts onlinetjänster.
Plattformarna (t.ex. Youtube) blir således tvungna att avtala om upphovsrättsligt skyddat innehåll som tillgängliggörs för allmänheten.25 Medlemsstaterna måste även få till stånd ett lagstadgat skydd av presspublikationer vid online-användning, vilket betyder att plattformarna inte längre fritt kan återanvända alla slags journalistiska publikationer.26 Dessa sistnämnda regler förväntas säkerställa en viss grad av finansiering för nationell journalistik, men vi får se hur reglerna fungerar i praktiken.
Dessutom är det inte bara EU och dess medlemsstater som har agerat utan även andra länder. För sin del påpekar Olsen att Australien vidtagit mått och steg för att
”kanalisera tillbaka” pengarna och ta tag i den här obalansen.27
En annan högaktuell fråga är public service och dess framtid. De lidande kommersiella medierna har nämligen aktivt försökt begränsa public service-bolagen (PSB) som får olika slags statliga stöd (t.ex. genom beskattning). I boken talar man till och med om statlig tv och radio,28 vilket verkar konstigt ur ett nordiskt perspektiv
___________________________________________________________________
22 Karkiainen 2021, s. 199.
23 Se <https://www.jsn.fi/sv/journalistreglerna/>, hämtad 22.12.2021.
24 Se Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/790 av den 17 april 2019 om upphovsrätt och närstående rättigheter på den digitala inre marknaden och om ändring av direktiven 96/9/EG och 2001/29/EG (nedan DSMD).
25 Se artikel 17 DSMD om skyddat innehåll som används av onlineleverantörer av delningstjänster för innehåll.
26 Se artikel 15 DSMD om skydd av presspublikationer vid onlineanvändning.
27 Olsen 2021, s. 112. Se även M. Hellström – M. Floma, Forskare: ”Att betala för innehåll går emot hela Facebooks affärsmodell" – det här handlar mediejättarnas gräl med Australien om”. Svenska Yle 18.2.2021, <https://svenska.yle.fi/artikel/2021/02/18/forskare-att-betala-for-innehall-gar-emot-hela-face books-affarsmodell-det-har>, hämtad 20.12.2021.
28 T. Gür, Inte public service – kalla det statstelevision och statsradio, s. 163–177 i verket Snigeln och haren – så kan mediepolitiken komma ikapp medieutvecklingen. Institutet för mediestudier 2021.
och speciellt i ljuset av de oroväckande medierelaterade händelserna i Östeuropa.29 Inte är det så svartvitt – det finns ju någonting mellan kommersiella och statliga medier. I alla fall har public service-bolagen och deras verksamhet ifrågasatts på många sätt under de senaste åren vare sig det gäller nya onlinetjänster eller textbaserat innehåll på webben. Även i Finland har man velat begränsa Yles textbaserade innehåll, vilket nämns av Lindén.30 Public service-medierna ska – enligt några kommersiella medier och PSB:s direkta motståndare – hålla sig till icke- kommersiell verksamhet samt undvika att förvränga konkurrensen genom att respektera deras påstådda ”kärnområde”.31 Dessa krav tycks bygga på tanken om ett nollsummespel där det endast finns två alternativ: vinsten och förlusten – medan det i själva verket, och enligt Lindén, handlar om samlevnad.32 Dock betonar några författare även att det är ytterst viktigt att säkerställa allas tillgång till pålitlig information och se till att det finns en mångfald av medier och innehåll. Därtill ska alla medier helst inte vara beroende av konsumtion och reklamintäkter, utan det behövs medier som är allmännyttiga (men autonoma i relation till staten) och (delvis) oberoende av de marknadsekonomiska principer som styr resten av medie- företagen.33 Dessutom kan man – som Jutterström – ta upp frågan om public service i allmänhetens tjänst även med tanke på de nationella språken och den nationella kulturen.34
Boken innehåller förvånansvärt lite om de allra senaste trenderna inom medie- branschen. Å ena sidan är det fråga om artificiell intelligens (AI) och datorgenererat ___________________________________________________________________
29 I boken nämns public service och dess öde i Polen och Ungern av t.ex. Jutterström och Malmberg. Se C. Jutterström, Världen har alltid förändrats så ock public service, s. 178–187 i verket Snigeln och haren – så kan mediepolitiken komma ikapp medieutvecklingen. Institutet för mediestudier 2021, s. 180, 184;
N. Malmberg, Min gröna mediepolitik för Sverige, s. 201–209 i verket Snigeln och haren – så kan mediepolitiken komma ikapp medieutvecklingen. Institutet för mediestudier 2021, s. 208. Se t.ex. Dagens Nyheter 18.12.2016, ”Ingmar Nevéus: Polsk ’mediereform’ luktar Putin lång väg”,
<https://www.dn.se/nyheter/varlden/ingmar-neveus-polsk-mediereform-luktar-putin-lang-vag/>, hämtad 21.12.2021. Om statlig medieverksamhet i Polen se även K. Donders, Public Service Media in Europe.
Law, Theory and Practice. Routledge 2021, s. 272–288.
30 Lindén 2021, s. 56. Se även regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av 7
§ i lagen om Rundradion Ab, RP 250/2020 rd, vars avsikt är att ändra definitionen av Yles allmännyttiga verksamhet så att den skulle vara ”förenlig med EU:s regler om statligt stöd”, dvs. i framtiden skulle Yles behörighet att publicera innehåll i textform vara begränsad. I regeringspropositionen hänvisas till Medieförbundet rf:s klagomål gällande Yles textbaserade innehåll samt risken att EU-kommissionen annars kunde fortsätta att behandla ärendet.
31 Om olika angreppsmetoder i samband med public service se även Donders 2021.
32 Lindén 2021, s. 56.
33 Se t.ex. Karkiainen 2021; Malmberg 2021.
34 Se t.ex. Jutterström 2021, s. 182.
innehåll.35 Å andra sidan kan man tala om hållbarhet i samband med medie- utvecklingen; på samhällsnivån är det fråga om den offentliga sfären, mediefostran (inkl. barnskydd) och polarisering, med mera.36 Vad gäller det förstnämnda är det inte bara de digitala plattformarna, utan också många traditionella medier som använder sig av de egenskaper som automatiseringen möjliggör, inklusive beteende- styrd annonsering. Även själva medieinnehållet kan genereras automatiskt, dvs. med hjälp av nyhetsrobotar: i Finland har t.ex. Yle sin egen nyhetsrobot Voitto.37 Här och där i boken uppmuntras de traditionella medierna till innovationer. Dessutom föreslår några författare särskilt intressanta framtida modeller: Olsen pratar om ”spelifiering”
av mediestödet, dvs. utnyttjandet av ett slags spellogik så att publiken kunde samla poäng genom sin medieanvändning.38 Gällande hållbarhet föreslår Pickard en ny struktur baserad på nyhetskooperativ samt lokala offentliga mediecenter.39
3.2 Är det något som fattas?
Kapitlen som är skrivna av olika politiker utgör en väldigt välkommen del av boken.
Det är viktigt att ge röst till dem som sysslar med samhälleligt beslutsfattande kring nya medier och deras framtid samt att uppmana dessa personer att tänka fritt. Boken innehåller många viktiga synsätt och konkreta förslag som möjligen gynnar eventuella framtida lagreformer inom mediebranschen – både vad gäller själv- reglering, lagstiftning och avreglering.40
I boken saknas en mer djupgående analys av den roll som det överstatliga EU- beslutsfattandet spelat inom mediebranschen under de senaste åren. Med tanke på plattformiseringen tycker jag att man åtminstone kunde ha analyserat den reform som EU håller på med i skrivande stund (med förbehållet att jag inte riktigt vet vilken
___________________________________________________________________
35 Se t.ex. Lindén 2021 och A. Emilson, Min konservativa mediepolitik för Sverige, s. 188–193 i verket Snigeln och haren – så kan mediepolitiken komma ikapp medieutvecklingen. Institutet för mediestudier 2021, s. 188–193.
36 Se t.ex. Malmberg 2021, s. 207.
37 Se t.ex. A. Alén-Savikko, Vem skapar din världsbild? Blogginlägg 25.3.2020 inom ramen för forsk- ningskonsortiet Communication Rights in the Age of Digital Disruption (CORDI), <https://cordi.blog /2020/03/25/vem-skapar-din-varldsbild/>, hämtad 30.12.2021.
38 Olsen 2021, s. 114; se även Nord – Truedson 2021, s. 15.
39 Pickard 2021, s. 95, 99–103.
40 Donders 2021.
”skrivande stund” som var aktuell för författarna).41 EU:s digitala marknader ska troligen regleras med hjälp av ett par nya rättsakter, vilket betyder nya skyldigheter för olika slags digitala plattformar.42 För sin del har EU:s allmänna dataskydds- förordning43 också påverkat den digitala medieverksamhet som bygger på data- insamling. För sin del tar Olsen upp denna fråga.44 Dessutom har dataskydds- förordningen ändrat relationen mellan traditionella medier och digitala plattformar speciellt vad gäller den så kallade ”rätten att bli bortglömd”45. Enligt denna rättighet får sökmotorer inte visa sådana sökträffar (t.ex. länkar till nätpublikationer) som dyker upp på basis av en persons namn om personen i fråga kräver radering av sina personuppgifter och om de lagstadgade villkoren är uppfyllda.46 Egentligen var det EU-domstolen som konstaterade att denna rättighet finns – redan innan man hade hunnit uppdatera den europeiska dataskyddsregleringen – och avgörandet hängde tätt ihop med den då pågående lagreformen i denna fråga.47
Boken skulle faktiskt till och med ha kunnat innehålla ett kapitel om några väsent- liga juridiska dimensioner som hänger ihop med mediepolitiken både på EU-nivå och nationell nivå. Dock påpekar till exempel Lindén att de digitala plattformarnas roll hänger ihop med juridiska frågor,48 medan regleringsbehov och den konstitutionella yttrandefriheten nämns flera gånger i boken och även skillnaderna mellan USA och EU tas upp. För sin del analyserar Lindén uttryckligt den nationella mediepolitikens gränser och otillräcklighet i detta sammanhang: enligt honom behöver vi någon sorts
___________________________________________________________________
41 Man måste dock komma ihåg några tidigare åtgärder som bidrar till helhetsbilden. Se även t.ex. P. Sund- Norrgård, Förordningen om onlinebaserade förmedlingstjänster – ny reglering av handeln i en digital miljö. JFT 4–5/2020, s. 481–491.
42 Se Pressmeddelande, Ett Europa rustat för den digitala tidsåldern EU-kommissionen föreslår nya regler för digitala plattformar, Bryssel 15.12.2020, <https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/sv/ip _20_2347>, hämtad 21.12.2021. Se även t.ex. COM(2020) 825 final: Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om en inre marknad för digitala tjänster (rättsakten om digitala tjänster) och om ändring av direktiv 2000/31/EG, Bryssel 15.12.2020.
43 Se Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (nedan DSF).
44 Olsen 2021, s. 114–115.
45 Se artikel 17 DSF om var och ens rätt till radering, dvs. den så kallade ”rätten att bli bortglömd”.
46 Se t.ex. Rätten att radera uppgifter: <https://tietosuoja.fi/sv/ratten-att-radera-uppgifter>, hämtad 21.12.2021.
47 Se mål C-131/12, Google Spain; se närmare A. Alén-Savikko, Pois hakutuloksista, pois mielestä?
Lakimies 3–4/2015, s. 410–433.
48 Lindén 2021, s. 57.
överstatlig reglering och internationella rättskipningsorgan.49 Ändå är det förståeligt nog att det är mediepolitiken som står i centrum för bokens diskussioner, inte juridik i sig.
Boken avslutas utan syntes – dock innehåller första kapitlet några samman- fattande tankar50. På grund av detta får författarna – och därmed även forskning och politik – ingen möjlighet att slutligen diskutera med varandra. Därtill saknar boken en heltäckande teoribaserad del – dock nämns några teorier och begrepp kort här och där. Ett separat kapitel skulle ha kunnat innehålla några av de väsentligaste principer och teser som utvecklats inom mediaforskning samt definitioner av kärnbegrepp.
Man skulle ha kunnat behandla närmare t.ex. den nordiska mediemodellen och den digitala väl-färdsstaten.51 I en sådan teoretisk del skulle man även ha kunnat analysera de olika kapitlen i boken på en metanivå. I själva verket tycks författarna förstå även begreppet ”mediepolitik” på olika sätt, medan det påpekas att det inte längre är lätt att definiera ”medier” eller vem som arbetar som journalist i dagens medielandskap. I själva verket kan hela begreppet ”mediepolitik” uppfattas som någonting oönskvärt med tanke på yttrandefrihet och dess egenvärde.52
En orsak till den ovannämnda bristen på teorin är nog att innehållet verkar vara riktat till en mer allmän publik (se nedan avsnitt 3.3) och inte bara till vetenskaps- kretsar.
3.3 Om genre och stil
Vad gäller bokens genre och stil kan boken även beskrivas som ett ”hybridverk” eller ett populärvetenskapligt verk; det är fråga om en rapport om aktuella mediepolitiska frågor som berör oss alla. Boken betjänar dem som är intresserade av den nutida mediepolitiken och vilka utmaningar som finns när man försöker få fram fungerande lösningar och fatta vettiga beslut. Språket är officiellt, men inte strikt akademiskt.
___________________________________________________________________
49 Lindén 2021, s. 57–58.
50 Nord – Truedson 2021, s. 22–24.
51 Se Lindén 2021, s. 54 och S. Allern – E. Pollack, En Bonnier-opera om mediestödet, s. 121–139 i verket Snigeln och haren – så kan mediepolitiken komma ikapp medieutvecklingen. Institutet för mediestudier 2021, s. 132. Se närmare T. Syvertsen et al., The Media Welfare State: Nordic Media in the Digital Era.
University of Michigan Press 2014. Se även J. Lindell – P. Jakobsson – F. Stiernstedt, The media welfare state: A citizen perspective. European Journal of Communication 2021, s. 1–20, <https://doi:10.1177/
02673231211046792>; M. Ala-Fossi et al., Operationalising communication rights: the case of a “digital welfare state”. Internet policy review 8(1) 2019, <https://doi.org/10.14763/2019.1.1389>.
52 Se t.ex. T. Baekdal, Framtidens mediepolitik – i Sverige, Europa och världen, s. 66–80 i verket Snigeln och haren – så kan mediepolitiken komma ikapp medieutvecklingen. Institutet för mediestudier 2021, s.
67.
Dock bör påpekas att kapitlen är något olika varandra vad gäller stilen och huruvida innehållet bygger på forskning eller inte. Detta beror naturligtvis på författarnas olika bakgrunder. Fotnoter och referenser används sparsamt – med några undantag.53 Även speciella termer och fackterminologi används, men endast till en viss grad och i förståeliga sammanhang. Termer som ”algoritmer” och ”plattformar” används ju även i vardagliga diskussioner samt medieinnehåll – dock skulle en övergripande teoridel ha varit nyttig här som redan påpekats.
4 Avslutning
Bokens budskap är på sätt och vis positivt och optimistiskt (särskilt med tanke på boktiteln) – åtminstone i relation till Zenons paradox: det tycks vara möjligt för mediepolitiken att komma ikapp medieutvecklingen. För sin del tycker Pickard att vi nu har ”möjlighet att skapa ett nytt samhällskontrakt”54. Det är demokratiskt samtal, journalistikens uppdrag och dess finansiering samt medborgarnas deltagande som är viktiga – inte själva tekniken (specifika medier) eller somliga föråldrade institu- tioners överlevnad.55 Det tycks vara klart att de globala plattformarna blivit en stor del av vår vardag, medan den så kallade plattformiseringen fortsätter: enligt nuvarande forskning måste även public service reformeras på basis av denna utveckling.56 Bokens viktigaste budskap är att det behövs nya framtidsutsikter och lösningar med hjälp av vilka man kan stödja demokratin oavsett den teknik som används. Vad gäller forskningsbaserade verktyg tar akademisk forskning alltid sin tid, vilket självklart bidrar till att det kan vara omöjligt för mediepolitiken att komma ikapp medieutvecklingen. I detta avseende har vi en evig kamp även någonstans bortom både staten och marknaden.
Anette Alén-Savikko
universitetslektor i privaträtt, Helsingfors universitet
___________________________________________________________________
53 Se t.ex. Lindén 2021, Olsen 2021 och Allern – Pollack 2021.
54 Pickard 2021, s. 103.
55 Se t.ex. Pickard 2021 och Karkiainen 2021 samt N. B. Lundblad, En politik för att hantera uppmärk- samhet, s. 81–93 i verket Snigeln och haren – så kan mediepolitiken komma ikapp medieutvecklingen.
Institutet för mediestudier 2021.
56 Se t.ex. K. van Es, T. Poell, Platform Imaginaries and Dutch Public Service Media. Social Media + Society 2020, s. 1–10, <https://doi.org/10.1177/2056305120933289>; K. Donders, Public service media beyond the digital hype: distribution strategies in a platform era. Media, Culture & Society 41(7) 2019, s.
1011–1028, <https://doi.org/10.1177/0163443719857616>.
